Det har cirkulerat en lista på nätet med trettio förbestämda bloggämnen. Jag måste erkänna att jag först var skeptiskt. Det brukar bli så jävla tjatigt när alla bloggare plötsigt ska börja skriva om samma saker. Men alla har sina historier och jag har faktiskt blivit förvånad över hur många helt fantastiska små historier jag läst och blivit berörd av. Särskilt på bloggar som i vanliga fall inte varit så personliga/privata. Tanken är lite kittlande.
Så jag har tänkt och bestämt mig för att hoppa på det här jag med. Nu när de flesta snart är igenom eller redan klara kanske det finns plats för en till tänker jag. Som ett litet sidospår till mitt bloggande. En annan typ av berättande. Kanske. Jag kan i alla fall inte tänka mig en bättre tid för det än nu såhär i adventskalendertider och allt. Vi får se hur det går.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
tisdag, november 30, 2010
Teknikkillen
Förra veckan ringde det telefonen. Rösten i andra ändan deklarerade kort: "Det är jag". Det var min farfars syster som jag inte hört ifrån på ett halvår. Hon hade fått problem med sin RDS-radio. Den hade tappat alla de lagrade kanalerna, som jag hjälpte henne att ställa in i somras. Inte bra.
När jag hjälpte henne första gången åtnjöt jag en oproportionerligt stor tacksamhet. Jag var en superhjälte i hennes ögon som med bara några enkla knapptryck "programmerade" hennes radio till perfektion. Gott så. Allt fridens och fröjdens. Vad jag inte insåg då var att jag i samma sekund även hade skrivit på ett ofrivilligt serviceavtal på livstid som hennes privata teknikinstallatör.
Så igår var jag där och ställde in kanalerna igen, fikade laxmacka och ältade den utdragna striden i hennes bostadsrättsförening, gällande en gammal stenmangels existens. En konflikt som pågått i över tre år nu. Jag tvingades bland annat ta del av en infekterad brevkorrespondens och en rad sköna personangrepp. Problemet är tydligen att föreningen har mottagit en gåva i form av en antik stenmangel i storleksordningen två pingisbord, som fått ersätta de "moderna" manglarna (som hon älskar). Jag fick förstå att det råder korruption och maktmissbruk i styrelsen och den skyldige pekades ut som, och här citerar jag; "ett gammalt avskyvärt äckel till man". Jag måste erkänna att jag blev imponerad av hennes verbala vrede. Mina öron fick bevittna citat som fick trumhinnorna att rysa.
När det var dags för mig att gå hade vi slagit ihjäl väl ett par timmar. Jag fick med mig ett paket tunnbröd och flytande margarin. Frågor på det? Hon tackade så mycket och lovade att ringa i den händelse att några tekniska problem skulle råka uppstå. Det känns tryggt.
Jag vet faktiskt inte vad jag har öppnat för port nu.
När jag hjälpte henne första gången åtnjöt jag en oproportionerligt stor tacksamhet. Jag var en superhjälte i hennes ögon som med bara några enkla knapptryck "programmerade" hennes radio till perfektion. Gott så. Allt fridens och fröjdens. Vad jag inte insåg då var att jag i samma sekund även hade skrivit på ett ofrivilligt serviceavtal på livstid som hennes privata teknikinstallatör.
Så igår var jag där och ställde in kanalerna igen, fikade laxmacka och ältade den utdragna striden i hennes bostadsrättsförening, gällande en gammal stenmangels existens. En konflikt som pågått i över tre år nu. Jag tvingades bland annat ta del av en infekterad brevkorrespondens och en rad sköna personangrepp. Problemet är tydligen att föreningen har mottagit en gåva i form av en antik stenmangel i storleksordningen två pingisbord, som fått ersätta de "moderna" manglarna (som hon älskar). Jag fick förstå att det råder korruption och maktmissbruk i styrelsen och den skyldige pekades ut som, och här citerar jag; "ett gammalt avskyvärt äckel till man". Jag måste erkänna att jag blev imponerad av hennes verbala vrede. Mina öron fick bevittna citat som fick trumhinnorna att rysa.
När det var dags för mig att gå hade vi slagit ihjäl väl ett par timmar. Jag fick med mig ett paket tunnbröd och flytande margarin. Frågor på det? Hon tackade så mycket och lovade att ringa i den händelse att några tekniska problem skulle råka uppstå. Det känns tryggt.
Jag vet faktiskt inte vad jag har öppnat för port nu.
Pensionärskryptering
Jag känner att jag stör mig på gamla människors sätt att svara i telefonen.
Man knappar in ett nummer, signalen går fram och och som hälsning möts man av en recitation av det telefonnummer man just slagit. Vad är grejen med det? Jag vet väl för i helvete vilket nummer jag just har slagit, och även om det skulle ha blivit fel så har jag ju ingen aning om vart jag har kommit annars. Vad är det som tar emot så mycket att svara med sitt namn?
Jag tycker att det är en kryptisk skitstil att svara med sitt telefonnummer. Ungefär som om jag skulle börja svara "kvadratmeterpriset på tilläggsisolering" när någon vill veta min längd, och "kilopriset på fransyska" rörande min vikt.
Man knappar in ett nummer, signalen går fram och och som hälsning möts man av en recitation av det telefonnummer man just slagit. Vad är grejen med det? Jag vet väl för i helvete vilket nummer jag just har slagit, och även om det skulle ha blivit fel så har jag ju ingen aning om vart jag har kommit annars. Vad är det som tar emot så mycket att svara med sitt namn?
Jag tycker att det är en kryptisk skitstil att svara med sitt telefonnummer. Ungefär som om jag skulle börja svara "kvadratmeterpriset på tilläggsisolering" när någon vill veta min längd, och "kilopriset på fransyska" rörande min vikt.
fredag, november 26, 2010
Hjärtekrossaren
Har just hämtat S (strax 6 år) på skolan när hon börjar prata om en klasskompis lillebror (4 år):
S: Isak älskar mig!
M: Jaså, gör han?
S: Ja han verkligen ÄLSKAR mig
M: Hur vet du det?
S: Alma har sagt det. Hon har sagt att han är kär i mig. Jättekär.
M: Jaha... vad kul.
S: Mmm...
S: Jag tror att det är för att jag brukade gunga med honom.
M: Ja, ibland krävs det ju inte mer.
S: Men jag är inte kär i honom.
M: Ok.
S: Han är för ung för mig.
M: Ja, han är ju bara barnet
S: Mmm... men vi kan ju alltid vara kompisar!?
S: Isak älskar mig!
M: Jaså, gör han?
S: Ja han verkligen ÄLSKAR mig
M: Hur vet du det?
S: Alma har sagt det. Hon har sagt att han är kär i mig. Jättekär.
M: Jaha... vad kul.
S: Mmm...
S: Jag tror att det är för att jag brukade gunga med honom.
M: Ja, ibland krävs det ju inte mer.
S: Men jag är inte kär i honom.
M: Ok.
S: Han är för ung för mig.
M: Ja, han är ju bara barnet
S: Mmm... men vi kan ju alltid vara kompisar!?
Kill your darlings
Det är uppenbarligen inte ett begrepp Snusk-Gert är familjär med. Hans chef bokade av studioporren och Gert Fylking gick som väntat bananas. Och på frågan vad önskar du dig mest av allt just nu, svarar han:
– Jag har avtalat tid med min chef Christer Modig och vi ska försöka hitta ett sätt att gå vidare så alla blir nöjda. Då menar jag att det här ska bli av.
Ja, man ska välja sina strider. Av allt i hela världen är det livesex i sin studio Gert Fylking önskar sig allra mest. Det är nästan slow clap-läge på det.
*klapp... ... ... ... klapp... ... ... klapp*
Hmm... undrar om det fru Fylking mest av allt önskar sig just nu är extra ammo till sin småviltstudsare?
– Jag har avtalat tid med min chef Christer Modig och vi ska försöka hitta ett sätt att gå vidare så alla blir nöjda. Då menar jag att det här ska bli av.
Ja, man ska välja sina strider. Av allt i hela världen är det livesex i sin studio Gert Fylking önskar sig allra mest. Det är nästan slow clap-läge på det.
*klapp... ... ... ... klapp... ... ... klapp*
Hmm... undrar om det fru Fylking mest av allt önskar sig just nu är extra ammo till sin småviltstudsare?
torsdag, november 25, 2010
Dysfunktion man kan ta på
Igår var en ruff dag och efter en sådan gillar jag att kolla skräp-tv på kvällen. Så jag tittade på tv4:s koppleriprogram Bonde söker fru tidigare. Underhållningslöst skulle vara en grov underdrift. Anti-underhållning är en mer korrekt term. Var är dårarna?
Visst, de har alltid med en snyggbonde. Det är han som brukar vara rätt bildskön och gifter sig med en av de charmigaste kvinnorna. De vars kärlekshistoria sedan får ligga som en latent trosfuktare för alla Se&Hör-prenumeranter, ända tills det är dags för nästa omgång. För oss andra är det ungefär lika intressant som att läsa innehållsförteckningen på en sådan där risgrynsgrötkorv. Det är dårarna vi vill åt. Helst riktiga dårar, men i värsta fall får de socialt missanpassade duga.
Fan vad vi gillar att se en sjukligt tafatt bonde på 40 som fortfarande bor hemma hos (eller vägg i vägg med) mamma och pappa. Vi njutmular i oss popcorn medan de nästan pissar på sig vid sitt första mötet med tjejerna/killarna. Vi ryser av kittlande pinsamhet, när de ska försöka bekanta sig med varandra, med en kommunikativ förmåga som lätt skulle kvala in på en erfaren logopeds top tio största utmaningar. För att inte tala om deras passionslösa längtan. Inte efter kärleken. Utan det funktionella med tvåsamheten. Helst någon som är van vid jobba med grisar och som älskar hushållsbestyr. Lite avlastning. Säg inte nej. Ni vet att det är sant.
