Jaha. Så har jag börjat träna igen. Efter att kroppen har fått ligga i lång träda ställde jag mig på vågen en kväll och drabbades av en chock. Igen. Personrekord. Igen. Åt det dåliga hållet. Igen.
Ställde mig naken framför spegeln och tittade på vad medelåldern i kombination med min lättja har ställt till med den här gången. Kurvig som en Zornkvinna. Hur jävla svårt ska det vara egentligen? Den frågan behövde inga svar. Naturens lag är jävligt tröttsam. Visst går den att trotsa den stigande ekvatorn i midjeområdet, men det är bra mycket svårare (och tråkigare) än att bara flyta med och leva life så att säga. Så jag bestämde mig. Igen. Skaffade gymkort. Igen. Började om. Igen.
Jag köpte kort på Nordic Wellness Exclusive. Det är ett rätt dyrt gym nere vid operan, men jag gillar att jag inte behöver ha med svettiga träningskläder och blöta handdukar i väskan. Skor och underkläder är allt jag behöver. Bara det gör det bra mycket lättare att komma iväg.
Under arbetsveckornas lunchtid råder ett förhållandevis ganska stort bestånd av lite äldre direktörsgubbar i lokalen, vilket i teorin borde vara en feature som platsar bäst på minuslistan. Men det var nu i veckan som det plötsligt gick upp för mig vad som verkligen motiverar mig. När jag hade tränat klart och satt i omklädningsrummet och pustade ut, var jag mer eller mindre omringad av nakna gubbar med stela leder och otymplig representationskropp och det är ingen munter syn vill jag lova. Men oj så sporrande. Att jag inte har fattat det tidigare. Jag ska inte fokusera på vad jag skulle vilja uppnå utan tvärtom, det jag verkligen INTE vill uppnå. Rippade människor med fantasikropp bidrar inte ett skit till att jag vill komma i form. Det gör däremot det massiva synintrycket av hyperkombon stor buk/visset arsle. lite som en variant av "motivation by fear".
Jag vill att det ska hålla den här gången, så någon diet blir det inte fråga om. Vis av erfarenhet vet jag att mitt psyke inte har en chans när ostbågssuget tränger sig på som ett Jehovas vittne. Då blir det bara ännu ett nederlag och det är jag i ärlighetens namn inte rustad för i nuläget. Däremot kan jag äta mindre och så får det bli. Tallriksmodellen får bli min modell. Då finns det bara en regel och det är att inte äta som om varje måltid är min sista. Det ska jag väl för fan kunna klara.
Så nu kör jag så det ryker. Igen.
Trevlig helg.
fredag, mars 27, 2015
Narkotikajeans
Lämnade in bilen på Mekonomen nere vid frihamnen tidigt imorse. När jag sedan promenerade mot bussen hem såg jag plötsligt en bister snubbe i stor skinnjacka och adidasbrallor stå och fibbla med sin mobil under en av broarna. Jag försökte att inte möta hans blick. Han såg nämligen inte ut som en person man vill möta blicken på. Men jag kunde bara inte hålla tillbaka det dumma flin som mot min vilja bredde ut sig över mitt ansikte medan jag passerade. Sånt kan vara nog så farligt på Hisingen. Jag tänkte på ett blogginlägg av Ulf Lundell som jag läste i veckan där han kallade precis sådana där träningsoverallbyxor för narkotikajeans. Så jävla träffsäkert.
Killen tittade upp från sin mobil och spände blicken i mig. Undrade nog vad som var så jävla roligt under en bro vid Backaplan klockan 07.30 på morgonen. Narkotikajeans. Ja, jag säger då det.
Killen tittade upp från sin mobil och spände blicken i mig. Undrade nog vad som var så jävla roligt under en bro vid Backaplan klockan 07.30 på morgonen. Narkotikajeans. Ja, jag säger då det.
måndag, mars 16, 2015
Hög tid att individualisera föräldraförsäkringen
Nu blir det lite allvar. Det ska handla om den svenska föräldraförsäkringen och varför det är orimligt att hålla på att dalta med öronmärkta pappamånader hit och dit.
Den svenska föräldraförsäkringen är ett grymt flexibelt system som är hårt förankrad i lagen, vilket innefattar alla arbetsgivare. Man har som nybliven förälder helt enkelt en enorm frihet att förvalta sina dagar precis som man vill för att pussla ihop sin tillvaro och kunna ta hand om sitt barn. Ner på halvtimmesnivå har jag för mig. Ändå tar pappor, fortfarande 2015, bara ut 24 procent av den totala föräldraledigheten. Det är verkligen märkligt tycker jag. Eller kanske ändå inte egentligen. Det är svårt att bryta gamla vanor. Idag är det inte många som förespråkar barnaga i Sverige. Ändå har det visat sig att en lagändring var tvungen att ske för att ändra folks uppfattning i frågan.
Statistiken har visserligen förbättrats något sedan man införde 60 öronmärkta dagar var per förälder. Eller två pliktmånader. Beroende på hur man ser det. Men helt ärligt, vad är det för trams egentligen? Själv är jag av åsikten att en helt individualiserad föräldraförsäkring är det mest rättvisa för alla inblandade och att det borde införas omgående. Det skulle egentligen bara innebära att man som par delar lika på dagarna och att ensamstående får alla dagar. Resten skulle fungera precis som idag. Att föräldradagarna kan plockas ut precis hur man vill och så som det passar familjen. En självklarhet kan jag tycka, men det här med jämställd föräldraförsäkring är en extremt känslig fråga för många. Det blev jag varse, inte minst häromdagen, när jag via facebook följde en diskussion i ämnet. Mycket energi lades på att försvara sitt eget val och sin egen helt unika situation som gjorde det omöjligt för pappan att vara hemma halva tiden. Vissa tycker inte att andelen uttagna föräldradagar har med jämställdhet att göra och några säger sig inte tro att föräldraledighet har någon som helst betydelse för relationen med sina barn (vilket jag tycker är snudd på efterblivet) och rättfärdigar det med att man kompenserar på andra sätt, vilket är lite lustigt för det finns inte särskilt många andra sätt att tillbringa tid med sina barn än att faktiskt tillbringa tid med sina barn. Ganska många beskriver också hur pappan inte hade velat något hellre än att vara hemma sin del men hur det var stört omöjligt att få ihop det ekonomiskt. I slutändan handlar nämligen argumentationen nästan bara om ekonomi och karriär, ganska lite om vad som egentligen är bäst för samhället och i slutändan barnen som ska växa upp i det. En argumentation som helt motbevisas av flera oberoende undersökningar där resultatet tydligt visar att kön är mer avgörande än ekonomi när det kommer till uppdelningen av föräldradagar.
