Sneglar på svt:s dokumentärserie Kommunpampar. Sicket rövgäng alltså. Kommunpolitiker bara måste vara det osexigaste jobbet man kan ha. Då har jag under mina år i den privata sektorn i olika sammanhang stött på kontor där längtan efter kollektivt självmord sätter både färg och smak på inomhusluften. Deppiga slipsgubbar i opersonliga kontor som sitter och nöter sina excel-dokument hela dagarna och gråtrunkar på kvällarna. Det låter ledsamt men det måste ändå vara rena herointrippen i jämförelse med en vanlig dag i kommunens tjänst. Otack är världens lön. Jojo. Undrar om det är en speciell slags ras som frivilligt söker sig till en så destruktiv miljö. Kanske ger det här lite perspektiv till människor som har politikerförakt inbyggt i sitt dna.
Det är så lätt att slänga sig med politikerjävlar hit och politikerjävlar dit men jag skulle inte byta för allt smör i mellanvästerns Amerika. Inte ens för en dag. Rent spontant känns kommunpolitiker som den mentala motsvarigheten till att stå på alla fyra i en fängelsedusch hela dagarna. Inte undra på att allt går i biege. Bokstavligt talat. På besök hos en Uppsalapolitiker som heter Ebba ser vi inredningen som går i ljust biegefärgat trä. Skrivbord, bokhyllor, besöksstolar, arkivskåp och you name it. Dagen till ära har Ebba dessutom klätt sig i sin allra mest reglementsmässiga kommunkarriär-dräkt. Kavaj och byxa i exakt samma (färg)nyans som sjukhusens hygienstolar. Avmättat ska det vara. Total intrycksförintelse verkar vara en kommunalkontorens tysta överenskommelse. En landsomfattande kartell utan någon uppenbar fördel för någon av de inblandade.
När jag ser det här programmet känner jag att jag är beredd att förlåta alla kommunpolitiker för all skit de någonsin gjort. Muthärvor, strippklubbar och kvittofiffel. So what? Något kul ska de väl få ha. Allt annat vore omänskligt.
tisdag, september 24, 2013
Det blir inte alltid som man tänkt sig
Fan!
Det har varit en hektisk tid på sistone. Husvisningar hit och dit, en Moskvaresa med en helvetes massa jobb före och under det, sedan Berlin (också med jobbet) och medan jag var där så slog vi till och blev husägare. Och håll i hatten. Hus på Hisingen minsann. Jag fy fan. Jag har väl knappast gjort mig känd för min enorma kärlek till ön och frågan om jag någonsin kommer älska den ön. Inte som Majorna. Men allt har sin tid och nu är min tid som Hisingsbo stundande. Med allt som händer där med nybyggen och skövling av slummen så känns det som att det är den smartaste investeringen man kan göra just nu. Se bara på Kvilles gamla råslum. Borta. Plötsligt insåg väl någon att det är helt orimligt att som storstad i västvärlden hålla sig med så nedgångna områden fem minuter med bil från centrum. Det märks att det händer saker på Hisingen. Progressivt. Sakta men säkert sker en förändring och snart kommer det att bli mycket dyrare att köpa hus så nära centrum. Det är jag övertygad om. Dessutom är det mysigt som fan.
Allt är med andra ord fridens. Eller skulle ha varit. För när jag väl kom hem från Berlin så hade vi tänkt fira det hele. Jag hade knappt fattat att det hade hänt. Så bisarrt att köpa hus och inte vara tillsammans när man gör en sådn stor affär. Så fredagen gick åt till att kokonga med familjen och försöka smälta allting. Så vaknade och det var lördag och strax efter lunch fick Josefine jätteont i magen och blev mer eller mindre sängliggande resten av lördagen och hela söndagen. Till slut gick hon till läkaren igår och han skickade henne akut till Sahlgrenska. Plötsligt var det blindtarmsoperation på gång, men efter en massa provtagningar och klämmande på magen och väntan hände inget och nu börjar hon må bättre. Så det kanske inte blir någon operation i alla fall och då får hon komma hem imorgon igen. Åh den längtan. Jag funkar inget vidare utan henne. Det är tomt och kallt här hemma. Även om hon är i trygga händer så är oron konstant.
Konstigt. Men imorgon ska handpenningen in och då dyker ju ett nytt tillfälle att fira upp. Eller?
Det har varit en hektisk tid på sistone. Husvisningar hit och dit, en Moskvaresa med en helvetes massa jobb före och under det, sedan Berlin (också med jobbet) och medan jag var där så slog vi till och blev husägare. Och håll i hatten. Hus på Hisingen minsann. Jag fy fan. Jag har väl knappast gjort mig känd för min enorma kärlek till ön och frågan om jag någonsin kommer älska den ön. Inte som Majorna. Men allt har sin tid och nu är min tid som Hisingsbo stundande. Med allt som händer där med nybyggen och skövling av slummen så känns det som att det är den smartaste investeringen man kan göra just nu. Se bara på Kvilles gamla råslum. Borta. Plötsligt insåg väl någon att det är helt orimligt att som storstad i västvärlden hålla sig med så nedgångna områden fem minuter med bil från centrum. Det märks att det händer saker på Hisingen. Progressivt. Sakta men säkert sker en förändring och snart kommer det att bli mycket dyrare att köpa hus så nära centrum. Det är jag övertygad om. Dessutom är det mysigt som fan.
Allt är med andra ord fridens. Eller skulle ha varit. För när jag väl kom hem från Berlin så hade vi tänkt fira det hele. Jag hade knappt fattat att det hade hänt. Så bisarrt att köpa hus och inte vara tillsammans när man gör en sådn stor affär. Så fredagen gick åt till att kokonga med familjen och försöka smälta allting. Så vaknade och det var lördag och strax efter lunch fick Josefine jätteont i magen och blev mer eller mindre sängliggande resten av lördagen och hela söndagen. Till slut gick hon till läkaren igår och han skickade henne akut till Sahlgrenska. Plötsligt var det blindtarmsoperation på gång, men efter en massa provtagningar och klämmande på magen och väntan hände inget och nu börjar hon må bättre. Så det kanske inte blir någon operation i alla fall och då får hon komma hem imorgon igen. Åh den längtan. Jag funkar inget vidare utan henne. Det är tomt och kallt här hemma. Även om hon är i trygga händer så är oron konstant.