Men den här omgången finns det inga ytterligheter. Snyggbonden är såklart med. Sedan är det en gänglig skåning (med ett ultrastörigt flabb) som man (i alla fall jag) bara får lust att lappa till precis hela tiden, en kuf av det harmlösa slaget, samt omgångens enda kvinnliga bonde. Den sistnämnda mantlar, helt utan konkurrens, rollen som den minst karismatiska människa jag någonsin har sett. Förutom killarna hon har lyckats välja ut då. De är i en klass för sig. Allihop. Vi pratar om dysfunktion i fast form. Hur det ens är möjligt att brevledes lyckas samla ihop ett så hyperaggressivt kluster av charmlöshet kommer troligen för alltid att vara höljt i dunkel. Jag gissar dock att det rör sig om någon form av övernaturlig magnetism.
Grejen är att det inte ens är kul att kolla på, utan är mer som en förkylningsblåsa. Irriterande men ändå svårt att helt låta bli.
Visst, de har alltid med en snyggbonde. Det är han som brukar vara rätt bildskön och gifter sig med en av de charmigaste kvinnorna. De vars kärlekshistoria sedan får ligga som en latent trosfuktare för alla Se&Hör-prenumeranter, ända tills det är dags för nästa omgång. För oss andra är det ungefär lika intressant som att läsa innehållsförteckningen på en sådan där risgrynsgrötkorv. Det är dårarna vi vill åt. Helst riktiga dårar, men i värsta fall får de socialt missanpassade duga.
Fan vad vi gillar att se en sjukligt tafatt bonde på 40 som fortfarande bor hemma hos (eller vägg i vägg med) mamma och pappa. Vi njutmular i oss popcorn medan de nästan pissar på sig vid sitt första mötet med tjejerna/killarna. Vi ryser av kittlande pinsamhet, när de ska försöka bekanta sig med varandra, med en kommunikativ förmåga som lätt skulle kvala in på en erfaren logopeds top tio största utmaningar. För att inte tala om deras passionslösa längtan. Inte efter kärleken. Utan det funktionella med tvåsamheten. Helst någon som är van vid jobba med grisar och som älskar hushållsbestyr. Lite avlastning. Säg inte nej. Ni vet att det är sant.
Men den här omgången finns det inga ytterligheter. Snyggbonden är såklart med. Sedan är det en gänglig skåning (med ett ultrastörigt flabb) som man (i alla fall jag) bara får lust att lappa till precis hela tiden, en kuf av det harmlösa slaget, samt omgångens enda kvinnliga bonde. Den sistnämnda mantlar, helt utan konkurrens, rollen som den minst karismatiska människa jag någonsin har sett. Förutom killarna hon har lyckats välja ut då. De är i en klass för sig. Allihop. Vi pratar om dysfunktion i fast form. Hur det ens är möjligt att brevledes lyckas samla ihop ett så hyperaggressivt kluster av charmlöshet kommer troligen för alltid att vara höljt i dunkel. Jag gissar dock att det rör sig om någon form av övernaturlig magnetism.
Grejen är att det inte ens är kul att kolla på, utan är mer som en förkylningsblåsa. Irriterande men ändå svårt att helt låta bli.
Vänner
Pratade med en kompis för en stund sedan. Han frågade vad J gör i Norge. Jag sa att hon är där i folkhögskolans tjänst och troligen längtar ihjäl sig efter mig. Då lugnade han mig med att de med största sannolikhet röker knark och ligger i ormgrop. Phew! Vilken tur. Man vill ju inte behöva oroa sig i onödan.
onsdag, november 24, 2010
Rapport från Norge
Jag pratade med J nyss. Frågade hur kaffet är i Norge. Det är tydligen kass. Som danskt kaffe (diskvatten). Grått och med en smak av damm med andra ord. Vet inte varför men det gladde mig. Inte av skadeglädje gentemot J (jag unnar henne alltid en god kopp rykande java), men kanske lite mot norrmännen. De kan sin olja och skit. De har fina berg och vacker natur. Och så är de sådär morsom hela jävla tiden. Rediga.
Men kaffe – det har de inte en jävla aning om.
Men kaffe – det har de inte en jävla aning om.
Krishantering
Igår blev kungen informerad om Koreakrisen. Skönt. Sedan dess har hela nationen väntat med spänning på hur han har tänkt agera i den här delikata situationen. Och idag meddelade kungen äntligen att han kommer hantera det på kungars vis...
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Ärligt talat. Att bjuda in kungen till utrikesnämndens möte. Är inte det lite som att ta med barnen till jobbet? Man drar sig för det för man vet att man inte kommer få något vettigt gjort.
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Ärligt talat. Att bjuda in kungen till utrikesnämndens möte. Är inte det lite som att ta med barnen till jobbet? Man drar sig för det för man vet att man inte kommer få något vettigt gjort.
Gerts värld - din gubbröst i natten
Nu har Robert Aschbergs sorgliga skugga Gert Fylking bjudit in två porrskådisar till sitt radioprogram. De ska ha livesex i sändning. Wow! Jag ramlar verkligen omkull av banbrytandet. Vilken skön gubbpervo-edge alltså...
Jag blir så jävla trött. Det är så uppenbart att rubrikfnasket i Gert Fylking har grämt sig sönder och samman, över det faktum att han inte lyckats provocera någon, sedan han anordnade diarrésprutar-SM någon gång för längesedan under tv3:s heydays. Precis ALLA skiter i Gert jävla Fylking och det vet han. Den frustrationen. Att inte ens duga till nödslakt. Det är nästan så att jag tycker synd om honom. Men bara nästan.
Jag är ledsen Gert, men det funkar inte som du tror. Det är ingen som blir arg. Ingen bryr sig. Trots att du ringer till kvällspressen och försöker blåsa upp något. Du kan ta dit folk som knullar grisar (jag bjuder dig på den idén) i din direktsändning och du kommer ändå inte lyckas uppröra hälften så mycket som när Nemo, "Jockiboi" eller något annat litet dokuägg försöker sig på en hel treordsmening i tv. Att folk skulle ha hört av sig till dig och tyckt något överhuvudtaget om ditt ofräscha grepp är nog tyvärrr bara ett av dina fantasifoster. Ärligt talat. Knull-ljud från två porrskådisar, kan det bli mer ointressant än så?
Nä, det enda som faktiskt är provocerande med Gert Fylking, är att han vägrar fatta att han fyllt 65 år och borde gå i pension. Nu. Det är dags att ställa sin plats till förfogande för någon som föddes efter Hitlers död, högertrafikomläggningen eller den första månlandningen. Man kan ju praktiskt taget känna lukten av malpåsar och tandköttsersättning genom etern när han går loss med sitt gubbsvammel.
Om Gert Fylking nu är så in i helvete sugen på att kolla porr. Kan inte någon snäll själ på hans redaktion ta och berätta om det här med internetz? Så att vi andra slipper lida för hans lustars skull.
Jag blir så jävla trött. Det är så uppenbart att rubrikfnasket i Gert Fylking har grämt sig sönder och samman, över det faktum att han inte lyckats provocera någon, sedan han anordnade diarrésprutar-SM någon gång för längesedan under tv3:s heydays. Precis ALLA skiter i Gert jävla Fylking och det vet han. Den frustrationen. Att inte ens duga till nödslakt. Det är nästan så att jag tycker synd om honom. Men bara nästan.
Jag är ledsen Gert, men det funkar inte som du tror. Det är ingen som blir arg. Ingen bryr sig. Trots att du ringer till kvällspressen och försöker blåsa upp något. Du kan ta dit folk som knullar grisar (jag bjuder dig på den idén) i din direktsändning och du kommer ändå inte lyckas uppröra hälften så mycket som när Nemo, "Jockiboi" eller något annat litet dokuägg försöker sig på en hel treordsmening i tv. Att folk skulle ha hört av sig till dig och tyckt något överhuvudtaget om ditt ofräscha grepp är nog tyvärrr bara ett av dina fantasifoster. Ärligt talat. Knull-ljud från två porrskådisar, kan det bli mer ointressant än så?
Nä, det enda som faktiskt är provocerande med Gert Fylking, är att han vägrar fatta att han fyllt 65 år och borde gå i pension. Nu. Det är dags att ställa sin plats till förfogande för någon som föddes efter Hitlers död, högertrafikomläggningen eller den första månlandningen. Man kan ju praktiskt taget känna lukten av malpåsar och tandköttsersättning genom etern när han går loss med sitt gubbsvammel.
Om Gert Fylking nu är så in i helvete sugen på att kolla porr. Kan inte någon snäll själ på hans redaktion ta och berätta om det här med internetz? Så att vi andra slipper lida för hans lustars skull.
måndag, november 22, 2010
Lite kvällsfunderingar...
- Hur kommer det sig att så många saker här i världen sägs smaka kyckling, medan kyckling alltid bara smakar kyckling? Kan det egentligen vara så att kycklingar går runt och smakar krokodil?
- Hur kommer det sig att en till synes fulländad påläggsprodukt som salami har en alldeles deliciös lukt när den ligger på en macka; men stinker död, förruttnelse och NO-lärare så fort lukten alstras ur någon annans mun?
- Och är det verkligen ställt bortom allt rimligt tvivel, att Bob Hansson och Caroline af Ugglas kan ha vistats en längre tid i samma livmoder? Jag är inte alls säker.
- När ska det bli jeanstapetens tur att göra comeback? Precis allt annat går ju i cykler, men jeanstapeten verkar har frusit fast på avbytarbänken.
- Hur kommer det sig att en till synes fulländad påläggsprodukt som salami har en alldeles deliciös lukt när den ligger på en macka; men stinker död, förruttnelse och NO-lärare så fort lukten alstras ur någon annans mun?
- Och är det verkligen ställt bortom allt rimligt tvivel, att Bob Hansson och Caroline af Ugglas kan ha vistats en längre tid i samma livmoder? Jag är inte alls säker.
