Tacoslottet i Bäckebol

Det ryktas att tiotusen Handels-slavar fick sätta livet till när Tacoslottet i Coop Bäckebol skulle byggas. Tro jag det. Vi snackar byggnadskonst man häpnar av. Mitt på torget innanför entrén möts man av detta magnifika skrytbygge med metertjocka murar av nachomaterial, skyddsvärn som dignar av spännande om än lite enformiga kryddblandningar. Mäktiga kolonner med guacamole av stabbigaste sort reser sig mot skyn (nåväl butikstaket) medan balustrader av ostsås och diverse random tillbehör som jalapeños och rent av experimentella inslag som karibiska inslag, skapar en imponerande silhuett som kastar sin långa skugga långt in över frukt & grönt. För att inte tala om de stolt vajande salsabaneren (mild smak såklart) som vackert pryder detta nya världens åttonde underverk. Den tiden är förbi när slitet bakom de egyptiska pyramiderna imponerade. Babylons hängande gamla trädgårdar kan också dra sig i röven. Vad är ett gammalt visset grönområde som ingen sett mot denna svennebanan-dödsstjärna av majsmjöl.

När jag postade bilden på instagram var det en person som upplyste mig om att denna massiva tacomur verkar ha rests nästan på dagen 30 år efter Berlinmurens fall. Ur vakuumet efter Järnridåns upplösning och fallet av dess allra tydligaste symbol tornar nu samtidens mest auktoritära imperium upp sig i form av en kolossal taco-barriär. Symbolen för den dominanta Majsridån som håller svensken på knä. Varje fredag året runt.

Man kan riktigt höra dess genialt maktfullkomliga despoter skratta förnöjt ända bortifrån Mölndal.

Någon slags upprättelse i McFlurry-härvan

Ni som följt mig lite längre vet att jag i dryga tio år har haft ett minst sagt kluvet förhållande till McDonalds på grund av deras nästan löjeväckande bristfällighet när det kommer till flaggskeppet bland deras desserter. Oflurrade McFlurry's.

Det hela började med ett mail till deras kundtjänst McSvar 2009 där jag bitskt som en sockerpundig Janne Josefsson ställde tuffa frågor rörande deras McFlurry-policy, samt upplyste dem om att jag vid de senaste tio beställningarna (på olika restauranger) inte erhållit en korrekt flurrad produkt. Det blev startskottet till en grävande undersökning av guds nåde, som skulle pågå (främst sommartid) över flera år och utvecklas till en grotesk reklamationslambada med vickande smicker, halvsubtila mutförsök och manipulativa dödslyft, med en oändligt uthållig danspartner dessutom. Man kan väl summeringsvis säga att lika usla som Donkens slappaste hamburgarmontörer är på att flurra, lika serviceminded är deras kundtjänstpersonal. Och även om jag kanske inte skulle säga att vi blev bästa vänner så uppstod helt klart någon slags ömsesidig respekt med tiden.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt lyckades nosa mig ända fram till sanningen. Inte ens ett halvhjärtat erkännande fick jag. Till slut fanns det inget annat att göra än att se sig besegrad. Härvans upplösning skulle för alltid ligga höljd i dunkel tack vare en mycket välorkestrerad slingertaktik av den multinationella burgarjättens mörkläggningsmaskineri. Stasi skulle troligen inte ha ett skit på McSvar om de blev satta att dribbla bort obekväma sanningar. Jag gav upp.

Men så för några dagar sedan hörde en gammal vän av sig. Han hade hittat en helt färsk artikel där en före detta anställd på McDonalds valt att ta bladet från munnen och bli visselblåsare – eller en snabbmats-Snowden om man så vill. Denne urmodige man erkände utan omsvep att det rörde sig om ett systematiskt fulfiffel på systemnivå och han kunde redigt och klart redogöra för anledningen till varför vi som kunder ALDRIG får en ens i närheten korrekt flurrad McFlurry på någon enda av McDonalds inrättningar globalt.

King!

Sanningen kom såklart som en chock. Men var också väldigt väntad. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Jag visste det!! Det är alltså trots allt ett flit-relaterat problem. Äntligen kan jag lägga min kamp åt handlingarna och gå vidare känner jag. Det känns faktiskt som en slags upprättelse.