Fick en länk skickad till mig idag till en film
Filmen visar en tysk ungjävel som lyckas piska upp ett helt galet vansinne för att hans dator inte startar. Vi har sett det förr. Tokroliga hemvideos där folk går beserk över nån liten skitgrej men det här är inte ens lite kul. Det är skrämmande. Det är den stora skillnaden. Jag blir provocerad när jag ser det lilla svinet sitta fram för sin dator och gallskrika på pre-målbrottstyska och gå in i någon form av otäck psykos.
Det som slår mig är hur detta filmats. Webbkamera antar jag men vem filmar. Det brukar kännas rätt snabbt om nåt är fejk eller äkta. Sånt här raseri kan man inte spela. De hade fått lägga ner oscarsgalan om detta var spel för galleriet. Han kan knappast ha velat att detta skulle komma ut. Är det hans föräldrar som smygfilmar för att de förstått att deras son inte har alla läsk i backen? Jag vet inte men det känns som att man är en fluga på väggen hos det här lilla problembarnet.
Filmen börjar med att datorn inte startar ett spel eller hänger sig eller nåt liknande. Direkt får han ett psykbryt som får världens mest ökända kannibal-nekrofil-sadist-seriemördare att verka sympatiska. Jag hade lätt valt att dela rum med Jeffrey Dahmer framför den här killen.
Jag sitter bara tyst och gapar, förbluffad och känner avsmaken växa, slutar inte förvånas. För varje sekund som går blir killen allt mer otäck. Han dunkar sönder tangentbordet och börjar tokskratta som en hårt medicinerad mentalpatient. Extra spice blir det när han skriker att escapeknappen är trasig upprepade gånger. Han frustar och skakar sin lilla datanördskalle. dräglar över resterna av sitt tangentbort. I rummet råder kaos och grejer ramlar omkull men ionget får killen att lugna sig och reflektera över sitt utbrott. Det är inte över på fem sekunder utan är en brain meltdown av mått.
Låt dem aldrig få ha en armé igen, tänker jag. De är ju redan herren på täppan över mänsklighetens sjukaste företeelser. Bara tanken på att låta dem gå i led med skarpladdade automatkarbiner och gapa och skrika ger nackhåren en viagraboost. Dock sitter jag hela tiden och väntar på att en insats styrka ska komma in och sätta kolven i nacken på vettvillingen. Spärra in honom och smält ner nyckeln säger jag bara.
Det är när man ser sån här skit man säger hand upp för kemisk lobotomi.
tisdag, februari 28, 2006
En liten uppdatering...
Till gårdagens hisingendrama.
Hade nyss en liten chatkonversation med R om gårdagens händelese. Han befann sig i en form av adrenalinrus. Levde på kicken att han klarat sig helskinnad från sin lilla walkabout på Hisingen igår eftermiddag.
Jag skrev ju att jag förutsatte att han klätt ner sig och lämnat alla sina hi-techprylar hemma, men icke.
Som en jävla amatör var han dressad i rikemansdunjacka, sitt schweiziska ur, en två dagars ipod och ett flådigt bossfodral till bredden fyllt med "göttiga kreditkort" (hans egna ord), samt en fetingmobil. Det är nästan så att han förtjänade att bli strippad på rubbet. Såna idiotgrejer täcker ingen drulleförsäkring i världen.
Jag säger så här. Enda anledningen till att han inte kom tillbaka till Linné i bara kallingarna är troligen att han verkade vara ett lite för lätt byte. Småfifflarna måste trott att han var ett decoy-äpple till snut.
Det var ren flax att de tyngre killarna inte såg honom. De som skiter i om det är en gristurné eller inte. Såna som inte drar sig för att wejsta en snut för lite frasiga kontanter. Då vågar jag lova att min gode vän R hade vaknat naken och uppgaffad på väggen i nån fuktig källare. Skalad som en jävla banan.
Om han hade vaknat alls.
Hade nyss en liten chatkonversation med R om gårdagens händelese. Han befann sig i en form av adrenalinrus. Levde på kicken att han klarat sig helskinnad från sin lilla walkabout på Hisingen igår eftermiddag.
Jag skrev ju att jag förutsatte att han klätt ner sig och lämnat alla sina hi-techprylar hemma, men icke.
Som en jävla amatör var han dressad i rikemansdunjacka, sitt schweiziska ur, en två dagars ipod och ett flådigt bossfodral till bredden fyllt med "göttiga kreditkort" (hans egna ord), samt en fetingmobil. Det är nästan så att han förtjänade att bli strippad på rubbet. Såna idiotgrejer täcker ingen drulleförsäkring i världen.
Jag säger så här. Enda anledningen till att han inte kom tillbaka till Linné i bara kallingarna är troligen att han verkade vara ett lite för lätt byte. Småfifflarna måste trott att han var ett decoy-äpple till snut.
Det var ren flax att de tyngre killarna inte såg honom. De som skiter i om det är en gristurné eller inte. Såna som inte drar sig för att wejsta en snut för lite frasiga kontanter. Då vågar jag lova att min gode vän R hade vaknat naken och uppgaffad på väggen i nån fuktig källare. Skalad som en jävla banan.
Om han hade vaknat alls.
Historier från Hisingen - del 3
Igår strax efter klockan 17 plingade det i min mobil. Min vän R skrev lite malligt att han satt på 10:an mot Hising Island. Han poängterade att han skulle fynda fiskegrejer i en pro-shop vid vågmästarplatsen och inte gjorde det för att stilla någon bisarr fantasi. Han hade fått ett hett men givetvis mycket omdömeslöst tips av en s.k. arbetskamrat som hävdade att det var helt safe att ta sig över till helvetesön.
Hur kan man leda en kollega rätt in i det brinnande helvetet undrar jag. Personligen skulle jag råda honom att se över sina vänskapsband med den jäveln och kanske bjuda på den gamla kontorsklassikern - fem hekto brie i datorlådan - som tack för skämtet.
Jag hann inte ens skicka mitt sms där jag frågade vad fan han höll på med och sa att jag förutsatte att han klätt ner sig och förstod att han inte skulle drälla omkring i området kring Kvillebäcken och vädra sin feta Nokia de Luxe. Det ringde och jag svarade. På andra änden hörde jag en uppenbart skakad R förklara att han just varit med om det sjukaste han upplevt.
R hade skickat sitt sms till mig innan han kommit till hållplatsen "Nordstan". Jag har tidigare beskrivit att det är ungefär där man kan skönja stora skillnader i vår kära medborgarskara och mycket riktigt hoppar en blandmissbrukare på vagnen just där. Han har en täckjacka från 80-talet och begynnande flint, ser härjad ut som fan. Han är i sitt esse och börjar föra ett jävla liv så fort vagnen börjat åka. Han konfronterar människor till höger och vänster enligt klassiskt narkomanmanér och skriker att han ska ge någon jävel bonk - så enkelt är det bara. R berättade att han blev stel och svettig. Pundarjäveln börjar gapa "heja blåvitt" och R fruktar att han ska börja jiddra med honom. R har en utpräglad stockholmsdialekt och tror inte att han som AIK:are skulle impa nämnvärt på det fladdriga miffot längre bak i vagnen.
R överväger i huvudet om han ska hoppa av på nästa hållplats men kommer snabbt fram till att nackdelarna med att hoppa av vid Frihamnen vid skymning väger över. Det är trots allt den plats det refereras till i det klassiska uttrycket: "Där ingen kan höra dig skrika". R gamblar högt och sitter kvar.
När vagnen svänger in på Hjalmar-Brantingsplatsen stövlar tre eller fyra skitförbannade tändargasstollar in med sina hetsiga Schäferhundar. Jackpot! Det visar sig att de är ute efter att mula den andre och börjar högljutt käfta om att de ska döda honom. Tumult utbryter. R svettas som en gris och börjar laborera med "trolighet kontra risk", ifall det plötsligt skulle plockas fram skjutjärn och ett par niomillimetare börjar flyga omkring och rikoschettera i vagnen. R sitter fastmonterad på sin plats och vågar inte ens tänka. Resten är ett svart hål, tills dörrarna plötsligt öppnas och han kliver av på Vågmästarplatsen.
En tydligt skärrad och anfådd R ringer och säger att han befinner sig på en folktom och ultratrashig gata som kantas av fyndmarknader, bazarer, garageutförsäljningar, lågbudgetporr, rivningstomter, taggtrådsstängsel och ställen som säljer "rims".
Grattis, killen befinner sig på Göteborgs motsvarighet till Detroits 8 mile rd. och jag frågar om han verkligen känner sig bekväm med att stila med mobilen på just den gatan. Det gör han inte och vill lägga på genast.
Jag påminner honom att han bara är ett stenkast ifrån den plats där jag, brorsan och H blev hotade till livet för att vi råkade spatsera i fel territorium en lördag förmiddag för inte särskilt längesedan. R säger med en tydligt missnöjd ton att han inte är intresserad av mer djuplodande info i den frågan och lägger på.
Senare på kvällen snackar vi på tele igen och det är en betydligt mer avslappnad R som ger en detaljerad utläggning om sin minitour i västkustens alldeles eget hades. Han säger att han trodde att jag överdrev en smula i mina tidigare historier från Hisingen men nu snarare vill påstå att jag verkar ha hållit igen.
Jag frågar hur det egentligen kommer sig att han aldrig varit där innan och får det rappa svaret: "Vaffan skulle jag ha där att göra?"
...och han har så rätt.
För vad fan skulle han eller någon för den delen ha där att göra - egentligen.
Hur kan man leda en kollega rätt in i det brinnande helvetet undrar jag. Personligen skulle jag råda honom att se över sina vänskapsband med den jäveln och kanske bjuda på den gamla kontorsklassikern - fem hekto brie i datorlådan - som tack för skämtet.
Jag hann inte ens skicka mitt sms där jag frågade vad fan han höll på med och sa att jag förutsatte att han klätt ner sig och förstod att han inte skulle drälla omkring i området kring Kvillebäcken och vädra sin feta Nokia de Luxe. Det ringde och jag svarade. På andra änden hörde jag en uppenbart skakad R förklara att han just varit med om det sjukaste han upplevt.
R hade skickat sitt sms till mig innan han kommit till hållplatsen "Nordstan". Jag har tidigare beskrivit att det är ungefär där man kan skönja stora skillnader i vår kära medborgarskara och mycket riktigt hoppar en blandmissbrukare på vagnen just där. Han har en täckjacka från 80-talet och begynnande flint, ser härjad ut som fan. Han är i sitt esse och börjar föra ett jävla liv så fort vagnen börjat åka. Han konfronterar människor till höger och vänster enligt klassiskt narkomanmanér och skriker att han ska ge någon jävel bonk - så enkelt är det bara. R berättade att han blev stel och svettig. Pundarjäveln börjar gapa "heja blåvitt" och R fruktar att han ska börja jiddra med honom. R har en utpräglad stockholmsdialekt och tror inte att han som AIK:are skulle impa nämnvärt på det fladdriga miffot längre bak i vagnen.
R överväger i huvudet om han ska hoppa av på nästa hållplats men kommer snabbt fram till att nackdelarna med att hoppa av vid Frihamnen vid skymning väger över. Det är trots allt den plats det refereras till i det klassiska uttrycket: "Där ingen kan höra dig skrika". R gamblar högt och sitter kvar.
När vagnen svänger in på Hjalmar-Brantingsplatsen stövlar tre eller fyra skitförbannade tändargasstollar in med sina hetsiga Schäferhundar. Jackpot! Det visar sig att de är ute efter att mula den andre och börjar högljutt käfta om att de ska döda honom. Tumult utbryter. R svettas som en gris och börjar laborera med "trolighet kontra risk", ifall det plötsligt skulle plockas fram skjutjärn och ett par niomillimetare börjar flyga omkring och rikoschettera i vagnen. R sitter fastmonterad på sin plats och vågar inte ens tänka. Resten är ett svart hål, tills dörrarna plötsligt öppnas och han kliver av på Vågmästarplatsen.
En tydligt skärrad och anfådd R ringer och säger att han befinner sig på en folktom och ultratrashig gata som kantas av fyndmarknader, bazarer, garageutförsäljningar, lågbudgetporr, rivningstomter, taggtrådsstängsel och ställen som säljer "rims".
Grattis, killen befinner sig på Göteborgs motsvarighet till Detroits 8 mile rd. och jag frågar om han verkligen känner sig bekväm med att stila med mobilen på just den gatan. Det gör han inte och vill lägga på genast.
Jag påminner honom att han bara är ett stenkast ifrån den plats där jag, brorsan och H blev hotade till livet för att vi råkade spatsera i fel territorium en lördag förmiddag för inte särskilt längesedan. R säger med en tydligt missnöjd ton att han inte är intresserad av mer djuplodande info i den frågan och lägger på.
Senare på kvällen snackar vi på tele igen och det är en betydligt mer avslappnad R som ger en detaljerad utläggning om sin minitour i västkustens alldeles eget hades. Han säger att han trodde att jag överdrev en smula i mina tidigare historier från Hisingen men nu snarare vill påstå att jag verkar ha hållit igen.
Jag frågar hur det egentligen kommer sig att han aldrig varit där innan och får det rappa svaret: "Vaffan skulle jag ha där att göra?"
...och han har så rätt.
För vad fan skulle han eller någon för den delen ha där att göra - egentligen.
måndag, februari 27, 2006
SSU formtoppar (igen) inför valet
Vissa partier verkar tolka det gamla ordspråket "I krig och kärlek..." lite för bokstavligt.
Jag hade egentligen tänkt låta bli att slänga mig in i åsiktsmaskineriet när det kom till sossarnas smutskastningskampanjer, så många andra skriver redan om det och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Men i och med att den högt uppsatta SSU-ombudsmannen Tobias Gerdås visat på en sådan anmärkningsvärd obegåvning så känner jag att det finns plats för en till.
Det är nog bråda dagar på de olika partihögkvarteren nu i valtider och allt. Särskilt på sossarnas HQ kan man tänka. Mats Lindström hinner knappt ställa sig i skamvrån och skriva förlåt-mig-Reinfeldt-meddelandet på den officiella hemsidan innan massmedia blossar upp en ny och ännu mer pinsam historia.
Det visar sig att regionombudsmannen "Tobbe" gått och startat en liten blogg där han roar sig friskt med att skriva ganska kränkande och provocerande inlägg om Moderaterna, både som parti men även ner på personnivå. Han jämför Reinfeldt med ett odjur och illusterar med en bild av en snubbe med bockhorn och hela kittet. Tidigare har han även lagt en bild på Reinfeldt och gjort en form av valaffisch och smakfullt valt texten "Rösta på din pedofil".
Killen har alltså ett ganska viktigt uppdrag för SSU:s räkning men ser inga som helst hinder i att hänga ut moderaternas ledare som peddosvin. Ironiskt nog har den gode Tobbe Gerdås dessutom valt att namnge sin blogg "Rättvis och balanserad". Jag kan inte låta bli att gapskratta. Det är häpnadsväckande hur sinnessvag man kan vara och ändå komma rätt långt i politiken.
Tobbe blir ställd mot väggen och säger att han inte vill koppla samman innehållet på sin blogg med sin arbetsgivare, ändå så skriver han saker i stil med här är "vår" tio i topplista över moderatskandaler. Låter som att han luftar lunchrumssnacket om någon frågar mig. Han påstår också att SSU nog inte tycker att hans blogg är särskilt kontroversiell. Det får en att undra över vad som krävs för att kicka ut ett sånt svin ur politiken. Dock skulle jag tro att Tobbe faktiskt gör en alldeles riktig bedömning, för med SSU:s senaste år i beaktning så verkar inget ta riktigt skruv, trots att skandalerna har duggat tätare än Chuck Norris skägg.
De falska medlemslistorna, ordföranden Anna Sjödins fylleslagsmål och deras dagishot om att hämta bodström och nu en skön hatblogg. Nä, det verkar vara ok att svina loss så mycket det går. Det skulle inte förvåna mig det minsta ifall det visade sig att Karl Serung är deras managementkonsult som lär dem hur de ska skita och pissa i munnen på sin omgivning.
Det är inte så att jag är allergisk mot hårda ord och tänjande av gränser i allmänhet. Jag tycker man kan vara slå ner med full kraft om man kan stå för det - men det finns alltid gränser.
När ett parti och deras ungdomsfalang utåt sett pratar om välfärd och värnar om det svenska folkhemmet för att så fort de stämplat ut för dagen gå under parollen "livet är en runkfest" och se sina opponenter som intet bättre värda än tyska gloryholes, då börjar jag fundera på om de verkligen kommer att få styra en gång till. Eller kommer deras skit att spruta tillbaka på dem med full kraft? Troligen inte. De värsta svinen landar alltid på fötterna.
Jag är som jag tidigare sagt ganska politiskt neutral. Varken fågel, fisk eller mitt emellan känner jag förtjänar min röst. Jag tror inte att de andra partierna har mycket mindre smuts under naglarna men det är rent äckligt att se hur det ljugs och mörkas i maktens korridorer. SSU får Sverigedemokraterna att kännas rätt hygglo i jämförelse. Då är gränsen nådd kan man tycka.
SSU verkar vara svårt infekterat och inte ens mina värsta mardrömmar kan uppbåda den otäcka känslan som det faktum att killar som Tobbe the man och tjejer som den barfajtande ordföranden, fostrats i den socialdemokratiska drivbänken och kanske en dag kommer att leda Sverige.
Jaja, det får bli som det blir. Jag överlever nog vilket som. Nu ska jag nana och hoppas på söta drömmar...
I dem blir du korsfäst Tobbe och dragen i smutsen. Det förtjänar du verkligen.
