Att åka första klass med X2000 innebär lidande i de grövsta av former. Jag är inte direkt mister Hi-Tech som onanerar till pryltidiningen M3, men någonstans drar jag fan gränsen för hur mycket 1800-tal man ska behöva stå ut med.
Inte nog med att SJ vid varje avgång frestar med sin ockerbistro. De har trådlöst internet också. Det senare har jag haft det stora missnöjet att tvingas begagna alldeles för många gånger sista halvåret. Frågan är vad fan det rör sig om egentligen. Det är liksom inte bredaste bandet i stan om jag säger så. Snarare ett sjukt svajigt balt-modem.
Fy fan säger jag bara. Jag hatar u-landsuppkopplingar med passion. Jag får ont i nacken av att surfa så jävla långsamt. Som en inverterad pisknsärtskada. Var tvungen att spontanhandla ett rör Treo omgående efter avstigning. Hur kan någonting vara så dåligt och fortfarande få finnas.
Nästa gång ska jag tigga till mig en andraklassbiljett så jag slipper jobba uppkopplad på tåget. Det är ingen komfortbonus - det är ett straff.
onsdag, januari 31, 2007
tisdag, januari 30, 2007
Upprättelse smakar mumma
De som läser här regelbundet vet att jag för ett par veckorsedan skrev att jag blev mäkta förbryllad vid ett toalettbesök på statoil Varberg. Det rörde sig om finnas eller icke finnas i form av pumpbehållare fyllda med "Etanol", "Hand & Body Lotion" samt "After shave".
Min kollega RG a.k.a Rens startade en hätsk smutkastningskampanj efter att ha ringt och fått pratat med ett bensinmacksbiträde som kanske inte riktigt förstått innebörden av budordet "Du skall icke ljuga" och därför lättvindigt avfärdat frågan ifall de verkligen har etanol där de flesta inrättningar vanligen brukar handha flytande handtvål - med ett NEJ.
Detta har lett till tråkningar i form förtal, pekningar och hån åt alla håll. Arbetssituationen har blivit ohållbar. Ord har stått emot ord i giganternas kamp. RG som är ett retoriskt proffs har lyckats smutsa min trovärdighet med stor framgång men uthållig som en tax har jag vidhållit sanningen. Jag visste ju vad jag såg... och härmed skördar jag frukten.
All heder till RG som inte är mindre människa än att han kan se ett slag förlorat och rakryggat be om ursäkt.
I helgen hade RG i egen hög person haft vägarna förbi "Truckstop Varberg" och tvångsmässigt svängt av för att själv få veta sanningen om den urbana legenden. Väl där kunde han bekräfta det jag sagt om att det fanns en låst del till höger. Med lite världsvant lismande och maximalt påkopplad ödmjukhet hade han vädjat till dem att få till träde till deras med kodlås avgränsade inre. Statoils eget Chambre separée. Duschavdelningen. För att fotografera (detta hade jag velat se).
Lustigt nog hade kassamänniskan fattat galoppen och rappt motfrågat om det gällde "etanolgrejen". Ryktet hade spridit sig som herpes på läpparna. Ialla fall hade RG fått vandra längs smala korridorer och där funnit en liten toalett - The One - och fläkt upp kameran.
Jag måste säga att denna upprättelsen är lite som rosen på tårtan bland solskenshistorier. Lagom till trefikat och allt.
Truth is sweet but victory is sweeter
måndag, januari 29, 2007
Arger så det eldar
Dags för dagens flabb!
Fick ett mail från min kollega RG tidigare idag. Det var en länk till nåt motorforum där någon lagt ut ett meddelande inläst i vredesmod (milt sagt) på ett mobilsvar.
En käck invandrarkille hade stämt träff angående ett eventuellt bilköp och överenskommen tid var cirkus 22.40. Två timmar senare hade killen fortfarande inte kommit och ägaren stängde av sin mobil och gick och la sig. Följande morgon satt ett fantastiskt och uppfriskande hat-meddelande fastklistrat i hans telesvar.
Jag måste säga att jag flabbade läppen av mig. Idiotjäveln var över två timmar sen och har ändå mage att lacka ur något alldeles sedvanligt mycket. Wunderbar!
Han är så arg att han nästan kissar ner sig. Jag älskar det av tre anledningar.
Ett:
Killen har ett skönt hotfullt röstläge när han använder smädelser i ett brett spektra. Allt ifrån , "jävla svenska idiot" och "jeevla banditjävla" till "jag ska knulla din mamma uppochner". Storslaget. Enda fläcken är att han kör det uttjatade och ack så fördummande "jävla rasist" som avslutning. Synd på en annars fläckfri retorik.
Två:
Muppen ifråga kommunicerar rätt väl att han kommer från Göteborg vilket känns VÄLDIGT skönt. Överskönt. Helt på egen hand lyckas han hålla upp en finfin motvikt till de medialt och totalt urknullade GBG-ambassadörerna Loket, Kurt Olsson, Lasse Kronér för att inte tala om riksmongot Carl-Einar Häckner (som förövrigt kan ta sin varité och stoppa upp den i det bruna). De som alla Göteborgare har att tacka för det utbredda Göteborgshatet. Jag klandrar inte resten av världen för att de gör narr och väcker löje på vår bekostnad. Jag menar jag hatar dem nog mer eftersom de förstör så mycket med sin breda humor som ingen egentligen gillar.
Tre:
För att jag och alla som lyssnar att vi vet att hur mycket han än seklar ner sin telefonmic genoim att skrika okvädningsord och tillmälen så är HAN själv losern. Han får snällt sätta sig i sin bil och köra samma sura mil hem till götet och ska det knullas uppochner är det hans egen morsa som känna på skinnlimpan. Det är nästan bäst av allt.
Lyssna och njut >>
Fick ett mail från min kollega RG tidigare idag. Det var en länk till nåt motorforum där någon lagt ut ett meddelande inläst i vredesmod (milt sagt) på ett mobilsvar.
En käck invandrarkille hade stämt träff angående ett eventuellt bilköp och överenskommen tid var cirkus 22.40. Två timmar senare hade killen fortfarande inte kommit och ägaren stängde av sin mobil och gick och la sig. Följande morgon satt ett fantastiskt och uppfriskande hat-meddelande fastklistrat i hans telesvar.
Jag måste säga att jag flabbade läppen av mig. Idiotjäveln var över två timmar sen och har ändå mage att lacka ur något alldeles sedvanligt mycket. Wunderbar!
Han är så arg att han nästan kissar ner sig. Jag älskar det av tre anledningar.
Ett:
Killen har ett skönt hotfullt röstläge när han använder smädelser i ett brett spektra. Allt ifrån , "jävla svenska idiot" och "jeevla banditjävla" till "jag ska knulla din mamma uppochner". Storslaget. Enda fläcken är att han kör det uttjatade och ack så fördummande "jävla rasist" som avslutning. Synd på en annars fläckfri retorik.
Två:
Muppen ifråga kommunicerar rätt väl att han kommer från Göteborg vilket känns VÄLDIGT skönt. Överskönt. Helt på egen hand lyckas han hålla upp en finfin motvikt till de medialt och totalt urknullade GBG-ambassadörerna Loket, Kurt Olsson, Lasse Kronér för att inte tala om riksmongot Carl-Einar Häckner (som förövrigt kan ta sin varité och stoppa upp den i det bruna). De som alla Göteborgare har att tacka för det utbredda Göteborgshatet. Jag klandrar inte resten av världen för att de gör narr och väcker löje på vår bekostnad. Jag menar jag hatar dem nog mer eftersom de förstör så mycket med sin breda humor som ingen egentligen gillar.
Tre:
För att jag och alla som lyssnar att vi vet att hur mycket han än seklar ner sin telefonmic genoim att skrika okvädningsord och tillmälen så är HAN själv losern. Han får snällt sätta sig i sin bil och köra samma sura mil hem till götet och ska det knullas uppochner är det hans egen morsa som känna på skinnlimpan. Det är nästan bäst av allt.
Lyssna och njut >>
Dagens outfit
In i det längsta har jag försökt förhala överflytt från gamla goa blogger till nya oprövade marker. Jag har trivts bra med gamla betablogger. Har inte riktigt fattatdealen med nya.
Idag gick det dock inte att logga in på gamla. Jag var tvungen att byta, annars ingen mera blogg för mig. Lite övergreppskänsla men visst jag passar mig in i ledet.
Kalla mig gärna bakåtsträvare - jag kallar det sund konservatism. Det är väl sossen i mig som ryser av tanken att hålla på med nya konton och nya inställningar. Jävla jidder. Men nu är det gjort. Och allt gick bra. Tror jag. Det trodde jag inte innan . Jag var faktiskt inställd på att jävelberg nu ryker alla gamla texter. Men jag orkade bara inte stå emot.
