Ode to 40-årsåldern

Idag fyller jag 40. Har svårt att bestämma mig för hur jag ska tackla det. Tänker att det inte är så mycket att göra och att det bästa är att ta det med jämnmod. Jag brukade posta Kentas Just idag är jag stark varje år på min födelsedag, sådär lite med glimten i ögat. Men kanske har den aldrig passat bättre än nu så därför får det bli i textform idag.

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser framåt mot härliga tider
Jag ser kvinnornas steg
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida


Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer


En sista suck

Det har blivit dags för andra halvlek. Idag är sista dagen jag är en man i trettioårsåldern. Imorgon fyller jag 40. Fy fan. Jag är inte redo. Hur blir man det egentligen? Blir man det?

Jag antar att det bara är att bita ihop och ta det rakt upp och ner. Jag fattar att det kommer gå över och att fyrtioårsåldern säkert också har nåt. Men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu har en klump i magen. Jag trodde inte att det skulle bekomma mig och jag har lyckats skjuta det ifrån mig. Tills nu.

Det är ändå ett paradigmskifte. Är det nu man ska behöva oroa sig för prostata, svag pisstråle och starr? Eller är det femtioårsålderns frukter?

THK 4-ever!

Ikväll är det final i höstens bästa public service-format. Dejtingprogrammet Tro, hopp och kärlek. Det är krispigt underhållningsvärde som det som gör att jag gladeligen trycker in mina licenspengar till tv-kulturens lapplisor där uppe i Kiruna. Jag är inte ironisk.

Svt gör det så bra. Ett dejting program för de fromma. Två präster, en pastor och en diakon söker livskamrat med allt det innebär. Hade någon annan kanal försökt sig på det hade det troligen bara landat i dassig cynism och spekulativ effektklippning. THK är the real deal. Bara valet av programledare visar på en briljans som de kommersiella kanalerna helt saknar (då älskar jag ändå Linda Lindorff bör tilläggas). Mark Levengood. Ingen annan kan göra jobbet han gör. Han är unik på det sätt han handfast leder en svendomsparad av guds nåde för oss genom höstmörkret. Han behöver inte ens förställa sig. När alla Svenssons sitter hemma och vrider sig av frustration och attackrodnad hemma i tv-sofforna medan de bevittnar de oknullades karneval, kan Mark med sin förföriskt trivsamma finlandssvenska ge sken av att bjuda de mest tafatta deltagarna på ett gott råd i all välmening, medan han i själva verket sätter ner foten och levererar en ordentlig uppsträckning. Världsklass.

Jag såg även förra säsongen med stor förtjusning och börjar se ett mönster. Av någon märklig anledning verkar det som att de kvinnliga prästerna alltid är de mest välfungerande, för att inte säga helt normala människorna, medan männen överlag är dess raka motsats.

Bäst i år är Filip. Han är en stjärna. En legend.

Tack, Erika Lindblom!

Jag kan inte ens beskriva vilken bra karaktär han är. Jag har aldrig sett något liknande. Svt:s researchgrupp borde helt ärligt få guldspaden för att de lyckats gräva fram honom. Med dem vid rodret är jag rätt säker på att vi hade haft lösningen på Palmemordet på nolltid. Ni som inte sett det skulle inte tro mig. Filip är 32 år och har aldrig närmat sig en kvinnas famn. Hur går det ens till i ett modernt samhälle kan man fråga sig? Filip själv säger att han redan som 13-åring bestämde sig för att vänta med sex till äktenskapet. Min personliga gissning är att det är kombinationen av en tvärsäker personlighet som uppblåst universalgeni och en ogenerad fäbless för att leka med Lego som gjort att det inte direkt kastats fitta efter honom. Men jag kan ha fel.

Filip värv är hälften frikyrkopastor där han håller obskyra gudstjänster för sitt kristna lilla posse hemma i sin soffgrupp, och hälften köpcenter-väktare där han går runt och spänner sig. Det fina med Filip är att han har en självbild som får janteanden inom en att vrida sig av magknip. Han är fullkomligt flawless i sin egen lilla värld. En man utan några som helst brister och med alla kvalitéer en man kan behöva. Det är bokstavligt talat tv-magi att följa Filip och bevittna honom bygga myten om sig själv för den är ett sådant fullskaligt haveri. Uppenbart för alla utom honom själv. Man blir förstummad. Han är något så in i satan självgod, troligen helt utan uppsåt. Han skryter. Som ett as. Om sin matlagning, efter att han just dukat upp till trerätters halvfabrikatsmiddag. Om hur han gått tillväga för att bli gud (!) på dansgolvet med sin ganska eklektiska dansstil. Om sitt spännande och ofta fartfyllda och ibland tumultartade jobb, som låtsaspolis i en galleria. Om vikten av att besitta sociala skillz för att få till ett gott flöde i sin interaktion och i samspelet med andra människor, och sedan bevisa det genom att köra den tvärsäkra ångvältsmetoden i ALLA samtal med tjejerna. För att inte tala med vilket berått mod han, efter en kavalkad av horribla möten, ändå väljer att toppa stämningen med att forcera fram ett fullbordat parti av dejtingklassikern Bibelspelet. Bara för att nämna några exempel.

Ja ni fattar. Filip är fan bäst. Jag vill ha mer. Som tv-licensbetalare tänker jag kräva min rätt att påverka och därför har jag redan jobbat fram en liten propå/presentation till programutvecklingen på svt för att sälja in idén om att bygga en helt egen spin-off kring honom.

Men även de andra bjuder på bra, om än något mer balanserad, underhållning. Med det sagt. Ikväll smäller det. Då går finalavsnittet av stapeln och då ska vi få se hur det går när de ska göra sina slutval och stakar ut kursen på kärlekens hav.

Don't miss!    

Sommarminne: 10.000-metersklubben

Satt och bläddrade lite bland bilder från i somras. Massor med fina stunder ihop med Josefine och barnen. Soliga bilder. Glada bilder. Härliga bilder med härliga minnen. Sånt som påminner en om att livet är rätt bra ändå. Som den här bilden från Mellbystrand i somras.

Sedan dök plötsligt den här bilden upp:

En blick säger mer än tusen ord... finns det mig veterligen inget talesätt som lyder. Men det borde det göra.

Det finns ganska mycket att säga om den här bilden. Utöver det faktum att jag ser ut att ha såna där skojiga glasögon med med inbyggd lösnäsa på mig. Bilden togs av Josefine bara sekunderna efter att vi hade landat på Landvetter i somras, när vår fantastiskt lyxiga Spaniensemester var till ända. Och när jag precis blivit medlem i den så kallade 10.000-metersklubben. Men inte den gamla klassiska knulla-på-flygtoan-versionen, utan den mer hardcore föräldraversionen.

Låt mig berätta lite om den flygningen.

Josefine är väldigt flygrädd av sig. Såpass flygrädd att hon ganska mycket sätts ur spel från det att vi anländer till en flygplats tills dess att planet åter står på fast mark. Det är något som innebär att jag på sistone har fått äran att ta fullt ansvar för barnen på i princip alla flygningar, eftersom Josefine behöver sitta för sig själv – zonkad på lugnande och med mina 3000-kronors Bose-lurar runt öronen. Lurar som är värda sin vikt i guld för att de så effektivt stänger ute alla tänkbara ljud som kan uppstå i en flygkabin. Allt från oroväckande signal- och maskinljud till medresenärers horribla kroppsljud. Inklusive barnskrik. Särskilt barnskrik skulle jag till och med säga.

Anekdot: När jag flög till Austin med jobbet tidigare i år njöt jag av dem i fullan sky. Tittade på tv-serier och sov lite om vartannat (jag sover aldrig på plan annars) och kände mig på det stora hela ganska utvilad när vi landade i Texas. När jag mötte mina kollegors blick förstod jag att de inte haft en riktigt lika harmonisk flight. Bland annat hade ett litet barn skrikit (stackars föräldrar) i närmare sju timmar i sträck. Det är alltså hörselnervernas livväst skulle man kunna säga.

I alla fall fall så hade Josefine mina lurar den här gången. Allt hade gått bra och vi satt äntligen på planet, redo att lyfta. Dessvärre missade piloterna att taxa i tid och därför skulle vi bli stående i en dryg timma innan take off, vilket innebar att det skulle dröja fyra timmar istället för tre innan vi var hemma igen. DÅ bestämmer sig Sammie (hon bredvid mig på bilden) för att balla ur fullständigt. Jag vet inte exakt hur det hela började men har för mig att Sammie var extremt osugen på att ha säkerhetsbälte på sig. Hon försökte i alla fall kränga av sig bältet men jag höll spännet i ett fast grepp. Hon tittade på mig med sträng blick och bestämde sig troligen för att utmana situationen. Så hon började gallskrika och är det en person i familjen som har fridykarlungor så är det Sammie. Den första svallvågen av vrålljud förflyttade mitt hårfäste ett par centimeter närmare nacken. Jag skojar inte. Jag blev först helt perplex. Tittade nervöst fram mot Josefine men hon satt och blundade med ett avslappnat ansiktsuttryck att jag insåg att hon inte ens hade hört det där. Jag skulle få reda ut det här ensam.

Planet var fullt av människor i blandade åldrar, precis som det brukar vara. Men vi hade dessutom haft oturen att hamna på sjätte raden bakifrån och samtliga säten bakom vårt var upptagna av ett fruktansvärt störigt fotbollslag med killar i 15-17-årsåldern. När Sammie drog igång blev det först helt tyst bakåt. Jag hann uppfatta ett otydligt mumlande och lite suckande stönande läte från ett par rader längre bak. "...få tyst på ungen..." var allt jag hörde. Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning. Men det hade inte ens börjat än.

