Träningschmerz!

Fy fan säger jag. För träningsvärk. Jag hatar träningsvärk. Fick ta vagnen i förmiddags och åka till apoteket för att bärga hem lite treo (citrus).

Träningsvärk? Tänker ni. Ja, träningsvärk, säger jag. Jag har hållit det hemligt i tre veckor nu. Men jag har börjat träna. Igen. I år bröt jag min årliga tradition med efter-semestern-invägning. Jag ville inte veta. Istället bestämde jag mig för att bara bita ihop och gå till gymmet och inte ens titta åt vågen förrän jag var säker på att slippa lägga en toppnotering till bokföringen. Det höll ungefär (exakt) till efter första passset, när jag ställde mig fet och utled på vågen i alla fall. Och mycket riktigt, det var ingen glad syn. Jag tänker inte ens bjuda på siffrorna den här gången men jag kan säga så mycket att jag har aldrig vägt så mycket tidigare. Ett rekord jag gärna hade varit utan. Till min stora glädje har jag i alla fall inte passserat 90 än och det var väl en jävla tur. I så fall hade jag nog plockat fram bössan, så att säga. Men jag har satt upp en motivationsbild på kylskåpet, så att jag varje morgon ska påminnas om hur jag ser ut när jag sitter och bloggar. Det funkar rätt bra:

Jag slutade ju träna efter en rad olyckliga incidenter före sommaren. Det började med att jag vid ett tillfälle glömde handduken och fick hopptorka mig själv i duschrummet och komplettera med ett par kalsonger och ett par strumpor. Därefter glömde jag även schampo vid ett antal tillfällen i rad, vilket jag fixade genom att hämta en näve flytande tvål på toaletten. En nödtorftig men likväl fungerande lösning. Sista gången gick det dock snett.

Två killar stod i duschen. De var kompisar och samtalade som kompisar gör. Scenen avbryts plötsligt av att en kille (jag) försiktigt smyger in, med en hadduk runt midjan och en kupad hand fylld med en spermaliknande konsistens. De betraktar (råglor på) idioten som hastigt sätter igång duschen, avger ett frustande läte av köldchocken från det kalla vattnet, och börjar smeta ut det helt lödderfria vita kletet i sitt hår och på sin bleka lekamen. De blir alldeles tysta. En väldigt konstig stämning uppstår och de båda vännerna himlar med ögonen mot varandra. Sedan avviker de hastigt ur duschrummet. Kvar står idioten i sin egen skam och resterna av bakteriedödande tvål. Han skulle inte återvända till motionsanläggningen igen. Förrän efter sommaren, när han åter sett resultatet av den fysiska destruktionen i vitögat.

Nu är jag tillbaka på gymmet. Beslutsam och helt utan falska förhoppningar att det här kommer gå fort. Det får ta sin tid. Nu har jag kört fettförbrännande träning i tre veckor. I fredags började jag använda musklerna. Eller jag ska inte överdriva. Det som anatomiexperter med god fantasi skulle kunna härleda till en blyg form av muskelvävnad, menar jag. Och idag kom straffet.

Det brinner i armarna på mig och jag lider helvetets alla kval. Det är ingen vanlig träningsvärk. Jag får ondare än andra. Tror jag. Och det är synd om mig. Jag har faktiskt sjukskrivit mig för träningsvärk tidigare. I och för sig var det på den tiden när jag jobbade på ett lager och tvingades plocka ett par ton bult om dagen. Jag har god lust att sjukskriva mig imorgon med, men har svårt att motivera det – till och med för mig själv. "Hej, jag kan tyvärr inte komma in till jobbet och knappra på tangentbordet idag, för jag lyfte ett par hantlar i fredags och nu gör det verkligen jätteont." Nä, det skulle inte hålla. Därför blev jag tvungen att åka in akut till apoteket för att få mig en snabb fix.

Självklart har jag J:s fulla stöd. Hon uttryckte i och för sig något om att det är jättecharmigt hur jag bara idag har hunnit beklaga mig fler gånger över värken i mina biceps, än hon har nämnt sina gravidkrämpor under snart nio månader...

Men så är det ingen vanlig träningsvärk heller!