Om ordet jämställdhet yppas höjs tonläget avsevärt. Plötsligt blir det radikal "feministpropaganda" trots att det i grund och botten bara handlar om ren och skär rättvisa. Det börjar hagla av hypotetiska lösningar på diverse systemfel, antaganden och en massa passivt aggressivt prat om tvång och statligt överförmynderi. Att ens ur ett helikopterperspektiv och med statistiska siffror som grund, ifrågasätta svenska familjers kompetens att gemensamt besluta hur denna ärligt talat ganska fantastiska inkomstförsäkring ska delas upp på ett jämlikt sätt, är som att rulla sig naken i honung och träna wrestling i en biodling. Trots att siffrorna tydligt visar att utvecklingen går sjukt trögt och kanske inte hade gått alls om farbror staten inte hade gått in och sparkat lite röv. Det blir hätsk stämning. Som alltid när något eller någon utmanar människors privatekonomi. Folk känner sig utpekade och även förvånansvärt många som säger sig tro på idén om ett jämställt samhälle skruvar på sig. Inte ska väl staten bestämma över hur familjer delar upp sin föräldraledighet... Eller?
Jo, varför inte? Det finns ju knappast någon annan inkomstförsäkring som inte är individuell och man hör sällan någon knorra om motkrav när det handlar om tex a-kassa. Att fortfarande 2015 förespråka total frihet på familjenivå i hur man tar ut en totalpott dagar är bara naivt om man på riktigt tycker att samhället skulle gynnas av att vara mer jämställt. Argument som att det är bättre att hitta andra sätt att motivera fäder att vilja vara med sina barn under de första åren är ju direkt löjligt. Hur skulle en sådan kampanj se ut? Det har ju uppenbarligen funkat sådär hittills.
Jag är inte för en individualisering av föräldraförsäkringen för att slå mig för bröstet som någon störig bror-duktig-typ. Det är heller ingen feministisk eller ens blockpolitisk fråga som jag ser det. Det är bara sunt förnuft.
Om föräldrar kategoriskt skulle få halva tiden var så är det ju heller inget "tvång" inblandat. Ingen kommer tvinga någon förälder att vara hemma halva tiden. Det är bara dålig retorik. Snarare blir det ju supervalfritt. Om man som förälder bedömer att det är bättre för barnet att avstå från sina dagar, jobba på istället och lösa barnomsorgen på annat sätt, är det ju helt upp till familjen. Även om det vore synd när Sverige nu har en så unikt bra föräldraföräkring. Nu gissar jag vilt här, men jag tror att det skulle ge jämställdheten en rätt bra skjuts framåt.
Argument som att många mammor vill vara hemma längre etc faller också platt. Det är givetvis upp till var och en hur länge de vill stanna hemma, men vill man vara hemma längre än sina föräldradagar räcker till får man helt enkelt hitta en annan ekonomisk lösning än att ta den andra förälderns dagar. Varför ska resten av samhället sponsra det? Det finns massor av saker jag vill men som helt enkelt inte är rimliga att andra skattebetalare ska behöva stå för.
Givetvis finns det fall som skulle bli svinsvåra att lösa. Det går såklart alltid att hitta fall där det skulle bli jättekrångligt och upplevas ofördelaktigt med en individualiserad föräldraförsäkring. Någon kommer alltid att komma i kläm, det är oundvikligt, så är det nu med. Men egentligen skulle det bara vara som trixigast i en övergångsperiod och för de som redan väntar barn när individualiseringen genomförs och som inte kan påverka spelreglerna innan de valde att skaffa barn. De som skaffar barn när individualiseringen redan är genomförd kommer att ha ett väldigt tydligt val och ha möjlighet att planera för hur de ska lösa barnomsorgen under barnets första år. Om den ena föräldern inte kan tänka sig att ta ut sina dagar. Kanske låter det lite väl hårddraget. Men återigen – det är väl ändå det mest rättvisa. Det kan man väl ändå fastslå? Det är ingen rättighet att skaffa barn. Ett föräldraskap kommer med stort ansvar. Sverige har ju dessutom en uttalad strävan efter jämställdhet och då borde väl också samtliga bidragsformer utformas därefter. En individualiserad föräldraförsäkring hade varit ett jättekliv i rätt riktning. Och då pratar vi ändå bara om de ekonomiska aspekterna.
Själv har jag tre barn och har tagit ut ledighet på olika sätt beroende på hur familjens situation sett ut just då. Man kan lägga upp det på en miljon olika sätt och det visar på hur sjukt flexibel vår föräldraförsäkringen är. När jag fick min äldsta dotter hade jag eget företag där vi var två personer med olika kompetens. Det skulle ha skadat företaget ganska mycket om jag gick hem ett halvår på heltid så det fick bli ett pusslande och trixande med deltid på olika sätt. I slutändan var jag hemma en något mindre del. Med andra dottern var J hemma de första 8 månaderna och jag 7,5. Nu är jag hemma den första delen helt och sedan på halvtid fram till sommaren. I slutändan kommer jag kanske ha tagit ut 70-75% den här gången. Så med facit i hand hade det krånglat till det lite, särsklit nu med yngsta dottern, om vi hade fått exakt lika många dagar punkt slut. Men jag framhärdar ändå i att det hade varit det mest rättvisa. Vi hade fått lösa det på ett annat sätt.
Den svenska föräldraförsäkringen är ett grymt flexibelt system som är hårt förankrad i lagen, vilket innefattar alla arbetsgivare. Man har som nybliven förälder helt enkelt en enorm frihet att förvalta sina dagar precis som man vill för att pussla ihop sin tillvaro och kunna ta hand om sitt barn. Ner på halvtimmesnivå har jag för mig. Ändå tar pappor, fortfarande 2015, bara ut 24 procent av den totala föräldraledigheten. Det är verkligen märkligt tycker jag. Eller kanske ändå inte egentligen. Det är svårt att bryta gamla vanor. Idag är det inte många som förespråkar barnaga i Sverige. Ändå har det visat sig att en lagändring var tvungen att ske för att ändra folks uppfattning i frågan.
Statistiken har visserligen förbättrats något sedan man införde 60 öronmärkta dagar var per förälder. Eller två pliktmånader. Beroende på hur man ser det. Men helt ärligt, vad är det för trams egentligen? Själv är jag av åsikten att en helt individualiserad föräldraförsäkring är det mest rättvisa för alla inblandade och att det borde införas omgående. Det skulle egentligen bara innebära att man som par delar lika på dagarna och att ensamstående får alla dagar. Resten skulle fungera precis som idag. Att föräldradagarna kan plockas ut precis hur man vill och så som det passar familjen. En självklarhet kan jag tycka, men det här med jämställd föräldraförsäkring är en extremt känslig fråga för många. Det blev jag varse, inte minst häromdagen, när jag via facebook följde en diskussion i ämnet. Mycket energi lades på att försvara sitt eget val och sin egen helt unika situation som gjorde det omöjligt för pappan att vara hemma halva tiden. Vissa tycker inte att andelen uttagna föräldradagar har med jämställdhet att göra och några säger sig inte tro att föräldraledighet har någon som helst betydelse för relationen med sina barn (vilket jag tycker är snudd på efterblivet) och rättfärdigar det med att man kompenserar på andra sätt, vilket är lite lustigt för det finns inte särskilt många andra sätt att tillbringa tid med sina barn än att faktiskt tillbringa tid med sina barn. Ganska många beskriver också hur pappan inte hade velat något hellre än att vara hemma sin del men hur det var stört omöjligt att få ihop det ekonomiskt. I slutändan handlar nämligen argumentationen nästan bara om ekonomi och karriär, ganska lite om vad som egentligen är bäst för samhället och i slutändan barnen som ska växa upp i det. En argumentation som helt motbevisas av flera oberoende undersökningar där resultatet tydligt visar att kön är mer avgörande än ekonomi när det kommer till uppdelningen av föräldradagar.