Hade uthållighetsövningen "jägarvila" ersatts av "ljudligt missnöje" i Mästarnas Mästare så hade Sammie plockat hem den pokalen. Efter närmare 20 minuters ihållande skrik hade mina hjärnceller krökt sig såpass mycket att jag i ren desperation tyckte det var värt att försöka disrupta hennes skitbeteende genom att rycka nappen. Den enda effekten det hade var att volymen vreds upp från 80% till max på mindre än en sekund. Jag försökte genast reparera misstaget genom att ge tillbaka nappen, men då var hon redan asförbannad. Hon tog nappen och kastade den allt vad hon kunde rakt in i sätesraden framför. Dessvärre träffade den med gummidelen framåt vilket ackumulerade rörelseenergin och gjorde att nappen rikoshetterade med ökad acceleration bakåt i planet. Vi var nu utan napp. Jag svalde hårt och bad Stella som satt innerst att vända sig om och fråga fotbollskillarna om de kunde se nappen. Stella vägrade. Det var svårt att klandra henne. Det var längesedan jag var så osugen på något som att be ett störigt fotbollslag (som redan hatade mig/oss) om hjälp. Men jag bet ihop och frågade. Killarna tittade lite lojt ner mellan sina säten men kunde inte se nån napp. Det var synd. Nu jävlar skulle det bli åka av.

Sammie fortsatte skrika oförtrutet. Jag såg i ögonvrån hur fotbolls-killarna skruvade på sig och viskade saker till varandra. När 45 minuter har gått har vi fortfarande inte lyft och då ändrar Sammie plötsligt taktik. Det blir ett abrupt avbrott som lämnar en nästan vakuumarkad tystnad i huvudet. Det liksom susar i öronen. Alla drog en lättnadens suck. Utom jag. För jag såg i hennes ögon att slaget var långtifrån över. Bara en akt. Sammie tänkte – och jag ryser när jag skriver det här – gå in för att plocka mig den långa plågsamma vägen.

Istället för att fortsätta på fulla spjäll, drog hon ner på intensiteten och gick in i ett missnöjets energisparläge skulle man kunna säga. Om det tidigare gallskrikandet var ganska fysisk i sin effekt så var den nya, monotont lågintensiva, klagosången något i hästväg som psykprövning. Nu så här flera månader i efterhand måste jag erkänna att jag är lite imponerad av hennes uthållighet. Men då, när vi satt på 10 000 meters höjd med tre timmar i ryggen och en dryg timme till landning, är jag inte säker på att jag faktiskt hade tackat nej om kabinpersonalen halat fram en fallskärm och sagt åt mig att hoppa. Jag minns faktiskt inte ens den sista timmen i luften. Eller förutom att fotbollsgänget, när vi befann oss någonstans över Tyskland, började jubla i samband med att planet hamnade i ett stim med luftgropar. De sjöng på något som i sammanhanget var osmakligt och jag minns att jag mötte Josefines blick för första gången under flygningen. Ur mörkret i den kunde jag uttolka fantasibilder av en ytterst våldsam karaktär, något de skulle ha fått gå till mötes om allt hon hade behövt göra var att trycka på en knapp. Men i övrigt är sista timman som en tom lucka.

På något sätt lyckads vi i alla fall klara oss igenom detta katarsis och ironiskt nog upphörde även Sammies plågsamma jämmer i samma sekund som planet nådde mark. Plötsligt var hon hur nöjd som helst och när Josefine vände sig om för att fråga hur flygningen hade gått så var det bilden här ovan som mötte henne. Ett rätt nöjt och gulligt litet barn och hennes pappa – en medelålders medelklassman med en blick som ser ut att vara resultatet av en slarvig lobotomi. Men jag levde. Det mina damer och herrar förtjänar en utmärkelse (om jag får säga det själv) och vad bättre än att omdefiniera inträdesreglerna till 10.000-metersklubben.

Det lustiga med Josefines flygrädsla är att lika ångestriden och skör som hon är under själva flygningen. Lika energisk och glad blir hon när vi åter är på fast mark. Då ska det skojas. Hon plockade snabbt upp sin mobilkamera och knäppte av en bild. Hon tjöt av förtjusning när hon såg resultatet och visade mig vilken rolig bild hon hade tagit. Just då stod min glädjebarometer på isstorm.  Jag kände mig rasande men hjärnan var lika saggig som ett urladdat batteri. Apati är troligen det bästa ordet för att förklara känslouttrycket i den semesterbilden.

Då ska det också tilläggas att den bilden togs cirka 25 minuter innan skärmen på min iPhone – efter en så kallad "situation" – hade krossats mot golvet på en trång flygbuss mot stan.      

Till alla baristas... baristor... barr (hur pluraliserar man barista egentligen?)

Jag är ingen gif-älskare direkt. Alltså jag hatar inte giffar. Har ingen princip som hindrar mig från att gilla giffar. Jag brukar bara inte nödvändigtvis använda mig av giffar när jag vill kommunicera ett budskap. Jag är mer en ordperson antar jag. Men den här lilla gif-jäveln är bland det roligaste jag har sett. Den här giffen älskar jag.

(Tack Alexandra!)  

Joe & The Douche

Idag lärde jag mig ett helt nytt ord: "Juicekulturen". Låter fräscht.

Det var när jag lyssnade på senaste avsnittet av Stil där de pratade om begreppet lyxflummare och redogjorde för det, i alla fall för mig, nya fenomenet som stavas juicekultur. Aldrig hört om innan. Men tydligen är det ännu en mansdominerad bransch, där kärnan är att killar gör en stor jävla sak av att de pressar saften ur olika frukter. I programmet förklarades det också att den killpressade juicen tydligen är mer än ett vanligt tråkigt glas juice. Det blir precis som med allt annat som inte går att härleda någon reell nytta ur – en livsstil. Något som bekräftades av en kille som villigt erkände att han spenderar ungefär en tredjedel av sin lön på juice och gott häng i Juicebaren. EN TREDJEDEL!! På fruktsaft! Det är så orimligt att det är svårt att sätta det i ett sammanhang som blir greppbart, känner jag.

Det verkar råda en outtalad konsensus bland människor som sysslar med att framställa och eller servera vätska, om att höja det till något större (nästan heligt) som vi andra förväntas känna vördnad inför. Öl och kaffe är bara två exempel på grejer det gått hipster-troll i, som har tillskrivits kulturstatus men ändå nästan helt oifrågasatt (bortsett från vissa småsura bloggare). Men värst hittills måste väl ändå den så kallade juicekulturen. Kanske tycker jag det lite extra mycket för att juice är så fruktansvärt jävla platt. En fräsch guava-juice är liksom noll procent farligt för alla utom guava-allergiker. Och ett gäng ledsna guava-allergiker är kanske inte mycket att hålla sig i när man ska bygga myten kring en livsstil. Antar jag. Till skillnad från cigaretter, alkohol och knark är pressad frukt en produkt utan några som helst baksidor. Ingen vill förknippas med sådan skit. Visst, ett glas apelsinjuice till morgonmackan är väl alltid nice. Men säg mig en enda minnesvärd personlighet som är starkt förknippad med ett stenhårt intag av vitaminrik dryck. Säg mig ett hotellrum som slagits sönder som ett resultat efter en duktig juice-bender. Kyrkans barntimmar serverar ju dödligare snacks än du kan få tag på i en juicebar fylld med surrande crossfit-mongon. Nä, en produkt som inte ens har en partikel av självdestruktivt skimmer över sig måste nästan vara omöjligt att bygga en myt kring. Men de försöker i alla fall, juicekillarna, det måste man ändå ge dem.

Andreas "Ondskan" Wilson var också med i inslaget. Han är tydligen någon slags juicepionjär här i Sverige. Juiceverket heter hans ställe och på deras hemsida kan man till exempel se följande inlägg om en tävling (och livsstil såklart):

Någon har vält ut ett kallt glas juice. Isbitar överallt. Det är kaos. Det är mayhem. En naken kille med svullen tunga ligger och slickar upp juicen från bardisken samtidigt som han stirrar in i kameran med sin väl inövade date-rape-blick. Nu jävlar ska det tävlas i att blanda till juice. Men det är mer än en tävling. Just det. Det är en livsstil (där kom den igen). Juicestil till och med. Fräscht! Fatta hur mäktigt det kommer bli. De ska pressa frukt. Blanda saften. Tillsätta is och shakea loss satan. Och en bild må säga mer än tusen ord. Men en minnesbild från Magaluf 1998 säger mer än alla ord i hela fucking världen. Vi snackar bar överkropp, housemusik, tokiga cirkuskonster med diverse frukter och oändliga drivor med spättiga douchebags. Och så juice såklart. En helvetes massa juice. Jag måste erkänna att jag tycker det känns en smula oklart vad de egentligen syftar på med den där Magaluf-referensen. Men jag gissar att mängden könssaft som flödar under en säsong i Mallis svar på Sodom och Gomorra, är tänkt att vara en slags metafor för hur in i djävulen mycket juice som kommer pressas under Juiceverket Showdown 2016. Nice. Det vill man fan inte missa alltså.

Första gången jag kom i kontakt med den så kallade juicekulturens märkliga väckelsemöten var för nåt halvår sedan när Joe & The Juice släppte en fullkomligt horribel video där en massa juicekillar i bar överkropp snurrade, hjulade, jonglerade med frukt och fräckade sig inför sin hundraprocentiga killpubliks hjärntvättade jubel. Även om den videon checkade av cirka 98 procent av mina triggerpunkter, kunde jag inte förmå mig själv att försöka bryta ner det bisarra i ord. Jag antar att min hjärna förpassade sig själv till ett akut viloläge och inte gick igång igen förrän det fruktansvärda var över. Det blev bara svart. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade gråtandes i duschen.