- När ska det bli jeanstapetens tur att göra comeback? Precis allt annat går ju i cykler, men jeanstapeten verkar har frusit fast på avbytarbänken.
Hon fattas mig ikväll
J har stuckit till Norge. Borta hela veckan. Lägenheten känns konstigt tom utan henne, trots att barnen ligger där nere och sover. Ryssland håller mig sällskap i soffan. Vi har slutit fred efter den lilla "bajsincidenten" förra veckan. Jag funderar på att blogga men känner inte riktigt för det. Det är något som fattas. J fattas mig ikväll.
Update:
Nu har jag tröstätit en 2/3 Ben&Jerry's. Det känns både bättre och sämre.
Update:
Nu har jag tröstätit en 2/3 Ben&Jerry's. Det känns både bättre och sämre.
fredag, november 19, 2010
Kraftigt bakslag för kattlobbyismen
I ett svagt ögonblick (efter några glas vin) frågade jag om J inte trodde att Ryssland skulle vilja ha en kattlillebror eller kattlillasyster. Det tog hon som ett frikort och har under den senaste veckan gått in hårt i rollen som lobbyist. Hon sitter och finkammar blocket och pepprar mig med bilder. I morse hade hon trappat upp sitt strategiarbete med en rad fultrick och hade till och med värvar S (Juniorette) till sin smutsiga kampanj.
– Pappa *rådjursblink*, jag vill så gärna ha en kattunge.
Jag har sagt att om det överhuvudtaget ska komma upp för diskussion får hon allt putta upp samma värdelösa löfte som hon körde innan vi skaffade Ryssland. Att hon lovar att ansvara för all lådtömning. Ett löfte som snabbt skulle visa sig värt lika mycket som innehållet i kattlådan. Men ändå. Det hade varit en gest. Istället försöker hon med en ologisk retorik få det att verka som att jag tigger och ber om tillökning i familjen. Det låter kanske lite väl genomskinligt, men hon är bra på sina grejer, och jag ska villigt erkänna att hon fram tills nyss hade lyckats dyrka upp, kanske tre av sju dörrar in till mitt hjärta. Dörrar som efter en "incident" är både stängda och reglade igen.
När vi städade sovrummet nyss uppmärksammade J plötsligt en massa bruna fläckar över hela datorskärmen och väggen. Hmmm!? Vi snackar ett rejält stänk. Det visade sig efter ett stycke tankesmedja, lukttest och lite minne att Ryssland hade bränt sig på en glödlampa igår kväll medan jag var ute. Han hade tydligen blivit så rädd att han flygit en meter upp i luften och samtidigt (tydligen) sprutat ur sig en vätska, med någon av sina kroppsöppningar, över vägg och min älsklingsdator. Fy faaaan. Det är så jävla ofräscht att jag nästan klöks bara av att skriva det här. Nu måste väggen målas om för färgen lossnade när jag tvättade bort det. Och datorn känns plötsligt extremt begagnad. Spelar liksom ingen roll att jag har tvättat bort fläckarna. Minnet finns kvar.
Som grädde på moset avslöjar J fnissande att hennes första tanke faktiskt var en undran över vad fan som försiggår framför datorn när hon inte är hemma. Soft... ehhh? Verkligen en fin början på fredagsmyset, när ens SAMBO antyder att hon nyss hyst misstankar om att man skulle vara en hängiven bajsrunkare.
– Pappa *rådjursblink*, jag vill så gärna ha en kattunge.
Jag har sagt att om det överhuvudtaget ska komma upp för diskussion får hon allt putta upp samma värdelösa löfte som hon körde innan vi skaffade Ryssland. Att hon lovar att ansvara för all lådtömning. Ett löfte som snabbt skulle visa sig värt lika mycket som innehållet i kattlådan. Men ändå. Det hade varit en gest. Istället försöker hon med en ologisk retorik få det att verka som att jag tigger och ber om tillökning i familjen. Det låter kanske lite väl genomskinligt, men hon är bra på sina grejer, och jag ska villigt erkänna att hon fram tills nyss hade lyckats dyrka upp, kanske tre av sju dörrar in till mitt hjärta. Dörrar som efter en "incident" är både stängda och reglade igen.
När vi städade sovrummet nyss uppmärksammade J plötsligt en massa bruna fläckar över hela datorskärmen och väggen. Hmmm!? Vi snackar ett rejält stänk. Det visade sig efter ett stycke tankesmedja, lukttest och lite minne att Ryssland hade bränt sig på en glödlampa igår kväll medan jag var ute. Han hade tydligen blivit så rädd att han flygit en meter upp i luften och samtidigt (tydligen) sprutat ur sig en vätska, med någon av sina kroppsöppningar, över vägg och min älsklingsdator. Fy faaaan. Det är så jävla ofräscht att jag nästan klöks bara av att skriva det här. Nu måste väggen målas om för färgen lossnade när jag tvättade bort det. Och datorn känns plötsligt extremt begagnad. Spelar liksom ingen roll att jag har tvättat bort fläckarna. Minnet finns kvar.
Som grädde på moset avslöjar J fnissande att hennes första tanke faktiskt var en undran över vad fan som försiggår framför datorn när hon inte är hemma. Soft... ehhh? Verkligen en fin början på fredagsmyset, när ens SAMBO antyder att hon nyss hyst misstankar om att man skulle vara en hängiven bajsrunkare.
25 timmar finsk stämning
Äntligen säger jag bara!
Se så fin den är där den står och glänser. Jag kan knappt förmå mig att packa upp den. Kan nästan inte fatta att den är min min min... Bara min.
Jag har tipsat om den innan och nu känner jag mig nästan som självaste jultomten. Vi pratar om en riktig lyckolåda. 25 plågsamt roliga timmar, späckade med hälsovådliga halter av finsk stämning och jobbiga situationer. På danska. Inget ämne är för sjukt för att avhandlas (tydligen).
Köp den nu. Det kan vara det viktigaste beslutet ni kommer att ta i ert liv.
Se så fin den är där den står och glänser. Jag kan knappt förmå mig att packa upp den. Kan nästan inte fatta att den är min min min... Bara min.
Jag har tipsat om den innan och nu känner jag mig nästan som självaste jultomten. Vi pratar om en riktig lyckolåda. 25 plågsamt roliga timmar, späckade med hälsovådliga halter av finsk stämning och jobbiga situationer. På danska. Inget ämne är för sjukt för att avhandlas (tydligen).
Köp den nu. Det kan vara det viktigaste beslutet ni kommer att ta i ert liv.
torsdag, november 18, 2010
St. Germain
Det här inlägget är främst riktat till er som bor eller brukar hänga i Majorna.
Det har öppnat ett nytt café på Karl-Johansgatan 2 (mittemot sjöhistoriska) i Majorna. So what, tänker ni. Gå dit säger jag. Det är inte ofta jag slösar bloggutrymme på ett café. Men det här råkar jag gilla skarpt.
St. Germain (gå in och gilla) drivs av ett råtrevligt par som heter Jenny och Chris och jag hoppas verkligen att de ska få snurr på sin bissniss. De har smarriga crepes och grymt gott kaffe.
Problemet är bara att majbor ofta är så jävla inkörda på sunkiga Zenit (visst de har en finfin uteservering men nu är det vinter) som har kört i samma hjulspår sedan det öppnade. Inte ens ägarbyten lyckas rå på vare sig menyn eller den bohemiska standarden. Eller också Marmelad nere vid Mariaplan, där man nästan får betala med sina organ för att ha råd med en macka och kaffe.
Lev på kanten. Våga prova något nytt. Jag tror ni kommer att gilla det.
Det har öppnat ett nytt café på Karl-Johansgatan 2 (mittemot sjöhistoriska) i Majorna. So what, tänker ni. Gå dit säger jag. Det är inte ofta jag slösar bloggutrymme på ett café. Men det här råkar jag gilla skarpt.
St. Germain (gå in och gilla) drivs av ett råtrevligt par som heter Jenny och Chris och jag hoppas verkligen att de ska få snurr på sin bissniss. De har smarriga crepes och grymt gott kaffe.
Problemet är bara att majbor ofta är så jävla inkörda på sunkiga Zenit (visst de har en finfin uteservering men nu är det vinter) som har kört i samma hjulspår sedan det öppnade. Inte ens ägarbyten lyckas rå på vare sig menyn eller den bohemiska standarden. Eller också Marmelad nere vid Mariaplan, där man nästan får betala med sina organ för att ha råd med en macka och kaffe.
Lev på kanten. Våga prova något nytt. Jag tror ni kommer att gilla det.
onsdag, november 17, 2010
Daniel Olofssons mamma
Donny skrev häromdagen om en telefonist hos polisen som har en rivig, djup, tantporrig röst. Han refererade till; den där kompisens lite för heta mamma. Kompisen som alla, helt enligt naturlagen, någon gång har haft. Det fick mig att minnas.
I mitt fall var det en kompis som hette Daniel Olofsson som hade gårdens hetaste mamma. Jag gillade inte Daniel Olofsson något nämnvärt. Han var tråkig, barnslig och rätt dum i huvudet. Egentligen var han min lillebrors kompis, men jag kunde inte låta bli att umgås lite med honom jag också. Då visste jag nog inte riktigt varför, men såhär i efterhand inser jag att det var för att kunna flukta på hans spännande morsa. Hon hade en oförklarlig dragningskraft. Omöjlig att förstå innan ens elvaåriga kulor fallit ner, men som man känner.
Daniel Olofssons mamma var ensamstående. Hon hade mörkt hår i en rockig frisyr (på det pudelrockiga sättet), hade alltid syndigt rött läppstift och matchande nagellack, ljusa tajta jeans och något djurmönstrat upp till, under sin mc-jacka. När de andra mammorna släpade omkring i snowjoggings långt in på försommaren, bar Daniel Olofssons mamma högklackat eller fräcka boots året om. Hela hennes uppenbarelse var en raffig (lite trashig) blandning av liderlighet och ömt moderskap. Kanske var hon lite yngre än de andra mammorna. I alla fall verkade det så.
