Igår kväll var vi på IKEA. Köpte lite skit och sånt man behöver för att hålla sitt hems standard något över knarkarkvartsnivå.
När vi gått förstya varvet och kom till restaurangavdelningen började Juniorette tjata om glass med en slags bryta-ner-psyket-taktik som skulle fått förhörsledarna på guantanamobasen att drömma blött. Jag skämtar inte. Det hade fanimej varit lättare att plocka ner månen än att försöka trixa bort ett pitstop med glass.
När vi kom fram till bambadisken beställde jag en barnportion köttbullar till Juniorette och varsin pånn-fritt till mig och J. Bakom disken stod två riktigt flegmatiska varelser. Riktiga femfemmor.
"En sån här eller?" frågade den ene och troligen mest efterblivne av dem och höll upp en liten liten glasskål som ungefär rymde motsvarande en liten McDonalds-pommes. Jag frågade om det inte gick bra att köpa en tallrikstor portion istället. Herregud det skulle jag aldrig gjort. Den efterblivne killen gapade och såg ut som ett stort frågetecken. Hur skulle han nu göra.
Han frågade sin något mindre utvecklingsstörda kollega om det gick bra att fylla en tallrik istället. Jag förstod snabbt att det var ett knivigt problem som bollade runt uppe i tomrummet hos de båda. Till svar grimaserade han som att han just fått sista frågan i "Vem vill bli miljonär" men inte hade några livlinor kvar.
Efter en stund svarade han att det skulle bli trubbel i betalningsprocessen om vi kom med en tallrik pånn-fritt utan något annat. Skålar fick det bli. Med en tom tallrik vid sidan så att vi skulle kunna lägga upp våra små vidriga friterade potatisstavar på den när vi passerat kassan. Det är service IKEA-style.
Vi diskuterade senare att när de kom hem och fick frågan hur de hade haft det på jobbet så skulle de troligen ha beskrivit sin dag som en riktig helvetesdag. "Jo fatta att det kom in två riktiga jävla svin idag. De bad att få pommes på en tallrik istället för skål som är standard. Fatta. Tallrik. Så jääävla sjukt."
Det är verkligen fantastiskt hur statisk en organisation kan bli när den körts igenom effektivitetsmaskinen X antal gånger. IKEA har jobbat så hårt med att strömlinjeforma varenda litet steg som tas från att man stiger innanför karuselldörrarna tills det att man passerat femkronorskorven, att om valet av uppläggningsfat inte följer standard 1A så faller allt ihop som ett jävla korthus.
När vi kom fram till kassan köpte vi bara ett glas läsk och två gratisvatten och utnyttjade istället deras system med fri påfyllning. Plötsligt var alla sugna på läsk och det stod ju inget om att man inte fick ta sina refills i andra glas. Vi kände oss ruggigt gatusmarta där vi satt och snyltdrack som en slags vild protest.
Lite senare när vi skulle ta en titt på porslinsavdelningen tyckte både vi och Juniorette att det var en god idé att checka in henne på lekavdelningen en stund. Jag gjorde misstaget att fråga om åldersgränsen som visade sig vara tre år. Jag frågade om det var OK att lämna henne trots att det är en dryg månad kvar tills dess att hon blir bollhavsmyndig. Det var det ICKE, vilket i sin tur resulterade i att Juniorette blev på extremt brunt humör som höll i sig resten av varuhusvistelsen.
IKEA, Sveriges flaggskepp internationellt, är säkert jättebra om man ska köpa en stol, ett bord och lite värmeljus. Det är när man som besökare försöker tänka lite själv man hur jävla nassestyrt och oflexibelt det är.
lördag, september 29, 2007
fredag, september 28, 2007
tisdag, september 25, 2007
En magnifik pjäs
Idag var jag med om nåt man inte är med om varje dag. En kul grej på vagnen hem.
På järntorget hoppde en man på. En till synes helt vanlig svensk man. Fast inte helt vanlig. Det som skiljde honom ur mängden var att han såg ut som en slags hybrid mellan Saddam Hussein (för 10 årsedan) och Tom Selleck (för 20 år sedan). Och då pratar jag i högst positiva ordalag.
Mannen ställde sig längst fram i vagnen och såg magnifik ut på ett mycket ödmjukt sätt. Han verkade nästan omedveten om sin gåva, trots att han praktiskt taget skyltade med sin pjäs, sin doning, sin dräpare. Vi snackar VM-material. Utan tvekan.
Jag kände mig stolt över att få dela vagn med en man som var så mycket man. Om än bara för några hållisar. Jag hann även tänka; hoppas att han har vett att värdera sin tillgång, för utan den är han ingenting. Iallafall inget mer än en svennig typ i beige moccajacka med alldeles för korta ärmar. Nu var han istället en tuff rackare med kejsarpondus.
Jag kände mig glad för hans skull. Uppriktigt jätteglad. När jag hoppade av var jag alldeles lätt i sinnet.
Det var längesedan jag såg en sådan bjässe till mustash.
På järntorget hoppde en man på. En till synes helt vanlig svensk man. Fast inte helt vanlig. Det som skiljde honom ur mängden var att han såg ut som en slags hybrid mellan Saddam Hussein (för 10 årsedan) och Tom Selleck (för 20 år sedan). Och då pratar jag i högst positiva ordalag.
Mannen ställde sig längst fram i vagnen och såg magnifik ut på ett mycket ödmjukt sätt. Han verkade nästan omedveten om sin gåva, trots att han praktiskt taget skyltade med sin pjäs, sin doning, sin dräpare. Vi snackar VM-material. Utan tvekan.
Jag kände mig stolt över att få dela vagn med en man som var så mycket man. Om än bara för några hållisar. Jag hann även tänka; hoppas att han har vett att värdera sin tillgång, för utan den är han ingenting. Iallafall inget mer än en svennig typ i beige moccajacka med alldeles för korta ärmar. Nu var han istället en tuff rackare med kejsarpondus.
Jag kände mig glad för hans skull. Uppriktigt jätteglad. När jag hoppade av var jag alldeles lätt i sinnet.