Iallafall, här är jag. En gammal bloggare dressad i nya bloggers outfit.
Idag gick det dock inte att logga in på gamla. Jag var tvungen att byta, annars ingen mera blogg för mig. Lite övergreppskänsla men visst jag passar mig in i ledet.
Kalla mig gärna bakåtsträvare - jag kallar det sund konservatism. Det är väl sossen i mig som ryser av tanken att hålla på med nya konton och nya inställningar. Jävla jidder. Men nu är det gjort. Och allt gick bra. Tror jag. Det trodde jag inte innan . Jag var faktiskt inställd på att jävelberg nu ryker alla gamla texter. Men jag orkade bara inte stå emot.
Iallafall, här är jag. En gammal bloggare dressad i nya bloggers outfit.
torsdag, januari 25, 2007
Sick boy
Livstecken? Här kommer ett.
Jag har precis börjat komma igång igen med bloggen och så drabbas jag av en av de värre sjukdomarna känd av mänskligheten. Killförkylning. Den slår ut allt. ALLT. Därför har jag inte bloggat på några dagar.
Jag har haft skiten i strax två veckor men jag är ju så jävla tuff att jag biter ihop och härdar ut. Lite SteveMcQueenskt sådär. Fast till slut står ingen pall killförkylningen. Den bryter ner de hårdaste av män. Som en terminalsjukdom. Fy för den lede.
Fatta hur soggy det känns att snyta ut en halvliter snor varje dag i två veckor. Då blir inte farbror näsa så mallig vill jag lova. Jag snörvlar som ett dagisbarn och är snyggt torr under näsan. Som eksem. Som mandelkubb. Fast värre såklkart. Malaria är en bit kaka (en fucking bit kladdkaka). Mjältbrand, inte ens en promenad i parken om man jämför med en riktigt svår killförkylning. En sådan som jag har. Uschiamej - stackars, stackars mig som liten är.
Dock har "vissa" en tendens att förringa killförkylningen å det grövsta. Håna och nedvärdera den. Fast bara de som inte vet bättre såklart. Kreti och pleti. För hade de sett vidden av lidandet hade det blivit annat blås i pipan. Själv ser jag det naturliga i att lovsjungas och begråtas för mitt lidande. Men ingen verkar fatta, ingen vill förstå.
Det borde skrivas hjältesagor i mitt namn och vittnesbörd skulle instiftas om ni frågar mig. Jag lider ju som självaste Jesus på korset här goddämit. Fast till ingen nytta. Det är ju banne mig ännu värre.
Men imorgon är jag tillbaka om allt går som det ska.
Över och ut
/Hjälten
Jag har precis börjat komma igång igen med bloggen och så drabbas jag av en av de värre sjukdomarna känd av mänskligheten. Killförkylning. Den slår ut allt. ALLT. Därför har jag inte bloggat på några dagar.
Jag har haft skiten i strax två veckor men jag är ju så jävla tuff att jag biter ihop och härdar ut. Lite SteveMcQueenskt sådär. Fast till slut står ingen pall killförkylningen. Den bryter ner de hårdaste av män. Som en terminalsjukdom. Fy för den lede.
Fatta hur soggy det känns att snyta ut en halvliter snor varje dag i två veckor. Då blir inte farbror näsa så mallig vill jag lova. Jag snörvlar som ett dagisbarn och är snyggt torr under näsan. Som eksem. Som mandelkubb. Fast värre såklkart. Malaria är en bit kaka (en fucking bit kladdkaka). Mjältbrand, inte ens en promenad i parken om man jämför med en riktigt svår killförkylning. En sådan som jag har. Uschiamej - stackars, stackars mig som liten är.
Dock har "vissa" en tendens att förringa killförkylningen å det grövsta. Håna och nedvärdera den. Fast bara de som inte vet bättre såklart. Kreti och pleti. För hade de sett vidden av lidandet hade det blivit annat blås i pipan. Själv ser jag det naturliga i att lovsjungas och begråtas för mitt lidande. Men ingen verkar fatta, ingen vill förstå.
Det borde skrivas hjältesagor i mitt namn och vittnesbörd skulle instiftas om ni frågar mig. Jag lider ju som självaste Jesus på korset här goddämit. Fast till ingen nytta. Det är ju banne mig ännu värre.
Men imorgon är jag tillbaka om allt går som det ska.
Över och ut
/Hjälten
måndag, januari 22, 2007
söndag, januari 21, 2007
Cobra
Satt uppe till sent inatt och glodde på lite klassisk 80-talsporr.
Cobra med Syllan Stallone. Alltså hela rullen är ett frosseri i vad som var vidrigt med 80-talet.
Man blir lite chockad för man inser att detta är skapat av vuxna män som tog det på största allvar. Ingen ironi. Vilken elev som helst som läser midiaprogrammet idag hade gjort bättre ifrån sig.
Jag minns att jag ÄLSKADE Cobra. Han var hård som fan med sina spegelpilot, mc-skinnjacka och ein feta beretta med vitt handtag och just cobramotiv nedstoppad i brallan.
Målgruppen måste varit barn. För inte var väl vuxna männiksor så förbannad dopade förr att de inte fattade bättre. Cobra och alla andra rullar i samma segment var motsvarigheten till vår tids Idol. Stallone hade samma status som Swartling har idag. Hade han förstått vidden av det så hade han nog rest i tiden och blåst skägget av Jurybossen med en egenpreppad dumdum-kula. Nåväl...
De kalssiskt stilistiska elakingarna skrämde skiten ur en trots sina psykstörda utstyrslar. Sminkade mongon med accessoarer som ansiktsmålning och bilhandskar, för att inte tala om stilletter och fatasyinspirerade knivar. Där sprang de runt och skar upp folk slumpmässigt för sin egen njutning skull. Jag minns att jag tänkte att fy vad läbbigt, vart är samhället påväg egentligen. Och då var jag kanske tolv år. Det kändes verkligt och var bra kusligt. Välgjort.
Nu kändes det inte lika välgjort längre. Jag gapade och skämdes för Syllans skull. Sceneriet var som klippt direkt ur en porrfilm från den gyllene eran. Troligen hade de bokat in sig direkt efter en inspelning av 24-karat eller nåt i den stilen. Ungefär som när man fick slåss om bokningsbara innebandytider i gympahallen.
hjälten kändes bara så förbannat töntig med sina formlösa ljusa blåjeans uppdragna för kung och fosterland, uppkavlade ärmar på sin Christer-Pettersson-skinnjacka och fuktiga överläpp. För att inte tala om odygdspåsarna. Ok. ledaren såg jävligt otäck ut. Såna har man sett innan. Fast iklädda kostym på nån vidrig avenyklubb. Men resten var ena riktiga losertyper. Klassiska statistfleppon.
Korpulenta och usla karaktärer förvandlas liksom inte till övertygande råskinn bara för att man adderar vansinne i form av dåligt spelad personlighetsstörning och slänger till dem ett knippe dubbelyxor och och andra klassiska tillhyggen. Det vet vi nu, men det gjode de uppenbarligen inte då.
Usch, man blir lite deppig när man för varje återupplevd film, man som liten dyrkade, inser att vissa saker gör sig bättre i ens dåliga minne. Ibland är det klart bättre att minnas eller glömma än att låta ens gamla hjältar dö framför sina ögon.
Cobra med Syllan Stallone. Alltså hela rullen är ett frosseri i vad som var vidrigt med 80-talet.
Man blir lite chockad för man inser att detta är skapat av vuxna män som tog det på största allvar. Ingen ironi. Vilken elev som helst som läser midiaprogrammet idag hade gjort bättre ifrån sig.
Jag minns att jag ÄLSKADE Cobra. Han var hård som fan med sina spegelpilot, mc-skinnjacka och ein feta beretta med vitt handtag och just cobramotiv nedstoppad i brallan.
Målgruppen måste varit barn. För inte var väl vuxna männiksor så förbannad dopade förr att de inte fattade bättre. Cobra och alla andra rullar i samma segment var motsvarigheten till vår tids Idol. Stallone hade samma status som Swartling har idag. Hade han förstått vidden av det så hade han nog rest i tiden och blåst skägget av Jurybossen med en egenpreppad dumdum-kula. Nåväl...
De kalssiskt stilistiska elakingarna skrämde skiten ur en trots sina psykstörda utstyrslar. Sminkade mongon med accessoarer som ansiktsmålning och bilhandskar, för att inte tala om stilletter och fatasyinspirerade knivar. Där sprang de runt och skar upp folk slumpmässigt för sin egen njutning skull. Jag minns att jag tänkte att fy vad läbbigt, vart är samhället påväg egentligen. Och då var jag kanske tolv år. Det kändes verkligt och var bra kusligt. Välgjort.