Konstigt. Men imorgon ska handpenningen in och då dyker ju ett nytt tillfälle att fira upp. Eller?
tisdag, september 17, 2013
Highlife och lowlife i Mockba
Så hur ger man en rättvis bild av Moskva efter ett besök på fyra dagar? Jag antar att det är ganska omöjligt. Men en kort beskrivning skulle kunna låta typ så här: "En schizofren upplevelse av lika delar misär och överdådig ultralyx och som är konstant kryddad av krispig vodka och det ryska folkets lågmälda motstånd till allt vad lättsamhet är".
Om man vill brodera ut det hela lite (och det vill ju jag) så får vi gå tillbaka till hela processen med visumansökan där ordet byråkrati verkligen kommer till sin rätt och blommar ut i en symfoni av otillgänglighet. Det ska fan inte vara lätt att komma in i det landet. Särskilt inte om man ska dit i affärer. Förutom ett myllrigt formulär där allt kan gå fel ner på minsta stavelse, så ska man ha en giltig försäkring, en personlig inbjudan av någon med tillräckligt hög befattning och yada yada yada. Vet inte hur många timmar vi totalt fick lägga på att komplettera handlingarna. Var det inte det ena så var det det andra. Och när man väl anländer till flygplatsen så får man stå packade i en oändlig väntan medan minst sagt omuntra passkontrollörer med en ansiktsförlamande oentusiasm granskar var och en både skeptiskt och länge. Allt sker i ultrarapid och njet måste utan tvekan vara det vanligast förekommande ordet i ryssarnas vokabulär.
När vi fått ut vårt bagage och äntligen skulle bege oss in till stan så väntade en bilresa från helvetet. Eller i alla fall genom Mordor. Vi tillbringade fyra timmar i Taxi från flygplatsen till hotellet. Sjufilig motorväg som snällt kan beskrivas som ett totalt jävla kaos. Bilarna kördes inte i raka filer utan lite huller om buller, i blandade farter och med "kreativ" körteknik. Det såg mer ut som att en jätte hade slängt ner en näve bilar på vägen än som reglerad trafik – vilket är lite förvånande med tanke på att ALLT annat känns så in i helvete reglerat i det landet. Lite överallt stod övergivna personbilar och lastbilar parkerade mitt i motorvägen (oklart varför) och i väggrenen stod det hela rader med bilar parkerade till och från. Jag förstod först på tillbakavägen att det är så man gör om man bor nära en motorväg. Avfarterna ligger med sådant avstånd att de hela tiden är stockade med bilar och innebär två extra timmars tur. Det är helt enkelt lättare att bara ställa sig vid kanten och gena resten av biten till fots. Att en bärgare skulle göra sig besväret att röja upp ter sig väldigt orimligt. Hela bilresan kantades vägarna av giganitska och fraktalformade förortskomplex av varierade låg standard. De trängdes med högpresterande kolkraftfält och andra betongkolosser. Som fem hundra sammanhängande Västra Frölunda ungefär. På håll var det mer som att betrakta bergskedjor än bostadshus. När jag hade satt i halsen 20-30 gånger av dödsskräck somnade jag som ett fyllo. När jag vaknade en timme senare såg det precis likadant ut. Då infann sig den existensiella ångesten för första gången på resan. Jag insåg plötsligt hur fantastiskt obetydelsefull jag är för att världen ska fungera. Så känner nog varje ryss hela tiden.
När jag hade tappat hoppet om att någonsin komma fram till hotellet så började vi äntligen närma oss centrum. Intensiteten i trafiken ökade och köerna rörde sig allt segare ju närmre stadskärnan vi kom. Jag har aldrig sett så mycket bilar. Alla kör bil. Fattig som rik. En lång stund körde vi parallellt med en familj i en gammal Lada-kombi där alla satt och rökte. Farsan rökte hands-free, morsan satt i baksätet och bolmade och deras son som såg ut att vara tolv satt och njöt i sig en cigg halvt hängandes utanför bilrutan. Jag har nog aldrig sett någon bokstavligt talat punda nikotin innan – men det gjorde han.
Plötsligt var vi framme vid Hotel Metropol som närmast beskrivas som ett palats. Det är utan tvekan det lyxigaste hotellet jag har bott på. Det var som att stiga in en annan värld, en känsla som säkerligen förstärktes av den föregående vansinnesfärden. Medan vi väntade på att få checka in tog vi plats i den lilla men mycket delikata baren och slängde i oss en iskall Beluga vodka. Lugnet var totalt. Vi fick våra rum och bestämde att vi skulle käka middag med Heidi Andersson på hotellet för att snacka ihop oss inför de följande dagarnas mässaktiviteter. Så länge vi befann oss i hotellets lokaler var det som att befinna sig i ett parallellt lyxuniversum. Bara en sådan sak som harpfrukost. Efter middagen gick vi till en ölrestaurang som låg i närheten. Där tog jag och min kollega Claes det mogna, men vad mig anbelangar, aningen överilade beslutade att ge oss ut på en tidig löprunda i Moskva dagen därpå. Eftersom taxin skulle hämta oss klockan sju så bestämde vi att vi skulle ses kvart över fem på morgonen.
