Igår lämnade vi Halland och åkte norrut på en snabbvisit. När vi var i Halmstad och precis skulle svänga in på påfarten till motorvägen kändes det plötsligt väldigt bekant. Vi stod precis bakom en djupblå Ford Mondeo. Exakt en likadant exemplar som förra veckans vägkompis (som vi träffade precis i samma område) men det var inte samma. Föraren liknade den andra mondeokvinnan men bilen var mycket risigare (även i mondeomått mätt).
Hursomhelst kändes det mycket märkligt att stöta på en Mondeokompis exakt en vecka efter förra resan till Göteborg. Det visade sig dock till min stora besvikelse att den här Mondeon inte var av kompismaterial så vi släppte kontakten en bra bit före Falkenberg. Bättre lycka nästa gång sa J som tycker att min Mondeo-hangup är störd.
Nu har jag förresten skrivit till McDonalds Sverige angående McFlurry-problematiken. Väntar med spänning på svaret.
måndag, juli 27, 2009
söndag, juli 26, 2009
Surte
Passerade just Surte Hotell. Ryser. Fan, Surte måste vara en av världens deppigaste platser. Bristen på liv och glädje och sånt som är bra lägger sig som en fet hinna över en bara man passerar. Tänk då att bo där.
lördag, juli 25, 2009
Två saker...
Som jag börjar störa mig på tjockt mycket nu är dels meteorologer. Jag har länge föraktat det yrket eftersom det är så in i helvetet värdelöst. De står där i rutan vare kväll som tv-präster och mässar, inger falska förhoppningar.
Det är bara präster och meterologer som kommer undan med att pådyvla andra människor sina fantasier. De sistnämnda är dock värst för deras skit spelar faktiskt stor roll för oss som har semester.
Häromkvällen sa tydligen en av SVT:s perror att det är omöjligt att förutspå vädret just nu, att de kan bara säga hur vädret är just nu. Tack så jävla mycket Perra. Det kan jag med göra. Det är piss. Vilket stör en badsugen kille ganska mycket, och det sista jag behöver nu är någon överbetald spågumma som ljuger mig i ansiktet kväll efter kväll. Ärligt talat tror jag att världen hade snurrat på rätt bra utan SMHI. De pengarna kunde användas till något vettigt istället. Som ett pariserhjul eller något. I varje stad.
Sedan så stör jag mig som fan på att när man stannar längs vägen på en mack-donka för att inmundiga en McFlurry med dajm och kolasås. Man gör sin beställning och uttalar klart att det är en McFlurry man är ute efter. Kassamänniskan bekräftar genom att återupprepa beställningen. Trots detta står man där en minut senare med en bägare ganska äcklig mjukglass med lite krossad dajm strödd över. Helt oflurrat!!
Vad fan är grejen med det? Är det jobbigt att flurra eller vad? Isåfall kan det vara en god idé att ta den ur sortimentet. Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på det. Jag har aldrig orkat konfrontera dem med problemet men nästa gång kommer jag definitivt reklamera. Så in i helvete också. Jag ser nästan fram emot det.
Det är bara präster och meterologer som kommer undan med att pådyvla andra människor sina fantasier. De sistnämnda är dock värst för deras skit spelar faktiskt stor roll för oss som har semester.
Häromkvällen sa tydligen en av SVT:s perror att det är omöjligt att förutspå vädret just nu, att de kan bara säga hur vädret är just nu. Tack så jävla mycket Perra. Det kan jag med göra. Det är piss. Vilket stör en badsugen kille ganska mycket, och det sista jag behöver nu är någon överbetald spågumma som ljuger mig i ansiktet kväll efter kväll. Ärligt talat tror jag att världen hade snurrat på rätt bra utan SMHI. De pengarna kunde användas till något vettigt istället. Som ett pariserhjul eller något. I varje stad.
Sedan så stör jag mig som fan på att när man stannar längs vägen på en mack-donka för att inmundiga en McFlurry med dajm och kolasås. Man gör sin beställning och uttalar klart att det är en McFlurry man är ute efter. Kassamänniskan bekräftar genom att återupprepa beställningen. Trots detta står man där en minut senare med en bägare ganska äcklig mjukglass med lite krossad dajm strödd över. Helt oflurrat!!