Det var längesedan jag såg en sådan bjässe till mustash.
Martin Lidberg jag pekar på dig
Fan jag börjar bli rejält med trött på Martin Lidbergs konstgjorda leende. Det är ju överallt gaddämit. Hur länge ska det få fortgå egentligen? När ska någon säga: "stopp Martin nu räcker det. Fan vad det räcker!"Jag pallar inte att se hans putröv och glansiga skjortor i något mer sammanhang. Jag blir tokig. Jag håller på att tappa det. Visst, jättefint att han hittade ett nytt intresse men det finns en gräns för hur mycket vi andra orkar se och höra. Nittionio procent av oss tokskiter i allt han tar sig för sålänge vi slipper att medialt sondmatas med det.
Nä, det har gått för långt nu.
Jag skulle vilja spöa skiten ur honom. Ut på går'n bara. Mötas man mot man - kanske i gryningen. Ja, i gryningen skulle det vara. Uppgörelser gör sig bra i morgondis. När man kan se andedräkten ryka. Så skulle jag peka på honom. Knäpptyst. Jag är nämligen rätt bra på att peka tufft om jag får säga det själv.
Sedan hade han givetvis mördat mig på två röda med sina grova dasslockshänder. Jag är ju inte dum i huvudet. Jag fattar givetvis att jag och min smala lösfeta kropp skulle vara lika chanslös som en bananfluga i en lönnsirapsfabrik mot det dansanta brottaraset.
Men just det där i gryningen, man mot man, lät fint.
Cowboytufft.
fredag, september 21, 2007
Storsint trollkarl
Jag blev tipsad om att John Houdi kommenterat min blogg på sin blogg. Jag hade i förbifaten hånat honom och Joe Labero. Trodde jag.
Jag klickade på länken, blundade med ena ögat och kisade med det andra. Tänkte att nu jävlar trollar han bort mig med nåt av sina fräna trix. Men icke. På sin blogg verkade han istället närmast mallig för att jag slagit ihop honom och Labero under epitetet "rikstrollisar". Att jag i samma veva kallade honom "Fatso" väckte inget ont blod.
"Faktiskt jäkla kul och smickrande att han satte mig som “rikstrollis” tillsammans med Labbe. Inte illa!"
Storsint måste jag säga. Sist jag kallade någon fatso rakt upp i ansiktet fick jag så mycket stryk att ordet försvann ur mitt ordförråd.
Men det är en annan historia...
Jag klickade på länken, blundade med ena ögat och kisade med det andra. Tänkte att nu jävlar trollar han bort mig med nåt av sina fräna trix. Men icke. På sin blogg verkade han istället närmast mallig för att jag slagit ihop honom och Labero under epitetet "rikstrollisar". Att jag i samma veva kallade honom "Fatso" väckte inget ont blod.
"Faktiskt jäkla kul och smickrande att han satte mig som “rikstrollis” tillsammans med Labbe. Inte illa!"
Storsint måste jag säga. Sist jag kallade någon fatso rakt upp i ansiktet fick jag så mycket stryk att ordet försvann ur mitt ordförråd.
Men det är en annan historia...
onsdag, september 19, 2007
Lite spårvagnsgnäll (igen)
Det är nåt visst med kollektivtrafik. I synnerhet spårvagnarna. Jag börjar bli bra less på spårvagnarna och alla vedermödor som kantar varje färd med de bullriga asen. Och då är jag ändå ganska så härdad om jag får säga det själv.
Idag när jag hoppade på såg jag att två platser gapade tomm. I rusningstrafik. Fishy såklart men jag trängde mig snabbt fram i hopp om att kanske, men bara kanske få vila mina utarbetade lekamen.
När jag kom fram förstod jag varför ingen paxat platserna. Båda sätena var mörkare till färgen. Jag vågar mig på en vild spekulation att de möjligtvis blivit fullkomligt impregnerade av alkisurin. Jag bet ihop och blockerade mitt luktsinne på mental väg. Passerade. Aldrig begagna de platserna igen, oavsett vagn, säger jag bara. Samtidigt går man knappast säker någonstans. Varenda yta på våra lokala färdmedel får vilken medicinsk bakterieodling som helst att framstå både smaskig och lockande.
Fy fan!
Och igår när jag och J hoppade på vagnen på Grönsakstorget dröjde det knappt en hållplats innan vi blev svårt antastade av en missbrukare av grandios modell. Han klev på och valde ut oss direkt eftersom vi båda välsignats med det sociala handikappet bum-appeal. Svåraste graden. Tillsammans uppstår närmast en superhjälteförmåga där vi som små elektromagneter suger till oss varenda bettlare inom en mils radie, som om de var järnfilspån. Vad man nu ska med en sådan förmåga till.
I och för sig kan man nog säga att vi tiggde om det eftersom vi alldeles självmant valde att sätta oss längst bak i vagnen, på den s.k. pundarbänken.
Iallafall var mannen mycket yvig och närgången. Han var klädd i en röd skinnrock som blivit något spräcklig av hans vilda leverne. I handen höll han en påse tomglas som han hela tiden råkade stöta mot mina byxben. Han stod så att alla flyktmöjligheter var eliminerade. Han spottade när han pratade och blottade sitt hyfsat vissna apelsingula tandgarnityr. Jag fick saliv på min sko och J på sitt äpple.
J fick nästan panikångest och jag kände sådan vämjelse att jag inte annat kunde än skratta... ett dåreskratt... ända tills jag kom på att mannen 20 cm från mig var den person som gett Hepatit ett ansikte.
Folk tittade enligt svensk standardmodell som att vi var idioterna. Medan mannen pratade högt och sinnessjukt om sin (enligt egen utsago) MYCKET gode vän Björn Cederberg som tydligen skrivit en bok om svenska samarbeten med Stasi på den gamla goda DDR-tiden. Han skröt om sin författarvän, sa att han skulle signera böcker under bokmässan och att det var hans absolut BÄSTA vän. Spännande.
Om det skulle vara sant är det fanimej en bok jag måste läsa.
Trots allt lidande. Tänk vad mycket man får uppleva när man välje spårvagn som färdmedel.
