Måns Zelmerlövs fantastiska revansch

Jag sitter här och känner mig alldeles varm i kroppen. För Måns Zelmerlöws skull. Han har hittat rätt. Äntligen!

För ett tag sedan pratade han ju ut i Veckorevyn om hur pissig hans resa till Eritrea hade blivit som liten pöjk. Det visade sig vara ett riktigt rövland. Det känns som sagt orättvist att det skulle drabba honom. Och det var heller ingen glad Måns vi fick möta i det reportaget. Helt förståeligt. Ingen lastar Måns för det. Tvärtom. Vi förstår honom. Vi hade alla backat Måns om han sa att han hatar det där Afrikat efter ett sådant svek. Precis som vi gör när den där slarvan Serneholt lämnade honom. Så gör man bara inte.

Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi oroade oss. Det gjorde vi allt. För om Måns inte är glad, vem fan är glad då? Vi såg ju alla hur han började leva destruktivt. Hamnade i en nedåtgående spiral. Begravde sig i jobb och kvinnor.

Han hade alla odds emot sig men höll skenet uppe. Vi andra höll andan. Alla vet hur illa det kan gå. I slutändan skulle det leda det till depression, tomhet och självförakt. Måns skulle bli en spillra av sitt forna jag, han skulle fokusera på det dåliga börjar knapra piller för att bli glad men bara bli sämre. Till slut skulle Måns vara bortom räddning. Han skulle bli paranoid. Försvinna från den sociala sfären. Gå ur Facebook. Sluta tvätta sig. Bygga ett fort av hämtpizzakartonger och läskburkar. Men värst av allt, han skulle börja tillfredställa sig lika tvångsmässigt som håglöst, till bandade avsnitt av Efter tio med Malou von Sivers, mellan a-kasseutbetalningarna.

Men så hände något. På något mirakulöst sätt lyckades han vända all motgång till medgång. Mitt i all den där mörka sörjan lyckades han finna sig själv. Inte många hade haft den energin och den mentala råstyrkan att gå vidare. Men Måns hade den och det är därför vi älskar honom så mycket. Inte nog med att han kom ut okej på andra sidan. Stärkt av sina erfarenheter beslutade han att ge Afrikat en andra chans. JA, NI LÄSTE RÄTT. Han beslutade sig för att satsa allt på ett kort och bege sig ner till kontinenten som en gång ödelade hela familjen Zelmerlöws sommarresa, med sin dåliga air av krig, diktatur, den skralaste all inclusive-buffén i mannaminne och andra misäriga grejer. Se sina demoner i vitögat.

Det är strongt. Hatten av för det Måns. Det kunde ju i princip gått hur som helst.

Därför var det med glädje jag förra veckan läste Expressens uppföljning:

Måns tog alltså sikte på Sydafrika. Med sin akustiska gitarr skulle han ge ungdomar framtidshopp. Väl framme kom han till en skola. Drog ett par barréackord mot aids och träffade snabbt vänner för livet.

Det tjoas och tjimmas på roliga timmen. Alla vill vara kompis med den vite mannen i sin blå t-tröja och sina kritvita bermudashorts. Måns blir snabbt klassens kung. Tror jag det. Det är helt enkelt sådan Måns är. Och det är bra det

Måns showar med Cara Mia. Får flow och börjar stajla sig med ett härligt partytrick. Eleverna blir som tokiga. Luften vibrerar. Stämningen är extatisk.

Efterår säger Måns: "Du såg själv inne i klassrummet vilken glädje och energi som uppstod när vi sjöng tillsammans. Alla ville vara med och när man syns och får en identitet blir man starkare mentalt."

Det gläder mig att Måns har fått en nytändning. Han känner att han har hittat rätt i livet och han om någon är värd det. Tänk vilken fantastisk solskenshistoria. Vilken fantastisk revansch mot det där Afrikat. Heja Måns Zelmerlöv. Jag vill inte höra ett enda litet missunnsamt ord om Måns. Det säger jag er bara.

