Jag är ganska kass när det kommer till politik, samhällsekonomi, djuplodande statistiska analyser och så vidare. Dessutom kommer det alltid någon viktigpetter och viftar en under näsan med sin klarsynta samhällsanalys. Sällan med något faktiskt förslag på lösningar men desto oftare med välformulerade problemställningar och fritolkad statistik. Det går utför. Alla andra är idioter. Ingen annan fattar någonting. Men jag skiter i det. För jag tänkte passa på att bara tycka en grej. Baserat helt på känsla.
Det känns som att något håller på att gå åt helvete i det här landet. På riktigt. Och det har gått fort. Lite väl fort. Begreppet integrationspolitik har ersatts av flyktingpolitik och flyktingfrågan är verkligen brännhet. Inte så konstigt men det puttrar i varenda vrå. Det Sverige som för bara några månader sedan kändes ganska enat i sin allmänna inställning till humanism känns plötsligt extremt mycket kallare, och ibland visar det sig på ett sätt som jag tycker är mycket läskigare än maskerade mobbar och nassedemonstranter. Den nya kylan smyger sig på. Normaliserar. Åsiktstaket höjs och kanske håller det rentav på att blåsa av. Det som tidigare kanske har betraktats som överdriven, eller i varje fall aningen tveksam retorik med allt för snabba och lättvindiga jämförelser med den samhälleliga tillvänjningen av judehat under 30-talets Tyskland, känns plötsligt inte alls lika överdriven. Den nya kylan smyger sig på. Sänker ribban.
Jag tänker på de senaste veckornas oproportionerliga protester mot ett antal temporära asylboenden för barn och familjer i det mest vita välbärgade bältet här i Göteborg och på andra platser runt om i landet. En uppvisning i när
vanligt fölks oro övergår i panik och en samtalston urartar totalt i slutna facebook-grupper och på överfulla informationsmöten. Öppen rårasism som först hejas på, eller i vart fall inte motsägs, sansas efter ett tag. Men enbart av strategiska skäl. En klassisk ögontjänarmentalitet. Anledningen: ett förslag om att upprätta några asylboenden utspridda över bland annat några stadsdelar som inte gjort ett piss för integrationen hittills. Så lite det krävs för att släppa den korrekta fasaden. Den nya kylan smyger sig på. Beklämmande. Ynkligt rentav.
Jag vill påpeka att jag känner mig stolt över att känna så många som bor på i dessa områden men som är klarsynta och starka nog att gå mot strömmen och inte dras med rakt ner i den kokande kitteln. Vänner, kollegor och bekanta. Hatten av. Det måste vara extremt obekvämt att öppet våga sätta sig på tvären och tycka tvärtom i stans allra hårdast segregerade (priviligerade) områden. Särskilt när tonläget höjts och man förväntas göra uppror mot ett förslag vars avsikt är att lösa ett humanitärt problem.
Kommunpolitikerna har liksom äntligen haft den goda smaken att aktivt försöka efterleva stadens vision om att bli en hållbar stad som är öppen för världen. Och att i den kris landets alla kommuner står inför faktiskt försöka göra nåt åt ett hittills ganska misslyckat integrationsarbete och inte bara slentrianplacera asylboenden i stadens nordöstra stadsdelar som vanligt. Utan föreslå platser i Askim, Brottskär, Skintebo, Fiskebäck, Långedrag etc. Det är ju egentligen bara så jävla rimligt. Man hade ju nästan kunnat tänka sig att det skulle knorras, men reaktionerna skulle utveckla sig lika aggressivt som en bensinbrand trodde jag faktiskt inte.
Det hela får ett litet extra olustigt skimmer när man tänker på hur tongångarna gick därute i höstas, när den ditintills abstrakta flyktingvågen plötsligt fick ett ansikte i form av en 3-årig död liten kille som låg uppspolad på en turiststrand i Turkiet. Då ville alla hjälpa till. Då var stämningen varm och mänsklig. Jag vet att jag läste om organiserade klädinsamlingar i bland annat ovan nämnda områden. Om deltagande i den stora Refugees Welcome-manifestationen på Götaplatsen. Om ett stolt engagemang och bilden av den glada godheten. Som nu, lika plötsligt som med en fingerknäppning, verkar ha förbytts mot något helt annat. Nu när invandrarna kommer lite närmre än vad man är van vid, blir verkliga på ett helt nytt sätt, då känns det plötsligt inte alls lika självklart att
öppna sitt hjärta längre. Möjligen hjälpa. Men absolut inte där. Inte nu.
