Varför hatar GP Stephen Hawking så mycket?

I veckan hejtade jag lite på GP för att de förnedrar min hjärna med "nyheter" om att hälften av alla resenärer ångrar sina souvenirköp när de reser. När jag dagen efter, trots mina hårda ord, inte kunde hålla mig borta från självspäkningen blev jag än mer konfunderad över vad som händer inne i det där dårhuset egentligen.

Det skulle rapporteras om den teoretiska fysikvärldens It boy, Stephen Hawking, som i veckan var på besök i Sverige för att hålla ett föredrag på KTH om svarta hål och sån skit. Tydligen var förväntningarna stora på att han skulle droppa en ny skön teori och det hade ju varit fett såklart. Men det var det tydligen inte. Han hade rullat in i salen och kört igång sin karaktäristiska datavoice som på grund av tekniska problem gjorde det svårt för besökarna att förstå vad han hade för sassy news på lager.

Detta plockar GP såklart upp rätt brett och när man surfade in på deras första sida kunde man se inte mindre än tre notiser som skulle kunna tolkas som ett systematiskt redaktionellt hånande av ALS-undret Stephen Hawking. Det gjorde mig glad. För det motbevisar min tes om att 98% av alla journalister på GP i själva verket är botar. I själva verket är de livs levande och handikappshatande sadister med en vital ådra av smaklös humor. Det är mycket bättre ändå.

Istället för att rapportera om vad han faktiskt sa så la de hundra procent på att, med illa dolda sarkasmer, förklara att man inte fattade ett piss av vad vetenskapsmannen hade för teorier att komma med och dissa honom för att han bara orkade snacka 15 i minuter. Hawking tar bladet från munnen, Otydlig Hawking höll föredrag och Förväntningarna var stora, men vad sa han egentligen?

Jag måste erkänna att jag kände en viss förtjusning. Fingertoppskänslan i hela GP-huset verkar vara hämtad från avpixlats och andra rasseforums kommentarsfält vilket såklart är fruktansvärt i sak. Men jag minns liksom inte när jag tappade hakan när jag läste GP senast. Vi samlades runt en kollegas skärm och häpnade gemensamt över att Stampens sorgebarn verkade ha släppt sitt API fritt så att vem som helst kunde publicera innehåll utan någon slags kontroll. Sedan började jag fundera på om det bara var vår egen sjuka tolkningsförmåga som såg något ingen annan ser.

En halvtimme senare fick jag bekräftat att det nog inte bara var jag som tänkte i de banorna ändå. Plötsligt hade allt innehåll och rubriker friserats till ganska ordentligt. All cynism och skojigt ALS-gäck var som bortblåst. Mycket mystiskt. Om jag bara hade kunnat få vara en fluga på väggen. Jag skulle verkligen vilja veta hur snacket gick internt, som en säger. 

Göteborgs-Posten, ett organ för hänsynslöst utkablande av total meningslöshet

Det var flera år sedan jag slutade prenumerera på Göteborgs-Posten. Jag slutade för att jag tyckte att jag förtunningen av innehållet hade blivit åt skogen för påtaglig. Bytte prenumerationen mot DN och har aldrig ångrat det beslutet. Det enda jag kan sakna från GP är den något mer lokala vinkeln, men den väljer jag gärna bort till förmån för kvalité. Dessutom får jag mig den lokala vinkeln till livs via Tidningen Hisingen som i mångt och mycket gör ett bättre jobb med det än Stampens sorgebarn.

GP har på sistone fått mycket välförtjänt kritik för sin ledarsida. Bara det är en anledning att göra slut. Men jag ska villigt erkänna att jag fram till igår varit inne flera gånger i veckan och kikat lite via mobilappen, allt oftare med en känsla av tomhet som resultat. Det har varit svårt att sätta fingret på exakt vad det har berott på men innehållet har helt enkelt inte varit tillfredsställande.

Igår satte stadens morgontidning ändå någon slags rekord i meningslöshet. Jag hade lagt mig för att sova när jag tog en snabbscroll via gp-appen och ser att en av dagens headlines var följande artikel:
  

Tack GP! Tack för att ni så skamlöst förnedrar era läsare. "Många ångrar souvernirköp". Fo realz? Innehållet i min dammsugarpåse har bättre nyhetsvärde än en artikel baserad på en enkätundersökning som en researrangör har gjort bland sina kunder. Wow, vilket makalöst grävjobb ändå. Att hälften av alla som åker på charter råkar köpa på sig nån värdelös skit, som de väl hemma inser kanske inte var ett riktigt lika briljant inköp som den kändes där och då. Det är liksom bara exakt det som händer när man släpper ut ett knippe rastlösa svennebananer i den stora vida världen, låser in dem i en skyddad verkstad och fyller dem med all-inclusive-sprit under en vecka eller två. Alla vet det och även om man inte skulle veta det så är det en sådan exceptionell retardnivå på det att det borde vara olagligt att publicera som innehåll i en publikation som har mer än en krona i intäkt från prenumerationer och lösnummer.