Jag hade egentligen tänkt låta bli att slänga mig in i åsiktsmaskineriet när det kom till sossarnas smutskastningskampanjer, så många andra skriver redan om det och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Men i och med att den högt uppsatta SSU-ombudsmannen Tobias Gerdås visat på en sådan anmärkningsvärd obegåvning så känner jag att det finns plats för en till.
Det är nog bråda dagar på de olika partihögkvarteren nu i valtider och allt. Särskilt på sossarnas HQ kan man tänka. Mats Lindström hinner knappt ställa sig i skamvrån och skriva förlåt-mig-Reinfeldt-meddelandet på den officiella hemsidan innan massmedia blossar upp en ny och ännu mer pinsam historia.
Det visar sig att regionombudsmannen "Tobbe" gått och startat en liten blogg där han roar sig friskt med att skriva ganska kränkande och provocerande inlägg om Moderaterna, både som parti men även ner på personnivå. Han jämför Reinfeldt med ett odjur och illusterar med en bild av en snubbe med bockhorn och hela kittet. Tidigare har han även lagt en bild på Reinfeldt och gjort en form av valaffisch och smakfullt valt texten "Rösta på din pedofil".
Killen har alltså ett ganska viktigt uppdrag för SSU:s räkning men ser inga som helst hinder i att hänga ut moderaternas ledare som peddosvin. Ironiskt nog har den gode Tobbe Gerdås dessutom valt att namnge sin blogg "Rättvis och balanserad". Jag kan inte låta bli att gapskratta. Det är häpnadsväckande hur sinnessvag man kan vara och ändå komma rätt långt i politiken.
Tobbe blir ställd mot väggen och säger att han inte vill koppla samman innehållet på sin blogg med sin arbetsgivare, ändå så skriver han saker i stil med här är "vår" tio i topplista över moderatskandaler. Låter som att han luftar lunchrumssnacket om någon frågar mig. Han påstår också att SSU nog inte tycker att hans blogg är särskilt kontroversiell. Det får en att undra över vad som krävs för att kicka ut ett sånt svin ur politiken. Dock skulle jag tro att Tobbe faktiskt gör en alldeles riktig bedömning, för med SSU:s senaste år i beaktning så verkar inget ta riktigt skruv, trots att skandalerna har duggat tätare än Chuck Norris skägg.
De falska medlemslistorna, ordföranden Anna Sjödins fylleslagsmål och deras dagishot om att hämta bodström och nu en skön hatblogg. Nä, det verkar vara ok att svina loss så mycket det går. Det skulle inte förvåna mig det minsta ifall det visade sig att Karl Serung är deras managementkonsult som lär dem hur de ska skita och pissa i munnen på sin omgivning.
Det är inte så att jag är allergisk mot hårda ord och tänjande av gränser i allmänhet. Jag tycker man kan vara slå ner med full kraft om man kan stå för det - men det finns alltid gränser.
När ett parti och deras ungdomsfalang utåt sett pratar om välfärd och värnar om det svenska folkhemmet för att så fort de stämplat ut för dagen gå under parollen "livet är en runkfest" och se sina opponenter som intet bättre värda än tyska gloryholes, då börjar jag fundera på om de verkligen kommer att få styra en gång till. Eller kommer deras skit att spruta tillbaka på dem med full kraft? Troligen inte. De värsta svinen landar alltid på fötterna.
Jag är som jag tidigare sagt ganska politiskt neutral. Varken fågel, fisk eller mitt emellan känner jag förtjänar min röst. Jag tror inte att de andra partierna har mycket mindre smuts under naglarna men det är rent äckligt att se hur det ljugs och mörkas i maktens korridorer. SSU får Sverigedemokraterna att kännas rätt hygglo i jämförelse. Då är gränsen nådd kan man tycka.
SSU verkar vara svårt infekterat och inte ens mina värsta mardrömmar kan uppbåda den otäcka känslan som det faktum att killar som Tobbe the man och tjejer som den barfajtande ordföranden, fostrats i den socialdemokratiska drivbänken och kanske en dag kommer att leda Sverige.
Jaja, det får bli som det blir. Jag överlever nog vilket som. Nu ska jag nana och hoppas på söta drömmar...
I dem blir du korsfäst Tobbe och dragen i smutsen. Det förtjänar du verkligen.
söndag, februari 26, 2006
Hockeyskägg
Vad ska man säga. OS-guld i hockey med H! Det enda guldet som VERKLIGEN räknades, men som ingen trodde skulle bli av. Sweet som fan.
Nu åker mitt tvåveckors hockeyskägg av. Vågade inte imorse.
Nu åker mitt tvåveckors hockeyskägg av. Vågade inte imorse.
Artur Rolén a.k.a Klabbarparn
Det roligaste jag har lärt mig denna vecka är att Artur Rolén a.k.a "Klabbarparn" föddes i Majorna (Göteborg) den 5:e maj 1894.
Det känns gött att trampa samma mark som denna legend en gång gjorde.
Killen medverkade i c:a 120 filmer varav 18 som Åsa-Nisses vapendragare. Tragiskt är att det är för just de filmerna han är känd. Åsa-Nissefilmerna tillhör de mest hatade i filmkritikerkretsar och en av filmerna påstås ha fått filmhistoriens kortaste recension. Den lydde: "Far i frid".
Mäktigt är ändå att den rackarns filuren kommer från Majorna.
Det känns gött att trampa samma mark som denna legend en gång gjorde.
Killen medverkade i c:a 120 filmer varav 18 som Åsa-Nisses vapendragare. Tragiskt är att det är för just de filmerna han är känd. Åsa-Nissefilmerna tillhör de mest hatade i filmkritikerkretsar och en av filmerna påstås ha fått filmhistoriens kortaste recension. Den lydde: "Far i frid".
Mäktigt är ändå att den rackarns filuren kommer från Majorna.
lördag, februari 25, 2006
Första inlägget
Är bara tvungen att markera.
Jag sitter från och med nu och bloggar på min nya lilla älskling, en 12" Mac PowerBook. Jag känner på mig att den kommer att göra mig till en lite bättre bloggare... what the hell... en lite bättre människa. Äntligen medlem i "klubben".
Jag har inte fattat hur det faktiskt påverkar vänskap att äga en mac. Jag har alltid tyckt att det verkar fånigt när mac-entusiaster sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker som: "Fan vad vackert" och "Klart att jag hjälper dig med det där, vill du låna en tusing? Nåt annat?" Men nu vet jag bättre.
Min kollega P är en notorisk mac-hatare och för ständigt en form av heligt krig mot D & M på vårt kontor. Datorvärldens Jihad. Igår tittade han surt mot min nya mac som orsakade s.k. skärmsvärm. Jag har aldrig känt mig närmre D & M och plötsligt fick jag känna på hur en äkta mac-gemenskap känns. P tyckte att det var äckligt att se och höra. Han påstod att det är som när någon vinner en mille. Plötsligt vill alla vara vän med en. Falsk vänskap. D hävdade att det var först nu jag förtjänar fullvärdig vänskap. Först nu kan vi bli bröder.
Senare på dagen droppade Marko Mustalainen in på kontoret för att kitta upp mig med det senaste i mjukvaruväg. Sweet. Upskattades mycket och som tack lovade jag att han ska få ett par av mina seriemördarbrillor.
Jaja, nog om detta. Men bara så att ni vet. Nu är jag på banan och det kommer dundra in blogginlägg från min nya lilla vän.
Jag sitter från och med nu och bloggar på min nya lilla älskling, en 12" Mac PowerBook. Jag känner på mig att den kommer att göra mig till en lite bättre bloggare... what the hell... en lite bättre människa. Äntligen medlem i "klubben".
Jag har inte fattat hur det faktiskt påverkar vänskap att äga en mac. Jag har alltid tyckt att det verkar fånigt när mac-entusiaster sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker som: "Fan vad vackert" och "Klart att jag hjälper dig med det där, vill du låna en tusing? Nåt annat?" Men nu vet jag bättre.
Min kollega P är en notorisk mac-hatare och för ständigt en form av heligt krig mot D & M på vårt kontor. Datorvärldens Jihad. Igår tittade han surt mot min nya mac som orsakade s.k. skärmsvärm. Jag har aldrig känt mig närmre D & M och plötsligt fick jag känna på hur en äkta mac-gemenskap känns. P tyckte att det var äckligt att se och höra. Han påstod att det är som när någon vinner en mille. Plötsligt vill alla vara vän med en. Falsk vänskap. D hävdade att det var först nu jag förtjänar fullvärdig vänskap. Först nu kan vi bli bröder.
Senare på dagen droppade Marko Mustalainen in på kontoret för att kitta upp mig med det senaste i mjukvaruväg. Sweet. Upskattades mycket och som tack lovade jag att han ska få ett par av mina seriemördarbrillor.
Jaja, nog om detta. Men bara så att ni vet. Nu är jag på banan och det kommer dundra in blogginlägg från min nya lilla vän.
torsdag, februari 23, 2006
Den stora bluffen äntligen avslöjad
Idag står det äntligen i nyheterna (DN). Det jag vetat så länge länge men inte haft statistiskt stöd för. Den stora bluffen är punkterad.
Varje arbetsförmedlare i snitt lyckades fixa ETT jobb per skalle till arbetslösa förra året. Gött jobbat. Då var jag alltså inte så fel ute när jag för många år sedan fick ett vansinnesutbrott på Arbetsförmedlingen i Kungälv.
Jag hade för andra gången lyckats fixa en praktikplats på en reklambyrå i Göteborg och det enda som behövdes var en liten signatur för att det skulle vara en tajt deal. Den gråsprängde arbetsförmedlaren var en exakt kopia av borgmästaren i Spin City, med den skillnaden att han alltid gick runt i ballongchinos och väl ingångna birkenstocksandaler och inte hade tillstymmelse till rolighet över sig. Kanske blir man sån när ens makt inte sträcker sig längre än till att förstöra vardagen för dagdrivare.
Han tyckte inte det var någon bra idé att hålla på och trixa utanför kommungränsen och tyckte att jag skulle försöka med någon byrå i Kungälv istället. Vilket jävla skämt. Det finns ingen byrå i kungälv - bara ett par glada amatörer. Jag bad honom snällt att skriva på. Han sa nej. Jag försökte motivera och bad snällt igen. Han sa nej och tittade nervöst på sin klocka, han kanske skulle missa dagens tårtfika om vi inte knöt ihop påsen och hävde ur sig att jag varit arbetslös för kort tid (två veckor) för att ställa krav. att det fanns andra som satt i väntrummet som gått flera år som måste få förtur. Då hände något som jag inte riktigt kan förklara idag. Vissa saker skäms jag för, andra gör mig stolt - det var min första falling downreaktion.
Jag reste mig upp så stolen välte och hårdrockspekade ut över den sorgliga skaran arbetslösa som satt på tur att få dagens björnstjänst och förnedring upptryckt i stolgången. Jag höjde rösten och skrek att jag inte ville bli en av de där jävlarna och att anledningen till att de sitter där år efter år är för att de helt förlitar sig på såna värdelösa typer som honom själv. Mr arbetsförmedlare satt helt tyst gapstirrade på mig. Detta var andra gången han höll på att fucka upp en möjlighet för mig och jag kände verkligen hur jag ville låta min hårt knutna fist täppa igen det där eländiga pajhålet i hans ansikte.
Jag höjde tonen ytterligare och fullkomligt vrålade att alla arbetsförmedlare var ena värdelösa stackare och att arbestförmedlingen startades som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för den lilla skara oduglingar som inte kunde få något annat jobb. Att de inte har en aning om vad fan de gör utan bara går till sin lilla jävla dagverksamhet och fikar bulle.
"Jag har aldrig träffat eller ens hört talas om EN enda person som fått hjälp av er", sa jag.
"Det där stämmer inte", svarade den värdelöse utan att utveckla sin ståndpunkt.
Jag böjde mig fram emot honom och sa att nu ger du mig OK på det här, annars jävlar skulle jag se till att hans vardag blev ett rent helvete.
Då vaknade han. Där gick gränsen för AMS-amöban och han högg av med en plötslig bryskhet jag inte trodde kunde uppbådas hos en kemiskt lobotomerad person. "Är det där ett hot?" Jag svarade att det minsann inte var ett hot utan att jag kunde lova honom heligt och dyrt att jag skulle hänga på låset varje dag och att vi tillsammans skulle fila på min profil och leta igenom de nya jobben. Jag skulle göra arbetsförmedlingen till mitt andra hem om han inte såg till att godkänna min ekonomiskt sponsrade praktikplats.
Han försvann ut i en korridor och jag lugnade ner mig. Jag såg hur alla i väntrummet fick hålla tillbaka för att inte deras ögon skulle falla ur. En snubbe gjorde tummen upp och flinade. Jag kände mig som en hjälte och världens största asshole på samma gång. Fem minuter senare skakade vi hand och jag gick hemåt med en stämpel på mitt papper. Det lönar sig att riva upp helvetet ibland tänkte jag.
Efter det skulle det dröja länge innan jag hade med AMS att göra. Sist var för tre år sedan när jag skulle ansöka om startaegetbidrag. Altså en sån samling menlösa får man fan leta efter. De har en sådan statisk organisation att de behöver tio man för att fylla på papper i kopiatorn. Man blir mäkta förvånad att de bara får hålla på och jag har vid upprepade tillfällen funderat över hur det kommer sig att jag aldrig träffat på någon som faktiskt fått hjälp av Arbtsförmedlingen.
Och så idag kom bekräftelsen via en rapport från riksdagens utredningstjänst (Rut). Ett jobb per år och skalle i snitt. Det betyder att det finns ett stort jävla "köttberg" (för att citera en modern klassiker) av svin som inte gör ett skit. Hur många av alla de tusentals människorna fixar noll jobb per år. Det är säker en hel del skulle jag tro.
Samuel Engblom, analytiker på Ams, påpekar i en intervju att arbetsförmedlingens roll är att på olika sätt "uppmuntra" de arbetssökande att hitta nya jobb. De ska vara ett stöd och har inte bara till uppgift att leta fram jobb utan även "motivera" den arbetssökande.
Jag håller på att vika mig dubbel av flabb när jag läser det. Bilden av en arbetsförmedlare som arbetar med motivation är en filmsekvens som får "Requiem for a dream" att kännas som ett lättsmält lyckopiller. Helt ärligt, det är bra underligt att inte fler människor tar livet av sig om de tvingas ha terapisamtal med arbetsförmedlarsvin. Människan är bra uthärdig ändå.
Troligen kommer det komma klagomål och påtryckningar om att avveckla vår nations mest defekta organ. Men tänk er för. Om de avvecklar skiten kommer skiten ut och blandar upp sig med vanligt arbetslösa människor. Det skulle inte vara bra för någon. Behåll arbetsförmedlingen för allt i världen. På så vis kan vi ha full kontroll på vart alla värdelösa människor håller hus om dagarna.
Förtroende är bra men kontroll är bättre, brukade en gammal löjtnant säga.
Varje arbetsförmedlare i snitt lyckades fixa ETT jobb per skalle till arbetslösa förra året. Gött jobbat. Då var jag alltså inte så fel ute när jag för många år sedan fick ett vansinnesutbrott på Arbetsförmedlingen i Kungälv.
Jag hade för andra gången lyckats fixa en praktikplats på en reklambyrå i Göteborg och det enda som behövdes var en liten signatur för att det skulle vara en tajt deal. Den gråsprängde arbetsförmedlaren var en exakt kopia av borgmästaren i Spin City, med den skillnaden att han alltid gick runt i ballongchinos och väl ingångna birkenstocksandaler och inte hade tillstymmelse till rolighet över sig. Kanske blir man sån när ens makt inte sträcker sig längre än till att förstöra vardagen för dagdrivare.
Han tyckte inte det var någon bra idé att hålla på och trixa utanför kommungränsen och tyckte att jag skulle försöka med någon byrå i Kungälv istället. Vilket jävla skämt. Det finns ingen byrå i kungälv - bara ett par glada amatörer. Jag bad honom snällt att skriva på. Han sa nej. Jag försökte motivera och bad snällt igen. Han sa nej och tittade nervöst på sin klocka, han kanske skulle missa dagens tårtfika om vi inte knöt ihop påsen och hävde ur sig att jag varit arbetslös för kort tid (två veckor) för att ställa krav. att det fanns andra som satt i väntrummet som gått flera år som måste få förtur. Då hände något som jag inte riktigt kan förklara idag. Vissa saker skäms jag för, andra gör mig stolt - det var min första falling downreaktion.
Jag reste mig upp så stolen välte och hårdrockspekade ut över den sorgliga skaran arbetslösa som satt på tur att få dagens björnstjänst och förnedring upptryckt i stolgången. Jag höjde rösten och skrek att jag inte ville bli en av de där jävlarna och att anledningen till att de sitter där år efter år är för att de helt förlitar sig på såna värdelösa typer som honom själv. Mr arbetsförmedlare satt helt tyst gapstirrade på mig. Detta var andra gången han höll på att fucka upp en möjlighet för mig och jag kände verkligen hur jag ville låta min hårt knutna fist täppa igen det där eländiga pajhålet i hans ansikte.
Jag höjde tonen ytterligare och fullkomligt vrålade att alla arbetsförmedlare var ena värdelösa stackare och att arbestförmedlingen startades som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för den lilla skara oduglingar som inte kunde få något annat jobb. Att de inte har en aning om vad fan de gör utan bara går till sin lilla jävla dagverksamhet och fikar bulle.
"Jag har aldrig träffat eller ens hört talas om EN enda person som fått hjälp av er", sa jag.
"Det där stämmer inte", svarade den värdelöse utan att utveckla sin ståndpunkt.
Jag böjde mig fram emot honom och sa att nu ger du mig OK på det här, annars jävlar skulle jag se till att hans vardag blev ett rent helvete.
