Morot och piska i McFlurry-frågan

Till: mcsvar@mcdonalds.se
Ämne: Stickprov med beröm godkänt

Meddelande:

Hej McDonald's-vänner!

Jag vet inte om ni minns mig, men vi har med anledning av bristande flurrningsrutiner haft en hel del kontakt under McFlurry-säsongerna 2009 och 2010. Jag startade bland annat en facebook-grupp i ämnet. Nu står 2011 inför dörren och det är med anledning av ett stickprov jag utförde på er restaurang i Laholm under påskhelgen jag hör av mig denna gång. Tummen upp! Alllt gick precis som det skulle. Jag beställde världsvant två stycken McFlurry "Daim de Luxe" och hade av tidigare erfarenhet inga större förhoppningar (måste jag motvilligt erkänna) på resultatet. Men döm om min förvåning när tjejen i kassan ställde fram två alldeles perfekt flurrade skapelser. Jag vet inte om det är ni eller jag som ska bli gladast av den här lilla solskenshistorian, men faktum är att det gjorde min påsk, som förövrigt kantades av en släng bältros toppad med öroninflammation.

Nu är förväntningarna skyhöga. Vågar vi hoppas på ett klanderfritt 2011? Låt oss hoppas.

Vördnadsfulla hälsningar

/Mikael


Ps. adressen till facebook-gruppen: http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=153459724668165

--------

Från: mcsvar@se.mcd.com
Datum: April 28, 2011 10:12:17 GMT+02:00
Till: xxxxx
Ämne: Re: Stickprov med beröm godkänt [110427-8GBR8S]

Meddelande:

Hej Mikael!

Vad roligt att läsa ditt mail!

Vi har jobbat hårt för att flurrningen av våra McFlurrys ska utföras korrekt och därför känns det bra att läsa att det burit frukt!

Jag tycker vi kan glädjas åt det här båda två!

Jag kikade också in din facebookgrupp och vill passa på att tipsa om att även vi finns på facebook. Bli gärna medlem så får du snabbt information om det senaste, kan ställa frågor och ge ris och ros.

http://www.facebook.com/mcdonaldssverige

Tack för att du hörde av dig angående detta!

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning,
XXXX, McDonald's Kundservice McSvar

Lyckat stickprov inför McFlurry-säsongen 2011

En trevlig överraskning i helgen var att McDonalds i Laholm passerade mitt spontana flurr-stickprov. Med beröm godkänt därtill. Tamejtusan.

Jag beställde i sedvanlig ordning en Daim de Luxe (McFlurry med daimkross och varm kolasås) och fick den perfekt flurrad. Tyvärr glömde jag att fotografera det hele, men det gläder mig att två säsongers idogt förbättringskonsultande till slut verkar ha gett resultat. Det ser med andra ord mycket bra ut inför årets säsong. Men allt kan ju som bekant tyvärr hända.

Det här ska jag genast ta och berätta för mina vänner på McSvar (kundtjänst).


Ps. Glöm för bövelen inte att ansluta er i kampen för trygga behagliga McFlurry-beställningar, genom att gå med i min Facebook-grupp i ämnet. Tack.

Khadaffi och Brolle Jr.

Jag är förvirrad! Över hur man egentligen stavar det där rövhålet nere i Libyens namn. Jag har på sistone räknat till inte mindre än sex olika, frekvent förekommande, stavningar i nyhetsmedia och på bloggar runt om på internetz. Gaddafi, Ghadaffi, Qadhdhafi, Khadaffi, Kaddafi och Qaddafi. Och ABC News har publicerat en lista på hela 112 olika stavningar. Det ska då till att vara en strulig jävel. Vad fan är grejen med det? Ska det vara så förbannat svårt att enas om en liten stavning?

Visst visst, det är ett arabiskt namn som kan transkriberas på olika sätt. Jag förstår det. Men varför? Tänk vad mycket smidigare det är och har varit genom tiderna med grabbar som Hitler, Stalin, Castro och Hussein. Inget meck. Ingen förvirring. Kan han inte bara få fortsätta heta Khadaffi som han alltid har hetat, fram till den senaste tidens debacle?