Idag när jag hoppade på såg jag att två platser gapade tomm. I rusningstrafik. Fishy såklart men jag trängde mig snabbt fram i hopp om att kanske, men bara kanske få vila mina utarbetade lekamen.
När jag kom fram förstod jag varför ingen paxat platserna. Båda sätena var mörkare till färgen. Jag vågar mig på en vild spekulation att de möjligtvis blivit fullkomligt impregnerade av alkisurin. Jag bet ihop och blockerade mitt luktsinne på mental väg. Passerade. Aldrig begagna de platserna igen, oavsett vagn, säger jag bara. Samtidigt går man knappast säker någonstans. Varenda yta på våra lokala färdmedel får vilken medicinsk bakterieodling som helst att framstå både smaskig och lockande.
Fy fan!
Och igår när jag och J hoppade på vagnen på Grönsakstorget dröjde det knappt en hållplats innan vi blev svårt antastade av en missbrukare av grandios modell. Han klev på och valde ut oss direkt eftersom vi båda välsignats med det sociala handikappet bum-appeal. Svåraste graden. Tillsammans uppstår närmast en superhjälteförmåga där vi som små elektromagneter suger till oss varenda bettlare inom en mils radie, som om de var järnfilspån. Vad man nu ska med en sådan förmåga till.
I och för sig kan man nog säga att vi tiggde om det eftersom vi alldeles självmant valde att sätta oss längst bak i vagnen, på den s.k. pundarbänken.
Iallafall var mannen mycket yvig och närgången. Han var klädd i en röd skinnrock som blivit något spräcklig av hans vilda leverne. I handen höll han en påse tomglas som han hela tiden råkade stöta mot mina byxben. Han stod så att alla flyktmöjligheter var eliminerade. Han spottade när han pratade och blottade sitt hyfsat vissna apelsingula tandgarnityr. Jag fick saliv på min sko och J på sitt äpple.
J fick nästan panikångest och jag kände sådan vämjelse att jag inte annat kunde än skratta... ett dåreskratt... ända tills jag kom på att mannen 20 cm från mig var den person som gett Hepatit ett ansikte.
Folk tittade enligt svensk standardmodell som att vi var idioterna. Medan mannen pratade högt och sinnessjukt om sin (enligt egen utsago) MYCKET gode vän Björn Cederberg som tydligen skrivit en bok om svenska samarbeten med Stasi på den gamla goda DDR-tiden. Han skröt om sin författarvän, sa att han skulle signera böcker under bokmässan och att det var hans absolut BÄSTA vän. Spännande.
Om det skulle vara sant är det fanimej en bok jag måste läsa.
Trots allt lidande. Tänk vad mycket man får uppleva när man välje spårvagn som färdmedel.
tisdag, september 18, 2007
Citerad i Gomorron Sverige
Som några läsare och lite annat löst folk omkring mig verkar ha lagt märke till så blev jag alltså citerad i morse. En kollega ringde när jag som bäst höll på att installera Juniorette på dagis. Han lät omåttligt förtjust.
Deras bokrecensent Magnus Utvik snicksnackade om Björn Ranelids senaste alster. Som påhäng till alltihop läste han upp lite smått och gott som han hittat när han googlat runt lite. Dels en diss från Virtanen och så följande citat från min alldeles egen blogg:
"Det finns få människor som jag kan bli så uppretad av genom att bara se på. Björn Ranelid är en av dem. Jag är trött på Björn Ranelid. Jag vill inte se honom mer. Att höra honom skulle bara bli för mycket. Jag tror att jag hatar Björn Ranelid."
Det kändes märkligt.
Först skrattade jag. Inte varje dag man får sina texter upplästa i statlig television. Sedan blev jag lite ledsen. Jag kände mig elak. Inte för citatet ovan. Jag gillar verkligen inte Björn Ranelid. Jag vet inte om jag hatar honom heller. Eller fan, det gör jag nog. Åtminstone odiggar jag honom rätt mycket.
Men det var jävligt dumt av mig att dra en parallell mellan hans läppar och ett svullet anus. Särskilt eftersom han tydligen haft komplex för dem i hela sitt liv. Så förlåt mig Björn. Det var jättedumt sagt.
Jag har faktiskt ingen aning om hur ett svullet anus ser ut.
Länk till klippet >>
Deras bokrecensent Magnus Utvik snicksnackade om Björn Ranelids senaste alster. Som påhäng till alltihop läste han upp lite smått och gott som han hittat när han googlat runt lite. Dels en diss från Virtanen och så följande citat från min alldeles egen blogg:
"Det finns få människor som jag kan bli så uppretad av genom att bara se på. Björn Ranelid är en av dem. Jag är trött på Björn Ranelid. Jag vill inte se honom mer. Att höra honom skulle bara bli för mycket. Jag tror att jag hatar Björn Ranelid."
Det kändes märkligt.
Först skrattade jag. Inte varje dag man får sina texter upplästa i statlig television. Sedan blev jag lite ledsen. Jag kände mig elak. Inte för citatet ovan. Jag gillar verkligen inte Björn Ranelid. Jag vet inte om jag hatar honom heller. Eller fan, det gör jag nog. Åtminstone odiggar jag honom rätt mycket.
Men det var jävligt dumt av mig att dra en parallell mellan hans läppar och ett svullet anus. Särskilt eftersom han tydligen haft komplex för dem i hela sitt liv. Så förlåt mig Björn. Det var jättedumt sagt.
Jag har faktiskt ingen aning om hur ett svullet anus ser ut.
Länk till klippet >>
söndag, september 16, 2007
Fejsboken främjar orättvisa
Jag trodde att Facebook var ett community för alla. Tydligen inte.
Man får inte vara med om man är äldre än 97 år. Det är ju förjävligt. Sådan totalt onödig åldersdiskriminering. Folk födda igår kan gå med utan vidare men världens alla pigga seniorer får kalla handen. Det är ju orimligt. Det skulle vara bra mer logiskt att banna alla människor i arbetsför ålder (20-65).
