Stackars stackars Orup

Förra veckan såg jag för första gången tv4:s superformat Så mycket bättre. Jag vet inte varför jag inte har sett det tidigare egentligen. Det har absolut inget att göra med aversion mot svennig folkhemsunderhållning för gudarna vet att jag inte räds använda veckans absolut bästa timmar till att sola mig i platt-tv-skenet. Jag har sett det mesta. Idol, Fångarna på fortet, Gladiatorerna, Let's Dance och fan ta mig till och med Hellenius Hörna. Alltid med samma resultat. Den där märkliga känslan av tomhet. Som när en fest tar ett abrupt och obekvämt slut. Kanske har jag bara inte orkat med ytterligare ett sådant bokmärke i min tv-konsumtion eller så hade jag det på känn hela tiden. Att detta kanske skulle vara den kletigaste delen av kräkfilten. Så var det. Jag kände mig fanimej totalt stålbadad, efter första försöket. Och totalt förvirrad av vad den masspsykotiska hyllningskören lyckas se som jag inte sett. Eller hade jag bara otur? Jag tror inte det.

Maken till omhuldad underhållning får man leta efter. Det verkar råda en ganska grundmurad konsensus genom alla läger om att Så mycket bättre är lite finare och lite bättre än alla andra lättuggade tv-format. Såklart blir man nyfiken ändå. Och förra veckan var det dags för Orup att få sina låtar framförda av andra folkkära (?) artister. Det måste ju vara som upplagt för en royal straight flush i folkfestlighet. Orup liksom. Han är ju ändå än av de största svenska artisterna.

Så jag bänkade röven i tv-soffan och gjorde mig redo att bli omkullkastad så inåt i helvetet. Jag hade ställt fram en rulle Torky för att kunna hantera tår och snorkanalernas känslofloder. För även om jag inte har sett programmet så har man ju sett vissa klipp och det är ju sjukt sorgligt när någon artist berättar om en jobbig skilsmässa, en jobbig uppväxt eller nåt annat svinjobbigt, kameran panorerar över de andra deltagarnas blanka ögon, någon snyter sig och en annan firar av känslofyrverkeriets självaste tårta i en elegisk cover ur artisten för dagens eget arkiv. Och rubrikerna dagen efter. Och facebookflödet. Och twitter. Och bloggar. Och och och.

När programmet drog igång så visste jag att jag skulle bjudas på Carola och Ola Salo vilket båda borde borga för ett lovande avsnitt. Men sedan blev jag lite fundersam över uppsättningen. Jag trodde liksom att grejen var att gamla rävar skulle samlas och klia rygg på ett litet festligare sätt än i Stjärnorna på slottet. Förvisso så faller väl Kajsa Grytt in i kategorin gamla rävar men för mig är det egentligen ganska oklart vari hennes enorma musikaliska kredd ligger. Och Amanda Jensen, som för alla del har en jättefin röst och allt det där, men som ändå kanske inte hunnit med så himla jättemycket (och nu ger jag mig ut på farligt vatten känner jag) mer än Idol egentligen. Men det blir konstigare. De två sista personerna är Love Antell från Florence Valentin och han skåningen från Familjen. Alltså, hur många säsonger har programmet gått om man redan har tokdränerat artistbeståndet såpass? Jag pratar inte om begåvningsgrad här och vill inte trampa på några tår. Men ärligt talat, hur långt ner på listan fick de hora för att fylla upp stolarna? Jag menar Orup, Carola och Ola Salo – Check. De är som klippta och skurna för att gå hem hos fölket och jag kan riktigt se hur vilt det måste ha fistpumpats på produktionsbolaget den dagen. Men sedan. Det måste ha hänt något. Den som ringde samtalen måste haft sitt livs sämsta dag eller varit mitt inne i ett tourettesskov och öppnat varje samtal med en grov förolämpning, obscent påhopp eller liknande för att slutligen ligga utmattad på golvet och känt att det snurrar i min skalle när fingret plötsligt fastnade på telefonlistans 1573:e namn som av en händelse råkade vara någon Johan T Karlsson med allvarligt skånsk dialekt. Jag har svårt att se hur den här omgångens sammansättning kommit till annars.