Limp Bizkit-killen

Igår hamnade jag för andra gången på kort tid, bredvid en kille med jävligt dålig uppsyn, när jag skulle åka hem. Vagnen stod på hållplatsen och jag kom springande över grönsakstorget. Precis när dörrarna slog igen kom jag fram. Jag tryckte på öppnaknappen med en häftig frekvens, och tro det eller ej men dörrarna öppnades. Det händer banne mig inte var dag.

Vagnen var fullpackad. Det luktade fuktiga ytterkläder och tusen sorters andedräkt. Alla platser var såklart upptagna. Alla utom en. Det brukar båda illa, för är en plats ledig så brukar det vanligen innebära att det är nåt fiskigt med den platsen. Antingen att man kommer få dela säte med ett nötjobb eller att någon helt enkelt har pissat ner sig på det lediga sätet. Den här gången var det ingen missbrukartyp som gjorde att folk föredrog att hänga i klasar som på ett apberg, i mittgångarna hellre än att ta sista sittplatsen. Det var en Limp Bizkit-kille.

Limp Bizkit-killar är lite av böfatyper med grova läderjackor, ospec. nu metal-luvtröjor, spejsad ansiktsbehåring, mohawkfrippor, tribaltatueringar, fräna ringar och annat bös lite här och där. Dessutom verkar de alltid ut att lågprioritera sin personliga hygien. Jag tänker mig att de är den typen som snyter sig i handen.

I alla fall. Jag såg platsen. Jag såg Limp Bizkit-killen och vice versa. Han var köttig och bredde ut sitt fylliga cargobyxbeklädda lår en lång bit in på det lediga sätet. Jag tänkte att jag chansar och äntrade platsen. Den sociala kodexen säger ju, att även om man demonstrativt visar avståndstagande mot opåkallade sätesgrannar, så makar man på sitt flobb OM någon svennebanan mot förmodan skulle visa intresse att inmuta platsen. Det gjorde inte Limp Bizkit-killen. Jag nickade för att ytterligare tydliggöra min intresseanmälan. Jag arbetade med honom. Men han bara sirrade uttryckslöst mot mig, med ett kilo vanprydande anisktspiercing, och ett stycke skabbigt "fittskägg". Som om han inte fattade. Fast han fattade.

Jag kände hur det blixtrade till någonstans långt inne i skallen på mig. En sån jävla skithög, tänkte jag. Han gjorde verkligen ingen ansats till att frigöra lite plats. De flesta hade fattat vinken och skitit i platsen. Jag fattade vinken men kände att jag bara måste utkräva den där jävla platsen. Jag vägrade att låta mig förnedras och tvingas lomma iväg som Ior. Så jag tog platsen med våld.

Jag klev fram och satte mig resolut ner på den lilla sätesyta som blottades bredvid hans feta ben. Tänkte att då MÅSTE han flytta sig lite. Men icke. Jag liksom hamnade på sned och fick kila mig in på sätet, vilket resulterade i att jag fastnade i spännläge. Han gav inte med sig. Jag stirrade på honom men fick ingen reaktion. Jag var en lus i hans ögon. Och han var ett stort jävla Limp Bizkit-svin i mina. Lite som Helan och Halvan fast utan vänskapen. Men jag gav mig inte. Jag började pressa tillbaka och det måste ha sett helt jävla stört ut. Men jag brydde mig inte. Jag kände mig som en trotsig treåring och det hela dränerade min energi. Det vara som statisk träning. Lite som att ligga i "plankan". Jag fick till och med mjölksyra.

Till slut, efter att vi kört vår tysta stand-off på en sträcka av tre hållplatser släppte trycket. Den jäveln gav med sig. Jag sneglade på honom men han rörde fortfarande inte en min. Men det sket jag i. Jag hade vunnit. Han visste det. Och jag visste att att han visste det. David mot Goliat.

Ibland är det värt att ta fighten.

"It's bigger than a bread bin"

Daniel mallar sig lite över storleken...

 Såpass stor alltså!? Jaha, det är väl bara att gratulera då...