Vad fan är grejen med det? Är det jobbigt att flurra eller vad? Isåfall kan det vara en god idé att ta den ur sortimentet. Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på det. Jag har aldrig orkat konfrontera dem med problemet men nästa gång kommer jag definitivt reklamera. Så in i helvete också. Jag ser nästan fram emot det.
torsdag, juli 23, 2009
Vägkompisar
Alltid när vi kör längre sträckor så brukar jag skapa mig själv två tre olika kamrater för en väldigt temporär och inte särskilt djup vänskap. Det är helt slumpvalda personer och det enda som binder oss samman är att vårt körtempo synkar. Man kör om och blir omkörd. Ligger bakom och framför, försvinner ur synhåll och kommer ikapp varandra. Ju längre man följs åt desto roligare. Det är ett väldigt okomplicerat förhållande för det kräver ingen dynamik. Vänskapen kommer bara från ett håll och det är oftast bara en part som vet att man är vägkompisar. Jag kan Mycket väl vara vägkompis med flera stycken utan att veta om det och även skapa mig en handfull vänner utan att någon av dem har en aning om att vi är tajta polare. När vägen skiljs åt upphör också vänskapen, helt utan dramatik och jobbiga känslor, trots att den fyllt en viktig funktion. Att göra resan lite mer intressant.
I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.
Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov.
Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.
I söndags fick jag två vägkompisar. Dels en familj i en grön Volvo V70. Vi följdes tätt åt mellan Falkenberg och Varberg. Och så en ung kvinna i en blå halvrisig Ford Mondeo. Vår vägvänskap började med att jag slog upp min förardörr i hennes passagerardörr på Max parkering i Halmstad. Jag tittade skräckslaget på henne men hon tecknade att det inte var någon fara. Jag, J och Juniorette gick in och åt och sedan skiljdes våra vägar ända tills vi var i höjd med Varberg, där vi plockade upp kontakten och sedan följdes åt ända till avfarten vid Frölunda torg.
Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin träffat på en före detta vägkompis och plockat upp vänskapen med igen. Men det hade varit kul. Kanske om jag hade en dagsrutin som innefattade pendling. Jag åker ju spårvagn och då vill man ju i möjligaste mån undvika att bli reskompis. Allt för ofta har man ju blivit föremål för en missbrukare eller någon annan med tveksamt psykes kontaktbehov.
Sedan händer det ju att man blir vägovän med andra förare på samma premisser som en vägvänskap. Ofta inleds det med att någon kastdåre kör upp i vansinnesfart bakom en medan man kör i vänsterfil och tvingas tränga sig in, med livet som insats, i högerfil för att inte behöva bli första bil i en otäck seriekrock. Den sortens idioti väcker ett högkoncentrerat hat inom mig som under inga omständigheter kan hållas tillbaka. Det måste ut och gör så i form av en dåres svada, ofta innefattande verbal hämndromantik med dignande löften om grovt våld, stympning och helst död.
måndag, juli 20, 2009
Filmtips och skrivsug
Så var första veckan avverkad. Fyra kvar. Smutt! Det har blivit mindre bloggande än jag hade trott men jag har varit så förbannat trött på kvällarna. Man blir trött av att leva.
Var på Woody Allens nya, "Whatever works", igår kväll. Jag gillade den. Inte fantastisk på något sätt men helt ok. Feelgood (i min bok) och jag måste erkänna att jag gillar den lite extra för att min största idol Larry David spelar huvudrollen. Hade det varit vem som helst utom honom hade jag nog hatat den. Dels för att cynismen stundtals nådde nivåer som fick mig att vrida på mig men främst för att Woody Allen är så tröttsam i sina perversioner. Den var verkligen jättevälskriven men ärilgt talat, det börjar bli lite väl tjatigt med hans hang up på unga sexiga tjejer (alltid framställa som imbeciller) som tänder på och kärar ner sig i äldre (läs lastgamla) akademiker och intellektuella kulturmän. Han är kvar i samma gamla hjulspår som alltid. Det känns som att även han borde ha hängt med lite i tiden. Men men, nyskapande har väl bara varit Woodys grej en enda gång. Hur som helst gick jag ifrån biosalongen lite gladare och det är väl inte så otroligt om en tjej som Evan Rachel Wood vill ha Larry, jag menar, hade inte jag haft J hade jag gärna hitchat med honom.
Fan nu har jag lust att skriva känner jag men det är så jävla jobbigt via telefon. Mina fingrar kladdar över iPhonens touchscreen som en klase sladdriga varmkorvar. Får kanske packa upp datan ikväll. Eller imorgon. Eller dagen efter det. Vi får se.