Om ordet jämställdhet yppas höjs tonläget avsevärt. Plötsligt blir det radikal "feministpropaganda" trots att det i grund och botten bara handlar om ren och skär rättvisa. Det börjar hagla av hypotetiska lösningar på diverse systemfel, antaganden och en massa passivt aggressivt prat om tvång och statligt överförmynderi. Att ens ur ett helikopterperspektiv och med statistiska siffror som grund, ifrågasätta svenska familjers kompetens att gemensamt besluta hur denna ärligt talat ganska fantastiska inkomstförsäkring ska delas upp på ett jämlikt sätt, är som att rulla sig naken i honung och träna wrestling i en biodling. Trots att siffrorna tydligt visar att utvecklingen går sjukt trögt och kanske inte hade gått alls om farbror staten inte hade gått in och sparkat lite röv. Det blir hätsk stämning. Som alltid när något eller någon utmanar människors privatekonomi. Folk känner sig utpekade och även förvånansvärt många som säger sig tro på idén om ett jämställt samhälle skruvar på sig. Inte ska väl staten bestämma över hur familjer delar upp sin föräldraledighet... Eller?
Jo, varför inte? Det finns ju knappast någon annan inkomstförsäkring som inte är individuell och man hör sällan någon knorra om motkrav när det handlar om tex a-kassa. Att fortfarande 2015 förespråka total frihet på familjenivå i hur man tar ut en totalpott dagar är bara naivt om man på riktigt tycker att samhället skulle gynnas av att vara mer jämställt. Argument som att det är bättre att hitta andra sätt att motivera fäder att vilja vara med sina barn under de första åren är ju direkt löjligt. Hur skulle en sådan kampanj se ut? Det har ju uppenbarligen funkat sådär hittills.
Jag är inte för en individualisering av föräldraförsäkringen för att slå mig för bröstet som någon störig bror-duktig-typ. Det är heller ingen feministisk eller ens blockpolitisk fråga som jag ser det. Det är bara sunt förnuft.
Om föräldrar kategoriskt skulle få halva tiden var så är det ju heller inget "tvång" inblandat. Ingen kommer tvinga någon förälder att vara hemma halva tiden. Det är bara dålig retorik. Snarare blir det ju supervalfritt. Om man som förälder bedömer att det är bättre för barnet att avstå från sina dagar, jobba på istället och lösa barnomsorgen på annat sätt, är det ju helt upp till familjen. Även om det vore synd när Sverige nu har en så unikt bra föräldraföräkring. Nu gissar jag vilt här, men jag tror att det skulle ge jämställdheten en rätt bra skjuts framåt.
Argument som att många mammor vill vara hemma längre etc faller också platt. Det är givetvis upp till var och en hur länge de vill stanna hemma, men vill man vara hemma längre än sina föräldradagar räcker till får man helt enkelt hitta en annan ekonomisk lösning än att ta den andra förälderns dagar. Varför ska resten av samhället sponsra det? Det finns massor av saker jag vill men som helt enkelt inte är rimliga att andra skattebetalare ska behöva stå för.
Givetvis finns det fall som skulle bli svinsvåra att lösa. Det går såklart alltid att hitta fall där det skulle bli jättekrångligt och upplevas ofördelaktigt med en individualiserad föräldraförsäkring. Någon kommer alltid att komma i kläm, det är oundvikligt, så är det nu med. Men egentligen skulle det bara vara som trixigast i en övergångsperiod och för de som redan väntar barn när individualiseringen genomförs och som inte kan påverka spelreglerna innan de valde att skaffa barn. De som skaffar barn när individualiseringen redan är genomförd kommer att ha ett väldigt tydligt val och ha möjlighet att planera för hur de ska lösa barnomsorgen under barnets första år. Om den ena föräldern inte kan tänka sig att ta ut sina dagar. Kanske låter det lite väl hårddraget. Men återigen – det är väl ändå det mest rättvisa. Det kan man väl ändå fastslå? Det är ingen rättighet att skaffa barn. Ett föräldraskap kommer med stort ansvar. Sverige har ju dessutom en uttalad strävan efter jämställdhet och då borde väl också samtliga bidragsformer utformas därefter. En individualiserad föräldraförsäkring hade varit ett jättekliv i rätt riktning. Och då pratar vi ändå bara om de ekonomiska aspekterna.
Själv har jag tre barn och har tagit ut ledighet på olika sätt beroende på hur familjens situation sett ut just då. Man kan lägga upp det på en miljon olika sätt och det visar på hur sjukt flexibel vår föräldraförsäkringen är. När jag fick min äldsta dotter hade jag eget företag där vi var två personer med olika kompetens. Det skulle ha skadat företaget ganska mycket om jag gick hem ett halvår på heltid så det fick bli ett pusslande och trixande med deltid på olika sätt. I slutändan var jag hemma en något mindre del. Med andra dottern var J hemma de första 8 månaderna och jag 7,5. Nu är jag hemma den första delen helt och sedan på halvtid fram till sommaren. I slutändan kommer jag kanske ha tagit ut 70-75% den här gången. Så med facit i hand hade det krånglat till det lite, särsklit nu med yngsta dottern, om vi hade fått exakt lika många dagar punkt slut. Men jag framhärdar ändå i att det hade varit det mest rättvisa. Vi hade fått lösa det på ett annat sätt.
torsdag, mars 12, 2015
Den stora mosbluffen
Jag kom på att jag glömde berätta om något av det jävligaste jag har varit med om.
När vi låg och småsnackade på vårt rum efter vår spa-behandling och väntade på middagen som vi hade bokat vid 18-snåret, frågade jag Josefine vad Falekn berg egentligen är kända för – bortsett från tveksamma kulturformer. Moset, svarade hon utan att tveka. Jag flabbade. Hon är så rolig ibland. En stad vars största fördel är gott mos. Så jävla deppigt. Varför är isåfall Lindome Sveriges fulknarkmetropol, skojade jag. Men hon tittade på mig med orubbligt allvar i blicken, tog upp telefonen och googlade fram den här videon. Och jag tittade girigt.
