Det pågår något vansinnigt riskabelt på Djurgården

Var på en studieresa i Stockholm förra veckan. Gick på olika utställningar och museer för att blah blah blah... Bland annat var jag på Abba-museet och fick mig "en upplevelse fylld av musik", som taglinen man möts av en vid en snabb googling utlovar. Besöket gav mig också en nästan läskig teori som jag bara inte kan sluta tänka på.

Classic

Hela bygget är ett massivt minnesmärke på Djurgårdsvägen 68. Det rymmer inte bara ett museum i källaren utan även ett hotell på samma tema. För att inte tala om flera klassiska fotoväggar med hål för ansiktena där man kan fota sig själv och skapa illusionen av att vara en av Abba-medlemmarna. Jag hade kunnat välja Björn eller Benny men valde Agneta för att det skulle bli ett riktigt riktigt rolig bild. Humorgeni jag vet. Men handen på hjärtat, jag var nog inte först på den bollen. Sammantaget kan man beskriva det hela som en memorabilia-fest tillägnad ett band med endast tio års musikkarriär men nästan fyrtio års kraftigt ihållande nostalgikarriär. Klart där spelas deras musik. Man förväntar sig såklart inget annat och när man står där och trängs i den ringlande kön känns det faktiskt lite göttigt. Det är ändå ju ändå ett av våra verkliga musikunder. Kanske en av Sveriges viktigaste exporter efter Ikea och Volvo? Men kön går bra långsamt och eftersom det bara spelas snuttar av varje låt hinner man få sig en hel del Abba innanför västen innan man ens hunnit lösa biljett.

Tuschpenna, really Bjorn and Benny?

Precis i entrén möttes man av ett stort vitrinskåp med en massa barbiedockor i olika outfits som föreställer olika artister och programledare vi minns genom Eurovision Song Contests historia. Det är schlagerdrottningarna Carola Häggkvist, Charlotte Perrelli etc. Det är Lill Lindfors precis efter sin troskupp, en nöjeshändelse som gjort sitt avtryck med skärbrännare i den svenska folksjälen och blivit en lika självklar referens som självaste Palmemordet. Och Conchita Wurst såklart. Det verkade inte bättre än att den skäggiga damens skägg var ditmålat med Det vilade en tafflighet över hela det där skåpet som får dockorna i Minimello att framstå som ett slutprojekt från konstfack och jag började känna en viss oro. Med 250 spänns inträde tycker jag faktiskt att man kan förvänta sig en viss nivå. Det hela blev inte bättre av att första rummet bestod av en superpinig karaoke-station, en tv vägg och en av Roger Pontares gamla svettiga outfits. Det började kännas extremt olovande. Men sedan blev det lite bättre... men skitsamma, det var inte en recension av Abba-museet det här var tänkt att bli utan en sylvass spaning.

Det som slog mig under besöket var att det inte fanns en tyst yta. Det där fragmentariska medleypumpandet man fick en försmak av ute i kön, fyller rummen inte bara med mono eller stereo. Vi snackar fucking 7.1 dolby surround mother of all hemmabioentusiaster-ljud. Men de sju kanalerna spelar varsitt medley samtidigt på fullt blås och jag är övertygad att en och annan klaustrofobiker har dragit sin sista suck där nere i de diskospäckade katakomberna.

Bara för att klargöra. Jag gillar Abba. Björn, Benny, Frida och Agneta verkar fan toppen allihop. Var och en på sitt sätt. Men det går inte att bortse från att de hade ett rätt speciellt sound. Lite ettrigt och uppskruvat sådär. Inget band jag personligen njuter av 50-70 låtar med ett glas vin i soffan. Då måste jag då måste jag nog svälja ner det med en halv burk rohypnol för att inte stressa upp mig. Nu är ju alla olika men jag bara har på känn att ni förstår vad jag menar. Jag undrar om det inte kan vara så att just det är en ganska rimlig anledning till att de aldrig har återförenats på riktigt?

Vax. 2017. Nice.

I alla fall.