Tänk vad detta ställer till för alla världens gamlingar. De som inte kommer ut så ofta, de som kanske inte har möjlighet att träffa sina gamla polare varje dag och de vars liv faktiskt består av 100% fritid. Ska de inte få vara med?
Tro fan att de gör sina enerverande upprorsförsök genom att gå till affären på sena eftermiddagar, boka kvälls och helgpassen i tvättstugan och åka kollektivt in till city just när rusningstrafik råder. De är lack. Jag börjar fatta hur de resonerar. "Om VI inte får vara med så ska vi se till att NI får ett helvete med OSS. Fuck the society." Så hade jag med gjort.
De har blivit tvugna att gå ihop, enas och skapa ett eget community med egen agenda.
Man får inte vara med om man är äldre än 97 år. Det är ju förjävligt. Sådan totalt onödig åldersdiskriminering. Folk födda igår kan gå med utan vidare men världens alla pigga seniorer får kalla handen. Det är ju orimligt. Det skulle vara bra mer logiskt att banna alla människor i arbetsför ålder (20-65).
Tänk vad detta ställer till för alla världens gamlingar. De som inte kommer ut så ofta, de som kanske inte har möjlighet att träffa sina gamla polare varje dag och de vars liv faktiskt består av 100% fritid. Ska de inte få vara med?
Tro fan att de gör sina enerverande upprorsförsök genom att gå till affären på sena eftermiddagar, boka kvälls och helgpassen i tvättstugan och åka kollektivt in till city just när rusningstrafik råder. De är lack. Jag börjar fatta hur de resonerar. "Om VI inte får vara med så ska vi se till att NI får ett helvete med OSS. Fuck the society." Så hade jag med gjort.
De har blivit tvugna att gå ihop, enas och skapa ett eget community med egen agenda.
torsdag, september 13, 2007
Att dö för
Jag bläddrade lite i Teknikmagasinets katalog 2007 igår och då slog det mig att det måste vara det allra yttersta tecknet på att ett samhälle blivit lite väl välmående.
Omslaget versalskriker formligen om 2400 saker att dö för. Att dö för. Rätt stora ord med tanke på att omslaget pryds av bland annat "Clone a willy", en gjutsats för den som vill skoja till det lite med en avgjutning av sin penis. Wow!
Jag tog en liten tour, en snabbläddring och lät ögonen registrera konfettipistoler, gyrobollar, studslera, edible undies och en sån där superspexig hjälm som man kan sätta två ölburkar i och dricka via slang. Det måste man ju bara ha. Skitsamma att man ser mentalstörd ut bara det är "kul". Att dör för. Verkligen.
Hur mycket det än tar emot (nästan så att det gör ont) att erkänna, är jag tämligen säker på att göteborgare är brutalt överrepresenterade i kundregistret. För att käck parlörhumor och buskisarvet bara vägrar att dö ut. FAN, jag har själv varit där och bänt upp lite deg i mina dagar. Normalt sett skulle jag även hänsynslöst dra in alla boråsare i skammen, men nu råkar jag veta att de i sann lokalpatriotisk anda fortfarande använder sitt gamla Hobbexsortiment att runka till. Teknikmagasinet är egentligen bara en lite sexigare version av Hobbex. Lite mindre DDR, lite mer "witty".
Efter en liten stund stannade jag upp. Jag såg något som nästan fick mig att smälla av. En fjärrstyrd pruttmaskin för det ringa priset av 199 kr. Och precis som namnet låter en ana är det kort och gott en liten box med högtalare plus ett stycke fjärrkontroll.
Tanken är att en lustigkurre ska placera boxen på nåt käckt ställe t.ex. i anslutning till någon kollegas arbetsplats och sedan med hjälp av fjärrkontrollen utlösa en rejäl brakfis när offret minst anar det. Herregud, vad han eller hon kommer få skämmas. "You can't put a price on humour" som det brukar heta. Så jävla dumt.
Att dö för.
Kanske det. Men jag tror nog att människorna i t.ex. soweto kan hålla sig för skratt. Tror sällan att man hör någon säga: "Shit, vi lever i ett skjul, folk mördas dagligen omkring oss för en cigg, vi är råfattiga, vi svälter. Fan vad gött det skulle sitta med en pruttmaskin nu. Fjärrstyrd."
Det sista jag såg innan jag slog ihop gadget-porrisen var en binär klocka som just precis, visar tiden binärt (åhh jag blir så förbannad bara jag tänker på det).
Någonstans verkar välfärden ha nått en topp, slagit över och inverterats. När uppfinnare börjar sträva efter att göra göra vardagen lite krångligare istället för tvärtom kan man bara konstatera att man lever i ett lite väl välmående samhälle.
Att dö för.
Skulle inte tro det.
Omslaget versalskriker formligen om 2400 saker att dö för. Att dö för. Rätt stora ord med tanke på att omslaget pryds av bland annat "Clone a willy", en gjutsats för den som vill skoja till det lite med en avgjutning av sin penis. Wow!
Jag tog en liten tour, en snabbläddring och lät ögonen registrera konfettipistoler, gyrobollar, studslera, edible undies och en sån där superspexig hjälm som man kan sätta två ölburkar i och dricka via slang. Det måste man ju bara ha. Skitsamma att man ser mentalstörd ut bara det är "kul". Att dör för. Verkligen.
Hur mycket det än tar emot (nästan så att det gör ont) att erkänna, är jag tämligen säker på att göteborgare är brutalt överrepresenterade i kundregistret. För att käck parlörhumor och buskisarvet bara vägrar att dö ut. FAN, jag har själv varit där och bänt upp lite deg i mina dagar. Normalt sett skulle jag även hänsynslöst dra in alla boråsare i skammen, men nu råkar jag veta att de i sann lokalpatriotisk anda fortfarande använder sitt gamla Hobbexsortiment att runka till. Teknikmagasinet är egentligen bara en lite sexigare version av Hobbex. Lite mindre DDR, lite mer "witty".
Efter en liten stund stannade jag upp. Jag såg något som nästan fick mig att smälla av. En fjärrstyrd pruttmaskin för det ringa priset av 199 kr. Och precis som namnet låter en ana är det kort och gott en liten box med högtalare plus ett stycke fjärrkontroll.