Och när vi ändå är inne på det där med namnförvirring. När växte egentligen Brolle Jr. upp och blev bara Brolle? Plötsligt är han tydligen ingen junior längre. Nä, nu är han bara du och Brolle med hela svenska folket. Det stör mig. Och då kan jag knappast bry mig mindre om Brolle än jag redan gör. Usch.

Autisten i mig vrålar mise en place!!

Buckle up, beltboy!

Så var påsken till ända för den här gången. Jag önskar att jag kunde svarat som Folke (ovan) och att det var bra med det. Men det var det såklart inte.

Jag har tvekat om jag ens ska berätta det här för det är liksom bara så... sorgligt. Jag känner att jag redan efter den sista tidens materiella missöden har gett uttrycket "det blir inte alltid som man tänkt sig" ett ansikte. Så att detta skulle bli en påsk som förflöt enligt plan var ju lite väl naivt såklart. Nästan så att jag borde ge mig själv en sträng örfil och utegångsförbud för att jag är ett sådant blåögt pundhuvud.

I alla fall. Planen var att jag och J skulle tillbringa fredag och lördag, barnlediga i stugan i Mellbystrand, med böcker, vin och katter som sällskap. Den njutningen. Men på torsdag natt vaknade jag med en oroväckande kraftig smärta i örat och vaknade som en jävla moshög till en långfredag som fick inledas med ett besök hos en mycket dansk läkare på vårdcentralen i Laholm (dock ska det tilläggas att det var mitt livs roligaste läkarbesök). På plats konstaterade dansken att jag inte bara hade en begynnande öroninflammation, utan även välsignats med en stadig bältros i ansiktet. Det var alltså inte (bara) övergången mellan vinter och vår som gjorde att det brann och fnasade i ansiktet på mig som en vidrig. Det var den så kallade "Hellviddeselden", som dansken glatt påpekade att de kallar det i hans fädernesland. Ett förövrigt jävligt träffsäkert namn. Så det blev till att duka upp en läckert dignande påskbuffé av både antibiotika och penicillin. Jippi. Men vinet skulle jag inte oroa mig för sa dansken. På frågan om jag skulle hålla mig ifrån rusdryck tittade han på mig som att jag var en riktig dåre, fnös teatralt och sa "för hellvidde Mikael, det aer en myyyt!!" Alltid något.

Sedan hade dansken uppmärksammat att jag kom från Göteborg. Han frågade om jag visste var Masthugget låg. Det sa jag att jag visste mycket väl och att jag bodde precis nedanför. Så berättade han att hans hade en kollega som bodde där och att han skulle på kurs nu på torsdag och att de funderade på att dunka upp ett par tusenlappar på Sjömagasinet på kvällen. Han undrade om jag varit där och om det isåfall var värt det. Jag sa att det tyckte jag absolut, vilket ledde till att vi satt och diskuterade stadens utbud av stjärnkrogar i nära en halvtimma. Dansken skojade till det och sa att han borde betala mitt läkarbesök som tack för alla tips, och för att han som välbetald läkare självklart har precis hur mycket deg som helst att strössla runt med. Vi skrattade bullrigt och när jag kom ut kunde jag av hatet jag mötte i blickarna, hos de stackarna som satt i väntrummet och led, förstå att det hörts rätt bra. Men det sket jag i. Dansken hängde sig ut från sitt mottagningsrum och ropade tillykke med tillfrisknandet och jag hojtade glatt att han skulle ha så kul i Göteborg. Jag kände mig rätt uppåt ändå, trots mitt förnedrande hälsotillstånd.

Men Bältros alltså. Vilket jävla mög det är. Man blir både ful och lider som en slaktgris. Det är en på det hela taget ovärdig sjukdom. Men nu har det lättat. Lagom till den nya arbetsveckan och allt. Pattperfa!!

Glad Påsk på er!

Jesus Christ Superstar

Det finns ofta något rörande i den lilla människans kamp(anjer).