Det kanske låter knäppt och jag skyller på en blandning av brutalhunger och att jag kanske blivit lite mentalt skör av allt bastande, men när jag hade sett klart filmen var jag helt såld och kände en närmast grotesk mos-craving. Det verkade ju råda en slags demografisk masspsykos kring den lilla Torggrillens hemlagade potatismos. Hade vi inte druckit cava hade vi troligen satt oss i bilen och bränt in till centrum för att förskansa oss en sådan där legendarisk mosbricka kvickt som fan. Istället bestämde vi oss för att skjuta på det hela till morgondagen och helt sonika äta en stadig moslunch innan vår hemfärd.
Sagt och gjort. Dagen efter checkade vi ut och begav oss in mot centrum. Josefine bestämde med sin mamma, som hade varit barnvakt åt Tintin och Sammie, att hon skulle möta upp utanför Torggrillen för att sköta återlämnandet av barn samt inta gemensam förplägnad på ovan nämnda grill. Jag såg extra mycket fram emot det hela. Inte bara för att jag strax skulle få äta "mosarnas mos" och återfå barnen, utan även för att Josefine avslöjade att hennes moder i sin ungdom varit en stor mosentusiast, som fått avsmak för det och inte kunnat se potatismos på många år utan att kväljas. Detta efter att hon (enligt egen utsago) sett en moshandlare i Laholmstrakten falla ner och dö i sitt eget mos. På riktigt. Men nu skulle hon få sig en mosbricka hon sent skulle glömma.
När vi kom fram till ingången var det kö ut på trottoaren. Josefine och hennes mor var beredda att genast upplösa vår plan och äta någon annanstans, men jag fick höja tonläget och säga till på skarpen. Det fanns inga alternativ. Vi hade kommit för moset. Jag vägrade lämna Falkenberg utan en stadig mosmättma. Jag nästan skrek.
Jag såg genast att det inte var samma härliga kvinnor med fräcka 90-talsfrissor och glatt humör i filmen som stod bakom disken. Det var en jättekort ganska pragmatisk kvinna, på gränsen till stram, med vitt hår och viss rondör. Hon fick mig att tänka på hur Karlsson på takets mamma skulle ha sett ut. Hon snäste och domderade med ett giftigt smil. Skitsamma. Jag var inte där för servicen. Plötsligt var min tur att beställa. Jag hade stått djupt försjunken i min egen villrådighet och skannat menyn så jag hade missat att den lilla grillkiosk-führern hade tilltalat mig. Jag hajade till och tog mig samman.
"..."
"Ja, jag skulle vilja ha en Halv special med..."
"Hade du fått hjälp eller inte??"
"Eh, näe"
"Nä ok, för du sa ja när jag frågade om du hade fått hjälp"
"Aha, förlåt jag tyckte du frågade om jag ville ha hjälp"
"Nä, jag frågade om du hade FÅTT hjälp!"
"Ehhh, nä... det har jag inte"
"Vad får det lov att vara?"
"En Halv special med gurkmajonäs tack."
Hon meckade till en papptallrik med korv och började skopa upp moset. Jag befann mig i chock. Jag hade blivit helt tagen på sängen. I mos-filmen rådde ju en så go och gla stämning och vanligtvis brukar människor i snabbmatssvängen vara ganska så genomtrevliga så jag var helt enkelt inte beredd på att bli så fullkomligt verballavetterad av den lilla otrevliga kärringjäveln. Jag vred på huvudet och tittade på min svärmor som nickade bekräftande. Jag hade blivit så jävla ägd. Avsnoppad. Tillplattad. Pissad på. Och mitt brott? Att jag råkat drömma mig bort i hennes grillmeny och därför missat att stå i givakt när jag väl fått audiens.
Jag kände att jag nästan började darra av vrede. Om man får välja sina falling downs hade den här situationen varit fullt rimlig. Jag skulle greppa papptallriken, med ett urvrål som väckte hela Falkenberg, och sedan basebollkasta den med mossidan framåt rakt i hennes lilla tykna Humle och Dumle-ansikte. Sedan skulle jag hoppa över disken Clark Olofsson style och trycka in en näve korvbröd så långt i flabben på henne att hon garanterat skulle hålla käft medan jag höll ett psykotiskt brandtal om vikten av trevligt kundbemötande och god service. Fan, jag får nästan gåshud när jag tänker på det. Harmonin det hade skänkt mig. Det hade troligen knäckt varenda spa-paket i världen flera gånger om. Men eftersom jag är en normalfungerande människa som tyvärr kan kontrollera mina känslor så föll jag inte ner den här gången heller. Jag hatade henne intensivt i det tysta istället. Det fick räcka så.
Jag tog min halv special och satt mig ner vid bordet. Dags för nästa bajsmacka. Jag förde förväntansfullt en gaffel med det omtalade moset till min mun och kände direkt att något var fel. Sådan mos blir inte hyllat. Det smakade som vilket grisamos som helst. På riktigt. Jag frågade Josefine om vi verkligen hade gått till rätt grill. Det hade vi. Jag började återigen skanna menyn för att se om det fanns fler än en mosvariant. Icke. Nu var jag både lurad och förnedrad. Frågan är om det ens var tillverkat av riktig potatis för jag tycker verkligen att det smakade som halvskabbigt pulvermos snarare än ett mos att dö för. Men vad vet jag, det kanske är processat pulvermos som är den så omvittnade Falkenbergssmaken?
Annars har jag blivit offer för århundradets mosbluff.
När vi låg och småsnackade på vårt rum efter vår spa-behandling och väntade på middagen som vi hade bokat vid 18-snåret, frågade jag Josefine vad Falekn berg egentligen är kända för – bortsett från tveksamma kulturformer. Moset, svarade hon utan att tveka. Jag flabbade. Hon är så rolig ibland. En stad vars största fördel är gott mos. Så jävla deppigt. Varför är isåfall Lindome Sveriges fulknarkmetropol, skojade jag. Men hon tittade på mig med orubbligt allvar i blicken, tog upp telefonen och googlade fram den här videon. Och jag tittade girigt.
Det kanske låter knäppt och jag skyller på en blandning av brutalhunger och att jag kanske blivit lite mentalt skör av allt bastande, men när jag hade sett klart filmen var jag helt såld och kände en närmast grotesk mos-craving. Det verkade ju råda en slags demografisk masspsykos kring den lilla Torggrillens hemlagade potatismos. Hade vi inte druckit cava hade vi troligen satt oss i bilen och bränt in till centrum för att förskansa oss en sådan där legendarisk mosbricka kvickt som fan. Istället bestämde vi oss för att skjuta på det hela till morgondagen och helt sonika äta en stadig moslunch innan vår hemfärd.