När klockan ringde klockan fem ångrade jag mig bittert och försökte slingra mig. Tjugo minuter senare sprang vi över Röda Torget och förbi Kreml. Plötsligt var det värt det. Vi sprang längs Volga och var ute i en dryg timma. Det var en magisk, nästan overkligt mäktig känsla att vara ute först av alla och springa som en jävla dåre i den krispiga morgonen. Det enda som lade sordin på känslan var den fysiska avgassmaken. Jag skämtar inte när jag säger att jag kunde isolera minst femtio olika smaker av utsläpp. Mot slutet av springturen mådde jag nästan illa av blysmaken i munnen. Jag misstänker att de fyra dagarna jag tillbringade i Moskva motsvarar tio års konstant kedjeciggande. Varje dag är en motorvägsresa mot kol för Moskvaborna.
Mässan gick bra. Under två intensiva dagar körde vi fyra last-man-standing-mästerskap i Armbrytning. Heidi imponerade på ryssarna. Både män och kvinnor. Ingen man vågade dock möta henne på allvar inför publik. Alla tackade nej. De visste antagligen att de skulle vara rökta och skammen att förlora mot en kvinna var knappast värt att utsätta sig för frivilligt. Det skulle göra dem till bögar i allas ögon och vi vet ju alla hur ryssarna behandlar sina bögar. Men stämningen var god. I alla fall i ryska mått mätt. Ryssar är så långt ifrån gemytliga man kan komma. De reagerar inte med känslouttryck på något och det verkar gälla för den absolut övervägande majoriteten. I alla möten kände man deras svala skepsis och så länge de bemöter en med total uttryckslöshet är man hemma. Jag skulle inte vilja träffa en arg ryss. Det vilar så mycket undertryckt vrede över hela folksjälen. De har varit så åthutade i hundratals, kanske tusentals år att det knappast är gamla kärnvapenspetsar, kommunistarv eller deras militanta fallenhet som är den stora faran med Ryssland. Väck den ryska björnen hos en rysk gammal gumma och du ligger rätt så jävla pyrt till.
Första kvällen blev vi bjudna på en Sovjet-inspirerad restaurang (Marie Vanna) som kan ha varit ett av de konstigaste och koolaste ställena jag har varit på. Vet inte om jag skulle drista mig att kalla det ett ryskt Hard Rock Café för det var verkligen litet och knappast del av en franchise. Men allt var planerat in i minsta detalj fick jag veta. Allt som såg tacky ut var där av en anledning. När vi knackade på öppnade en man i träningsoverall och välkomnade oss med en handrörelse. Väl inne var det som att befinna sig i ett ryskt hem. En katt och en hund sprang lösa i lokalen och var ett självklart inslag, något som blev extra tydligt när man gick på toaletten och insåg att de hade installerat en kattlucka med gardin och allt så att katten kunde komma in och bajsa närhelst den ville.
För övrigt var det mycket träningsbyxa över Ryssland. Inte bissniss-folket men gemene ryss. Jag trodde att det var en slags stigmatisk bild som mediavärlden målat upp för att schablonisera öststatsmänniskor, men så verkar inte fallet vara. Det är kanske det softaste draget de har. Klädstilen. Casual comfortable liksom. Om de bara kunde applicera det på sitt kynne så hade de varit lättare att tycka om. Sista kvällen var vi på en turkisk restaurang och jag skojar inte om jag säger att det såg ut som att vi förstörde servitrisens dag bara genom att finnas. Men jag tror inte hon hatade oss eller var mer otrevlig än vanligt. Det skulle bara aldrig falla henne in att ödsla en atom av sin kropp på mer energi i sin service. Service i ryska mått mätt verkar baseras helt på att saker existerar överhuvudtaget. Inte hur det levereras. Bara att det finns. Då är det prima service.
En kul grej var när Claes plockade fram kameran på Röda Torget för att fotografera en farbror i roliga tsar-kläder. När gubben såg objektivet riktas mot sig tog han genast skydd, vände sig blixtsnabbt om och duckade, som om vore det en skarpladdad AK-47:a Claes halade fram. Sedan vände han sig om och skrek med hes och girig röst "MONEY!!!", samtidigt som han grinade illa och gned en krispig hundrarubelssedel mellan tummen och pekfingret. Klart han skulle ha betalt – han hade ju klätt ut sig som en annan jävla clown. Kapitalismen har sällan känts så närvarande som där på Röda Torget. Ironiskt kan man tycka, men de hade till och med placerat ett lyxvaruhus (Harrods-style) mittemot Leninmausoleet.
För övrigt så var allt dyrt i Moskva. ALLT ALLT ALLT. Jag kan inte fatta hur man har råd att inte vara miljardär om man ska bo där. Utan tjockt med maffiadeg lär tillvaron i rysslands huvudstad vara lika karg som den sibiriska tundran. Nu fattar jag att det inte är lika dyrt om man kör ut en tio-femton mil i förorten. Men som fyradagarsturist kände vi oss varken sugna eller redo för den sortens äventyr. Det mest prisvärda vi upptäckte att man kunde göra var att shotta iskall vodka. Vilket i och för sig inte är så himla dumt.
Den superelitistiska hierarkin som genomsyrar hela samhället var också lätt att om inte falla in i så i alla fall förstå. Det verkade vara det enda sättet att få saker glida. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Inga glapp. Samma sak när det kommer till människor. Om man var trevlig och glad möttes man ofta med osäkerhet och distanserat skeptiska gester. Om man däremot var lite brysk i sättet fungerade allt. Detta blev extra tydligt när Claes av misstag blivit utcheckad från sitt rum för andra gången samma kväll, och lätt påverkad av rödvin och vodka stapplade ner till receptionen och slängde sin nyckelbricka i disken och skrek nåt i stil med: Make it work now, I work for fucking #%&!!&#%!#!. Två sekunder och allt var ordnat.