Cravingz

Sitter på jobbet. I väntan på ett kvällsmöte. Har inte ätit middag än och jag känner hur någon annan stackars övertidsarbetare på bygget sitter och moffar i sig hämt-thai en bit bort. Mmmmm... hämt-thai. Det väcker mina mörkaste cravingsidor. Ännu värre. Det väcker den glada tjockisen i mig. Han som säger: "Köp en storlek större killen, lyssna inte på dom, träna kan du göra när du blir fyrtio, ta en semla till". Min inre tjockis är en översittare som säger skit på dig till ämnesomsättningen. Jag hatar den jäveln. Han är jättestark och har dragit ner mig i fördärvet så många gånger förut. Han dominerar mig.

Igår började jag träna. Igen. I soffan efteråt ljög jag för mig själv och Josefine. Sa att det kändes så jävla gött att vara igång igen. Att jag var sugen på frukt. Jag är aldrig sugen på frukt.

Deppigt. Det är ju ändå årets största högtid idag. Semmeldagen. Jag vägrar att säga fettisdagen. Det är så förnedrande. Fettis. Vaddå fettis? Bara för att jag diggar kombon grädde och mandelmassa på en bas av kardemummabulle. Fettis hit och fettis dit. Rub it in liksom. Semla är finare. Mmmmm... semla. Men jag har tyvärr ingen semla att se fram emot. Bara ett glas vatten med bubblor. Bubblorna är mitt Hawaii.  

Det här med intuition alltså

Var och lunchade på The Dubliner i torsdags. Hade bestämt träff med en vän där. När jag kom in var det helt tomt på undervåningen. Märkligt. Det brukar ju alltid sitta minst en klase fyllon där. Men saker kan ju ändras. Och det var många år sedan jag var på The Dubliner. När jag kom längre in i lokalen kände jag plötsligt hur något fick mina flimmerhår att krulla sig. Lika frånvarande som spårvagnsalkisarna var i lokalen, lika närvarande var deras odör. Det stank formligen av piss i lokalen. Så jag gick upp en våning... och det är det här ögonblicket jag jag först långt senare kom att reflektera över.

Jag kommer alltså in på ett ställe för att äta lunch. Jag noterar hur en svavelstickande air av gammelmansurin slår emot mig som en ångdusch, men istället för att rygga och gå ut så äntrar jag, nästan obrytt, lokalen och börjar ta för mig av ärtsoppsbuffén. Hur fan har jag kunnat bli så avtrubbad? Det är ju nästan läskigt.

Någonstans har jag alltid litat på min intuition. Levt i villfarelsen att den ska leda mig rätt. Få mig att fatta rätt (eller åtminstone inte jättefel) beslut i alla lägen, på volley om så behövs. Inte svika mig. Den tiden är förbi. Min intuition hamnade officiellt i koma i torsdags.

För övrigt kan jag rekommendera ärtsoppan. Den var riktigt smarrig.

Laddade ord

Nu kläckte Josefine precis ur sig att det finns ett ord hon inte kan höra utan att tänka snuskiga grejer. Sås. För henne är sås ett så kallat laddat ord. Därför försöker hon undvika att säga det utan prefix, i den mån det är möjligt. Béarnaisesås är alltså helt okej att säga. Hollandaisesås också. Den lilla förstavelsen desarmerar således laddningen i såsen.

Skulle hon t.ex. under en middag råka säga att hon vill ha mer sås, eller skicka såsen, så tänker hon att alla andra tänker att hon tänker på att de tänker på sperma. Att det är underförstått att det lika gärna kan betyda det. Som sås. Därför försöker hon alltid vara specifik när det kommer till såser. Definiera såsen. Såvida det inte rör sig om bechamelsås för då tänker hon på sperma i alla fall. Problem uppstår när hon inte vet såsens exakta karaktär. Är det portvinssås eller rent av madeirasås vill hon ju inte göra bort sig och säga rödvinssås hursomhelst. Då måste hon säga sås och sedan lämna ämnet fortast som möjligt. Hon vill ju inte framstå som pervers.

Själv har jag precis lika svårt för att bruka ordet sav under avslappnade former.