Jag har iakttagit det hela lite från sidan, bland annat fått berättat av en kollega som har haft god insyn i den slutna facebook-gruppen och jag häpnar ändå lite. Skälen till protesterna är ibland absurt konstlade och fyllda av löjeväckande hyckleri och ibland vara lika grovformulerade som gammal klassisk skånerasism. Hackat och malet i samma påse. Någon tycker att placeringen av ett asylboende så nära havet är att vaska strandtomt. Motiveringen är att slöjbeklädda kvinnor ändå inte njuter av den härliga havsbrisen i håret... Hahahaaaarggghhfdfsefsef... Sorry, det var bara skrattet som fastnade i halsen. Plötsligt värnas det också något alldeles enormt om floran och faunan, som skulle riskera att hotas om det byggs bostäder åt random folk sådär nära. Det snackas om att åka räkmacka in på svindyr tomtmark och hur orättvist det är att flyktingar ska få bo gratis på så dyr mark i anslutning till ett plötsligt lovsjunget rekreationsområde. Räkmacka verkligen.
Andra går mer rakt på sak och blir duktigt ryggdunkade när de raljant kallar de ensamkommande barnen för små IS-krigare, Våldtäktsmän och skäggbarn. Man tror fanimej knappt att det är sant. Men det är det. Hotiska flygblad delas ut. Gruppen växer och diskussionerna förs mellan skål och vägg i facebookgrupper under
oroliga grannars flagg i de sociala mediernas sunkiga
chambre separee. Käftar man åker man ut. På informationsmötena mobiliserar man strategiskt med det tunga välartikulerade artilleriet. Jurister som bor i området gör gällande att de minsann kommer göra allt för att förhala ett eventuellt byggbeslut. Varenda kryphål kommer utforskas. Det kan ta upp till åtta år. En sådan jävla skitstil. Det är den nya kylan som smyger sig på. Oroliga röster pratar om rädslan för sina barns säkerhet. De låter resonabla och hävdar att de minsann tycker att alla behöver dra sitt strå och att de gärna skulle vilja hjälpa till. Men inte precis just där. Det är återkommande. Och när diskussionen gått några varv har tonen skruvas upp och någon VERSALSKRIVER rätt ut att det kanske inte är så smart att bygga flyktingboenden i områden där ingen vill ha dem. Nä. Nog fan är det så alltid. Och det är där hela skon också klämmer.
Det är lätt att glömma att vi pratar om människor. Som redan är här. Det är inte tal om några lyxiga resorts som ska byggas i spekulavit syfte för framtida behov. Det handlar om att lösa en akut kris och om att vi som land ska kunna leva upp till vår beryktade humanism och inte förvara människor i ovärdiga byggbaracker längre än nödvändigt. Det är misär som det är. Det är dessutom ensamkommande barn det handlar om i första hand. Även om det i många fall rör sig om nästan myndiga personer så är de ändå någons barn som har skickats iväg från ett ställe helt utan framtid (inom överskådlig tid) i hopp om ett bättre liv. Här. Där. Någon annanstans. Det är ganska så magstarkt och inte så lite cyniskt att ens antyda att det skulle röra sig om några lystna lycksökare som kommer hit för att suga ur vår välfärd för att det är så jävla sweet. Livet som flykting i Sverige är redan ganska oglamouröst och så lite likt en nöjestripp man kan tänka sig som chartersvenne. Att ens närma sig ett resonemang där man lägger en skuldbörda på dessa barn för IS brott mot mänskligheten, när det de facto är just det de flytt från, är bara så jävla osmakligt att jag inte vet vad jag ska säga. Men när den egna komfortzonen utmanas upphör tydligen all värdighet att gälla. Då blir det medeltid för hela slanten. Och plötsligt har den nya kylan kopplat sitt grepp.