Jag känner att min beskrivning låter en aning gnällig men det är den inte. Jag skulle verkligen inte vilja ha den här resan ogjord. Det är en av de märkligaste och mäktigaste reseupplevelserna jag varit med om. Men det är fan inte lätt att bli du och bror med den stan (eller det folket). En insikt vi gjorde var att det troligen skulle vara en ganska bra livslektion för alla Sverigedemokrater att bli avsläppta någon stans mitt i Moskva och sedan bara låta dem klara sig där en vecka innan de fick ta sig till en flygplats och åka hem igen. Det skulle troligen skapa ganska stor förståelse för hur det känns att komma som flykting till ett främmande samhälle, och att en god integration knappast kommer av sig själv.
Om man vill brodera ut det hela lite (och det vill ju jag) så får vi gå tillbaka till hela processen med visumansökan där ordet byråkrati verkligen kommer till sin rätt och blommar ut i en symfoni av otillgänglighet. Det ska fan inte vara lätt att komma in i det landet. Särskilt inte om man ska dit i affärer. Förutom ett myllrigt formulär där allt kan gå fel ner på minsta stavelse, så ska man ha en giltig försäkring, en personlig inbjudan av någon med tillräckligt hög befattning och yada yada yada. Vet inte hur många timmar vi totalt fick lägga på att komplettera handlingarna. Var det inte det ena så var det det andra. Och när man väl anländer till flygplatsen så får man stå packade i en oändlig väntan medan minst sagt omuntra passkontrollörer med en ansiktsförlamande oentusiasm granskar var och en både skeptiskt och länge. Allt sker i ultrarapid och njet måste utan tvekan vara det vanligast förekommande ordet i ryssarnas vokabulär.
 |
| Lenin says njet! |
Plötsligt var vi framme vid Hotel Metropol som närmast beskrivas som ett palats. Det är utan tvekan det lyxigaste hotellet jag har bott på. Det var som att stiga in en annan värld, en känsla som säkerligen förstärktes av den föregående vansinnesfärden. Medan vi väntade på att få checka in tog vi plats i den lilla men mycket delikata baren och slängde i oss en iskall Beluga vodka. Lugnet var totalt. Vi fick våra rum och bestämde att vi skulle käka middag med Heidi Andersson på hotellet för att snacka ihop oss inför de följande dagarnas mässaktiviteter. Så länge vi befann oss i hotellets lokaler var det som att befinna sig i ett parallellt lyxuniversum. Bara en sådan sak som harpfrukost. Efter middagen gick vi till en ölrestaurang som låg i närheten. Där tog jag och min kollega Claes det mogna, men vad mig anbelangar, aningen överilade beslutade att ge oss ut på en tidig löprunda i Moskva dagen därpå. Eftersom taxin skulle hämta oss klockan sju så bestämde vi att vi skulle ses kvart över fem på morgonen.
 |
| Harpe Diem |
 |
| Njet pain, njet gain. |
 |
| Njet, of course... |
En kul grej var när Claes plockade fram kameran på Röda Torget för att fotografera en farbror i roliga tsar-kläder. När gubben såg objektivet riktas mot sig tog han genast skydd, vände sig blixtsnabbt om och duckade, som om vore det en skarpladdad AK-47:a Claes halade fram. Sedan vände han sig om och skrek med hes och girig röst "MONEY!!!", samtidigt som han grinade illa och gned en krispig hundrarubelssedel mellan tummen och pekfingret. Klart han skulle ha betalt – han hade ju klätt ut sig som en annan jävla clown. Kapitalismen har sällan känts så närvarande som där på Röda Torget. Ironiskt kan man tycka, men de hade till och med placerat ett lyxvaruhus (Harrods-style) mittemot Leninmausoleet.
 |
| Idiots abroad |
Den superelitistiska hierarkin som genomsyrar hela samhället var också lätt att om inte falla in i så i alla fall förstå. Det verkade vara det enda sättet att få saker glida. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Inga glapp. Samma sak när det kommer till människor. Om man var trevlig och glad möttes man ofta med osäkerhet och distanserat skeptiska gester. Om man däremot var lite brysk i sättet fungerade allt. Detta blev extra tydligt när Claes av misstag blivit utcheckad från sitt rum för andra gången samma kväll, och lätt påverkad av rödvin och vodka stapplade ner till receptionen och slängde sin nyckelbricka i disken och skrek nåt i stil med: Make it work now, I work for fucking #%&!!&#%!#!. Två sekunder och allt var ordnat.
Jag känner att min beskrivning låter en aning gnällig men det är den inte. Jag skulle verkligen inte vilja ha den här resan ogjord. Det är en av de märkligaste och mäktigaste reseupplevelserna jag varit med om. Men det är fan inte lätt att bli du och bror med den stan (eller det folket). En insikt vi gjorde var att det troligen skulle vara en ganska bra livslektion för alla Sverigedemokrater att bli avsläppta någon stans mitt i Moskva och sedan bara låta dem klara sig där en vecka innan de fick ta sig till en flygplats och åka hem igen. Det skulle troligen skapa ganska stor förståelse för hur det känns att komma som flykting till ett främmande samhälle, och att en god integration knappast kommer av sig själv.
fredag, september 13, 2013
Tillbaka från Ryssland
Har tillbringat arbetsveckan på en lastbilsmässa i Moskva. Sjuk upplevelse minst sagt. Vi var där med den fantastiska Heidi Andersson och hennes bror Torbjörn för att driva ett armbrytningsmästerskap i mässformat. Det var ingen lek. Lättare uppgifter har man ju haft kan jag säga. Men det blev sjukt lyckat och väldigt uppskattat av publiken.
Armbrytartävlingen var startskottet för lanseringen av en kollektion merchandise, kopplad till en av Volvos mest "maskulina" produkter Volvo FMX. I samband med det släpper vi bland annat också fyra små filmer med Heidi som illustrerar armbrytningens fyra hörnstenar (som av en händelse råkar vara tajt kopplat till lastbilens utmärkande egenskaper som styrka uthållighet och teknik).
Här är den första filmen:
Efter att ha varit på mässan och sett hur nästan alla konkurrenter som vanligt, slentrianmässigt fyllt sina montrar med brudiga tjejer vars enda funktion är att se glada och yppiga ut, känns det väldigt kul att göra något allt annat än objektifierande. Något värdigt helt enkelt.
