Nu vet vi att Tummen lever och frodas på Twitter men vad hände egentligen med Kuken?
Kuken var ju Tummens ständiga rival, mindre medial och lite mer populistiskt lagd måhända, men i det stora hela en ganska skön kille. Lite av en underdog skulle man kunna säga. Jag gillade att han tog avstånd från journalister och konsekvent vägrade att ställa upp på intervjuer. DET är integritet. Till skillnad från Tummen som var en riktig mediahora redan från början.
Det lär ha varit Kuken som sa: "Om jag någonsin ställer upp i ett nöjesprogram så skjut mig tack. Rakt av. Bara sätt ett skott i pannan på mig om nu skulle se mig i Så ska det låta". Något jag har för mig att Magnus Betnér senare snodde och gjorde en egen variant av.
Vart är du någonstans Kuken? Kom fram, vi saknar dig!
torsdag, januari 29, 2009
Tummen lever!
Jag har ofta funderat på vad det blev av Tummen. Ni vet Inger och Lasse Sandbergs sköna barnbokskaraktär. Han var högst närvarande under min uppväxt, en riktig kändis som var med på tv jämt, men sedan försvann han plötsligt (bortsett från i tryck på diverse merch som kläder, figuer och annat skit till dagens kids) och hans öde har sedan dess varit höljt i dunkel. Ungefär som han som spelade Karlsson på taket.
Länge har jag varit övertygad om att han började supa och knarka och gick ner sig till följd av sitt destruktiva leverne. Det verkar vara ett öde skrivet i blod när det kommer till barnkändisar. Jag har även misstänkt att han gått med i någon sekt, börjat jobba med porr eller blivit deprimerad och kanske tagit livet av sig.
Men tack vare ett länktips av min kollega S kan jag idag meddela att tummen lever. Han finns och är aktiv på twitters bildtjänst.
Länge har jag varit övertygad om att han började supa och knarka och gick ner sig till följd av sitt destruktiva leverne. Det verkar vara ett öde skrivet i blod när det kommer till barnkändisar. Jag har även misstänkt att han gått med i någon sekt, börjat jobba med porr eller blivit deprimerad och kanske tagit livet av sig.
Men tack vare ett länktips av min kollega S kan jag idag meddela att tummen lever. Han finns och är aktiv på twitters bildtjänst.
onsdag, januari 28, 2009
Mysko!
Inför nomineringarna i Stora Bloggpriset gick Alex Schulman ut och lovade att använda sitt digra besökarantal till att sabba hela jippot.
Som jag har väntat. Jag har väntat och väntat och väntat. Med spänning. Jag ville se vad han skulle hitta på för jävelskap. Men han har bara hållit tyst. Sveriges uppkäftigaste bloggare kniper plötsligt helt tätt som en slangklämma. Det blev ingen antikampanj. Inte ett ljud har nämnts om sabotaget sedan och det gör mig väldigt nyfiken.
Jag vet inte vad det kan bero på men jag misstänker att antingen har Jan Helin lagt en så kallad nötknäppare kring Schulmankulorna och låtit klargöravissa saker. Eller så har Alex fått köpa sig en lite rymligare portmonä. Egentligen skiter jag i vilket men det skulle vara riktigt kul att veta. Alex utlovade ju mer eller mindre att stå på barrikaderna. Det hela är aningen mysko.
Förresten vill jag passa på att säga tack till alla som röstat på mig. Jag är väldigt tacksam för det. Era röster betyder mer än ni tror. Tack!
Som jag har väntat. Jag har väntat och väntat och väntat. Med spänning. Jag ville se vad han skulle hitta på för jävelskap. Men han har bara hållit tyst. Sveriges uppkäftigaste bloggare kniper plötsligt helt tätt som en slangklämma. Det blev ingen antikampanj. Inte ett ljud har nämnts om sabotaget sedan och det gör mig väldigt nyfiken.
Jag vet inte vad det kan bero på men jag misstänker att antingen har Jan Helin lagt en så kallad nötknäppare kring Schulmankulorna och låtit klargöravissa saker. Eller så har Alex fått köpa sig en lite rymligare portmonä. Egentligen skiter jag i vilket men det skulle vara riktigt kul att veta. Alex utlovade ju mer eller mindre att stå på barrikaderna. Det hela är aningen mysko.
Förresten vill jag passa på att säga tack till alla som röstat på mig. Jag är väldigt tacksam för det. Era röster betyder mer än ni tror. Tack!
tisdag, januari 27, 2009
Lösningen på allt krångel, alla regler och förbud
Idag kom jag av en ren slump in på en hemsida som fick mig att fnissa till lite. Eller faktiskt ganska mycket.
Den drivs av en kille som ledsnade på allt krångel alla regler och förbud på krogen och bestämde sig för att göra något åt saken. Så han byggde sig en egen bar. Hemma. Vilken alldeles superb och strålande idé. Jag minns att mina kompisar och jag brukade snacka om hur mäktigt en hemmabar skulle pryda vardagsrummet så fort man skaffat egen lya. Då var vi var 15 år. Åldern då ett inköp på ett sexpack follisar tvingades föregås av ett intensivt mutprojekt på lätt en vecka.
Jag förstår honom verkligen. Det känns så sjukt krångligt att gå till ett ställe och köpa öl över disk när man kan vara den som kontrollerar pumpen utan att ens behöva lämna sitt vardagsrum. Dessutom fördelen att gå före i kön, släppa åldersgränsen fri och kunna njutröka i sig en hel limpa Glenn på tio minuter utan att en jävel kan säga pip. Bara för att man känner för det liksom. Ja, jag fattar verkligen motivet med att skaffa en hemmabar.
När killen hade byggt klart sitt moderskepp visade sig lagen om alltings jävlighet stå och hänga på låset. Det visade sig vara nästan omöjligt att få tag på alla tillbehör som behövs för att kunna upprätta ett propert barhäng bredvid hörnsoffan eller i gillestugan. En sådan osis va. Men skam den som ger sig. Det finns inte på kartan för en kille som lagt ner dryga mantimmar och sitt anletes svett på drömmen om en egen bar. Till slut hittade han rätt prylar på internätt. Rättvist. Vidare ledde en diskussion i goda vänners lag till att han också beslutade sig för att våga satsa fullt ut och slå mynt av sin hjärtefråga. Som den vite riddaren av alla proffshemmasupare han faktiskt är bestämde han sig för välsigna sitt skrå och sätta upp en retail-verksamhet.
Resultatet blev: Svenska HemmaBaren.
Den drivs av en kille som ledsnade på allt krångel alla regler och förbud på krogen och bestämde sig för att göra något åt saken. Så han byggde sig en egen bar. Hemma. Vilken alldeles superb och strålande idé. Jag minns att mina kompisar och jag brukade snacka om hur mäktigt en hemmabar skulle pryda vardagsrummet så fort man skaffat egen lya. Då var vi var 15 år. Åldern då ett inköp på ett sexpack follisar tvingades föregås av ett intensivt mutprojekt på lätt en vecka.
Jag förstår honom verkligen. Det känns så sjukt krångligt att gå till ett ställe och köpa öl över disk när man kan vara den som kontrollerar pumpen utan att ens behöva lämna sitt vardagsrum. Dessutom fördelen att gå före i kön, släppa åldersgränsen fri och kunna njutröka i sig en hel limpa Glenn på tio minuter utan att en jävel kan säga pip. Bara för att man känner för det liksom. Ja, jag fattar verkligen motivet med att skaffa en hemmabar.
När killen hade byggt klart sitt moderskepp visade sig lagen om alltings jävlighet stå och hänga på låset. Det visade sig vara nästan omöjligt att få tag på alla tillbehör som behövs för att kunna upprätta ett propert barhäng bredvid hörnsoffan eller i gillestugan. En sådan osis va. Men skam den som ger sig. Det finns inte på kartan för en kille som lagt ner dryga mantimmar och sitt anletes svett på drömmen om en egen bar. Till slut hittade han rätt prylar på internätt. Rättvist. Vidare ledde en diskussion i goda vänners lag till att han också beslutade sig för att våga satsa fullt ut och slå mynt av sin hjärtefråga. Som den vite riddaren av alla proffshemmasupare han faktiskt är bestämde han sig för välsigna sitt skrå och sätta upp en retail-verksamhet.
Resultatet blev: Svenska HemmaBaren.
Erkänn, man kan inte låta bli att älska honom lite. Det gäller att kämpa för de rätta grejerna här i livet.
måndag, januari 26, 2009
Ljudnarkotika
Man vet att man börjar bli gammal när man blir upplyst av sin flickvän att ljudknark är "old news". Det var i alla fall helt nytt för mig.
Jag har fanimej aldrig hört talas om något dummare heller (iofs blev jag i ett svagt ögonblick nästan ilurad att en japan hade utvecklat ett program som kunde producera högfrekventa ljud som påverkade luktsinnet och att det skulle vara integrerat i nästa version av flash, men ändå). Det är tydligen något snille som kommit på att man kan mjölka studiemedlet ur den här generationens fjortisar. Genom att langa knark i mp3-format. Fatta hur mycket sci-fi det är.
Någon nisse har suttit hemma i sitt pubertetsosande pojkrum, smekt sin acne och plojat loss i något ljudprogram. Personen i fråga besitter troligen ingen musikalisk förmåga alls utan bara lyckats komma upp med något störigt jävla oljud. Däremot har den kreativa förmågan varit snäppet vassare för vips så fanns I-Doser, fyllt av "binaural brainwave doses". Man kan få vilken drog som helst i ljudformat. Är man sugen på kokain eller lsd, inga problem. Man kan till och med köpa sig en orgasm att lägga i sin playlist. Vilt och galet, smidigt och lagligt. Fan vad gött att kunna skjuta öronen fulla med heroin genom att bara trycka på play och luta sig tillbaka. Det borde inte krävas särskilt många iq-taggar för att fatta att det är båg och allmänt lurendrejeri på gång. Särskilt som varje dos bara sägs funka en gång. Engångsljud alltså. Jag vet inte om det är personen som kom på skiten som förtjänar gruppstryk eller de som faktiskt handlar.
Det fullkomligt kryllar av missnöjda tonnisar på nätet som lipar om att de inte kände nåt, trots att de suttit och lyssnat fokuserat på ett ambient ljud med ströande brussignaler i timmar, utan att känna av det där galna ruset som alla snackar om. Om någon känt av ett ljudrus någon gång så beror det troligen på att ljudet är så vansinnigt störigt att det utlöst någon slags aggressionskick. Eller så har kroppen tagit i med oändliga mängder placebo. Men tar det död på affärsidén? Nej då, då är det bara dags att landsätta boken med instruktioner om hur man gör för att förstå hur det funkar? Och den säljer som smör. Alla vill veta och ha chansen att lära sig det som inte går att uppleva. Så ska en slipsten dras!