När vi var på min favoritplats på jorden (det stora möbelföretaget från de småländska helvetesskogarna) förra lördagen, satt en man i sin bil och förde fram sitt budskap. Exakt för eller emot vad får förbli oklart, men det rörde sig i alla fall i syndens domäner. Mannen hade parkerat sin bil nära varuhusets entré och levererade sitt slagkraftiga budskap via en egenhändigt utformad takskylt: ”Guds vilodag är lördag. Jesus kommer snart. Synda inte mer”.

Klicka för att uppleva bilden i HD

Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka detta.

Antingen var han där för att folkmassorna skulle inse hur syndigt de var på väg att bete sig och vända på klacken, istället för att planenligt slentrianfrossa i billybokhyllor och asbillig varmkorv. Som en god lärljunge på barrikaderna. Ett fint initiativ som gud troligen skulle digga rätt hårt.

Eller så var han helt enkelt där i rollen som inkastare, för att göra reklam för helgens ”special guest”. Ungefär som när Frölunda torg eller Gekås haussar sina lessna gratis-gig med Robert Wells, EMD och andra trashmagneter. Men då vill reklamaren i mig höja ett varningens finger och säga att kampanjmakarens dagar lär vara fett räknade. För snacka om vissen kampanj. Jag misstänker att J-Man personligen hade förväntat sig lite större trummor med tanke på hur sällan han framträder. Lite neon och pyroteknik är väl det minsta man kan begära när man ställer upp på sin lediga dag och allt. För att inte tala om ett något mer specifikt klockslag. Kommer snart är ju så förbannat godtyckligt.

Vårskruden

Så verkar Farbror Frost ha lämnat scenen för Fru Vår ännu en gång. Äntligen! Med våren följer en massa kul grejer som tygskor, take-away-latte och däckbyte såklart. Men för mig innebär det även ett par mindre festliga saker.

För det första så är april den månad då vårtröttman slår omkull mig. Hade jag inte upplevt exakt den här lamslående tröttheten varje år vid exakt den här tiden, hade troligen min undertryckta hypokondri blomstrat ut i fullskalig panik vid det här laget. Tankarna hade direkt gått till rapporterna om den ökade narkolepsirisken för oss som tagit vaccin mot grisinfluensan. Jag hade blivit liggande håglös i veckor, baddat min panna och förberett mig på slutet. Jag hade levt som i ett parallellt universum där alla ser mig men jag ser ingen. Men nu är jag som sagt van och tar det med ro. I maj är jag piggare och gladare igen... eller?

Sedan så är det någonting med den vårkrispiga luften och min hud i kombination som inte är hundra. I övergången från vintern bestämmer sig mitt ansikte alltid för att dressa om till en läcker vårskrud. Happy days. Jag tvingas alltså gå runt med samma fräscha look som personer med fleråriga metamfetaminmissbruk i ryggan. Därför har jag en aning svårt att njuta av vårsolen just nu mina vänner, med min fnasiga näsa och kind. Nä, fy fan. April! *huh* What is it good for? Absolutely nothing.

Över och ut.

Hugga med vänstern

Pratade med min halvfinska kollega idag. Han berättade att hans mor hade utvecklat en finsk variant av det gamla talesättet skjuta från höften.

"Hugga med vänstern".

Så jävla bra. Jag älskar finnar med självdistans.

2.42

I am the champion my friend.

Igår kväll hände det igen. Jag tävlade. I snabbduschandets ädla konst. Precis som vanligt kände jag att jag hade det i mig. Att jag kunde klå mitt personbästa på 3.23. J:s syster Anna var här och jag kände att jag ville både bevisa och imponera med hur jävla snabb jag kan vara när det väl gäller. Så jag preppade min stass, ställde klockan och körde igång.