Men så till själva innehållet. jag insåg snabbt att det skulle bli lika lättuggat som gröt, vilket i sin tur var ungefär lika väntat som jultomten på Jesus födelsedag. Inga större överraskningar med andra ord. Lite arkivbilder på Orup och lite krystade teambuildingaktiviteter precis som sig bör. Och så några sittningar där huvudpersonen får sitta vid bordets ena kortsida och lätta sitt hjärta inför de andra artisterna och alla Sveriges radhussoffor. Så plötsligt klingar det i glaset och en av deltagarna reser sig för att hålla ett kort anförande om hur mycket dagens artist betytt för den egna karriären och så är det plötsligt dags för cover-dags. Typ så. Varken mer eller mindre.

Jag måste säga att jag kände mig väldigt förvånad. Jag hade på något sätt ändå fått för mig att det skulle bändas och vändas och tolkas och göras om. Att jag skulle häpna lite över hur man kunde få en Oruplåt att svänga på ett helt oväntat sätt. Jag trodde någonstans att det lite var just det som hade tagit folk med sådan storm. Men det hände sannerligen inte den här gången i alla fall. Inget hände. Verkligen inget.

Det vi fick se var en räcka Oruplåtar i after ski-tappning och mitt i all detta satt Orup och tvingades krysta fram falsk försjusning över hans låtars trista öde. Det var hemskt även för mig som inte är någon konnässör av Orups musik och det var helt ärligt riktigt synd om honom då. Det kan inte ha varit vad han förväntade sig när han tackade ja till att vara med. Att tvingas se sina egna gamla dängor hateras lika varsamt som danska slaktgrisar. Han försökte. Som han försökte. Men lyckades dåligt dölja stelheten i sitt leende och jag tyckte mig då och då nästan kunna se hur något innanför hans ögonlober höll på att gå sönder som i en slags stressframkallad kortslutning. Vaff-aa-an är det som händer, måste han ha tänkt medan han av god ton ställde sig upp och artigt bejublade Kajsa Grytts gällt vingliga version av Magaluf. Det blev faktiskt lite småskämmigt att se hur Orup förvandlades till en pilsnerfilmsgubbe som slog sig över knät och uttryckte sin ganska haltande förtjusning över punkfarmors enorma fyndighet, med hänvisning till att hon vid ett tillfälle valt att lägga in ett "jag hatar" framför "Magaluf". Vi pratar om en stilstudie i paffpunka.

Men men. Det finns ju fler förmågor tänkte jag i min enfald. Carola gjorde precis samma grej minus textändring med Hallelujah (Och prisa gud). En tonartshöjning var summan av all kreativitet som hon tillförde. Kul. Ola Salo hade översatt Trubbel. Pang, bom, färdigförpackat. Och så fortsatte det hela vägen. Typ. Han från familjen både lät och såg ut som att han led av klassisk förstoppning medan han riktigt kryst-bräkte fram texen i Regn hos mig. Hans musikaliska bidrag till Så mycket bättre-versionen var en slinga med lite blip-blop-ljud. Vilket geni. Och Orup applåderade artigt, trots att ingen vid det här laget skulle ha dömt honom särskilt hårt om han i ren affekt hade rusat fram och huggit en gaffel i ögat på gärningsmannen.

Även Love Antell bjöd på precis ingenting. Ingenting utöver en extremt långsökt politisering av Från Djursholm till Danvikstull – en låt som i grunden handlar om en promenad hem på fyllan som med ett ganska slappt resonemang och lite romska stråkar plötsligt handlar om tiggare och samhällets mest utsatta. Vajert!

Sist ut var det så Idol-drottningen Amanda Jensens tur och hon hade gjort det makalöst fantastiska jobbet att översätta GES-klassikern och nationalsången för Sveriges största kulturarv genom alla tider (VM-bronset 94); När vi gräver guld i USA till When we dig for gold in the USA. Thats it. Även om jag kan hålla med om att hennes bidrag var det bästa så var det ganska mycket ingenting ändå. Något som jag verkar vara ensam om att tycka av socialmediatsunamin som sköljde över landet som på en fingerknäppning för att inte tala om de massmediala hyllningskörerna. Det var bisarrt. Jag började tvivla på om jag sett samma program som alla andra eller om playtjänsten även erbjöd en alternativ råklippt version som jag suttit och sköljt ner tillsammans med alldeles för många glas boxvin.

På riktigt. Var det ett synnerligen värdelöst avsnitt eller är jag den enda som inte fattar grejen?