Jag älskade hur hon brukade sticka ut huvudet från köksfönstret och ropa, med sin erotiskt hesa stämma, efter sonen när maten var klar. Det var alltid spännande att följa med hem till Daniel Olofsson. På helgerna brukade hans mamma vädra sina sängkläder på balkongen och hemma gick hon ofta runt i bara trosor och linne. Dessutom hade hon eget körkort. Lika ofta som de andra barnens mammor kom släpande på matkassar, kom Daniel Olofssons mamma gående med en ny man som fick ha handen i hennes bakficka. Hon gillade män som såg ut som Mel Gibson i Dödligt Vapen. Min egen mamma gillade Fredrik Belfrage, men han fick aldrig ha handen i hennes bakficka, då hade pappa blivit arg.
När Daniel Olofssons mamma var glad var hon gladast av alla, när hon var allvarlig såg hon djupt deprimerad ut. Daniel Olofsson träffade nästan aldrig sin pappa. Plötsligt en dag hade de flyttat. Bara sådär.
Kanske är det Daniel Olofssons mamma som jobbar i polisens växel. Man vet aldrig.
I mitt fall var det en kompis som hette Daniel Olofsson som hade gårdens hetaste mamma. Jag gillade inte Daniel Olofsson något nämnvärt. Han var tråkig, barnslig och rätt dum i huvudet. Egentligen var han min lillebrors kompis, men jag kunde inte låta bli att umgås lite med honom jag också. Då visste jag nog inte riktigt varför, men såhär i efterhand inser jag att det var för att kunna flukta på hans spännande morsa. Hon hade en oförklarlig dragningskraft. Omöjlig att förstå innan ens elvaåriga kulor fallit ner, men som man känner.
Daniel Olofssons mamma var ensamstående. Hon hade mörkt hår i en rockig frisyr (på det pudelrockiga sättet), hade alltid syndigt rött läppstift och matchande nagellack, ljusa tajta jeans och något djurmönstrat upp till, under sin mc-jacka. När de andra mammorna släpade omkring i snowjoggings långt in på försommaren, bar Daniel Olofssons mamma högklackat eller fräcka boots året om. Hela hennes uppenbarelse var en raffig (lite trashig) blandning av liderlighet och ömt moderskap. Kanske var hon lite yngre än de andra mammorna. I alla fall verkade det så.
Jag älskade hur hon brukade sticka ut huvudet från köksfönstret och ropa, med sin erotiskt hesa stämma, efter sonen när maten var klar. Det var alltid spännande att följa med hem till Daniel Olofsson. På helgerna brukade hans mamma vädra sina sängkläder på balkongen och hemma gick hon ofta runt i bara trosor och linne. Dessutom hade hon eget körkort. Lika ofta som de andra barnens mammor kom släpande på matkassar, kom Daniel Olofssons mamma gående med en ny man som fick ha handen i hennes bakficka. Hon gillade män som såg ut som Mel Gibson i Dödligt Vapen. Min egen mamma gillade Fredrik Belfrage, men han fick aldrig ha handen i hennes bakficka, då hade pappa blivit arg.
När Daniel Olofssons mamma var glad var hon gladast av alla, när hon var allvarlig såg hon djupt deprimerad ut. Daniel Olofsson träffade nästan aldrig sin pappa. Plötsligt en dag hade de flyttat. Bara sådär.
Kanske är det Daniel Olofssons mamma som jobbar i polisens växel. Man vet aldrig.
Temperament
Jag hittade det här fantastiska klippet hos Annlouise:
Jag gillar henne. Hon har ett skönt temperament och vägrar att misslyckas. Hon satsar ihärdigt för att lyckas hålla tonen och tar ingen skit. Inte ens från sig själv. Hon kommer att gå långt den här tjejen. Troligen inte som sångerska dock. Men kanske som projektledare på en reklambyrå!?
Kanske tycker jag om henne extra mycket om henne, eftersom hon påminner så mycket om mig själv. När jag spelar Playstation.
Jag gillar henne. Hon har ett skönt temperament och vägrar att misslyckas. Hon satsar ihärdigt för att lyckas hålla tonen och tar ingen skit. Inte ens från sig själv. Hon kommer att gå långt den här tjejen. Troligen inte som sångerska dock. Men kanske som projektledare på en reklambyrå!?
Kanske tycker jag om henne extra mycket om henne, eftersom hon påminner så mycket om mig själv. När jag spelar Playstation.
tisdag, november 16, 2010
Jag ligger i fejd
Med min egen kropp (igen).
Mig veterligen är jag den enda personen av manligt kön som lyckats gå upp i vikt av att vara pappaledig. Alla andra brukar vara ute och gå mäktiga rundor så att kilona bara rinner av. När jag gick hem hade jag tränat som ett litet as i ett över ett halvår för att vara en ultrafit lattefarsa redan från start. De första veckorna gick jag också mäktiga rundor och kände mig allmänt hälsosam. Det kändes bra att tillhöra de sundas gäng. Mitt livs bästa tid. Men en semester med tillhörande dekadent livsstil senare, samt fortsatta unningar av livets goda (öl, pizza och allt som kolhydratsdjävulen lockar med), sitter jag plötsligt här och har tappat alla koncept. Jag känner mig fet, blek och orkeslös. Jag är på god väg att bli ett vrak.
Ja ja ja, jag vet att jag har gnällt och gnytt innan, men vad fan ska jag göra då tycker ni? Bara acceptera? Kanske det. Viljan har flytt landet och karaktären har gått och självdött. Min vän Mats tycker att jag ska bli vän med fetman, välkomna den och bli trivsamt fet. Lätt att säga när man driver en matblogg, men det kanske är precis vad jag borde göra. Därför har jag börjat spana lite på tjockisar. Inte på det perversa sättet, utan bara för att kolla vilken typ av hull jag ska satsa på. Det finns ju så många olika sorters sätt att vara fet på.
Drömfetma
Som av en händelse har det i dagarna varit en massa surr kring den nya filmen om Cornelis Vreeswijk. Jag sitter och tittar på gamla klipp och då slår det mig. Det är så fet jag ska bli. Sexigt fet som Cornelis. Enorm men ändå fast liksom. Han var så rörlig och såg svinkool ut vilken stass han än hade på sig. I ett klipp hade var han extra het, med en tajt syntetpolo och en lagom rymlig skinnjacka. Han var hundra gånger tjockare än jag men gick ändå runt och såg bekväm ut. Hans fetma var inget hinder. Det var en tillgång. Hur många kan säga det och samtidigt stå raka i ryggen?
Nu ska jag bara övertyga J om saken. Jag sa det till henne igår men hon verkade inte helt med på det (än). Frågan är hur man blir sådär fast. Jag har ju en tendens att bli lös. Det måste ju rimligtvis gå att styra.
Mig veterligen är jag den enda personen av manligt kön som lyckats gå upp i vikt av att vara pappaledig. Alla andra brukar vara ute och gå mäktiga rundor så att kilona bara rinner av. När jag gick hem hade jag tränat som ett litet as i ett över ett halvår för att vara en ultrafit lattefarsa redan från start. De första veckorna gick jag också mäktiga rundor och kände mig allmänt hälsosam. Det kändes bra att tillhöra de sundas gäng. Mitt livs bästa tid. Men en semester med tillhörande dekadent livsstil senare, samt fortsatta unningar av livets goda (öl, pizza och allt som kolhydratsdjävulen lockar med), sitter jag plötsligt här och har tappat alla koncept. Jag känner mig fet, blek och orkeslös. Jag är på god väg att bli ett vrak.
Ja ja ja, jag vet att jag har gnällt och gnytt innan, men vad fan ska jag göra då tycker ni? Bara acceptera? Kanske det. Viljan har flytt landet och karaktären har gått och självdött. Min vän Mats tycker att jag ska bli vän med fetman, välkomna den och bli trivsamt fet. Lätt att säga när man driver en matblogg, men det kanske är precis vad jag borde göra. Därför har jag börjat spana lite på tjockisar. Inte på det perversa sättet, utan bara för att kolla vilken typ av hull jag ska satsa på. Det finns ju så många olika sorters sätt att vara fet på.
DrömfetmaSom av en händelse har det i dagarna varit en massa surr kring den nya filmen om Cornelis Vreeswijk. Jag sitter och tittar på gamla klipp och då slår det mig. Det är så fet jag ska bli. Sexigt fet som Cornelis. Enorm men ändå fast liksom. Han var så rörlig och såg svinkool ut vilken stass han än hade på sig. I ett klipp hade var han extra het, med en tajt syntetpolo och en lagom rymlig skinnjacka. Han var hundra gånger tjockare än jag men gick ändå runt och såg bekväm ut. Hans fetma var inget hinder. Det var en tillgång. Hur många kan säga det och samtidigt stå raka i ryggen?
Nu ska jag bara övertyga J om saken. Jag sa det till henne igår men hon verkade inte helt med på det (än). Frågan är hur man blir sådär fast. Jag har ju en tendens att bli lös. Det måste ju rimligtvis gå att styra.
Copyporr
Då och då ryser jag upp gåshud av reklam. Jävligt sällan men det händer och då är det jävligt bra. Tidigare i år presenterade min kollega (el guapo) mig för den mest intressanta mannen i världen. Sedan dess har jag varit kär.
Storytelling när det är som bäst.
Storytelling när det är som bäst.
måndag, november 15, 2010
Fryspåsen – bajsluktens fiende nr. 1
Jag har tidigare skrivit om hur jag aldrig kan vänja mig vid att byta bajsblöjor. Jag hatar det. Den mognad många säger kommer med ett föräldraskap, tror jag i själva verket kan vara den skada som uppstår när ens hjärna måste processa de mängder av traumatiska synintryck, från all avföring man tvingas möta och hantera varje dag. Det kan rimligtvis inte vara ofarligt. De människor som fnyser lite nedsättande och med en närmast nyfrälst övertygelse hävdar att man vänjer sig, är troligen de stackare som haft barn med högeffektiv tarmfunktion. De har helt enkelt blivit så avtrubbade inför ohygglighet att de inte längre kan ha ett empatiskt förhållningssätt till andra människors umbäranden. Eller så är de bara sjuka i huvudet.