Det har hela tiden vilat något obehagligt över Joe & The Juice. Det skaver som ett par illasittande jeans bara jag ser skylten på ett av deras ställen. De har fått mycket kritik för sin homogena personalpolitik. Och visst, det luktar korvfest lång väg. Men är inte det verkliga problemet att de dessutom har suboptimerat kategorin och bara anställer värsta sortens rövhål?

Det där var aningen generaliserande såklart och jag kan omöjligt stå för ett sådant uttalande på riktigt. Men det känns lite skönt att säga det, för det är lite den vibben jag får när jag passerar ett av koncernens juice-sjapp.

Mina egna erfarenheter begränsas egentligen till flygplatsversionen, för det är bara när jag har varit på väg att flyga någonstans som jag har kommit i direktkontakt med dem. Sista gången (bokstavligt talat) var när jag skulle flyga till London tidigare i år och på grund av den tidiga avgångstiden hade svår kaffeabstinens och köerna var orimliga på den andra rövkedjan (Espresso House) så jag mer eller mindre tvingades in på Joe & The Juice. Det var en av de värsta kundupplevelser jag har varit med om. Inte för att de var otrevliga på något sätt. Tvärtom. Där rådde en dräpande inställsam trevlighet, vilket är tusen resor värre. Alltså, om jag får välja mellan att känna kundförakt genom att bli high fivead av en innebandykille som tilltalar mig med förnamn fem gånger mitt i en pumpig house party-ljudfond medan jag beställer en svart kaffe eller bli spottad i ansiktet. Då väljer jag det senare – alla dagar i veckan. Det hela kändes så fruktansvärt ansträngt att det knappt går att göra rättvisa med något så simpelt som ord.

För att ytterligare profilera sig som ett företag av och för douchebags hade de sköna grabbarna dessutom upprättat ett sociologiskt experiment skulle man kunna säga. En könsfördelad drickslåda med frågeställningen: "Who tips the most? Men och Women?". Spänningen i det.

Och förra veckan släppte den danska juicekedjan tydligen en ny film där de försöker sig på exakt det som jag i början av texten ifrågasätter som ett omöjligt mål att uppnå. Mytologisera det okvalificerade jobbet som juicepressare och skapa en känsla att det inte bara är ett sätt för unga killar att skrapa ihop 90 spänn i timmen utan att det är ett sätt att leva. Att det är ett brödraskap. Det är så sjukt att jag måste erkänna att jag ändå gillar det någonstans. De har liksom inte snålat med ett skit. De checkar av hela spektrat med Hollywoodröst och matiga ljudeffekter med allt från tuggiga rotorblad och CSI-igt datablipper, för att inte tala om ett gytter av filmiska grepp som jump cuts, slowmotion och helikopteråkningar. Allt på en gång, för att ackompanjera en lagom stökigt tatuerad killes resa (med kokosvatten i ena handen och skateboard i andra) mellan lägenheten han aldrig kommer få råd med, till jobbet som är anledningen. Givetvis behöver en sådan stark story även toppas med två sorters soundtrack och läckra drömsekvenser där vår käre protagonist fantiserar om lyckan i att komma till jobbet, fistbumpa en kollega innan de gets down to business och börjar skära frukt och preparera juicebaren inför ännu en härlig dag i livet som en av Joe's Douches.

Jag tycker att videon är helt makalös. Så dålig att den blir bra. Så absurd att den blir rimlig. Döm själva vettja:

Hattfabriken ringde och ville ha tillbaka all folie

Igår blev det rabalder om boken Livet med kvantfysiska glasögon. Den har tydligen blivit något av en kioskvältare vilket är rimligt på fler än ett plan.

För det första ser formen och omslaget ut som en klassisk lustifikation. Ungefär som den gamla jultidningsfavoriten Dassboken, som är fylld med snuskhumor och gubbskämt. Bara med tanke på hur många upplagor den sistnämnda tryckts upp i, borgar den förstnämnda för en braksuccé (vilket som sagt också verkar vara fallet). På omslaget figurerar "författarna" Mikael Säflund och Titti Nordieng på en bild som närmast får mig att tänka på random fotografi där gamla människor går på maskerad med fritt tema och halvhjärtad insats. Man skulle också kunna säga att de ser helt jävla sinnessstörda ut.

För det andra så utlovas det redan på omslaget mirakel för hälsa, lycka och framgång. Är det några människor som verkar tacksamma att mjölka på pengar så är det väl psykiskt sköra och allmänt lycksökande människor som lätt skulle offra hälften av sina vitala organ för ett litet mirakel. Det gör såklart att den här typen av publikationer och dess upphovspersoner alltid bör granskas extra mycket.
 

Vid en första anblick tog det tydligen 6 miljoner sålda exemplar innan den här boken började synas i sömmarna och uppmärksammas i media, vilket såklart skulle vara beklagligt på många sätt. Men om man tittar lite närmre ser man att den finurliga succétrålaren till textrad bara är en beställning till "nollpunktsfältet". Oavsett. De ligger högt på försäljningslistorna, vilket talar sitt tydliga språk. Utöver den mest självklara målgruppen för självhjälpslitteratur så finns det uppenbarligen även väldigt många idioter här i världen.

Enligt författarna till boken handlar livets medvind egentligen bara om något så enkelt som att applicera kvantfysik och beställa sin framgång via ovan nämnda nollpunktsfält. Frågor på det? Hattfabriken ringde och ville ha tillbaka all folie.

Vidare teoretiserar författarna t.ex. kring att sjukdomar inte existerar utan bara är en fråga om inställning. Cancer, Alzheimers, Ebola och you name it. Det är bara feltänk. "Det man kan göra själv är att avsäga sig informationen som fältet ger, som att säga upp en prenumeration", säger författarparet. Wow!

Själv höll jag på att sätta i halsen när jag såg bilden i artiklarna. När vi bodde i Majorna bodde vi nämligen rakt ovanför den kvinnan i författarparet. Vi hade inte så mycket kontakt egentligen men jag kände direkt igen hennes tomma blick från alla de gånger hon kom upp och ringde på mitt i natten för att beklaga sig över oväsendet vi förde när vi gick runt i vår lägenhet. Hon förklarade att hon hade väldigt svårt att sova och upplevde att våra fotsteg skulle få hennes tak att rasa in. Hon föreslog passivt aggressivt att vi skulle börja tassa mjukare för annars skulle hon bli tvungen att ta det "vidare". När vi tittade på tv upplevde hon att basljudet färdades på ett sätt som fick murbruket att rasa inne i huskroppen och om någon hade fest på gården kom det snabbt klagomål om att lukten av cigarettrök höll henne vaken. Under de år vi bodde där sattes det även upp x antal lappar i området som behandlade störande av hennes lugn och ro. Tydligen är kvantfysiken rätt begränsad ändå. Man kan fantisera sig till ett drömboende och Cancer och Ebola går tydligen att tänka bort, men taskig sömn, där har naturvetenskapen inget att komma med. Rätt ironiskt ändå.

Och tittar man lite närmare på den manlige författarförmågan, Mikael Säflund så verkar vid en snabb titt extremt påläst med lika många legitimationer, diplom, certifikat och examen som en människohud har porer. Dessutom inom ämnen vars titlar förvisso kräver en magisterexamen i lingvistik för att ens kunna bilda sig en uppfattning om vad hans pseudo-vetenskapliga-expertis härrör. Men ändå. Vad sägs till exempel om klassikter som Kommunikologi, Full Sensory Perception och medvetandeteknologi? Eller de mer självklara rackarna Matrix Energetics, Kvantfysisk Förändring och kanske min personliga favorit ändå – Goalmapping. Tur att det blev en bästsäljare till slut, med tanke att det måste ha varit dyrare och mer tidsödande att gå alla flumkurser, än att komma upp i nionde OT-nivån i Scientologkyrkan.

Två av CV-punkterna skingrar dock dimman en aning. Mikael Säflund har nämligen en Magister i Entreprenörskap och är dessutom universitetsutbildad Regissör och skådespelare. Bra grejer att ha i bagaget när man ska tuta folk på pengar med mumbo jumbo.

Googla röv

Hej! Hur defibrillerar man igång en halvdöd blogg egentligen? Finns det någon smart strategi för det? Antagligen inte. Antar att det bara är att börja gräva där man står, vilket i mitt fall är som en aningen stukad person i bakvattnet av 2016 års upplaga av Way out West. Och egentligen finns det väl inte så mycket att säga om det hele som Den Lilla Oron inte redan har fångat i ett sjukt roligt och träffsäkert inlägg. Men i helgen led jag mer än jag gjort på länge och känner att jag måste prata om det.

Men med risk för att låta som en grinig gubbfan. Sicket rövår va!? Typ allt var ju röv i år. Rövväder. Rövpriser. Rövmat. Röv-line-up.

Way Out West, 2016

Jag minns 2007. Precis när jag hade tröttnat på att årligen emigrera till ett dansk lerfält precis efter midsommar. Då uppstod Way Out West som en lagom sexig hägring. En musikfestival i min egen by, som på ett fint sätt skulle lösa min plötsliga inkompatibilitet med 1. Torftigt campingliv (även ur EU-migrantperspektiv). 2. En 45-procentig risk att få ett gäng isländska bajs-dread-trubadurer som närmsta lägergrannar. 3. Att under en vecka låta den personliga hygienen förfalla till nivåer som jag gissar strider med Europakonventionen.

Perfekt!!

Som förstagångsbesökare var man såklart tvungen att kalibrera förväntningarna en ganska fet aning. Medan Danmark är ett land för glada livsnjutare (och rasister) är Sverige lite mer ett land för tuktade smygfyllon (och rasister). Det gör att Roskildefestivalen vid en jämförelse känns lite som Disney-versionen av en postapokalyps, där en glad och människovänlig tillvaro får en veckas total anarki att framstå som en fullt rimlig världsordning. Medan Way Out West framstår lite mer som en årlig byråkrat-kickoff med sina väktarförsedda dryckeshagar och nya kreativa förtäringssanktioner varje år.