Då vaknade han. Där gick gränsen för AMS-amöban och han högg av med en plötslig bryskhet jag inte trodde kunde uppbådas hos en kemiskt lobotomerad person. "Är det där ett hot?" Jag svarade att det minsann inte var ett hot utan att jag kunde lova honom heligt och dyrt att jag skulle hänga på låset varje dag och att vi tillsammans skulle fila på min profil och leta igenom de nya jobben. Jag skulle göra arbetsförmedlingen till mitt andra hem om han inte såg till att godkänna min ekonomiskt sponsrade praktikplats.
Han försvann ut i en korridor och jag lugnade ner mig. Jag såg hur alla i väntrummet fick hålla tillbaka för att inte deras ögon skulle falla ur. En snubbe gjorde tummen upp och flinade. Jag kände mig som en hjälte och världens största asshole på samma gång. Fem minuter senare skakade vi hand och jag gick hemåt med en stämpel på mitt papper. Det lönar sig att riva upp helvetet ibland tänkte jag.
Efter det skulle det dröja länge innan jag hade med AMS att göra. Sist var för tre år sedan när jag skulle ansöka om startaegetbidrag. Altså en sån samling menlösa får man fan leta efter. De har en sådan statisk organisation att de behöver tio man för att fylla på papper i kopiatorn. Man blir mäkta förvånad att de bara får hålla på och jag har vid upprepade tillfällen funderat över hur det kommer sig att jag aldrig träffat på någon som faktiskt fått hjälp av Arbtsförmedlingen.
Och så idag kom bekräftelsen via en rapport från riksdagens utredningstjänst (Rut). Ett jobb per år och skalle i snitt. Det betyder att det finns ett stort jävla "köttberg" (för att citera en modern klassiker) av svin som inte gör ett skit. Hur många av alla de tusentals människorna fixar noll jobb per år. Det är säker en hel del skulle jag tro.
Samuel Engblom, analytiker på Ams, påpekar i en intervju att arbetsförmedlingens roll är att på olika sätt "uppmuntra" de arbetssökande att hitta nya jobb. De ska vara ett stöd och har inte bara till uppgift att leta fram jobb utan även "motivera" den arbetssökande.
Jag håller på att vika mig dubbel av flabb när jag läser det. Bilden av en arbetsförmedlare som arbetar med motivation är en filmsekvens som får "Requiem for a dream" att kännas som ett lättsmält lyckopiller. Helt ärligt, det är bra underligt att inte fler människor tar livet av sig om de tvingas ha terapisamtal med arbetsförmedlarsvin. Människan är bra uthärdig ändå.
Troligen kommer det komma klagomål och påtryckningar om att avveckla vår nations mest defekta organ. Men tänk er för. Om de avvecklar skiten kommer skiten ut och blandar upp sig med vanligt arbetslösa människor. Det skulle inte vara bra för någon. Behåll arbetsförmedlingen för allt i världen. På så vis kan vi ha full kontroll på vart alla värdelösa människor håller hus om dagarna.
Förtroende är bra men kontroll är bättre, brukade en gammal löjtnant säga.
onsdag, februari 22, 2006
Tema förkovring
Jag tänkte starta med att lära mig något nytt varje vecka. En eller flera grejer som jag sedan redovisar här på bloggfrossa. På så vis kan jag även dela med mig av min nyfunna kunskap och som topping på korven låta Bloggfrossa bli en form av fortbildningscentral.
Först tänkte jag en grej varje dag men det vet jag att jag inte skulle kunna hålla i längden. Vissa dagar vill jag bara vara en lobotomerad tv-zombie. Däremot en gång per vecka och gärna lite udda saker/händelser/fenomen kanske. Det skulle nog räcka. Iallafall till en början.
Det kan vara allt möjligt och omöjligt. Vad som helst. Världsomvälvande eller alldeles meningslöst. Poängen ligger inte i avancerade fakta och hög smartnessnivå - jag vill bara fylla upp lite ledigt utrymme i min hjärna med en massa skit som jag aldrig hade bemödat mig att lära mig annars.
Så jag uppmanar härmed alla som vill att dunka in ett tips i "tipslådan". Antingen i kommentarsfältet eller per mail. Vilket som, bara det känns bra för er. Finns det något speciellt ni vill veta men inte orkar kolla upp. Vad som helst - inga garantier men massor av hopp.
Låt mig dra på blåstället och göra grovjobbet.
Först tänkte jag en grej varje dag men det vet jag att jag inte skulle kunna hålla i längden. Vissa dagar vill jag bara vara en lobotomerad tv-zombie. Däremot en gång per vecka och gärna lite udda saker/händelser/fenomen kanske. Det skulle nog räcka. Iallafall till en början.
Det kan vara allt möjligt och omöjligt. Vad som helst. Världsomvälvande eller alldeles meningslöst. Poängen ligger inte i avancerade fakta och hög smartnessnivå - jag vill bara fylla upp lite ledigt utrymme i min hjärna med en massa skit som jag aldrig hade bemödat mig att lära mig annars.
Så jag uppmanar härmed alla som vill att dunka in ett tips i "tipslådan". Antingen i kommentarsfältet eller per mail. Vilket som, bara det känns bra för er. Finns det något speciellt ni vill veta men inte orkar kolla upp. Vad som helst - inga garantier men massor av hopp.
Låt mig dra på blåstället och göra grovjobbet.
Kräng och bränn med Mr. Business
Fan vad gött. Nu i helgen har jag varit värsta langaren för alla blocketpundare och sålt ett vidvinkelobjektiv samt en bärbar dator. Åh vad smutt det är när man träffar RÄTT köpare. För gissa om det finns många värdelösa köpare och notoriska prutare.
De värdelösa köparna är de som inte fattat att blocket är en annonsmarknad där man antinen köper eller säljer. Ingen bytesmarknad. Det är likadant varje gång. När jag skulle sälja min gamla rövarcittra (Citroën BX14 -89) så blev jag fullkomligen nerringd av en massa avskum som ville byta mot alltifrån tv-apparater och mobiltelefoner till en estlandskryssning för två. En kille ringde dessutom och sa att han hade ett jäkligt sjysst globalknivset värt c:a femton tuss om jag var sugen på att laga käk.
Lägg av för fan, sa jag i tron att det bara var en kompis med dålig smak som ville skämta lite. Men han var allvarlig. Han hade det bara liggande ändå och han hade redan ett eget set. Hmmm... vet inte om jag är fördomsfull när jag säger att jag fick stöldgodskänningar (vilket iofs inte seplar mig ett skit roll, men ändå). Jag ville ändå inte ha ett knivset.
Denna gången har folk velat byta bort videokameror och vanliga digitala artefarkter. En kille mailade dock och erbjöd mig tre 15" lättmetallfälgar (ja han var allvarlig, var tvungen att fråga). Ehh... ursäkta mig men vad fan ska jag med TRE lm-fälgar till? Och var i helvete finns den fjärde? Troligen hade han inte hunnit få med sig det när han stod på långtidsparkeringen och skruvade sist.
Jag vet inte men personligen tycker inte jag att "Bärbar dator säljes, 3200:-" signalerar en öppning för byteshandel av någon form. Men det kanske bara är jag. Kanske var det bara ren tur att jag inte blev nedringd av folk som erbjod mig en kontainerlast med afrikansk kitsch.
Den värsta kategorin är ändå "bonnaprutare". Sådana som mailar: Du får 1400. Skicka adress så hämtar jag. Vad sägs?
Har man fräckheten att pruta bort nästan två tusen spänn på nåt som kostar strax över tre släta så har man inte fattat ett skit. Då förtjänar man en omgång byggbonk - värsta sortens stryk. Hur kommer det sig att man bemödar sig med att skriva ett sådant mail ens. Alltså, jag skulle heller knäcka min dator i två delar mot idiotens huvud och kamma noll, än att sälja den för så lite pengar. Så desperat är jag inte. Jag går inte på heroin. Bara nästan...
Anledningen till att jag kränger av hus och hem är för att jag har gått och kärat ner mig i en powerbook 12". Jag tror jag kommer skriva bättre på en sådan fin liten pryl. Jag kunde nästan känna lukten av mac idag men så när jag ringde macforum och kollade om de hade inne så var det slut. Stösta mac-hälaren i stan har inte en endaste vara inne. De har ett huvudkontor samt två showrooms i stan men inget lager. Fy fan vad värdelöst. Jag blev nästan sugen på en PC i alla fall. Det ska vara så jävla fancy med mac. Allt är så bra. Så bra att de alltid är slut. Vilket skitsnack...
Istället ringde jag Applestore Sverige och kollade. Visst, de kunde servera inom 24H men säljsvinet ville knappt låta mig köpa den utan att uppdatera ramminnet och för allt i världen ett treårigt garanti/supportavtal för fyra kakor i lådan. Han trodde att han fick det att låta billigt men jag genomskådade givetvis den gamle "bonushoran" och frågade om det var OK att beställa utan. Det slutade med att jag bara la på.
Imorgon ringer jag YFO. Fan ta dem om de inte heller har någon i lager. Då imploderar jag nog.
De värdelösa köparna är de som inte fattat att blocket är en annonsmarknad där man antinen köper eller säljer. Ingen bytesmarknad. Det är likadant varje gång. När jag skulle sälja min gamla rövarcittra (Citroën BX14 -89) så blev jag fullkomligen nerringd av en massa avskum som ville byta mot alltifrån tv-apparater och mobiltelefoner till en estlandskryssning för två. En kille ringde dessutom och sa att han hade ett jäkligt sjysst globalknivset värt c:a femton tuss om jag var sugen på att laga käk.
Lägg av för fan, sa jag i tron att det bara var en kompis med dålig smak som ville skämta lite. Men han var allvarlig. Han hade det bara liggande ändå och han hade redan ett eget set. Hmmm... vet inte om jag är fördomsfull när jag säger att jag fick stöldgodskänningar (vilket iofs inte seplar mig ett skit roll, men ändå). Jag ville ändå inte ha ett knivset.
Denna gången har folk velat byta bort videokameror och vanliga digitala artefarkter. En kille mailade dock och erbjöd mig tre 15" lättmetallfälgar (ja han var allvarlig, var tvungen att fråga). Ehh... ursäkta mig men vad fan ska jag med TRE lm-fälgar till? Och var i helvete finns den fjärde? Troligen hade han inte hunnit få med sig det när han stod på långtidsparkeringen och skruvade sist.
Jag vet inte men personligen tycker inte jag att "Bärbar dator säljes, 3200:-" signalerar en öppning för byteshandel av någon form. Men det kanske bara är jag. Kanske var det bara ren tur att jag inte blev nedringd av folk som erbjod mig en kontainerlast med afrikansk kitsch.
Den värsta kategorin är ändå "bonnaprutare". Sådana som mailar: Du får 1400. Skicka adress så hämtar jag. Vad sägs?
Har man fräckheten att pruta bort nästan två tusen spänn på nåt som kostar strax över tre släta så har man inte fattat ett skit. Då förtjänar man en omgång byggbonk - värsta sortens stryk. Hur kommer det sig att man bemödar sig med att skriva ett sådant mail ens. Alltså, jag skulle heller knäcka min dator i två delar mot idiotens huvud och kamma noll, än att sälja den för så lite pengar. Så desperat är jag inte. Jag går inte på heroin. Bara nästan...
Anledningen till att jag kränger av hus och hem är för att jag har gått och kärat ner mig i en powerbook 12". Jag tror jag kommer skriva bättre på en sådan fin liten pryl. Jag kunde nästan känna lukten av mac idag men så när jag ringde macforum och kollade om de hade inne så var det slut. Stösta mac-hälaren i stan har inte en endaste vara inne. De har ett huvudkontor samt två showrooms i stan men inget lager. Fy fan vad värdelöst. Jag blev nästan sugen på en PC i alla fall. Det ska vara så jävla fancy med mac. Allt är så bra. Så bra att de alltid är slut. Vilket skitsnack...
Istället ringde jag Applestore Sverige och kollade. Visst, de kunde servera inom 24H men säljsvinet ville knappt låta mig köpa den utan att uppdatera ramminnet och för allt i världen ett treårigt garanti/supportavtal för fyra kakor i lådan. Han trodde att han fick det att låta billigt men jag genomskådade givetvis den gamle "bonushoran" och frågade om det var OK att beställa utan. Det slutade med att jag bara la på.
Imorgon ringer jag YFO. Fan ta dem om de inte heller har någon i lager. Då imploderar jag nog.
måndag, februari 20, 2006
Lägg ner Insider snälla farbror Aschberg
Kollade just på reprisen av Insider. Inte för att det är bra utan för att det sändes och för att jag råkade sitta framför tv:n. Idag handlade det om dörrvakters arrogans och deras kroniska böjelse för våld.
Maken till värdelöst debattprogram har jag aldrig skådat. För det första så får gästerna knappt komma till tals mellan all reklam och dokumenterande inslag. För det andra så verkar gästerna från angripspunktens fokus ofta vara handplockade med stor omsorg för att väcka aversion och på så vis bekräfta inslagens trovärdighetshalt. Denna vecka hade de bjudit in en krogägare till en av stureplanssyltorna, Café Operas mycket fnittriga restaurangchef och bäst av allt, en kille som äger ett av de bolag som håller restaurangbranschen med våldsamma dörrvakter.
Den sistnämnda visade en alldeles säregen förmåga att framstå som ett ärkesvin. Branschens ansikte utåt. Han menade på att man var tvungen att visa folk vem som bestämmer och måste gå på ganska hårt. Jag drog min alldeles egen och amatörmässiga slutsats att han själv varit dörrvakt länge och njutit i fulla drag av att disciplinera gäster både med händer, fötter och tillhyggen. Med hetsigt temprament lät han mig (bildligt talat) förstå att man måste slå först och slå hårt... Han hänvisade till ett inslag (om än löjeväckande) från skara där folkets parks två vakter var tokbundis med gästerna och hängde inne på stället istället för utanför dörren. De påminde mer om Kling & Klang än de klassiska sadisterna man tänker på när någon säger dörrvakt. Vaktbolagschefen menade på att ingen var rädd för dem och att de borde terra gästerna lite mer. Visa vem som bestämmer liksom. Gästen är alltid ett svin. Vad är det för jävla inställning egentligen?
Visst gör det ont än myter bevisas.
Pinsamt TV3! Insider framstår som en kidergarden för hobbyjournalister i jämförelse med Uppdrag Granskning och Kalla Fakta. Kan ni inte göra det rätt så gör det inte alls. Sensationsjournalismens gudfader är Otto Sjöberg på Expressen. Ring honom om ni också vill latja runt och leka Janne Josefsson. Då kommer ni inte att ha högre förväntningar på er än ni kan leva upp till. Det vågar jag lova.
Programledare är Robert Aschberg och trots att han pekar men hela handen så känns han inte alls lika övertygande som han gjorde när han slog igenom med Diskutabelt. Det känns surt att såga Aschberg för jag har alltid diggat honom och tyckt att han haft löjligt mycket pondus. Nu känns han mer trött. Hela programmet känns så otroligt talanglöst gjort.
Ett nästan skrattretande inslag är att speakerrösten är helt makalöst konstgjord. Det låter som att Hasse Aro knäcker extra och att en kreativ ljudtekniker sedan pitchar ner rösten i efterhand för att det låta så likt Bengt Magnusson som möjligt. Första gången jag hörde det flabbade jag bara i tron att det var ett skämt, en parodi, att de ville driva med såna där filmtrailerspeakers som alltid säger: "One man... filmklipp... One crime... ännu fler klipp... One...", och så vidare. Nu har jag förstått att de helt seriöst använder "rösten" men jag kan inte vänja mig. Istället kommer jag alltid på mig själv med att sitta och gapa som en hel jävla fågelholksfabrik. Varje gång. Tror inte att det är sant. Så först blir jag förbannad...
...Sedan börjar jag alltid gråta.
Maken till värdelöst debattprogram har jag aldrig skådat. För det första så får gästerna knappt komma till tals mellan all reklam och dokumenterande inslag. För det andra så verkar gästerna från angripspunktens fokus ofta vara handplockade med stor omsorg för att väcka aversion och på så vis bekräfta inslagens trovärdighetshalt. Denna vecka hade de bjudit in en krogägare till en av stureplanssyltorna, Café Operas mycket fnittriga restaurangchef och bäst av allt, en kille som äger ett av de bolag som håller restaurangbranschen med våldsamma dörrvakter.
Den sistnämnda visade en alldeles säregen förmåga att framstå som ett ärkesvin. Branschens ansikte utåt. Han menade på att man var tvungen att visa folk vem som bestämmer och måste gå på ganska hårt. Jag drog min alldeles egen och amatörmässiga slutsats att han själv varit dörrvakt länge och njutit i fulla drag av att disciplinera gäster både med händer, fötter och tillhyggen. Med hetsigt temprament lät han mig (bildligt talat) förstå att man måste slå först och slå hårt... Han hänvisade till ett inslag (om än löjeväckande) från skara där folkets parks två vakter var tokbundis med gästerna och hängde inne på stället istället för utanför dörren. De påminde mer om Kling & Klang än de klassiska sadisterna man tänker på när någon säger dörrvakt. Vaktbolagschefen menade på att ingen var rädd för dem och att de borde terra gästerna lite mer. Visa vem som bestämmer liksom. Gästen är alltid ett svin. Vad är det för jävla inställning egentligen?
Visst gör det ont än myter bevisas.
Pinsamt TV3! Insider framstår som en kidergarden för hobbyjournalister i jämförelse med Uppdrag Granskning och Kalla Fakta. Kan ni inte göra det rätt så gör det inte alls. Sensationsjournalismens gudfader är Otto Sjöberg på Expressen. Ring honom om ni också vill latja runt och leka Janne Josefsson. Då kommer ni inte att ha högre förväntningar på er än ni kan leva upp till. Det vågar jag lova.