Vilket/vilka är era laddade ord?

¿Habla Español? med Jerry Wallinder

Jag älskar Jerry Wallinder! Vem fan är Jerry Wallinder undrar ni då (om ni inte råkar känna Jerry Wallinder eller har sett klippet nedan med, just det, Jerry Wallinder)? Jo det ska jag berätta. Jerry Wallinder är en språkgud som kan sitt latino-lover-tugg som en tangokung kan sin tango. Jerry Wallinder är en man som skulle få Giacomo Casanova att verka lika fyrkantig som Carl Bildt. Men framför allt är Jerry Wallinder en jävligt skön lirare. Alla som inte älskar Jerry Wallinder är... kanske inte våldtäktsmän, men jävligt taskiga mot Jerry Wallinder. Tycker jag.

Veckans ord från Arla

Igår morse när vi satt och lördagsfrukost satt min 7-åriga dotter och läste på baksidan av mjölkpaketet. Plötsligt läser hon högt: "Pimpa = att piffa upp och ordna till, att sätta färg och flärd på det vardagligt grå". Ja, så är det ju. Det är fint att Arla tar på sig rollen som samhällsbyggare, vänder lite lagom på kepsen och försöker lära dagens barn hur man snackar lite fräck slang. Från det däringa amerikat.

Synd bara att de slarvar och väljer att inte följa upp hela den etymologiska dna-kedjan lite mer ingående och beskriva dess ursprung fullt ut.

Typ så här: Pimpa härstammar från det amerikanska ordet pimp, vilket är beteckningen på en slags ljusskygg entreprenör, som skor sig på att hyra ut svårt narkotikaberoende kvinnor till medelklassmän med risiga förhållanden, politiker och andra as. Vanligt förekommande tjänster är allt från enklare avsugningar till samlag av blandad art; i bilar eller på sunkiga hyresrättsmadrasser. Pimpen fyller utöver själva bemanningtjänsten dessutom samma roll som en ekonomitant/administratör på ett kontor. För sitt gedigna arbete drar pimpen större delen av själva konsultarvodet och placerar det utan förbehåll i sin egen fickbank. De ekonomiska medel som slutligen blir kvar betalas sedan ut till kvinnan, inte sällan i form av så kallat ful-tjack och kollektivt boende.

Nästa veckas ord från Arla: "Blowjob".

Kaj lever, länge leve Kaj

Mitt lilla sidoprojekt Busmejl har legat i dvala. Vet inte varför egentligen. Jag tycker att det är helt stört kul att jävlas med folk på blocket men har bara inte orkat på sistone. Det är synd. För jag har tappat väldigt många läsare på grund av det. Eller Kaj har tappat många läsare menar jag.

Nu har jag i alla fall uppdaterat med inte mindre än tre nya (nåja, de har legat och marinerat i Kajs inbox ett tag) busmejlingar. Gå in och läs vettja.

 

Och om ni tycker att det är kul får ni jättegärna hjälpa mig att länka till busmejl.se. Använd era blogs, fejsboxar, twitters, skriv ett brev, faxa eller ring och berätta för mamma. Jag är glad för allt jag kan få. 

"En go gäng" #17

Kvinnor som gillar ishockey

Den jäveln runkade!

Jag vet att jag är ruggigt sent ute men vill ändå tipsa (er andra som inte har tid att hårdbevaka twitter och facebook om dagarna) om ett stycke fantastisk nätunderhållning. Det är en tråd i familjelivs forum som startade med följande inlägg:

Klicka och läs.

Briljansen i det.

Sedan brakar helvetet bokstavligen loss. Om det hela är på riktigt eller om det så är någon lustigkurre på "Tofsen" (Chalmers skoltidning) som dragit en klassisk forumtrolla har jag ingen aning om. Det spelar egentligen ingen roll. Jag lyfter ändå på hatten i någon slags blandning av vördnad och avundsjuka. Det absolut mest fantastiska är engagemanget folk lägger ner på att diskutera. De bara måste komma till rätta med problemet. Jag tror att jag älskar familjeliv.se från och med nu.