Armbrytartävlingen var startskottet för lanseringen av en kollektion merchandise, kopplad till en av Volvos mest "maskulina" produkter Volvo FMX. I samband med det släpper vi bland annat också fyra små filmer med Heidi som illustrerar armbrytningens fyra hörnstenar (som av en händelse råkar vara tajt kopplat till lastbilens utmärkande egenskaper som styrka uthållighet och teknik).
Här är den första filmen:
Efter att ha varit på mässan och sett hur nästan alla konkurrenter som vanligt, slentrianmässigt fyllt sina montrar med brudiga tjejer vars enda funktion är att se glada och yppiga ut, känns det väldigt kul att göra något allt annat än objektifierande. Något värdigt helt enkelt.
onsdag, september 04, 2013
Skändade av ett glin
Var ute och vallade barnen på en lekplats i området igår kväll. Vi satte oss på en bänk och drack pappmuggs-cappuccino och tittade på medan de röjde runt bland gungor och klätterställningar. Jag ropar på Stella att hjälpa Tintin. Plötsligt ger en liten tjej på 5-6 år in i leken. På håll ser hon gullig ut och verkar harmlös, men ganska snart storbölar Tintin och plockar upp Uff-Uff (sin mjukisuggla). Den plötsligt jobbiga lilla tjejen sliter i den, frågar varför den har så slitna ögon, frågar det, det, det och det. Säger att hon inte älskar sådana ansikten som ugglan har. Jag känner hur min första goda känsla för henne växlar om till hat. Jag reflekterar över att det egentligen är helt orimligt. Jag sitter på en bänk i en lekpark och hatar ett barn. Intensivt. Men jag kan inte göra något åt det.
Jag ropar något åt Stella och direkt frågar den lilla bastarden varför jag är så elak mot mitt barn. En liten skitunge med ultra-lillgammal utstrålning. De börjar springa runt bland hoppstenarna och snart storbölar Tintin igen. Det visar sig att den där lilla ungjäveln sagt till Tintin att hon inte får vara med. Josefine bryter in och säger att det får hon visst. Ungjäveln säger nej, Josefin säger jo omvartannat. Jag vrider på huvudet som en åskådare på en pingismatch. Ser hur irritationen växer hos dem båda. Jag ser på Josefines blick att hon kommit över på min sida. Inte för att hon inte var det innan men hennes hat mot ungen behövde ett par minuter längre än mitt att mogna. Vi ser båda hur det främmande barnet sitter på huk och väser något åt Tintin. Vad är oklart men Tintin ser inte ut att befinna sig på skrattfest, så vi fattar på ett ungefär. Vi tittar på varandra och skakar på våra huvuden. Båda är medvetna om det fula i att förakta ett barn, men när ett okänt barn är taskig mot ens egna barn och beter sig på ett allmänt påfrestande sätt upphör den regeln att gälla. Det är praxis.
Att Tintin inte gillar det där lilla aset till barn är rätt tydligt. Men det märks ganska snart att även Stella tycker att hon är påfrestande och efter en stund drar de sig undan och kommer till oss. Något som deras "nyfunna vän" i sann sociopatisk anda inte bryr sig ett skit om. Så hon kommer fram och ställer sig framför bänken. Betraktar oss. Det går nästan som en ilning av obahag längs ryggraden på mig. Det fruktansvärda lilla barnet har nästan samma obehagliga aura omkring sig som Damien i Omen-filmerna. Fast mer abstrakt.
Plötsligt går hon till konfrontation och riktar in sig på Josefine: "Varför skrattar du aldrig?", frågar hon. Josefine blir aldeles paff. Så kommer frågan igen. Josefine svarar att det gör hon visst – när något är roligt. "Prutt", utbrister ungen och blottar ett brunfläckigt mjölkgarnityr. Skrattet bubblar upp inom mig. Det hela är så absurt. "Bajs", fortsätter hon. Vår reaktion uteblir och stämningen blir allt mer spänd. "Trädet bajsar", försöker hon och jag börjar tänka att det bruna på hennes tandrad kanske är rester av hennes ordval. "Prutt", säger hon i ett sista försök att få Josefine att skratta. Det sluter cirkeln men ingen skrattar.
Jag börjar se mig om i lekparken för att se vem hon tillhör. Varför kommer ingen och räddar oss från den lilla minidiktatorn som står och antastar oss?
"Jag tycker inte om såna där kvinnor, såna som är sura... jag är rädd för såna arga människor som du och springer fort iväg, hjääälp", säger hon med blicken hela tiden fastnaglad i Josefine. Josefine svarar med ett torrt "Ok".
Efter en liten stund av kallt krig springer Stella och Tintin iväg till den lilla klätter labyrinten och ungen följer efter. Vi tittar över axeln i intervaller för att se så att våra barn inte blir ansatta av det främmande barnet. "Varför tittar du på oss hela tiden?", frågar ungen med sitt fortsatt dryga tonläge . "Jag tittar på mina barn", svarar Josefine kallt.
Så kommer den lilla ungens pappa och storebror gående. De hälsar artigt när de passerar. Pappan ämnar leka med sina barn i labyrinten. Äntligen ska vi bli fria. Men inte riktigt än. Först passar den lilla douchbagen till barn på att peka på Josefine och högljutt proklamera: "Hon där är bara suuuur hela tiden". Pappan bara ler. Som ett jävla miffo. Min mardröm är att något av mina barn skulle bete sig så. I alla fall. Persen är över och kvar sitter vi och utbyter en nästan telepatisk dialog. Båda är överens om att detta kan vara en av de värsta ungjävlarna vi varit med om. Helst skulle man ha velat skrika stick och brinn med dig för helvete. Men där går väl ändå gränsen. Tråkigt nog.