Men med det sagt så gillar jag ändå att gå på Way Out West. I vanliga fall. Det brukar vara en så fin övergång mellan semester och jobb och jag har varit där alla år utom två. Det säger ju ändå något. Det är lite härligt med en festival där ålderssegregationen är såpass minimerad att även vi lite äldre människor, med ordnad ekonomi, fotriktiga skor och allt sånt, kan få stoja till det lite en gång om året utan att löpa risk att bli tagna för pervon och/eller föräldrar på stan. Men i år skavde det banne mig rätt ordentligt att punda upp dryga två papp, vilket gjorde att jag med både spargris och värdighet som insats valde att istället chansa på begagnade biljetter via Blocket. Köpte två biljetter billigt av en kille i golfjacka och punktajta jeans, som höll i sin cigarett på ett sätt som fick det att se ut som att han rökte en morakniv. Han hade även med sig en kompis med bakåtvänd keps, lång page, väloljat munläder och en facebook-profil som skvallrade om att han jobbar på Joe & The Juice. Nog sagt.

Det gick bra. De praktiskt taget kastade biljetterna efter mig, vilket jag misstänker dels berodde på årets aningen svajiga line-up, men kanske ännu mer vädergudarnas dåliga humör. Istidskyla och horizontalregn tar liksom udden av festivalsug.

Personligen tycker jag nog ändå att det sämsta med Way Out West är att krocken mellan deras ultrakommersiella samarbeten och den vakande anden av farbror-duktig-idealism avlar fram en helt ny ras av festivalbesökare. Jag måste erkänna att de skrämmer skiten ur mig.

Foto: Mats Tellving

Se hur självklart han håller i en liter chokladvälling när han målmedvetet går in mot festivalområdet. Som att det är det mest naturliga i hela världen. En lydig soldat. Fy satan så sjukt!

Att Oatly är där med sina svinäckliga produkter är väl egentligen bara jätterimligt. Hela deras idé är ju att försöka övertyga människor om att havremjölk är det självklara alternativet till vanlig komjölk. Men om det är så här effektiv hjärntvätten är vill jag bara knäppa mina händer och gråtande be om nåd. Snälla, låt mig hellre dela festival med 30 000 x bajsmannen än en armé av det här.

Och om det ska börja googlas mjölk hit och dit ska man nog passa på att googla palmolja också. Då får hållbarheten plötsligt lite kortare datum.

Om Way out West kunde fokusera lite mer på att göra festivalen till en så rolig musikupplevelse som möjligt i första hand istället hade jag inte brytt mig ett piss. Men när det hela blir en hållbarhetskonferens börjar man snart se alla sprickor i kristallen. Bara för att Max kränger veggoburgare under festivalens tre dagar försvinner inte alla ton nötkött de glatt serverar resten av året. Och även om Tutti Frutti råkar släppa en liten gelatinfri produkt så försvinner inte bulklasterna med grisprotein de plöjer ner i övriga 98% godispåsar. Om hållbarheten bara mäts innanför festivalstaketet kan väl Shell lika gärna komma dit och sälja sina goda kanelbullar. Eller varför inte låta Bofors gå in och sponsra hela jävla stället med Pulmicort, så länge de lämnar in sina Haubits och pansarskott i garderoben? Det vore kanske ändå det mest rimliga samarbetet Way Out West skulle kunna teckna – med tanke på hur överhängande risken var att utveckla förkylningsastma i år. Behöver jag ens förklara hur jag känner inför att blir träffad i huvudet av en chipskanon när när jag passerar Doritos monter, eller hur min hjärna tvingas registrera hur eventpersonalen från frysmatföretaget Findus ballar sig med bjudglass och gratis tatuering innan jag ens hunnit känna lukten av havremjölk?

Nä fy fan för allt det där!

Vad sägs om att Luger lägger lite mer energi på att boka band till nästa år, istället för att slå knut på sig själva i jakten på en storleverantör av fermenterat te? Bara ett tips. Och samarbetet med Agrikultur. Om man har tid att sätta sig och äta en femrätters för tolvhundra spänn mitt under en musikfestival. Säger inte det något om bristande fokus då? Alltså, servera jättegärna bara vegetarisk mat. För all del. Men fyra rotfruktsflarn och en torr grönsakspuck är tyvärr ingen day saver när man står upp till midjan i lera.

När vi ändå pratar hållbarhet. Slöseriet med tid det är när man mot sin vilja köper en pissvarma 33cl Norrlands i PET-flaskor för 60 spänn stycket, och de i kassan envisas med att utsätta en för det extra momentet att låta kunden själv slå in totalbeloppet... Jag lovar att det är lättare att bota AIDS än att hitta EN enda transaktion där någon medvetet skulle ha lagt på dricks.

Kanske är det också lite för att jag nu när jag börjar pusha 40, och inte lika obrytt kan njuta av livet med plastpåsar på fötterna i ett par Converse när lervällingen går upp till anklarna, som jag känner mig såhär himla skör. För när jag vaknade på lördagen så kände jag mig som ett gammalt träd som girigt sugit upp fukten med rötterna (fötterna). Det pulserade från knäna och neråt. Hettade. Jag tänkte på några tjejer som dag två fortfarande envisades med att bära flipflops. Det var Keith Richards-nivå på fuckfingret de gav sin personliga hälsa.

Braveheart.

Men jag tänkte också på killen som stod framför mig när ösregnet började. Han hade sadlat på med sina Ralph Lauren loafers i blå mocca och säkrat upp med grå strumpor. Verkligen ett ypperligt val av fotbeklädnad. Jag var fan tvungen att ta upp mobilen för att dokumentera. Det vilade något nästan fridlyst vackert och vemodigt över den naiva hoppfullheten.

Ja! Jag är besviken. Och Gnällig. Som fan.

Stadsfest

Efter sånär som en veckas tokledighet i  Mellbystrand kan jag konstatera att jag har kommit in i ett slags lugn. Ett aningen rastlöst lugn om ni skulle fråga Josefine. Men ändå. Veckan har tillbringats i Mellbystrand med lagom blodiga aktiviteter som t.ex. läsning, minigolf och ett par partier av skitspelet Kubb (fy fan vad jag hatar Kubb). Och imorgon bär det av till Prag. Helig mark för Pilsner Urquell-älskare som undertecknad. Den moderna ölens moder, fader och heliga ande.

Men idag är det stadsfest i Laholm. Det är nåt speciellt när mindre orter ställer till med stadsfest. Jag älskar Laholm. Det är en fantastiskt vacker liten stad och bra på många sätt. Men varenda gång jag ser programmet för den årliga stadsfesten hugger det till som av en smutsig stilett i magen. Ångest. Det är liksom krocken mellan det fina i viljan att skapa något fint för invånarna att samlas och ha skoj kring en sommardag om året och bajsmackan till ambitionsnivå.

Det hela består av två delar:

Dagen som är gratis och öppen för alla. Då bjuds det på allt från glass och ballong till körframträdande, gympauppvisning, linedance och någon random form av dassig underhållning. För några år sedan stod Ulf Lundells gamle parhäst Janne Bark på scenen och sexade upp publiken med några fräcka riff. Det var vi, en utvecklingsstörd kvinna som dansade loss allra längst fram och några medelålders infödingar som gått åt spriten tidigt dagen till ära. Janne svängde med gitarren och åt oblygt upp Josefine med blicken. Det var groteskt.

På kvällen dundrar de på med det feta underhållningen och då är det klart att det kräver sitt inträde (vilket i år ligger på en kvarts tusenlapp). Men så får man också pang för pengarna. Affischen ger sitt löfte om att kvällen ska komma att kantas av flera härliga uppträdanden. På listan står bl.a. Voizone (som jag bara förutsätter är något slags a capella-spektakel), Edward and the Hayriders och SNSB som består av ett gäng killar som är så fräna att de valt att gå under en akronym som utläses Sveriges Näst Snyggaste Band (på riktigt), vilket blir extra kul när man ser bilden på dem och det blir så jävla uppenbart att de egentligen tycker att de är SSB (Sveriges Snyggaste Band).

Korpengänget: Sveriges Näst Snyggaste Band

De riktigt tunga namnen är markerade i fetstil och då är det inga mindre än de lokala förmågorna "Joddla med Siv" (?) som ska tända glöden hos Laholmarna. Och när det väl glöder är det dags för nästa feting att ta över. Och vem passar då bättre än Lennie Norman aka mannen med världens kortaste Wikipedia-sida? Nej, svara inte, det var en retorisk fråga. Det givna svaret är såklart "alla", vilket givetvis också innefattar kvällens konferencier tillika headliner Clabbe af Geijerstam eller "Legenden Clabbe af Geijerstam" som programaffischen ordagrant proklamerar.

Jag har tillbringat delar av nästan tio somrar nere i de här trakterna och det kan jag säga. Det krävs inte mycket för att få uppslutning på ett event i Laholm. Folk går man ur huse. Bara det händer någonting (vilken med ovan nämnda uppsättning kanske är gränsfall ändå). Det är nog inte unikt för Laholm heller. Det fungerar nog på ungefär samma sätt i Finspång också och de flesta mindre samhällen. Inget kommer gratis. Man får själv söka upp aktiviteter och större delen av året när det råder allmän dvala så lägger sig händelsefattigdomen som ett tjockt lager aska. Och alla vet ju att under askan glimmar glöden. Den glöd som Lennie och Clabbe ikväll är tänkta att blåsa liv i nere i Laholm City. Nä, fy fan alltså. Jag unnar verkligen Laholmarna lite bättre nivå på underhållningen. Jag menar det måste ju finnas drivor med folk som åkte ut allra först i både Sikta mot Stjärnorna och Fame Factory, som ändå borde vara tio gånger mer aktuella affischnamn än Claes af Geijerstam och Lennie Norman.