Nu kändes det inte lika välgjort längre. Jag gapade och skämdes för Syllans skull. Sceneriet var som klippt direkt ur en porrfilm från den gyllene eran. Troligen hade de bokat in sig direkt efter en inspelning av 24-karat eller nåt i den stilen. Ungefär som när man fick slåss om bokningsbara innebandytider i gympahallen.
hjälten kändes bara så förbannat töntig med sina formlösa ljusa blåjeans uppdragna för kung och fosterland, uppkavlade ärmar på sin Christer-Pettersson-skinnjacka och fuktiga överläpp. För att inte tala om odygdspåsarna. Ok. ledaren såg jävligt otäck ut. Såna har man sett innan. Fast iklädda kostym på nån vidrig avenyklubb. Men resten var ena riktiga losertyper. Klassiska statistfleppon.
Korpulenta och usla karaktärer förvandlas liksom inte till övertygande råskinn bara för att man adderar vansinne i form av dåligt spelad personlighetsstörning och slänger till dem ett knippe dubbelyxor och och andra klassiska tillhyggen. Det vet vi nu, men det gjode de uppenbarligen inte då.
Usch, man blir lite deppig när man för varje återupplevd film, man som liten dyrkade, inser att vissa saker gör sig bättre i ens dåliga minne. Ibland är det klart bättre att minnas eller glömma än att låta ens gamla hjältar dö framför sina ögon.
fredag, januari 19, 2007
Pest eller kolera 2.0
Nytt försök!
Att gå fram till kassan med den mest attraktiva kassören/kassörskan och duka upp en bal hänsynslöst grovfibrigt, oblekt, noname-dasspapper.
...eller att duka upp en singelrulle som är upp-pimpad in till bakelsestatus med parfym, motiv och sammets yta och toppad med förpackning i vaxpapper.
Välj med omsorg (motivering mottages tacksamt)
Att gå fram till kassan med den mest attraktiva kassören/kassörskan och duka upp en bal hänsynslöst grovfibrigt, oblekt, noname-dasspapper.
...eller att duka upp en singelrulle som är upp-pimpad in till bakelsestatus med parfym, motiv och sammets yta och toppad med förpackning i vaxpapper.
Välj med omsorg (motivering mottages tacksamt)
Pest eller kolera
Jag tänkte lägga ut en liten "pest eller kolera" -fråga såhär lagom till helg och allt.
Som pest hade jag "Att från och med nu ALLTID klippa faddefrisyr". Problemet är att jag inte kan hitta ett kolera-alternativ som matchar pesten. Vad skulle en likvärdig plåga kunna tänkas vara... hmmm... nä jag ger upp.
Faddefrippan står helt enkelt i en klass för sig.
Som pest hade jag "Att från och med nu ALLTID klippa faddefrisyr". Problemet är att jag inte kan hitta ett kolera-alternativ som matchar pesten. Vad skulle en likvärdig plåga kunna tänkas vara... hmmm... nä jag ger upp.
Faddefrippan står helt enkelt i en klass för sig.
torsdag, januari 18, 2007
Ringsignal i galenskapens tecken
Jag kom just på att utöver den något bisarra upplevelsen på böf-huset idag så hände en grej på vagnen till stan imorse.
En kvinna stiger på. Hon ser omunter och sliten ut. Ungefär så som en sån där bulldozermorsa med fem sjövilda kiddlings brukar se ut. Jag är generellt lite rädd för den typen av morsor. Man får hålla undan - annars är man helrökt.
Iallafall. Jag har tidigare fått gåshud av människor med "skrattande barn" som ringsignal på sin mobiltelefon. Den här damen hade tagit det hela ett steg längre kan man väl säga. Mitt bland en massa vredgade morgonpendlare ringer hennes telefon högt och ljudligt. Klangen av "gallskrikande barn" som ringsignal skar skönt i mina trumhinnor. Som en skärbrännare i en skyddsrumsdörr ungefär. Det var inte bara jag som gapade förbluffat över det sjuka vi var med om.
Det var inte som att hon skyndade sig att svara heller. Nästan malligt lät hon den ringa, länge nog för att driva killar som ghandi till storslagana våldsdåd. Sjuka sjuka människa. Det var som att hon gått in på ett dagis och lappat till varenda unge och sedan skapat sin ringsignal med ljudinspelaren. Fatta terrorn.
Kvinnan (läs: Besten) såg nöjd ut. Stolt. Det var ohyggligt motbjudande. Folk omkring vred på sig och jag kände att min blick dressade om till svart.
I min fantasi sprang jag fram och ryckte den rosa clamshell-telefonen ur handen på henne och dräpte den med hjälp av centrifugalkraft upparbetad av en snabbt roterande arm samt en massa god vilja. Mot spårvagnsgolvet. ETT ljud och hon skulle stiga av vagnen med huvudet uppstucker i röven.
Men jag bara teg och hatade henne tyst istället. Precis som jag alltid gör.
Jag mår rätt illa av att tiga ihjäl hat. Känner mig oren. Bara en gång skulle jag vilja uppleva sötman av att göra det oväntade i en sådan situation. Den spontana urflippningen. Statuera exempel liksom...
...men jag sparar det till en annan gång.
En kvinna stiger på. Hon ser omunter och sliten ut. Ungefär så som en sån där bulldozermorsa med fem sjövilda kiddlings brukar se ut. Jag är generellt lite rädd för den typen av morsor. Man får hålla undan - annars är man helrökt.
Iallafall. Jag har tidigare fått gåshud av människor med "skrattande barn" som ringsignal på sin mobiltelefon. Den här damen hade tagit det hela ett steg längre kan man väl säga. Mitt bland en massa vredgade morgonpendlare ringer hennes telefon högt och ljudligt. Klangen av "gallskrikande barn" som ringsignal skar skönt i mina trumhinnor. Som en skärbrännare i en skyddsrumsdörr ungefär. Det var inte bara jag som gapade förbluffat över det sjuka vi var med om.
Det var inte som att hon skyndade sig att svara heller. Nästan malligt lät hon den ringa, länge nog för att driva killar som ghandi till storslagana våldsdåd. Sjuka sjuka människa. Det var som att hon gått in på ett dagis och lappat till varenda unge och sedan skapat sin ringsignal med ljudinspelaren. Fatta terrorn.
Kvinnan (läs: Besten) såg nöjd ut. Stolt. Det var ohyggligt motbjudande. Folk omkring vred på sig och jag kände att min blick dressade om till svart.
I min fantasi sprang jag fram och ryckte den rosa clamshell-telefonen ur handen på henne och dräpte den med hjälp av centrifugalkraft upparbetad av en snabbt roterande arm samt en massa god vilja. Mot spårvagnsgolvet. ETT ljud och hon skulle stiga av vagnen med huvudet uppstucker i röven.
Men jag bara teg och hatade henne tyst istället. Precis som jag alltid gör.
Jag mår rätt illa av att tiga ihjäl hat. Känner mig oren. Bara en gång skulle jag vilja uppleva sötman av att göra det oväntade i en sådan situation. Den spontana urflippningen. Statuera exempel liksom...
...men jag sparar det till en annan gång.
Konstiga kissvanor
Jag var just med om något av det skummaste jag sett.
Vi gick till Böffen. Kände att ett rejält block kött nog kunde funka för att bota min förkylning. När vi hade beställt sprang jag direkt på toa för att snyta mig (jag är ett präktigt snytmongo these days i tell you).
Nysnyten tar jag mig till handfatet för att tvätta tassarna och ser då i spegeln att det står en indie-kille längst inne i hörnet vid pissoaren. Han ser koncentrerad ut. Udda i situationen är att han har dragit ner sina byxor och kallingar till knäna. Varför gör man så? Det såg mycket märkligt ut måste jag säga.
Har aldrig sett någon näcka på en offentlig toalett innan. Hade gärna sluppit den upplevelsen.
Som extra "freak factor" står han och skakar på dicken. Inte som en onanist som tur var. Det var knappast fråga om någon form av förlustelse (surare nöjesfält skulle man få leta hårt efter även i baltländerna). Snarare verkade han vara klar och inne i avskakningsprocessen. Grejen var bara att han inte var klar, för efter att jag tvättat händerna stod det jävla CEPE:t fortfarande och ryckte i ballen. Ångestladdat. Som om han försökte locka fram pisset.
Mina vänner. Det var en syn värdig dolda kameran kan jag lova.
Vi gick till Böffen. Kände att ett rejält block kött nog kunde funka för att bota min förkylning. När vi hade beställt sprang jag direkt på toa för att snyta mig (jag är ett präktigt snytmongo these days i tell you).