Det är nästan så att jag blir imponerad på riktigt.
När jag idag satt och läste om skiten och förfasade mig insåg jga plötsligt att jag är ute två år försent. Och då får man ta i beaktning att ett internetår är jämförbart med tio vanliga.
Jag har fanimej aldrig hört talas om något dummare heller (iofs blev jag i ett svagt ögonblick nästan ilurad att en japan hade utvecklat ett program som kunde producera högfrekventa ljud som påverkade luktsinnet och att det skulle vara integrerat i nästa version av flash, men ändå). Det är tydligen något snille som kommit på att man kan mjölka studiemedlet ur den här generationens fjortisar. Genom att langa knark i mp3-format. Fatta hur mycket sci-fi det är.
Någon nisse har suttit hemma i sitt pubertetsosande pojkrum, smekt sin acne och plojat loss i något ljudprogram. Personen i fråga besitter troligen ingen musikalisk förmåga alls utan bara lyckats komma upp med något störigt jävla oljud. Däremot har den kreativa förmågan varit snäppet vassare för vips så fanns I-Doser, fyllt av "binaural brainwave doses". Man kan få vilken drog som helst i ljudformat. Är man sugen på kokain eller lsd, inga problem. Man kan till och med köpa sig en orgasm att lägga i sin playlist. Vilt och galet, smidigt och lagligt. Fan vad gött att kunna skjuta öronen fulla med heroin genom att bara trycka på play och luta sig tillbaka. Det borde inte krävas särskilt många iq-taggar för att fatta att det är båg och allmänt lurendrejeri på gång. Särskilt som varje dos bara sägs funka en gång. Engångsljud alltså. Jag vet inte om det är personen som kom på skiten som förtjänar gruppstryk eller de som faktiskt handlar.
Det fullkomligt kryllar av missnöjda tonnisar på nätet som lipar om att de inte kände nåt, trots att de suttit och lyssnat fokuserat på ett ambient ljud med ströande brussignaler i timmar, utan att känna av det där galna ruset som alla snackar om. Om någon känt av ett ljudrus någon gång så beror det troligen på att ljudet är så vansinnigt störigt att det utlöst någon slags aggressionskick. Eller så har kroppen tagit i med oändliga mängder placebo. Men tar det död på affärsidén? Nej då, då är det bara dags att landsätta boken med instruktioner om hur man gör för att förstå hur det funkar? Och den säljer som smör. Alla vill veta och ha chansen att lära sig det som inte går att uppleva. Så ska en slipsten dras!
Det är nästan så att jag blir imponerad på riktigt.
När jag idag satt och läste om skiten och förfasade mig insåg jga plötsligt att jag är ute två år försent. Och då får man ta i beaktning att ett internetår är jämförbart med tio vanliga.
Fail
Var på restaurang och skulle äta i fredags. Det var trivsamt på alla sätt och vis. Förutom att min röd/vitrutiga skjorta visade sig vara identisk med bordsduken. Lyckat att sitta och se ut som en förlängnining av bordet. Jag kände mig ytterst obekväm när servitören tittade på mig. Jag vet inte vad han tänkte men det var nog inget bra. J och hennes föräldrar gapflabbade. Sedan plockades systemkameran fram och jag tvingades ofrivilligt posera.
När jag gick på toa tittade bartjejerna på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.
Uppdatering:
Kolla in spektaklet här! >>
När jag gick på toa tittade bartjejerna på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.
Uppdatering:
Kolla in spektaklet här! >>
lördag, januari 24, 2009
Siewert Öholm-metoden
I förrgår gjorde jag ett klasiskt bakfyllebeslut. Jag plockade ut den där planksteken som egentligen var tänkt att fungera som belöning när jag lyckats tvinga bort två ångestkilon till från min lösbleka överkropp. Det kändes bra då men idag kom bearnaisesåsvåndan ikapp mig.
Så på lunchen igår tog jag en skräckträning. Jag gick världsvant till gymmet. Efter den dramatiska handduksglömmningen i anslutning till förra passet kunde inget knäcka mig. Så när jag hade bytt om och insåg att jag hade glömt nycklarna till mitt hänglås skrockade jag bara obrytt, packade ner alla kläder och skit i väskan och tog med den in på gymmet. Träningen fördelades sedan lika på crossover, rodd och Siewert Öholm. Jag tittade på reprisen av svt:s Debatt samtidigt och måste säga att jag hade glömt bort hur vansinnigt obehaglig den mannen är. Han ger mig kalla kårar. För mig symboliserar han det dåliga med mänskligheten genom sin predikan av ultrakonservativ översittarskit. Alla minns väl hans käftande om homolobby när Mark Levengood och Jonas Gardell höll i Melodifestivalen 2003. Förresten är väl hela det där mello-konceptet en enda stor homolobby isåfall.
Jag tror att jag brände ett par hundra extra kalorier bara av ilksan som uppstod av att se och höra Siewert sitta och jiddra om KD:s värdefrågor. På riktigt. Först blev jag lack och önskade att någon, vem som helst, skulle spänna upp läskiga Siewert bakom ett gloryhole på någon sunkig knullbar i Hamburg. Sedan kom jag på att man kanske skulle slå mynt av honom istället och producera en tränings-dvd; Rasa i vikt med Sievert Öholm-metoden. En timmes ihopklippta idiotuttalanden av mannen som givit skabbig skäggväxt ett ansikte. Garanterad effekt!
Så på lunchen igår tog jag en skräckträning. Jag gick världsvant till gymmet. Efter den dramatiska handduksglömmningen i anslutning till förra passet kunde inget knäcka mig. Så när jag hade bytt om och insåg att jag hade glömt nycklarna till mitt hänglås skrockade jag bara obrytt, packade ner alla kläder och skit i väskan och tog med den in på gymmet. Träningen fördelades sedan lika på crossover, rodd och Siewert Öholm. Jag tittade på reprisen av svt:s Debatt samtidigt och måste säga att jag hade glömt bort hur vansinnigt obehaglig den mannen är. Han ger mig kalla kårar. För mig symboliserar han det dåliga med mänskligheten genom sin predikan av ultrakonservativ översittarskit. Alla minns väl hans käftande om homolobby när Mark Levengood och Jonas Gardell höll i Melodifestivalen 2003. Förresten är väl hela det där mello-konceptet en enda stor homolobby isåfall.
Jag tror att jag brände ett par hundra extra kalorier bara av ilksan som uppstod av att se och höra Siewert sitta och jiddra om KD:s värdefrågor. På riktigt. Först blev jag lack och önskade att någon, vem som helst, skulle spänna upp läskiga Siewert bakom ett gloryhole på någon sunkig knullbar i Hamburg. Sedan kom jag på att man kanske skulle slå mynt av honom istället och producera en tränings-dvd; Rasa i vikt med Sievert Öholm-metoden. En timmes ihopklippta idiotuttalanden av mannen som givit skabbig skäggväxt ett ansikte. Garanterad effekt!
fredag, januari 23, 2009
Fred
Jag och J har bloggbattlat lite de senaste dagarna genom att försöka få varandra att skämmas lite. Uppenbarligen lyckades jag ganska bra med min fuling om fransjackan (som jag hittade på tradera) eftersom hälften av alla som kommenterade faktiskt gick på det. Att ingen kom med rådet att se över mitt förhållande förvånar mig. Jag kan på allvar säga att jag hade haft svårt att se min flickvän i ögonen om hon hade gått omkring i en sådan vederstygglig franspaj och tyckt att den var fräck. Det är bara raggare och metamfetaminister som kommer undan med en sådan utstyrsel.
I alla fall tänkte jag sluta fred nu. Hon har sådan energi och på grund av tung bakfylla och annat har jag hamnat lite på efterkälken. Jag hade tänkt toppa fransjackan (oh sweet lord vilka grejer jag har på lager), men jag sparar det till en annan gång.
I alla fall tänkte jag sluta fred nu. Hon har sådan energi och på grund av tung bakfylla och annat har jag hamnat lite på efterkälken. Jag hade tänkt toppa fransjackan (oh sweet lord vilka grejer jag har på lager), men jag sparar det till en annan gång.
onsdag, januari 21, 2009
Nu ryker min flickväns favoritjacka!
Min flickvän J hävdar bestämt att hennes favoritjacka är fett gah (helrätt) och vägrar att göra sig av med den. Personligen tycker jag att mocka känns lite omodernt, även om jag kan hålla med henne om att fransarna är ganska fräsiga.
Jag säljer den i smyg till högstbjudande.
Jag säljer den i smyg till högstbjudande.
Rösta på Bloggfrossa!
Nu är omröstningen i Stora Bloggpriset i full gång. Det innebär att du som tycker att Bloggfrossa är värd att vinna kategorin "Vardag" kan gå in och rösta genom att klicka på bilden eller länken nedan. Varje person får rösta en gång per dag. Jag tackar så hjärtligt för varje röst jag kan få.
tisdag, januari 20, 2009
Udda affärsidé eller bara gammal (o)hederlig pengatvätt?
Det har ganska nyligen öppnat ett flång nytt Solarium på Bangatan här i Majorna. Jag kan inte riktigt förstå varför. Det känns så hopplöst ledsamt på något sätt. Att öppna en tidskapsel från 80-talet och låtsas som att det finns en marknad. Det måste vara världens sämsta uppfinning.
Varje gång jag passerar tittar jag in på nån mysbralletyp som sitter ensam bakom en disk och dricker vatten ur en Twinlab-flaska eller liknande. Jag har väldigt svårt att tro att deras business klarar av att gå runt på helt egna ben. Stanken av pengatvätt är så besk att mina näshår krullar sig inom en radie av hundra meter.
Det är väl för fan ingen som frivilligt går och förlädrar sin hud i en sådan där sunkig lysrörsmaskin längre? Läderlooken är ju ungefär lika modern och sexig som en vattensäng med inbyggd klockradio, askkopp och minibar. En inredningsstil som jag faktiskt hyser en tro om att de sista levande solariehaggorna mycket väl kan hålla sig med hemma i sina pråliga gryt. Sedan är det förstås bara mina fördomar som säger mig att solariefolk ofta är begynnande medelålders som lever för panikragg och älskar ett morgonbloss i sängkammaren. Det behöver inte alls vara så. Men av någon anledning tror jag att jag har rätt. Det känns desssutom allmänt intelligensbefriat att frivilligt utsätta sin kropp för massiv UVA-strålning helt i onödan. Lite som att tigga om cancer. Att huden åldras ovärdigt är redan ett faktum. Titta på Dolph Lundgren. Vem vill se ut som honom?