Det har förföljt mig hela dagen. Jag har känt mig skändad. Enda anledningen att jag inte flippar totalt är att jag inte är så jävla dum i huvudet att jag stöder dem med en enda spänn. Det är illa nog att så länge ha bidragit till besöksstatistiken (deras räckvidd) som ligger till grund för deras annonsintäkter. Alltså GP skulle ha kunnat anställa tio stycken Alice Teodorescu, eller låtit henne ta över hela bygget och det hade känts mer rimligt än att behöva mötas av sådan fisluft till "nyheter". Det är liksom en i raden av all time lows från en av landets största morgontidningar.

Jag funderar seriöst på att höra av mig till kundtjänst och kräva någon form av ekonomisk kompensation för leda och värk. Jag har bara inte kommit på ett tillräckligt övertygande argument ännu.  

Färskingar och Kenny Powers

Helg nu. Har gjort första veckan på nya jobbet. Skönt. Hatar verkligen känslan av att vara "han den nye". Jag vet att den sitter i ungefär ett kvartal men första veckan är ändå första veckan. Man vänjer sig aldrig. Plötsligt gör man en resa bakåt i livet. Jag tänker på alla de gångerna man började på en ny skola, i en ny klass eller ställdes inför en annan ny gemenskap. Man känner sig liten. Känner mig nöjd med mitt val måste jag säga. Alla har varit svintrevliga och inkluderande. Det kommer bli en spännande tid framöver.

Appropå inskolningar så har Tintin börjat sin nya skola nu i veckan. Brunnsbo. Det är en big ass skola och jag har varit ganska nervös för hur det ska gå för henne att komma in i en helt ny miljö där hon inte känner någon. Hon är försiktig av sig och kanske den minst elaka personen på jorden. Inte den tuffa typen direkt. Efter en vecka kan vi konstatera att hon ÄLSKAR sin nya skola/klass och att hon helt ärligt blev lite nedslagen när hennes storasyster Stella retades med henne och sa att hon inte skulle gå till skolan varken idag eller imorgon heller. Men... när ska jag få gå till skolan egentligen? utbrast hon med rynkande ögonbryn. Hittills har jag varje dag blivit positivt överraskad av allt från hennes klass till hennes lärare. Det verkar råbra.

På tintins skolgård har dessutom gjort en rolig spaning två dagar i rad när jag har lämnat henne. En pappa som lämnar sin son ser exakt ut som Kenny Powers i Eastbound & Down. Alltså EXAKT. Minus humorn. Det är en sådan likhet i hela deras skepnad jag bara väntar på att bli smädad. Utseende, klädstil, uppsyn och resten av hans framtoning är så lika att det knappast kan vara en slump. En pizzadegig man med bad 'tude blick, sydstatshockey och goatee, trekvartsbyxor och semisladdrig wife beater. Bra val av look om man vill att ens omgivning ska känna fruktan för permanent nedsatt fysiska hälsa. Mindre bra val om man vill framstå som sympatisk.



Om det någon gång ska göras en svensk remake på den serien kan castingbolaget ringa mig så kan jag vidareförmedla kontakten. Om jag vågar. Risken är väl ganska stor att jag blir lemlästad som tack.

Jag minns när jag försökte ge en aningen burdus och till sin profil ganska oborstad kollega en slags komplimang och sa att han påminde så sjukt mycket om Kenny Powers. Det blev ganska finsk stämning under två dagar kan man säga. Men inte lika finskt som när jag typ 2003 med helt ärligt uppsåt försökte ge en av mina närmsta vänner en liknande komplimang, för att jag tycker så mycket om henne. Jag sa att hon var jättelik Anthony Hegarty från Anthony and the Johnsons. Den tystnaden. Jag minns att jag kunde se henne komponera ett lika inlevelsefullt som symfoniskt våldsamt musikstycke med sin kall blick och spända käkmuskler. Blir fortfarande konfronterad med det gamla minnet ibland. Gamla synder sonas svårligen.  

This summer's gonna hurt like a motherfucker

Som jag hatar den låten. Plågan med Maroon jävla fem. Imbecill. Ändå sitter den där och maler sig in så fort jag kör bil, ackompanjerat av Tintin som i baksätet sitter och upprepade gånger och med varierande intonation härmar P3:s tagline. "P3 älskar ny musik", "p3 ÄLSKAR ny musik", "P3 ÄÄÄLSKAR ny musik", P3... älskar ny MUSIK... osv. I oändlighet, ända till hennes far tappar det där framme vid ratten. Det är mycket möjligt att det är det enda kravet för en låt att spelas sönder i gammelradio. Bra behöver den då fan inte vara. Då brukar jag hålla extra hårt i ratten och fantisera om att den är Germund Stenhags hals. Sen går det över igen. Ända tills den spelas igen max 20 minuter senare.