Tanken är att en lustigkurre ska placera boxen på nåt käckt ställe t.ex. i anslutning till någon kollegas arbetsplats och sedan med hjälp av fjärrkontrollen utlösa en rejäl brakfis när offret minst anar det. Herregud, vad han eller hon kommer få skämmas. "You can't put a price on humour" som det brukar heta. Så jävla dumt.
Att dö för.
Kanske det. Men jag tror nog att människorna i t.ex. soweto kan hålla sig för skratt. Tror sällan att man hör någon säga: "Shit, vi lever i ett skjul, folk mördas dagligen omkring oss för en cigg, vi är råfattiga, vi svälter. Fan vad gött det skulle sitta med en pruttmaskin nu. Fjärrstyrd."
Det sista jag såg innan jag slog ihop gadget-porrisen var en binär klocka som just precis, visar tiden binärt (åhh jag blir så förbannad bara jag tänker på det).
Någonstans verkar välfärden ha nått en topp, slagit över och inverterats. När uppfinnare börjar sträva efter att göra göra vardagen lite krångligare istället för tvärtom kan man bara konstatera att man lever i ett lite väl välmående samhälle.
Att dö för.
Skulle inte tro det.
måndag, september 10, 2007
Pejlarmaffian
Förra veckan, en kväll vid 20-snåret knackade det försiktigt på min dörr. J öppnade och utanför stod en käck man. Han pratade som att vi var gamla barndomsvänner. Det tog en stund innan han flashade sitt pejlar-leg. Han försökte snärja mig med sitt smörsnack och verbala fultrix. sedan med ett förtäckt hot om att det skulle hårdpejlas i veckan och att det inte skulle se snyggt ut ifall man utifrån kunde se skenet från tv:n. Men den gubben går inte med Mike mavvafucking bike säger jag bara.
Jag gjorde som jag alltid gjort. Jag ljög som ett svin rakt i ansiktet på honom. Sa att jag inte anmält tv-innehav efter som jag inte har tv trots att det står en fet 37-tummare på min tv-bänk i vardagsrummet som bara älskar att tittas på. Ofta och mycket.
Jag är kass på att ljuga och hatar det. I vanliga fall. Men inte med pejlarsvinen. Då gillar jag det. Fan, jag nästan tänder på det. Ju sämre min lögn är desto bättre känns det när dörren stängs igen. Jag skulle lätt med att kunna hävda att jag inte har tv om han så satt bredvid mig i min soffa och pekade på den. Vad skulle han göra. De ska inte komma här och komma säger jag bara. Jag diggar inte deras stil.
Det har inte med pengarna att göra. Jag hade gärna varit med och betalat de där kronorna för public service goda sak skull om deras säljargument höll. Men det gör det inte. Tv-avgiften inkasseras via ett stenålderssystem. Jag kan inte stötta det. Jag skulle förakta mig själv.
Hitta en bättre form eller lägg det på skatten, det är ändå inte en valfri kostnad längre. Nu får man ju fan inte ens äga en dator utan att vara en potentiell snylttittare. Då är jag mycket hellre en snylttittare med stil och flärd.
Trettiosjutumsflärd för att vara mer exakt.
Jag gjorde som jag alltid gjort. Jag ljög som ett svin rakt i ansiktet på honom. Sa att jag inte anmält tv-innehav efter som jag inte har tv trots att det står en fet 37-tummare på min tv-bänk i vardagsrummet som bara älskar att tittas på. Ofta och mycket.
Jag är kass på att ljuga och hatar det. I vanliga fall. Men inte med pejlarsvinen. Då gillar jag det. Fan, jag nästan tänder på det. Ju sämre min lögn är desto bättre känns det när dörren stängs igen. Jag skulle lätt med att kunna hävda att jag inte har tv om han så satt bredvid mig i min soffa och pekade på den. Vad skulle han göra. De ska inte komma här och komma säger jag bara. Jag diggar inte deras stil.
Det har inte med pengarna att göra. Jag hade gärna varit med och betalat de där kronorna för public service goda sak skull om deras säljargument höll. Men det gör det inte. Tv-avgiften inkasseras via ett stenålderssystem. Jag kan inte stötta det. Jag skulle förakta mig själv.
Hitta en bättre form eller lägg det på skatten, det är ändå inte en valfri kostnad längre. Nu får man ju fan inte ens äga en dator utan att vara en potentiell snylttittare. Då är jag mycket hellre en snylttittare med stil och flärd.
Trettiosjutumsflärd för att vara mer exakt.
söndag, september 09, 2007
Mannen på andra sidan gatan
Tvärs över gatan bor en man. Jag vet inte vad det är men jag gillar honom inte. Alls. Han har inte gjort mig något ont egentligen han bara står där klädd i sin batikmönstrade T-shirt och dumglor.
Han är medelålders vilket inte är något fel i sig, den ska drabba oss alla (tja, nästan alla) förr eller senare, men just hans medelålder provocerar mig. Konstigt men lite skönt. Jag finner ett lite skruvat nöje i att titta på och störa mig på honom där han står och polerar en lampfot i mässing och håller koll på gatan. Kvarterets väktare... eller fluktare kanske är en bättre etikett.
Han tillbringar alldeles för mycket tid i sitt fönster. Ibland glor han rätt in hos mig, ibland på någon annan. Just nu glor han på en tjej som bökar med att få in sin cykel i sin pojkväns bagageutrymme. Jag får lust att ropa till honom att ge fan i att glo. Det är störande... samtidigt känner jag en samhörighet som det tar emot att erkänna. Jag vill också se hur det går. Ska hon få in cykeln någon gång eller kommer hon fucka upp det och repa lacken. Vad händer isåfall? Kommer pojkvännen flippa och göra slut eller rentav lappa till henne? Blir det drama på öppen gata? Vem blir tvungen att undsätta offret? Jag eller mannen på andra sidan gatan. Han är ju tekniskt sett närmre än jag fast min port vätter ju mot gatan vilket hans inte gör. Knivigt.