Varje gång jag passerar tittar jag in på nån mysbralletyp som sitter ensam bakom en disk och dricker vatten ur en Twinlab-flaska eller liknande. Jag har väldigt svårt att tro att deras business klarar av att gå runt på helt egna ben. Stanken av pengatvätt är så besk att mina näshår krullar sig inom en radie av hundra meter.
Det är väl för fan ingen som frivilligt går och förlädrar sin hud i en sådan där sunkig lysrörsmaskin längre? Läderlooken är ju ungefär lika modern och sexig som en vattensäng med inbyggd klockradio, askkopp och minibar. En inredningsstil som jag faktiskt hyser en tro om att de sista levande solariehaggorna mycket väl kan hålla sig med hemma i sina pråliga gryt. Sedan är det förstås bara mina fördomar som säger mig att solariefolk ofta är begynnande medelålders som lever för panikragg och älskar ett morgonbloss i sängkammaren. Det behöver inte alls vara så. Men av någon anledning tror jag att jag har rätt. Det känns desssutom allmänt intelligensbefriat att frivilligt utsätta sin kropp för massiv UVA-strålning helt i onödan. Lite som att tigga om cancer. Att huden åldras ovärdigt är redan ett faktum. Titta på Dolph Lundgren. Vem vill se ut som honom?
måndag, januari 19, 2009
Fortsatt rapport från herrarnas
Nu är jag mallig så jag nästan spricker. Jag vägde mig igår kväll och vågen stod på 85 kg. Så i rent glädjerus lyckades jag tvinga mig upp i svinottan (07.30) och ta mig till veckans första späkning på gymmet före jobbet imorse. Jag upprepar FÖRE jobbet. Efter att ha trippelkollat träningsväskan så alla viktiga beståndsdelar fanns med körde jag fettförbränning de Luxe och lite mage. Motivationen är på topp för när jag gått ner två kilo till ska jag fjäla i mig en plankstek extra allt. Im gettinge there. Var så säkra.
När jag skulle duscha stod det en gubbe i 45-årsåldern och rakade sig i duschen. Jag ställde mig och duschade så långt ifrån honom det gick. När han var klar med skägget började han raka sig under armarna och sedan gick han i rasande takt och började intimansa sin speedo-linje. Vaffan? Jag höll på att klökas. Jag föreställde mig hur jävla äckelförbannad jag skulle bli om jag var nästa person att sätta foten i en driva av blandhår när jag skulle duscha. Jag stirrade konstigt på honom men han fortsatte helt ogenerat sin grooming-session. Jag funderade på hur han skulle reagera om jag stängde av min dusch och ställde mig för att pissa i golvbrunnen sm att det var min standardrutin.
Det kan fan inte vara enligt reglerna att frigörasitt kroppshår i duschrummet på en träningsanläggning. Jag funderar att tjalla på honom.
När jag skulle duscha stod det en gubbe i 45-årsåldern och rakade sig i duschen. Jag ställde mig och duschade så långt ifrån honom det gick. När han var klar med skägget började han raka sig under armarna och sedan gick han i rasande takt och började intimansa sin speedo-linje. Vaffan? Jag höll på att klökas. Jag föreställde mig hur jävla äckelförbannad jag skulle bli om jag var nästa person att sätta foten i en driva av blandhår när jag skulle duscha. Jag stirrade konstigt på honom men han fortsatte helt ogenerat sin grooming-session. Jag funderade på hur han skulle reagera om jag stängde av min dusch och ställde mig för att pissa i golvbrunnen sm att det var min standardrutin.
Det kan fan inte vara enligt reglerna att frigörasitt kroppshår i duschrummet på en träningsanläggning. Jag funderar att tjalla på honom.
söndag, januari 18, 2009
Idioten från Nordpolen
Tidigare i veckan såg jag ett klipp från TV4:s morgonprogram där Jenny Östergren (min nya hjälte) intervjuade sångaren i Nordpolen, Pelle Hellström. Sedan har jag sett klippet minst tio gånger till. Jag kan inte smälta det. Pelle Hellström försöker så förtvivlat desperat uppräthålla någon form av väligt kissnödig indiekredd, men misslyckas ominöst och framstår istället så uppenbart utvecklingshämmad. Rätt igenom intervjun har han ett extremt provocerande ansiktsuttryck som ser ut som en blandning av ansiktsförlamning och att någon kört upp en pinne i rumpan på honom. Han beter sig som ett litet arrogant svin och jag grips av en stark lust att stänga in honom i en liten trång garderob och sänka ner den i en stor pool med bajs.
Han beklagar sig över recensioner, både positiva och negativa, eftersom det är ett obehagligt fenomen som han inte riktigt kan förstå. Han vill inte svara på några frågor om sin musik med motiveringen att han inte vill förstöra upplevelsen för lyssnarna. Rakt igenom intervjun sitter han bara och tittar frågande i vad jag misstänker är ett försök att verka svår. Något som misslyckas och istället framställer honom som retarderad. Enda gången masken nästan faller av är när Jenny nämner Fredrik Strages lovord. Men bara nästan.
Vad är hans problem undrar jag. Och vad i helvete är det han försöker sig på? Han har ju uppenbarligen tackat ja till att vara med i det där morgonprogrammet. Det är inga konstiga frågor som ställs men ändå verkar han så sjukt besvärad. Jag har svårt att tro att någon satt en gevärspipa i munnen på honom för att få ett deltagande och han måste rimligtvis ha sett på tv någon gång under i sitt svåra indieliv. Till slut får Jenny nog och hintar ganska tydligt om att det börjar bli läge för det lilla aset att kamma sig. Omedvetet har jag då hunnit bli ganska nyfiken på vad det är för underverk Nordpolens musik är, med tanke på den masssiva arrogans han ändå lyckas leverera, när det plötsligt är dags att lysssna/se på ett litet klipp.
Det jag får se är två killar som kör lite falsksång och provar rökmaskinen. Nothin fancy kan jag säga. De låter fanimej exakt som tusentals andra små spinkisar med banddrömmar i replokalerna runt om på landets ungdomsgårdar. Det är riktigt jävla skitvärdelöst så jag kan inte hålla mig för flabb. Jag idiotskrattar rakt ut. Där sitter en kille som blivit hög av sin hybris och drygar sig värre än Keith Richards i folklig morgon-tv. Det är så jävla fel. Att Jenny eller hennes programledarkompis inte bara plockade fram sin livrem och började prygla huden av honom i direktsändning är ett mysterium. Jag skulle verkligen vilja fråga dem hur svårt det var att hålla sig. Ganska svårt skulle jag tro.
På slutet skipas så äntligen lite rättvisa. Jenny outtar att hon hört att Pelle har ett udda förhållande till mat. Han gillar inte mat (hallå CEPE!?). Hennes kollega brister ut i hånflabb (jag gåshudsnjuter). Pelle vrider nervöst på sig. Här hade det varit så lätt för honom att neka, säga att han visst äter som alla andra, men icke. Nä, för det lilla indiemongot är inte så mycket för det här med mat. Uppenbarligen är han trögare än lovligt. Eller så försöker han bara hålla uppe någon form av jävligt löjlig destruktivitetsmyt, något som Jenny plockar upp snyggt som fan när hon drar en paralell till Ian Curtis självmord vid 23 års ålder. Det är så bra. Men killen fattar ingenting för han är en idiot. En tvättäkta skitskalle.
Lova att titta på klippet. Det är fem minuter långt men det är en fem minuters njutsam aggressionsuppladdare. Det är asroligt men samtidigt vill jag hämnas på honom för han är ensam ansvarig till att hjärnan ställer till med en ultrafet utlösning av stresshormon i min kropp varje gång jag ser klippet.
SE KLIPPET HÄR! >>
Han beklagar sig över recensioner, både positiva och negativa, eftersom det är ett obehagligt fenomen som han inte riktigt kan förstå. Han vill inte svara på några frågor om sin musik med motiveringen att han inte vill förstöra upplevelsen för lyssnarna. Rakt igenom intervjun sitter han bara och tittar frågande i vad jag misstänker är ett försök att verka svår. Något som misslyckas och istället framställer honom som retarderad. Enda gången masken nästan faller av är när Jenny nämner Fredrik Strages lovord. Men bara nästan.
Vad är hans problem undrar jag. Och vad i helvete är det han försöker sig på? Han har ju uppenbarligen tackat ja till att vara med i det där morgonprogrammet. Det är inga konstiga frågor som ställs men ändå verkar han så sjukt besvärad. Jag har svårt att tro att någon satt en gevärspipa i munnen på honom för att få ett deltagande och han måste rimligtvis ha sett på tv någon gång under i sitt svåra indieliv. Till slut får Jenny nog och hintar ganska tydligt om att det börjar bli läge för det lilla aset att kamma sig. Omedvetet har jag då hunnit bli ganska nyfiken på vad det är för underverk Nordpolens musik är, med tanke på den masssiva arrogans han ändå lyckas leverera, när det plötsligt är dags att lysssna/se på ett litet klipp.
Det jag får se är två killar som kör lite falsksång och provar rökmaskinen. Nothin fancy kan jag säga. De låter fanimej exakt som tusentals andra små spinkisar med banddrömmar i replokalerna runt om på landets ungdomsgårdar. Det är riktigt jävla skitvärdelöst så jag kan inte hålla mig för flabb. Jag idiotskrattar rakt ut. Där sitter en kille som blivit hög av sin hybris och drygar sig värre än Keith Richards i folklig morgon-tv. Det är så jävla fel. Att Jenny eller hennes programledarkompis inte bara plockade fram sin livrem och började prygla huden av honom i direktsändning är ett mysterium. Jag skulle verkligen vilja fråga dem hur svårt det var att hålla sig. Ganska svårt skulle jag tro.
På slutet skipas så äntligen lite rättvisa. Jenny outtar att hon hört att Pelle har ett udda förhållande till mat. Han gillar inte mat (hallå CEPE!?). Hennes kollega brister ut i hånflabb (jag gåshudsnjuter). Pelle vrider nervöst på sig. Här hade det varit så lätt för honom att neka, säga att han visst äter som alla andra, men icke. Nä, för det lilla indiemongot är inte så mycket för det här med mat. Uppenbarligen är han trögare än lovligt. Eller så försöker han bara hålla uppe någon form av jävligt löjlig destruktivitetsmyt, något som Jenny plockar upp snyggt som fan när hon drar en paralell till Ian Curtis självmord vid 23 års ålder. Det är så bra. Men killen fattar ingenting för han är en idiot. En tvättäkta skitskalle.