Sagt och gjort. Dagen efter checkade vi ut och begav oss in mot centrum. Josefine bestämde med sin mamma, som hade varit barnvakt åt Tintin och Sammie, att hon skulle möta upp utanför Torggrillen för att sköta återlämnandet av barn samt inta gemensam förplägnad på ovan nämnda grill. Jag såg extra mycket fram emot det hela. Inte bara för att jag strax skulle få äta "mosarnas mos" och återfå barnen, utan även för att Josefine avslöjade att hennes moder i sin ungdom varit en stor mosentusiast, som fått avsmak för det och inte kunnat se potatismos på många år utan att kväljas. Detta efter att hon (enligt egen utsago) sett en moshandlare i Laholmstrakten falla ner och dö i sitt eget mos. På riktigt. Men nu skulle hon få sig en mosbricka hon sent skulle glömma.
 |
| Gôtt mos. Not. |
När vi kom fram till ingången var det kö ut på trottoaren. Josefine och hennes mor var beredda att genast upplösa vår plan och äta någon annanstans, men jag fick höja tonläget och säga till på skarpen. Det fanns inga alternativ. Vi hade kommit för moset. Jag vägrade lämna Falkenberg utan en stadig mosmättma. Jag nästan skrek.
Jag såg genast att det inte var samma härliga kvinnor med fräcka 90-talsfrissor och glatt humör i filmen som stod bakom disken. Det var en jättekort ganska pragmatisk kvinna, på gränsen till stram, med vitt hår och viss rondör. Hon fick mig att tänka på hur Karlsson på takets mamma skulle ha sett ut. Hon snäste och domderade med ett giftigt smil. Skitsamma. Jag var inte där för servicen. Plötsligt var min tur att beställa. Jag hade stått djupt försjunken i min egen villrådighet och skannat menyn så jag hade missat att den lilla grillkiosk-führern hade tilltalat mig. Jag hajade till och tog mig samman.
"..."
"Ja, jag skulle vilja ha en Halv special med..."
"Hade du fått hjälp eller inte??"
"Eh, näe"
"Nä ok, för du sa ja när jag frågade om du hade fått hjälp"
"Aha, förlåt jag tyckte du frågade om jag ville ha hjälp"
"Nä, jag frågade om du hade FÅTT hjälp!"
"Ehhh, nä... det har jag inte"
"Vad får det lov att vara?"
"En Halv special med gurkmajonäs tack."
Hon meckade till en papptallrik med korv och började skopa upp moset. Jag befann mig i chock. Jag hade blivit helt tagen på sängen. I mos-filmen rådde ju en så go och gla stämning och vanligtvis brukar människor i snabbmatssvängen vara ganska så genomtrevliga så jag var helt enkelt inte beredd på att bli så fullkomligt verballavetterad av den lilla otrevliga kärringjäveln. Jag vred på huvudet och tittade på min svärmor som nickade bekräftande. Jag hade blivit så jävla ägd. Avsnoppad. Tillplattad. Pissad på. Och mitt brott? Att jag råkat drömma mig bort i hennes grillmeny och därför missat att stå i givakt när jag väl fått audiens.
Jag kände att jag nästan började darra av vrede. Om man får välja sina falling downs hade den här situationen varit fullt rimlig. Jag skulle greppa papptallriken, med ett urvrål som väckte hela Falkenberg, och sedan basebollkasta den med mossidan framåt rakt i hennes lilla tykna Humle och Dumle-ansikte. Sedan skulle jag hoppa över disken Clark Olofsson style och trycka in en näve korvbröd så långt i flabben på henne att hon garanterat skulle hålla käft medan jag höll ett psykotiskt brandtal om vikten av trevligt kundbemötande och god service. Fan, jag får nästan gåshud när jag tänker på det. Harmonin det hade skänkt mig. Det hade troligen knäckt varenda spa-paket i världen flera gånger om. Men eftersom jag är en normalfungerande människa som tyvärr kan kontrollera mina känslor så föll jag inte ner den här gången heller. Jag hatade henne intensivt i det tysta istället. Det fick räcka så.
Jag tog min halv special och satt mig ner vid bordet. Dags för nästa bajsmacka. Jag förde förväntansfullt en gaffel med det omtalade moset till min mun och kände direkt att något var fel. Sådan mos blir inte hyllat. Det smakade som vilket grisamos som helst. På riktigt. Jag frågade Josefine om vi verkligen hade gått till rätt grill. Det hade vi. Jag började återigen skanna menyn för att se om det fanns fler än en mosvariant. Icke. Nu var jag både lurad och förnedrad. Frågan är om det ens var tillverkat av riktig potatis för jag tycker verkligen att det smakade som halvskabbigt pulvermos snarare än ett mos att dö för. Men vad vet jag, det kanske är processat pulvermos som är den så omvittnade Falkenbergssmaken?
Annars har jag blivit offer för århundradets mosbluff.
måndag, mars 09, 2015
Elfenbensritualen i Falkenberg
Så åkte vi på spa. Styrde kosan mot Falkenberg Strandbad. Jag hade gett Josefine det i julklapp och nu var det dags. Spabehandling, trerätters och hårdslappa. Det låter bra på pappret och det var bra också. Men jag måste erkänna att jag känner mig sjukt kluven inför själva spa-delen. Vågar knappt kommunicera det för jag tror aldrig att jag har hört någon ens yppa något ofördelaktigt om spa-vistelser som koncept. Jag vet, jag kanske är ensam om det, men jag tycker att det är en rätt... knepig grej ändå.
Jag har ju tidigare skrivit återkommande gånger om hur obekväm jag känner mig i badhussituationer. Inte för att Falkenberg Strandbad går att jämföra med t.ex. Valhallabadet på så himla många punkter, men nog fan infann sig den där lite stela stämningen, som den brukar göra när man ska vistas semi-nakna bland en massa andra i varma och fuktiga utrymmen med någon slags Enya-musik konstant lågt skvalande från takhögtalarna. Den där förväntade och utlovade totala avkopplingen når aldrig riktigt i mål utan stannar oftast vid en slags energikrävande tvångsavslappning som tar ut sin rätt när man äntligen kommer till sitt rum igen. Kanske är det därför man förknippar spa-behandlingar med sådan fullkomlig vila. För att man är helt jävla utmattad efter en sådan session. Så är det i alla fall i mitt fall.
Jag ska inte klaga. Nu i efterhand så måste jag säga att det var en skön upplevelse och utöver den spa-relaterade delen av vår vistelse så var allting toppen. Personalen, servicen, maten och rummen får en fet tumme upp. Men jag måste berätta varför jag tycker att själva spa-prylen var en smula bisarr.
Jag tar det från början.