Let me entertain you!

Frågan är ens hur arrangörerna, med sina samlade medel, ens lyckades få till en så risig uppsättning. Fick de ett bra paketpris på ö-kändisar när invigningsturnén av Caremas nya äldreboenden plötsligt bokades av pga "bristande intresse" från de boende?

Och tänk bara att vara Clabbe af Geijerstam. Alltså säkert asball på 70- och 80-talet. Inget tvek på det. Då var hans kalsonger säkert rena alfabetsgruvan. Men 2016. Sveriges första discjockey och mannen med munlädret från succéformatet "Rakt över Disc", som sägs ha varit populärt under nöjessveriges DDR-era. Inte riktigt samma håll-käften-status idag kanske. Usch! Jag kan bara tänka mig motigheten i att behöva masa sig ut på vägarna ännu en gång och leka a-listare på sina svingamla meriter. Lika lätt som att köra ett gympapass i en bassäng med smältost. Duon Clabbe och Lennie får mig att tänka på Mikey Rourke i The Wrestler. Minus musklerna. Ett sånt bottenlöst jävla mörker det måste vara.

Nej, det har inte med någon taskig inställning till Clabbe att göra. Jag har inget emot honom. Tvärtom. Han verkar väl vara en ganska så genomhärlig person. Men det verkar vaktmästaren på mitt jobb också. Jag vill för sökerhets skull också påminna om att jag själv kommer från Göteborg, så ingen kommer på tanken att det här skulle handla om nån dryg storstadselitism. Göteborg. Staden som tycker det räcker gott att låta Bruce Springsteen och Håkan Hellström frälsa byborna en gång om året för att kunna kalla sig musikstad. Staden som verkar hata små och mellanstora scener.

Jag kan bara inte låta bli att reflektera hur bisarrt det är att artister lipar över hur svårt det är att livnära sig på sin skit när landsorten fungerar som ett storindustriellt skyddsnät för personer för att de var duktiga på att spela skivor och prata fort för fyrtio år sedan.

Semester calling

Den senaste tiden (läs: hela våren) har jag inte känt av det minsta lilla sug efter att att göra ett enda nedslag mer än nödvändigt på mitt tangeltbord. Det har gjort att det har uppstått ett äckligt stort glapp i den här bloggfan. Det enda jag haft ork att dela med mig av är jobb och det är ju tråkigt.

Men nu nalkas sommaren, semestern och de dekadenta dagarnas prime time. Det kommer troligtvis också leda till helt nya infallsvinklar och meningslösheter av lite mer "klassisk" karaktär.

Men först. En sista shout out för vår lilla tv-serie som jag pysslat med en stor del av min vakna tid på sistone. I veckan släppte vi fjärde och sista avsnittet av Typiskt Göteborg. Se det. Annars jävlar.




Och för ordningens skull (samt alla Glenn Hysén-älskare) passar jag på att posta trailer för avsnitt 3 också.





Nu blir det inget mer pushande av jobb. Promise.

Typiskt Göteborg

Ja, jag spammar här och kommer att göra minst två inlägg till om det här programmet men jag har jobbat så jäkla mycket för att få till detta. För övrigt är detta kanske mitt favvoavsnitt dessutom.

I andra avsnittet är det fokus på Göteborgs stolthet, färsk fisk och skaldjur i olika former. David och Kakan inleder dagen i ottan med ett besök på fiskauktionen där Kakan får feeling bland fiskegubbarna och råkar buda hem alldeles för mycket fisk. Duon hinner också träffa en mästare i ostronöppning och kockarnas Joe Labero innan de plötsligt befinner sig omkringdrivande längs stadens gator i en gammal PV. De sjunger stämsång med självaste Niklas Strömstedt och hamnar till slut i ett industriområde på Hisingen – så långt från räkmackor och fisklukt man kan komma.



Se hela programmet på goteborg.com/typisktgoteborg

Lamotte har överträffat sin egen uselhet

I helgen var Joakim Lamotte igång igen. Han spenderade sin fredagskväll med att livesända två dryga timmar från Göteborgs gator, via sin facebooksida. Temat var att gå till botten med gatuprostitutionen i Göteborg. På absolut ingens begäran. Vi snackar lågvattenmärke av guds nåde.

Jag vaknade på lördagmorgonen och såg att debatten var i full gång. Jag låg kvar länge i sängen och tittade självskademässigt på hans video och häpnades av vad jag såg. Det är svårt att beskriva obehaget jag kände, men i förrgår publicerade Johan Hilton en både rolig och hemsk skildring av det hela i DN. Rolig för att han sammanfattar Lamottes värv med att det var som att se Pellefant dra på sig murvelhatten *asgarv på den träffsäkerheten*. Hemsk för att han drar en parallell till Stampenkrisen och hintar om att det här kanske bara är en försmak av framtidens journalistik. En dystopi på steroider alltså. Blir det sanning är allt hopp om en bra framtid ute. Då är det kanske lika bra att börja kamma sig med ett hagelgevär.

Jag kan fan inte tänka mig något värre än en avprofessionaliserad jounralistkår känner jag. Mardrömsbilderna jag får i mitt huvud hämtar sin inspiration från den stora nedmonteringen av psykvården kring millennieskiftet. I takt med att mediahusen klappar ihop kommer vilsna kvällskursjournalister och glada amatörer som Lamotte slussas ut från sina redaktionella uppdrag och börja löpa amok längs gator och torg i jakt på en göttigt populistisk story. Och då snackar vi nog inte en eller två skrupellösa individer. Marken kommer bli alldeles slipprig av alla pressleg som kasserats och vanligt folk kommer inte kunna röra sig fritt på stan utan att bli stoppade av en ivrigt jagande swishtorsk. Vi kommer nog att tigga om den gamla goda tiden och önska att fler hyperaktiva mobilabonnemangsförsäljare ska ockupera stadens allmäna utrymmen igen. Låt dem härja fritt. Bara vi slipper titta upp från en kall uteserveringsöl och riskera att möta Lamottes tomma blick. Den är som att oskyddat glo rätt in i solen och även om man har svetsglasögon kommer det inte hjälpa, för inga brillor i världen har ett uv-skydd som skyddar mot dubbel solkraft. Fytti faen!

Jag är nästan beredd att börja volontärjobba för att uppbringa ekonomiska medel till en låtsasredaktion som kan skicka ut Lamotte på kontrollerade och betalda gig, så att han slutar roama gatorna fram på det sätt han gör. Hade jag fått välja hade jag gärna erbjudit honom exakt så mycket han vill ha för att i en matig reportageserie, verkligen fördjupa sig i irländsk torvbrytning, eller nåt annat intressant. Bara han slutar med sina facebooksända spontanräder.  

Redan innan helgens påhitt  hade jag svårt att få grepp om hur Lamotte är funtad egentligen. Men jag är rätt tveksam till om han besitter större konsekvensanalytisk förmåga än våt papp. På riktigt. Killen hör att det rapporteras om att prostitutionen i Göteborg breder ut sig, och vips så har ryggradsreflexen krängt på honom en stålmannendräkt i form av ett stycke gråmelerad munkjacka. Han fattar sin smartphone som ett svärd och kastar sig ut i skydd av mörkret. Lamotte tänker kolla hur det egentligen ligger till med sexhandeln i Göteborg. Och det bästa sättet journalisten i honom kan komma på att göra det är att krogragga beyond after work-lulliga snubbar på uteserveringar. På en fredag. "Ska det vara lagligt eller olagligt att köpa sex?", frågar han. Och plötsligt består den manliga delen av befolkningen av 100% ultraliberaler. "Alltså, om ingen far illa så...", "Öh, om tjejerna gör det av fri vilja tycker inte jag att det..." och här skulle jag kunna fylla på med fler av de briljanta svaren. Lamotte fnissar nervöst och bekräftande omvartannat.

Av de personer Lamotte träffade så var det i princip bara kvinnor som hade nåt vettigt att komma med, men dem orkade han inte ens lyssna färdigt på. Det var som en ond fars.

En tjej sitter med ett riktigt rövgäng utanför en e-sportbar. Killarna har lyckats dricka ner sin intelligenskvot med uppskattningsvis 70%. Tjejen är skärpt och pratar med Lamotte. Plötsligt flabbar killarna bredvid till över nån fyndighet och vips så sveper Lamottes kamera bort från tjejen som är mitt i sitt resonemang. Hon tystnar. Lamotte drar vidare mot nästa party-posse. På vägen hinner han både tigga swishpengar för att ha råd att fortsätta med sina supergräv, och drabbas av den briljanta idén att han själv ska testa att cruisa runt med sin herrgårdsvagn och låtsas leta efter sexförsäljare i Rosenlundsområdet lite senare. Bara som ett experiment. För att känna hur det känns. "Lite osoft" kan han tänka sig att det kommer kännas säger han efter en stunds eftertanke. Epic. Fingertoppskänslan som Lamotte verkar begåvad med känns nästan fridlyst och kan nog helt ärligt bara uppstå som frukten av en ohelig allians mellan Malou von Sivers och Marcus Birro. Jag anar ugglor.

Alltså jag vet knappt vart jag är påväg med den här texten. Hur jag än försöker boxa intrycken så är de där två timmarna något jag aldrig mer vill uppleva en enda sekund av. Lite osoft räcker ingensatans. Särkskilt inte efter att Lamotte blivit bortschasad av kvinnorna från Rosenlundsstödet, som gör något på riktigt för att hjälpa kvinnorna som prostituerar sig vid gatorna, men ändå ställer sig och filmar dem på håll. Mot deras vilja och trots att han fått det tydligt förklarat för sig att det enda han gör när han håller på och håller på är att utsätta de redan utsatta kvinnorna för ännu större fara. Det är rätt så jävla bold att då ändå ställa sig på andra sidan gatan om marknadsföra den exakta geografiska positionen där de står. Givetvis stärkt av hejaropen från sin debila och/eller moralisk förruttnade tittarskara. Men ändå.