Lova att titta på klippet. Det är fem minuter långt men det är en fem minuters njutsam aggressionsuppladdare. Det är asroligt men samtidigt vill jag hämnas på honom för han är ensam ansvarig till att hjärnan ställer till med en ultrafet utlösning av stresshormon i min kropp varje gång jag ser klippet.
SE KLIPPET HÄR! >>
lördag, januari 17, 2009
Det här med härvor
Ett rätt konstigt begrepp egentligen. Jag har aldrig reflekterat över det innan men vad krävs för att en brottsserie ska gå och bli en härva och hur trassligt måste det vara?
En rånhärva låter ju sjukt mycket galnare än ett gäng människor som har rånat lite. Det är härvan som ger det hela lite dignitet och får det att verka så sjukt systematiskt och ont. Tanken på tio belgiska pedofiler får en att vilja kräkas, ändå låter det inte hälften så vansinnigt som "en belgisk pedofilhärva".
Lite samma sak gäller ordet våg. När en serie random brott övergår till att bli en brottsvåg. Då jävlar är det fara och färde. Lustigt vilken laddning vissa ord sitter på.
En rånhärva låter ju sjukt mycket galnare än ett gäng människor som har rånat lite. Det är härvan som ger det hela lite dignitet och får det att verka så sjukt systematiskt och ont. Tanken på tio belgiska pedofiler får en att vilja kräkas, ändå låter det inte hälften så vansinnigt som "en belgisk pedofilhärva".
Lite samma sak gäller ordet våg. När en serie random brott övergår till att bli en brottsvåg. Då jävlar är det fara och färde. Lustigt vilken laddning vissa ord sitter på.
torsdag, januari 15, 2009
Prekär situation i omklädningsrummet
Igår gick årets första träningspass ner på lunchen. Nej, det är inget nyårslöfte. Det är bara ett vanligt hederligt straff. Nu ska min kropp få fan för att den gjort mig fet och dan.
Allt gick som det skulle. Jag kom till gymmet, bytte om och sedan satte prygeln igång. Först straffade jag mitt as till kropp med 30 minuter crossoverträning. Fy fan, jag hade en puls på som värst 193. Yrseln satt som en trång träkeps men det sket jag i. I ögonvrån kunde jag se tre kollegor till (en från samma kontor och två som jag inte känner alls väl från ett annat kontor) men de såg oförskämt pigga och glada ut. Halvtränare. De körde mer fittig träning som löpband och skit. När mitt hårda weight-loss-program var över ville jag helst av allt bara kräkas över räcket och ner över alla som låg och lyfte vikter av olika slag, men gick istället på roddmaskinen och rodde 2 km i ren chock. Min kropp hatade mig och jag njöt av det. Den skrek efter vattnet som för länge sedan var slut men min hjärna bad den att dra åt helvete. No treat for fat meat!
Efteråt linkade jag som en vietnamveteran upp till omklädningsrummet och började byta om inför helbrägdagörelsen (duschen). Då såg jag att jag i morgondimman hade glömt att packa ner en handduk. Helvetes jävla skit hann jag tänka innan jag paralyserades av stress inför situationen. Handduk är fan det sämsta man kan glömma i en träningsväska. Allt annat går att lösa. Jag letade som en idiot och tittade igenom varenda fack i väskan som om det verkligen fanns en rimlig chans att jag råkat packa ner ett badlakan i det lilla innerfacket avsett för plånbok och nycklar etc. Allt jag hittade var ett par extra kallingar och ett par extra strumpor.
Jag gick in i duschrummet där mina tre kollegor redan stod. Utan handduk, vilket i sig kändes väldigt udda, och utan att säga något. Nu började hjärnan arbeta. Hur skulle jag lösa situationen? Det stod mellan det mycket kymiga i att bli tvungen att fråga om jag kunde få låna en av kollegornas handduk. Det är en ganska laddad grej (för mig) och jag kände mig inte riktigt redo att bli handdukssvåger med en arbetskompis. Dessutom var den som jag känner bäst färdig och borta före jag ens hade hunnit smälta min idiotmiss. Kvar var bara de två som jag mer eller mindre bara känner vid namn. Det kanske låter löjligt men det kändes verkligen inte hundra att försöka tigga till sig en av deras handdukar och sedan stå där och torka kuk och pung m.m. som att vi växt upp ihop. Istället väntade jag ut dem, till de hade gått, vilket innebar att jag fick duscha onormalt länge. Jag han nästan få russinfingrar. Hela tiden tänkte jag att det här kommer jag nog kunna skratta åt en dag men just då var allting svart.
En kort stund funderade jag på att smyga in på toa och torka mig med pappersservetter men pallade inte med den freakfaktor jag skulle brännmärkas med ifall någon kom på mig med att komma ut helt näck från toaletten. Det och att jag då skulle bli tvungen att stå i piss och smuts med mina bara fötter. Ytterst oattraktivt. Så jag valde det sista alternativet. Mina extrakallingar.
Jag ställde mig och hoppade som ett riktigt psyko i duschrummet och vred ur håret, för att bli av med så mycket vatten som möjligt och minska vattenmängden på den stundande avrinningen vid skåpet. Det fungerade sådär kan jag säga. Blött som fan blev det och killarna som hade skåpen bredvid mig undrade nog varför i helvete jag började flytta runt mina grejer istället för att torka mig. Just då ångrade jag mitt val men då var det försent. Jag ville att mina skåpsgrannar skulle gå men de sölade som fan. Till slut var jag tvungen att börja torka mig för att de inte skulle tro att jag gick till gymmet för att nöjeshänga näck i omklädningsrummet. Jag plockade upp mina extrakallingar och började torka mig. Är det någon som förstår hur blöt man fortfarande är när man har torkat hela sin kropp med ett par kallingar? Jävligt blöt kan jag upplysa er om.
När de äntligen hade gått trodde jag att jag var ensam i omklädningsrummet och trädde extrasockarna på händerna och började halvhjälpligt torka håret. Då går plötsligt en eftersläntare förbi och jag får en mycket konstig blick. En sådan blick jag troligen själv hade kastat åt någon som står naken i ett omklädningsrum med en strumpa på varje hand och rufsar sig i håret.
Fy fan vad jag led.
Jag kan lätt säga att det var den finskaste lunchtimman i mannaminne men jag överlevde med förståndet i behåll. När jag kom ut på gatan gick jag på lättare fötter mot jobbet än någonsin. Jag kände mig uppriktigt tacksam att pärsen var över. Nästa gång blir jag handdukssvåger med precis vem som helst före att återuppleva den ångesten.
Allt gick som det skulle. Jag kom till gymmet, bytte om och sedan satte prygeln igång. Först straffade jag mitt as till kropp med 30 minuter crossoverträning. Fy fan, jag hade en puls på som värst 193. Yrseln satt som en trång träkeps men det sket jag i. I ögonvrån kunde jag se tre kollegor till (en från samma kontor och två som jag inte känner alls väl från ett annat kontor) men de såg oförskämt pigga och glada ut. Halvtränare. De körde mer fittig träning som löpband och skit. När mitt hårda weight-loss-program var över ville jag helst av allt bara kräkas över räcket och ner över alla som låg och lyfte vikter av olika slag, men gick istället på roddmaskinen och rodde 2 km i ren chock. Min kropp hatade mig och jag njöt av det. Den skrek efter vattnet som för länge sedan var slut men min hjärna bad den att dra åt helvete. No treat for fat meat!
Efteråt linkade jag som en vietnamveteran upp till omklädningsrummet och började byta om inför helbrägdagörelsen (duschen). Då såg jag att jag i morgondimman hade glömt att packa ner en handduk. Helvetes jävla skit hann jag tänka innan jag paralyserades av stress inför situationen. Handduk är fan det sämsta man kan glömma i en träningsväska. Allt annat går att lösa. Jag letade som en idiot och tittade igenom varenda fack i väskan som om det verkligen fanns en rimlig chans att jag råkat packa ner ett badlakan i det lilla innerfacket avsett för plånbok och nycklar etc. Allt jag hittade var ett par extra kallingar och ett par extra strumpor.
Jag gick in i duschrummet där mina tre kollegor redan stod. Utan handduk, vilket i sig kändes väldigt udda, och utan att säga något. Nu började hjärnan arbeta. Hur skulle jag lösa situationen? Det stod mellan det mycket kymiga i att bli tvungen att fråga om jag kunde få låna en av kollegornas handduk. Det är en ganska laddad grej (för mig) och jag kände mig inte riktigt redo att bli handdukssvåger med en arbetskompis. Dessutom var den som jag känner bäst färdig och borta före jag ens hade hunnit smälta min idiotmiss. Kvar var bara de två som jag mer eller mindre bara känner vid namn. Det kanske låter löjligt men det kändes verkligen inte hundra att försöka tigga till sig en av deras handdukar och sedan stå där och torka kuk och pung m.m. som att vi växt upp ihop. Istället väntade jag ut dem, till de hade gått, vilket innebar att jag fick duscha onormalt länge. Jag han nästan få russinfingrar. Hela tiden tänkte jag att det här kommer jag nog kunna skratta åt en dag men just då var allting svart.
En kort stund funderade jag på att smyga in på toa och torka mig med pappersservetter men pallade inte med den freakfaktor jag skulle brännmärkas med ifall någon kom på mig med att komma ut helt näck från toaletten. Det och att jag då skulle bli tvungen att stå i piss och smuts med mina bara fötter. Ytterst oattraktivt. Så jag valde det sista alternativet. Mina extrakallingar.
Jag ställde mig och hoppade som ett riktigt psyko i duschrummet och vred ur håret, för att bli av med så mycket vatten som möjligt och minska vattenmängden på den stundande avrinningen vid skåpet. Det fungerade sådär kan jag säga. Blött som fan blev det och killarna som hade skåpen bredvid mig undrade nog varför i helvete jag började flytta runt mina grejer istället för att torka mig. Just då ångrade jag mitt val men då var det försent. Jag ville att mina skåpsgrannar skulle gå men de sölade som fan. Till slut var jag tvungen att börja torka mig för att de inte skulle tro att jag gick till gymmet för att nöjeshänga näck i omklädningsrummet. Jag plockade upp mina extrakallingar och började torka mig. Är det någon som förstår hur blöt man fortfarande är när man har torkat hela sin kropp med ett par kallingar? Jävligt blöt kan jag upplysa er om.