Programledare är Robert Aschberg och trots att han pekar men hela handen så känns han inte alls lika övertygande som han gjorde när han slog igenom med Diskutabelt. Det känns surt att såga Aschberg för jag har alltid diggat honom och tyckt att han haft löjligt mycket pondus. Nu känns han mer trött. Hela programmet känns så otroligt talanglöst gjort.
Ett nästan skrattretande inslag är att speakerrösten är helt makalöst konstgjord. Det låter som att Hasse Aro knäcker extra och att en kreativ ljudtekniker sedan pitchar ner rösten i efterhand för att det låta så likt Bengt Magnusson som möjligt. Första gången jag hörde det flabbade jag bara i tron att det var ett skämt, en parodi, att de ville driva med såna där filmtrailerspeakers som alltid säger: "One man... filmklipp... One crime... ännu fler klipp... One...", och så vidare. Nu har jag förstått att de helt seriöst använder "rösten" men jag kan inte vänja mig. Istället kommer jag alltid på mig själv med att sitta och gapa som en hel jävla fågelholksfabrik. Varje gång. Tror inte att det är sant. Så först blir jag förbannad...
...Sedan börjar jag alltid gråta.
söndag, februari 19, 2006
Filmrecension: Brokeback Mountain
Så har jag sett filmen det snackats om så mycket. Filmen som fått högern i USA att skita blod och arga söderkillar att slå ihjäl en gayboy med ett fälgkors. Man messar tydligen inte med den amerikanska manlighetsmyten cowboys, inte ostraffat.
Jag hade förväntat mig ett hjärtskärande drama och ställde in mig på att det skulle bli lipa av i slutet. Men känslorna uteblev. Eller, lite tom och deppig blev man allt. Det var lite Mannheimersk socialrealism över hela filmen, fast i amerikansk vildmarksmiljö. Lågmält och med en dålig smak i munnen. Inget lyckopiller men likväl en välspelad och lagom stark flick. Inget jag skulle wejsta 90 spänn + popcorn på.
Jag har idag svårt att sammanfatta filmen på annat sätt än 95% ångest uppblandad med mysig homoerotik, samt 5% lycka och ETT skratt (återkommer till det i resumén nedan). Jag brukar alltid bli kritiserad för att berätta för mycket om filmer och som jag tidigare nämnt så har jag av mina kollegor belagts med yppandeförbud när det kommer till film. Så den som inte vill veta så mycket mer om filmen än jag sagt hittills kan sluta läsa NU!
Snabbresumé av filmen:
Två snygga killar i gränslandet mellan pojkar och män får sommarjobb som fåraherdar uppe i bergsområdet "Brokeback Mountain". Ett ganska ensamt och händelselöst jobb. De dricker sprit och provar på bögsex. Jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad av att deras kärlek inleds med att "Ennis del Mar" (Heath Ledger) våldsbögar "Jack Twist" (Jake Gyllenhaal) - no romance style liksom.
De fortsätter att plugga varandra och mysa sommaren ut och återvänder efter ett blodigt kärleksslagsmål till sina liv. Båda gifter sig och skaffar kiddos på varsitt håll och hörs inte av på fyra år. Men ingen av dem glömmer. Deras heterorelationer suger men de härdar ut (häri ligger det mannerheimska). Ångesten ligger tät.
Ennis och Jack återförenas under en weekend och återfinner sin förbjudna heta kärlek. De börjar åka upp till bergen under kodnamn "fiske-/jaktresa" ett gäng gånger per år och bögar utav bara fan. Ennis är dominant och tar rollen som giver. Jake är den mjuke och känslosamme killen, the taker, han förnekar inte sina behov och när en dröm om att öppna ranch tillsammans med sin älskare.
Äktenskapet går åt helvete för Ennis och slutar i skilsmässa. Ändå vågar han inte ta steget mot sin lycka. Istället undertrycker han sina känslor och gömmer sig bakom jobb, jobb och jobb. Man känner alltmer antipati för Ennis. Jake blir förtvivlad och säger att han inte klarar sig på några "höghöjdsknull" per år.
Höghöjdsknull är ett extremt roligt ord och faktiskt filmens enda gapflabb.
En dag får Ennis ett vykort. Jack har dött. När han ringer Jacks änka berättar hon ganska kyligt att dödsfallet var en olycka. Han hade fått punka på sin pickup och när han skulle byta däck hade reservdäcket exploderat i ansiktet på honom.
Samtidigt visas slowmotionbilder över det verkliga händelseförloppet. Några texasbusar som verkar ha fått nys om att Jack är stans fruktkaka no.1 jagar honom och slår ihjäl honom med ett fälgkors (verkar som att hillbillykillarna från verkligheten varit på en gaycowboyflick för att hämta inspiration).
Ennis åker till Jacks föräldrar som har askan. Hans dröm var att får spridas ut på Brokeback Mountain. Men pappan vägrar. Sedan tar den ganska snopet slut.
Efteråt har jag som sagt svårt att säga hur bra jag tyckte den var. Den berör. En bra film men jag blir förvirrad och har svårt att definiera syftet med den. Ville skaparna öka förståelse och acceptans för homosexualitet i det ultrakonservativa och homofientliga USA, eller ville de visa att det alltid går åt helvete för bögar?
Betyg: 3
Jag hade förväntat mig ett hjärtskärande drama och ställde in mig på att det skulle bli lipa av i slutet. Men känslorna uteblev. Eller, lite tom och deppig blev man allt. Det var lite Mannheimersk socialrealism över hela filmen, fast i amerikansk vildmarksmiljö. Lågmält och med en dålig smak i munnen. Inget lyckopiller men likväl en välspelad och lagom stark flick. Inget jag skulle wejsta 90 spänn + popcorn på.
Jag har idag svårt att sammanfatta filmen på annat sätt än 95% ångest uppblandad med mysig homoerotik, samt 5% lycka och ETT skratt (återkommer till det i resumén nedan). Jag brukar alltid bli kritiserad för att berätta för mycket om filmer och som jag tidigare nämnt så har jag av mina kollegor belagts med yppandeförbud när det kommer till film. Så den som inte vill veta så mycket mer om filmen än jag sagt hittills kan sluta läsa NU!
Snabbresumé av filmen:
Två snygga killar i gränslandet mellan pojkar och män får sommarjobb som fåraherdar uppe i bergsområdet "Brokeback Mountain". Ett ganska ensamt och händelselöst jobb. De dricker sprit och provar på bögsex. Jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad av att deras kärlek inleds med att "Ennis del Mar" (Heath Ledger) våldsbögar "Jack Twist" (Jake Gyllenhaal) - no romance style liksom.
De fortsätter att plugga varandra och mysa sommaren ut och återvänder efter ett blodigt kärleksslagsmål till sina liv. Båda gifter sig och skaffar kiddos på varsitt håll och hörs inte av på fyra år. Men ingen av dem glömmer. Deras heterorelationer suger men de härdar ut (häri ligger det mannerheimska). Ångesten ligger tät.
Ennis och Jack återförenas under en weekend och återfinner sin förbjudna heta kärlek. De börjar åka upp till bergen under kodnamn "fiske-/jaktresa" ett gäng gånger per år och bögar utav bara fan. Ennis är dominant och tar rollen som giver. Jake är den mjuke och känslosamme killen, the taker, han förnekar inte sina behov och när en dröm om att öppna ranch tillsammans med sin älskare.
Äktenskapet går åt helvete för Ennis och slutar i skilsmässa. Ändå vågar han inte ta steget mot sin lycka. Istället undertrycker han sina känslor och gömmer sig bakom jobb, jobb och jobb. Man känner alltmer antipati för Ennis. Jake blir förtvivlad och säger att han inte klarar sig på några "höghöjdsknull" per år.
Höghöjdsknull är ett extremt roligt ord och faktiskt filmens enda gapflabb.
En dag får Ennis ett vykort. Jack har dött. När han ringer Jacks änka berättar hon ganska kyligt att dödsfallet var en olycka. Han hade fått punka på sin pickup och när han skulle byta däck hade reservdäcket exploderat i ansiktet på honom.
Samtidigt visas slowmotionbilder över det verkliga händelseförloppet. Några texasbusar som verkar ha fått nys om att Jack är stans fruktkaka no.1 jagar honom och slår ihjäl honom med ett fälgkors (verkar som att hillbillykillarna från verkligheten varit på en gaycowboyflick för att hämta inspiration).
Ennis åker till Jacks föräldrar som har askan. Hans dröm var att får spridas ut på Brokeback Mountain. Men pappan vägrar. Sedan tar den ganska snopet slut.
Efteråt har jag som sagt svårt att säga hur bra jag tyckte den var. Den berör. En bra film men jag blir förvirrad och har svårt att definiera syftet med den. Ville skaparna öka förståelse och acceptans för homosexualitet i det ultrakonservativa och homofientliga USA, eller ville de visa att det alltid går åt helvete för bögar?
Betyg: 3
Peppe Eng och illaluktande flytningar
Sitter och softar i soffan och är sådär skönt söndagstrött. Herrarna tog just brons i staffetten och Let's dance reprisen går på för fullt i fyran. Juryn hatar peppe men folker ropar: "Rädda Peppe, död eller levande - börjar bli lite tjatigt att läsa om deras fejd på löpsedlarna nu. Peppe själv tycker att han rört om i den svenska dansgrytan. På gott och ont men mest gott eftersom många kommer att tänka att fan gubben kan och våga sig ut på dansgolvet. Jag skulle säga tvärtom. Alla ser hur förbannat illa det ser ut och vill för inga blåbär i skogen riskera att jämföras med honom.
Förmiddagen känns rätt så bra och jag har just smällt i mig en stadig brecky.
Plötsligt är det reklam. En kvinnlig läkare med allvarsamt ansiktsuttryck frågar rätt ut om jag också är en av de kvinnor som lider av illaluktande flytningar och irritation i underlivet. Jag håller på att sätta min latte i halsen... Isåfall kan jag använda det receptfria läkemedlet Lactal, fortsätter hon och ritar upp ett diagram. Vaffan nu då?!?
Det varnas alltid i ganska god tid när det vankas skakande programinnehåll och våldsamma inslag... Hur kan detkomma sig att någon missat att varna för kräkselframkallande reklam. När blev "illaluktande flytningar" något att tala om kring middagsbordet?
Hursomhelst så framkallar ordet flytningar fanimej de värsta sinnesbilder. Jag vill inte veta att det ens förekommer även om det gör det - än mindre att det verkar vara vanligt. Vad är det för tid vi lever i egentligen, där allt är tillåtet.
Nu behöver jag hursomhelst inte fundera över vad vi ska göra till middag idag. Jag kommer ändå inte kunna äta på ett par dagar framöver.
Tack TV4. Tack så jävla mycket!
Förmiddagen känns rätt så bra och jag har just smällt i mig en stadig brecky.
Plötsligt är det reklam. En kvinnlig läkare med allvarsamt ansiktsuttryck frågar rätt ut om jag också är en av de kvinnor som lider av illaluktande flytningar och irritation i underlivet. Jag håller på att sätta min latte i halsen... Isåfall kan jag använda det receptfria läkemedlet Lactal, fortsätter hon och ritar upp ett diagram. Vaffan nu då?!?
Det varnas alltid i ganska god tid när det vankas skakande programinnehåll och våldsamma inslag... Hur kan detkomma sig att någon missat att varna för kräkselframkallande reklam. När blev "illaluktande flytningar" något att tala om kring middagsbordet?
Hursomhelst så framkallar ordet flytningar fanimej de värsta sinnesbilder. Jag vill inte veta att det ens förekommer även om det gör det - än mindre att det verkar vara vanligt. Vad är det för tid vi lever i egentligen, där allt är tillåtet.
Nu behöver jag hursomhelst inte fundera över vad vi ska göra till middag idag. Jag kommer ändå inte kunna äta på ett par dagar framöver.
Tack TV4. Tack så jävla mycket!
lördag, februari 18, 2006
Lars Danielsson - en kille med klass
Ska det va så ska det va. Så resonerar vår käre statssekreterare och riksgourmand Lars Danielsson och frossar loss nåt alldeles hejdlöst på skattebetalarnas bekostnad. Kvällspressen hetsar på. De vill allra helst blodet flyta från den fyrkantiga och totalt karismabefriade oduglingen. Och vem vill inte det egentligen...
Först går jag själv rätt i fällan. Jag känner hur en otyglad vrede rinner till, precis enligt Aftonbladets masterplan. Jag kag kan riktigt se hur Danielsson precis lika sinnessvagt som alltid försöker slingra sig. Låtsas oförstående till kritik. Sånt är prio ett och står på agendan redan första dagen när man ska jobba för regeringen.
Vaddå, alla måste ju äta.
Men kanske inte ostron och champagne till brecky, ditt gudlösa politikersvin!
Jag har aldrig brytt mig ett skit vad dirrar och annat löst pack gör med företagskortet så länge det varit privata bolag. För min del får de gärna säga upp tusen pers för att sponsra sina privata knark och porrfester. Men när det kommer till politiker har jag alltid känt en stark irritation över att de slösar med skattepengar. Skitsamma om det är en lyxjakt i St. Tropez eller ett packe hubbabubba från 7-eleven. Det är principen.
Hur ska allmänheten kunna förväntas följa alla lagar och regler, betala skatt och göra rätt för sig om varenda makthavare beter sig som Marquis de Sade efter kontorstid. Det håller inte i längden. Det är lågstadiematematik.
Om en företagare t.ex. avsiktiligt undanhåller skattemedel så läggs inga fingrar emellan. Men när en makthavare fubbar med notor och annan shit då ska det smusslas och mörkas. Det talas om mänsklighet och att alla kan göra fel. Det är så man blir spynödig bara av att tänka på det. Ett företag får enligt skattereglerna bara dra av 90kr per skalle och tillfälle i representation. Sätt det i relation till Danielssons gåslevernota på nästan tio papp i rena skattepengar.
Jag tror inte att det svenska folket i allmänhet är dummare än att vi fattar att det blir en del middagar i tjänsten. Reseräkningar, boende och taxiresor för all del. Vi fattar också att Lars Danielsson inte kan bo på vandrarhem när han är ute på sin skit. Ingen förväntar sig att statsmän ska leva enligt sin mall över existensminimum. Men det finns en gräns. Vidare blir det extra laddat när han därtill försöker fiffla med lyxnotorna. Det är sådant som sakta banar väg för total anarki.
Om de gör som de vill så gör vi det med. En ganska sund logik kan jag tycka och inser att nihilismen faktiskt är en allt mer tilltalande livsfilosofi än man kan tro. Varför anstränga sig när inte ens de som har betalt för att upprätthålla samhället verkar tro på saken. Särskilt inte som alla ändå bara försöker duka upp ett smörgåsbord med så mycket personliga fördelar som möjligt. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att vara en lydig Svensson längre.
Det är här någonstans som Aftonbladets uppviglingsförsök börjar misslyckas trots allt. Jag känner tröttheten krypa på mig. Det är den, snäppet värre än vreden. Orkar inte kämpa mot likgiltigheten.
Jag känner att jag faktiskt inte bryr mig ett skit ifall Danielsson köper fnask och sprutar Cristal över dem för mina pengar. Rock on för fan. Killen ser så svinstram ut och lär nog inte ha ett så förbannat lajbans liv annars. Han beskrivs tillråga på allt som Göran Perssons högra hand och jag kan i mina bisarraste fantasier inte tänka mig en mer förnedrande arbetsuppgift. Det är så osexigt ett jobb bara kan bli. Inte konstigt att farbror Danielsson alltid ser ut att just ha blivit släpad femtio mil bakom en ångvält.
Låt honom dra kortet och bränna skattepengar som om vore det hans sista dag på jorden. Det är ganska befriande att inte känna sig så bunden till alla inarbetade regler och moralism längre.
Kan Larsa-D svina så kan jag det med och kanske är det hög tid att fucka upp systemet nu.
Först går jag själv rätt i fällan. Jag känner hur en otyglad vrede rinner till, precis enligt Aftonbladets masterplan. Jag kag kan riktigt se hur Danielsson precis lika sinnessvagt som alltid försöker slingra sig. Låtsas oförstående till kritik. Sånt är prio ett och står på agendan redan första dagen när man ska jobba för regeringen.
Vaddå, alla måste ju äta.
Men kanske inte ostron och champagne till brecky, ditt gudlösa politikersvin!
Jag har aldrig brytt mig ett skit vad dirrar och annat löst pack gör med företagskortet så länge det varit privata bolag. För min del får de gärna säga upp tusen pers för att sponsra sina privata knark och porrfester. Men när det kommer till politiker har jag alltid känt en stark irritation över att de slösar med skattepengar. Skitsamma om det är en lyxjakt i St. Tropez eller ett packe hubbabubba från 7-eleven. Det är principen.
Hur ska allmänheten kunna förväntas följa alla lagar och regler, betala skatt och göra rätt för sig om varenda makthavare beter sig som Marquis de Sade efter kontorstid. Det håller inte i längden. Det är lågstadiematematik.
Om en företagare t.ex. avsiktiligt undanhåller skattemedel så läggs inga fingrar emellan. Men när en makthavare fubbar med notor och annan shit då ska det smusslas och mörkas. Det talas om mänsklighet och att alla kan göra fel. Det är så man blir spynödig bara av att tänka på det. Ett företag får enligt skattereglerna bara dra av 90kr per skalle och tillfälle i representation. Sätt det i relation till Danielssons gåslevernota på nästan tio papp i rena skattepengar.