Vi kom dit. Klockan var 10.30 och och vi hade fått tid för en Ivory spa-behandling klockan 11.15. Rummet skulle vi inte få förrän vid två så vi fick varsin liten påse att stoppa badkläder i och sedan var det bara att gå till "The Retreat Club" för vidare instruktioner. Väl där möttes vi av den supertrevliga spa-personalen som välkomnade oss. Vi utrustades med varsin badrock samt tofflor i frotté och blev hänvisade till omklädningsrummet. Den ganska dämpade belysningen i kombination med mycket mörkt trä och en massa bruna läderfåtöljer längs väggarna i lokalen hade en klart lugnande effekt på mig. Att fåtöljerna var fyllda med andra redan ombytta spa-sugna människor som nu satt och betraktade oss hade en klart motsatt effekt så jag antar att de båda polerna på något sätt tog ut varandra och försatte mig i status quo. Vi bytte om.
När vi kom ut hade fåtöljerna tömts på folk. Det var gott och väl en halvtimme till det var vår tur att påbörja behandlingen så vi fick hänga lite i deras "öppna" spa-del, som bestod av ett långsmalt rum med en långsmal pool och en massa små bås längs ena långsidan. Båsen var utrustade med hudfärgade dubbelbäddar i något slags fuktsäkert material. Det var varmt och fuktigt och där låg olika par utspridda i några av dubbelbäddarna. Jag kände med ens hur mitt trygga status quo utmanades och drogs mot den mer otrygga polen. Jag hörde hur två tjejer i båset bredvid hyllade havsutsikten och bekräftade hur otroligt skönt och avslappnande det här var. Varken jag eller Josefine kände den totalt rejuvenerande känslan. Jag tyckte mer att det vilade en kraftig gruppsex-aura över rummet. Josefine höll med. Men vi provade poolen och tittade på utsikten tills det var dags för oss att påbörja själva spa-behandlingen.
Jag hade ingen aning om vad det där Ivory-paketet innehöll men hade sett lite bilder och det såg typiskt spa:igt ut. Nu var det vår tur att sitta i läderfåtöljerna och sippa på ett glas cava en stund. Jag svepte glaset och kände hur det surrade till lite skönt och kände hur jag började vaggas in i en lite mer avkopplad känsla. Plötsligt stod en spa-värdinna framför oss och förklarade att Ivory-paketet innebär att man forslas längs en slinga i grupper om sex personer (i vårt fall ytterligare ett par samt två "tjejkompisar") och sedan själva utföra olika spa-ritualer på varandra i grupp. Inte ens ett helrör cava hade gjort jobbet för den anspänningen jag kände när hon presenterade menyn som bestod av olika exotiska behandlingar från världens alla hörn och därtill fyra sorters bastu. Plötsligt steg vi in i en värld av våt marmor och guldskimrande mosaikdetaljer.
Första stationen var fotbad. Gruppen placerade sig på en lång rad med fötterna i var sitt kar nedsänkt i golvet. Spa-värdinnan förklarade att det var nu det började och berättade att karet hon höll i innehöll salt från döda havet och att det skulle vara särskilt mjukgörande eller nåt. Till höger om oss på bänken fanns varsin trähammare av ett delikat malaysiskt träslag som vi skulle använda till att slå på våra fötter med. Jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gapflabb. Det var det bästa sättet jag kunde komma på att kamouflera min skam.
Skammen över att sitta där och ha dragit en av vinstlotterna i lotteriet som delade upp världen. Skammen över att sitta där lite småfet och bortkommen och hamra på mina stackars västerländska medelklassfotsulor med en pytteliten hammare från Malaysia. Skammen över den bisarra känslan som uppstår när man plötsligt inser att det finns människor runt om i världen vars hela jävla liv går ut på att varje dag rena sitt vatten från salt och smuts för att göra det hyfsat drickbart. För att överleva. Samma salt som något jävla as sedan flygfraktar till anläggningar precis som den vi just befann oss på, så att övertygande spa-värdinnor kan kokettera med hur svinspeciellt det där saltet från döda havet är, som hon strax kommer att skopa i karen med lagom varmt och svinrent dricksvatten för att våra fossingar ska få det riktigt bra. Det är sånt man verkligen känner att man förtjänar när man slutkörd av att under ett halvår gått och dragit fötterna efter sig samtidigt som man åtnjutit världens bästa föräldraförsäkring.
Sedan var det dags för en ansiktsmask av handutvunnet shiasmör från Ghana (fair trade for extra nice – såklart) och lite ångbastu på det. Därefter stod en uppfriskande ispeeling på shemat. Gruppen samlades runt en piedestal som hela tiden fylldes på med färsk is från ett rör i taket. Jag lekte med tanken på att det var direktimporterad is från ett polarisflak som någon stackars isbjörn hade hjälpt till att paddla i vår riktning i sina desperata försök att rädda sig själv. Men det var nog tyvärr bara vanlig svensk grisa-is från en big ass ismaskin uppe i taket. Vi gnydde medan vi skrubbade oss själva och varandra med isen och tog sedan vår tillflykt in till den speciella aromabastun som ur min lekmannamässiga synvinkel var typ precis som en helt vanlig bastu men med en frisk doft av eteriska oljor.
Det uppstår en speciell, ganska tyst, stämning när man föses ihop sådär med en massa okända människor i halvnaket tillstånd och tvingas umgås men ändå inte. Man är ju inte där för att träffa vänner precis. Samtidigt känns det märkligt att inte låtsas om varandra, vilket är precis vad man gör låtsas inte som att man är ytterst vaksam på minsta rörelse, tonskiftning, allt. Man vill uppföra sig så att man inte blir ett samtal dem emellan sedan. Men till vilken nytta egentligen? Jag började leka med tanken på hur mycket som skulle krävas för att rubba det sociala spelet totalt ur balans. Hade det räckt att mannen med snickarkropp plötsligt hade släppt sig ljudligt där inne i bastumörkret och blandat upp den citrusbaserade basnoten med ett nyans av rutten tarm? Eller hade vi låtit det passera? Jag är osäker på om jag ens hade brutit pakten om någon i sällskapet hade plockat fram ett litet läderetui med tändare, sked etc och började mecka till en kabbe heroin och injicerat där inne på bastuns nedre steg. Vi befann oss fullkomligt i spa-värdinnornas våld. Lydde minsta vink och gjorde exakt som vi blev tillsagda.
Efter att nästan ha gått åt i värmen var det ut igen och sitta i ett varmt bad mittemot nästa grupp som nu hade placerat sig på rad i fotbadsstationen och satt och pickade på sina fotsulor. Här började jag på riktigt känna yrsel av alla kast mellan olika värme och fukthalter och alla stationer. Josefine fick hämta vatten och jag kände också att min självmedvetenhet trubbades av markant, vilket var en jävla tur med tanke på nästa station som var turkiskt hamam. Tre och tre samsades vi om ytorna som bestod av varma bäddar av marmor. Jag hade svårt att hamna i rätt position och kände mig smidig som en valross när jag halkade runt på min buk. När vi var ordentligt skrubbade fick vi duscha av oss och vänta medan värdinnan hällde hinkvis av skumvatten över marmorskivorna och skrapade av dem med en gummiskrapa. Det var kanske det mest knepiga delen av den totala spa-upplevelsen. Att behöva stå och se på medan de grovhugget rengjorde våra stenaltare från hudavlagringar inför nästkommande sittning (eller liggning för att vara mer specifik).