Nysnyten tar jag mig till handfatet för att tvätta tassarna och ser då i spegeln att det står en indie-kille längst inne i hörnet vid pissoaren. Han ser koncentrerad ut. Udda i situationen är att han har dragit ner sina byxor och kallingar till knäna. Varför gör man så? Det såg mycket märkligt ut måste jag säga.
Har aldrig sett någon näcka på en offentlig toalett innan. Hade gärna sluppit den upplevelsen.
Som extra "freak factor" står han och skakar på dicken. Inte som en onanist som tur var. Det var knappast fråga om någon form av förlustelse (surare nöjesfält skulle man få leta hårt efter även i baltländerna). Snarare verkade han vara klar och inne i avskakningsprocessen. Grejen var bara att han inte var klar, för efter att jag tvättat händerna stod det jävla CEPE:t fortfarande och ryckte i ballen. Ångestladdat. Som om han försökte locka fram pisset.
Mina vänner. Det var en syn värdig dolda kameran kan jag lova.
onsdag, januari 17, 2007
Schmerz
När man snytit kranen cirka femtio gånger innan klockan ens slagit trekaffe får ordet näsbränna en helt ny innebörd.
Då är man inte tuff.
Det kallas killförkylning. Värsta sortens förkylning.
Då är man inte tuff.
Det kallas killförkylning. Värsta sortens förkylning.
Truckstop varberg
I helgen åkte jag förbi Varberg och stannade på Statoil för att tanka, bajsa m.m.
Väl på toan förbryllades jag av tre saker. Ovanför handfatet satt ett ställ inneållande olika (helt obrandade) refillbehållare utöver den klassiska standardtvålen.
1. Shampo & balsam
2. Etanol
3. After shave
Det övergår mitt förstånd. Kan någon förklara tack.
Vi snackar en liten trång bensinmackstoalett. Vem fan har nytta av shampo och balsam där. Eller after shave på refill (åh gud vad deppigt). Om jag gnuggar tankeknölarna får jag upp två möjliga målgrupper. Truckers och vägfnask. Thats it.
Men då återstår fortfarande etanol. Vad använder man etanol till i toalettsammanhang?
Snälla säg att det INTE är till någon form av jävligt hardcore intimhygien.
Väl på toan förbryllades jag av tre saker. Ovanför handfatet satt ett ställ inneållande olika (helt obrandade) refillbehållare utöver den klassiska standardtvålen.
1. Shampo & balsam
2. Etanol
3. After shave
Det övergår mitt förstånd. Kan någon förklara tack.
Vi snackar en liten trång bensinmackstoalett. Vem fan har nytta av shampo och balsam där. Eller after shave på refill (åh gud vad deppigt). Om jag gnuggar tankeknölarna får jag upp två möjliga målgrupper. Truckers och vägfnask. Thats it.
Men då återstår fortfarande etanol. Vad använder man etanol till i toalettsammanhang?
Snälla säg att det INTE är till någon form av jävligt hardcore intimhygien.
tisdag, januari 16, 2007
Adaktusson talkshow
Ine förrän satan går på gatan brukar jag säga. Men på Tv8 är tydligen allt möjligt. Lars "Agenda" Adaktusson har gått och blivit deras tunga ankare. Bara att gratulera. En egen talkshow. Det är så mycket hardcore det kan bli.
Nu är det David Letterman, Jay Leno och Lars Adaktussson. De tre giganeterna i talkshowvärlden.
Adaktusson, den enda mannen mig veterligen som på riktigt behärskar förmågan "dödlig tråkighet". Om han var en superhjälte så skulle hans superpower vara att han kan tråka ihjäl precis vem som helst inom en världsomspännande radie. Han har en stark aura den mannen. Som tittare är man illa ute, men vid närkontakt är man rökt.
Under januari börjar han skörda sina första offer.
Jag måste erkänna att jag diggar Lars Adaktusson. Mycket. Samtidigt är jag livrädd för honom just för att han förmedlar en sådan hänsynslös tråkighetsfaktor. Han spelar i en egen liga. Han är lite som taklshowvärldens Dirty Harry - men ändå inte.
Nu är det David Letterman, Jay Leno och Lars Adaktussson. De tre giganeterna i talkshowvärlden.
Adaktusson, den enda mannen mig veterligen som på riktigt behärskar förmågan "dödlig tråkighet". Om han var en superhjälte så skulle hans superpower vara att han kan tråka ihjäl precis vem som helst inom en världsomspännande radie. Han har en stark aura den mannen. Som tittare är man illa ute, men vid närkontakt är man rökt.
Under januari börjar han skörda sina första offer.
Jag måste erkänna att jag diggar Lars Adaktusson. Mycket. Samtidigt är jag livrädd för honom just för att han förmedlar en sådan hänsynslös tråkighetsfaktor. Han spelar i en egen liga. Han är lite som taklshowvärldens Dirty Harry - men ändå inte.
Bulten update
Fick via en mycket säker källa (arbetskompis kompis kompis) reda på att Tage unt Ragne fortfarande existerar under samma tak.
Tage verkar jobba med samma sak som han gjort sedan tidernas begynnelse. Åhh, herre gud. Tiden går inte snabbt på bulten. Man räknar i hundår. Ett år känns som sju och med tanke på att det var tio årsedan jag jobbade mina 7 smärtsamma månader där så har alltså Tage hunnit bli sjuttio år äldre. Holy smoke.
Ragne har gått och blivit chef för de sköna downs-gänget från Samhall. Alltså det är ren ondska. Jag minns att de enda som var glada av att komma till jobbet var Samhall-gänget som hyrdes in för att manuellt räkna mutter och skruv. Not so happy anymore skulle jag tro.
Ragne var ju inte direkt känd för sin empatiska sida och hade inte det normala människor brukar kalla för acceptans när det kommer till någon form av nedsatt förmåga att prestera i arbetssituationer. Han var inte elitistisk, han var bara ett as.
Så grattis. Om någon så är Ragne rätt man för jobbet att fucka upp deras liv rejält.
Tage verkar jobba med samma sak som han gjort sedan tidernas begynnelse. Åhh, herre gud. Tiden går inte snabbt på bulten. Man räknar i hundår. Ett år känns som sju och med tanke på att det var tio årsedan jag jobbade mina 7 smärtsamma månader där så har alltså Tage hunnit bli sjuttio år äldre. Holy smoke.
Ragne har gått och blivit chef för de sköna downs-gänget från Samhall. Alltså det är ren ondska. Jag minns att de enda som var glada av att komma till jobbet var Samhall-gänget som hyrdes in för att manuellt räkna mutter och skruv. Not so happy anymore skulle jag tro.
Ragne var ju inte direkt känd för sin empatiska sida och hade inte det normala människor brukar kalla för acceptans när det kommer till någon form av nedsatt förmåga att prestera i arbetssituationer. Han var inte elitistisk, han var bara ett as.
Så grattis. Om någon så är Ragne rätt man för jobbet att fucka upp deras liv rejält.
söndag, januari 14, 2007
Dubbelmacka
Jag sitter och slötittar på tv när en kvinna med lagom kåt röst plötsligt säger:
"Är du sugen på en dubbelmacka"
Det är sexan såklart. De marknadsför sin nya filmsatsning på lördagkvällarna eller när det nu är som en "dubbelmacka". Jippi, vad finurligt. Två filmer på samma kväll, det blir ju en dubbelmacka... höhöhö, fan vad bra.
Jag kan riktigt höra hur någon lönnig mellanchef på viasat skrockade förtjust när han själv kom upp med konceptnamnet.
Hela skiten avslutas med att kvinnorösten lite fnittrigt säger: "Vad trodde du att vi menade?"
Humor? Nej, inte alls! Den som kom på idén borde får bonk. För att det är SÅ dåligt. Den som godkände skiten borde själv få sig en ordentlig portion dubbelmacka i nån fuktig källarlokal, som straff för ytterst dåliga smak. Det är inte så att jag drabbats av moralpanik. Inte alls. Jag blir bara så trött.
Enligt min mening kunde de lika gärna köra upplägget:
"Är du sugen på ett gruppknull?"
... lite bullshit om det nya två-filmer-på-en-kväll-konceptet ...
"Vad trodde du att vi menade?"
Det hade INTE varit mindre fyndigt direkt. Det hade varit lite bättre.
"Är du sugen på en dubbelmacka"
Det är sexan såklart. De marknadsför sin nya filmsatsning på lördagkvällarna eller när det nu är som en "dubbelmacka". Jippi, vad finurligt. Två filmer på samma kväll, det blir ju en dubbelmacka... höhöhö, fan vad bra.