Ja, så gick det till när hela familjen, en tidig höstkväll i spetember, blev skändade av en liten flicka som inte ens har börjat lågstadiet ännu. Så konstig världen är ibland. Så himla konstig.
Jag ropar något åt Stella och direkt frågar den lilla bastarden varför jag är så elak mot mitt barn. En liten skitunge med ultra-lillgammal utstrålning. De börjar springa runt bland hoppstenarna och snart storbölar Tintin igen. Det visar sig att den där lilla ungjäveln sagt till Tintin att hon inte får vara med. Josefine bryter in och säger att det får hon visst. Ungjäveln säger nej, Josefin säger jo omvartannat. Jag vrider på huvudet som en åskådare på en pingismatch. Ser hur irritationen växer hos dem båda. Jag ser på Josefines blick att hon kommit över på min sida. Inte för att hon inte var det innan men hennes hat mot ungen behövde ett par minuter längre än mitt att mogna. Vi ser båda hur det främmande barnet sitter på huk och väser något åt Tintin. Vad är oklart men Tintin ser inte ut att befinna sig på skrattfest, så vi fattar på ett ungefär. Vi tittar på varandra och skakar på våra huvuden. Båda är medvetna om det fula i att förakta ett barn, men när ett okänt barn är taskig mot ens egna barn och beter sig på ett allmänt påfrestande sätt upphör den regeln att gälla. Det är praxis.
Att Tintin inte gillar det där lilla aset till barn är rätt tydligt. Men det märks ganska snart att även Stella tycker att hon är påfrestande och efter en stund drar de sig undan och kommer till oss. Något som deras "nyfunna vän" i sann sociopatisk anda inte bryr sig ett skit om. Så hon kommer fram och ställer sig framför bänken. Betraktar oss. Det går nästan som en ilning av obahag längs ryggraden på mig. Det fruktansvärda lilla barnet har nästan samma obehagliga aura omkring sig som Damien i Omen-filmerna. Fast mer abstrakt.
Plötsligt går hon till konfrontation och riktar in sig på Josefine: "Varför skrattar du aldrig?", frågar hon. Josefine blir aldeles paff. Så kommer frågan igen. Josefine svarar att det gör hon visst – när något är roligt. "Prutt", utbrister ungen och blottar ett brunfläckigt mjölkgarnityr. Skrattet bubblar upp inom mig. Det hela är så absurt. "Bajs", fortsätter hon. Vår reaktion uteblir och stämningen blir allt mer spänd. "Trädet bajsar", försöker hon och jag börjar tänka att det bruna på hennes tandrad kanske är rester av hennes ordval. "Prutt", säger hon i ett sista försök att få Josefine att skratta. Det sluter cirkeln men ingen skrattar.
Jag börjar se mig om i lekparken för att se vem hon tillhör. Varför kommer ingen och räddar oss från den lilla minidiktatorn som står och antastar oss?
"Jag tycker inte om såna där kvinnor, såna som är sura... jag är rädd för såna arga människor som du och springer fort iväg, hjääälp", säger hon med blicken hela tiden fastnaglad i Josefine. Josefine svarar med ett torrt "Ok".
Efter en liten stund av kallt krig springer Stella och Tintin iväg till den lilla klätter labyrinten och ungen följer efter. Vi tittar över axeln i intervaller för att se så att våra barn inte blir ansatta av det främmande barnet. "Varför tittar du på oss hela tiden?", frågar ungen med sitt fortsatt dryga tonläge . "Jag tittar på mina barn", svarar Josefine kallt.
Så kommer den lilla ungens pappa och storebror gående. De hälsar artigt när de passerar. Pappan ämnar leka med sina barn i labyrinten. Äntligen ska vi bli fria. Men inte riktigt än. Först passar den lilla douchbagen till barn på att peka på Josefine och högljutt proklamera: "Hon där är bara suuuur hela tiden". Pappan bara ler. Som ett jävla miffo. Min mardröm är att något av mina barn skulle bete sig så. I alla fall. Persen är över och kvar sitter vi och utbyter en nästan telepatisk dialog. Båda är överens om att detta kan vara en av de värsta ungjävlarna vi varit med om. Helst skulle man ha velat skrika stick och brinn med dig för helvete. Men där går väl ändå gränsen. Tråkigt nog.
Ja, så gick det till när hela familjen, en tidig höstkväll i spetember, blev skändade av en liten flicka som inte ens har börjat lågstadiet ännu. Så konstig världen är ibland. Så himla konstig.
tisdag, september 03, 2013
Top 5 sämsta kostnader
Det finns kostnader som är roliga, kostnader som är nödvändiga, kostnader man accepterar. Och så finns det de där riktigt jävla värdelöst tråkiga kostnaderna, dels sådana jag har redan idag, men även sådana som jag vet att jag kommer att spy på när de väl drabbar mig. Vid ett eventuellt husköp kommer det helt säkert att dyka upp flera av den sorten skulle jag tro. Här är min top 5-lista över sämsta tänkbara kostnader:
5. Parkeringsböter:
Allt som oftast sitter den där förhatliga lilla gula slippen och fladdrar äckligt på vindrutan när man kommer ut till bilen. Vanligtvis är det någon liten grej i regelverket kring boendekort jag har missat eller glömt. Ett regelverk som för övrigt är så fullt med ifs och buts att man nästan blir enkonspirationsteoretiker på kuppen. Som städdagar som infaller under en viss tid på en viss dag antingen jämn eller ojämn vecka. Det står klart och tydligt vad som gäller men det där lilla städdagshelvetet har en tendens att vara helt olika från gata till gata. Man lär sig den hårda vägen. Eller den lilla bokstaven n som ibland finns bredvid områdesbeteckningen (ofta bara på en liten och till synes helt omotiverad del av en gata) och betyder att man absolut får stå där om man har boendekort, men bara efter ett visst klockslag på dagen och inte längre än till ett annat klockslag dagen därpå – i arla morgon. Såvida det inte är söndag då. För då är det kool. Det är en så förbannat tråkig utgift och enda sättet att inte bli tokig när man får de tredje 600-koronorsboten på ett par veckor är att föreställa sig att man medvetet har lyxparkerat.