Jag formligen flög över gården. Mötte en gubbe som stod och kvällsrökte utanför sin port. Han flyttade ciggen från läpparna och tittade gapande på idioten (mig) som kom farande som om det brann. Jag sket i honom. Ner i duschen knäppte jag upplocket på schampoflaskan samtidigt som jag skruvade på vattnet och sparkade av mig skorna. Sedan vräkte jag av mig t-shirten och började schamponera mig samtidigt som jag krängde av mig mysbrallorna. Jag rasade in i duschen och kände att jag var snabb. Jävligt snabb. Jag tvålade in kroppen hann till och med köra en dubbelvända över skrotum och mellan skinkorna eftersom jag hade åkt andraklass till och från Stockholm samma dag. Sedan snabbtorkade jag mig, vräkte på mig kläderna och rusade som en liten jävla gris tillbaka över gården. Rökmannen hade inte hunnit suga i sig sin giftpinne och gjorde exakt samma oförstående och undrande gest. Jag kände ett sting av irritation skava i mig. Fan, har han aldrig sett en snabbduschare innan, tänkte jag. Det hade han nog inte.

Väl uppe igen blev jag osäker på om jag hade klått min redan extremt slimmade tid. Det kändes så men kunde jag verkligen ha varit så äckligt snabb? Anna som höll i klockan berättade att jag nästan klarat det men hade fått 3.25 två sekunder långsammare. Jag suckade besviket. Två nedriga små sekunder sämre än förra tiden. Attans. Men så vände hon på telefonen och visade räkneverket. 2.42. En halv minut snabbare. Helt sjukt. Jag hade blivit mästare igen. Det kändes sweet.

Idag har jag både bestämt mig för att bräcka rekordet igen och för att låta bli. J:s mamma började nämligen jiddra om att jag kunde bryta ett ben, eller slå ut tänderna om jag trampade fel mitt i hetsen och ramlade med gaddarna mot en stentrappa. Så jag blev nojig. Och så beslutade jag mig för att låta bli. Det skulle liksom bara fattas att jag blev invalidiserad och/eller fick dras med en vanskapt look resten av livet.


Här vill jag passa på att mota bort eventuella bittra och avundsjuka teorier (emster, känn dig träffad, som av en örfil i nacken) om att jag inte skulle ha hunnit bli ren. Men jag blev jävligt ren. Inget att oroa sig för med andra ord.

Sug min väst

Jag måste sluta kolla på veckans brott. Leif GW är inget bra för mig. Hans sätt gnager på mitt förstånd.

Bara i Sverige har media en så grundmurad tilltro till en man som ser ut och pratar som att han förlagt all sin nattsömn de senaste tjugo åren i en limtank. Så fort det kommer till krimfrågor är han en allvetande expert som ingen ifrågasätter. Bara i vårt land kan en man som Leffe säga "Det är inte särskilt svårt att stycka en kropp, jag skulle kunna lära dig att stycka en kropp på en timme va", utan att någon höjer på ögonbrynen. Och bara här kan en man bära en sådan vederstygglig väst dygnet runt utan att bli tvångscastad som utvecklingsstörd byfåne till Jägarna 3.

Sug min väst.

Den där västen alltså. Den hemsöker mig. I natt hade jag en så otroligt obehaglig nattdröm. Den väckte mig, alldeles pissnödig och med en jobbig hjärtklappning. Jag befann mig i ett rum med Leffe. Ett avskalat litet förhörsrum typ. Han på ena sidan ett bord. Jag på andra. Och hela tiden väste han som en jävla boffare: "Sug min väst".

Hur hämtar man sig efter en sådan pärs?

Finsk hemtjänst

Idag fyller en vän 30 år. Grattis! Det får mig att tänka på ålderdomen.

När man väl äntrar sitt tredje decennium så finns det inte längre någon återvändo. Ja, det gör det ju förvisso inte innan det heller, men 30 är så definitivt på något sätt. Redan dagen efter sin 30-årsdag vaknar man lite tjockare, lite tröttare och lite krämpigare än vanligt. Jag trodde bara att det var en skröna, men alla som fyllt den magiska tre-nollan vet exakt vad jag talar om. Man är slut som ungdom och börjar fantisera om hur livet kommer bli som pensionär. Man kommer på sig själv med att snacka dirty om pensionsspar och pratar drömmande om seniorboende på nån solkust. Det goda livet.