När de äntligen hade gått trodde jag att jag var ensam i omklädningsrummet och trädde extrasockarna på händerna och började halvhjälpligt torka håret. Då går plötsligt en eftersläntare förbi och jag får en mycket konstig blick. En sådan blick jag troligen själv hade kastat åt någon som står naken i ett omklädningsrum med en strumpa på varje hand och rufsar sig i håret.
Fy fan vad jag led.
Jag kan lätt säga att det var den finskaste lunchtimman i mannaminne men jag överlevde med förståndet i behåll. När jag kom ut på gatan gick jag på lättare fötter mot jobbet än någonsin. Jag kände mig uppriktigt tacksam att pärsen var över. Nästa gång blir jag handdukssvåger med precis vem som helst före att återuppleva den ångesten.
onsdag, januari 14, 2009
Jävlar i min lilla blogglåda!
Jag har gått och blivit nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin "vardag". Jag ska villigt erkänna att jag igår kväll knappt visste vad det var. Jag visste att några bloggare jag tycker väldigt mycket om hade nominerat mig, t.ex. Ulrika Good och Tyskungen. Jag trodde givetvis inte att jag skulle komma med på shortlist. Det vore ju helt befängt. Men det gjorde jag. Sjukt. Kul. Fast jag är såklart inte dummare än att jag fattar att jag är helt rökt när jag tittar på konkurrentuppställningen.
Nu har jag i alla fall vattenkammat mig, tagit på lite luktagottvatten och putsat upp min profil lite. Korrigerat till min rätta ålder och tagit bort det fåniga epitetet "turbopappa" som jag har blivit frågad om så många gånger men aldrig kunnat svara. Det var något jag skrev när jag skapade bloggjäveln sommaren 2005.
Jag antar att omröstningen börjar snart och jag kommer att vara extremt glad för alla som röstar på mig.
Etiketter:Stora Bloggpriset
tisdag, januari 13, 2009
Karriärsknullare
Nu sitter jag här och stör ögona ur mig på Patrick Ekwall. Sveriges största skämt till sportjournalist (en yrkestitel som i sig vittnar om total talanglöshet när det kommer till utövandet av både sport och all form av vettigt skrivande). Hans jävla muppspekulationer kring huruvida Johanna Frisk och Marta ligger med varandra. Det handlar om att båda ska gå över till samma klubb. I Patricks värld betyder det att de knullar varandra. Som om det skulle spela någon roll ifall det råkar vara så.
Men Patte talar av egen erfarenhet. Enda anledningen till att han är på TV4 är nämligen för att han under så många år lydigt har utforskat varenda kroppshåla på Peppe "Pimpmouth" Eng (och vice versa) så fort tillfälle bjuds.
Eller?
Men Patte talar av egen erfarenhet. Enda anledningen till att han är på TV4 är nämligen för att han under så många år lydigt har utforskat varenda kroppshåla på Peppe "Pimpmouth" Eng (och vice versa) så fort tillfälle bjuds.
Eller?
Guldbaggegalan
Glodde på guldbaggegalan igår. Fattar inte varför jag utsätter mig för det varje år. Alla dessa galor hela tiden. Dassigare gala får man dock leta efter. Inte ens TV4 hade gjort det sämre. Risig programvärd (Johan Glans har verkligen tappat allt), Krystade utdelare, torftig, urvattnad och tillrättalagd underhållning. För att inte tala om så bajsnödigt tråkiga vinnartal att jag fick lust att spontanlavettera upp hela den svenska skådespelarkåren. Börjar det inte bli lite väl långrandigt när varenda jävel, år efter år står och håller en tackdragning och specar ner precis alla som varit med och gjort filmen och några till. Regissören, producenten, fotografen, klippmongot, scriptan, statiskter och ner till pryo-eleven som gratisjobbade med att bära sladdar. Fy fan vad jag skiter i det. Kan de inte bara säga tack till alla som jobbat med filmen och sedan säga nåt kul? Lite mäktigt mellansnack.
Orkar inte se (och framförallt höra) Persbrant gå upp en gång till och släpa sig igenom sin skit. Han borde väl ha vana nog att hitta på något lite mer underhållande vid det här laget. Jag saknar ett moodyson-utbrott eller något i den stilen. Sällan har jag skådat något torrare än den filmarbetande publiken. De såg nästan ut att kunna självantända närsomhelst. Det enda som var kul var att se hur Torkel Peterson hårdhatade Johan Glans när han gång på gång försökte skoja till det med lite homoerotik och göra sig rolig över Patrik 1,5.
Orkar inte se (och framförallt höra) Persbrant gå upp en gång till och släpa sig igenom sin skit. Han borde väl ha vana nog att hitta på något lite mer underhållande vid det här laget. Jag saknar ett moodyson-utbrott eller något i den stilen. Sällan har jag skådat något torrare än den filmarbetande publiken. De såg nästan ut att kunna självantända närsomhelst. Det enda som var kul var att se hur Torkel Peterson hårdhatade Johan Glans när han gång på gång försökte skoja till det med lite homoerotik och göra sig rolig över Patrik 1,5.
måndag, januari 12, 2009
Viktigt filmtips i genren bad mother...
För att fortsätta mitt uppmärksammande av badass-filmer vill jag tipsa om att TV4 Film har det goda omdömet att visa den klassiska bronsonrullen Mr. Majestyk ikväll klockan 22.50 (bästa sändningstid).
När filmen kom 1974 stod det på affischerna: "He didnt want to be a hero, until they pushed him too far". Kanske världens fränaste tagline. Bronson spelar Vince Majestyk (fan, om jag hade fått välja ett nytt efternamn alltså...) en före detta vietnamveteran tillika "hård jävel" som nyligen blivit övertygad pacifist som inget hellre vill än odla vattenmeloner i lugn och ro. Oturligt nog råkar maffian finna det stora nöjet i att pressa alla farmare i området på deg. Herr Majestyk vägrar självklart att betala, vilket tvingar odygdspåsarna att ta till fulknep som att skjuta sönder hela hans vattenmelonskörd med maskingevär. Men då passerar de också gränsen där Majestyk lägger pacifismen på hyllan och svarar upp med det han är bäst på. Blodshämnd. Utgången är ett faktum precis som det alltid är när Bronsons karaktärer slutar se mellan fingrarna på buset.
Jag funderar på om jag ska föreslå filmkväll för J. Hon kommer älska den. Hon kan inte få nog av hårda män på film.
När filmen kom 1974 stod det på affischerna: "He didnt want to be a hero, until they pushed him too far". Kanske världens fränaste tagline. Bronson spelar Vince Majestyk (fan, om jag hade fått välja ett nytt efternamn alltså...) en före detta vietnamveteran tillika "hård jävel" som nyligen blivit övertygad pacifist som inget hellre vill än odla vattenmeloner i lugn och ro. Oturligt nog råkar maffian finna det stora nöjet i att pressa alla farmare i området på deg. Herr Majestyk vägrar självklart att betala, vilket tvingar odygdspåsarna att ta till fulknep som att skjuta sönder hela hans vattenmelonskörd med maskingevär. Men då passerar de också gränsen där Majestyk lägger pacifismen på hyllan och svarar upp med det han är bäst på. Blodshämnd. Utgången är ett faktum precis som det alltid är när Bronsons karaktärer slutar se mellan fingrarna på buset.
Jag funderar på om jag ska föreslå filmkväll för J. Hon kommer älska den. Hon kan inte få nog av hårda män på film.
Clint väcker ont blod i familjen
Vi såg Clint Eastwoods nya film Gran Torino i lördags. Jag gillade den. Eastwood spelar en gammal sur och bitter rasistgubbjävel av vidrigaste sort och han gör det bra. För de som delar min förkärlek för hårda män på film, som tycker att Dirty Harry tillhör toppskiktet bland de hårdaste av alla hårda kommer Gran Torino bli en njutning. Det är en old school Clint, en åttioårig Harry Callahan som går runt och morrar, väser och pratar med tänderna hårt sammanbitna, som bara han kan. Och som han gör så jävla bra.
Efter filmen frågade jag vad J tyckte. Hon sa att det var en trea men ville sedan lämna ämnet. Jag försökte pruta upp den till en svag fyra eftersom jag fortfarande var i extas över de klassiska munlädret men icke. Idag fick jag reda på att hon tyckte det var en tvåa, att hon bara sagt trea för att min moder var med och såg filmen och för att hon var rädd att det skulle bli en hätsk stämning. Hon hade en poäng. Vi har haft våra filmbråk förr. De kan bli rätt ugly.
Jag förlåter såklart J för att hon är så barnslig att hon inte kan ge filmen ett rättmätigt betyg. Jag älskar henne trots att hon inte vill "sänka" sig till en sådan nivå enbart på grund av intellektuella skäl. Jag vet nämligen att hon satt är med samma sköna gåshud i magen som jag när Clint tog sin risiga pickup och åkte över till en bråkstake som jävlats med hans nyfunne vän. När han drog ut aset på går'n, sparkade honom i ansiktet ett par gånger och till sist slet fram en picka och kör sin legendariska Dirty Harry-rutin. Hon ville bara inte erkänna det. Hon är för fin för att gilla hårda män på film öppet. Men det är lugnt. För jag vet att hon gör det i smyg.
Jag skulle kunna enas med henne om att det är en stark trea. Det är mitt sista bud.
Efter filmen frågade jag vad J tyckte. Hon sa att det var en trea men ville sedan lämna ämnet. Jag försökte pruta upp den till en svag fyra eftersom jag fortfarande var i extas över de klassiska munlädret men icke. Idag fick jag reda på att hon tyckte det var en tvåa, att hon bara sagt trea för att min moder var med och såg filmen och för att hon var rädd att det skulle bli en hätsk stämning. Hon hade en poäng. Vi har haft våra filmbråk förr. De kan bli rätt ugly.
Jag förlåter såklart J för att hon är så barnslig att hon inte kan ge filmen ett rättmätigt betyg. Jag älskar henne trots att hon inte vill "sänka" sig till en sådan nivå enbart på grund av intellektuella skäl. Jag vet nämligen att hon satt är med samma sköna gåshud i magen som jag när Clint tog sin risiga pickup och åkte över till en bråkstake som jävlats med hans nyfunne vän. När han drog ut aset på går'n, sparkade honom i ansiktet ett par gånger och till sist slet fram en picka och kör sin legendariska Dirty Harry-rutin. Hon ville bara inte erkänna det. Hon är för fin för att gilla hårda män på film öppet. Men det är lugnt. För jag vet att hon gör det i smyg.