Jaja, det var inte det jag hade tänkt skriva om utan mer allmänt om sommaren 2015. Men titeln är så passande. Det var den värsta dyngsomaren i mannaminne. I alla fall i mitt lilla mansminne. Om sommaren 2015 var en person skulle det vara den största jävla douchebagen jag någonsin har träffat. Ett riktigt jävla praktas. Jag har inte badat en enda gång. Har knappt varit utomhus. Mina ben är bleka som innanmätet i djupfrysta fiskpinnar och alla mina organ skriker efter D-vitamin tabletter. Jag känner mig bitter. Det blir så när tempen maxar 16 grader och vädret består av olika sorters ihållande regn. Under en hel försommar och industrisemester. Ja, jag tycker att det har varit en riktig fitt-, kuk- och rövsommar. På det dåliga sättet.

Visst. Jag har haft kul. Som jag berättade i förra inlägget ingick jag det heliga ståndet med Josefine. Jag blev man. Hon Hustru. Det var absolut toppen. Hela den dagen. Även den efterföljande resan till Warszawa var fantastisk, men det känns inte riktigt som att det räknas när man måste åka till Polen för att ha det lite gött. Hemma i Sverige har det bara varit misär. Jag hatar dig. Hör du det sommaren 2015? Jag förlåter dig aldrig.

Sommaren 2015. Ett smörgåsbord av sjuka mord och en rad fruktansvärda anfall mot människor som kommit hit för att som sista utväg förändra sin situation och göra något för att hålla hoppet om ett bättre liv vid liv. I min egen hemstad dessutom det värsta överfallet polisen kan erinra sig. Något jag la märke till var hur dessa människor oavsett media beskrivs som EU-migranter. Möjligen en helt korrekt, men också så otroligt klinisk terminologisering av människor som blivit slagna med hammare, huggna med machete och närapå uppeldade.

Och så har jag gått upp i vikt igen. Jajaja, det börjar bli en tradig följetång. Men jag var så jävla nöjd med min viktnedgång inför sommaren. Igår ställde jag mig på den digitala djävulen vars siffror flipprade fram en hånfullt blinkande summa som låg knappt ett halvt kilo under min absoluta all time high. Efter att jag hade bajsat ska tilläggas. Fy fan. Så blir det när man sitter inne och tröstar sig med grillmat och vin och bara göddar sig igenom fyra veckor (plus) som om det inte fanns någon badsäsong... hmm, vänta nu... just det, det fanns det ju inte heller.

Sa jag att jag är bitter?

Nygifta

Nåväl, två veckor gammalt får väl ändå räknas som nygifta i giftassammanhang.

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit och grattat, lajkat, kommenterat på instagram och facebook och allt sånt där. Vi blev glada för varenda en som hörde av sig. Har däremot inte skrivit här på länge men tänkte att nu passar ju bra. Det får också bli startskottet efter en tids radiotystnad.

I alla fall.

Plötsligt händer det. Vi är inne på vårt nionde år Josefine och jag och vi tyckte helt enkelt att det skulle vara kul att gifta oss. Krångligare än så var det inte. Jag antar att Josefine kommer ha en lite annan bild av det hela men i stort sett var det precis så. Det kanske inte låter så romantiskt men det är precis vad det var. Ingen av oss har någonsin drömt om något stort bröllop med tusen gäster och allt sådant där. Vi bestämde oss för att om vi någonsin skulle göra slag i saken så skulle det vara vår grej i det lilla. Och så blev det.

Den 18:e juli gick vi till rådhuset och gjorde det. Bara sådär. Det var en fin dag och efter att min vän Mattias hade knäppt lite bilder spatserade vi till trädgårdsföreningen dit vi bjudit våra föräldrar på picknick. Det var kul att se deras miner. De gapade. Som att besöka en fågelholksfabrik. På kvällen åt vi svinlyxigt på Koka och sedan gick vi till Puta Madre och hällde i oss några öl. Det var en fantastisk dag. Perfekt. Dagen efter lämnade vi barnen hos mormor och morfar och styrde sedan kosan vidare mot klassisk smekmånadsmark i Warszawa där vi sedan spenderade fyra helt grymma dagar. Alltså Warszawa. De är på det, polackerna, kan jag säga. Åk för i helvete – om ni inte redan varit där.

Sedan tillbringade vi en vecka i Mellbystrand med barnen och såg dagarna regna bort. Men det gjorde inget. Eller inte i sammanhanget. Den här sommaren förtjänar dessutom ett eget inlägg i lite mer vanlig bloggfrossa-anda men jag tänkte inte blanda in de känslorna här. Men kanske imorgon om jag ids. Semesterns sista dag och allt.