Innan jag hade sett det så var min inställning att det nog bara är ytterligare ett sjok med ofarlig underhållning som råkat bli opium för folket. Men nu börjar jag undra om det inte är ett hypermedvetet och superondskefullt maktmedel de där Tv4-människorna har i sina händer. Fy fan vilken ragg som reser när jag tänker på hur effektivt hela folkgrupper skulle kunna kuvas till passivitet om rättigheterna hamnade i fel händer.

Sången om mig

På morgonen dagen innan Sammie föddes fick jag ett kort meddelande från min vän mycket skånske vän. Mats hade gjort en låt till mig. Om mig. Han har tidigare gjort det till sina vänner Kalle och Chicago som jag har bejublat med viss avundsjuka. Så nu var det min tur och jag bara måste dela med mig av den för jag gillar den. Den låter så skör och vemodig, samtidigt som den blir rolig i sin träffsäkerhet. Lite som Helsingborgs svar på Kjell Höglund.

En nerspydd förmånskund

Det här med att vara pappaledig är fan ingen lek. Tiden flyr och jag får inget gjort. Jag som har levt i villfarelsen att jag måste ha ett batteri med aktiviteter att ösa ur för att dagarna inte ska kännas långsamma. Ha! Jag har fan inte hunnit ta mig utanför dörren sedan Josefine började skolan igen.

Sammie är hård i magen vilket gör att hon (om hon har ätit vilket hon oftast har) kaskadkräks när hon försöker bajsa. Osoft är inte ens förnamnet. Tänk er hur det ser ut när man gräver av en vattenledning. Det väller upp som ett okontrollerat, vildsint vulkanutbrott. Men lavan är ljummen och luktar mjölkersätting istället för svavel. Men det smakar spy. Det vet jag för att det för några dagar sedan måste ha landat några droppar i min mustasch, som jag sedan råkade komma åt med tungan. Mycket kan man säga om kroppen, men smaklökarna är ett rätt avancerat larmsystem ändå. Om Securitas hade varit min kräkreflex hade ingen någonsin kunnat klaga på långsamma utryckningar.

Att bebisar kan spy lite när de ätit för mycket vet jag men vi snackar syndafloden här. Bara idag har jag blivit utsatt för två stycken Puke Bucket Challenge som helt ärligt har chockat mig och stukat mitt självförtroende något. Andra gången var när jag satt i telefon med Nordea för att försöka pausa mitt pensionssparande. Personen i andra sidan luren bad mig att logga in på min internetbank mitt under andra svallvågen av tre. Jag satt och försökte hålla en lugn ton medan jag förklarade att jag tyvärr inte hade möjlighet att göra det. Han propsade på och sa att det bara tar en minut. Jag sa att jag tyvärr inte har en minut. Då sa han att jag kanske borde ringa upp igen men efter att ha suttit 19 minter i kö så var jag väldigt osugen på att upprepa proceduren. Jag bad honom helt enkelt att göra ändringarna enligt mina instruktioner. Du har inte mobilt bank-id, frågade han och då nästan brast det. Jo, men jag sitter INDRÄNKT I SPY här och det är KLADDIGT SOM FAN så jag pallar inte att mecka med det, sa jag. Kan du inte bara ändra? Ok, jag fixar det, sa han och så tog samtalet ett ganska snabbt slut.

Min puls sportade 190 och jag bar upp Sammie och sedan duschade vi. Jag hann få en skymt av mig själv i spegeln och såg att jag för andra gången på en vecka dessutom hade skägget fullt av kräks. Jag såg tärd ut i blicken. Spyor gör det med mig oavsett om det är mina egna eller andras. Det kändes för eländigt.

Inte förrän vi återigen var nyduschade, ombytta och och fräscha och hade landat i soffan insåg jag att jag bara 20 minuter tidigare hade halvskrikit till den snälla killen på Nordea att jag satt indränkt i spy, men glömt att ta med den vitala informationen att det var min knappt tre veckor gamla dotter som hade orsakat situationen. Då sköljde en ny våg över mig, men av skam den här gången. Vad ska de tro om sina förmånskunder egentligen?