Jag kanske överdriver en liten smula för effekten. Och självklart klarar de flesta ett besök på museet helt utan att drabbas av stressrelaterade eksem. Den absoluta majoriteten av besökarna är ju trots allt en massa Britt-Marie och Kjell som just hade byggt gillestuga, drack grogg och var precis i början av sina heydays när Ring Ring dundrade in i landets alla radioapparater och frälste fölket. Klart att de har en tolerans som vida krossar MTV-generationens bensköra offer, och alla som är födda senare med för den delen. Att jämföra deras Abba-tolerans är lite som att matcha The Mauler mot Gummi-Tarzan. Glöm heller inte att jag sa att jag faktiskt gillar Abba.

Britt-Marie och Kjell x 5000.

Det som slog ner som en klar blixt från min himmel var att jag kände hur jag verkligen verkligen led med alla de som faktiskt tjänar sin lön där. De som gör sina 40 timmar i veckan nere i pop-mörkret. Men inte bara led. Ju längre in vi kom i utställningen respekterade jag dem. Djurgårdens gruvarbetare. Många av dem tillhör dessutom den av alla Britt-Marie och Kjell:s ofta så bespottade generationen nittiotalister. Snacka om att täppa till truten. Men inte bara led och respekterade. När jag hade lyckats ta mig genom allt och ända ut på andra sidan (museishoppen). Då kände jag ren och skär fruktan för den till synes supertrevliga tjejen i kassan som sålde mig en flaska Abba-vatten som jag halsade bixtsnabbt för att återställa kroppens termostat.

Det gick upp för mig att Abba-museet mycket väl skulle kunna vara en inkubator för framtida Breiviktyper. Ni tror att jag skämtar. Men på riktigt. Försök föreställa er själva att komma där, visslande med nyckelknippan påväg till jobbet, ta en kopp kaffe, låsa upp portarna och sedan få era hörselreceptorer tokpenetrerade med exakt samma medleyslinga femhundra gånger innan hemgång. Föreställ er nu att detta scenario upprepas 250 gånger på ett år. Ahhhh.... Just det!! Risken för att ett par viktiga kärl i det limbiska systemet, förr eller senare brister och orsakar typ kronisk empatibedövning och andra tråkigheter måste vara minst sagt överhängande.

Det är säkert både oansvarigt och lite för tidigt att dra några slutsatser i nuläget. Museet öppnade ju i mitten av 2013, men om Säters sjukhus skulle börsintroduceras skulle jag vara snabb med att investera i framtiden. Nä usch. Jag vill inte ha rätt den här gången. Glöm var ni hörde det först. Gonatt.

Med Luffartåg genom Europa

Jag var lika delar förväntansfull och neurotisk inför årets semester. Tågluffa med tre barn i Centraleuropa. Var det en så jävla bra idé egentligen? I fantasin kändes det briljant. På pappret aningen vågat. Ekonomiskt hamnade prislappen på ungefär samma som en grisacharter och med en extremt flygrädd fru lät tåg som ett briljant alternativ eftersom vi då skulle vara två som hade ansvar med barnen. Men med Sammie (3 år) i sin hittills mest explosiva och starka viljefas samtidigt som en känslomässigt spröd Tintin och hennes hormonstyrda storasyrra Stella, som latent ligger ett nålsöga från att brisera i en storm av tweenie-humör. För att inte tala om undertecknads för året helt utarbetade psyke/tålamod som en fräsch Joker i leken. Då hamnade oddsen för en semester paradiso plötsligt en bit under 50 procent chans.

Mannen på bilden tillhör inte familjen utan var bara en konduktör som gärna ville vara med på bild.

Men det gick bra. Väldigt bra.

Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.

Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.

Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.

Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv.  Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.

Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.

Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.

För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.

Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.

Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.

Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.

Sedan åkte vi hem.

Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.

Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.

Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.

Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.

Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.  

Hallå hallå... hallå!?

Fy satan vilket långt blogguppehåll jag haft nu. Det sjuka är att jag är mer skrivsugen än på länge men jag har bara inte idits (heter det ens så?) inte sätta mig. Men nu tänker jag göra det ändå. Vet inte ens om någon tittar in här längre. Men men. Ur askan in i... ja glöden kan vi väl i alla fall enas om.

Vet inte vad jag vill säga med det här meningslösa inlägget egentligen mer än att bryta tystnaden, tömma slagget, rensa luften och sila snacket. Men det är nog så viktigt. Och nu är det gjort. Joråsåatte... och bilen går bra?

Phew. Plåtstret avdraget.