Var på Woody Allens nya, "Whatever works", igår kväll. Jag gillade den. Inte fantastisk på något sätt men helt ok. Feelgood (i min bok) och jag måste erkänna att jag gillar den lite extra för att min största idol Larry David spelar huvudrollen. Hade det varit vem som helst utom honom hade jag nog hatat den. Dels för att cynismen stundtals nådde nivåer som fick mig att vrida på mig men främst för att Woody Allen är så tröttsam i sina perversioner. Den var verkligen jättevälskriven men ärilgt talat, det börjar bli lite väl tjatigt med hans hang up på unga sexiga tjejer (alltid framställa som imbeciller) som tänder på och kärar ner sig i äldre (läs lastgamla) akademiker och intellektuella kulturmän. Han är kvar i samma gamla hjulspår som alltid. Det känns som att även han borde ha hängt med lite i tiden. Men men, nyskapande har väl bara varit Woodys grej en enda gång. Hur som helst gick jag ifrån biosalongen lite gladare och det är väl inte så otroligt om en tjej som Evan Rachel Wood vill ha Larry, jag menar, hade inte jag haft J hade jag gärna hitchat med honom.
Fan nu har jag lust att skriva känner jag men det är så jävla jobbigt via telefon. Mina fingrar kladdar över iPhonens touchscreen som en klase sladdriga varmkorvar. Får kanske packa upp datan ikväll. Eller imorgon. Eller dagen efter det. Vi får se.
onsdag, juli 15, 2009
Energidränage
Idag har inte många knop knopats vill jag lova. J åkte redan vid halv två in till Halmstad med syrrorna för att titta på den nya filmen om den trollande glasögonormen. Den var tydligen skitbra.
Själv innebar det för mig att Juniorettes samlade energi riktades på en enda stackars blekfet måltavla (jag) hela dagen. Fantastiskt roligt och underhållande samtidigt som det är lite av en mental åderlåtning, för vi snackar inte om ett normalt samtalsupplägg där en part säger/frågar/påstår något och inväntar respons. Nej nej nej. Vi pratar om en hetsig monologfrågematta som går på som att imorgon inte fanns. Tid för svar lämnas inte.
Viktiga ämnen är det som ska avhandlas också. Uppskattningsvis tillbringade vi runt en 20-30 minuter med att reda ut om lax en fisk eller om lax är en lax, eller om lax kanske är en abborre. Fisk lät inte rimligt. Efter många rundor med desperatpedagogiska förklaringsförsök fav vi upp och enades om att lax är en lax. Sedan tömde jag snabbt i mig två glas vin, innan vi gick ner och badade en gång till. På stranden fortsatte våra filosofiska diskussioner kring hur många tuggummi man egentligen får äta per dag, om man får puttas när man badar och hur högt man kan bygga med lego.
När J kom hem vid sjusnåret var jag snyggt blästrad innanför skallbenet. Men jag klagar inte. Även om energin formligen hade dränerats ut ur min kropp så var det en av de bästa dagarna på länge.
Nu kollar vi på Svenne-tv och njuter av den totala bristen på stress.
Själv innebar det för mig att Juniorettes samlade energi riktades på en enda stackars blekfet måltavla (jag) hela dagen. Fantastiskt roligt och underhållande samtidigt som det är lite av en mental åderlåtning, för vi snackar inte om ett normalt samtalsupplägg där en part säger/frågar/påstår något och inväntar respons. Nej nej nej. Vi pratar om en hetsig monologfrågematta som går på som att imorgon inte fanns. Tid för svar lämnas inte.
Viktiga ämnen är det som ska avhandlas också. Uppskattningsvis tillbringade vi runt en 20-30 minuter med att reda ut om lax en fisk eller om lax är en lax, eller om lax kanske är en abborre. Fisk lät inte rimligt. Efter många rundor med desperatpedagogiska förklaringsförsök fav vi upp och enades om att lax är en lax. Sedan tömde jag snabbt i mig två glas vin, innan vi gick ner och badade en gång till. På stranden fortsatte våra filosofiska diskussioner kring hur många tuggummi man egentligen får äta per dag, om man får puttas när man badar och hur högt man kan bygga med lego.
När J kom hem vid sjusnåret var jag snyggt blästrad innanför skallbenet. Men jag klagar inte. Även om energin formligen hade dränerats ut ur min kropp så var det en av de bästa dagarna på länge.
Nu kollar vi på Svenne-tv och njuter av den totala bristen på stress.
tisdag, juli 14, 2009
Sommarstatus
Första riktiga dagen på semestern har gått. Har bara gjort semestergrejer och jag gillar det. Det är dock svårare än jag trodde att helt varva ner. Idag har det varit minutschema på semesteraktiviteterna. Jag har diagnostiserat mig själv med temporär ADHD deluxe. Har nästan saknat en produktionsledares todo-lista för att kunna styra upp dagen på rätt sätt.