Hissrösten på Backa Läkarhus

Idag var vi med Sammie på BVC för att kolla vikt och sånt. Man gör det typ varje vecka såhär i början. Vi har listat oss på Backa Läkarhus som är ett flång nytt ställe med vårdcentral, tandläkare, barnavårdscentral, rehab och lite annan skit. Bottenplan består mest av en hiss, samt ett stort omysigt rum med en massa stolar  som verkar ha blivit fett claimat av ett seniorgäng som sitter där och slår sig i slang och tjallar med varandra i väntan på sina färdtjänster och sämre tider. Så är det på Hisingen. Alla gängar upp. Man tvingas dessutom göra intrång i deras samkväm eftersom rummet även utgör passage för att komma till hissen. Gemensamt för samtliga medlemmar i pensioposset, som förövrigt inte verkar bestå av en liten tajt kärna utan mer ett löst sammansatt nätverk där varje individ är en fristående cell som kan agera fritt efter egen agenda, är skepticismen. De glor på en med en sådan intensiv klentro att jag nästan själv blir  lite osäker på om jag är där för att väga och mäta mitt barn eller om jag kommit dit för att ge besked om en sänkt folkpension.

I hissen upp idag lade jag i alla fall märke till en pikant liten detalj. Hissrösten. Många moderna hissar har ju numer en inbyggd röst som redogör för vilket våningsplan man befinner sig, hur man vertikalnavigerar mellan de olika planen (uppåt eller neråt) och när dörrarna öppnas och stängs. Rösten brukar vara en universell ganska varm och trygg kvinnoröst men helt personlighetsbefriad och därför inget man brukar fästa någon större notis om. Men på Backa Läkarhus har man tänkt nytt och det gillar jag. Deras hissröst låter som arketypen av en medelålders Mölndalskärring som har levt i exil i någon mellansvensk stad utan någon speciell utpräglad dialekt, kanske i cirka femton år, vilket har bidragit till något nedslipade vassa kanter men lämnat kvar en trygg bas av det där lite tuffa och allmänt bekvämt missnöjda i tonen. Men samtidigt lite lågmält nästan fördolt. Ja, det är svårt att förklara men ungefär så här: "Hissen kôr ôpp!", "Vååning tvåå" men i övrigt med samma gamla hederliga tilltal vi alla känner igen från gängse hisstandard.

Jag blev glad av min mikroskopiska upptäckt. Det gjorde min dag. Mer än så behövs det inte när man är pappaledig.

Kort rapport från bubblan

I söndags natt var det dags. Vid fyratiden på eftermiddagen började Josefine få värkar helt plötsligt från ingenstans. Nåja, någonstans kom de ju ifrån och eftersom hon var nio dagar över tiden var det ingen jätteskräll att det äntligen verkade vara dags. Men ändå. Man kan nog aldrig vara så himla beredd. I alla fall. Vi ringde förlossningen och satte fart mot Östra Sjukhuset.

[Time-lapse]

23.18 föddes en jättefin liten flicka. Jag och Josefine blev trebarnsföräldrar. Stella och Tintin fick en lillasyster. Och allt gick jättebra. Josefine är en tour de force i barnfödarsammanhang och har redan sedan Tintin föddes min eviga respekt.

Tintin, Stella & Sammie

Vi kom hem på måndag förmiddag och sedan dess har tiden stått lite still. Så som den gör när man befinner sig i den där "bubblan". Stella vill vara med och ta hand om. Tintin har gått in i ett kaxigt läge. Båda är råstolta och väldigt duktiga. Vi har diskuterat namn i flear dagar. Precis som förra gången har flera av de namn som vi haft på tjej-listan inte alls känts rätt nu när vi väl har fått träffa henne. Lång story kort. Sammie ska hon heta. Sammie Hildingsson. Fint tycker vi.

Tre barn. Det är fan stort. En före detta kollega (och trebarnsmor) sa till mig när hon fick veta att vi väntade tillökning, att tre barn är dubbelt så många som två. Det har gjort mig ödmjuk inför livet. Och lite livrädd. Samtidigt känns det som att vi har ganska bra rutin ändå och hittills har det flutit på finfint. Men jag kommer sova med ett öga öppet för att stå beredd den dagen vår tjejtrio bestämmer sig för att börja fucka upp världen. En del verkar leva i villfarelsen att det skulle vara lite lugnare att ha döttrar än söner. Pffft! Det är bara en idiot som på riktigt tror det för gud ska veta att jag, med bara två döttrar, har fått se prov på uppfinningsrikedomen vida flora när det kommer till ofog.

Ända tills efter förlossningen hade jag en liten inneboende oro för att det skulle visa sig vara tvillingar. En egentligen helt orimlig oro men jag har faktiskt sett på TV3. Märkligare saker har hänt. Men det var det inte som tur var. För då hade vi tvingats in i minibuss-träsket. Kombi kan jag ta. Men fan inte minibuss. Där drar jag gränsen.