Jag tror inte att det svenska folket i allmänhet är dummare än att vi fattar att det blir en del middagar i tjänsten. Reseräkningar, boende och taxiresor för all del. Vi fattar också att Lars Danielsson inte kan bo på vandrarhem när han är ute på sin skit. Ingen förväntar sig att statsmän ska leva enligt sin mall över existensminimum. Men det finns en gräns. Vidare blir det extra laddat när han därtill försöker fiffla med lyxnotorna. Det är sådant som sakta banar väg för total anarki.
Om de gör som de vill så gör vi det med. En ganska sund logik kan jag tycka och inser att nihilismen faktiskt är en allt mer tilltalande livsfilosofi än man kan tro. Varför anstränga sig när inte ens de som har betalt för att upprätthålla samhället verkar tro på saken. Särskilt inte som alla ändå bara försöker duka upp ett smörgåsbord med så mycket personliga fördelar som möjligt. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att vara en lydig Svensson längre.
Det är här någonstans som Aftonbladets uppviglingsförsök börjar misslyckas trots allt. Jag känner tröttheten krypa på mig. Det är den, snäppet värre än vreden. Orkar inte kämpa mot likgiltigheten.
Jag känner att jag faktiskt inte bryr mig ett skit ifall Danielsson köper fnask och sprutar Cristal över dem för mina pengar. Rock on för fan. Killen ser så svinstram ut och lär nog inte ha ett så förbannat lajbans liv annars. Han beskrivs tillråga på allt som Göran Perssons högra hand och jag kan i mina bisarraste fantasier inte tänka mig en mer förnedrande arbetsuppgift. Det är så osexigt ett jobb bara kan bli. Inte konstigt att farbror Danielsson alltid ser ut att just ha blivit släpad femtio mil bakom en ångvält.
Låt honom dra kortet och bränna skattepengar som om vore det hans sista dag på jorden. Det är ganska befriande att inte känna sig så bunden till alla inarbetade regler och moralism längre.
Kan Larsa-D svina så kan jag det med och kanske är det hög tid att fucka upp systemet nu.
fredag, februari 17, 2006
I sann svensk vinnaranda...
Jag känner att det är dags att släppa fam Mannen som blev trött igen. Det är OS-tider och det är något med den svenska vinnarandan som stör mig nåt helt sanslöst.
Vad är det som är så jävla bra med att komma på sjätteplats i en OS-gren egentligen?
Maria Danielsson körde okull i varenda lopp typ och lyckades med "stordådet" att bli sexa. Det är tre platser ifrån pall plats och pallen är väl det enda som räknas. I alla länder utom Sverige tydligen.
Efteråt sa kommentatorn att det var roligt att se, att det var oväntat inte minst för henne själv och så tackade han Maria Danielsson för en fantastisk underhållning. Jag fattar inget. Det är en sådan jävla loserinställning. Om hon inte föväntas ha en chadde att hamna på pallen, vad är då poängen med att slösa med en OS-plats. Hallå hon kom sexa, ok det är inte en katastrof men bra är det defenitivt inte.
Värre ändå ärdet med den enda svenska konståkaren. Christoffer Berndtsson. Han ramlar fanimej ALLTID när det väl gäller och klarar inte ens av de hopp som krävs för att hänga i toppskiktet. Alltså är han "bound to lose" och borde antingen lägga grillorna på hyllan eller sluta jiddra och börja träna ála ruskie style. Jag är så trött på att se en massa svenska fuckups kreddas av kommentatorerna och just konståkningen är skrattretande. Berndtsson ser så bra ut på träningen för då sätter han sina juniorhopp men så fort det vankas skarpt läge så ramlar han sig igenom hela programmet. Han placeras skitlångt ner i resultatlistan och ändå verkar alla svinnöjda och tycker att han utvecklats nåt helt fantastiskt. En sopig klåpare med rötna nerver och är vad han är.
Ärligt talat. Om han ändå har NOLL chans att hamna på pallen varför då ens låta honom delta? Han skämmer ut Sverige. På elitnivå är det viktiga inte att delta utan att prestera.
Samma sak med landslaget i längdskidor. De är med och kammar medaljer i världscupen men så fort det verkligen gäller. En dag var fjärde år - då slår det fan aldrig fel - då är de ur form.
Hockeylandslaget ska vi inte ens snacka om. Vad är det med Sverige och OS-hockey egentligen. Kul att du kom Foppa - "See ya next time", kanske...
Vad är det som är så jävla bra med att komma på sjätteplats i en OS-gren egentligen?
Maria Danielsson körde okull i varenda lopp typ och lyckades med "stordådet" att bli sexa. Det är tre platser ifrån pall plats och pallen är väl det enda som räknas. I alla länder utom Sverige tydligen.
Efteråt sa kommentatorn att det var roligt att se, att det var oväntat inte minst för henne själv och så tackade han Maria Danielsson för en fantastisk underhållning. Jag fattar inget. Det är en sådan jävla loserinställning. Om hon inte föväntas ha en chadde att hamna på pallen, vad är då poängen med att slösa med en OS-plats. Hallå hon kom sexa, ok det är inte en katastrof men bra är det defenitivt inte.
Värre ändå ärdet med den enda svenska konståkaren. Christoffer Berndtsson. Han ramlar fanimej ALLTID när det väl gäller och klarar inte ens av de hopp som krävs för att hänga i toppskiktet. Alltså är han "bound to lose" och borde antingen lägga grillorna på hyllan eller sluta jiddra och börja träna ála ruskie style. Jag är så trött på att se en massa svenska fuckups kreddas av kommentatorerna och just konståkningen är skrattretande. Berndtsson ser så bra ut på träningen för då sätter han sina juniorhopp men så fort det vankas skarpt läge så ramlar han sig igenom hela programmet. Han placeras skitlångt ner i resultatlistan och ändå verkar alla svinnöjda och tycker att han utvecklats nåt helt fantastiskt. En sopig klåpare med rötna nerver och är vad han är.
Ärligt talat. Om han ändå har NOLL chans att hamna på pallen varför då ens låta honom delta? Han skämmer ut Sverige. På elitnivå är det viktiga inte att delta utan att prestera.
Samma sak med landslaget i längdskidor. De är med och kammar medaljer i världscupen men så fort det verkligen gäller. En dag var fjärde år - då slår det fan aldrig fel - då är de ur form.
Hockeylandslaget ska vi inte ens snacka om. Vad är det med Sverige och OS-hockey egentligen. Kul att du kom Foppa - "See ya next time", kanske...
Kaffetjuven - A new beginning
Att sno kaffe är kontorens dödssynd nummer ett. Kaffetjuven är den lägsta av livsformer och har ungefär samma sköna status som en tjallare på kåken.
Förra sommaren och en bit inpå finhösten hade vi problem med en kaffetjuv som härjade på kontoret. Trots ett ihärdigt spaningsarbete och olika setups så gäckade odydspåsen oss gång på gång och lyckades slinka undan vårt vakande öga. När snaran drogs åt försvann aset plötsligt under jord och har sedan dess inte gjort väsen av sig på ett halvår.
Vi misstänkte givetvis direkt kulturföreningen i samma lokal eftersom alla som jobbar med kultur verkar viktigpettriga och tror att de kan göra vaffan som helst. Den senaste veckan har vi dock förstått att det är något bra mycket sjukare i görningen. Kaffe försvinner utan att kultursvinen ens vistats i lokalen.
Varje morgon kommer jag in bland de första. Jag börjar med att ladda porschebryggaren med full kaffesats (8 koppar) och kollar mailen. När jag är klar häller jag upp en kopp och smuttar på den framför någon nättidning. När det är dags för refill så slår det fan aldrig fel. Kaffet är nästan slut och det räcker sällan till mer än en halv kopp till. Mina compadres blir alltså utan och processen måste göras om en gång till. Jag har försökt hålla koll på bryggaren men det är som att det går en osynlig pipeline från bryggaren och direkt ner i halsen på nån annan jävla kaffepundare. Tjuven måste smyga som en ninja för jag hör aldrig ett ljud - sedan är det slut.
Det är då ett jävla beteende. Kaffetjuven verkar ha återuppstått och antagit en helt abnorm fräckhetsnivå. Förra gången rörde det sig om organiserad pulverstöld. Den här gången snackar vi respektlöshet av rang. Kaffetjuven har gått och blivit bekväm. Den eller dom orkar inte ens rodda med att smussla undan vårt heliga bruna pulver utan verkar vara av inställningen att det skall serveras dessutom. Det är lite too much för mig och jag tar det som ett personligt riktat hån. Snudd på diabolisk förnedring.
Jag känner riktigt hur de sitter och flabbar i sig mitt kaffe och tänker att fan vad smutt att ha en egen liten kaffeslav som fixar deras morgondryck. Hur mycket psykterror förväntas en kontorskille egentligen mäkta med innan han får ett bryt och plockar fram sitt blocketköpta pumphagel och mejjar loss.
Nu har skiten börjat igen - satan vad trött jag blir.
Förra sommaren och en bit inpå finhösten hade vi problem med en kaffetjuv som härjade på kontoret. Trots ett ihärdigt spaningsarbete och olika setups så gäckade odydspåsen oss gång på gång och lyckades slinka undan vårt vakande öga. När snaran drogs åt försvann aset plötsligt under jord och har sedan dess inte gjort väsen av sig på ett halvår.
Vi misstänkte givetvis direkt kulturföreningen i samma lokal eftersom alla som jobbar med kultur verkar viktigpettriga och tror att de kan göra vaffan som helst. Den senaste veckan har vi dock förstått att det är något bra mycket sjukare i görningen. Kaffe försvinner utan att kultursvinen ens vistats i lokalen.
Varje morgon kommer jag in bland de första. Jag börjar med att ladda porschebryggaren med full kaffesats (8 koppar) och kollar mailen. När jag är klar häller jag upp en kopp och smuttar på den framför någon nättidning. När det är dags för refill så slår det fan aldrig fel. Kaffet är nästan slut och det räcker sällan till mer än en halv kopp till. Mina compadres blir alltså utan och processen måste göras om en gång till. Jag har försökt hålla koll på bryggaren men det är som att det går en osynlig pipeline från bryggaren och direkt ner i halsen på nån annan jävla kaffepundare. Tjuven måste smyga som en ninja för jag hör aldrig ett ljud - sedan är det slut.
Det är då ett jävla beteende. Kaffetjuven verkar ha återuppstått och antagit en helt abnorm fräckhetsnivå. Förra gången rörde det sig om organiserad pulverstöld. Den här gången snackar vi respektlöshet av rang. Kaffetjuven har gått och blivit bekväm. Den eller dom orkar inte ens rodda med att smussla undan vårt heliga bruna pulver utan verkar vara av inställningen att det skall serveras dessutom. Det är lite too much för mig och jag tar det som ett personligt riktat hån. Snudd på diabolisk förnedring.
Jag känner riktigt hur de sitter och flabbar i sig mitt kaffe och tänker att fan vad smutt att ha en egen liten kaffeslav som fixar deras morgondryck. Hur mycket psykterror förväntas en kontorskille egentligen mäkta med innan han får ett bryt och plockar fram sitt blocketköpta pumphagel och mejjar loss.
Nu har skiten börjat igen - satan vad trött jag blir.
Veckans kameltårapport
Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att en manlig kameltå kunde vara en form av kickstart för en lyckad karriär. Värsta motorvägen till The Lala-Land rent utav. Knappast troligt va. Men så fick jag nys om länken till en hemsida som i "kameltåkretsar" refereras till som visdomens källa och ganska snart blev jag varse. Jag hittade diverse intressanta bilder vill jag lova. Bland annat den där tjocka elviskopian jag skrev om nyligen. Men det slutar inte där...
Tänk att Arnold, självaste "gavvanaaa ov kalifoooniaaa" la grunden till sin omåttliga framgång genom att flexa upp en splittad bula. Det är helt galet. Först nu förstår jag vad han syftade på när han i sitt tal (efter att ha vunnit guvernörsvalet) sa att han var beviset på att vem som helst kan lyckas i USA. Med gråtmild stämma sa att han själv kommit till drömmarnas land en dag, som fattig invandrare, utan någonting. Fast det stämde ju inte riktigt - jag menar... han smugglade ju uppenbarligen med sig rätt mycket ballast i sina speedos.
Herr Hasslehoff räknas väl kanske inte till top tio av de självklara vinnarna. Han har förnedrat sig själv rätt bra mellan sina fasta jobb. Han har levt i något desillusionerat psykrus där han trott sig vara en entertainer som spänner över flera genrer. Skitsamma. Hasslehoff var ju killen med hår på bröstet som satt på andra sidan tvrutan och körde en svart sportbil som kunde snacka och göra en hel jävla massa andra trix. Dessutom är det få personer som får hänga halvnaken med tjejer som Pamela Anderson, Erika Eleniak och Carmen Electra hela dagarna och dessutom få betalt i miljoner dollars.
Vem bryr sig om att han inte fattade när det var dags att sluta dra upp brallorna. Jag vågar sätta en peng på att många killar skulle låta operera in en kameltåprotes bara för att få byta plats med honom för ett tag. Lätt.
Ingen förutom Bon Scott skulle klara konststycket att dra på sig ett par högt skurna (milt sagt) och sjukt tajta retrojeans, klyva skrevet och ändå se stenhård ut. Så är det bara.
Tänk att Arnold, självaste "gavvanaaa ov kalifoooniaaa" la grunden till sin omåttliga framgång genom att flexa upp en splittad bula. Det är helt galet. Först nu förstår jag vad han syftade på när han i sitt tal (efter att ha vunnit guvernörsvalet) sa att han var beviset på att vem som helst kan lyckas i USA. Med gråtmild stämma sa att han själv kommit till drömmarnas land en dag, som fattig invandrare, utan någonting. Fast det stämde ju inte riktigt - jag menar... han smugglade ju uppenbarligen med sig rätt mycket ballast i sina speedos.
Herr Hasslehoff räknas väl kanske inte till top tio av de självklara vinnarna. Han har förnedrat sig själv rätt bra mellan sina fasta jobb. Han har levt i något desillusionerat psykrus där han trott sig vara en entertainer som spänner över flera genrer. Skitsamma. Hasslehoff var ju killen med hår på bröstet som satt på andra sidan tvrutan och körde en svart sportbil som kunde snacka och göra en hel jävla massa andra trix. Dessutom är det få personer som får hänga halvnaken med tjejer som Pamela Anderson, Erika Eleniak och Carmen Electra hela dagarna och dessutom få betalt i miljoner dollars.
Vem bryr sig om att han inte fattade när det var dags att sluta dra upp brallorna. Jag vågar sätta en peng på att många killar skulle låta operera in en kameltåprotes bara för att få byta plats med honom för ett tag. Lätt.
Ingen förutom Bon Scott skulle klara konststycket att dra på sig ett par högt skurna (milt sagt) och sjukt tajta retrojeans, klyva skrevet och ändå se stenhård ut. Så är det bara.
torsdag, februari 16, 2006
Jan Rippe
Jag sitter och kollar på OS-studion i SVT och bara undrar vad i helvete Jan Rippe gör där.
Sidekick?!? Kan man ens vara sidekick till en bakverksfrilla?
Sorry SVT men kunde ni inte valt någon som var bara lite mindre inaktuell till sidosparkare? "Galenskaparna och After Shave" var småkul för femton år sedan. Var verkligen den gamle Chalmeristspexaren det vassaste ni kunde få tag på?
Skärpning nu för fan!
Sidekick?!? Kan man ens vara sidekick till en bakverksfrilla?
Sorry SVT men kunde ni inte valt någon som var bara lite mindre inaktuell till sidosparkare? "Galenskaparna och After Shave" var småkul för femton år sedan. Var verkligen den gamle Chalmeristspexaren det vassaste ni kunde få tag på?
Skärpning nu för fan!
Lädertanten lever
Jag höll på att ramla ibacken när jag var på väg till jobbet nu. Nere vid Baloo Livs stod en liten tunn figur med asstort grått svintohår och en jävligt fräsig mockakappa. När jag passerade såg jag till min (och säkert flera andras) stora förtjusning att det var ingen mindre än lädertanten.
Jag har en längre tid befarat att lädertanten hamnat sex fot under, vilket av hennes utseenede att döma inte skulle vara chockerande. Hon ser utan att ta i ut som att hon är den enda livsform som överlevt sedan dinosaurierna messade runt här på jorden.
De senaste månaderna har jag inte blivit utsatt för stickprov i tvättstugan, vilket annars hört mer till regel än undantag. När man står där intet ont anande och hänger tvätt dyker plötsligt gollums kvinnliga alterego upp och hotar en med torktumlarludd mellan nyporna. Hon tittar på en med den där blicken en hundägare ger sin vovve när den bajsat på mattan och säger att hon fått nog. Att hon tyvärr måste rapportera en till ordföranden. Skulle tro att ordföranden är maffigt trött på kvarterets leathurbitch för att döma av alla anmälningar jag fått på mig så har han kontaktat mig väldigt sällan. Faktiskt aldrig.
Kan det vara så att lädertanten överskattat sina känningar hos föreningen månne.
I alla fall så blev jag lite glad att återse henne. Man får en sorts nostalgiskt band till sina fiender efter ett tag (givetvis inte såna as som Robert Wells, det finns ju en gräns). Givetvis mötte jag inte hennes blick. Så förbannat glad var det inte att se henne. Det är lite som att titta in i solen. Skulle jag bara visa minsta öppning för snicksnack hade jag troligen inte kommit in till jobbet alls. Hon är livsfarlig när det kommer till att tråkpladdra. Jag tror att lädertanten är en av få människor som bokstavligen kan snacka ihjäl en annan. Det är hennes superhjälteförmåga.
Bakom kulisserna i snuthuset gällande förhöret med Naserligans ledare:
"Shit, han är en hård jävel. Vi måste få till ett erkännande snart. Ring Läderlappen"
"Näföffan mannen, här krävs tyngre skit. Vi ringer Lädertanten istället"
Jag har en längre tid befarat att lädertanten hamnat sex fot under, vilket av hennes utseenede att döma inte skulle vara chockerande. Hon ser utan att ta i ut som att hon är den enda livsform som överlevt sedan dinosaurierna messade runt här på jorden.