Själv sätter jag ribban lägre och hoppas att jag att jag inte gått över fullt ut till beige färgskala, hålfotsinlagda ecco-skor och insydda hemorrojdkuddar. Det skulle vara lite deppigt. Men å andra sidan kan det vara värre. Det kan alltid vara lite värre. Men rock bottom måste väl ändå vara om man lyckats lägga en så taskig grund för sin kommande ekonomi att man inte har råd med vanlig enkel hemtjänst utan blir sittande med "finsk hemtjänst".


När en kompis skickade den här bilden mardrömsryste jag och öppnade ett spontansparande i en supersäker högräntefond. Det låter inget vidare. Vad fan är finsk hemtjänst egentligen? Är det när ett bröligt fyllo dundrar in en gång om dagen och kastar en torr fralla i ansiktet på dig, ger dig en örfil och en fängelsedusch (kallt vatten ur en slang) och lämnar dig paralyserad av chock till nästföljande dag? Så vill jag inte ha det.

Psykobajsaren

Igår när jag var nere i vår kära bastu för att gå på toaletten, samt för att utföra min rutinmässiga kvällstvagning hände något obehagligt. Medan jag sitter spänd och instängd på den lilla vidriga toan och försöker genomföra en snabbajsning, hör jag plötsligt hur dörren till lokalen öppnas och någon kommer in. Min handduk och schampoflaska ligger redan synligt och paxar duschutrymmet och jag förstår att personen i fråga tycker att det verkar märkligt att ingen är där. Han ropar in i mot bastun och frågar om det är någon där. Det finns ingenting i mig som vill ropa till svar att jag sitter och klämmer. Det är så fruktansvärt utlämnande. Mannen suckar lite småirriterat utanför dörren i det lilla förmaket och går upp för trappan till fitnessavdelningen (ett rum med hantlar, sandsäck och motionscykel) för att kolla om handduksägaren kanske råkar befinna sig där istället.

Jag försöker snabba på mina toalettbestyr men hann inte bli klar innan personen i fråga kommer ner för trappan igen. Någon i lägenheten ovanför började spola vatten vilket skapade ett öronbedövande dån i ledningarna. Sedan blev det helt tyst. Mitt känsliga öra försökte lyssna efter mannen. Men jag hörde inte ett knyst. Inte ett andetag. Hade han lämnat lokalen? Det verkade nästan så.

Men det hade han inte.

Jag färdigställde min session och efter att ha suttit kvar och tryckt oförsvarbart länge (allt för att slippa ännu ett obehagligt möte i föreningens bastu) vågade jag mig till slut ut. Det första jag möttes av var givetvis en man i 50-årsåldern (det är alltid män i 50-årsåldern). Han satt ledigt och väntade på mig. Tittade på mig med en märklig blick och ville veta om jag skulle basta länge för han kunde inte se någon bokning. Jag kände mig överrumplad och började rodna, för jag insåg med ens hur jävla psyko det måste ha verkat, att jag satt där inne i väl 20 minuter. Knäpptyst. Och att han visste det. Han måste ha undrat. Men det gjorde jag också. Vem sätter sig och väntar sådär om inte en riktig jävla nöt.

Jag svarade torrt att jag bara skulle duscha. Han höjde på ögonbrynen och betraktade mig med skepsis i blicken. Undrade väl vad jag var för en jävel som först sitter och smygbajsar i tredjedels timme och sedan rundar av sittningen med en dusch i samfällighetens faciliteter. Utan att ens basta. Jag kände att jag bara inte orkade fläka ut mitt liv ännu en gång för en främling i det där lilla vidriga våtutrymmet, så jag vek ner blicken och gick där ifrån. Mannen stod kvar och bara tittade.

Obehaget satt kvar resten av kvällen. Jag hoppas att jag aldrig behöver stöta ihop med honom igen för då kommer han peka ut mig för andra grannar i kvarteret och säga "Titta där är han, psykobajsaren". Det skulle vara bra orättvist.

Under hot

Det här inlägget skriver jag under hot från en lergökstorped.