Har ni hört Kent Rings senaste?

Har ni hört Kents senaste? Verkar lovande.  Sveriges största rockband a.k.a. Eskilstunas finest har släppt ett dubbelalbum med titeln "Det började för längesen..." med alla sina största hits samlade. Jättekonstigt, men jag känner inte igen ett enda spår och de måste ha remixat hela skiten jättemärkligt. Ett helt nytt sound liksom.  Eller vänta lite nu...

Jaja.

K-E-N-S största hits? Alltså Inte Kent utan Ken? Ahaaa, ja men då så.

Det var ju tråkigt.

Det borde jag såklart ha förstått. Jag tyckte att det var en aning märkligt val av Jocke Berg och grabbarna, att låta Ken Ring pryda omslaget på sitt stora samlingsalbum. Men jag blev så förvirrad av texten: "Alla Kens största hits samlade!" att jag måste ha drabbats av punktdyslexi. Det där med hit i plural liksom. Ja, världen är bra konstig nu för tiden med alla sina så-mycket-bättre-effekter och mashups etc. så jag antar att allt kan hända. Det hade förövrigt varit ett sjukt roligt mindfuck på sveriges mainstreamade indiepublik, om Kent döpte nästa album till Ring och valde Kens ystra fejja som motiv. På riktigt. Spännande.

Kent – Ring

Men har ni hört Kens senaste då? Inte jag heller. Men det hindrar tydligen inte Hascharen från Hässelby att släppa en 32-spårig liten best of. Imponerande helt klart. Jag visste inte ens att Ken Ring hade gjort 32 låtar så jag hade blivit imponerad även om skivan hade släppts som en samlingsbox med precis all skit han någonsin har bandat; inklusive demos, b-sidor och skisser. Totti. Men detta är tydligen bara hans 32 STÖRSTA hits och då är inte ens Spräng Regeringen med, den där han rappade om att storma slottet och våldta Madde, vilket utöver Mamma och Cutta dom är de enda låtar jag faktiskt kände till av hans, enligt egen utsago, över 300 låtar. Jag hade troligen på ren gissning lyckats pricka in fler dokumenterade brott han har begått än musikaliska verk han ligger bakom. Fast det kanske säger mer om mig och mina mediavanor egentligen.

Faktum är att Ken har varit exakt lika produktiv som Kent och släppt hela elva album. Dessutom har han just lyckas att klämma ut en bok (Livet). Boken om Ken är skriven av Ken som Ken pratar. Bara en sådan sak. Nåja, Klas Ekman (som ironiskt nog också har skrivit "Berättelsen om Kent" ) ska väl ha en eloge (?) för att ha varit med på ett hörn. Egentligen är det väl han som har sammanfattat Kens alla ramblings från några svettiga veckor i Kenya och mirakulöst nog fått ihop ett manus. Ett manus som Ken sedan (också enligt egen utsago) blivit missnöjd med ur ett tonalitetsperspektiv och skrivit om från början för att få det att låta mer Ken. Vilket satte igång nästa steg i kedjereaktionen och ledde till att redaktören lyfte sina händer från hela paketet och vägrade förknippas med boken. Men vem bryr sig? Inte Ken i alla fall. Han tar det softish och verkar rätt nöjd med att slippa en massa ängsliga pekpinnar från fancypants-redaktörer som skitnödigt klamrar sig fast vid gammelgrammatik. Skönt. Nä man ska nog låta Ken vara Ken och inte spela allanballan – som Ken själv uttrycker det i sin låt som heter just det. Allanballan.

"Upp och hoppa allesammans
Ställ er upp som en bånge i brallan
Om du e trött på handtrallan
Sluta spela allanballan"

Ur ett rent konsultperspektiv kan jag gotta mig åt den ruggigt provocerande tanken att tvingas sitta och ta emot korr från en snubbe vars eget ordförråd består till 85% av synonymer på könsorgan och olika former av narkotika. Samt en handfull interjektioner. Haha. Ja, jag skrockar av förtjusning att det inte är jag som fick det uppdraget (hur det nu skulle gått till).

Nä, nu ska jag ta och lyssna igenom den här låtskatten en gång för alla. Kanske kan man lära sig något om livet också. Återkommer.