En toktrimmad moppe förbi och låter utav bara fan. Jag lägger undan min irritation gentemot mannen i fönstret och känner hur det knattrande ljudet frigör ilskan i mig. Jag fucking hatar kvarterets moppepojkar.
Jag tittar upp mot mannen på andra sidan. jag ser hur han mumlar för sig själv. Han hatar dem också. Jag tycker mig tyda jävlar och helvete i ett par omgångar. Plötsligt känner jag mig inte provocerad av honom längre utan en skum form av samhörighet. Jag tänkter låta honom fortsätta att glo. Big deal. Vi måste hålla ihop mot det mycket större och mer irriterande hotet.
Glöm det jag sa om mannen och hans medelålder. Jag måste inte gilla honom, det räcker gott att acceptera honom. Jag skiter i att han står där och glor. Jag förlåter honom. Jag stryker till och med ett streck över hans taskiga omdöme gällande batikmönstrat.
Tillsammans hatar vi de finniga små varbölderna som envisas med att pumpagasa sina skoterhelveten upp och ner för gatan dygnet runt. De gör en alldeles tokig. De får en att tänka mörka tankar som inkluderar både prickskyttegevär och pianotråd.
Jag är säker på att han också lekt med tanken att straffa mopedhjonen på bibliskt vis. Mannen på andra sidan gatan.
Vilken helomvändning.
Han är medelålders vilket inte är något fel i sig, den ska drabba oss alla (tja, nästan alla) förr eller senare, men just hans medelålder provocerar mig. Konstigt men lite skönt. Jag finner ett lite skruvat nöje i att titta på och störa mig på honom där han står och polerar en lampfot i mässing och håller koll på gatan. Kvarterets väktare... eller fluktare kanske är en bättre etikett.
Han tillbringar alldeles för mycket tid i sitt fönster. Ibland glor han rätt in hos mig, ibland på någon annan. Just nu glor han på en tjej som bökar med att få in sin cykel i sin pojkväns bagageutrymme. Jag får lust att ropa till honom att ge fan i att glo. Det är störande... samtidigt känner jag en samhörighet som det tar emot att erkänna. Jag vill också se hur det går. Ska hon få in cykeln någon gång eller kommer hon fucka upp det och repa lacken. Vad händer isåfall? Kommer pojkvännen flippa och göra slut eller rentav lappa till henne? Blir det drama på öppen gata? Vem blir tvungen att undsätta offret? Jag eller mannen på andra sidan gatan. Han är ju tekniskt sett närmre än jag fast min port vätter ju mot gatan vilket hans inte gör. Knivigt.
En toktrimmad moppe förbi och låter utav bara fan. Jag lägger undan min irritation gentemot mannen i fönstret och känner hur det knattrande ljudet frigör ilskan i mig. Jag fucking hatar kvarterets moppepojkar.
Jag tittar upp mot mannen på andra sidan. jag ser hur han mumlar för sig själv. Han hatar dem också. Jag tycker mig tyda jävlar och helvete i ett par omgångar. Plötsligt känner jag mig inte provocerad av honom längre utan en skum form av samhörighet. Jag tänkter låta honom fortsätta att glo. Big deal. Vi måste hålla ihop mot det mycket större och mer irriterande hotet.
Glöm det jag sa om mannen och hans medelålder. Jag måste inte gilla honom, det räcker gott att acceptera honom. Jag skiter i att han står där och glor. Jag förlåter honom. Jag stryker till och med ett streck över hans taskiga omdöme gällande batikmönstrat.
Tillsammans hatar vi de finniga små varbölderna som envisas med att pumpagasa sina skoterhelveten upp och ner för gatan dygnet runt. De gör en alldeles tokig. De får en att tänka mörka tankar som inkluderar både prickskyttegevär och pianotråd.
Jag är säker på att han också lekt med tanken att straffa mopedhjonen på bibliskt vis. Mannen på andra sidan gatan.
Vilken helomvändning.
fredag, september 07, 2007
Lyckad fredagsetta
Metro:
16-åring våldtogs drogad med heroin.
En bit längre ner på första sidan...
Extra mycket nöje varje fredag.
16-åring våldtogs drogad med heroin.
En bit längre ner på första sidan...
Extra mycket nöje varje fredag.
onsdag, september 05, 2007
Lyckans flens-ost
Varför envisas folk med att använda frasen "din lyckans ost"? Det är egentligen en väldigt konstig metafor eftersom ost är laddat med så många olika värden.
De flesta gillar ost. På mackan, som livsmedel, som snacks. Fint vin och en duktig ostbricka kan vara en fantastisk gomfest. Thats it.
Däremot har jag förbannat svårt att se lyckan i att själv liknas vid ost på något sätt. Det finns alldeles för många ohygieniska referenser starkt förknippade med ost för att det ska funka:
- En kille jag känner har en granne på mellan nittio och döden, hon heter Ingrid och ser ut att ha ostmassa mellan tänderna.
Eller
- Shit, jag satt brevid en tjackpundare på vagnen idag, han luktade en blandning mellan smuts och flens-ost.
Eller
- Håkan kämpade mot medelåldern med brasiliansk vaxning, piercat ollon och massvis av timmar i sitt hemsolarium vilket gjorde hans hud tjock och ostig.
Ost är risky business helt enkelt. Det krävs så jägarns lite för att ost ska gå från helt rätt till helt fel. Gränsen är hårfin mellan en fräsch cheddar och en svettig gouda.
De flesta gillar ost. På mackan, som livsmedel, som snacks. Fint vin och en duktig ostbricka kan vara en fantastisk gomfest. Thats it.
Däremot har jag förbannat svårt att se lyckan i att själv liknas vid ost på något sätt. Det finns alldeles för många ohygieniska referenser starkt förknippade med ost för att det ska funka:
- En kille jag känner har en granne på mellan nittio och döden, hon heter Ingrid och ser ut att ha ostmassa mellan tänderna.
Eller
- Shit, jag satt brevid en tjackpundare på vagnen idag, han luktade en blandning mellan smuts och flens-ost.