De senaste månaderna har jag inte blivit utsatt för stickprov i tvättstugan, vilket annars hört mer till regel än undantag. När man står där intet ont anande och hänger tvätt dyker plötsligt gollums kvinnliga alterego upp och hotar en med torktumlarludd mellan nyporna. Hon tittar på en med den där blicken en hundägare ger sin vovve när den bajsat på mattan och säger att hon fått nog. Att hon tyvärr måste rapportera en till ordföranden. Skulle tro att ordföranden är maffigt trött på kvarterets leathurbitch för att döma av alla anmälningar jag fått på mig så har han kontaktat mig väldigt sällan. Faktiskt aldrig.
Kan det vara så att lädertanten överskattat sina känningar hos föreningen månne.
I alla fall så blev jag lite glad att återse henne. Man får en sorts nostalgiskt band till sina fiender efter ett tag (givetvis inte såna as som Robert Wells, det finns ju en gräns). Givetvis mötte jag inte hennes blick. Så förbannat glad var det inte att se henne. Det är lite som att titta in i solen. Skulle jag bara visa minsta öppning för snicksnack hade jag troligen inte kommit in till jobbet alls. Hon är livsfarlig när det kommer till att tråkpladdra. Jag tror att lädertanten är en av få människor som bokstavligen kan snacka ihjäl en annan. Det är hennes superhjälteförmåga.
Bakom kulisserna i snuthuset gällande förhöret med Naserligans ledare:
"Shit, han är en hård jävel. Vi måste få till ett erkännande snart. Ring Läderlappen"
"Näföffan mannen, här krävs tyngre skit. Vi ringer Lädertanten istället"
onsdag, februari 15, 2006
Produktutveckling: Status quo
Idag använde jag slutet av eftermiddagen till att forska vidare i fallet med de stora pilotbågarna. Som en bloggande "Janne J" gräver jag mig runt i optikerträsket påjakt efter sanningen.
Kort resumé:
För en tid sedan var jag inne hos en dussinoptiker och bokade tid för synundersökning. Jag passade även på att fråga vad prisnivån låg på de enklaste glasen utan en massa fancy stuff som hårdhetsbehandling och antireflex etc. Jag berättade att jag hade kommit över ett par retrobågar och frågade om storleken spelade någon roll. Tjejen i kassan log, bläddrade i en pärm och svarade mig att 240 pix per glas var en tajt deal.
Jag såg hur jag själv skulle glida omkring med mina farligt tuffa bågar ett par veckor fram i tiden och när jag några dagar senare väl gjort undersökningen och säkrat receptet så flashade jag mina stora bågar och sa: Glas tack!
Mr big-shot-optiker som varit proffstrevlig under hela besöket ryggade till och ändrade tonfall. Han påpekade det uppenbara, att sizen var väl tilltagen. Ja, våldsamt stora rent utav och sa att det inte skulle gå och absolut inte till det pris jag blivit lovad. Mitt synfel var för stort helt enkelt. Maxgränsen för standardglas var 70mm i diameter enligt honom. När jag mätte upp mina till 69mm så ändrade han sig och hänvisade återigen till mitt synfel som en sorts speciell omständighet. Då är jag bara närsynt (om än ganska mycket). Gubbjäveln ville helt enkelt inte ha med mina bågar att göra.
Jag tyckte att det hela luktade fisk. Det kändes som att optikersvinet av ren vämjelse för mina retrobågar gjorde det till en personlig grej. Bedjande frågade jag om det VERKLIGEN inte gick att specialmecka lite för att kirra glas till dem. Han knorrade och lät mig förstå att loppet var nog var kört för ett synmongo som mig. Glasen skulle bli 2 cm tjocka i kanterna vilket skulle se för jävligt ut om det ens var möjligt inom fysikens alla lagar. Dessutom talade hans blick om att risken var överhängande att män i vita rockar skulle plocka upp mig med en skåpbil (a.k.a fenomenet psycho-fishing) när jag kom gående på stan. Pilotbågar är ingen lek liksom.
Efter lite mer pushande slängde han ur sig ett pris på 4000-5000kr och att det inte var säkert att det skulle bli bra ändå. Jag frågade syrligt om utvecklingen gått bakåt de senaste trettio åren och fick ett korthugget svar att alla optiker skulle ge mig samma svar (ingen idé att kolla runt) och att jag hellre skulle se ut någon av de bågar han hade att erbjuda. "Optikerjävel" tänkte jag och sa att jag nöjde mig med receptet.
Man ska aldrig missta en klåpares ord för sanning så jag lovade mig själv att checka med lite fler optiker innan jag kastade in handuken.
Nulägesrapport:
Redan på första samtalet fick jag beskedet att storleksmässigt kan de erbjuda standardglas upp till 75mm i diameter. Mycket intressant med tanke på vad den förra optikern sa. Jag berättade att jag hade -7.25 som sämst och hon gav mig ett cirkapris på 2000 bagare och det med högbrytande glas. Alltså bara genom att ringa ETT samtal lyckades jag halvera skitpriset från han den andra - hästhandlaroptikern.
Jag kände att humöret svängde uppåt men det skulle givetvis inte få hålla i sig länge.
Kvinnan knapprade lite på sin "data" och utstötte några olycksbådande hummande läte. Sedan sa hon att det alltså är fullt möjligt att flänga in glas i dem och att priset nog inte skulle hamna högre än de 2000 hon redan sagt, men hon ville utfärda en liten varningsflagg för den groteska tjocklek som skulle uppstå pågrund av att pilotbågarna är kingsize.
Jag la på och kände att mitt förbannadkonto gjorde ett totaluttag. Jag menar det är ju helt otroligt egentligen. Vi har lyckats skicka folk till månen men att fixa tunna glas till närsynta verkar helt jävla omöjligt. Hur kan det komma sig att det sker så massiv produktutveckling på alla områden utom just hos glasögonmånglare?
Där har vi en yrkesgrupp som inte synats under lupp på länge. De sitter bara och lajjar bort dagar, veckor och år och anstränger sig inte det minsta för att ta fram ett glas som inte sänker människovärdet på såna som mig. Respektlöst som fan. Vi är ändå några stycken och hur förbannat svårt kan det vara.
När det blir jag som bestämmer - gissa vilka som ryker först!
Kort resumé:
För en tid sedan var jag inne hos en dussinoptiker och bokade tid för synundersökning. Jag passade även på att fråga vad prisnivån låg på de enklaste glasen utan en massa fancy stuff som hårdhetsbehandling och antireflex etc. Jag berättade att jag hade kommit över ett par retrobågar och frågade om storleken spelade någon roll. Tjejen i kassan log, bläddrade i en pärm och svarade mig att 240 pix per glas var en tajt deal.
Jag såg hur jag själv skulle glida omkring med mina farligt tuffa bågar ett par veckor fram i tiden och när jag några dagar senare väl gjort undersökningen och säkrat receptet så flashade jag mina stora bågar och sa: Glas tack!
Mr big-shot-optiker som varit proffstrevlig under hela besöket ryggade till och ändrade tonfall. Han påpekade det uppenbara, att sizen var väl tilltagen. Ja, våldsamt stora rent utav och sa att det inte skulle gå och absolut inte till det pris jag blivit lovad. Mitt synfel var för stort helt enkelt. Maxgränsen för standardglas var 70mm i diameter enligt honom. När jag mätte upp mina till 69mm så ändrade han sig och hänvisade återigen till mitt synfel som en sorts speciell omständighet. Då är jag bara närsynt (om än ganska mycket). Gubbjäveln ville helt enkelt inte ha med mina bågar att göra.
Jag tyckte att det hela luktade fisk. Det kändes som att optikersvinet av ren vämjelse för mina retrobågar gjorde det till en personlig grej. Bedjande frågade jag om det VERKLIGEN inte gick att specialmecka lite för att kirra glas till dem. Han knorrade och lät mig förstå att loppet var nog var kört för ett synmongo som mig. Glasen skulle bli 2 cm tjocka i kanterna vilket skulle se för jävligt ut om det ens var möjligt inom fysikens alla lagar. Dessutom talade hans blick om att risken var överhängande att män i vita rockar skulle plocka upp mig med en skåpbil (a.k.a fenomenet psycho-fishing) när jag kom gående på stan. Pilotbågar är ingen lek liksom.
Efter lite mer pushande slängde han ur sig ett pris på 4000-5000kr och att det inte var säkert att det skulle bli bra ändå. Jag frågade syrligt om utvecklingen gått bakåt de senaste trettio åren och fick ett korthugget svar att alla optiker skulle ge mig samma svar (ingen idé att kolla runt) och att jag hellre skulle se ut någon av de bågar han hade att erbjuda. "Optikerjävel" tänkte jag och sa att jag nöjde mig med receptet.
Man ska aldrig missta en klåpares ord för sanning så jag lovade mig själv att checka med lite fler optiker innan jag kastade in handuken.
Nulägesrapport:
Redan på första samtalet fick jag beskedet att storleksmässigt kan de erbjuda standardglas upp till 75mm i diameter. Mycket intressant med tanke på vad den förra optikern sa. Jag berättade att jag hade -7.25 som sämst och hon gav mig ett cirkapris på 2000 bagare och det med högbrytande glas. Alltså bara genom att ringa ETT samtal lyckades jag halvera skitpriset från han den andra - hästhandlaroptikern.
Jag kände att humöret svängde uppåt men det skulle givetvis inte få hålla i sig länge.
Kvinnan knapprade lite på sin "data" och utstötte några olycksbådande hummande läte. Sedan sa hon att det alltså är fullt möjligt att flänga in glas i dem och att priset nog inte skulle hamna högre än de 2000 hon redan sagt, men hon ville utfärda en liten varningsflagg för den groteska tjocklek som skulle uppstå pågrund av att pilotbågarna är kingsize.
Jag la på och kände att mitt förbannadkonto gjorde ett totaluttag. Jag menar det är ju helt otroligt egentligen. Vi har lyckats skicka folk till månen men att fixa tunna glas till närsynta verkar helt jävla omöjligt. Hur kan det komma sig att det sker så massiv produktutveckling på alla områden utom just hos glasögonmånglare?
Där har vi en yrkesgrupp som inte synats under lupp på länge. De sitter bara och lajjar bort dagar, veckor och år och anstränger sig inte det minsta för att ta fram ett glas som inte sänker människovärdet på såna som mig. Respektlöst som fan. Vi är ändå några stycken och hur förbannat svårt kan det vara.
När det blir jag som bestämmer - gissa vilka som ryker först!
Peter Jihde
Jag sitter och kollar på OS-studion i SVT och bara undrar varför i helvete Peter Jihde har ett bakverk på huvudet?
Vaffan... det var visst bara hans frisyr?!? Sjukt!
Vaffan... det var visst bara hans frisyr?!? Sjukt!
tisdag, februari 14, 2006
Lunchsnack och pinsamheter
Härom dagen när vi var ute på lunch, P, M, D & så jag, de fyra musketörerna. Så sitter vi och snackar en massa meningslös skit som vi alltid gör och vi har rätt skarp ton och drar oss knappast för att dissa varandra. Det låter nog inte så hjärtligt alla gånger för utomstående men förr oss är det kul.
Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.
M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.
Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.
P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.
Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.
Hur skulle de veta att vi snackade bilar.
D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.
Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.
Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.
M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.
Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.
P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.
Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.
Hur skulle de veta att vi snackade bilar.
D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.
Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.
Ansvar suger men pyntet duger
Jag har aldrig fattat dealen med ansvar. Människor i allmänhet använder det ganska ohämmat när de vill hotta upp något.
När en bekant nyligen blev internrekryterad till en "bättre" tjänst på sitt företag så försökte han impa. Det nya arbetet skulle innebära större ansvar och mer resor. Jag frågade direkt hur mycket extra pynt han kammade och där låg baggarna i mjölet. Ingen större ökning. Vad är det som är bra då? En win-lose-situation så att säga.
Befodran är oftast bara en snyggt ord för ett jobb helt utan fördelar. Ett jobb ingen vill ha.
Min filosofi alltid varit att om man nödvändigtvis ska jobba så bör det vara med något man älskar och hade gjort ändå. Jävligt fint i teorin men inte ens en promille av jordens befolkning lever så privilegierat. Därför är det tur att jag har min backupfilosofi "mindre ansvar mera deg", vilken dock verkar sticka i mångas ögon.
"Dålig inställning", sa en gammal chef.
"Dålig inställning, men utan Losec", svarade jag
Det räcker inte att göra rätt för sig i dagens Sverige. Man ska älska det och be om backning dessutomn, annars är man bara en jävla hippie. Vad får man ut av att ha en massa ansvar? Känner man sig så jävla viktig då eller vad är drivkraften? Oftast är ju ansvar knappast förknippat med så ohemult mycket flis att det är värt den extra kraft det suger ur en. Jag väljer midre gloss på visitkortspappret för att kunna frikoppla hjärnan efter klockan 17 varje dag. Men så tänker uppenbarligen inte alla.
Det måste vara den klassisk superhjältedrömmen. Fast Stålmannen i skjorta och slips på kontorstid. Ehh... vänta lite, det är ju Clark Kent och han är ju för fan världens mest paradoxala förlorare. Den svinsnygga killen som ändå aldrig får steka för att det springer runt en kille med tajtare brallor och räddar världen och hans donna varenda jävla dag. Bättre att förlora med stil.
Sedan är det klart att är man VD för Ericsson och har en månadslön på 4 mille så är det värt att överväga det där med ansvar en gång till. För även om man skulle lyckas fucka upp allt på bara en månad så är man home safe ekonomiskt.
När en bekant nyligen blev internrekryterad till en "bättre" tjänst på sitt företag så försökte han impa. Det nya arbetet skulle innebära större ansvar och mer resor. Jag frågade direkt hur mycket extra pynt han kammade och där låg baggarna i mjölet. Ingen större ökning. Vad är det som är bra då? En win-lose-situation så att säga.
Befodran är oftast bara en snyggt ord för ett jobb helt utan fördelar. Ett jobb ingen vill ha.
Min filosofi alltid varit att om man nödvändigtvis ska jobba så bör det vara med något man älskar och hade gjort ändå. Jävligt fint i teorin men inte ens en promille av jordens befolkning lever så privilegierat. Därför är det tur att jag har min backupfilosofi "mindre ansvar mera deg", vilken dock verkar sticka i mångas ögon.
"Dålig inställning", sa en gammal chef.
"Dålig inställning, men utan Losec", svarade jag
Det räcker inte att göra rätt för sig i dagens Sverige. Man ska älska det och be om backning dessutomn, annars är man bara en jävla hippie. Vad får man ut av att ha en massa ansvar? Känner man sig så jävla viktig då eller vad är drivkraften? Oftast är ju ansvar knappast förknippat med så ohemult mycket flis att det är värt den extra kraft det suger ur en. Jag väljer midre gloss på visitkortspappret för att kunna frikoppla hjärnan efter klockan 17 varje dag. Men så tänker uppenbarligen inte alla.
Det måste vara den klassisk superhjältedrömmen. Fast Stålmannen i skjorta och slips på kontorstid. Ehh... vänta lite, det är ju Clark Kent och han är ju för fan världens mest paradoxala förlorare. Den svinsnygga killen som ändå aldrig får steka för att det springer runt en kille med tajtare brallor och räddar världen och hans donna varenda jävla dag. Bättre att förlora med stil.
Sedan är det klart att är man VD för Ericsson och har en månadslön på 4 mille så är det värt att överväga det där med ansvar en gång till. För även om man skulle lyckas fucka upp allt på bara en månad så är man home safe ekonomiskt.
måndag, februari 13, 2006
Snödjupskorre rena drömjobbet
Såg ett intressant reportage på tv häromdagen. Varje stad har en väderstation och varje stad har en liten farbror (nästan uteslutande just seniormedborgare och man) som har ett enda ansvarsområde. Att checka snödjupet med en pinne. Fett jobb! Särskilt eftersom man faktiskt får pröjs.
Jag tänkte lite på hela grejen och kom fram till att jag faktiskt skulle vilja ha DET jobbet här i Göteborg. Jag må hata vintern mer än jag hatar pundarna på vagnen, getingar i läsken och kundsamtal på kvällen - sammantaget. Men för fem minuters arbetsdag får det gärna bli fimbulvinter, start NU.
Men jag har aldrig hört dem rapportera slaskdjup och de få dagar det faktiskt är snö i stan skulle jag nog allt orka palla mig ut och peta lite med pinnen och rapportera om de standardmässiga tre centimetrarna. Oftast snöar det en dag och ligger kvar i tre. Då kan man göra sitt jobb från sängen.
Ett riktigt glidarjobb (i ordets tätta bemärkelse). Att ingen tänkt på det innan. Hur lyckas man knipa det efter "den gamle" tro? Hur utses och tillsätts efterträdare och varför är de alltid gamla. Är det som med påvevalet? Många frågor för ett simpelt svar.
Jag måste skynda mig att forska i det innan alla kids som suktar efter "göra karriär" fattar vad som egentligen är the real deal och hinner före.
Jag tänkte lite på hela grejen och kom fram till att jag faktiskt skulle vilja ha DET jobbet här i Göteborg. Jag må hata vintern mer än jag hatar pundarna på vagnen, getingar i läsken och kundsamtal på kvällen - sammantaget. Men för fem minuters arbetsdag får det gärna bli fimbulvinter, start NU.
Men jag har aldrig hört dem rapportera slaskdjup och de få dagar det faktiskt är snö i stan skulle jag nog allt orka palla mig ut och peta lite med pinnen och rapportera om de standardmässiga tre centimetrarna. Oftast snöar det en dag och ligger kvar i tre. Då kan man göra sitt jobb från sängen.