Frukost, flyga drake, bada, läsa bok, äta lunch, få frispel på juniorette, fiska krabbor, handla mat, grilla, dricka vin och nu kollar vi på Sökarna II. Det är nåt visst med att gå i fem-för-hundra-lådan på Ica maxi och plocka på sig skit och medvetet slösa med sin lediga tid så hänsynslöst. Det är lite crazy. Svensson-edge.
Sökarna återkomsten är nog en slags martyrfilm. Alltså filmen i sig själv är martyr. Den är så dålig att alla andra svenska skitproduktioner bleknar. Irene Huss. Förlåten. Göta kanal 2. Förlåten. Colin Nutley varsågod ta den totala svenska filmbudgeten för 2010 och gå loss för fan. Ge oss Angel 2 och 3. Ge oss Änglagård 5. Bara vi någonsin slipper se Liam Nordberg igen.
Hade detta varit en vanlig arbetsdag hade jag nog velat plocka fram Mr Needles (min lilla voodoodocka som tidigare hjälpt till att sabotera medaljplats för Holm) och sätta en fyrtumsspik rakt genom pannan på honom. Men jag har tid. Så jag bara njuter. Ska nog fan se den två gånger.
Vem vill ha filmen efter mig? Jag bjuder på ett stycke svensk skam till någon modig själ, som inte fruktar livsfarligt dålig kvalité.
Frukost, flyga drake, bada, läsa bok, äta lunch, få frispel på juniorette, fiska krabbor, handla mat, grilla, dricka vin och nu kollar vi på Sökarna II. Det är nåt visst med att gå i fem-för-hundra-lådan på Ica maxi och plocka på sig skit och medvetet slösa med sin lediga tid så hänsynslöst. Det är lite crazy. Svensson-edge.
Sökarna återkomsten är nog en slags martyrfilm. Alltså filmen i sig själv är martyr. Den är så dålig att alla andra svenska skitproduktioner bleknar. Irene Huss. Förlåten. Göta kanal 2. Förlåten. Colin Nutley varsågod ta den totala svenska filmbudgeten för 2010 och gå loss för fan. Ge oss Angel 2 och 3. Ge oss Änglagård 5. Bara vi någonsin slipper se Liam Nordberg igen.
Hade detta varit en vanlig arbetsdag hade jag nog velat plocka fram Mr Needles (min lilla voodoodocka som tidigare hjälpt till att sabotera medaljplats för Holm) och sätta en fyrtumsspik rakt genom pannan på honom. Men jag har tid. Så jag bara njuter. Ska nog fan se den två gånger.
Vem vill ha filmen efter mig? Jag bjuder på ett stycke svensk skam till någon modig själ, som inte fruktar livsfarligt dålig kvalité.
lördag, juli 11, 2009
fredag, juli 10, 2009
Modemän
Såg en man på hållplatsen imorse. 50+ med kotlettfrisyr, Club blazer och röda jeans. Hallå!? Jag upprepar: Röda Jeans. Fan, det går inte. Jag förstår att det är fysiskt fullt möjligt eftersom jag bevittnat det vid ett flertal tillfällen. Men det strider mot all etik och moral. Det ser så jävla dumperverst ut att jag inte ens hinner beskriva det. Jag ska nämligen bege mig på semester om en dryg timma och för att riktigt fånga vansinnet i ord hade jag fått skjuta på det viktigaste ögonblickert hittills i år. Och det går inte för sig.
Däremot hoppade det på ett riktigt modelejon till man på Stigbergstorget. Han var säkerligen tio år till men bortsett från sina kraftiga spasmer (gissningsvis till följd av mångårigt och seriöst blandmissbruk) så framstod han som både läckert extravagant och väldigt medveten. Han var heldressad i en aprikos denim-outfit, som skulle få Peter Siepen att kvida av avund. Jag önskar att jag kommer vara så vågad på ålderns höst, när man kan skita i alla konventioner. Han hade dessutom den goda smaken att bära en tajt vit t-shirt som framhävde både hans öl-buk och solbränna. En bränna som inte såg ut att vara förskansad medelst solning, utan snarare liknade någon form av ärgat läder. Det enda som egentligen låg honomm i fatet var väl hans tånaglar med tillhörande bara fötter, som stack ut ur ett par rejäla sandaler. Jag har aldrig sett så mycket gula naglar och förhårdnader på en och samma gång. Annars var han one million dollars.