Eller
- Håkan kämpade mot medelåldern med brasiliansk vaxning, piercat ollon och massvis av timmar i sitt hemsolarium vilket gjorde hans hud tjock och ostig.
Ost är risky business helt enkelt. Det krävs så jägarns lite för att ost ska gå från helt rätt till helt fel. Gränsen är hårfin mellan en fräsch cheddar och en svettig gouda.
Rummel och rabalder i mellanöstern
Säga vad man vill om islamistiska fundamentalister men stöka om kan de. Så in i helvete.
Men det är klart. En liten kufjävel till konstnär som tidigare gjort sig känd för att i konstens namn utropa en fristående stat kring sitt drivvedsprojekt Nimis ritar en rondellhund i Muhammeds skepnad. Sånt kan man bara inte låta passera obemärkt.
Könsstympning, hedersmord och martyrdöd är småpotatis i jämförelse. Det verkar heller inte lyftas många fingrar för att avveckla straffmetoder som stening till döds vilket numera känns lite dammigt på de flesta ställen i världen.
Om någon muckar med Muhammed däremot. Då jävlar. Då verkar det plötsligt finnas entreprenörsanda så det räcker och blir över. Man ur huse. Folkmassor samlas för att gapa, skrika och hata, Det ska bojkottas hit och dit och det ska hotas om vedergällning i fetaste terrorform. Samtidigt prisas Allah. Det filmas och kablas ut i media världen över hur jävla missnöjda de är. Självklart ska det brännas flaggor och annan skit i vanlig ordning.
Jag får nästan intrycket att de inte är sura egentligen - att de tvärtom faktiskt diggar de här tillställningarna rätt mycket. Upplägget påminner nämligen löjligt mycket om vilken gatufest/parad som helst. Chalmers cortge med en twist liksom.
Den här gången verkar dock något ha gått fel trots den masssiva erfarenhet fundamentalistkillarna sitter inne på efter alla tusentals hatfester de organiserat och anordnat.
Vuxna män samlas kring en hyfsat risig docka som skall föreställa Fredrik Reinfeldt och sätter eld på den. Spottar och stampar. Herrejävlar vad provocerande. Jag tror faktiskt inte ens att Reinfeldts fru tycker det är nämnvärt upprörande. Det mest upprörande är nog att vuxna människor faktiskt lägger ner sådan kraft på att framställa ett missfoster till docka och förväntar sig att någon ska förstå dem - kanske till och med hålla med dem.
Och så det pajigaste av allt. Flaggbrännarna. Hade de slut på blå färg i färgaffären eller? Det är en sådan ruggig klåparanda. Långt under vilken amatörnivå som helst. Hur är det möjligt undrar jag. Bara det faktum att de tar ett lakan ur linneskåpet och egenhändigt skapar flaggan stinker lågbudget, att de sedan inte ens använder rätt färger... ska man skratta eller gråta när man ser sådan tafflighet? Det håller fan inte att skylla på fattigdom etc.
Ärligt talat. Om man har kapacitet och ekonomiska medel nog att konstruera sprängvästar och ränna runt och nöjesskjuta med ak-47:or hela dagarna. Då borde man fanimej kunna avsätta nog med deg för att kunna fixa fram en ordentlig flagga.
Jag blir så trött av att se hur det jämt ska tummas på kvalité.
Men det är klart. En liten kufjävel till konstnär som tidigare gjort sig känd för att i konstens namn utropa en fristående stat kring sitt drivvedsprojekt Nimis ritar en rondellhund i Muhammeds skepnad. Sånt kan man bara inte låta passera obemärkt.
Könsstympning, hedersmord och martyrdöd är småpotatis i jämförelse. Det verkar heller inte lyftas många fingrar för att avveckla straffmetoder som stening till döds vilket numera känns lite dammigt på de flesta ställen i världen.
Om någon muckar med Muhammed däremot. Då jävlar. Då verkar det plötsligt finnas entreprenörsanda så det räcker och blir över. Man ur huse. Folkmassor samlas för att gapa, skrika och hata, Det ska bojkottas hit och dit och det ska hotas om vedergällning i fetaste terrorform. Samtidigt prisas Allah. Det filmas och kablas ut i media världen över hur jävla missnöjda de är. Självklart ska det brännas flaggor och annan skit i vanlig ordning.
Jag får nästan intrycket att de inte är sura egentligen - att de tvärtom faktiskt diggar de här tillställningarna rätt mycket. Upplägget påminner nämligen löjligt mycket om vilken gatufest/parad som helst. Chalmers cortge med en twist liksom.
Den här gången verkar dock något ha gått fel trots den masssiva erfarenhet fundamentalistkillarna sitter inne på efter alla tusentals hatfester de organiserat och anordnat.
Vuxna män samlas kring en hyfsat risig docka som skall föreställa Fredrik Reinfeldt och sätter eld på den. Spottar och stampar. Herrejävlar vad provocerande. Jag tror faktiskt inte ens att Reinfeldts fru tycker det är nämnvärt upprörande. Det mest upprörande är nog att vuxna människor faktiskt lägger ner sådan kraft på att framställa ett missfoster till docka och förväntar sig att någon ska förstå dem - kanske till och med hålla med dem.
Och så det pajigaste av allt. Flaggbrännarna. Hade de slut på blå färg i färgaffären eller? Det är en sådan ruggig klåparanda. Långt under vilken amatörnivå som helst. Hur är det möjligt undrar jag. Bara det faktum att de tar ett lakan ur linneskåpet och egenhändigt skapar flaggan stinker lågbudget, att de sedan inte ens använder rätt färger... ska man skratta eller gråta när man ser sådan tafflighet? Det håller fan inte att skylla på fattigdom etc.
Ärligt talat. Om man har kapacitet och ekonomiska medel nog att konstruera sprängvästar och ränna runt och nöjesskjuta med ak-47:or hela dagarna. Då borde man fanimej kunna avsätta nog med deg för att kunna fixa fram en ordentlig flagga.
Jag blir så trött av att se hur det jämt ska tummas på kvalité.
tisdag, september 04, 2007
Psyko
Shit, jag har gått och blivit en sådan där jävla galning.