Jag kan riktigt höra hur någon lönnig mellanchef på viasat skrockade förtjust när han själv kom upp med konceptnamnet.
Hela skiten avslutas med att kvinnorösten lite fnittrigt säger: "Vad trodde du att vi menade?"
Humor? Nej, inte alls! Den som kom på idén borde får bonk. För att det är SÅ dåligt. Den som godkände skiten borde själv få sig en ordentlig portion dubbelmacka i nån fuktig källarlokal, som straff för ytterst dåliga smak. Det är inte så att jag drabbats av moralpanik. Inte alls. Jag blir bara så trött.
Enligt min mening kunde de lika gärna köra upplägget:
"Är du sugen på ett gruppknull?"
... lite bullshit om det nya två-filmer-på-en-kväll-konceptet ...
"Vad trodde du att vi menade?"
Det hade INTE varit mindre fyndigt direkt. Det hade varit lite bättre.
fredag, januari 12, 2007
OMFG
Vad tänkte de på egentligen?
Jag hade förträngt hur dålig smak de hade. Manowar. Allt jag minns är sjukt tuffa poser. Som liten tror jag att man filtrerade bort den höga pervofaktorn. Hade någon kunnat komma undan med detta idag är frågan. Roger Pontare möjligtvis.
Alltså, man kan inte skylla ALLTING på 80-talet.
När män över 30 smörjer in sig med olja, dressar upp i nitar, djurhud och lite allmänt skön läderbögutstyrsel och därtill försöker se tyskt råa ut på sitt skivomslag. Då är man inte ett gäng hårdrockstuffa gossar i första rummet. Man är är kinky. Jävligt kinky.
Det bara är så.
måndag, januari 08, 2007
Järkholmen 604
Fy fan säger jag bara. Vissa människor borde inte få ha pengar alls.
Personen som i fråga har vädrat läder >> HÄR << borde omyndigförklaras, tvångsförpassas till långtbortistan och tilldelas matkuponger på livstid. Han/hon har liksom förverkat sin rätt att handha ekonomiska medel. Maken till vulgoslott har jag aldrig skådat. Fy fan vad jag skulle må illa om jag bodde där. Om jag fick välja mellan en knarkig polarvagn på Meros Camping och detta så vinner polarvagnen lätt (vi snackar bomiljö, inte värde).
Jag blir så stressad av att se sånt här vansinne att jag känner tårkanalerna arbeta. Om jag fick basa en dag hade jag inte tolererat sånt här.
Låt mig bjuda på ett axplock:
Vallgraven
Jättekul med vallgrav - OM MAN ÄR FEM ÅR.
Det madrasserade rummet
Vilken människa vid sitt sinnes fulla bruk väljer att madrassera väggar och tak. Babyblått dessutom. Fy fan vad det osar no-one-can-hear-you-scream-pervo om det rummet. Hallå? Farbror polisen, vad väntar ni på?
Kopparväggar på toa
Samma arkitekt som Saddam anlitade till sina sköna bunkerpalats månne?
Vinkyrkan
Oh my fucking god, "vinkyrkan". Maken till smaklöshets-extravaganza får man nog fan leta hårt efter. Personen i fråga borde få så mycket dunk för detta alltså. Detta är en våldtäkt mot alla moralfilosofiska normer.
De mest perverterade hemmen i MTV Cribs står sig slätt mot detta "skrytbygge". Frågan är vad det är för en sjuk hjärna som skapat detta monster. Om det ens är en människa.
Personen som i fråga har vädrat läder >> HÄR << borde omyndigförklaras, tvångsförpassas till långtbortistan och tilldelas matkuponger på livstid. Han/hon har liksom förverkat sin rätt att handha ekonomiska medel. Maken till vulgoslott har jag aldrig skådat. Fy fan vad jag skulle må illa om jag bodde där. Om jag fick välja mellan en knarkig polarvagn på Meros Camping och detta så vinner polarvagnen lätt (vi snackar bomiljö, inte värde).
Jag blir så stressad av att se sånt här vansinne att jag känner tårkanalerna arbeta. Om jag fick basa en dag hade jag inte tolererat sånt här.
Låt mig bjuda på ett axplock:
Vallgraven
Jättekul med vallgrav - OM MAN ÄR FEM ÅR.
Det madrasserade rummet
Vilken människa vid sitt sinnes fulla bruk väljer att madrassera väggar och tak. Babyblått dessutom. Fy fan vad det osar no-one-can-hear-you-scream-pervo om det rummet. Hallå? Farbror polisen, vad väntar ni på?
Kopparväggar på toa
Samma arkitekt som Saddam anlitade till sina sköna bunkerpalats månne?
Vinkyrkan
Oh my fucking god, "vinkyrkan". Maken till smaklöshets-extravaganza får man nog fan leta hårt efter. Personen i fråga borde få så mycket dunk för detta alltså. Detta är en våldtäkt mot alla moralfilosofiska normer.
De mest perverterade hemmen i MTV Cribs står sig slätt mot detta "skrytbygge". Frågan är vad det är för en sjuk hjärna som skapat detta monster. Om det ens är en människa.
söndag, januari 07, 2007
När Tage föll ner
Jag tänkte berätta en hjältesaga ur verkliga livet. En riktig ”falling down” som kan vara bland det vackraste jag hört. Jag fick aldrig nöjet att bevittna incidenten själv men har fått den berättad (säkert lagom nyanserad) för mig av ”en som var där”. Det har blivit lite utav en urban legend.
När jag var nitton, tjugo nånting så fick jag anställning på ett lager. Vi kan kalla det Bulten. Där åkte man runt i en truck hela dagarna och plockade bult för sköna trälpengar tills det att musklerna brann, måndag till fredag. Lite utav ett rövjobb skulle man kunna säga.
Chefen för orderavdelningen var ett riktigt jävla as. Ett klassiskt och filmiskt saddosvin. Han gick alltid klädd i ljusa jeans och uppknäppt jeansskjorta. Han hade vitt bakåtslickat hår och matchande bockskägg: Han såg faktiskt precis ut som man tänker sig att djävulen ser ut.
Vi kan kalla honom Ragne.
Varje dag såg likadan ut men kryddades med olika spänningsinslag beroende på vem Ragne var sugen på att tortera just den dagen. Man stämplade in, hämtade sin truck och gick in i Ragnes lilla kontorshytt som låg som en liten barack mitt i lagret med fönster ut mot lagerhyllorna så han kunde hålla koll på sina slavar. Där plockade man åt sig en order ur en hemsnickrad trälåda.
Systemet var enkelt men stenhårt. Man plockade åt sig den översta ordern. Hade man tur var det en med många ”rader” och låg vikt (man jobbade under ett ackordsystem där man kunde nå en viss lönenivå beroende på antalet snittrader) hade man ”otur” så fick man en flertonsorder med jättefå rader som kunde ta en dag att plocka ihop.
Det där med tur och otur var egentligen bara skitsnack för Ragne hade stenkoll på vem som skulle plocka härnäst och kunde om han hade lust regissera ens ordrar så att man fick noll bonus i slutet av månaden. Sån var han.
Alla hatade Ragne. Alla. Vissa klarade honom bara lite bättre än andra.
Det värsta man kunde göra var att fuska genom att fippla med ordrarna och på så vis roffa åt sig en bra order. Det var galet att ens försöka eftersom åkafastrisken låg på imponerande 98%. Ragne hade stenkoll. Och när man åkte dit, då blev det förnedringsfest. Man kunde riktigt se hur Ragne fick ståkuk i sina Levis 501 när han höll sitt brandtal. Han kunde nästan ta till fysiskt våld, boxa på en och så. Inför alla andra. Det var det bästa han visste, att verbalt avrätta en av sina lagerhoror. Big daddy Ragne.
Sedan var man nollad resten av månaden och blev hånad varenda dag. Man var med andra ord ganska sparsam med fusket. Men det kunde räcka med att man gjorde ett litet litet fel så var man rökt. Då blev man kallad efterbliven och fick sin läskunnighet ifrågasatt och det ena och det femte. Helst skulle ALLA höra. Då blev han rejält kåt. Ragne. Djävulen.
Det fanns bara en enda person som helt undgick Ragnes kattochråttalek. En man i 40-årsåldern som jobbat på Bulten i hela sitt liv. Vi kan kalla honom Tage. Han hade inte alla läsk i backen som det brukar heta. Tage bodde hos sin mamma och hade uppenbara problem med sin hygien. Han var mentalt sett lika begåvad som en sexåring och luktade som en kille som sprungit en mara, skitit på sig och sedan gått och lagt sig för att nästkommande dag gå till jobbet iklädd sin nya odörkostym. Han kom till jobbet i nya lager smuts och svett varje dag.