Det är inget fel på ämnet. Han hade troligen kunnat göra ett jättebra jobb om han faktiskt ville göra seriös journalistik. Han kunde bokat tid och pratat med representater från Rosenlundsstödet och andra initierade personer för att lyfta ämnet och uppmärksamma hela situationen. Men det skiter han rätt uppenbart i. Han bidrar på inget sätt till någonting positivt med de här spekulativa och ofräscha livesändningarna. Han kommer inte fram till någonting av värde överhuvudtaget. Han kommer inte med någonting nytt överhuvudtaget. Istället för att växla ut kraften i sin plattform och uppmana sina tittare att bidra med några slantar till en organisation som faktiskt gör skillnad för tjejerna som går på gatan, väljer Joakim Lamotte att vädja om bidrag för att kunna fortsätta sin hobbyjournalistiska karriär via facebook. Och det funkar säkert, vilket känns ännu mer hopplöst.

Det skulle vara intressant att titta närmre på om Lamotte ens betalar skatt för sina mecenat-pengar.

David & Kakan

Ok, nu blir det lite mer jobb...

Förra inlägget var en liten push för mina kollegors fina arbete. Nu vill jag lyfta det senaste projektet jag själv jobbat med på sistone. En webb-tv-serie i fyra delar som heter Typiskt Göteborg. Det är en ny sommarserie, där David Sundin och Kakan Hermansson besöker Göteborg för att försöka komma fram till vad som egentligen är grejen med västkustens huvudstad. Kolla trailern.



Första avsnittet finns nu att se på goteborg.com/typisktgoteborg. Ba' gört!

Serien spelades in under fyra intensiva dagar tillsammans med Nexiko. Både David Sundin och Kakan Hermansson är bland de minst jobbiga personer jag någonsin jobbat med. Helt otroligt positiva och spontana rakt igenom. Och roliga. Trots svinlånga arbetsdagar. Jag tror att det märks genom skärmen att de hade kul på riktigt. Genom serien kommer de dyka ner i ett antal klassiska Göteborgsföreteelser och med det som utgångspunkt arbeta sig fram genom staden. På vägen kommer den som tittar få se allt ifrån nervösa ståupp-debuter, spontantatueringar och total nybörjardominans på fiskeauktionen, till en slags Carpool Karaoke med Niklas Strömstedt, skärgårdsyoga med Glenn Hysén. Vi får också se hur duon utmanar sina djupa rädslor för höjder i sin jakt på Göteborgs och göteborgarnas sanna väsen.

En extra rolig grej var att David och Kakan knappt hade träffats före inspelningen, så att de skulle få kemi var lite av en chansning. Men det visade sig att de var "matchningen från gudarnas rike", för att använda Kakans egna ord. Kom ihåg var ni såg det här radarparet först.

En energisymfoni

Bråda tider. Lite bloggande på sistone. Ska ändra på det men sitter med näsan precis ovanför vattenytan. I väntan på lanseringen av kampanjen jag själv jobbar med för fullt just nu, måste jag passa på att dela mina kollegors senaste projekt, där de har låtit tonsätta Göteborgs energiförbrukning.

2016, vaffan är det med dig?

Hörru, vad är du för ett jävla grisår egentligen? Har du nåt problem med musikalisk talang här i världen eller vad fan är det med dig? Lägg ner att skörda dina offer nu. Please.

Hej då Olle. Du var en av de bra.

Kent lever.

Trist med Prince. Själv möttes jag av beskedet under ganska odramatiska former i torsdags, när jag befann mig på en after work och precis stod och pratade med ett par kollegor om Kent. Eller rättare sagt om ett litet videoklipp som en av dem hade lyckats snoka fram, där man ser bandmedlemmarna stå bredvid Jocke Berg, som försöker tala lite "lätt och ledigt" till fansen. Det rör sig tydligen om en video som verkar ha spelats in för några år sedan, i nåt slags luddigt promotionsyfte vad det verkar, för en turné som gick under den blygsamt ödmjuka parollen #Kentfest. Jag hade vid det laget inte ens sett klippet men njöt fullskaligt av obehaget som kollegan lyckades måla upp med sin flagranta beskrivning. Som jag njöt. Och när mina ögonlober väl träffades och jag fick det till livs var jag fast. Så fast som jag tänker mig att man bara kan bli om man suger i sig en liter crack ungefär. Wow!

I helgen har jag och Josefine turats om här hemma med att be varandra om att se det tillsammans en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Så har vi tittat på det förhållandevis korta men ultraintensiva klippet, vikt oss kvidande som vid magknip, och försökt skaka av oss smutsen igen. Vilket är lite svårt eftersom den klibbar sig fast som på ett flugpapper. Ja, jävlar vad sjukt det är. Jag vet inte varför jag utsätter mig för sånt men missbruk är sällan rationellt betingat. Självskadebeteende by proxy skulle man kanske kunna kalla det. Kolla själva får ni se.

  

Har ni sett nåt så finskt? Jag får sådan sjuk ångest. Främst för att jag egentligen gillar Kent och för att det känns som att jag har kommit på dem med något riktigt dirty. Helt ärligt hade det känts ungefär en miljon gånger lindrigare om det var en av deras privata runkvideor jag lyckats lägga vantarna på. Det här känns egentligen inte ens som att det är tänkt för allmänheten för så mycket stelhet har jag nog aldrig tidigare skådat i så komprimerad form. Ändå har jag svårt att beskriva vad jag tycker är allra allra värst. Spontant är det väl framförandet och innehållet i Jocke Bergs sjukt oavslappnade lilla tal. Gåshuden straffar mig. Men när man tittar lite till och ser hur satans obekväma resten av bandet ser ut så grips man nästan av en impuls att skala av sig skinnet med en potatisskalare och rulla naken genom hela Jozo-salt-fabriken. Bara för lyckas att skingra de mörka tankarna litet.

De står där lika levande som vaxdockor och bara lider. Jag förstår dem. På ett djupare plan. Varenda sekund måste ha varit som ett brinnande helvete. Och när det väl hamnat på tuben finns det ingen återvändå. Inget slut på den eviga eldens vassa tungor. Det kan inte vara så lite förnedrande att ha blivit tvingade att backa upp bandets frontman när han står och halvimproviserar sådär rigor mortis-igt i deras studio, med ett konstant smackljud och det matiga gnisslet från hans flång nya skinnpaj som för övrigt får mig att tänka på den gamla klassiska läderbyx-scenen i Benny Hill. Maj gadd! Men när man tittat ett par gånger börjar man störa sig på dem istället. De är ju inga barn. De har ju faktiskt ett visst ansvar och borde ha satt ner foten när de kände att de blev utsatta för ett sådant övergrepp. Istället står de där helt passivt med händerna i fickorna som en samling trumpna pop-hjon. Det har inget med image att göra. Vad skulle det vara för jävla ledsen image i så fall? Nä, den förklaringen duger inte.

När jag ser han i brillorna till vänster om JB får jag lust att spontanblocka de biljetter jag lyckats komma över till deras stundande avskedsturné nu i höst. Lägga ut dem till nice price bara för att bli av med dem snabbt som satan, även om jag betalade ett riktigt grisapris för dem. Och han till höger. Inte en min förrän mot slutet, när det plötsligt ser ut som att han fått en fluga i pannan som han försöker parera lite diskret med sitt ena ögonbryn. Men det kan såklart lika gärna vara smärtan som gör sig påmind. Fe-ruktans-värt!

Har ni sett nåt så tomt? Ljug inte. Den trotsar alla naturens lagar och skulle mycket väl bli nästa års nobelpris i fysik – från the band formerly known as Kent. Alltid gött att ha nåt sånt att falla tillbaka på i och för sig.

Fittriddarnas Rolls Royce

Vilken vecka va. Både torsdagen och fredagen dansade jag ömsom nynnandes, ömsom visslandes, in på jobbet. Det hör inte direkt till vanligheterna att jag har den energinivån vid den tiden på morgonen. Men nu hade jag det och det tackar jag Joakim Lamotte för. Det är inte så lite ironiskt, för jag har tidigare alltid blivit så himla trött när jag ser hans bild-byline och tillhörande ickenyhet i rubrikform. Vet inte riktigt vad det är med honom men han kan väl beskrivas lite som en av sällan skådat slag narcissistisk mallgroda med viss mytomanaura.

Egentligen vet jag inte ens vem han är. Mer än att han tillhör en av den nykonservativa vågens rekryteringar på GP. Bildgooglar man honom blir resultatet en overload av skär hud. Som att stirra in i en kontaktkarta med dassiga ollon. Men orkar man göra sig lite större ansträngning så hittar man snabbt ungefär ett ton videoklipp där han som en rabulist i munkjacka sitter och talar till bönner på bönners vis så att säga. Han är arg. Han är gnällig som fan. Och han dunkar sig själv så hårt i ryggen att den tunna fina linjen mellan vad som är sanning och ljug (troligen helt omedvetet) suddas ut och går upp i atomer. Ingen annan man i Sverige har lyckats hamna i så många situationer som kräver ett civilkurage som skulle få Chuck Norris att pissa på sig. Varenda video är likadan i sin uppbyggnad. Fantastiskt.

1. Joakim Lamotte ondgör sig över något (oftast gränslösa män av något slag) med en retorik som är fucking skräddarsydd för människor som konsumerar sina nyheter via avpixlat, fria tider och andra sköna platser där begåvningsreserven samlas för att allmänbilda sig.
2. Han säger att det är för jävligt och att vi killar får ta och skärpa oss.
3. Och så berättar han om hur han just varit med om en helt sjuk grej där han räddat en kvinna i nöd från att bli sexuellt trakasserad på öppen gata.