Hmm, tror just att jag fick en idé...


P.S
Kom ihåg var du hörde det först Mymlan ;)

Två saker

Igår länkade Josefine till Madonnas lilla framträdande på Superbowl i förrgår. Jag tittade och slogs av två saker.

1. Madonna har banne mig börjat se ut liiite liiite om en friskistant. En väldigt sexig friskistant förvisso. Creme de la creme i friskistantsammanhang. Men ändå. Hon kanske är mänsklig trots allt.

2. Jänkarna vet minsann var man ska ställa ett skåp när det kommer till folklig underhållning. Det kan vara hur jävla mycket lågkonjunktur som helst, men de sparar liksom ändå inte på krutet när det är dags för årets stora tv-händelse. Till skillnad från vissa andra länder länder tänker jag. Typ Sverige. Här bygger vi utan vidare vår publikmässiga motsvarighet på framträdanden av gamla ryckiga uteliggare och någon plojig typ som mycket väl skulle kunna vara slutprodukten efter ett oskyddat fyllesamlag av Markoolio och Petra Mede. Superbowl får helt enkelt Melodifestivalen att framstå som en klassisk Nore Norold-produktion.

Tabacman

Idag tog jag steget och blev en Tabacman. Fullt ut. Känns härligt. Har mummat mig med både deostick och after shave. Möjligen var jag aningen generös vid appliceringen, för jag har dragit på mig ett rejält skallebank. Klassiskt nybörjarmisstag. Är inte van att lukta så mycket man. Borde nog ta det lite försiktigt, ta en dusch och börja om, för det är kraftiga grejer det här. Inget för spröda pojkar.

Har kittat upp ordentligt. Med deo, duschgel, after shave lotion i tre olika storlekar, balm, eau de cologne, eau de toilette och raktvål. Ska berätta mer om det en annan gång.

Jag minns när jag blev högstadiemogen och önskade mig Fahrenheit och Van Gils i julklapp. Inget annat. En äldre kompis i åttan, mer vis av livserfarenhet, hade nämligen hållit en föreläsning för oss juniorer. Det var det som gällde ifall man ville fånga damernas uppmärksamhet när man gick på diskotek för att svänga lite. Särskilt om man ville ha ens en mikroskopisk chans att få fingerpulla. Och det ville man. Så en bit in på höstterminen var första punkten på önskelistan huggen i sten. 

Gissa då om det var en besviken Mikael som satt där på julafton med ett stycke Old Spice-deo och en flaska Tabac after shave i händerna efter paketöppningen. Faaaen!!! Jag skulle ju ha precis alla odds emot mig om jag bjöd upp en flicka att dansa tryckare till Scorpions – Wind of change och mot förmodan skulle få ett ja. Om jag kompletterade mitt acnesvullna anlete med att dofta likadant som kemiläraren Smek-Reine skulle den amorösa delen av mitt liv hinna begravas innan den ens hann se ljuset. Det var ett faktum.

Farsan hade nog undrat varför i helvete jag ville gå runt och stinka violtabletter och istället gått helt och fullt på sina egna preferenser. Valt det manligaste han kunde komma på. Något för förlädrade Marlboromän och gruvarbetare. Således föll lotten på Tabac. En fragrans självaste Chuck Norris inte var man nog att bära. Sådär soft när man just fyllt tretton år och vill passa in till vilket pris som helst.

Men nu är jag mogen att göra som generationer av män och ansluta mig till detta arv. Från och med nu ska jag dofta Tabac. Det är ett ställningstagande och inte alls dumt. Från och med nu är jag en Tabacman.

Citat:

"Fan vad Ulf Lundell är bra." (Josefine) – alldeles nyss.

Så passande. För här sitter jag och luktar Tabac.

Burken fattas mig

Var på Naturhistoriska här i Göteborg förra helgen. Gillar att gå dit. Det är så skönt omodernt. Som att kliva rätt in i det svenska 40-talets upplevelseindustri. Det är en viss stämning att strosa runt där bland montrar fyllda med små skabbiga djurlik. Det är en så analog atmosfär att iPhonen hänger sig direkt vid minsta försök till användning.