Det verkar för övrigt väldigt lätt att frikoppla hjärncellerna och helt bortse från hur det skulle vara att själv befinna sig i den situationen eller hur det skulle kännas att skicka iväg sitt eget barn till ett annat land om de gemensamma krafterna i bostadsområdet hen skulle bli placerad i gjorde sitt yttersta för att motarbeta och försvåra ankomsten. Men det hade nog känts rätt så förjävligt tänker jag. För att inte tala om hur jävla ledsamt det måste kännas för barnen som förvisso har landat på en tryggare plats, men trots det måste känna sig ganska vilsna och modstulna – och då få klart för sig hur in i helvete ovälkommen man är. Räkmackeflykting och allt det där. Inget glidmedel för integrationen direkt.
Alltså, jag kan verkligen förstå människors oro på flera plan. Jag skulle också känna oro om någon plötsligt knackade på dörren och sa att nu kommer det att flytta in hundra flyktingbarn i kåken bredvid. Eller tiotusen tyska bögar. Det är naturligt och mänskligt att bli lite nervig inför sånt som känns främmande, och vi är nog lite var till mans formade av mediarapportering, lösryckt statistik och många års ultradassig integrationspolitik. Men det är skillnad på att uttrycka oro på ett sansat sätt... och på att gå totally fucking bananas. Det känns som ganska enkel matematik att det kommer fungera mycket bättre om ett bostadsområde går samman för att se hur de kan samarbeta för att få allt att fungera istället. Det skulle troligen vara en ganska bra grundplåt för att hjälpa till att skapa lite mer välmående hos traumatiserade människor istället för tvärtom. Någonstans mitt i allt kaos förväntar man sig ju ändå att tänkande människor ska vakna upp och lukta på kaffet och egentligen tror jag att de flesta i de här stadsdelarna ändå innerst inne inser att det banne mig är deras tur att dra ett strå till stacken nu. Om inte för att faktiskt ha en chans att vara med och skapa lite bra integrationsförutsättningar för en gång skull, så för solidariteten mot resten av kommunen och det här landets invånare kanske? Men att det kommer bli lika bekvämt och mysigt som hemma i badtunnan kan man nog glömma. En flyktingkris är aldrig bekväm. Särskilt inte för de som flyr.
Och jag fattar såklart att det kostar pengar. Att det inte är lätt. Att allt ska finansieras. Att vi har ett tak. Men det är en annan fråga. Märk väl att det här inlägget handlar om att uppmärksamma hur de här trettiotalsvibbarna har legat sked och omärkt vuxit sig in i Sverige. Det handlar om hur intoleransen har brunnit upp och hur en ny sorts tolerans har uppstått ur dess aska. En tolerans som luktar brunt lång väg. En tolerans som tillåter att prata om invandrare och flyktingar på vilket jävla sätt som helst i princip. Och visst är Sverige påväg att förändras. Det kanske måste bli så hur tråkigt det än är. Kanske har vi levt i fred så länge att vi helt har tappat konceptet kring vad ett krisläge är. Flyktingströmmarna som vi så gärna var med och välkomnade i höstas har nu reducerats till en klinisk
flyktingfråga.
Det är ironiskt på ett väldigt osmickrande sätt, hur mycket energi det plötsligt verkar finnas till ovan nämnda flyktingfråga, men hur jävla fel den används. Det är så lätt att vara flyktingvänlig på avstånd. Och här ska jag vara snabb att erkänna att jag och min familj har varit ganska kassa på att engagera oss och hjälpa till utöver klädinsamlingar och sms-bidrag. Men vi går åtminstone inte man ur huse för att försöka häva byggplaner för asylboenden bara för att det inte matchar dagens outfit. Att det skulle handla om att bevara naturskyddsområden och rekreationsområden ger jag inte ett piss för. Den här typen av egoister skulle fan äta biotoper till frukost om de hade möjlighet att förvärva och exploatera ett A-läge för egen vinning. Därmed är deras så kallade oro också en futtig ursäkt. För vaddå, skulle människor som redan bor i invandrartäta stadsdelars oro vara mindre värd? Det verkar nästan så.
Nä. Ibland måste man bita ihop och göra det som är rätt även om det känns läskigt. Så att inte den nya kylan växer sig starkare och blir något annat.