Typ.

Själv är jag snart 40. Vid ett enda tillfälle i mitt liv har jag befunnit mig i en situation som med en god portion fantasi (och ett tjog Lamotte-videos innanför västen) ens skulle kunna påminna om en sådan hjältestory. Joakim Lamotte gör det varje gång han går utanför dörren. Det är fan magiskt ändå. Man undrar var bor han någonstans. Sextrackarnas Rio Bravo? Bara att gratulera isåfall, för det verkar ju minst sagt lönsamt att jobba som fittriddare på heltid (mer om det strax).

Nä, jag ska inte vara taskig i onödan. Men alltså. Joakim Lamottes taktlösa självgodhet får mig att vilja spontanskära av mig lemmen och kasta den till räven. Så var det sagt. Bara av att möta den trötta blicken via en av hans miljontals gnällvideos eller debattartiklar får vanligtvis min energi att försvinna lika kvickt som en bingohagga slukar en King Size Blend. Men inte den här gången.

Få lär väl vid det här laget ha missat hur twitter och andra sociala kanaler fattade eld i veckan. Gnistan var en ganska harmlös tweet som förvisso kapslar in Joakim Lamottes, vid det här laget, nästan mönsterskyddade distanslöshet. Oblygheten han på riktigt verkar känna inför att likställa sin egen föreläsningsturné om sexuella trakasserier med välgörenhet kan väl knappast beskrivas som annat än vidunderlig?

Finns det ens ett exempel som scorar i närheten av det här? Jag vet fan inte. Men det är fucking epic! Det fick i alla fall mig på riktigt jävla bra humör. Fantastisk känsla. Som att titta när grejer går sönder i highspeed-format. Magnetiskt. Och helt enligt skrävlarnas dogmbok krävs det heller inte mer än ett enda mothugg för att tonläget ska trappas upp. Det brukar ju i regel vara så. Att människor med jesuskomplex är ganska sköra i köttet.

En person frågar om han verkligen tog betalt. En rimlig fråga med tanke på det otroliga patos han utger sig för att ha. Joakim Lamotte svarar att det gjorde han och att annars kunde pengarna gått till någon oseriös. Ha! Ha! Ha! Eller vänta... var det inte ett skämt? Tydligen inte.

Han får några fler tråkningar och då kan han bara inte hålla sig längre. Den känslan... ni vet:

Boom!! Och där landade tändstickan i bensinpölen. Twitter exploderade. Det verkade inte riktigt falla folk på läppen att han, killen med munkjackan, decimerade väldigt många människors ganska långa kamp för jämställdhet, samtidigt som han höjde sin egen insats i dito till skyarna. Bold. Ingen liten kostym att fylla men man får verkligen ge honom att han inte skäms för sig. Joakim Lamotte har fattat galoppen. Killen har två döttrar och fick sin feministiska uppenbarelse när han var på bio och såg Alfons Åberg – mer hardcore medveten feminist än så blir man väl inte. Det var i alla fall rimligt nog för att han skulle identifiera den ymniga föreläsningsguldådern, teckna en fet inmutning och börja vaska loss.

Killen är en tour de force i taktlöshet och spontant känner jag bara: Marcus Birro. Kom tillbaka. Allt är förlåtet. Men samtidigt är det ganska matig underhållning han bjussar på.

Sen kan han ju försöka tuta i någon att det är hans fina ideal som tvingar ut honom på sin högstadiekryssning, där han mjölkar staten på deg genom att på killars vis snacka med killar om att inte tafsa på skolans brudar. Men jag tror snarare att sanningen är den att det är en skön mix av att hans överdrivet självupphöjda ego och att det kliar så gött i plånkan, som gör att han så målmedvetet kan med att positionera sig som fittriddarnas Rolls Royce.  

Ingen raketforskning

I lördags morse när jag låg på sängen och bredde ut mig lite oblygt kom min fru plötsligt ut ur badrummet och äntrade sovrummet. Lika omedvetet som obrytt kikade delar av pung fram ur min halvsladdriga kalsong. Ingen syn för gudarna kanske. Om gudarna nu inte skulle råka uppskatta synen av ett morgontrött och lite sängvarmt skrotum.

I alla fall. När hennes norra öga skådade hela härligheten utbrast hon: "Varje gång jag ser den där tänker jag, fan vad lätt det skulle vara att göra om det där till en fitta".

Jag blev alldeles paff. Å ena sidan kändes det som en jävligt konstig grej att säga vid åsynen av en pung. Å andra sidan kanske könskorrigering är en bra definition av det gamla begreppet ingen raktetforskning. Vad vet jag.

  

Bandana på köpet!

Jag hoppas verkligen att ingen av er har missat pangdealen alla pratar om just nu. Billy's Pan Pizza goes fashion. Köp en säck transfett och få *trumvirvel* EN BANDANA PÅ KÖPET! Den ligger i direkt i påsen så det är bara att rippa upp påsen och kränga på sig plagget som förvandlar dig från vanlig tråkig svenneröv till funky street wizard snabbare än du hinner säga smältost. Ett unixexplagg som passar allt och alla. I skolan. På kontoret. På resan. När. Som. Helst. 

Stan är tapetserad, det är kaos i butikerna, folk slåss. Alla vill såklart ha sig en fräsch bandana. Om den här killen som jag såg stå och vråla ut sin förtjusning i morgontrafiken inte är bevis nog vet jag inte. Bandaaaaaana! Ett fucking genidrag av reklambyrån skulle jag säga. Att bundla fryspizza med ett plagg vars tydligaste konnotationer för tankarna till tunga meth-burkare och Axl Rose före OCH efter succéplattan Chinese Democracy. Hur kan ingen ha kommit på det innan? Tro fan att min yrkeskår präglas av ett halvironiskt självhat.

Skämt åsido. Nu har alltså Billy's Pan Pizza inte bara tagit ägandeskap över barn- och ungdomsfetman här i landet. De tar också aktivt på sig ansvaret för att kitta upp kidsen med en accessoar som man med en stor portion fantasi och lite god vilja skulle kunna härleda till de fräcka killarna i Crips and Bloods, men som handen på hjärtat ändå bara verkar trenda konstant bland övervintrade vinylsamlare och andra som gillar att röka mycket hasch. Personligen minns jag hur en liten grupp utvecklingsstörda killar drog runt längs gatorna i Kungälv när jag växte upp där. De var uppkäftigt dressade i blandad fan merchandise som täckte in både Iron Maiden tischor och ballongformade vindjackor med Arvingarna-loggan på ryggen. En hade Ray-Ban Wayfarer och skinnpaj med mycket nitar. Alla hade bandana. Frågar man bandanashop.com (jo, den finns på riktigt) eller the go-to destination for bandanas som de faktiskt använder som tuff slogan, så är bandanas både roliga och moderiktiga att bära samtidigt som de är billiga nog för att ha en hel drös av i sin garderob. Frågar ni mig så är det nog bara en cellgiftsbehandling som skulle kunna få mig att överväga ett inköp av sådan art. Det säger jag inte för att raljera.

Mig veterligen finns det typ en enda person i modern tid som lyckats bära upp en bandana utan att helt tappa sin värdighet. Men hej, man måste våga för att vinna. Och alla kan ju inte vara Tupac.

Ameh, lägg av! Sluta spela allanballan ditt jävla bloggmongo, det finns väl jättemånga rockstjärnor som har tillräckligt mycket swagger för att komma undan med en bandana eller två, tänker du kanske nu. Jo, det är klart. Utöver Axl Rose som jag tidigare nämnde som top dog i bandana-sammanhang...

...så ska vi inte glömma tunga lirare som Keith Richards...

...och riktiga badass-killar som Lil' Steve.

De levererar ju såklart på ett högre plan. I övrigt finns det bara ett fåtal modemässiga förebilder som får en bandana att kännas som ett motiverat och rentav självklart inköp. Enligt mitt tycke är Unabombaren (Ted Kaczynski) den som kanske allra bäst på hela jorden skulle passa i en bandana. Han sätter prickar av alla punkter på listan. Och då ska man ha i åtanke att han trots sina både fysiskt och psykiskt perfekta förutsättningar ändå hade den goda smaken att avstå. 

Ehh... bandana? I say no.

Det vilar också något djupt beklämmande över vuxna människor som tagit till sig plagget och gjort det synonymt med sin persona. Som Bandana Frank till exempel. En tysk farbror som verkar livnära sig på diffus onlineverksamhet. Jag vet helt ärligt väldigt lite om honom men att han gillar bandanas kan vi nog fastslå utom allt rimligt tvivel. Utöver ett nickname som skvallrar om hans stilpreferenser så har Bandana Frank även släppt en rad instruktionsvideos på tuben där han till lite groovy muzak visar hur man knyter en bandana på rätt sätt. Och med rätt sätt verkar Bandana Frank syfta på den klassiska american-patriot-goes-fucking-nuts-looken. Alltså, Bandana Frank må vara precis hur skön som helst. Det är fullt möjligt att han är en pacifistisk filantrop med oändligt patos. Men det hjälper föga när han samtidigt levererar så stenhårt på alla attribut i stereotypen av en livsfarlig människa. Jag vill vara fördomsfri. Verkligen. Jag vill det. Men helt ärligt. Bandana Frank ser fanimej ut som en kille man inte vill festa med. Om hundra personer skulle vittna under ed om att han är en Greenpeace-aktivist som räddat livet på femtusen blåvalar, skulle jag ändå lita mer på den enda personen som sa att han samlar på knogjärnsknivar. Och det beror till stor del bandanan.