Men det finns något i blöjbytenas bakvatten som är ännu värre. Något lömskt som sakta bryter ner och söndrar hela ens begreppsvärld. Jag talar om den där toppnoten av sur bajs som i vårt fall ha välsignat sovrummet med en alldeles ny doftkaraktär det senaste året. Det är blöjsopen som är själva epicentrum. Dess utsläpp lägger sig tungt som radon i hela rummet och sätter sig som kladdig marinad kring flimmerhåren. Jag blir lika modstulen varje gång jag kommer ner till sovrummet och möts av den passivt agressiva stanken. Den förstör allt som är vackert och mördar allt som är glatt.
"Men byt påsen då din jävla lipsill", säger ni. Ett lika bra pepp som att säga "skaffa ett jobb" till en arbetslös person. Det håller inte att springa ut på gården till soprummet med blöjpåsen varenda jävla gång T hart lagt en paj. Det funkar inte heller att ha blöjsopen någon annanstans än i direkt anslutning till skötbädden, och nu råkar den vara i sovrummet, eftersom vårt badrum är ungefär lika ljust och rymligt som en garderob. Och då pratar jag inte om Mariah Careys skogarderob som lär vara en paradvåning i sig, utan om en vanlig jävla svenne-PAX från Ikea. Det skulle helt enkelt bli ett logistiskt helvete. Så vi har lidit. Tänkt att vi bara får bita ihop och härda ut i svavelgruvan ett par år till.
Så läste jag emsters alldeles briljanta lösning på samma problem. Det är lika revolutionerande som idiotlätt. Fryspåsar. Att jag inte tänkt på det själv är ett mysterium. Jag menar, jag knorrar ändå om det här varje dag. Hjärnan är ett mysterium. I alla fall. Man lägger varenda liten blöjjävel i en tätsluten fryspåse innan man dumpar paketet i den lilla läckande reaktorn. Det minskar tydligen lukten med ungefär en miljon procentenheter och eftersom varje blöjbarnsfamilj ändå redan bidrar till sopberget med ungefär samma omfattning som en medelstor tillverkningsindustri, är det bara att köra så det ryker tycker jag.
Högst upp på inköpslistan: En pall fryspåsar.
Men det finns något i blöjbytenas bakvatten som är ännu värre. Något lömskt som sakta bryter ner och söndrar hela ens begreppsvärld. Jag talar om den där toppnoten av sur bajs som i vårt fall ha välsignat sovrummet med en alldeles ny doftkaraktär det senaste året. Det är blöjsopen som är själva epicentrum. Dess utsläpp lägger sig tungt som radon i hela rummet och sätter sig som kladdig marinad kring flimmerhåren. Jag blir lika modstulen varje gång jag kommer ner till sovrummet och möts av den passivt agressiva stanken. Den förstör allt som är vackert och mördar allt som är glatt.
"Men byt påsen då din jävla lipsill", säger ni. Ett lika bra pepp som att säga "skaffa ett jobb" till en arbetslös person. Det håller inte att springa ut på gården till soprummet med blöjpåsen varenda jävla gång T hart lagt en paj. Det funkar inte heller att ha blöjsopen någon annanstans än i direkt anslutning till skötbädden, och nu råkar den vara i sovrummet, eftersom vårt badrum är ungefär lika ljust och rymligt som en garderob. Och då pratar jag inte om Mariah Careys skogarderob som lär vara en paradvåning i sig, utan om en vanlig jävla svenne-PAX från Ikea. Det skulle helt enkelt bli ett logistiskt helvete. Så vi har lidit. Tänkt att vi bara får bita ihop och härda ut i svavelgruvan ett par år till.
Så läste jag emsters alldeles briljanta lösning på samma problem. Det är lika revolutionerande som idiotlätt. Fryspåsar. Att jag inte tänkt på det själv är ett mysterium. Jag menar, jag knorrar ändå om det här varje dag. Hjärnan är ett mysterium. I alla fall. Man lägger varenda liten blöjjävel i en tätsluten fryspåse innan man dumpar paketet i den lilla läckande reaktorn. Det minskar tydligen lukten med ungefär en miljon procentenheter och eftersom varje blöjbarnsfamilj ändå redan bidrar till sopberget med ungefär samma omfattning som en medelstor tillverkningsindustri, är det bara att köra så det ryker tycker jag.
Högst upp på inköpslistan: En pall fryspåsar.
Sovmorgon surprise
Klockan är halv elva. J ligger och sover. Därför har jag roat mig med att byta ut skrivbordsbilden på hennes dator till det här piffiga motivet:
(Och som vanligt är det inte killen som har skrivit inlägget som är med på bilden.)
(Och som vanligt är det inte killen som har skrivit inlägget som är med på bilden.)
lördag, november 13, 2010
Betongbarn
Vi bor inte i city. Vi bor i Majorna som ligger lite utanför stan, men som inte riktigt är ute på landet ändå. J växte upp utanför Laholm och när jag själv var liten var vi ofta ute på landet. Vi hade en sommarstuga ute bland åkrar och ängar, och där mormor bodde var det bondgårdar och djur som var de närmsta grannarna. Jag fick tidigt perspektiv. Det bästa av båda världar.
Igår när jag och J var ute på en liten promenad med barnen, blev det tydligt att det där med perspektiv inte kommer av sig själv och att vi måste göra något akut, om inte de ska bli inbitna citykids utan något som helst förhållande till djur och natur.
Juniorette (S) är snart sex år och lilla T har precis fyllt ett. Vi lekte inne på våra gårdar och S som är en fantastisk storasyster och jättefin med T i alla lägen (nästan) har själv tagit på sig ansvaret för att lära sin lillasyster allt om den stora vida världen. Hon är ju så världsvan och eftersom T har ett något begränsat ordförråd bestående av pappa, mamma och titta där har S insett vikten av god pedagogik. Det är ren underhållning att se hur hon sätter sig på huk, pratar långsamt, svinhögt och välartikulerat som om vore T en lomhörd, dement nittioåring. T älskar sin storasyster och bekräftar henne alltid med att skratta lyckligt åt allt hon säger, även när hon får skäll.
När S hade tröttnat på lekstugan och sandlådan försökte hon peppa T till att gå vidare. Vi bestämde att vi skulle gå och hämta ett paket i affären, och precis när vi ska till att lämna innergården börjar S skrikmotivera för T att släppa plastkrattan och hänga med.
– Kom T, vi ska ut i naturen nu! Det blir roligare för dig, det finns ännu mer att göra ute i naturen.
Den "natur" S syftade på består alltså av Majorna, med kullersten, spårvagnstrafik och några träd här och där planterade vid trottoarkanter. Jag och J tittade på varandra. Vi hade insett exakt samma sak. Vi håller på att uppfostra betongbarn. Barn som kommer leva i villfarelsen att Slottsskogen är vildmark och kolonilotter är lantbruk, om vi inte gör en insats. Vi måste göra något kvickt.
Igår när jag och J var ute på en liten promenad med barnen, blev det tydligt att det där med perspektiv inte kommer av sig själv och att vi måste göra något akut, om inte de ska bli inbitna citykids utan något som helst förhållande till djur och natur.
Juniorette (S) är snart sex år och lilla T har precis fyllt ett. Vi lekte inne på våra gårdar och S som är en fantastisk storasyster och jättefin med T i alla lägen (nästan) har själv tagit på sig ansvaret för att lära sin lillasyster allt om den stora vida världen. Hon är ju så världsvan och eftersom T har ett något begränsat ordförråd bestående av pappa, mamma och titta där har S insett vikten av god pedagogik. Det är ren underhållning att se hur hon sätter sig på huk, pratar långsamt, svinhögt och välartikulerat som om vore T en lomhörd, dement nittioåring. T älskar sin storasyster och bekräftar henne alltid med att skratta lyckligt åt allt hon säger, även när hon får skäll.
När S hade tröttnat på lekstugan och sandlådan försökte hon peppa T till att gå vidare. Vi bestämde att vi skulle gå och hämta ett paket i affären, och precis när vi ska till att lämna innergården börjar S skrikmotivera för T att släppa plastkrattan och hänga med.
– Kom T, vi ska ut i naturen nu! Det blir roligare för dig, det finns ännu mer att göra ute i naturen.
Den "natur" S syftade på består alltså av Majorna, med kullersten, spårvagnstrafik och några träd här och där planterade vid trottoarkanter. Jag och J tittade på varandra. Vi hade insett exakt samma sak. Vi håller på att uppfostra betongbarn. Barn som kommer leva i villfarelsen att Slottsskogen är vildmark och kolonilotter är lantbruk, om vi inte gör en insats. Vi måste göra något kvickt.
torsdag, november 11, 2010
Tvillingar – bara deras mamma kan höra skillnad på dem
Håkan Hellströms nya platta har gått het här hemma på sistone. Jag gillar'n. Tio år. Det är lång tid att hålla som artist. Och så går en ny film snart upp på biograferna:
Se trailern här:
Se trailern här:
onsdag, november 10, 2010
Ett brev till Spiderchick
Hej!
Jag tror att du (och dina läsare) missupfattade mitt inlägg rätt så jävla mycket. Förvånansvärt mycket. Eftersom det ramlar in så mycket bitska kommentarer från ditt håll kände jag mig nästan tvungen att gå in på din blogg igen. Där läser jag att vi har en bloggbeef. Nej, det har vi inte. Den kommer du få driva själv om du känner för det.
Låt mig klargöra några saker:
- jag framställer inte dig på ett vidrigt sätt.
- Jag spyr inte galla över dig.
- Jag hatar absolut inte dig, jag vet inte ens vem du är.
- Jag har INGA som helst problem med dig som person.