4. Vaccinering
Det känns smått bisarrt att jag snart har pröjjat 4500 för ett skydd mot hepatit A och B för mig och barnen. Det började som en rejäl ekonomisk bajsmacka innan Thailandsresan. När man precis har länsat sitt bankkonto till charterkul så påminns man om risken att bli sjuk så in i helvetet om man inte bänder upp plånkan lite till. Fan jag avskyr att gå drop-in på en sådan där fancy vaccinations klinik, få en äcklig vätska injicerad i armen och sedan bli rånad av en stomatolleende tjej i vit rock (ja, till och med kassapersonalen har läkarklädsel med pennfack i bröstfickan och allt). They hit you where it hurts. Att man med 99% säkerhet inte ens behöver den vaccinationen spelar ingen roll. Vågar man chansa efter att man läst informationsbroschyren. Hepatit i olika bokstavskombinationer FFS!!
3. Reparationer
När något man gillar går sönder. Inte bortom igenkänlighet utan bara lite, men tillräckligt mycket för att prylen ska patineras med ett ovärdigt skimmer. T.ex. när glaset på en iPad spricker, men bara lite i kanten och utan att påverka vare sig sikt eller funktion på skärmen. Då infinner sig inte lugnet förrän jag lämnat in grejen på reparation. Men jag hatar reparationskostnader och därför drar jag på det, vilket gör att jag inte kan njuta av grejen fullt ut under tiden. Det stör mig hela tiden, men jag får inte tummen ur för det känns så ovärt det grisapris man kommer få betala. Kostnadernas moment 22.
2. Dränering
Nu är ju detta inte en aktuell kostnad, men jag kan känna det i hela kroppen, hur jävla tråkigt det är att smälla upp 200 papp till någon lurig grävfirma för något som inte syns. Allt man får är en fullkomligt brutalvåldtagen trädgård och förhoppningsvis slipper fukt i källaren. Alltså det man får är att man INTE får fukt. Brrr...
1. Lagfarter
Detta måste ändå vara crème dela crème bland tråkiga kostnader. Nästan så jag börjar lipa bara av att tänka på det. Du köper en bostad för en helvetes massa pengar. Skriver på kontrakt, betalar, får nycklarna, flyttar in... och får sedan betala 1,5% av köpeskillingen till ett litet gubbäckel på nåt Lantmäterikontor. Och för detta får man så nära INGENTING man kan komma skulle jag tro. Sitt namn nerplitat på ett papper i en pärm någonstans i Gävle. Det är ingen dålig peng de ska ha för fem minuters pappersarbete. Men som grädde på moset kommer kalaset att kosta ytterligare 825 kr i expeditionsavgift. Alltså de tar betalt för att ta betalt. Ungefär lika lustfyllt som att bli analfistad med krossat glas skulle jag tro. Men så smakar en portion sant ocker i statens namn.
5. Parkeringsböter:
Allt som oftast sitter den där förhatliga lilla gula slippen och fladdrar äckligt på vindrutan när man kommer ut till bilen. Vanligtvis är det någon liten grej i regelverket kring boendekort jag har missat eller glömt. Ett regelverk som för övrigt är så fullt med ifs och buts att man nästan blir enkonspirationsteoretiker på kuppen. Som städdagar som infaller under en viss tid på en viss dag antingen jämn eller ojämn vecka. Det står klart och tydligt vad som gäller men det där lilla städdagshelvetet har en tendens att vara helt olika från gata till gata. Man lär sig den hårda vägen. Eller den lilla bokstaven n som ibland finns bredvid områdesbeteckningen (ofta bara på en liten och till synes helt omotiverad del av en gata) och betyder att man absolut får stå där om man har boendekort, men bara efter ett visst klockslag på dagen och inte längre än till ett annat klockslag dagen därpå – i arla morgon. Såvida det inte är söndag då. För då är det kool. Det är en så förbannat tråkig utgift och enda sättet att inte bli tokig när man får de tredje 600-koronorsboten på ett par veckor är att föreställa sig att man medvetet har lyxparkerat.
4. Vaccinering
Det känns smått bisarrt att jag snart har pröjjat 4500 för ett skydd mot hepatit A och B för mig och barnen. Det började som en rejäl ekonomisk bajsmacka innan Thailandsresan. När man precis har länsat sitt bankkonto till charterkul så påminns man om risken att bli sjuk så in i helvetet om man inte bänder upp plånkan lite till. Fan jag avskyr att gå drop-in på en sådan där fancy vaccinations klinik, få en äcklig vätska injicerad i armen och sedan bli rånad av en stomatolleende tjej i vit rock (ja, till och med kassapersonalen har läkarklädsel med pennfack i bröstfickan och allt). They hit you where it hurts. Att man med 99% säkerhet inte ens behöver den vaccinationen spelar ingen roll. Vågar man chansa efter att man läst informationsbroschyren. Hepatit i olika bokstavskombinationer FFS!!
3. Reparationer
När något man gillar går sönder. Inte bortom igenkänlighet utan bara lite, men tillräckligt mycket för att prylen ska patineras med ett ovärdigt skimmer. T.ex. när glaset på en iPad spricker, men bara lite i kanten och utan att påverka vare sig sikt eller funktion på skärmen. Då infinner sig inte lugnet förrän jag lämnat in grejen på reparation. Men jag hatar reparationskostnader och därför drar jag på det, vilket gör att jag inte kan njuta av grejen fullt ut under tiden. Det stör mig hela tiden, men jag får inte tummen ur för det känns så ovärt det grisapris man kommer få betala. Kostnadernas moment 22.