Det var väldigt synd om Tage, helt klart, men det går inte riktigt att tycka om någon som vars kroppslukt gör en kräknödig på flera meters håll (jag skojar inte).
Tage var egentligen ett klockrent offer för Ragnes terror men de bytte aldrig ett ord, mötte aldrig en blick och Ragne messade aldrig med Tages ordrar. Till slut blev jag tvungen att fråga hur det kom sig att Tage undslapp alla tråkningar. Hade de haft en beef?
Efter lite övertalning började en av de som varit på bulten längst berätta.
Det visade sig att Ragne precis som jag trodde hade varit på Tage nåt helt tokigt ett par år tidigare. Han hade sakta drivit honom mot kanten. Kallat honom elakheter och smädat honom brutalt varje dag. Det ryktades att Ragne hade regisserat plockordningen så att Tage drog en skräcklott som på Bulten gick under smeknamnet ”Tibban” (Tibnor: en riktigt tung och värdelös bonusdödare) varje dag under en längre tid. Ungefär lika sannolikt som att princess Madde skulle ringa och tigga honom på grov sex.
Tage teg och tog emot och jag kan känna i varje por hur vansinnet måste ha växt inom honom. Varje dag när Tage tog sin truck skrek Ragne en ny okvädning och flinade njutningsfullt. Tage var hans privata bitch. Hans makaronitermos.
Ända till en dag…
Tage kom och tog sin truck. I vanlig ordning gick han in till Ragnes lilla funbox och plockade till sig en fet Tibnor-order, varpå Ragne alltid lika nöjt med spelad förvåning frågade: ”vad fick du för nåt Tage?”
Denna dagen ville Tage inte plocka mer bult. Han hade fått nog och hans hat hade brännt upp allt vad rationellt handlande heter. Istället ställde han sig i sin truck och körde så långt bort man kan komma på lagret. Där vände han, tog sats liksom och satte kurs tillbaka. Toppade.
Ragne satt på sitt lilla kontor i lugnarn ro. Intet ont anande. Båset hade inga fönster åt sidan. Inte åt det håll Tage nu kom körande från i maxfart, med gaffleln i lagom huvudhöjd på den sittande besten Ragne (åhhh, gud vad jag hade velat bevittna detta). Kursen styrde rakt mot kontorsbåset och det måste känts lätt surrealistiskt när man förstod att Tage inte hade några som helst planer på att bromsa in.
Till slut var det en lagerarbetare som insåg att det vankades blodutgjutelse och skrek till. Något i stil med ”SE UPP RAGNE!!!”. Obegripligt men förståeligt på samma gång kan jag känna. Hur mycket man än hatar någon vill man nog ogärna ha bilden av när gaffeln på en truck penetrerar ansiktet på ens chef på näthinnan när man ska till att sova den kvällen.
Ragne tittade upp och en sekund senare rasade en målmedveten kamikazepilot plus en 2,5-tonstruck in från sidan. Ragne slängde sig åt sidan och lyckades mirakulöst nog undslippa en grov hjärnskada märkt med hans namn. Han fick bara några mindre blessyrer och en kraftig chock. Tage däremot bröt armar, ben och lite till. Ambulans kom och sedan var det gipsvagga i ett par månader för folkets hjälte no. 1. Ragne stapplade skärrad ut ur den brasved som fram till för en minut sedan varit hans kontor. Han gick hem för dagen. Extremt omallig till mods.
Flera månader förflöt och sedan var Tage färdig att börja jobba igen. Ragne gjorde aldrig någon anmälan och av någon anledning var det aldrig tal om ifall Tage skulle få behålla jobbet eller inte. Min fantasi räcker inte riktigt till för att illustrera hur tryckt stämning det var på lagret den dagen och alla måste ha väntat på en rejäl showdown. Men alla reaktioner uteblev.
Tage hade försökt mörda Ragne med sin plocktruck. Han hade visat sig kapabel att sätta ner foten och jag minns att jag i de perioder jag hatade Ragne allra mest brukade fantisera om hur det måste sett ut. Just då hade jag nog betalt bra för att få Tage att köra en favorit i repris så att säga.
I alla fall, efter den dagen bytte Tage och Ragne inte ett ord. Inte en blick. De fanns inte längre för varandra. Ett slags tyst samförstånd. Vackrare än så blir det knappt.
Inte ens Jan Guillou hade kunnat komma upp med ett sådant hjälteklimax.
När jag var nitton, tjugo nånting så fick jag anställning på ett lager. Vi kan kalla det Bulten. Där åkte man runt i en truck hela dagarna och plockade bult för sköna trälpengar tills det att musklerna brann, måndag till fredag. Lite utav ett rövjobb skulle man kunna säga.
Chefen för orderavdelningen var ett riktigt jävla as. Ett klassiskt och filmiskt saddosvin. Han gick alltid klädd i ljusa jeans och uppknäppt jeansskjorta. Han hade vitt bakåtslickat hår och matchande bockskägg: Han såg faktiskt precis ut som man tänker sig att djävulen ser ut.
Vi kan kalla honom Ragne.
Varje dag såg likadan ut men kryddades med olika spänningsinslag beroende på vem Ragne var sugen på att tortera just den dagen. Man stämplade in, hämtade sin truck och gick in i Ragnes lilla kontorshytt som låg som en liten barack mitt i lagret med fönster ut mot lagerhyllorna så han kunde hålla koll på sina slavar. Där plockade man åt sig en order ur en hemsnickrad trälåda.
Systemet var enkelt men stenhårt. Man plockade åt sig den översta ordern. Hade man tur var det en med många ”rader” och låg vikt (man jobbade under ett ackordsystem där man kunde nå en viss lönenivå beroende på antalet snittrader) hade man ”otur” så fick man en flertonsorder med jättefå rader som kunde ta en dag att plocka ihop.
Det där med tur och otur var egentligen bara skitsnack för Ragne hade stenkoll på vem som skulle plocka härnäst och kunde om han hade lust regissera ens ordrar så att man fick noll bonus i slutet av månaden. Sån var han.
Alla hatade Ragne. Alla. Vissa klarade honom bara lite bättre än andra.
Det värsta man kunde göra var att fuska genom att fippla med ordrarna och på så vis roffa åt sig en bra order. Det var galet att ens försöka eftersom åkafastrisken låg på imponerande 98%. Ragne hade stenkoll. Och när man åkte dit, då blev det förnedringsfest. Man kunde riktigt se hur Ragne fick ståkuk i sina Levis 501 när han höll sitt brandtal. Han kunde nästan ta till fysiskt våld, boxa på en och så. Inför alla andra. Det var det bästa han visste, att verbalt avrätta en av sina lagerhoror. Big daddy Ragne.
Sedan var man nollad resten av månaden och blev hånad varenda dag. Man var med andra ord ganska sparsam med fusket. Men det kunde räcka med att man gjorde ett litet litet fel så var man rökt. Då blev man kallad efterbliven och fick sin läskunnighet ifrågasatt och det ena och det femte. Helst skulle ALLA höra. Då blev han rejält kåt. Ragne. Djävulen.
Det fanns bara en enda person som helt undgick Ragnes kattochråttalek. En man i 40-årsåldern som jobbat på Bulten i hela sitt liv. Vi kan kalla honom Tage. Han hade inte alla läsk i backen som det brukar heta. Tage bodde hos sin mamma och hade uppenbara problem med sin hygien. Han var mentalt sett lika begåvad som en sexåring och luktade som en kille som sprungit en mara, skitit på sig och sedan gått och lagt sig för att nästkommande dag gå till jobbet iklädd sin nya odörkostym. Han kom till jobbet i nya lager smuts och svett varje dag.
Det var väldigt synd om Tage, helt klart, men det går inte riktigt att tycka om någon som vars kroppslukt gör en kräknödig på flera meters håll (jag skojar inte).
Tage var egentligen ett klockrent offer för Ragnes terror men de bytte aldrig ett ord, mötte aldrig en blick och Ragne messade aldrig med Tages ordrar. Till slut blev jag tvungen att fråga hur det kom sig att Tage undslapp alla tråkningar. Hade de haft en beef?
Efter lite övertalning började en av de som varit på bulten längst berätta.
Det visade sig att Ragne precis som jag trodde hade varit på Tage nåt helt tokigt ett par år tidigare. Han hade sakta drivit honom mot kanten. Kallat honom elakheter och smädat honom brutalt varje dag. Det ryktades att Ragne hade regisserat plockordningen så att Tage drog en skräcklott som på Bulten gick under smeknamnet ”Tibban” (Tibnor: en riktigt tung och värdelös bonusdödare) varje dag under en längre tid. Ungefär lika sannolikt som att princess Madde skulle ringa och tigga honom på grov sex.