Jag skulle kunna enas med henne om att det är en stark trea. Det är mitt sista bud.
lördag, januari 10, 2009
Dags att komma ur garderoben
Idag fyller den lille späda och äventyrslystna belgaren Tintin 80 år. Grattis! Men jag tycker att det kanske vore på sin plats att han kommer ut ur den där tråkiga jävla garderoben snart. Jag fattar att det skulle blivit rabalder om han försökte leva som öppet homosexuell på 30-talet men idag skulle det väl knappast vara en big deal. Dessutom har väl alla fattat att han är bög vid det här laget.Jag menar, killen har noll intresse av det motsatta könet och ses aldrig, verkligen aldrig i sällskap med några kvinns. Istället bor han och hänger all sin tid med en råbarkad, alkoholiserad och allmänt vulgär sjöbuse (Haddock) på dennes slott Moulinsart. Toyboy-vibbar någon? De verkar inte ha så värst mycket gemensamt så jag är ganska säker på att det är en rent sexuell relation mellan de båda. Tintin är en klassisk bear lover som älskar att bli manhandlad av sin skäggige brutus. Det finns tveklöst en mystisk spänning mellan de båda karaktärerna, många undertryckta känslor, och jag misstänker att en smygtitt i deras sängkammare skulle fått självaste Tom of Finland att rodna.
Jag får lite betänkligheter kring Tintins moral. Det känns som att han utnyttjar Haddock. Han bor på ett lyxigt gods får alla förplägnad omhändertagen och troligen alla sina resor betalda mot att han låter Haddock stilla sina köttsliga lustar med Tintins lilla gosskropp. Fast det är ju ingen annans angelägenhet. De får ju leva hur de vill. Bara de är glada.
Men jag tycker att idag skulle vara ett bra läge för Tintin att lägga korten på borden nu när han kommit så till åren och allt.
fredag, januari 09, 2009
Barn med vapen
Jag såg en jättebra och tänkvärd dokumentär igår på TV4. Den var så fin. Amerikanska familjer som älskar att frossa i vapen. Stora som små. Vapenentusiasterna kände sig lite förminskade av att vapenlagen ens diskuterades. För dem var lösningen på alla problem vapen. Ju fler desto bättre. Dessutom står det ju i författningen att det är varje amerikans rättighet att äga vapen. Det är lika lättillgängligt som smågodis i en videobutik.
I dokumentären fick vi följa med tre familjer och höra dem argumentera för sin fantastiska hobby (rättighet) och se dem ta hand om sina små älsklingar. En råkristen familj såg ingen motsättning alls mellan sin livsåskådning och det faktum att de packade sitt hem med vapen som att det var ett jävla mobilisringsförråd. Tillsammans åkte de på familjeutflykter till skjutbanor, kulsprutefestevaler (ja det är sant) där hela familjer fick prova på det sköna i att skjuta sönder prylar med en automatkarbin. Den stoltaste fadern jag sett var där och mallade sig nästan till extas över att hans sexårige son var så potent att han upprepade gånger avfyrade präktiga automateldsalvor med en uzi. Det var vackert att se sådan familjeglädje. Den kristna pappan skröt brett om hur han hade kommit på idén och provat att bygga ett litet smidigt halvautomatiskt stadsskyttegevär anpassat för barn. Ett sådant gevär de amerikanska trupperna använder för fullt för att blåsa hål på dumma irakier. Det hade hans 9-åriga dotter lagt vantarna på. En riktigt skön liten unge som förklarade att hon gillade att skjuta maskingevär eftersom det var så skönt att inte behöva tänka, till skillnad från hur det var i skolan.
Jag antar att den kristna familjen inte var så jätteintresserade av de avsnitten i bibeln där det pratas om att vända andra kinden till o.s.v. På frågan om pappan skulle kunna tänka sig att använda sitt vapen vid tex ett inbrott var svaret nästan ett hånskratt till ja. Det var så självklart. "De flesta konflikter avgörs med första skottet", sa han och skärpte till sig. Mamman i familjen förde också ett fint resonemang kring att barn borde få bära vapen i skolan, som ett led i att få bukt med alla skolmassakrer. Det är oklart hur hon tänkte där. Jag blev en smula förvirrad av hennes smartness. Hon menade i alla fall att om man visste att andra barn hade vapen på sig så skulle man vara rädd för att försöka sig på en massaker. Mmmm... Jättebra idé. Jag ryser när jag tänker på hur hon på fullaste allvar skulle tycka att det kändes lite tryggare att skicka iväg sina feta och missanpassade barn packade med diverse handeldvapen i ryggan. Den äldste sonen var så nära utvecklingsstörd man kan komma och att han skulle flippa och dra fram en liten smidig mp5:a när han blev kränkt av sina skolkamrater nästa gång låg nog inte jättelångt borta.
En annan pappa anmälde sin son (sexårsåldern) till en specialkurs i vapensäkerhet. Han tyckte nog själv att han var sjukt ansvarstagande. Intervjuaren frågade vad han tyckte om att andra människor kanske hade synpunkter på att han lät sin son hålla på med vapen som en del i uppfostran. Då fick mannen den där läskiga sydstatsvreden i blicken och svarade snäsigt "I tell them to mind their own business". Annars, eller vaddå?
Dokumentären väckte stark avsmak hos mig. De var så jävla dumma i huvudet och det blev ganska tydligt varför USA toppar världens statistik över dödsskjutningar. Frågan är hur så många har lyckats att mota bort evolutionen så effektivt. De är kvar på apstadiet. Fy fan.
Ett hårt jobb
Sitter och läser lite dagstidningar på nätet. En artikel handlar om männen bakom det stora postrånet förra året. Samtliga verkar såklart syssla med ganska ljusskygg verksamhet men en av dem beskrivs som "yrkesförbrytare". Vilket jävla jobb. Det är att ta kriminaliteten till sitt absoluta max.
Det är en grej att vara rånare, mördare, kidnappare eller bedragare. Det är en nisch. Ett fack. Men att ge sig på att syssla med lite ospec förbryteri verkar vara ett hårt slitjobb. Roddigt. Man får passa sig så man inte råkar utföra nåt lagligt i all hast. Då är hela ens rykte kört i botten.
Det är en grej att vara rånare, mördare, kidnappare eller bedragare. Det är en nisch. Ett fack. Men att ge sig på att syssla med lite ospec förbryteri verkar vara ett hårt slitjobb. Roddigt. Man får passa sig så man inte råkar utföra nåt lagligt i all hast. Då är hela ens rykte kört i botten.
torsdag, januari 08, 2009
Kodfrossa
Här är 15 stycken rykande färska Spotify invites:
(Tack så mycket till bloggfrossas spotify-socker-pappor; Fredrik och Ola)
6MtMZzf3PuigG7S7
uNYxJ4C4GfNfqmBM
aLUcEc6JD7kC6PYH
K3VmeYMunnDBawa3
6fWgSLXNAaZuM8ye
Zqak5gd6fXPYZZiG
ymFJZTqE4fn5xqi7
PFna26gqHnX5XiM5
t4WBgFeyWhJCWViF
Ljt2Mix8mjfBpSAK
d2gdJGXbzXWBxcAc
jRn9qbaFCY7jkFzy
L4cxxd6M9kRP534U
EjWGaiJZMkeN9Rdi
q6NBqCmikLHnHWB3
(Tack så mycket till bloggfrossas spotify-socker-pappor; Fredrik och Ola)
Med risk för att bli tjatig
Jag hade tänkt sluta lägga ut invites till det däringa spotify men nu råkar jag ha kommit över en hel drös. Närmare bestämt 15 st. Så om någon fortfarande inte har ett konto kommer det att finnas att hämta härnågon gång under dagen.
Over and out
Over and out
tisdag, januari 06, 2009
"Wells-slaget"
Jag läste precis att det börjar lipas lite bland deltagarna i den nya upplagan av Körslaget. De tycker att Wells har fördelar gentemot andra körledare eftersom han är så erfaren. Buhuu!
Egentligen borde rhapsodyskiten bara ligga honom i fatet eftersom det är så jävla värdelöst, men bönnerna verkar älska det där Wells-svinet lika mycket som de älskar sina barn och då är det ju faktiskt så att han har en liten fördel. Men jag tycker de är lite försiktiga i sin kritik. Utan att vara särskilt insatt är det väl ganska uppenbart hur jävla uppgjort det där bajsprogrammet är. TV4 tjänar som bekant fett med kulor på Robert Wells och hans äckligt tillrättalagda covershower. De köper rättigheterna till allt han gör och nu har Robert bökat sig så långt upp i stolgången på Janne Sherman att han inte ens kan hitta ut längre. TV4 har helt enklelt inte råd att låta Robert Wells förlora mot någon lismande uddevallatonnis eller jävla Nanne Grönwall. För då skulle han bli sur och det vill ingen riskera.
Så det är inget att göra. Alla vi som hatar Wells kommer få lida genom de här veckorna tills programmet är över och löpsedlarna äntligen dör ut. Man kan ju alltid hoppas på ett världskrig eller en global katastrof. Då kanske, men bara kanske, att kvällspressclownerna hade lyckats rikta sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Annars är det bara till att bita i kudden och blunda som gäller... Men det är lugnt, jag börjar bli van.
Det enda jag riktigt kan glädjas åt är att Tito-Beltran-affären brände bort ett års rapsodihelvete ur historien. Varken Wells eller TV4 kommer kunna tjäna en spänn på det smutsiga materialet eftersom det stinker så mycket peddo. Bara att slänga och glömma. Det enda som arkiverats från Tito-året är troligen Wells smaklösa särfrilla vad det verkar.
Etiketter:robert wells, körslaget
Egentligen borde rhapsodyskiten bara ligga honom i fatet eftersom det är så jävla värdelöst, men bönnerna verkar älska det där Wells-svinet lika mycket som de älskar sina barn och då är det ju faktiskt så att han har en liten fördel. Men jag tycker de är lite försiktiga i sin kritik. Utan att vara särskilt insatt är det väl ganska uppenbart hur jävla uppgjort det där bajsprogrammet är. TV4 tjänar som bekant fett med kulor på Robert Wells och hans äckligt tillrättalagda covershower. De köper rättigheterna till allt han gör och nu har Robert bökat sig så långt upp i stolgången på Janne Sherman att han inte ens kan hitta ut längre. TV4 har helt enklelt inte råd att låta Robert Wells förlora mot någon lismande uddevallatonnis eller jävla Nanne Grönwall. För då skulle han bli sur och det vill ingen riskera.