Näst sista stoppet var en nordafrikansk bastu eller Rasul där vi skulle smeta in oss i en speciell lera som hämtats i Marocko. Tydligen väldigt mineralrik, mjukgörande och något så in i satan poröppnande. Det kan vara mina medfödda västerländska fördomar, men jag tvivlar på att de där hälsotillskrivna egenskaperna är något som har riktigt samma status i de nordafrikanska länderna som i Falkenberg. Men vad vet jag. Kanske har marockansk lerinpackning seglat upp på top tre över aktiva kulturbärare i exempelvis Libyen nu efter Gadaffis fall och allt.
Hela Ivory-paketet (Mmm... elfenben, jag älskar den fräscha och kolonialtidsklingande namnsättningen på behandlingspaketen) avslutades med en så kallad tropisk bris där hela gruppen fick återfukta huden med solrosolja och sedan sitta bakåtlutade på en träbänk och känna hur en perfekt blandning av varm och kall luft smekte våra kroppar. Sedan var det slut. Men för att förlänga upplevelsen fanns juvelen i deras spa-krona. Eldrummet. Ett halvmåneformat rum fyllt med dubbelbäddar där man kunde ligga och trycka i sig nötter och frukt framför en svinstor brasa. Eller hångla. Om jag fick swingerklubb-vibbar redan i början så peakade den känslan här. I bäddarna låg badrocksdraperade par i utspridda och kramades i skenet från brasan. Vissa i sked. Vissa lite mer omslingrade. Alla förenade i en slags rådande konsensus om att detta ÄR själva sinnebilden av total relaxing. Själv är jag inte så lite kluven. Kanske är jag ensam om att inte fullt ut förstå spa-fenomenets storhet, men att tillsammans med främmande människor smörja in kroppen i råvaror från tredje världen är inte odelad njutning för mig. Den totala avkopplingen uppstod först lite senare när jag och Josefine låg och slappade i vår totaltvagade och portömda mosighet uppe på rummet, i väntan på middagen. Det ligger dessutom till grund för hela min tes om att det inte är det välgörande i alla behandlingar som är spa-vistelsernas magiska dragningskraft, utan den lilla sömnbubbla man förpassas till när man äntligen återfår sitt privatliv igen, och ligger ensamma i en hotellsäng. För den mina damer och herrar var som ett långt härligt rus jag aldrig ville lämna.
Jag har ju tidigare skrivit återkommande gånger om hur obekväm jag känner mig i badhussituationer. Inte för att Falkenberg Strandbad går att jämföra med t.ex. Valhallabadet på så himla många punkter, men nog fan infann sig den där lite stela stämningen, som den brukar göra när man ska vistas semi-nakna bland en massa andra i varma och fuktiga utrymmen med någon slags Enya-musik konstant lågt skvalande från takhögtalarna. Den där förväntade och utlovade totala avkopplingen når aldrig riktigt i mål utan stannar oftast vid en slags energikrävande tvångsavslappning som tar ut sin rätt när man äntligen kommer till sitt rum igen. Kanske är det därför man förknippar spa-behandlingar med sådan fullkomlig vila. För att man är helt jävla utmattad efter en sådan session. Så är det i alla fall i mitt fall.
Jag ska inte klaga. Nu i efterhand så måste jag säga att det var en skön upplevelse och utöver den spa-relaterade delen av vår vistelse så var allting toppen. Personalen, servicen, maten och rummen får en fet tumme upp. Men jag måste berätta varför jag tycker att själva spa-prylen var en smula bisarr.
Jag tar det från början.
Vi kom dit. Klockan var 10.30 och och vi hade fått tid för en Ivory spa-behandling klockan 11.15. Rummet skulle vi inte få förrän vid två så vi fick varsin liten påse att stoppa badkläder i och sedan var det bara att gå till "The Retreat Club" för vidare instruktioner. Väl där möttes vi av den supertrevliga spa-personalen som välkomnade oss. Vi utrustades med varsin badrock samt tofflor i frotté och blev hänvisade till omklädningsrummet. Den ganska dämpade belysningen i kombination med mycket mörkt trä och en massa bruna läderfåtöljer längs väggarna i lokalen hade en klart lugnande effekt på mig. Att fåtöljerna var fyllda med andra redan ombytta spa-sugna människor som nu satt och betraktade oss hade en klart motsatt effekt så jag antar att de båda polerna på något sätt tog ut varandra och försatte mig i status quo. Vi bytte om.
När vi kom ut hade fåtöljerna tömts på folk. Det var gott och väl en halvtimme till det var vår tur att påbörja behandlingen så vi fick hänga lite i deras "öppna" spa-del, som bestod av ett långsmalt rum med en långsmal pool och en massa små bås längs ena långsidan. Båsen var utrustade med hudfärgade dubbelbäddar i något slags fuktsäkert material. Det var varmt och fuktigt och där låg olika par utspridda i några av dubbelbäddarna. Jag kände med ens hur mitt trygga status quo utmanades och drogs mot den mer otrygga polen. Jag hörde hur två tjejer i båset bredvid hyllade havsutsikten och bekräftade hur otroligt skönt och avslappnande det här var. Varken jag eller Josefine kände den totalt rejuvenerande känslan. Jag tyckte mer att det vilade en kraftig gruppsex-aura över rummet. Josefine höll med. Men vi provade poolen och tittade på utsikten tills det var dags för oss att påbörja själva spa-behandlingen.
Jag hade ingen aning om vad det där Ivory-paketet innehöll men hade sett lite bilder och det såg typiskt spa:igt ut. Nu var det vår tur att sitta i läderfåtöljerna och sippa på ett glas cava en stund. Jag svepte glaset och kände hur det surrade till lite skönt och kände hur jag började vaggas in i en lite mer avkopplad känsla. Plötsligt stod en spa-värdinna framför oss och förklarade att Ivory-paketet innebär att man forslas längs en slinga i grupper om sex personer (i vårt fall ytterligare ett par samt två "tjejkompisar") och sedan själva utföra olika spa-ritualer på varandra i grupp. Inte ens ett helrör cava hade gjort jobbet för den anspänningen jag kände när hon presenterade menyn som bestod av olika exotiska behandlingar från världens alla hörn och därtill fyra sorters bastu. Plötsligt steg vi in i en värld av våt marmor och guldskimrande mosaikdetaljer.