Tage teg och tog emot och jag kan känna i varje por hur vansinnet måste ha växt inom honom. Varje dag när Tage tog sin truck skrek Ragne en ny okvädning och flinade njutningsfullt. Tage var hans privata bitch. Hans makaronitermos.
Ända till en dag…
Tage kom och tog sin truck. I vanlig ordning gick han in till Ragnes lilla funbox och plockade till sig en fet Tibnor-order, varpå Ragne alltid lika nöjt med spelad förvåning frågade: ”vad fick du för nåt Tage?”
Denna dagen ville Tage inte plocka mer bult. Han hade fått nog och hans hat hade brännt upp allt vad rationellt handlande heter. Istället ställde han sig i sin truck och körde så långt bort man kan komma på lagret. Där vände han, tog sats liksom och satte kurs tillbaka. Toppade.
Ragne satt på sitt lilla kontor i lugnarn ro. Intet ont anande. Båset hade inga fönster åt sidan. Inte åt det håll Tage nu kom körande från i maxfart, med gaffleln i lagom huvudhöjd på den sittande besten Ragne (åhhh, gud vad jag hade velat bevittna detta). Kursen styrde rakt mot kontorsbåset och det måste känts lätt surrealistiskt när man förstod att Tage inte hade några som helst planer på att bromsa in.
Till slut var det en lagerarbetare som insåg att det vankades blodutgjutelse och skrek till. Något i stil med ”SE UPP RAGNE!!!”. Obegripligt men förståeligt på samma gång kan jag känna. Hur mycket man än hatar någon vill man nog ogärna ha bilden av när gaffeln på en truck penetrerar ansiktet på ens chef på näthinnan när man ska till att sova den kvällen.
Ragne tittade upp och en sekund senare rasade en målmedveten kamikazepilot plus en 2,5-tonstruck in från sidan. Ragne slängde sig åt sidan och lyckades mirakulöst nog undslippa en grov hjärnskada märkt med hans namn. Han fick bara några mindre blessyrer och en kraftig chock. Tage däremot bröt armar, ben och lite till. Ambulans kom och sedan var det gipsvagga i ett par månader för folkets hjälte no. 1. Ragne stapplade skärrad ut ur den brasved som fram till för en minut sedan varit hans kontor. Han gick hem för dagen. Extremt omallig till mods.
Flera månader förflöt och sedan var Tage färdig att börja jobba igen. Ragne gjorde aldrig någon anmälan och av någon anledning var det aldrig tal om ifall Tage skulle få behålla jobbet eller inte. Min fantasi räcker inte riktigt till för att illustrera hur tryckt stämning det var på lagret den dagen och alla måste ha väntat på en rejäl showdown. Men alla reaktioner uteblev.
Tage hade försökt mörda Ragne med sin plocktruck. Han hade visat sig kapabel att sätta ner foten och jag minns att jag i de perioder jag hatade Ragne allra mest brukade fantisera om hur det måste sett ut. Just då hade jag nog betalt bra för att få Tage att köra en favorit i repris så att säga.
I alla fall, efter den dagen bytte Tage och Ragne inte ett ord. Inte en blick. De fanns inte längre för varandra. Ett slags tyst samförstånd. Vackrare än så blir det knappt.
Inte ens Jan Guillou hade kunnat komma upp med ett sådant hjälteklimax.
fredag, januari 05, 2007
Morgonstund har bly i mund
Iallafall om man bor på sawstreet i Majorna. Imorse vaknade boende i området till en vinjett av en semiautomatiskt avfyrad kulsvärm från en automatkarbin (min gissning ak5). Klockan var runt halv sex. Det är lite udda kan man tycka.
Vad ända in i helvete kommer det sig att Majorna gått och blivit Hisingen.
Så jävla onödigt att göra en drive-by när pizzerian är stängd. Muppigt. De hade åstadkommit mer skada med en gatsten och bra mycket mindre snuthetta. Jag fattar inte dealen.
På film hade en hård pastafet maffioso med permanent skäggstubb och purken attityd kommit in, bestället en Calzone med extra mycket ost och sedan betalat med ett kulhål i pannloben och dricksat med ett par rundor i torson på pizzabagaren. The End. Men nu ska det hålla på och skjutas för tomma bänkrader. Det är bara tröttsamt.
Vad ända in i helvete kommer det sig att Majorna gått och blivit Hisingen.
Så jävla onödigt att göra en drive-by när pizzerian är stängd. Muppigt. De hade åstadkommit mer skada med en gatsten och bra mycket mindre snuthetta. Jag fattar inte dealen.
På film hade en hård pastafet maffioso med permanent skäggstubb och purken attityd kommit in, bestället en Calzone med extra mycket ost och sedan betalat med ett kulhål i pannloben och dricksat med ett par rundor i torson på pizzabagaren. The End. Men nu ska det hålla på och skjutas för tomma bänkrader. Det är bara tröttsamt.
torsdag, januari 04, 2007
Grislunch
Idag gjorde jag något helt stört på lunchen. Jag beställde Wienerschnizel med pommes på en sunkig kinakrog som heter Sun Wall. Galet. Att beställa klassisk truckermiddag på kinarestaurang. Närmre rysk roulette än så kommer man fanimej inte. Det är som att tigga om en session akutdiarré.
Mitt namn är mister Risky Business. Men jag klarade mig (tror jag). Tack till Doktor direkt får jag väl säga.
Det som landade på en tallrik framför mig skulle fått alternativet "föda" på kanske först tionde gissningen. Det är nog inte ofta nån idiot beställer in det. Frågan är varför de erbjuder det ens. Det såg ut som nåt de fick damma och av ordentligt innan de serverade. Troligen har de legat längst ner i frysen sedan kineserna tog över lokalen för kanske 30 årsedan. Köttet var läckert grått som självdöd grisvävnad och hade torrsprickor rakt igenom ströbrödskalet.
Shit, jag känner hur min gomspene kittlar upp kräkreflexerna i brygga nu. Jag bryter här. Klart slut.
Mitt namn är mister Risky Business. Men jag klarade mig (tror jag). Tack till Doktor direkt får jag väl säga.
Det som landade på en tallrik framför mig skulle fått alternativet "föda" på kanske först tionde gissningen. Det är nog inte ofta nån idiot beställer in det. Frågan är varför de erbjuder det ens. Det såg ut som nåt de fick damma och av ordentligt innan de serverade. Troligen har de legat längst ner i frysen sedan kineserna tog över lokalen för kanske 30 årsedan. Köttet var läckert grått som självdöd grisvävnad och hade torrsprickor rakt igenom ströbrödskalet.
Shit, jag känner hur min gomspene kittlar upp kräkreflexerna i brygga nu. Jag bryter här. Klart slut.
onsdag, januari 03, 2007
Spännande
För första gången väntar jag med spänning på nästa rapport om BB-linda. På riktigt.
Jag och en kollega (A) har diskuterat lite kring vad Linda kommer börja dejta för kötthuvud nu när Fadde är passsé.
Två högintressanta samt fullt rimliga alternativ har kommit upp. Det intressanta är att vi är fullt enade om att näste man sitter på en fet påse cash. Lustigt.
1. Linda träffar nån svintät lame ass övervintrad östermalmssingel ala charlotte pernellis (eller vafan hon heter) snubbe som bara blir så jävla pussywhipped och köper en villa i djursholm och börjar knulla fram hänt i veckan bebisar direkt.
2. Alternativt kommer hon köra en Anna-Nicole och träffar nån riktigt gammal och/eller äcklig jävel med sjukt mycket deg som hon knullar ihjäl i media. Sedan blir hon en slags vattenstämpel i all kvällspress pga en skön arvstvist som i sin tur löses genom att BB-linda blir ihop med den sörjande sonen.
Så vad säger ni, vilket blir det? Fler förslag?
Jag och en kollega (A) har diskuterat lite kring vad Linda kommer börja dejta för kötthuvud nu när Fadde är passsé.
Två högintressanta samt fullt rimliga alternativ har kommit upp. Det intressanta är att vi är fullt enade om att näste man sitter på en fet påse cash. Lustigt.
1. Linda träffar nån svintät lame ass övervintrad östermalmssingel ala charlotte pernellis (eller vafan hon heter) snubbe som bara blir så jävla pussywhipped och köper en villa i djursholm och börjar knulla fram hänt i veckan bebisar direkt.
2. Alternativt kommer hon köra en Anna-Nicole och träffar nån riktigt gammal och/eller äcklig jävel med sjukt mycket deg som hon knullar ihjäl i media. Sedan blir hon en slags vattenstämpel i all kvällspress pga en skön arvstvist som i sin tur löses genom att BB-linda blir ihop med den sörjande sonen.