One million dollars som luktade häst.
Däremot hoppade det på ett riktigt modelejon till man på Stigbergstorget. Han var säkerligen tio år till men bortsett från sina kraftiga spasmer (gissningsvis till följd av mångårigt och seriöst blandmissbruk) så framstod han som både läckert extravagant och väldigt medveten. Han var heldressad i en aprikos denim-outfit, som skulle få Peter Siepen att kvida av avund. Jag önskar att jag kommer vara så vågad på ålderns höst, när man kan skita i alla konventioner. Han hade dessutom den goda smaken att bära en tajt vit t-shirt som framhävde både hans öl-buk och solbränna. En bränna som inte såg ut att vara förskansad medelst solning, utan snarare liknade någon form av ärgat läder. Det enda som egentligen låg honomm i fatet var väl hans tånaglar med tillhörande bara fötter, som stack ut ur ett par rejäla sandaler. Jag har aldrig sett så mycket gula naglar och förhårdnader på en och samma gång. Annars var han one million dollars.
One million dollars som luktade häst.
onsdag, juli 08, 2009
Nä, jag är inte död...
Än.
Jag har egentligen inte stängt bloggen heller. Jag har bara jobbat som en dåre på sistone. Inte mycket lust kvar till kul då. Men den är nära nu. Den efterlängtade. Den livsnödvändiga. Den heliga semestern. Jag får gåshud under fotsulorna när jag tänker på det... Fredag. Inte mer. Min hjärna funkar verkligen inte längre. Behöver laddas med ledighet. Punkt. Nu.
Sedan tänkte jag tipsa om en blogg också. Jag såg den igår och blev sådär riktigt fult avundsjuk. Jag tänkte att fan... den här skulle jag kommit på. Det är ju precis min grej. Jag har skrivit otaliga inlägg om själva fenomenet men aldrig kommit på att ta det ett steg längre och göra ett koncept av det. Helvetes skit. Och så kände jag mig deppig en liten stund och vältrade mig i ogina tankar. Men nu är det bra igen... Det är fan ta mig briljant!
http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/
Jag har egentligen inte stängt bloggen heller. Jag har bara jobbat som en dåre på sistone. Inte mycket lust kvar till kul då. Men den är nära nu. Den efterlängtade. Den livsnödvändiga. Den heliga semestern. Jag får gåshud under fotsulorna när jag tänker på det... Fredag. Inte mer. Min hjärna funkar verkligen inte längre. Behöver laddas med ledighet. Punkt. Nu.
Sedan tänkte jag tipsa om en blogg också. Jag såg den igår och blev sådär riktigt fult avundsjuk. Jag tänkte att fan... den här skulle jag kommit på. Det är ju precis min grej. Jag har skrivit otaliga inlägg om själva fenomenet men aldrig kommit på att ta det ett steg längre och göra ett koncept av det. Helvetes skit. Och så kände jag mig deppig en liten stund och vältrade mig i ogina tankar. Men nu är det bra igen... Det är fan ta mig briljant!
http://lokaltidningsbesvikelse.blogspot.com/
onsdag, juli 01, 2009
Inte för att jag är fascist eller så...
...men jag tror att alla som arbetar på ett svettigt kontor inne i centrum finner den här bilden närmast erotisk:
Idag börjar förbudet mot gatumusikanter gälla i Göteborg. Spontant får jag jättedåliga vibbar av den typen av beslut. För vad skulle nästa steg bli? Och nästa och... ja ni fattar.
Men för människor som tvingas höra ledmotivet till Gudfadern, Lambada eller valfritt musikstycke slaktas av någon jävel helt utan musikalsik förmåga. Hundra gånger före lunch. Varje dag. Ja, då blir läget ett helt annat. Jag bejublar förbudet. Det dämpar vansinnet från att få fritt spelutrymme i min hjärna.
Bilden fick jag av min f.d kollega Robert German mot att jag kreddade honom lite.
Idag börjar förbudet mot gatumusikanter gälla i Göteborg. Spontant får jag jättedåliga vibbar av den typen av beslut. För vad skulle nästa steg bli? Och nästa och... ja ni fattar.
Men för människor som tvingas höra ledmotivet till Gudfadern, Lambada eller valfritt musikstycke slaktas av någon jävel helt utan musikalsik förmåga. Hundra gånger före lunch. Varje dag. Ja, då blir läget ett helt annat. Jag bejublar förbudet. Det dämpar vansinnet från att få fritt spelutrymme i min hjärna.
Bilden fick jag av min f.d kollega Robert German mot att jag kreddade honom lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)