Så det är inget att göra. Alla vi som hatar Wells kommer få lida genom de här veckorna tills programmet är över och löpsedlarna äntligen dör ut. Man kan ju alltid hoppas på ett världskrig eller en global katastrof. Då kanske, men bara kanske, att kvällspressclownerna hade lyckats rikta sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Annars är det bara till att bita i kudden och blunda som gäller... Men det är lugnt, jag börjar bli van.
Det enda jag riktigt kan glädjas åt är att Tito-Beltran-affären brände bort ett års rapsodihelvete ur historien. Varken Wells eller TV4 kommer kunna tjäna en spänn på det smutsiga materialet eftersom det stinker så mycket peddo. Bara att slänga och glömma. Det enda som arkiverats från Tito-året är troligen Wells smaklösa särfrilla vad det verkar.
Etiketter:robert wells, körslaget
Ansiktsmålare och oskyldiga störobjekt
Svt1 sänder just nu hockeyfinalen i Junior-VM. Sverige möter Kanada och någon intervjuar två riktiga böfa som har målat sig i ansiktet. Jag vet inte vad det är men jag har inget förtroende för människor som har dille på att måla sig i ansiktet så fort det vankas idrott. Det är något jävligt rubbat över det.
Sprtnytts Marie Lehman är på plats med hockeymogulen Niklas Wikegård. Jag vet inte varför jag gillar honom. Han är så jävla inkörd på hockey. Hockey hockey hockey. Det är hans allt. Hans blick är alltid tom och pupillerna är lika stora som hockeypuckar så man ser rätt in i skallen på honom och där finns ingenting. Utöver hockey då. Enda gången man får se honom riktigt glad är när landslaget tar guld. Då ser han kåt och levande ut helt plötsligt. Så egentligen borde jag inte gilla honom. Men jag gör det.
Marie Lehman däremot gillar jag inte. Varje gång jag ser henne tänker jag på att hon mobbar barn och att det var därför hon fick sparken från lilla sportspegeln. Det är inte alls sant (vad jag vet) men J lurade i mig det i somras och nu är barnmobbare det första jag tänker så fort hon kommer i bild. J sa att hon hade retat en kille som skulle kasta bollar i små hål och kanske lyckas vinna en svinful t-shirt eller kanske ett tennisracket i bästa fall. Han hade missat och hon hade i sändning sagt att han var en jävla sopa och gått på om hans totala brist på bollkontroll så att han började lipa och då hade hon bara skrattat rått. Lustigt att jag gick på det. Eller inte bara gick på det förresten. Jag hummade och sa instämmande att jag också hade hört att hon var ett as mot barn. Fast det hade jag inte alls hört. Jag har faktiskt ingen aning om hur hon är med kids.
I alla fall tar det alltid en stund innan jag kommer på mig själv och korrigerar bilden. Inom mig hoppades jag nog att det skulle vara sant. Det låter så jävla sataniskt att låta en programledare som hatar barn hålla i ett barnprogram. Det skulle vara höjden av dålig smak. Alltid när jag kommer på att det inte är sant minns jag också hur dum jag kände mig när J pekade och skrattades så hon nästan kvävdes för att jag gått på hennes konstiga lur. Där jag satt med öppen mun och störde mig på Marie Lehman utan någon riktig anledning.
Lika jävla dum som en ansiktsmålare.
Sprtnytts Marie Lehman är på plats med hockeymogulen Niklas Wikegård. Jag vet inte varför jag gillar honom. Han är så jävla inkörd på hockey. Hockey hockey hockey. Det är hans allt. Hans blick är alltid tom och pupillerna är lika stora som hockeypuckar så man ser rätt in i skallen på honom och där finns ingenting. Utöver hockey då. Enda gången man får se honom riktigt glad är när landslaget tar guld. Då ser han kåt och levande ut helt plötsligt. Så egentligen borde jag inte gilla honom. Men jag gör det.
Marie Lehman däremot gillar jag inte. Varje gång jag ser henne tänker jag på att hon mobbar barn och att det var därför hon fick sparken från lilla sportspegeln. Det är inte alls sant (vad jag vet) men J lurade i mig det i somras och nu är barnmobbare det första jag tänker så fort hon kommer i bild. J sa att hon hade retat en kille som skulle kasta bollar i små hål och kanske lyckas vinna en svinful t-shirt eller kanske ett tennisracket i bästa fall. Han hade missat och hon hade i sändning sagt att han var en jävla sopa och gått på om hans totala brist på bollkontroll så att han började lipa och då hade hon bara skrattat rått. Lustigt att jag gick på det. Eller inte bara gick på det förresten. Jag hummade och sa instämmande att jag också hade hört att hon var ett as mot barn. Fast det hade jag inte alls hört. Jag har faktiskt ingen aning om hur hon är med kids.
I alla fall tar det alltid en stund innan jag kommer på mig själv och korrigerar bilden. Inom mig hoppades jag nog att det skulle vara sant. Det låter så jävla sataniskt att låta en programledare som hatar barn hålla i ett barnprogram. Det skulle vara höjden av dålig smak. Alltid när jag kommer på att det inte är sant minns jag också hur dum jag kände mig när J pekade och skrattades så hon nästan kvävdes för att jag gått på hennes konstiga lur. Där jag satt med öppen mun och störde mig på Marie Lehman utan någon riktig anledning.
Lika jävla dum som en ansiktsmålare.
måndag, januari 05, 2009
Ge en liten bit
Är det någon mer än jag som ryser varje gång Dolph Lundgren plötsligt dyker upp i MQ:s reklamfilm (Give a little bit...) och flörtar lite in i kameran?
Man sitter där och har av vana nästan börjat nynna med i den där jävla låten så dyker den där sönderblonderade solariebjässen plötsligt upp och putar med läpparna och flinar lite kroppsbyggarsensuellt rätt in i kameran. Jag vänjer mig inte. Det känns som att han tafsar på mig rakt genom kameran. Brrr...
Vad fan gör han i reklamen överhuvudtaget? Var det rea eller fanns det ingen rysk karaktär att rollbesätta i någon film längre... eller, är han hemma för att repa inför nästa Ladies Night? Jag blir hur som helst sjukt osugen på välgörenhet när jag ser Dolph. Nästan tvärt om. Jag får lust att sätta in ett par hundringar till något vapenföretag som det går lite knackigt för eller köpa några limpor cigg. Konstigt statement kanske men ingen nödställd får en spänn ur min plånka så länge Dolph skändar min sinnesfrid.
Läste förresten att Dolph är castad till en ny vulgoaction där bland annat han och Stallone ska spela legosoldater. Jag vågar nästan mina kulor på att det blir en råflopp. Det blir lagom trovärdigt att någon mentalt frisk människa skulle välja att anlita två femtiplussare när en diktator ska störtas. Fast det är klart, båda har ju bestrålat sina lekamen med ultraviolett ljus under såpass många mantimmar att deras hud har utvecklats till kevlar. Ganska praktisk.
Man sitter där och har av vana nästan börjat nynna med i den där jävla låten så dyker den där sönderblonderade solariebjässen plötsligt upp och putar med läpparna och flinar lite kroppsbyggarsensuellt rätt in i kameran. Jag vänjer mig inte. Det känns som att han tafsar på mig rakt genom kameran. Brrr...
Vad fan gör han i reklamen överhuvudtaget? Var det rea eller fanns det ingen rysk karaktär att rollbesätta i någon film längre... eller, är han hemma för att repa inför nästa Ladies Night? Jag blir hur som helst sjukt osugen på välgörenhet när jag ser Dolph. Nästan tvärt om. Jag får lust att sätta in ett par hundringar till något vapenföretag som det går lite knackigt för eller köpa några limpor cigg. Konstigt statement kanske men ingen nödställd får en spänn ur min plånka så länge Dolph skändar min sinnesfrid.
Läste förresten att Dolph är castad till en ny vulgoaction där bland annat han och Stallone ska spela legosoldater. Jag vågar nästan mina kulor på att det blir en råflopp. Det blir lagom trovärdigt att någon mentalt frisk människa skulle välja att anlita två femtiplussare när en diktator ska störtas. Fast det är klart, båda har ju bestrålat sina lekamen med ultraviolett ljus under såpass många mantimmar att deras hud har utvecklats till kevlar. Ganska praktisk.
Senior-tv
Kollade just på Gardells "raseriutbrott" i Stjärnorna på slottet. Han är en stor jävla lipsill men ett raseriutbrott var det inte tal om. När Gardell har lämnat rummet utbrister Kerstin Dellert att en sådan sorti allt är värd en applåd. Jag fattar ingenting. Fick hon betalt i sponk för sin medverkan?
Dellert låter som en förvirrad och spritmarinerad pälstant så fort hon öppnar käften. Loffe börjar grina och snacka om spöken när han blivit lagom röd om näsan. Och Gardell vill inte inte vara med. Dadda hink och spade. Det är inte ens bra tv. Hela jävla gänget gaggar som en fristående PRO-cell i upplösningstillstånd. Någon i inspelningsteamet borde sätta ner foten och göra något. Slänga till de gamla racken en påse mandelkubb och be dem hålla käft. Sedan kan de börja om. Alla andra säsonger har ju blivit rätt bra.
Dellert låter som en förvirrad och spritmarinerad pälstant så fort hon öppnar käften. Loffe börjar grina och snacka om spöken när han blivit lagom röd om näsan. Och Gardell vill inte inte vara med. Dadda hink och spade. Det är inte ens bra tv. Hela jävla gänget gaggar som en fristående PRO-cell i upplösningstillstånd. Någon i inspelningsteamet borde sätta ner foten och göra något. Slänga till de gamla racken en påse mandelkubb och be dem hålla käft. Sedan kan de börja om. Alla andra säsonger har ju blivit rätt bra.
söndag, januari 04, 2009
Don't blame it on the last beer...
Igår var jag ute ur lägenheten. Det var skönt. Jag kände mig fortfarande inte bra alls, men med nyårsafton färskt i minnet var de små feberslängarna och kroppsvärken inget hinder.