Översta våningen består av en höger och vänsterflank fyllda med typ en miljon olika fågelsorter. Inte jätteintressant efter en stund. Utbudet är för stort. Det händer liksom inte ett skit. Vilket är hela poängen. Det är atmosfären jag gillar så mycket. Här har tiden jävlarimej stått still. Vi pratar ett stycke orörd historia. Till och med dammet ovanpå glasskåpen är från tidigt 1900-tal.

Sedan finns där en gigantisk sal i byggnadens mitt, som är knallmörk trots sin enorma takhöjd. Här har vi fyllt glasburarna med lite gott och blandat från hela jorden. Allt från grävlingar, ekorrar, zebror, noshörningar, näsapor och annat bös. Fritt i rummet hittar vi bland annat en giraff och så själva huvudattraktionen, en asstor elefant, som står placerad centralt i rummet. Sal efter sal avverkas utan några större reaktioner från någon. Barn av idag bryr sig inte särskilt mycket. De har ett medfött 3D-sug som gör att de inte imponeras av någonting som inte exploderar i minst THX-ljud. Det måste kännas som att en tiger kommer mot dem för att slita dem i stycken, för att de ska kunna digga skiten. Men det är avkopplande och en smula trevligt. Och så atmosfären. Jag bara älskar den. Det och världens sämst uppstoppade lejon som ligger och vilar på en marmorbänk utanför stora salen och möter en strax innan det är dags att titta på det enda som egentligen är (och alltid har varit) värt besöket. Attraktionernas attraktion.

Lite avsides placerat finns en monter som alltid stuckit ut lite extra. Den är fylld med diverse missbildade djur och lite annat groteskt. Men framförallt den legendariska "burken". Det är en glasburk i vilken man under Sveriges mindre etiskt upplysta epok valde att pressa ner ett dödfött foster av ett par siamesiska tvillingar. Sedan fyllde man på med formalin, korkade igen burken och ställde ut den för allmän beskådan i Västsveriges genom tiderna mest välbesökta resmål i skolutflyktssammanhang. Groteskt. Ja. Spännande. Inte desto mindre.

Jag minns den kittlande känslan inför mitt första besök någon gång under min lågstadietid. De äldre eleverna haussade upp det som den mest ultimata bisarra upplevelsen. Något de hade både rätt och fel i. Rätt, för att det är något helt jävla sinnesstört över att från början komma på tanken, att göra ett griftefridsbrott till dragplåster. Fel, för att den där upplevelsen jag i tankarna försökte förbereda mig på under flera månader före själva museibesöket, blev inget annat än ett råmassivt antiklimax. Inte för att det inte var sjukt nog. Det var det. Men efter att ha konsumerat död i tusental så vill det fan till att sista burken är något i hästväg för att väcka en blaserad yngling med häpnad. Upplevelsen var över på några sekunder. Från en åhh-herrejävvlar-vad-sjukt-jag-tror-att-jag-vomerar-mina kalvkorvsmackor-chock till en lätt besviken jaha-var-det-allt-reaktion.

Ändå är det det enda som jag med lite skräckblandad förtjusning sett framemot. Lite som Kalle Anka på julafton. Det blir liksom inte ett komplett besök om man inte får blänga på och vämjas lite åt den där burken.

Så döm om min förvåning när jag förra veckan kommer till min favvomonter och ser att tvillingarna lyser med sin frånvaro. Först vägrade jag att ta in det. Sedan började jag panikgoogla och mycket riktigt. Bortplockad av etiska skäl. Min besvikelse var total. Jag har fortfarande inte smält det. De siamesiska tvillingarna fattas mig så att det skär i bröstet. Vaffan. Det kommer aldrig någonsin kännas kul att gå dit igen. De kan stoppa upp sitt jävla valrum. Det luktar ändå bara mumifierat kön. Och jag skiter fullkomligt i resten. Ro hit tvillingburken igen, säger jag. Annars kommer jag aldrig tillbaka.