Ett riktigt glidarjobb (i ordets tätta bemärkelse). Att ingen tänkt på det innan. Hur lyckas man knipa det efter "den gamle" tro? Hur utses och tillsätts efterträdare och varför är de alltid gamla. Är det som med påvevalet? Många frågor för ett simpelt svar.
Jag måste skynda mig att forska i det innan alla kids som suktar efter "göra karriär" fattar vad som egentligen är the real deal och hinner före.
Hon gjorde det igen
Appropå den anonyme kommenteraren i förra inlägget som tyckte jag verkade ha en märklig "förkärlek" till bland annat avföring. En förbannat konstig slutsats då det borde ha framgått rätt tydligt för alla som följt bloggfrossa att jag har extremt svårt för kroppskonsistenser som lämnar kroppen.
Tidigare ikväll när Juniorette tog sitt kvällsbad satt jag på toalettstolen (jag slutade bada med henne efter förra "incidenten") och läste hör jag plötsligt ett krystande läte. Jag tittar upp och ser ett illrött ansikte som signalerar "incoming".
Cowboy Bob, nödläge röd!
Jag drabbas av paniklåsning och lyckas inte ens slå ihop boken innan det är försent. Biffen är lagd och jag behöver nog inte illustrera hur upplösande effekt en duschstråle har på det bruna inom loppet av ett par tusendelar. Varför, är min enda tanke?
Hon har för i helvete haft hela dan på sig men väljer att diffa loss i duschen. Den dusch jag älskar och brukar ligga i när JAG mår fult. Det luktar hämnd och översitteri men jag ställer mig oförstående till det.
Hon besudlar badkaret igen och återigen måste jag högtrykstvätta kar, halkmatta och badleksaker till ljudet av en gallskrikande ettåring. Nånting måste vara fel. Jag hör textraden "... and she was a troubled child" eka i mitt huvud.
En gång till och det blir psykakuten...
Tidigare ikväll när Juniorette tog sitt kvällsbad satt jag på toalettstolen (jag slutade bada med henne efter förra "incidenten") och läste hör jag plötsligt ett krystande läte. Jag tittar upp och ser ett illrött ansikte som signalerar "incoming".
Cowboy Bob, nödläge röd!
Jag drabbas av paniklåsning och lyckas inte ens slå ihop boken innan det är försent. Biffen är lagd och jag behöver nog inte illustrera hur upplösande effekt en duschstråle har på det bruna inom loppet av ett par tusendelar. Varför, är min enda tanke?
Hon har för i helvete haft hela dan på sig men väljer att diffa loss i duschen. Den dusch jag älskar och brukar ligga i när JAG mår fult. Det luktar hämnd och översitteri men jag ställer mig oförstående till det.
Hon besudlar badkaret igen och återigen måste jag högtrykstvätta kar, halkmatta och badleksaker till ljudet av en gallskrikande ettåring. Nånting måste vara fel. Jag hör textraden "... and she was a troubled child" eka i mitt huvud.
En gång till och det blir psykakuten...
lördag, februari 11, 2006
Något måste ha blivit knas...
När jag satt och matade juniorette med köttfärssås nyss kom doggrackan inspringande i köket som vanligt. Det är standard när det vankas kött men idag bröt hon mönstret.
No tigging. Istället plockade hon upp en riskaka och la sig i vardagsrummet och knaprade.
Något lurt är i görningen. Jag tror min dogg har inlett någon form av mind control-experiment på mig. Hon kanske har sett nåt onyttigt på discovery och fått idéer. Otäckt nästan.
Vem plockar upp efter vem liksom...
No tigging. Istället plockade hon upp en riskaka och la sig i vardagsrummet och knaprade.
Något lurt är i görningen. Jag tror min dogg har inlett någon form av mind control-experiment på mig. Hon kanske har sett nåt onyttigt på discovery och fått idéer. Otäckt nästan.
Vem plockar upp efter vem liksom...
Dussininvigning och fem minuter "Pavva"
Så hade man den goda smaken att slösa bort en alldeles ny och fin fredagskväll på att blänga på OS-invigningen. Vad är det för fel i huvudet på en som gör att man glömmer från gång till gång?
Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.
Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.
Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.
De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.
Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.
Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.
Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.
Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.
Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.
Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.
Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.
Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.
De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.
Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.
Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.
Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.
Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.
fredag, februari 10, 2006
Breven från Holm...
Veckan som gått burit med sig ett helt nytt inslag, mest tack vare den ihärdige läsaren och bloggaren "El Mango" - mannen med obotlig konfliktfetisch och en svårartad fäbless för uppvigling i alla dess former.
I måndags kväll skrev jag ett blogginlägg om Stefan Holm där jag förklarade att jag inte längre kände samma agg när jag såg honom figurera i tidningar och på tv. Jag förklarade även att min gamle kamrat "Mr Needles" hade jobbat i skift och nu hade gjort sig förtjänt av lite "time off". Jag skrev även en uppmaning riktad direkt till Holm om att han borde satsa mer på hoppningen än på att läsa TP-frågor och lajja och verka clever.
El mango berättade att han hade tipsat Holm om mitt inlägg och att vi nu skulle få se om han dök upp i kommentarsfältet. Och nedan följer en kort redogörelse eftersom jag vet att många väntar på vad som hänt i den frågan.
Dök upp gjorde han och jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad när jag såg att "Stefan Holm" lyste i min inbox. Jag tänkte att det är någon som skämtar men kollade domänen och mycket riktigt det var Mr. Höjdhopp själv.
Efter det har vi i fyra dagar haft ett livligt mailutbyte och kommit fram till en form av ömsesidig (enligt mig iallafall) acceptans av varandras åsikter.
Holm verkade smått irriterad över vad han just hade läst (och vem skulle klandra honom för det) och frågade ganska korthugget vad han hade gjort en "stackare" som mig för ont. Jag svarade att jag trodde allt började med guldtröjan på OS i Aten och att jag tyckte han verkade allmänt osympatisk av det jag sett av honom. Han i sin tur undrade om han ens behövde gå in på vad han fick för vibbar av min blogg. Det tyckte jag inte var nödvändigt om han inte gärna ville och sa att jag skulle tro att han tyckte jag var "ett jävla rövhål". Holm sa att det tyckte han inte, mer en stackare på grund av min pessimistiska grundinställning.
Jag var tvungen att förklara att något som alltid förväxlas med pessimism är destruktivitet, vilket inte är sant. För en pessimist är pessimismen en lika stark drivkraft som
den positiva inställningen är för en optimist. Det är helt normalt och ganska typiskt för "optimister" att döma ut pessimisters synsätt. Det har lyckats bli praxis att mallen för ett lyckligt liv går via optimism. Precis som det jävligt irriterande fenomenet att det är morgonmänniskornas regler som styr världen medan kvälls- och nattmänniskorna avfärdas som slöa hippietyper. Jag blir så jävla trött på det.
Vidare utbytte vi åsikter i fallet med guldtröjan och vad gäller anldeningen till att han tryckte upp den så har jag inga synpunkter utan antar att alla mentala medel är tillåtna. Det är när det kommer till det kritiska momentet "användandet" (eller snarare hur det gick till när den användes) som vi inte förstår varandra. Och låt så vara.
Det har även kommit till min kännedom att jag burit med osanning i fråga om vilken sportbag guldtröjan låg i. Det visade sig att det inte var i Holms egna väska den låg. Alla kan begå misstag;)
Holm tyckte att det fanns en stor skillnad i våra respektive sätt att uttrycka åsikter. Han genom obestridlig fakta och jag genom känslor och överdrifter och eller rena lögner. Känslor och överdrifter yexbox - thats my middle name - men lögner vill jag inte hålla med om. Jag hävdar åsikter och kommer ofta fram till en rad antaganden. Tillochmed "möjliga" sanningar. Men jag aktar mig alltid noga för att hävda dem så mycket att det kan anses som en lögn. Hårfin linje som jag tycker att jag lyckas behärska ganska bra.
Vi har kommit fram till att vi nog aldrig blir bästa polare och att det nog knappast är en större förlust för någon av oss. Jag diggar inte Holm mer nu än innan men måste ge honom det att efter vår konversation har jag fått en större förståelse för honom och hans sätt. Det är det som är det magiska med kommunikation.
Jag avslutade med att säga att han kan ta det kool och inte ska tänka för mycket på "Mr Needles" när han står inför nästa hopp. För min lille voodookille har gått på semester.
Slutligen måste jag erkänna att det känns lite extra kul att jag verkar ha fått en ny och solid läsare i form av Stefan Holm himself, för jag tror faktiskt att han kommer känna en (om än tvångsmässig) dragning att flukta lite på Bloggfrossa framöver;)
I måndags kväll skrev jag ett blogginlägg om Stefan Holm där jag förklarade att jag inte längre kände samma agg när jag såg honom figurera i tidningar och på tv. Jag förklarade även att min gamle kamrat "Mr Needles" hade jobbat i skift och nu hade gjort sig förtjänt av lite "time off". Jag skrev även en uppmaning riktad direkt till Holm om att han borde satsa mer på hoppningen än på att läsa TP-frågor och lajja och verka clever.
El mango berättade att han hade tipsat Holm om mitt inlägg och att vi nu skulle få se om han dök upp i kommentarsfältet. Och nedan följer en kort redogörelse eftersom jag vet att många väntar på vad som hänt i den frågan.
Dök upp gjorde han och jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad när jag såg att "Stefan Holm" lyste i min inbox. Jag tänkte att det är någon som skämtar men kollade domänen och mycket riktigt det var Mr. Höjdhopp själv.
Efter det har vi i fyra dagar haft ett livligt mailutbyte och kommit fram till en form av ömsesidig (enligt mig iallafall) acceptans av varandras åsikter.
Holm verkade smått irriterad över vad han just hade läst (och vem skulle klandra honom för det) och frågade ganska korthugget vad han hade gjort en "stackare" som mig för ont. Jag svarade att jag trodde allt började med guldtröjan på OS i Aten och att jag tyckte han verkade allmänt osympatisk av det jag sett av honom. Han i sin tur undrade om han ens behövde gå in på vad han fick för vibbar av min blogg. Det tyckte jag inte var nödvändigt om han inte gärna ville och sa att jag skulle tro att han tyckte jag var "ett jävla rövhål". Holm sa att det tyckte han inte, mer en stackare på grund av min pessimistiska grundinställning.
Jag var tvungen att förklara att något som alltid förväxlas med pessimism är destruktivitet, vilket inte är sant. För en pessimist är pessimismen en lika stark drivkraft som
den positiva inställningen är för en optimist. Det är helt normalt och ganska typiskt för "optimister" att döma ut pessimisters synsätt. Det har lyckats bli praxis att mallen för ett lyckligt liv går via optimism. Precis som det jävligt irriterande fenomenet att det är morgonmänniskornas regler som styr världen medan kvälls- och nattmänniskorna avfärdas som slöa hippietyper. Jag blir så jävla trött på det.
Vidare utbytte vi åsikter i fallet med guldtröjan och vad gäller anldeningen till att han tryckte upp den så har jag inga synpunkter utan antar att alla mentala medel är tillåtna. Det är när det kommer till det kritiska momentet "användandet" (eller snarare hur det gick till när den användes) som vi inte förstår varandra. Och låt så vara.
Det har även kommit till min kännedom att jag burit med osanning i fråga om vilken sportbag guldtröjan låg i. Det visade sig att det inte var i Holms egna väska den låg. Alla kan begå misstag;)
Holm tyckte att det fanns en stor skillnad i våra respektive sätt att uttrycka åsikter. Han genom obestridlig fakta och jag genom känslor och överdrifter och eller rena lögner. Känslor och överdrifter yexbox - thats my middle name - men lögner vill jag inte hålla med om. Jag hävdar åsikter och kommer ofta fram till en rad antaganden. Tillochmed "möjliga" sanningar. Men jag aktar mig alltid noga för att hävda dem så mycket att det kan anses som en lögn. Hårfin linje som jag tycker att jag lyckas behärska ganska bra.
Vi har kommit fram till att vi nog aldrig blir bästa polare och att det nog knappast är en större förlust för någon av oss. Jag diggar inte Holm mer nu än innan men måste ge honom det att efter vår konversation har jag fått en större förståelse för honom och hans sätt. Det är det som är det magiska med kommunikation.
Jag avslutade med att säga att han kan ta det kool och inte ska tänka för mycket på "Mr Needles" när han står inför nästa hopp. För min lille voodookille har gått på semester.
Slutligen måste jag erkänna att det känns lite extra kul att jag verkar ha fått en ny och solid läsare i form av Stefan Holm himself, för jag tror faktiskt att han kommer känna en (om än tvångsmässig) dragning att flukta lite på Bloggfrossa framöver;)
torsdag, februari 09, 2006
Det är fest på Migrationsverket igen
Förra året var det ett herrans rabalder när en tjänsteman vid Migrationsverket avslöjats med att ha surfat porr och smekt bula 40-45% av sin arbetstid under en längre period. Kort därefter duggade rapporter om champagne- och tårtkalas i samband med "lyckade avvisningar" in och en massmedial snålblåst var ett faktum.
Plötsligt fick svenska folket svart på vitt att det är inom statliga myndigheter man ska jobba för att kunna svina loss i hedniska mått, på arbetstid dessutom. Det blir aldrig mer trovärdigt med politiker som pratar om etik och moral. Inte när man förstått att dessa statstjänstemän mer som regel än undantag och till synes helt utan repressalier utnyttjar sin lilla makt gång på gång och rovgirgt tar varje chans att frossa på andra människors bekostnad.
Det är så man kräks av att läsa hur effektivt de avhumaniserar alla människor och gör dem till ännu ett "handläggningsärende" för att sedan behandla dem som sina privata "gloryholes".
Det glömdes lite väl fort kan man tycka och det verkar faktiskt som att Migrationsverket internt lagt år 2005 bakom sig. Nytt år, nya fester brukar det ju heta och igår avslöjas det att två tjänstemän med uppdrag att avvisa en man passade på att shoppa en kvot vin, sprit och cigg på den avvisades boardingkort. Snyggt jobbat.
Kanske ska man inte vara för hård mot grabbarna? De hade säkert fått i uppdrag uppifrån att handla in "förfriskningar" till avvisningsfesten samma kväll och då måste man ändå ge dem cred. De handlade i sann etreprenörsanda när de, statligt anställda och allt, kom på genidraget att köpa sponken skattefritt. Ironiskt nästan. Dessutom hade killen som skulle avvisas säkert ändå inga cash att köpa sprit och kul för och ingen blir väl gladare av att ett sådant opportunt tillfälle att göra ett klipp går om intet. Gött att spara lite deg så att säga.
Ärligt talat. Migrationsverket verkar vara drabbat av en svår mögelsmitta som breder ut sig mer mellan varje granskning. Och alla vet att vid mögelskador måste man riva ut allt och bygga upp från början. Så antingen måste de nog sparka ut varenda jävel på gatan och börja om. De har liksom bränt sitt förtroendeuppdrag känns det som.
Eller så är det kanske dags att acceptera att världen är full av hycklare och svin och att INGEN skulle klara av att hålla klåfingrarna från kakburken bättre än de som redan sitter där.
Plötsligt fick svenska folket svart på vitt att det är inom statliga myndigheter man ska jobba för att kunna svina loss i hedniska mått, på arbetstid dessutom. Det blir aldrig mer trovärdigt med politiker som pratar om etik och moral. Inte när man förstått att dessa statstjänstemän mer som regel än undantag och till synes helt utan repressalier utnyttjar sin lilla makt gång på gång och rovgirgt tar varje chans att frossa på andra människors bekostnad.
Det är så man kräks av att läsa hur effektivt de avhumaniserar alla människor och gör dem till ännu ett "handläggningsärende" för att sedan behandla dem som sina privata "gloryholes".
Det glömdes lite väl fort kan man tycka och det verkar faktiskt som att Migrationsverket internt lagt år 2005 bakom sig. Nytt år, nya fester brukar det ju heta och igår avslöjas det att två tjänstemän med uppdrag att avvisa en man passade på att shoppa en kvot vin, sprit och cigg på den avvisades boardingkort. Snyggt jobbat.
Kanske ska man inte vara för hård mot grabbarna? De hade säkert fått i uppdrag uppifrån att handla in "förfriskningar" till avvisningsfesten samma kväll och då måste man ändå ge dem cred. De handlade i sann etreprenörsanda när de, statligt anställda och allt, kom på genidraget att köpa sponken skattefritt. Ironiskt nästan. Dessutom hade killen som skulle avvisas säkert ändå inga cash att köpa sprit och kul för och ingen blir väl gladare av att ett sådant opportunt tillfälle att göra ett klipp går om intet. Gött att spara lite deg så att säga.
Ärligt talat. Migrationsverket verkar vara drabbat av en svår mögelsmitta som breder ut sig mer mellan varje granskning. Och alla vet att vid mögelskador måste man riva ut allt och bygga upp från början. Så antingen måste de nog sparka ut varenda jävel på gatan och börja om. De har liksom bränt sitt förtroendeuppdrag känns det som.
Eller så är det kanske dags att acceptera att världen är full av hycklare och svin och att INGEN skulle klara av att hålla klåfingrarna från kakburken bättre än de som redan sitter där.
tisdag, februari 07, 2006
Somliga straffar gud genast
Kort efter mitt inlägg om Holm och Mr. Needles igår så fick jag smaka på the fist of vengeance. Jag hade smällt i mig en pizza (från restaurang Marsala) och glodde på video när jag plötsligt kände hur min mage kastade in handduken. Jag blev kraftigt illamående och började svettas.
Matförgiftning!