När det kommer till personer som faktiskt jobbar inom kriminell mc-verksamhet och andra våldsdrivna segment, skulle jag därmed aldrig ifrågasätta valet av huvudbodnad, även om det kanske främst beror på ett visst mått av självbevarelsedrift.  Samtidigt kan en bandana inom vissa yrkseskårer, tro det eller ej, vara det minst uppseendeväckande särdraget. Till exempel hos gamla wrestlare som Hulk Hogan, gör en bandana varken från eller till. Personligheten och hans vulgära form på ansiktsbehåringen en mycket tyngre ryggsäck. Där fungerar bandanan istället nästan som en slags lugnande medel, vilket är en bedrift i sig. Hade det inte varit för att Hulk hade bandana hade jag nästan kunnat tänka mig att investera mina tillgångar för att få åka över atlanten och slita lösmustaschen från käften på honom och lavettera upp honom med den (vilket såklart bara är en vacker önskedröm för personer med en fysik som undertecknad). Men så kan det alltså också fungera.

Skitsamma. Jag vet knappt vad jag är ute efter längre. Det var ju det här med Billy's Pan Pizza och deras lika smaklösa som plötsliga försök att prägla ungdomarnas klädstil med en klassisk trailerpark-accessoar. Något för både killar och tjejer. Jag vet faktiskt inte vad de är ute efter men det känns som att pizzagänget fiskar i grumliga vatten. Inte minst med tanke på att representationen i deras flång nya kampanj är så homogen att det knappt är kul att skämta om. Hur har de ens lyckats att få till en så vit uppsättning kids? Inte många har klarat det på den här sidan nittiotalet. Det finns ett antal bilder i omlopp och av de kidsen skulle möjligtvis en kunna ha lite valonblod i släkten. En åtta-tio generationer tillbaka.

Det är så himla himla konstigt alltihop, och jag känner på mig att det kommer fräta bra på hornhinnorna ifall jag tvingas se en massa kids springa runt med Billy-bandanas på huvudet och se ut som små prepubertala douchebags. Jag intalar mig att vårt samhälle faktisk inte är byggt för att en halvfabrikatsleverantör ska kunna komma in och glorifiera basplagget i den så kallade psycho rapist-looken hur som helst. Men när det ändå händer måste kanske resten av samhället organisera sig och anmäla familjen Dafgård för uppvigling och förargelseväckande beteende.

Waddayasay?

Partytältet

Jag tycker att det är ganska glest med underhållningformat som passar både barn och vuxna. Därför måste jag bara bara tipsa om Partytältet på Barnkanalen.

Det kanske man inte tror om man läser programbeskrtivningen: Varje vecka förvandlas partytältet till en plats för ett härligt temakalas. Programledaren Jenny Järvholm och ett barn ordnar allt från fantastifulla bakverk till spännande pyssel. När partyt börjar så har alla också rätt klädsel för dagen!

Men låt er inte luras. Om man konsumerar det på rätt sätt blir det ett högkoncentrerad humorproduktion. Det var Josefine (hon vill inte att jag berättar detta) som upptäckte det när hon och Tintin satt framför svt-play och slentriankollade. Tittar man på hela programmet är det såklart ett helt otittbart program där programledaren Jenny Järvholm verkar ha tryckt i sig några kartor uppiggande och sedan ställer till med ett peppigt temakalas för ett utvalt barn och dennes kompisar. Men om man skippar introt och bara tittar de första två minuterna på varje program så öppnas en skattkista av svart humor.

Mönstret är samma i varje program. Programledar-Jenny välkomnar ett barn. Sedan berättar hon att de ska ställa till med ett härligt temakalas och frågar barnet vad hen helst skulle vilja ha för kalas. Barnet svarar då förväntansfullt alltifrån rymdkalas, fotbollskalas, princesskalas och så vidare. Då plockar Jenny fram ett kuvert som innehåller svaret. Och här är det lätt att gå händelserna i förväg och tro att SVT i en blandning av feghet och sann politisk korrekt anda, har pejlat av läget liiite innan och att kuvertet självklart ska innehålla ett löfte som införlivar barnets "dröm". Men det har de inte. Det är det som gör det hela till ett lika märkligt som underhållande programupplägg. Vi fick verkligen försöka tygla oss medan våra barn var vakna, men så fort de hade lagt sig satte vi oss i soffan, hällde upp en påse jordnötter, poppade en crémant och gapflabbade oss sedan igenom besvikelse efter besvikelse. Det är ta mig fan helt magiskt att se på de söndercurlade barnens på förhand inkasserade vinstlott till förväntan övergå i en slags tom paffpunka.

En lillgammal och dryg tjej som ville ha ett bakkalas får ett cirkuskalas istället och surar ur som om hon hade bitit i ett flak citroner. En kille med dasslockständer satt och smackade förtjust åt sitt stundande fotbollskalas, men i samma stund som kuvertet öppnas och han inser att det har förvandlats till ett vinterkalas, börjar han istället svälja hårt. Och så vidare. Och så vidare. Minspelet är fucking obetalbart. Vi snackar 100% diabolisk tv här. Jag är förbluffad att de faktiskt vågat köra på ett så riskabelt upplägg. Jag menar, att en unge surar ur för att det inte blir som hen vill hade ju varit helt ok. Men det här är så uppenbart tillverkat för att riktigt mindfucka dem. Så den som säger att svt inte har någon edge vet fan inte vad den snackar om.

Vissa av barnen kan inte hålla sig alls. Man ser på dem att de vill typ dra hem pronto. Andra är såpass väluppfostrade att de förstår att bästa sättet att komma ut på andra sidan med någon slags värdighet i behåll är att bita ihop och bara låtsas tycka att det är toppen att de just blivit blåsta på konfekten. Men alla tittar kan se på deras käkrörelser att de egentligen vill kniva ner Jenny Järvholm på plats. Jag fattar det. Och då blir det ännu roligare. Ett robotkalas som blir ett picknick-kalas, ett princesskalas som blir ett trollerikalas och så vidare. INGEN får det kalas de egentligen helst vill ha. Jag fattar fan inte poängen med det men jag älskar skiten. Det mest fantastiska är att barnen är så ärliga i sin totala otacksamhet.

Och det låter kanske lite taskigt att skratta år barns besvikelse, men det här är liksom bortom barnkonventionen. Det är viktigt att förstå att det inte är jättesynd om de här barnen, så länge de inte får ett mimkalas istället för något annat. Då skulle kanske någon form av gräns ändå ha passerats. Men annars är det ju knappast en mänsklig rättighet att få en hel redaktion att bulla upp ett tv-sänt barnkalas.

Jag råder er att se det. Men bara de två första minuterna i varje avsnitt då som sagt. Resten är ren skit.

 

Porrsurfningens posterboy

Förra veckan gick Terry Crews (ni vet po-po-po-po-po-po-power-mannen från Old Spice-reklamen) ut via sin facebook-kanal och berättade om sitt grava missbruk. Drogen: Nätporr (en masse).

Hudratusentals handtrallor byggde dessa biceps!

Tydligen har Terry suttit och fluktat på porr så mycket att han anser att hans liv blivit förstört. Fifan! Det vill till rätt massivt mycket porr för att uppnå det tänker jag. Han har ju ändå gått från att vara en  toksuccé i NFL till en ganska ok karriär i nöjesbranschen. Men som han själv säger i en kommentar: "Om dagar blir till nätter och man fortfarande tittar på porr så har man antagligen ett problem". Och det låter ju ganska rimligt.

Nu har hans livsmission i alla fall blivit att hjälpa alla andra ledsna ålefeskare därute att sluta sitta och dra i den sure så himla mycket. Det vilar både något fint och fruktansvärt över det på samma gång. Just när människor fått uppenbarelser så brukar de ju vilja frälsa andra. Men just det här med att gå ut publikt och bli en global anti-ronk-missionär. Varför?

Varför? Varför? Varför?

Varför går en så råoffentlig person ut självmant och kampanja hur mycket han har suttit och hyvlat barken av trädet framför sin data? Vad kan det möjligtvis finnas för fördelar på ett personligt plan att profilera sig som "The Masturbator"? Jag vill inte på något sätt ringakta hans missbruk. Det låter nog så deppigt att ha vigt sitt liv till ett ändlöst herrsurfande. Men ändå. Hur in i helvete okreddigt är det inte att vara totalt söndertorskad på nätporr jämfört med t.ex. heroin. Tunga heroinister som vaknat upp och försöker hitta rätt i livet inger mycket mer respekt i morgonsofforna än molokna porrpundare. Det känns inte riktigt som att man bygger sitt varumärke i samma riktning som notorisk handtrallare. Men det är bara min känsla.

Mitt i allt mörker glimmar det ändå till tycker jag. När Terry berättar att det gick så långt att han var tvungen att lägga in sig på avvänjning. Gapflabb. Jag kan liksom inte låta bli att undra hur en sådan avvänjning egentligen går till. Hur är den upplagd? Sker den i grupp eller solokvist? Sker det enligt någon slags avtrappningsmodell där man i början tillbringar dagarna med att titta på massor av högupplöst lyxporr via svinsnabb fiberlina, sedan downshifta till en 0,5 Mbit-uppkoppling från Comhem, för att mot slutet sitta och harva med en gammal stationär Dell och gnissel-gnassel-modem? Eller så kanske de tittar på grova grejer i början för att mot slutet runda av med dansk gladporr. Kanske är det bara mängden porr per dag som styrs. Eller är det rentav en gammal hederlig cold turkey som är grejen?

Den spontana tanken är väl att om man verkligen vill bli av med ett graverande porrbegär så borde den totala avhållsamheten i ett munkkloster vara the shiznit. Men å andra sidan... fan vet hur saker och ting kan spåra när ett gäng sköna munkar har hällt i sig litervis av trapisttöl. Det kanske ballar ur. No pun intended.