- Inlägget nedan handlar INTE om dig. Du råkade bara bli en del av det i rena farten.
- Jag antyder INTE, som du påstår i din blogg, på något sätt att du skulle vara en "hjärndöd, fånig liten brud, en bimbo utan något som helst intellekt".
- Jag spekulerar INTE överhuvudtaget i hur roligt eller tråkigt ditt liv må vara.
OK?
Det jag gjorde var:
- Jag skrev ett inlägg om att byta bloggbokmärken OCH hur skönt det är att rensa bort bloggar som bara är slöseri med tid/liv att följa.
- Jag nämner dig som det perfekta exemplet, eftersom jag länge haft dig i min reader men verkligen inte kan förstå underhållningsvärdet.
- Jag beskriver med en något raljant ton, tydliga exempel och några öppet effektsökande överdrifter varför din blogg tråkar ut mig.
- Jag skriver klart och tydligt att jag INTE har något horn i sidan till dig. Att du säkert är en jättebra tjej. Trevlig och allt.
Hur kan du tolka mitt inlägg som hatiskt?
Jag uttrycker bara min högst personliga åsikt om din blogg i ett inlägg som inte ens är riktat till dig. Inte heller länkat. Och ja, jag tycker verkligen att den är astråkig. Jag vet att jag inte behöver fortsätta läsa, jag kommer inte att göra det heller. Du skriver aldrig (i mina ögon) något intressant, kul, allvarligt etc. Du skriver, som jag påpekade, rena statusuppdateringar. Perfekt för Facebook. Dåligt för min reader.
Slutligen. Jag sätter mig inte över ditt bloggande. Du skriver om precis vad du vill. Jag kommer inte opponera mig (eftersom jag inte kommer se inläggen igen). Det var lite det den delen av mitt inlägg gick ut på. Att jag säger upp prenumerationen. Jag pallar helt enkelt inte. Däremot är det fantastiskt att dina läsare finner så stort nöje i dina texter. Jag berömmer dem ju till och med i mitt inlägg. Maken till lojala läsare har jag aldrig skådat. Bloggläsarnas marinsoldater. De kan verkligen ta emot hur mycket som helst.
Vem vet. Kanske kommer du till och med tacka mig en vacker dag. Din blogg fick ju verkligen en kickstart nu. Det är för övrigt det första roliga inlägget jag har läst från dig (det tycker uppenbarligen dina läsare också). Jag kommer att spara ner det tillsammans med kommentarerna och läsa när jag känner mig lite hängig.
Ps.
Fin bild förresten. Är den ny eller är det samma som du alltid använder? :)
Jag tror att du (och dina läsare) missupfattade mitt inlägg rätt så jävla mycket. Förvånansvärt mycket. Eftersom det ramlar in så mycket bitska kommentarer från ditt håll kände jag mig nästan tvungen att gå in på din blogg igen. Där läser jag att vi har en bloggbeef. Nej, det har vi inte. Den kommer du få driva själv om du känner för det.
Låt mig klargöra några saker:
- jag framställer inte dig på ett vidrigt sätt.
- Jag spyr inte galla över dig.
- Jag hatar absolut inte dig, jag vet inte ens vem du är.
- Jag har INGA som helst problem med dig som person.
- Inlägget nedan handlar INTE om dig. Du råkade bara bli en del av det i rena farten.
- Jag antyder INTE, som du påstår i din blogg, på något sätt att du skulle vara en "hjärndöd, fånig liten brud, en bimbo utan något som helst intellekt".
- Jag spekulerar INTE överhuvudtaget i hur roligt eller tråkigt ditt liv må vara.
OK?
Det jag gjorde var:
- Jag skrev ett inlägg om att byta bloggbokmärken OCH hur skönt det är att rensa bort bloggar som bara är slöseri med tid/liv att följa.
- Jag nämner dig som det perfekta exemplet, eftersom jag länge haft dig i min reader men verkligen inte kan förstå underhållningsvärdet.
- Jag beskriver med en något raljant ton, tydliga exempel och några öppet effektsökande överdrifter varför din blogg tråkar ut mig.
- Jag skriver klart och tydligt att jag INTE har något horn i sidan till dig. Att du säkert är en jättebra tjej. Trevlig och allt.
Hur kan du tolka mitt inlägg som hatiskt?
Jag uttrycker bara min högst personliga åsikt om din blogg i ett inlägg som inte ens är riktat till dig. Inte heller länkat. Och ja, jag tycker verkligen att den är astråkig. Jag vet att jag inte behöver fortsätta läsa, jag kommer inte att göra det heller. Du skriver aldrig (i mina ögon) något intressant, kul, allvarligt etc. Du skriver, som jag påpekade, rena statusuppdateringar. Perfekt för Facebook. Dåligt för min reader.
Slutligen. Jag sätter mig inte över ditt bloggande. Du skriver om precis vad du vill. Jag kommer inte opponera mig (eftersom jag inte kommer se inläggen igen). Det var lite det den delen av mitt inlägg gick ut på. Att jag säger upp prenumerationen. Jag pallar helt enkelt inte. Däremot är det fantastiskt att dina läsare finner så stort nöje i dina texter. Jag berömmer dem ju till och med i mitt inlägg. Maken till lojala läsare har jag aldrig skådat. Bloggläsarnas marinsoldater. De kan verkligen ta emot hur mycket som helst.
Vem vet. Kanske kommer du till och med tacka mig en vacker dag. Din blogg fick ju verkligen en kickstart nu. Det är för övrigt det första roliga inlägget jag har läst från dig (det tycker uppenbarligen dina läsare också). Jag kommer att spara ner det tillsammans med kommentarerna och läsa när jag känner mig lite hängig.
Ps.
Fin bild förresten. Är den ny eller är det samma som du alltid använder? :)
tisdag, november 09, 2010
Saker man kan göra tillsammans – byta bokmärken
Igår kväll satt jag och J vid var sin dator och bytte favorit-google-reader-prenumerationer. Jag fick Försök att inte se så snygg ut, Anders Annikas och Ett mercyfuck i Svensonville av henne. Hej på er! Ska bli kul att följa era liv. I utbyte fick hon Mitt eget jävla Narnia, Miss World och Jonas-AD (vilket i sig är helt sinnessjukt att hon inte redan hade).
Det är trevligt att få tips och byta bokmärken. En underskattad form av socialt umgänge. J anklagade mig för att sitta och trycka på guldet länge länge innan jag bjuder på länken. Det stämmer. Jag vill helst hinna bekanta mig lite först. Känna att jag har lite koll och inte bara kasta iväg ett tips hur som helst. Det kan sluta illa. Jag vill att det ska kännas att tipset kommer från mig. När jag väl gillar en blogg så är det inte fråga om tips längre. Då tjatar jag in den bloggen tills J antingen lägger till den, eller blockerar den för alltid av ren princip.
Sedan passade vi även på att göra en liten städning i våra readers. Det är som att rensa öronen. Skönt när man gör det och ännu skönare efteråt. Vi hetsade varandra att att offra. Det var kul. Jag fick henne att avsluta några, hon fick mig att avsluta några och så avslutade vi en tillsammans. Mysigt. Det är så obeskrivligt jävla skönt att avsluta prenumerationer på sånt som man råkat lägga till av slentrian, kanske på tips från en osäker källa, eller där man helt enkelt fallit offer för grupptryck. En sådan prenumeration man ångrar varenda gång en fetmarkerad siffra dyker upp framför bloggnamnet i readern. Som Spiderchick till exempel (jag länkar inte eftersom jag bryr mig om er). Jag fattar faktiskt inte ens hur hennes blogg hamnade i min reader från början. Hon är säkert en jättebra tjej. Trevlig och allt. Jag har verkligen inget horn i sidan till henne. Men herre jävlar vilken rövtråkig blogg hon driver. Det känns farligt för intellektet att titta in hos henne. Jag gjorde ett snabbt svep och hittade verkligen inte ett enda inlägg med någon form av substans överhuvudtaget.
För mig finns det två stora mysterier med Spiderchick. Hur orkar hon blogga över huvudtaget om det enda hon har att skriva är massor (verkligen massor) av statusuppdateringar om soffmys, tacokvällar, top model och så vidare? Jag måste tipsa henne om facebook. Vidare formligen lassar hon in bilder på sig själv där hon i 99% av fallen gör en tokig min och/eller peacetecken samt en fräck pose. Craaaaazy. Eller så föreställer bilden en redovisning av vad hon just handlat i mataffären...
– Öhh, kolla här. Jag skulle bara köpa mjölk va, men det blev visst sylt, keldasåser, bröd och lite annan skit istället. Men ingen mjölk. Jag glömde mjölken. Fatta knasigt. Stor igenkänning va?
Det andra mysteriet är hur hon kan ha så in i helvete många besökare. Seriöst. Hon hade 35 kommentarer på inlägget med bilden på matvarorna. Vad är det för människor egentligen? Troligen de mest lojala människorna i världen. Jag vill inte vara taskig, men det är exakt den typen av bloggar som gör att jag har ont i käkarna när jag vaknar på morgonen.
I alla fall. Nu är allt uppstyrt igen. Ordning på loftet. Nya fräscha bloggar, gamla godingar och annat löst pack. So fresh and so clean.
Det är trevligt att få tips och byta bokmärken. En underskattad form av socialt umgänge. J anklagade mig för att sitta och trycka på guldet länge länge innan jag bjuder på länken. Det stämmer. Jag vill helst hinna bekanta mig lite först. Känna att jag har lite koll och inte bara kasta iväg ett tips hur som helst. Det kan sluta illa. Jag vill att det ska kännas att tipset kommer från mig. När jag väl gillar en blogg så är det inte fråga om tips längre. Då tjatar jag in den bloggen tills J antingen lägger till den, eller blockerar den för alltid av ren princip.