Så vad säger ni, vilket blir det? Fler förslag?
Istället för gåbortchoklad
Jag kom just på en lysande idé appropå det här med dasspapper.
Jag tycker att det är dags att byta bort de gamla tjatiga gåbortpresenterna iform av After Eight och Alladinaskar mot toapapper. Ska man på videokväll kanske det räcker med en singelrulle eller dubbelpack. En större middag kanske kräver ett sixpack och vid födelsedagar, bröllop och olika jubileer... ja, då åker "balen" fram.
Det är fanimej en bra present och fin handling. Sann vänskap. Att komma med en bal visar att man är redo att ta en kula i och med att värden/värdinnan slipper det där känsliga inköpet vid nästa handling.
Storslaget Mikael, banne mig storslaget.
Jag tycker att det är dags att byta bort de gamla tjatiga gåbortpresenterna iform av After Eight och Alladinaskar mot toapapper. Ska man på videokväll kanske det räcker med en singelrulle eller dubbelpack. En större middag kanske kräver ett sixpack och vid födelsedagar, bröllop och olika jubileer... ja, då åker "balen" fram.
Det är fanimej en bra present och fin handling. Sann vänskap. Att komma med en bal visar att man är redo att ta en kula i och med att värden/värdinnan slipper det där känsliga inköpet vid nästa handling.
Storslaget Mikael, banne mig storslaget.
Euroshopper is not the shit
Jag gjorde bort mig härom dagen. Igen. Som den amatör jag är.
Jag var och handlade och kände att notan sprang iväg en smula. Därför hamnade jag i vankelmod när jag kom till avdelningen för toapapper.
De som följt bloggfrossa ett tag vet att jag klassificerar toapapper som ett s.k. "känsligt inköp" eftersom det signalerar bajsnödighetsnivån hos konsumenten, vilket jag tycker är genant. Jag har tidigare gjort en analys och kommit fram till att 4-pack "Ekonomitoa" är det i särklass mest diskreta och samtidigt det ekonomiskt sett skonsammaste pappersinköpet. Perfekt kombo.
Edet maxi är egentligen det allra bästa pappret om man ser till dryghet men signalerar lite väl mycket lyxbajsare för min smak. Dessutom är det i mastigaste laget att behöva bända upp 35 spän för fyra stackars rullar. Även om de håller sjukt länge.
Iallafall så greppade jag ett paket Edet maxi eftersom det billigare Ekonomitoa inte fanns att tillgå. Då såg jag att på hyllan intill såldes Euroshoppers åttapack, en klassisk size och dessutom till det ringa priset av 9.90 kr. Damn vad det knep i snåltarmen så jag ställde undan dyrfyrpacket och förnedrade mig själv med ett åttapack. En affär som snart skulle visa sig vara en riktig loserdeal.
När jag kom hem och slet upp en rulle kunde jag riktigt känna hur löst rullat det var. Jag kunde till och med se luftrummet mellan varje lager. Så dumt. En rulle håller i snitt till 2,5 besök en dålig dag. Det är idioti och sämre än Eldorados papper till och med. Måttligt kul att köpa dasspapper där mängden papper i varje rulle inte överstiger mängden papper i själva rullarna.
Så gott folk. Passa er. Euroshoppers dasspapper går fett bort. Det borde nästan vara straffbart att producera såna "skitprodukter".
Jag var och handlade och kände att notan sprang iväg en smula. Därför hamnade jag i vankelmod när jag kom till avdelningen för toapapper.
De som följt bloggfrossa ett tag vet att jag klassificerar toapapper som ett s.k. "känsligt inköp" eftersom det signalerar bajsnödighetsnivån hos konsumenten, vilket jag tycker är genant. Jag har tidigare gjort en analys och kommit fram till att 4-pack "Ekonomitoa" är det i särklass mest diskreta och samtidigt det ekonomiskt sett skonsammaste pappersinköpet. Perfekt kombo.
Edet maxi är egentligen det allra bästa pappret om man ser till dryghet men signalerar lite väl mycket lyxbajsare för min smak. Dessutom är det i mastigaste laget att behöva bända upp 35 spän för fyra stackars rullar. Även om de håller sjukt länge.
Iallafall så greppade jag ett paket Edet maxi eftersom det billigare Ekonomitoa inte fanns att tillgå. Då såg jag att på hyllan intill såldes Euroshoppers åttapack, en klassisk size och dessutom till det ringa priset av 9.90 kr. Damn vad det knep i snåltarmen så jag ställde undan dyrfyrpacket och förnedrade mig själv med ett åttapack. En affär som snart skulle visa sig vara en riktig loserdeal.
När jag kom hem och slet upp en rulle kunde jag riktigt känna hur löst rullat det var. Jag kunde till och med se luftrummet mellan varje lager. Så dumt. En rulle håller i snitt till 2,5 besök en dålig dag. Det är idioti och sämre än Eldorados papper till och med. Måttligt kul att köpa dasspapper där mängden papper i varje rulle inte överstiger mängden papper i själva rullarna.
Så gott folk. Passa er. Euroshoppers dasspapper går fett bort. Det borde nästan vara straffbart att producera såna "skitprodukter".
tisdag, januari 02, 2007
Mandelkubb
Är det någon mer som minns mandelkubb?
Härom dagen kom jag att tänka på fikabrödet från svunna tider och jag kunde riktigt känna hur torr jag blev i munnen. Jag har inte kommit i kontakt med sattygen på många herrans år nu. Som tur är.
De torra stackarna är laddade med endast dåliga värden. Så värdelösa att jag blir förbannad bara jag tänker på det. Hur kom man på det från början. Vad var syftet egentligen. Det kan inte ha varit gott för gott är ett ord som knappast bör nämnas i sammanhanget. Frågan är om det fortfarande existerar.
Jag minns att jag alltid blev lika besviken när det vankades fika och allt som fanns till bjuds var torra mandelkubb. Som när påsen vid barnkalasens fiskdammssessioner var visade sig vara fyllda med frukt, russin och annan nyttoskit. Antiklimax. Ändå pressade man i sig mandelkubbskiten och så satt man där som en levande smul- och konfettikanon. Att bälga i sig saft hjälpte föga. Ingen fukt i världen rådde på mandelkubbstorrhet (som i sig bryter mot alla fysikaliska lagar). Ett fikabröd från helvetet helt enkelt.
Men, nu har jag kommit på en sjukt bra idé som bygger på ett seriöst användningsområde.
Istället för sandsäckar borde man dämma upp med mandelkubb vid översvämmningar och omfattande vattenläckor. När New Orleans låg under vatten borde man flygbombat med mandelkubb för att sedan skicka in hemvärnet och bara plocka upp skiten. Busenkelt. Japp så är det, svaret är alltid mandelkubb när man vill råda bot på fuktrelaterade problem.
Wienerbröd, vaniljbullar och gifflar i all ära. Jag visste väl att bagarna skulle ha ett finger med i det stora spelet de med.
Härom dagen kom jag att tänka på fikabrödet från svunna tider och jag kunde riktigt känna hur torr jag blev i munnen. Jag har inte kommit i kontakt med sattygen på många herrans år nu. Som tur är.
De torra stackarna är laddade med endast dåliga värden. Så värdelösa att jag blir förbannad bara jag tänker på det. Hur kom man på det från början. Vad var syftet egentligen. Det kan inte ha varit gott för gott är ett ord som knappast bör nämnas i sammanhanget. Frågan är om det fortfarande existerar.
Jag minns att jag alltid blev lika besviken när det vankades fika och allt som fanns till bjuds var torra mandelkubb. Som när påsen vid barnkalasens fiskdammssessioner var visade sig vara fyllda med frukt, russin och annan nyttoskit. Antiklimax. Ändå pressade man i sig mandelkubbskiten och så satt man där som en levande smul- och konfettikanon. Att bälga i sig saft hjälpte föga. Ingen fukt i världen rådde på mandelkubbstorrhet (som i sig bryter mot alla fysikaliska lagar). Ett fikabröd från helvetet helt enkelt.
Men, nu har jag kommit på en sjukt bra idé som bygger på ett seriöst användningsområde.
Istället för sandsäckar borde man dämma upp med mandelkubb vid översvämmningar och omfattande vattenläckor. När New Orleans låg under vatten borde man flygbombat med mandelkubb för att sedan skicka in hemvärnet och bara plocka upp skiten. Busenkelt. Japp så är det, svaret är alltid mandelkubb när man vill råda bot på fuktrelaterade problem.
Wienerbröd, vaniljbullar och gifflar i all ära. Jag visste väl att bagarna skulle ha ett finger med i det stora spelet de med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)