Min gode vän och före detta kollega Mats skickade ett meddelande sent igår kväll, där han beklagar det faktum att han nu tvingas ta till utpressning, för att få mig att tipsa om sin nyfunne väns blogg; Lergöksidioten. Något jag under en längre tid har lovat att göra "vid tillfälle".

Grejen är att det är en briljant idé. Samla på och recensera lergökar. Det finns en hel värld där ute mina vänner. Och lergöksvärlden har potential att bli precis hur sjuk som helst. Jag förklarade för Mats att jag är avundsjuk på hans väns idé. Vilken terapi det skulle vara för mig att grotta ner mig i ämnet lergökar. Att jag skulle behöva det. Jag har nämligen också en tendens att haka upp mig på grejer (bli fixerad) och då finns det inget skönare än att hitta ett sätt att kanalisera det.

Sedan dess har jag fått kanske femtio uppmaningar, i form av fejsboxmeddelanden, mail, nattliga fylle-sms och så vidare, om att skriva om Lergöksidioten. Inte ett samtal har förflutit utan att denna mystiska beroendepersonlighet kommit på tal. Men Mats starka vilja har triggat mig att hålla på mig, vara kysk med länkandet, inte prostituera mig lika lättvindigt som det gökfnask han själv är. Ja, det är sant. Mats har nämligen själv agerat lergökseskort och dejtat en flicka mot gedigen lön i lergöksvaluta (en Falkenbergare med klassisk grön stjärt). Och nu detta smutsiga hot. Denna byk.

Mats hotade att skapa en koncentrerat finsk stämning för mig på sin 30-årsfest nu till helgen om jag tog mitt förnuft till fånga senast idag. Det är tråkigt att Lergöksidioten ska behöva hamna i kläm på det här viset. För det är en avundsvärd blogg han driver. Jag hade kunnat berätta om honom under glada former, sälja in hans blogg under högtidliga former, med hyllningstal, passion och värme. Nu blir det tyvärr inte så. Nu blir det bara en simpel utpressad länkjävel. Hoppas det smakar som sur spättekaka min skånske vän.

Lergöksidioten hittar ni här >>

Lökarnas lök

Idag är det 1:a april. Den stora lurardagen. När alla går runt och är lite mysputtrigt på sin vakt. I Göteborg väntar vi med spänning på att se vad lokalblaskan GP har kommit upp med för finurligt lur... eller låt mig korrigera lite.

I Göteborg vet vi att lokalblaskan GP kommer publicera ännu ett stelopererat påhitt om Ostindiefararen. Det är lika säkert som att det kommer en morgondag för de senaste tio åren har typ nio av luren handlat om den där jävla barkbåten. Stadens stolthet om man frågar kommunstyrelsen, men en åsikt som delas av ingen annan. Jag vågar drista mig mig till att tala för massan och hävda att alla som bor i Göteborg är lika mätta på Ostindiefararnyheter som på Bingolotto. Jag skiter lika delar i om båtfan brinner ner, blir stulen eller sänkt. Det sistnämnda är förövrigt årets kluriga aprilskämt. Kan det bli lökigare?

Bildkälla: GP

Ja absolut. De verkar nästan ha ställt sig frågan själva. För mitt i lurartikeln ser man hur den fnasiga rödlöken Göran Johansson poserar i artikelbilden under rubriken "Jag förstår ingenting". Han ser inte ens sur ut som vanligt. Han flinar. Lökjävel. Göran Johanson flinar ALDRIG per default, och bara om stan drar in ännu ett friidrotts-vm eller liknande till kassaräkningen. Om någon moderatjävel skulle få sig för att sänka hans ögonsten så skulle han nog fan inte ha svårt att hålla sig för flabb. Då skulle han gå bärsärk som den kottedalapôjk han är. Nä, dåligt bildval GP. Maken till visset aprilskämt får man fan leta efter.

Men något rätt gör de ändå. De kittlar fantasin. För tänk om de faktiskt skulle ta och smälla båten till flis och sänka skiten. Tömd och glömd. Jag skulle fan ha joddlat fram mitt jubel.

April april... eller?

Näe... den lätte går jag inte på GP.

Ni får allt komma med något lite mer trovärdigt på stora lurdagen och allt.