Sedan passade vi även på att göra en liten städning i våra readers. Det är som att rensa öronen. Skönt när man gör det och ännu skönare efteråt. Vi hetsade varandra att att offra. Det var kul. Jag fick henne att avsluta några, hon fick mig att avsluta några och så avslutade vi en tillsammans. Mysigt. Det är så obeskrivligt jävla skönt att avsluta prenumerationer på sånt som man råkat lägga till av slentrian, kanske på tips från en osäker källa, eller där man helt enkelt fallit offer för grupptryck. En sådan prenumeration man ångrar varenda gång en fetmarkerad siffra dyker upp framför bloggnamnet i readern. Som Spiderchick till exempel (jag länkar inte eftersom jag bryr mig om er). Jag fattar faktiskt inte ens hur hennes blogg hamnade i min reader från början. Hon är säkert en jättebra tjej. Trevlig och allt. Jag har verkligen inget horn i sidan till henne. Men herre jävlar vilken rövtråkig blogg hon driver. Det känns farligt för intellektet att titta in hos henne. Jag gjorde ett snabbt svep och hittade verkligen inte ett enda inlägg med någon form av substans överhuvudtaget.
För mig finns det två stora mysterier med Spiderchick. Hur orkar hon blogga över huvudtaget om det enda hon har att skriva är massor (verkligen massor) av statusuppdateringar om soffmys, tacokvällar, top model och så vidare? Jag måste tipsa henne om facebook. Vidare formligen lassar hon in bilder på sig själv där hon i 99% av fallen gör en tokig min och/eller peacetecken samt en fräck pose. Craaaaazy. Eller så föreställer bilden en redovisning av vad hon just handlat i mataffären...
– Öhh, kolla här. Jag skulle bara köpa mjölk va, men det blev visst sylt, keldasåser, bröd och lite annan skit istället. Men ingen mjölk. Jag glömde mjölken. Fatta knasigt. Stor igenkänning va?
Det andra mysteriet är hur hon kan ha så in i helvete många besökare. Seriöst. Hon hade 35 kommentarer på inlägget med bilden på matvarorna. Vad är det för människor egentligen? Troligen de mest lojala människorna i världen. Jag vill inte vara taskig, men det är exakt den typen av bloggar som gör att jag har ont i käkarna när jag vaknar på morgonen.
I alla fall. Nu är allt uppstyrt igen. Ordning på loftet. Nya fräscha bloggar, gamla godingar och annat löst pack. So fresh and so clean.
måndag, november 08, 2010
Sportätaren – Edward Cookie Jarvis
Efter att ha levt med internet i snart femton år trodde jag faktiskt att jag hade sett det mesta. Eller i alla fall att jag inte skulle häpna så många gånger till. Men så fick jag via Ron Obvious nys om Edward "Cookie" Jarvis, en amerikansk superstjärna, vars gebit är att äta mat. Massor av mat. Det låter kanske inte så mycket för världen, eftersom övervikt generellt sett redan är ganska så förknippat med befolkningen i det stora landet i väst. Men det här tar kakan, bokstavligt talat.
Oftast när någonting har nått en nivå som är såpass absurd att hjärnan inte riktigt klarar av att filtrera informationen på naturlig väg, brukar många av oss avfärda det med kommentaren: Bara i USA. Inte så konstigt med tanke på att det är landet där precis allting är tillåtet i jakten på lite stjärnglans. Vi har liksom vant oss vid att de beter sig som ett kolossalt ADHD-läger. Alla medel är sanktionerade i strävan efter nästa titel. Det är som att de i brist på en egen historia är så hypermaniskt inställda på att bli bäst, mest och värst – oavsett vad det råkar handlar om.
Skitsamma om det gäller rymdäventyr, idrott, patriotism, allmänt knäppa företeelser eller meningslöst övervåld. Kommer det en liten finsk uppstickare på skolmassakerfronten kan man ge sig fan på att det dröjer högst två dagar innan bucklan är tillbaka på andra sidan Atlanten igen. Allt är en sport. Eller kan bli åtminstone.
Precis här kommer Cookie Jarvis in i bilden. En självutnämnd amerikansk patriot, överviktig mäklare, familjeman och viktigast av allt; idrottshjälte. Elitrankad sådan. Hans gren är ätning som i att Ä-T-A mat. Skratta ni, men han klassas som en av de stora – en titan bland världens alla gourmander. Han har byggt hela sitt liv och karriär på sin ultraelastiska magsäck. Han gör det för ära och berömmelse, men främst gör han det för Amerika. Helt utan ironi säger Cookie Jarvis att han stöttar de amerikanska trupperna från hemmafronten (eftersom han inte kan vara på plats) genom att visa sina "true colours", vilket i hans fall råkar vara en do-rag med den amerikanska flaggans mönster och en svart rock där han låtit trycka sina ätarmeriter (en masse) i guld på ryggen. "U.S.A all the way". Han tycker på riktigt att han är en riktig hjälte. Hans fru också. En ganska skev bild av heroism (kan jag tycka) är den som baseras på att hur väl man pallar sätta i sig 40 varma mackor på tid.
Jag vet inte om jag ska skratta eller kväva mig själv med en plastpåse när jag ser hans fru berätta att han brukar svepa in sig i den amerikanska flaggan och bära Uncle Sam-hatt. Att han vill göra det för sitt land. Det och ära varmkorv i gross. Och där kom nästan en tår.
Nä, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det nog bara en titel Cookie Jarvis verkligen har chans på. Ofruktsamhetens furste. Jag skulle inte tro att tärande kan få en bättre omslagspojke. För om man bara är bra på en sak här i livet, och det råkar vara att sätta i sig matportioner, stora nog att föda medelstora afrikanska samhällen i månader. Är det då inte den yttersta graden av cynism att medvetet utveckla den talangen? Vi snackar om en kille som med största sannolikhet snart kommer att äta upp det amerikanska "vårdsystemet" med en kostnad på ca. 200 000 dollar om dagen. Samtidigt; den amerikanska drömmens vägar äro outgrundliga. Glöm inte det.
Så kommer då klippet som får mig att häpna. Det är från underhållningsformatet "Eats of strength", vilket bara genom namnet ger mig ett obehag som sitter kvar en dag:
En frodig kille (Cookie Jarvis) sitter på knä i ett litet altare framför ett bord med majskolvar. På sig har han sin karaktäristiska huvudbonad. Runt omkring sig har han välfyllda läktare med en upphetsat vrålande publik. Vi hör sportkommentatorer som tar sin uppgift på större allvar än radiosporten gör under fotbolls-VM. Vi får se tv-grafik som redovisar tid, formkurvor och nuvarande status. Atmosfären byggs upp av precis samma perversa komponenter som antikens gladiatorspel.
Signalen går och kämpen börjar systematiskt skalar loss majskorn med samma precision som en popcornfabrik. Han frossar i dem. Kommentatorerna går på om Cookie Jarvis olika tekniker. De berömmer hans effektiva skrivmaskinsteknik, där han för den smöriga kolven fram och tillbaka mellan läpparna i en rörelse som närmast påminner om valsen på en skrivmaskin. Vi bjuds på ätartävlingskuriosa och det briljeras med fakta om när Cookie Jarvis erhöll sin do-rag, samt fabuleringar om hur mycket svett som har runnit genom den under alla år som ätarmästare. Tiden börjar rinna ut och Cookie Jarvis känner pressen. Det går inget vidare idag och i ren stress går han över till sin specialutvecklade rotationsteknik där han våldför sig oralt på kolvarna. Glädje har aldrig varit så frånvarande som i Cookie Jarvis blick. Han ser lika blaserad ut inför sin uppgift som jätten i Jack och bönstjälken, där han sitter och utför världshistoriens mest kärlekslösa löpandebandavsugning. Hans ansikte täcks av kletiga majsrester men han kunde inte bry sig mindre. De avverkade kolvresterna släpper han med en kraftlös hand i en vidrig liten uppsamlingskorg. Och publiken hejar på. Outtröttligt. De till och med räknar ner de sista sekunderna trots det uppenbara, att Cookie Jarvis kommer misslyckas och hamnar långt under rekordet. Var det ett stjärnfall vi just fick bevittna månne?
Jag hör vad ni tänker. Bara i USA.
Oftast när någonting har nått en nivå som är såpass absurd att hjärnan inte riktigt klarar av att filtrera informationen på naturlig väg, brukar många av oss avfärda det med kommentaren: Bara i USA. Inte så konstigt med tanke på att det är landet där precis allting är tillåtet i jakten på lite stjärnglans. Vi har liksom vant oss vid att de beter sig som ett kolossalt ADHD-läger. Alla medel är sanktionerade i strävan efter nästa titel. Det är som att de i brist på en egen historia är så hypermaniskt inställda på att bli bäst, mest och värst – oavsett vad det råkar handlar om.
Skitsamma om det gäller rymdäventyr, idrott, patriotism, allmänt knäppa företeelser eller meningslöst övervåld. Kommer det en liten finsk uppstickare på skolmassakerfronten kan man ge sig fan på att det dröjer högst två dagar innan bucklan är tillbaka på andra sidan Atlanten igen. Allt är en sport. Eller kan bli åtminstone.
Precis här kommer Cookie Jarvis in i bilden. En självutnämnd amerikansk patriot, överviktig mäklare, familjeman och viktigast av allt; idrottshjälte. Elitrankad sådan. Hans gren är ätning som i att Ä-T-A mat. Skratta ni, men han klassas som en av de stora – en titan bland världens alla gourmander. Han har byggt hela sitt liv och karriär på sin ultraelastiska magsäck. Han gör det för ära och berömmelse, men främst gör han det för Amerika. Helt utan ironi säger Cookie Jarvis att han stöttar de amerikanska trupperna från hemmafronten (eftersom han inte kan vara på plats) genom att visa sina "true colours", vilket i hans fall råkar vara en do-rag med den amerikanska flaggans mönster och en svart rock där han låtit trycka sina ätarmeriter (en masse) i guld på ryggen. "U.S.A all the way". Han tycker på riktigt att han är en riktig hjälte. Hans fru också. En ganska skev bild av heroism (kan jag tycka) är den som baseras på att hur väl man pallar sätta i sig 40 varma mackor på tid.