2. Dränering
Nu är ju detta inte en aktuell kostnad, men jag kan känna det i hela kroppen, hur jävla tråkigt det är att smälla upp 200 papp till någon lurig grävfirma för något som inte syns. Allt man får är en fullkomligt brutalvåldtagen trädgård och förhoppningsvis slipper fukt i källaren. Alltså det man får är att man INTE får fukt. Brrr...
1. Lagfarter
Detta måste ändå vara crème dela crème bland tråkiga kostnader. Nästan så jag börjar lipa bara av att tänka på det. Du köper en bostad för en helvetes massa pengar. Skriver på kontrakt, betalar, får nycklarna, flyttar in... och får sedan betala 1,5% av köpeskillingen till ett litet gubbäckel på nåt Lantmäterikontor. Och för detta får man så nära INGENTING man kan komma skulle jag tro. Sitt namn nerplitat på ett papper i en pärm någonstans i Gävle. Det är ingen dålig peng de ska ha för fem minuters pappersarbete. Men som grädde på moset kommer kalaset att kosta ytterligare 825 kr i expeditionsavgift. Alltså de tar betalt för att ta betalt. Ungefär lika lustfyllt som att bli analfistad med krossat glas skulle jag tro. Men så smakar en portion sant ocker i statens namn.
söndag, september 01, 2013
Verbalt Sweeny Toddad
Var hos min gamla frisör igår. Var tvungen att trimma barret, akut omgående, och eftersom Sharper hade över två veckors kö var jag tvungen att plocka fram plan B. Min gamla frisör. Det är alltid lite obekvämt att gå tillbaka till en frisör om man som jag väl har börjat gå hos en annan. De blir så snarstuckna. Känner sig bedragna och sätter igång hela martyrapparaten. Man får känslan att de tycker att man är ett otroget jävla svin. Samtidigt de innerst inne verkar lite glada att man är tillbaka (vill jag tro i alla fall). Därför blir första återbesöket en nästan lite pervers tillställning där man blir slagen och smekt med samma hand medan man sitter lydigt och håller käft. För man vill inte jinxa sin klippning. Inte för att jag på riktigt tror att jag skulle riskera att bli regelrätt Sweeny Toodad. Men väl en light-version, där jag går ifrån salongen, verbalt förnedrad och med en klassisk särskole-crew-cut som krona på verket. Det är standard.
Inte nog med att jag bokade en tid tidigare i veckan som jag glömde av och därför fick ringa upp, skylla på stress, be så hemskt mycket om ursäkt och genast boka i en ny tid. Som jag i ett förvirrat tillstånd av stressdemens råkade glömma av och därför tvingades ringa ännu en gång dagen före för att dubbelkolla. De var med andra ord fett trötta på mig när jag väl sprätte in glad i hågen på lördagsförmiddagen och hivade upp en hand i en yvig men glad hälsningsgest. Ett stramt hej till svar. Inte mer, inte mindre.
Så blev det min tur. Jag berättade hur jag ville ha det. Kort på sidorna, men inte rakat, och lite längre ovanpå. Sedan bara hände det: Varför inte rakat? Du ska ha rakat. Ok, det blir bra. Men inte för långt uppe på då... så det ser syntigt ut!? Det blir nog bra ska du se. Ok, det låter bra. Du klipper dig ALDRIG så det är nog bäst så här. Hehe, ja jag får väl vara ödmjuk nu när jag varit så dålig, skämtade jag... [tystnad till svar] Heheheee.... [fortfarande tyst]. Sedan var isen bruten och vi kunde föra ett trevligt samtal om Berlin och Berghain, om min stundande Moskvaresa, Putin och ryssarnas allmänt osofta homopolitik. Om ditten. Och om datten.
Jag vaggades in i ett lugn. Började slappna av och trodde nästan att jag var förlåten. Klippningen var nästan klar och då plötsligt kom det verbala njurslaget "Håller du på att spara ut ögonbrynen eller är det ok om jag trimmar dem lite?"
HÅLLER DU PÅ ATT SPARA UT ÖGONBRYNEN, ELLER ÄR...
Fan alltså. Jag var bra spak när jag äntligen kom ut i friska luften.
Inte nog med att jag bokade en tid tidigare i veckan som jag glömde av och därför fick ringa upp, skylla på stress, be så hemskt mycket om ursäkt och genast boka i en ny tid. Som jag i ett förvirrat tillstånd av stressdemens råkade glömma av och därför tvingades ringa ännu en gång dagen före för att dubbelkolla. De var med andra ord fett trötta på mig när jag väl sprätte in glad i hågen på lördagsförmiddagen och hivade upp en hand i en yvig men glad hälsningsgest. Ett stramt hej till svar. Inte mer, inte mindre.
Så blev det min tur. Jag berättade hur jag ville ha det. Kort på sidorna, men inte rakat, och lite längre ovanpå. Sedan bara hände det: Varför inte rakat? Du ska ha rakat. Ok, det blir bra. Men inte för långt uppe på då... så det ser syntigt ut!? Det blir nog bra ska du se. Ok, det låter bra. Du klipper dig ALDRIG så det är nog bäst så här. Hehe, ja jag får väl vara ödmjuk nu när jag varit så dålig, skämtade jag... [tystnad till svar] Heheheee.... [fortfarande tyst]. Sedan var isen bruten och vi kunde föra ett trevligt samtal om Berlin och Berghain, om min stundande Moskvaresa, Putin och ryssarnas allmänt osofta homopolitik. Om ditten. Och om datten.
Jag vaggades in i ett lugn. Började slappna av och trodde nästan att jag var förlåten. Klippningen var nästan klar och då plötsligt kom det verbala njurslaget "Håller du på att spara ut ögonbrynen eller är det ok om jag trimmar dem lite?"
HÅLLER DU PÅ ATT SPARA UT ÖGONBRYNEN, ELLER ÄR...
Fan alltså. Jag var bra spak när jag äntligen kom ut i friska luften.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)