Utan att bli allt för detaljerad så kan jag berätta att resten av natten gick åt till att våldsskita något helt groteskt. Det har medfört att jag inte varit så jävla tuff idag. Ledvärken tar kål på all livsglädje. Jag har försökt sova men har ont precis överallt. Det är som att Holm fått nys om mina voodootrix och slår tillbaka med samma mynt.
Jag har idag gjort följande iakttagelser:
Förhoppningsvis blir det mer bloggande imorgon.
Över och ut för nu.
Matförgiftning!
Utan att bli allt för detaljerad så kan jag berätta att resten av natten gick åt till att våldsskita något helt groteskt. Det har medfört att jag inte varit så jävla tuff idag. Ledvärken tar kål på all livsglädje. Jag har försökt sova men har ont precis överallt. Det är som att Holm fått nys om mina voodootrix och slår tillbaka med samma mynt.
Jag har idag gjort följande iakttagelser:
- När man gjort "nummer ett" med stjärten tio gånger på en timma så känns tillochmed Lambi som sandpapper.
- Att badda är skonsammare än att torka.
- Ingenting är roligt när man knappt kan sitta upp pga smärta där bak. Jag har försökt med allt, Ricky Gervais Show, Curb your Enthusiasm... ja, inte ens liggduschen gör jobbet.
Förhoppningsvis blir det mer bloggande imorgon.
Över och ut för nu.
måndag, februari 06, 2006
Stefan Holm - se upp i nerförsbacken
...Annars får du ont i nacken!
Nu var det längesedan jag skrev om Mr. Holm. Det var ju i och med att han tog OS-guld i Aten och hans lilla putröv sprang direkt till sportbagen och plockade fram en egenhändigt upptryckt guldtröja som han kittlade min nemesisnerv. Innan dess tyckte jag bara att han verkade rätt så dryg, men den dagen så fick jag det bekräftat. Han verkade väldigt osympatisk i intervjuerna efteråt och maken till vattentätt rövhål han verkade ha vid bragdguldsutdelningen samma år får man nog leta efter.
När det var dags för VM förra året så var jag kanske den ende svensk som av hela mitt hjärta verkligen önskade att det skulle gå käpprätt åt helvete för "bonnapôjken". Historien såg ut att upprepa sig på inhoppningen och det rapporterades om oförskämt bra form. Jag deppade och skrev ett desperat inlägg om att jag skulle hem och trixa med voodoo och gissa om det gav resultat. Holmgång i Helsinki var en mild benämning och jag började på allvar förstå att jag var lite utav en "Witchking". Guldgosen gick och rev ut sig inte bara från förstaplats utan landade en bra bit utanför pallen. Han kom sjua och ett diaboliskt gapflabb ekade från Majornas hjärta, ut över resten av världen.
Sedan dess har det inte gått som planerat för "Holma". Nedförsbacken verkar aldrig ta slut och på de senaste tävlingarna har höjderna landat mellan 2.20 och 2,24. Tacka fan för det, voodoo-dockan har fått jobba dag-, kvälls- och nattskift. Det börjar bli dags för honom att ta semester (dockan alltså).
När jag läser sportbladet så känner jag varken agg eller skadeglädje längre. Jag tycker inte direkt synd om Holma men det är fult att sparka på en som redan ligger. Jag ställer in "Mr Needles" i sitt skåp igen och låter Holmajäveln ladda om. Men blir du katig igen Stefan så börjar vi om, var så säker.
Ett hett tips:
Ingen bryr sig om du är clever Holma. Cutta ner lite på Olsberg och På spåret och ut på går'n och hoppa med dig. Nu saxar ju junior över dina högstahöjder så det är väl dags att fatta läget. Lägg ner TP-kortleken. Annars kommer du att förbli lika hopplöst värdelös som Staffan Strand - med Mr Needles eller icke
Mikebike a.k.a The Witchking & Mr Needles
Nu var det längesedan jag skrev om Mr. Holm. Det var ju i och med att han tog OS-guld i Aten och hans lilla putröv sprang direkt till sportbagen och plockade fram en egenhändigt upptryckt guldtröja som han kittlade min nemesisnerv. Innan dess tyckte jag bara att han verkade rätt så dryg, men den dagen så fick jag det bekräftat. Han verkade väldigt osympatisk i intervjuerna efteråt och maken till vattentätt rövhål han verkade ha vid bragdguldsutdelningen samma år får man nog leta efter.
När det var dags för VM förra året så var jag kanske den ende svensk som av hela mitt hjärta verkligen önskade att det skulle gå käpprätt åt helvete för "bonnapôjken". Historien såg ut att upprepa sig på inhoppningen och det rapporterades om oförskämt bra form. Jag deppade och skrev ett desperat inlägg om att jag skulle hem och trixa med voodoo och gissa om det gav resultat. Holmgång i Helsinki var en mild benämning och jag började på allvar förstå att jag var lite utav en "Witchking". Guldgosen gick och rev ut sig inte bara från förstaplats utan landade en bra bit utanför pallen. Han kom sjua och ett diaboliskt gapflabb ekade från Majornas hjärta, ut över resten av världen.
Sedan dess har det inte gått som planerat för "Holma". Nedförsbacken verkar aldrig ta slut och på de senaste tävlingarna har höjderna landat mellan 2.20 och 2,24. Tacka fan för det, voodoo-dockan har fått jobba dag-, kvälls- och nattskift. Det börjar bli dags för honom att ta semester (dockan alltså).
När jag läser sportbladet så känner jag varken agg eller skadeglädje längre. Jag tycker inte direkt synd om Holma men det är fult att sparka på en som redan ligger. Jag ställer in "Mr Needles" i sitt skåp igen och låter Holmajäveln ladda om. Men blir du katig igen Stefan så börjar vi om, var så säker.
Ett hett tips:
Ingen bryr sig om du är clever Holma. Cutta ner lite på Olsberg och På spåret och ut på går'n och hoppa med dig. Nu saxar ju junior över dina högstahöjder så det är väl dags att fatta läget. Lägg ner TP-kortleken. Annars kommer du att förbli lika hopplöst värdelös som Staffan Strand - med Mr Needles eller icke
Mikebike a.k.a The Witchking & Mr Needles
söndag, februari 05, 2006
Gissa sporten
Alltså jag är ju inte urtypen för det som kallas den atletiske mannen. Jag har heller inte det största av sportintresse vilket skulle kunna vara en förklaring till att jag när jag såg denna bild inte förstod vilken sport de här killarna håller på med. Hockey är det inte, så mycket kan jag räkna ut. Men vad är det då för sport som är så sjukt erigerande?
Dragkamp? man har ju hört att det blir väldigt upphetsad stämning i ett dragkampslag, men jag trodde inte det var bokstavligt talat.
Cykling? Hmmm, visst det gnids en del mot sadeln kan jag tänka men jag har aldrig känt det surra när jag cyklar till jobbet. Kanske om man cyklar riktigt jävla långt och i cykelbyxor... fast vid närmre eftertanke, efter en jobbig deletapp i "Tour de France" så borde sadeln ha skavt röv och dess närliggande regioner såpass bra att det nog inte hjälper att man är ett lag och är fler om lidandet.
Rodd? Kan det vara rodd. Det är iallafall min bästa gissning. Dock har jag fortfarande extremt svårt att förstå deras erektioner. Visst är det kul att vinna, men är det verkligen SÅ jävla kul att vinna i fyrmannarodd?
Någon som har fler tips eller bättre koll som kan förklara detta fenomen? Then shoot!
fredag, februari 03, 2006
VM i "Skäggmongo"
Jag fick precis en länk till siten för världsmästerskapet i ansiktsbehåring. Alltså vilken jävla sjuk gren att tävla i. Jag har hört om fenomenet innan men har liksom alltid trott att det är en sådan där urban legend - lite för bra för att vara på riktigt. Men det är den...
Som spiken i kistan så hålls världsmästerskapen Tyskland. Det är ju som bekant smaklöshetens mecka i mångt och mycket och nuförtiden krävs det förhållandevis "mycket" för att förvåna känns det som. Ändå lyckas de gång på gång.
Det visar sig finnas tre klasser och de låter extra kul på tyska: Schnauzbart (mustasch), Kinn- und Backenbart(hakskägg/pollisonger) samt Vollbart (helskägg). Därtill kommer en hel rad underkategorier till varje klass, den ena sjukare än den andra. Alltifrån Naturell via Freestyle till Musketör och Kejserlig.
Inte nog med att det är en isolerad samling skäggmongon som samlas år efter år för att dunka rygg och mäta skägg. De är anala som fan med sina ansiktsbakelser och vaxar och kammar som om vore det deras livsverk (oftast är det nog tyvärr hela sanningen). Det är också en tävling med stil och klass när det kommer till klädmode. Chaps, lederhosen och karolineruniformer är inte direkt vanliga inslag i min vardag men på den årliga Auswertung der Bart duggar de tätt.
Efter att med stort nöje och en kopp kaffe avnjutit en freakshow av världsklass så måste jag säga att jag fastnade mest för vinnarfotot i "Kinn- und Backenbartklassen - Sideburns". Killen längst till höger i bild blev dock bara trea vilket jag anser bero på inkompetens hos domarna alternativt en bisarr svågerpolitik.
Döm själva...
För den som vill fördjupa sina kunskaper: Klicka här!
Som spiken i kistan så hålls världsmästerskapen Tyskland. Det är ju som bekant smaklöshetens mecka i mångt och mycket och nuförtiden krävs det förhållandevis "mycket" för att förvåna känns det som. Ändå lyckas de gång på gång.
Det visar sig finnas tre klasser och de låter extra kul på tyska: Schnauzbart (mustasch), Kinn- und Backenbart(hakskägg/pollisonger) samt Vollbart (helskägg). Därtill kommer en hel rad underkategorier till varje klass, den ena sjukare än den andra. Alltifrån Naturell via Freestyle till Musketör och Kejserlig.
Inte nog med att det är en isolerad samling skäggmongon som samlas år efter år för att dunka rygg och mäta skägg. De är anala som fan med sina ansiktsbakelser och vaxar och kammar som om vore det deras livsverk (oftast är det nog tyvärr hela sanningen). Det är också en tävling med stil och klass när det kommer till klädmode. Chaps, lederhosen och karolineruniformer är inte direkt vanliga inslag i min vardag men på den årliga Auswertung der Bart duggar de tätt.
Efter att med stort nöje och en kopp kaffe avnjutit en freakshow av världsklass så måste jag säga att jag fastnade mest för vinnarfotot i "Kinn- und Backenbartklassen - Sideburns". Killen längst till höger i bild blev dock bara trea vilket jag anser bero på inkompetens hos domarna alternativt en bisarr svågerpolitik.
Döm själva...
För den som vill fördjupa sina kunskaper: Klicka här!
Galenskap och affärsidéer
Världen har blivit galen!I flera dagar har det visats bilder av skitgriniga muslimer i nyheterna på tv och i tidningar. Det gapas och skriks, bränns flaggor och stökas om utav bara fan. Igår stormades ett EU-kontor i Gaza av ett gäng tokbeväpnade palestinier. Det demonstreras och bojkottas hit och dit och det börjar nästan lukta allvar. Nåt stort är på gång att hända och man undrar vad i allsindar som kan ha orsakat det?
Svaret ligger i ett gäng skämtteckningar av profeten Muhammed, publicerade i en dansk dagstidning.
Det är så dumt att man knappt tror att det är sant. Jag kan personligen inte komma på en enda grej i tecknad form som skulle kunna göra mig riktigt så förbannad att jag bara MÅSTE plocka fram en skarpladdad automatkarbin och börja gå loss. Vilka proportioner.
Jag inser givetvis att de som flippar ur allra värst inte representerar den genomsnittlige muslimen utan är de mest fundamentala. Hursomhelst tänker jag inte ens försöka ge mig in i en debatt över vad som är rätt eller fel i deras "kraftiga" reaktion, det finns det redan så många andra som gör. Det jag verkligen inte fattar är det klassiska inslaget: "Flaggbränningen".
Vad är dealen där egentligen? Så fort det vässats nog till upplopp så åker flaggan fram. Oftast är det den amerikanska eller den israeliska men de sista dagarna har danska och norska flaggor figurerat i händelsernas centrum. Ett gäng upphetsade människor i alla möjliga ådrar springer runt i en slags galen eufori och vansinnesskriker förbannelser och förnedrande tillmälen. Några spänner upp en fana och någon tänder på. Det jublas och stojas och kaos bryter ut. Det hela avslutas med att alla ska fram och stampa på det som är kvar. Och sedan är det över. Ehh... va?
Vad är det man vill uppnå? Att de är missnöjda fattar man redan på stämningen. Det krävs inte särskilt mycket hjärnkapacitet för att förstå att ett gäng som hytter med nävar och löper amok med skarpladdade AK47:or tycker att någonting är osoft. Vem fan bryr sig om de dessutom häller lite benz på en flagga och fjuttar på? Det hela känns lite pubertalt och ändå är det ofta män i femtioårsåldern som figurerar med donken och tändar'n i högsta hugg.
En lustig sak i all tråkighet är att jag fick en alldeles lysande affärsidé när jag såg vilket meck de hade när de förberedde bränningen av en norsk flagga i dagarna. Flaggaffären måste haft slut på norska den dagen för någon hade tagit ett vitt lakan och själv målat en ganska medioker kopia av den norska nationalsymbolen. Det var nästan rörande att se sådan ambition och kreativitet.
Eftersom jag skulle tro att inte särskilt många i väst bryr sig ett skit ifall de bränner flaggor på löpande band så hade man kunnat omsätta rätt mycket flis på att vakumförpacka små kit innehållande: Ett stycke flagga (färdigpreppad), flamsäkra skyddshandskar, tändstickor och plån. Fatta vilken exportvara.
Arla, ni kan tacka mig senare för jag har beslutat att ger er detta vinnarkoncept. Jag vet att ni sitter rätt tajt till nere i "Saudi" just nu.
Roliga ord
Såg på Insider för en liten stund sedan. Tror det var Åke Gren som deltog i en snackis om onani. Ord som "otukt" och "självbefläckelse" användes ganska flitigt.
Det var roligt. De orden kommer alldeles för sällan till användning nu för tiden.
Det var roligt. De orden kommer alldeles för sällan till användning nu för tiden.
torsdag, februari 02, 2006
Tuffast på berget
Vi vet inte vem den andre är men vi har kommit fram till att vi bor löjligt nära varandra och vi handlar hos samma padda. Detta har medfört att vi stryker fram längs trottoarerna och sneglar mystiskt på alla som kan tänkas stämma in på respektives signalement.
Lisa:
Berget är inte stort åt oss båda längre verkar det som.
Säg till när du broddat på och samlat ihop tillräckligt många pensionärer för att göra upp med Mikebike's nedre flank. Jag har några brottartunga PRO-aktivister i mitt läger som är sugna på att ta över berget en gång för alla. Vi lackar direkt på att höra ert jävla "jibba-jabba" från upp-i-backen och har kittat upp med stränga käppar, dubbelelastiska stödstrumpor och boulklot i titan. Det har rådit värsta pimp-my-ride-stämningen på rullatorverksta'n och nu ryktas det att det satts in SKF-lager för extra fart.
Det verkar ha blivit dags att skilja agnarna från vetet nu och jag vågar påstå att när solen går ner den kvällen så är det jag och mitt posse som sitter på "Jeffan" och drar i oss enmetersöl.
Annars ser jag ingen annan utväg än att du tar tillbaka - först då kan vi enas och styra berget tillsammans. Jag som Big Prez och du som Vice såklart.
Elvis har lämnat byggnaden...
Och plötsligt fick begreppet cameltoe en helt ny innebörd.Jag har alltid levt i villfarelsen att cameltoe var ett fenomen som enbart drabbade kvinnor som tagit på sig ett par alldeles för tajta brallor... ända tills idag.
What the fuck?
Det är inte det faktum att killen är alldeles skandalöst ute och cyklar om han tror sig ha en chadde i "Elvis-look-a-like-tävlingen" som gör att han sticker ut. Inte heller är det hans flamboyanta dräktval som drar till sig omvärldens blickar... eller på sätt och vis är det ju det. Men jag skulle vilja påstå att någon i killens närhet har haft, om inte djävulska avsikter, så åtminstone världshistoriens sämsta omdöme när det kommer till vad som är mindre bra för en vän (i detta fall kommer det "mindre bra" för alltid att refereras till som "en av de stora tragedierna").
Hur kunde denne "någon" bara stå och se på utan att stoppa den förnedring som självklart skulle bli ett faktum? Visst, den käcka lilla capen täcker en del av ödeläggelsen, men inte ens ett cirkustält kan dölja vad framsidan marknadsför.
Jag tycker öppet och ärligt synd om killen på bilden. Han har ju uppenbarligen ingen aning om vad som försiggår downstairs. För ingen mentalt fungerande människa vill väl stå som ointaglig titelinnehavare till "The greatest cameltoe known by man" i Guinness rekordbok.
Det hela är så absurt så man givetvis börjar undra om det är en regisserad bild men det tror jag inte. Hela situationen känns på något vis FÖR socialrealistisk för att vara en trovärdig fejk. Vissa grader av misär går liksom inte att uppnå på konstlad väg.
Efter att den värsta chocken lagt sig är det i första hand två saker som slår mig:
- Man ser två kulor men... hå-hå håll i ponnyn! Vart har snasen tagit vägen?
- Snacka om nidbild. Hela killen är ju för i helvete en karikatyr på Elvis... Vi får verkligen hoppas att Elvisfans världen över inte börjar bränna flaggor och starta upplopp nu. Kanske kan detta ge de upprörda muslimerna ett perspektiv på förnedring. Tänk om de danska skämttecknarna hade ritat dit en cameltoe på profet Muhammed.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)