Min gode kollega RW gjorde mig uppmärksam på det häromdagen då jag kom gående från vagnen till jobbet och inte upptäckte att han stod korsningen in mot gatan där jag jobbar och pekade på mig med gapande mun.
Grejen var att jag håller på att läsa Vonneguts "Slakthus 5" och var helt inne i handlingen, kunde inte sluta när jag steg av vagnen så jag fortsatte läsa när jag gick. Sånt gör man bara inte.
- Fy fan vilket jävla psyko du är, utbrast RW, du vet väl att det bara är psykon som GÅR och läser bok på stan?
- Men men... jag... den är ju så jävla bra, försökte jag försvara mig. Det var lönlöst.
- Du är fan psyko!
Alltså jag har själv alltid tyckt att det ser obehagligt som fan ut när någon kommer gående mitt på gatan, djupt försjunken i en uppfälld bok. Så lobotomerat på något vis. Totalt socialt ogångbart.
Och plötsligt gör jag exakt det där socialt ogångbara. Skjut mig.
Min gode kollega RW gjorde mig uppmärksam på det häromdagen då jag kom gående från vagnen till jobbet och inte upptäckte att han stod korsningen in mot gatan där jag jobbar och pekade på mig med gapande mun.
Grejen var att jag håller på att läsa Vonneguts "Slakthus 5" och var helt inne i handlingen, kunde inte sluta när jag steg av vagnen så jag fortsatte läsa när jag gick. Sånt gör man bara inte.
- Fy fan vilket jävla psyko du är, utbrast RW, du vet väl att det bara är psykon som GÅR och läser bok på stan?
- Men men... jag... den är ju så jävla bra, försökte jag försvara mig. Det var lönlöst.
- Du är fan psyko!
Alltså jag har själv alltid tyckt att det ser obehagligt som fan ut när någon kommer gående mitt på gatan, djupt försjunken i en uppfälld bok. Så lobotomerat på något vis. Totalt socialt ogångbart.
Och plötsligt gör jag exakt det där socialt ogångbara. Skjut mig.
måndag, september 03, 2007
Winnebagoland
Jag tillbringade helgen i självaste Halland. Mellbystrand. Mycket trevligt näste måste jag säga, trots att jag som många fostrats under Selma Lagerlöfs hatkampanj under hela mitt liv. Där gjorde jag dessutom en högst menlös men ändå påpekansvärd iakttagelse.
Det svenska medelklasslivet går i stort sett ut på att bygga sin borg, alltid sträva efter nästa feta grej att pimpa sitt privata lilla välde med. Allt följer en strikt struktur där villa, bil, carport, trädgårdsmöbler och katt eller dogg bestämer en sorts hackordning. Ingen tvekan. Det är standardmall 1A.
Visst, ibland görs lite avstickare i form av biljardbord eller hemmabio i gillestugan och studsmatta eller swimmingpool i trädgården efter att man bockat av utegruppen från listan, men därefter står valet alltid mellan sommarställe eller båt. I den bästa av världar kanske både och.
Men inte i Halland.
I de halländska hemmen står istället husbilen högst på blingbling-listan. Det slog mig redan i somras att motorburna hem i form av husbilar stod parkerade på var och varannan uppfart. Då tänkte jag att det var den jobbiga kusinen från landet som kommit för att hälsa på. Fast det gick ju inte ihop eftersom de som åretruntbor där ÄR den där kusinen från landet.
Nu i helgen såg jag alltså återigen hur svulliga husbilar tog upp en massa parkeringsyta utanför Ica Maxi och hur de som i parad stod uppställda framför alla villor vars trädgårdar bara inte rymmer fler hammockar, brunnar, sjöjungfrufontäner, tomtar, solur, och rådjur i koppar. Det är sant.
Det känns abnormt på något vis och frågan är givetvis varför?
Jag har funderat själv men kan inte komma fram till något klockrent. Det kan vara att hallänningar i själen har blivit lite nojiga eftersom de vet att något fyllo (släkting) på Ringhals när som helst kan fippla till en kärnreaktorläcka som kommer drabba dem först. Eller så är att halläningar av en tradition som jag inte förstår mig på har en medfödd hang-up på compact living.
Ett står klart iallafall. Halland är Winnebagoland.
Det svenska medelklasslivet går i stort sett ut på att bygga sin borg, alltid sträva efter nästa feta grej att pimpa sitt privata lilla välde med. Allt följer en strikt struktur där villa, bil, carport, trädgårdsmöbler och katt eller dogg bestämer en sorts hackordning. Ingen tvekan. Det är standardmall 1A.
Visst, ibland görs lite avstickare i form av biljardbord eller hemmabio i gillestugan och studsmatta eller swimmingpool i trädgården efter att man bockat av utegruppen från listan, men därefter står valet alltid mellan sommarställe eller båt. I den bästa av världar kanske både och.
Men inte i Halland.
I de halländska hemmen står istället husbilen högst på blingbling-listan. Det slog mig redan i somras att motorburna hem i form av husbilar stod parkerade på var och varannan uppfart. Då tänkte jag att det var den jobbiga kusinen från landet som kommit för att hälsa på. Fast det gick ju inte ihop eftersom de som åretruntbor där ÄR den där kusinen från landet.
Nu i helgen såg jag alltså återigen hur svulliga husbilar tog upp en massa parkeringsyta utanför Ica Maxi och hur de som i parad stod uppställda framför alla villor vars trädgårdar bara inte rymmer fler hammockar, brunnar, sjöjungfrufontäner, tomtar, solur, och rådjur i koppar. Det är sant.
Det känns abnormt på något vis och frågan är givetvis varför?
Jag har funderat själv men kan inte komma fram till något klockrent. Det kan vara att hallänningar i själen har blivit lite nojiga eftersom de vet att något fyllo (släkting) på Ringhals när som helst kan fippla till en kärnreaktorläcka som kommer drabba dem först. Eller så är att halläningar av en tradition som jag inte förstår mig på har en medfödd hang-up på compact living.
Ett står klart iallafall. Halland är Winnebagoland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)