En loop av artighet

Kom precis över den här extremt Kristdemokratiska filmloopen som föreställer en man som fastnat i evig artighet. Älskar den. Den är nu min meditation. Min avslappningsterapi. Min valsång och ljudet av vågor. Den skänker mig ett frireligiöst lugn. Enjoy.

Semmelsäsongen är officiellt invigd!

För andra året i rad är han tillbaka för att göra livet osäkert för alla konditorier i i Stockholm. Det trekantiga lockets riddare, hetväggens försvarare och mandelmassans bemästrare, som han själv beskriver sig, eller kort och gott Semmelmannen.

Jag är mycket stolt över att vara vän med denna gigant i semmelsammanhang och tillhöra den extremt exklusiva skara som känner hans verkliga identitet. Och som jag har längtat efter säsong 2. Semmelmannen lyckades bygga myten om sig själv redan förra året när han åt sig igenom närmare 40 olika semmelserveringar av skiftande kvalitet. Han gjorde dessutom på uppdrag av Metro ett blindtest där han lyckades härleda fem av åtta semlor till rätt konditori. De tre han missade var från konditorin han inte ens hade testat. Det är alltså ingen novis vi har att göra med här, utan en semmelkonnässör av rang.

För att fira in säsongen tog jag tillfället i akt att införskaffa mig en egen semla. Jag besökte därför favoritcafé (Biscotti) här i Majorna (Göteborg) där de lyckats experimentera fram perfektion (obs: endast enligt min amatörgom) i semmelformat. Det gick sådär. Eller det gick inte alls. Som en jävla idiot valde jag att vänta till strax innan stängning vilket är riskabelt både ur kvalitetssynpunk och ur tillgångsperspektiv. Dels kan grädden ha exponerats för luft under en ansenlig tidsrymd, vilket kan vara direkt förödande då det med semlor inte fungerar alls som med lagrade viner. Men framför allt riskerar man att den populära skapelsen ska ha hunnit sälja slut. Det hade den. Sålt slut.

Det var med stor besvikelse jag begrät detta faktum och förklarade för cafétjejen att jag varit medveten om riskerna men ändå chansat på att de skulle ha ett sista verk med mitt namn på. Som om jag vore någon sorts jävla dåre. Inget att göra. Jag hade vid det här laget byggt upp en sådan semmelcraving att jag bara var tvungen att ha mig en fix. Konditoriet vägg i vägg hade också stängt så nu var goda råd dyra. I brist på kvalitetssemla fick jag ta ett jobbigt beslut och springa in på Ica och rafsa åt mig ett paket om två fulsemlor. Ingen glad tillställning direkt men jag var tvungen att dämpa abstinensen. Paketsemlor kan på inget sätt ersätte en äkta konditorisemla. De är ofta själlösa bakverk som inte skapats med kärlek utan enbart av ekonomiska intressen. Men de funkar som downer och i bästa fall hetvägg.

Just den här semlan hade knappast haft fått en bra start med semmelmannen. Alla vet att en ståtlig semla ska ha ett trekantigt lock. Den här semlan hade ett slarvigt avskuret logg tunnt somwellpapp och fuktig seghet som påminde mer om en shitakesvamp. Även grädden hade haft dåliga odds. Visst var den luftig och så men den hade fått en lite syntetisk smak (troligen av sötningsmedel) vilket är big no-no enligt de strikta men rättvisa semmeldogmerna. Bullen var dock helt ok i konsistensen, inte torr och därtill ganska god.

Det bästa på semlan var mandelmassan som var välbalanserad i sin smak och innehöll äkta hackad mandel. Inget slarv med spån som man nästan kunde förvänta sig av en när- och förtär-semla av billigaste sort (34.95 för två).

Jag tänker inte drista mig till att betygsätta semlan. Inte heller gå djupare in i storytellingens förtrollade värld. Det jobbet överlåter jag med varm hand till min gode vän Semmelmannen. Ingen kan prata semla som han.

Följ Semmelmannens fantastiska äventyr här >>

Det är praktiskt taget en order.