Första stationen var fotbad. Gruppen placerade sig på en lång rad med fötterna i var sitt kar nedsänkt i golvet. Spa-värdinnan förklarade att det var nu det började och berättade att karet hon höll i innehöll salt från döda havet och att det skulle vara särskilt mjukgörande eller nåt. Till höger om oss på bänken fanns varsin trähammare av ett delikat malaysiskt träslag som vi skulle använda till att slå på våra fötter med. Jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gapflabb. Det var det bästa sättet jag kunde komma på att kamouflera min skam.
Skammen över att sitta där och ha dragit en av vinstlotterna i lotteriet som delade upp världen. Skammen över att sitta där lite småfet och bortkommen och hamra på mina stackars västerländska medelklassfotsulor med en pytteliten hammare från Malaysia. Skammen över den bisarra känslan som uppstår när man plötsligt inser att det finns människor runt om i världen vars hela jävla liv går ut på att varje dag rena sitt vatten från salt och smuts för att göra det hyfsat drickbart. För att överleva. Samma salt som något jävla as sedan flygfraktar till anläggningar precis som den vi just befann oss på, så att övertygande spa-värdinnor kan kokettera med hur svinspeciellt det där saltet från döda havet är, som hon strax kommer att skopa i karen med lagom varmt och svinrent dricksvatten för att våra fossingar ska få det riktigt bra. Det är sånt man verkligen känner att man förtjänar när man slutkörd av att under ett halvår gått och dragit fötterna efter sig samtidigt som man åtnjutit världens bästa föräldraförsäkring.
Sedan var det dags för en ansiktsmask av handutvunnet shiasmör från Ghana (fair trade for extra nice – såklart) och lite ångbastu på det. Därefter stod en uppfriskande ispeeling på shemat. Gruppen samlades runt en piedestal som hela tiden fylldes på med färsk is från ett rör i taket. Jag lekte med tanken på att det var direktimporterad is från ett polarisflak som någon stackars isbjörn hade hjälpt till att paddla i vår riktning i sina desperata försök att rädda sig själv. Men det var nog tyvärr bara vanlig svensk grisa-is från en big ass ismaskin uppe i taket. Vi gnydde medan vi skrubbade oss själva och varandra med isen och tog sedan vår tillflykt in till den speciella aromabastun som ur min lekmannamässiga synvinkel var typ precis som en helt vanlig bastu men med en frisk doft av eteriska oljor.
Det uppstår en speciell, ganska tyst, stämning när man föses ihop sådär med en massa okända människor i halvnaket tillstånd och tvingas umgås men ändå inte. Man är ju inte där för att träffa vänner precis. Samtidigt känns det märkligt att inte låtsas om varandra, vilket är precis vad man gör låtsas inte som att man är ytterst vaksam på minsta rörelse, tonskiftning, allt. Man vill uppföra sig så att man inte blir ett samtal dem emellan sedan. Men till vilken nytta egentligen? Jag började leka med tanken på hur mycket som skulle krävas för att rubba det sociala spelet totalt ur balans. Hade det räckt att mannen med snickarkropp plötsligt hade släppt sig ljudligt där inne i bastumörkret och blandat upp den citrusbaserade basnoten med ett nyans av rutten tarm? Eller hade vi låtit det passera? Jag är osäker på om jag ens hade brutit pakten om någon i sällskapet hade plockat fram ett litet läderetui med tändare, sked etc och började mecka till en kabbe heroin och injicerat där inne på bastuns nedre steg. Vi befann oss fullkomligt i spa-värdinnornas våld. Lydde minsta vink och gjorde exakt som vi blev tillsagda.
Efter att nästan ha gått åt i värmen var det ut igen och sitta i ett varmt bad mittemot nästa grupp som nu hade placerat sig på rad i fotbadsstationen och satt och pickade på sina fotsulor. Här började jag på riktigt känna yrsel av alla kast mellan olika värme och fukthalter och alla stationer. Josefine fick hämta vatten och jag kände också att min självmedvetenhet trubbades av markant, vilket var en jävla tur med tanke på nästa station som var turkiskt hamam. Tre och tre samsades vi om ytorna som bestod av varma bäddar av marmor. Jag hade svårt att hamna i rätt position och kände mig smidig som en valross när jag halkade runt på min buk. När vi var ordentligt skrubbade fick vi duscha av oss och vänta medan värdinnan hällde hinkvis av skumvatten över marmorskivorna och skrapade av dem med en gummiskrapa. Det var kanske det mest knepiga delen av den totala spa-upplevelsen. Att behöva stå och se på medan de grovhugget rengjorde våra stenaltare från hudavlagringar inför nästkommande sittning (eller liggning för att vara mer specifik).
Näst sista stoppet var en nordafrikansk bastu eller Rasul där vi skulle smeta in oss i en speciell lera som hämtats i Marocko. Tydligen väldigt mineralrik, mjukgörande och något så in i satan poröppnande. Det kan vara mina medfödda västerländska fördomar, men jag tvivlar på att de där hälsotillskrivna egenskaperna är något som har riktigt samma status i de nordafrikanska länderna som i Falkenberg. Men vad vet jag. Kanske har marockansk lerinpackning seglat upp på top tre över aktiva kulturbärare i exempelvis Libyen nu efter Gadaffis fall och allt.
Hela Ivory-paketet (Mmm... elfenben, jag älskar den fräscha och kolonialtidsklingande namnsättningen på behandlingspaketen) avslutades med en så kallad tropisk bris där hela gruppen fick återfukta huden med solrosolja och sedan sitta bakåtlutade på en träbänk och känna hur en perfekt blandning av varm och kall luft smekte våra kroppar. Sedan var det slut. Men för att förlänga upplevelsen fanns juvelen i deras spa-krona. Eldrummet. Ett halvmåneformat rum fyllt med dubbelbäddar där man kunde ligga och trycka i sig nötter och frukt framför en svinstor brasa. Eller hångla. Om jag fick swingerklubb-vibbar redan i början så peakade den känslan här. I bäddarna låg badrocksdraperade par i utspridda och kramades i skenet från brasan. Vissa i sked. Vissa lite mer omslingrade. Alla förenade i en slags rådande konsensus om att detta ÄR själva sinnebilden av total relaxing. Själv är jag inte så lite kluven. Kanske är jag ensam om att inte fullt ut förstå spa-fenomenets storhet, men att tillsammans med främmande människor smörja in kroppen i råvaror från tredje världen är inte odelad njutning för mig. Den totala avkopplingen uppstod först lite senare när jag och Josefine låg och slappade i vår totaltvagade och portömda mosighet uppe på rummet, i väntan på middagen. Det ligger dessutom till grund för hela min tes om att det inte är det välgörande i alla behandlingar som är spa-vistelsernas magiska dragningskraft, utan den lilla sömnbubbla man förpassas till när man äntligen återfår sitt privatliv igen, och ligger ensamma i en hotellsäng. För den mina damer och herrar var som ett långt härligt rus jag aldrig ville lämna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)