Jag vet inte om jag ska skratta eller kväva mig själv med en plastpåse när jag ser hans fru berätta att han brukar svepa in sig i den amerikanska flaggan och bära Uncle Sam-hatt. Att han vill göra det för sitt land. Det och ära varmkorv i gross. Och där kom nästan en tår.
Nä, sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det nog bara en titel Cookie Jarvis verkligen har chans på. Ofruktsamhetens furste. Jag skulle inte tro att tärande kan få en bättre omslagspojke. För om man bara är bra på en sak här i livet, och det råkar vara att sätta i sig matportioner, stora nog att föda medelstora afrikanska samhällen i månader. Är det då inte den yttersta graden av cynism att medvetet utveckla den talangen? Vi snackar om en kille som med största sannolikhet snart kommer att äta upp det amerikanska "vårdsystemet" med en kostnad på ca. 200 000 dollar om dagen. Samtidigt; den amerikanska drömmens vägar äro outgrundliga. Glöm inte det.
Så kommer då klippet som får mig att häpna. Det är från underhållningsformatet "Eats of strength", vilket bara genom namnet ger mig ett obehag som sitter kvar en dag:
En frodig kille (Cookie Jarvis) sitter på knä i ett litet altare framför ett bord med majskolvar. På sig har han sin karaktäristiska huvudbonad. Runt omkring sig har han välfyllda läktare med en upphetsat vrålande publik. Vi hör sportkommentatorer som tar sin uppgift på större allvar än radiosporten gör under fotbolls-VM. Vi får se tv-grafik som redovisar tid, formkurvor och nuvarande status. Atmosfären byggs upp av precis samma perversa komponenter som antikens gladiatorspel.
Signalen går och kämpen börjar systematiskt skalar loss majskorn med samma precision som en popcornfabrik. Han frossar i dem. Kommentatorerna går på om Cookie Jarvis olika tekniker. De berömmer hans effektiva skrivmaskinsteknik, där han för den smöriga kolven fram och tillbaka mellan läpparna i en rörelse som närmast påminner om valsen på en skrivmaskin. Vi bjuds på ätartävlingskuriosa och det briljeras med fakta om när Cookie Jarvis erhöll sin do-rag, samt fabuleringar om hur mycket svett som har runnit genom den under alla år som ätarmästare. Tiden börjar rinna ut och Cookie Jarvis känner pressen. Det går inget vidare idag och i ren stress går han över till sin specialutvecklade rotationsteknik där han våldför sig oralt på kolvarna. Glädje har aldrig varit så frånvarande som i Cookie Jarvis blick. Han ser lika blaserad ut inför sin uppgift som jätten i Jack och bönstjälken, där han sitter och utför världshistoriens mest kärlekslösa löpandebandavsugning. Hans ansikte täcks av kletiga majsrester men han kunde inte bry sig mindre. De avverkade kolvresterna släpper han med en kraftlös hand i en vidrig liten uppsamlingskorg. Och publiken hejar på. Outtröttligt. De till och med räknar ner de sista sekunderna trots det uppenbara, att Cookie Jarvis kommer misslyckas och hamnar långt under rekordet. Var det ett stjärnfall vi just fick bevittna månne?
Jag hör vad ni tänker. Bara i USA.
lördag, november 06, 2010
Boffar'n
Appropå anagram, så läste jag för ett tag sedan miss universums lista över godlukter, och insåg att jag (och hon) har vad man skulle kunna kalla en dieselnarkomans doftpreferenser.
Jag ska tanka bilen idag. En tillställning som skapar kluvna känslor. Min plånbok hatar det lika mycket som min näsa älskar det. Doften av bensin va. Så jävla smarrigt. För att inte tala om riktiga hjärndödare som tuschpennor, starkt lim, nagellack, Tipp-ex, lacknafta and the list goes on...
Man skulle kunna tro att jag är bara ett socialt sönderfall från att bli heltidsboffare, men så hårdgillar jag ju även mer oskyldiga lukter som gubbtvål (cederträ), kebabpizza och bebis.
Jag ska tanka bilen idag. En tillställning som skapar kluvna känslor. Min plånbok hatar det lika mycket som min näsa älskar det. Doften av bensin va. Så jävla smarrigt. För att inte tala om riktiga hjärndödare som tuschpennor, starkt lim, nagellack, Tipp-ex, lacknafta and the list goes on...
Man skulle kunna tro att jag är bara ett socialt sönderfall från att bli heltidsboffare, men så hårdgillar jag ju även mer oskyldiga lukter som gubbtvål (cederträ), kebabpizza och bebis.
torsdag, november 04, 2010
Anagram
Var och såg Joakim Pirinen igår. Han hade gjort en massa anagram på sitt namn. Så det ville jag med testa. På mitt eget namn alltså...
laserkanonsmide
nasalrikedomens
dieselnarkomans
melodiernas sank
romelandas kines
sorlande anemisk
askim annorledes
diakonernas slem
klasen domineras
demonernas ilska
nomadernas kisel
sidornas lekamen
kolans minerades
en smakernas idol
laserkanonsmide
nasalrikedomens
dieselnarkomans
melodiernas sank
romelandas kines
sorlande anemisk
askim annorledes
diakonernas slem
klasen domineras
demonernas ilska
nomadernas kisel
sidornas lekamen
kolans minerades
en smakernas idol
tisdag, november 02, 2010
Gore-Tex-pappor
Under min pappaledighet har min sedan tidigare redan dåliga inställning till Gore-Tex-pappor verkligen cementerats. Jag hatar dem. De får mig att känna mig dålig. Och det gillar jag inte. Alls.
Det finns inget värre än att komma springande i ett ösigt isregn med sin ofodrade trenchcoat och mockaskor lika täta som ett durkslag, och behöva möta blicken från ett sådant där redigt as med fleecefodrade friluftskläder i vindtätt och regnavstötande material. De tittar på en som den idiot man är och jag får en sådan lust att bara skrika dem rakt i ansiktet. Skrika att jag minsann har både mössa, vantar och en snygg vinterparkas hemma på vinden, men att fulhösten överrumplade mig och att jag tyvärr inte hunnit än plocka ner dem än. Skrika att när jag väl gör det så kommer jag att klara vädret lika bra som dem men UTAN att se ut som en jävla kuk i biege Gant-keps, knallorange bergsbestigarjacka, prasselbyxor och ett par grova kloakskor av Gore-Tex.
Jag vägrar att klä på mig en mundering värdig en Mount Everest-expedition, bara för att jag ska ut en sväng på lekplatsen och leka lite med med mina barn. Vad fan är grejen med det? Det är inte så att de där Gore-Tex-papporna leker mer med sina ungar än oss andra. Oftast står de bara där och ser ut som som en hög passiva Göran Kropp, medan de lojt puttar på en gunga eller med största försiktighet daddar lite hink och spade. Jag ser dem aldrig vada i skiten. De bara visar att de SKULLE kunna göra det. Att de är lite bättre. Bara för att de tekniskt sett skulle klara sig bättre än jag om vi plötsligt beamade våra arslen till Antarktis.
Ärligt talat. Man behöver faktiskt inte handla för tjugotusen spänn på Naturkompaniet för att kunna ta sig till Ica med en barnvagn. Och man behöver utrusta sig med isdubbar och en iridium-telefon för överleva en stund på Plikta. Inte på sommaren. Inte på vintern. Aldrig.
Det finns inget värre än att komma springande i ett ösigt isregn med sin ofodrade trenchcoat och mockaskor lika täta som ett durkslag, och behöva möta blicken från ett sådant där redigt as med fleecefodrade friluftskläder i vindtätt och regnavstötande material. De tittar på en som den idiot man är och jag får en sådan lust att bara skrika dem rakt i ansiktet. Skrika att jag minsann har både mössa, vantar och en snygg vinterparkas hemma på vinden, men att fulhösten överrumplade mig och att jag tyvärr inte hunnit än plocka ner dem än. Skrika att när jag väl gör det så kommer jag att klara vädret lika bra som dem men UTAN att se ut som en jävla kuk i biege Gant-keps, knallorange bergsbestigarjacka, prasselbyxor och ett par grova kloakskor av Gore-Tex.
Jag vägrar att klä på mig en mundering värdig en Mount Everest-expedition, bara för att jag ska ut en sväng på lekplatsen och leka lite med med mina barn. Vad fan är grejen med det? Det är inte så att de där Gore-Tex-papporna leker mer med sina ungar än oss andra. Oftast står de bara där och ser ut som som en hög passiva Göran Kropp, medan de lojt puttar på en gunga eller med största försiktighet daddar lite hink och spade. Jag ser dem aldrig vada i skiten. De bara visar att de SKULLE kunna göra det. Att de är lite bättre. Bara för att de tekniskt sett skulle klara sig bättre än jag om vi plötsligt beamade våra arslen till Antarktis.
Ärligt talat. Man behöver faktiskt inte handla för tjugotusen spänn på Naturkompaniet för att kunna ta sig till Ica med en barnvagn. Och man behöver utrusta sig med isdubbar och en iridium-telefon för överleva en stund på Plikta. Inte på sommaren. Inte på vintern. Aldrig.
måndag, november 01, 2010
Idag är ingen vanlig dag, för det är...
Jaha, så var man 34 år. Äntligen. Vilken drömålder.
Hade ni varit här hade jag bjudit på tårta. Kanske. Och sprit. Nu får ni nöja er med (som jag tidigare nämnt) ledmotivet till den här och alla kommande bemärkelsedagar. Och det är minsann inte kattskit. Håll till godo...
Hade ni varit här hade jag bjudit på tårta. Kanske. Och sprit. Nu får ni nöja er med (som jag tidigare nämnt) ledmotivet till den här och alla kommande bemärkelsedagar. Och det är minsann inte kattskit. Håll till godo...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)