Vi åkte till Alingsås för att titta på deras konsthall. Den var skit. Det var bara ett rum med lite crap i. Konstintendent hälsade artigt och sedan punktmarkerade han oss. Det kändes att han ville diskutera utställningen. Jag antar att det inte händer alltförmycket under en dag på hans jobb. Själv skulle jag bli helt tokig om jag var tvungen att gå runt där hela dagarna. Vad det var för utställning? Fråga inte mig. Bajsnödigt är bara förnamnet. När jag stod och tittade på en lapptäckesvirkad madrass som låg på golvet med två sopborstar ovanpå stod snubben mindre än en halvmeter bakom och väntade på reaktion. Det var absurt. Hela situationen. Jag var på gränsen att brista ut i ett vulgärt gapflabb men lyckades hålla det inom mig och skyndade ut igen. Det var tur. det hade varit förnedrande för oss båda.
Vi tänkte att när vi ändå är i Allingsås så kan vi lika gärna passa på att fika också. Det har ju snackats om kafékulturen där. Vi kom till "Gårdscaféet". Det var skit. Bryggkaffet smakade mer lakrits än lakrits. Inte ens på en sunk-kina som haft kaffet på plattan i tre veckor smakar kaffet så uselt. Servitrisen var lika sur som kaffet och suckade som att jag förstörde hennes liv när jag beställde en bit brocccolipaj. Hon var hetsig och dryg mot alla. Jag kände att det åt på mig. Finns det något jag verkligen hatar så är det människor som jobbar inom serviceyrken trots att "serviceinriktad" är ett lika främmande begrepp för dem som molekylärbiologi är för mig. Jag skulle troligen själv bli ett riktigt grishål till kafébiträde. Därför jobbar jag heller inte med det. I övrigt kom 99% av allt ätbart från "Delicato". Så mycket för den kafékulturen.
Vi åkte hem igen och konstaterade att vårt första möte med Alingsås gav oss intrycket att det är en riktig skitstad. Men vi kan ju ha fel. I slutet av januari kommer vi tillbaka för att kolla in Elisabeth Ohlson Wallins "In hate we trust". Vi får se efter det.
Väl hemma igen kände jag mig pigg och vi bestämde oss för att det skulle vara trevligt att dricka lite öl, så vi gick till Klubb Indiean på Ritz. Det var mycket trevligt. Roliga människor och riktigt bra musik. Idag ångrar jag mig dock. Det susar i öronen och jag har jobbiga febersvallningar igen. Jag har gått tillbaka två dagar i mitt tillfrisknande. Jag borde nog ha skippat den där sista ölen. Fast egentligen undrar jag varför det alltid är den där sista stackars ölen som får klä skott för hela bakfyllan och alla dess kval. Det är inte rättvist. I retrospektiv kan jag konstatera att jag borde ha skippat allihop.
Vi åkte till Alingsås för att titta på deras konsthall. Den var skit. Det var bara ett rum med lite crap i. Konstintendent hälsade artigt och sedan punktmarkerade han oss. Det kändes att han ville diskutera utställningen. Jag antar att det inte händer alltförmycket under en dag på hans jobb. Själv skulle jag bli helt tokig om jag var tvungen att gå runt där hela dagarna. Vad det var för utställning? Fråga inte mig. Bajsnödigt är bara förnamnet. När jag stod och tittade på en lapptäckesvirkad madrass som låg på golvet med två sopborstar ovanpå stod snubben mindre än en halvmeter bakom och väntade på reaktion. Det var absurt. Hela situationen. Jag var på gränsen att brista ut i ett vulgärt gapflabb men lyckades hålla det inom mig och skyndade ut igen. Det var tur. det hade varit förnedrande för oss båda.
Vi tänkte att när vi ändå är i Allingsås så kan vi lika gärna passa på att fika också. Det har ju snackats om kafékulturen där. Vi kom till "Gårdscaféet". Det var skit. Bryggkaffet smakade mer lakrits än lakrits. Inte ens på en sunk-kina som haft kaffet på plattan i tre veckor smakar kaffet så uselt. Servitrisen var lika sur som kaffet och suckade som att jag förstörde hennes liv när jag beställde en bit brocccolipaj. Hon var hetsig och dryg mot alla. Jag kände att det åt på mig. Finns det något jag verkligen hatar så är det människor som jobbar inom serviceyrken trots att "serviceinriktad" är ett lika främmande begrepp för dem som molekylärbiologi är för mig. Jag skulle troligen själv bli ett riktigt grishål till kafébiträde. Därför jobbar jag heller inte med det. I övrigt kom 99% av allt ätbart från "Delicato". Så mycket för den kafékulturen.
Vi åkte hem igen och konstaterade att vårt första möte med Alingsås gav oss intrycket att det är en riktig skitstad. Men vi kan ju ha fel. I slutet av januari kommer vi tillbaka för att kolla in Elisabeth Ohlson Wallins "In hate we trust". Vi får se efter det.
Väl hemma igen kände jag mig pigg och vi bestämde oss för att det skulle vara trevligt att dricka lite öl, så vi gick till Klubb Indiean på Ritz. Det var mycket trevligt. Roliga människor och riktigt bra musik. Idag ångrar jag mig dock. Det susar i öronen och jag har jobbiga febersvallningar igen. Jag har gått tillbaka två dagar i mitt tillfrisknande. Jag borde nog ha skippat den där sista ölen. Fast egentligen undrar jag varför det alltid är den där sista stackars ölen som får klä skott för hela bakfyllan och alla dess kval. Det är inte rättvist. I retrospektiv kan jag konstatera att jag borde ha skippat allihop.
fredag, januari 02, 2009
Feelgood enligt J
M: Ska vi titta på film sedan?
J: Ja det tycker jag.
M: Vad tycker du... ska vi se "Milk" eller "Gerry"?
J: Hmm... Milk. Jag tror det är mer av en feelgood-film.
Så vi ska kolla på Milk idag. Gus Van Sants pinfärska drama om gay-aktivisten Harvey Milks liv och kamp för homosexuellas rättigheter i 70-talets USA. En kamp som ledde till att han precis som alla andra politiker med något innanför pallet blev ihjälskjuten (såklart) av någon vars hjärna stökats till en del av ett genarv framställt ur solida generationers tung inavel.
Alltid skönt med lite äkta feelgood on a feelbad day.
Se trailer >>
J: Ja det tycker jag.
M: Vad tycker du... ska vi se "Milk" eller "Gerry"?
J: Hmm... Milk. Jag tror det är mer av en feelgood-film.
Så vi ska kolla på Milk idag. Gus Van Sants pinfärska drama om gay-aktivisten Harvey Milks liv och kamp för homosexuellas rättigheter i 70-talets USA. En kamp som ledde till att han precis som alla andra politiker med något innanför pallet blev ihjälskjuten (såklart) av någon vars hjärna stökats till en del av ett genarv framställt ur solida generationers tung inavel.
Alltid skönt med lite äkta feelgood on a feelbad day.
Se trailer >>
Och finkulturen frodas i Majorna
JAG LOVAR!
Det här är sista kattinlägget (iaf på ett tag). Bloggfrossa ska inte bli någon nedrig kattblogg, men det händer helt enkelt inte särskilt mycket när man ligger hemma i influensa, så man får ta vara på vad som bjuds.
Igår kom jag på Ryssland med att klättra i bokhyllan. Först blev jag lätt irritetad. Jag misstänkte att han gjorde det på rent jävelskap. Sedan klämde han sig dessutom in bakom en rad en pocketböcker och sparkade ut halva hyllraden. Jag tänkte att den här katten kommer bli trubbel. Tills jag såg vilken bok han fastnat för.
Vi började gapflabba och J slet fram kameran och fotade det lilla pervot (med blixt) med tassarna rätt i kakburken så att säga. Ryssland blev förnärmad och såg lätt besvärad ut. Tror jag det. Vi kom ju på honom med att snusksurfa i biblioteket.
Jag hyser stora förhoppningar om den här katten.
Det här är sista kattinlägget (iaf på ett tag). Bloggfrossa ska inte bli någon nedrig kattblogg, men det händer helt enkelt inte särskilt mycket när man ligger hemma i influensa, så man får ta vara på vad som bjuds.
Igår kom jag på Ryssland med att klättra i bokhyllan. Först blev jag lätt irritetad. Jag misstänkte att han gjorde det på rent jävelskap. Sedan klämde han sig dessutom in bakom en rad en pocketböcker och sparkade ut halva hyllraden. Jag tänkte att den här katten kommer bli trubbel. Tills jag såg vilken bok han fastnat för.
Vi började gapflabba och J slet fram kameran och fotade det lilla pervot (med blixt) med tassarna rätt i kakburken så att säga. Ryssland blev förnärmad och såg lätt besvärad ut. Tror jag det. Vi kom ju på honom med att snusksurfa i biblioteket.
Jag hyser stora förhoppningar om den här katten.
torsdag, januari 01, 2009
Gott nytt!
Det blev ett udda nyårsfirande i den här gången. Jag kände redan i måndags att jag var på väg att bli sjuk. I tisdags var det ett faktum och igår slog influensan till med full kraft. vaknade på natten med 40 grader. En helvetesfeber som höll i sig ända till tidigt i morse. Fy fan.
Så istället för att fira med min älskling och vänner och dricka bubbel vid midnatt låg jag och svettades som Ivanhoe strax kommer göra i sitt tält. Min fantastiska flickvän fixade allting medan jag gnydde av yrsel och ledvärk och lyckades göra det bästa av den. Hon lagade hummersoppa och glace au four. Det är kärlek.
Febern gör konstiga saker med hjärnan. Jag orkade varken hetsa upp mig eller byta kanal när Robert Wells och Henry Bronett var på tv. Senare blev jag sentimental och började hulka ett par gånger. Först när vi tittade på roliga bilder som J tagit med sin mobil och sedan i slutet av Notting Hill.
Idag är det något bättre. Jag är matt och tråkig men det är förhoppningsvis på återgång nu. Så Gott nytt på er alla. Jag är snart tillbaks.
Så istället för att fira med min älskling och vänner och dricka bubbel vid midnatt låg jag och svettades som Ivanhoe strax kommer göra i sitt tält. Min fantastiska flickvän fixade allting medan jag gnydde av yrsel och ledvärk och lyckades göra det bästa av den. Hon lagade hummersoppa och glace au four. Det är kärlek.
Febern gör konstiga saker med hjärnan. Jag orkade varken hetsa upp mig eller byta kanal när Robert Wells och Henry Bronett var på tv. Senare blev jag sentimental och började hulka ett par gånger. Först när vi tittade på roliga bilder som J tagit med sin mobil och sedan i slutet av Notting Hill.
Idag är det något bättre. Jag är matt och tråkig men det är förhoppningsvis på återgång nu. Så Gott nytt på er alla. Jag är snart tillbaks.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)