söndag, februari 24, 2019

Hard Rock Nick

Det är ganska sällan nuförtiden ett fenomen eller en person fullkomligt slukar upp mig i sitt universum. Men nu har det hänt. Igen. Det började med att min kollega U uppmärksammade mig på Hard Rock Nicks existens och i över en vecka nu har jag dagligen INTE upphört att förvånas över denna minst sagt bisarra Instagram-figur. Jag greps givetvis direkt av en impuls att vilja blogga om honom men har liksom inte riktigt vetat var jag ska börja. Har inte lyckats greppa honom ännu och kommer troligen inte att lyckas med det heller. Så skitsamma – här kommer några rader.

One bad bitch!
Ok, hur beskriver man en person som har en lite starkare låga än andra? En person som mördar all konkurrens? Någon med en så uppblåst persona att den bländar skiten ur alla runt omkring så att de smälter ihop till en beige fondvägg? Ja, inte fan vet jag, men kanske kommer @hardrocknick att förvandlas till ett prejudicerande adjektiv för den typen av as till personer i framtiden.

Vid en första anblick känns Hard Rock Nick nästan lite för lätt att hata. Som om han vore gjord för det. Rent visuellt ser han ut att ha förlorat öronen mitt i en morfning mellan Anden i lampan och och Mr. T.  Men personligheten är det som gör att han verkligen sticker ut på riktigt. När det i den vanliga världen brukar räcka med EN enda riktigt dålig egenskap för att hamna i kronisk uppförsbacke så sportar Hard Rock Nick en bibeltjock lista med riktiga skitegenskaper. Men för enkelhetens skull kan vi sammanfatta det med att arrogant, självgod, stöddig, skrytsam, sexistisk, misogyn, rårasistisk och hypermytomanisk är några av hans allra mest framträdande drag.

Faktum är att Hard Rock Nick är som en inkarnation av Kenny Powers i Eastbound & Down...



...men med en minst tredubbel asshole-aura:



Näe, han framstår inte direkt som en älskvärd typ, men det är kanske just den slående likheten med Danny McBrides briljanta karaktär som gör att jag ändå har svårt att ogilla honom. Ska inte drista mig till att säga att jag gillar honom, men jag ömmar helt klart lite för honom. Han är vresig som ett helt gäng bänkalkoholister på en söndag, bara för att några kommentatorer sagt att han är 'fake flexing'. Humor uppstår eftersom han konstant refererar till sig själv som badboy, villain och hard as hell, men sedan flippar totalt vid minsta mothugg och börjar flasha (vad jag tycker ser ut att vara ganska vältummade) shoppingpåsar som evidens på sin eviga rikedom. Bonuskul att han använder en Microsoftpåse som ett av sina brottartunga bevis tycker jag. Eller att han skryter om något så fullkomligt idiotiskt som att han skulle ha köpt ett par snöcamouflagemönstrade badbrallor för 9000 spänn. Även om det faktiskt skulle vara sanning så är det ungefär som att köpa en annonsplats för att berätta att man är åretruntboende i villavagn. Den där bristen på fingertoppskänsla mitt i allt skapar helt enkelt en känsla av att det vilar något både djupt rörande och väldigt mörkt över Hard Rock Nick. Han känns jättefiktiv. Vilket han på sätt och vis också är.

Först misstänkte jag faktiskt att hela hans existens bara var ett välorkestrerat prank för att dra ner brallorna på oss alla (fortfarande fullt möjligt). Men dessvärre verkar han vara på riktigt. Bläddrar man bakåt så ser man snabbt att han har hållit på att instagramma i flera år och visa bilder på sin absurda skäggväxt, plutiga läppar, tatuerade ögonbryn, matiga fransar och skrävla om sina bilar, prylar, 11-tumspenis och alla bitches han lägrat. En sådan uthållighet har inte ens Joaquin Phoenix. Utöver fokuset på sin enorma rikedom gillar han att boosta sin egen förträfflighet i allmänhet och som som partner i synnerhet. Vid ett tillfälle hävdar han malligt att de kvinnor som han dumpar blir suicidala (och ibland "till och med" lesbiska) för att de inser att de aldrig kommer få uppleva något liknande. Så fenomenal är han tydligen. Han gör heller ingen hemlighet av hur han föredrar att utföra oralsex utan är tvärtom väldigt grafiskt bjussig på den fronten. Han gillar också att smarra i sig gott käk, vita tjejer, barley legal-pussy, all form av lyx och han tror inte på kroppsbehåring – vilket är inte så lite ironiskt med tanke på att hans eget skägg redan har blivit så meme-kompatibelt att det borde mönsterskyddas.

Jag skulle troligen kunna lista cirka tusen andra bedrövligheter men det är roligare att uppleva vansinnet själv. Hard Rock Nick eller Big Dick Nick som han själv gärna kallar sig, är säkert som ni förstår inte direkt urtypen av en svärmorsdröm. Men han har nåt. Det kräver liksom ändå en viss nivå av gränslöshet för att palla låtsas äga ett casino, massa feta lyxvillor, bilar och båtar och hävda att han kontraktförhandlar med Hollywood och ligga med porrstjärnor hela dagarna. Samtidigt som 90 % av hans innehåll helt uppenbart är skapat i solitär tillvaro i en och samma Walmart-inredda tvårummare utan en endaste annan människa i bild. På ett sätt får jag ångest. För hans skull. Han verkar leva som helt isolerad i en jättestor ljugbubbla, där han är precis allt det där han inte är på riktigt. Hade det inte varit för hans gåsaktiga sätt att skaka av sig och fortsätta i hundranittio även efter att han blir konfronterad av människor som lägger fram bevis på bluffen, då hade jag nästan varit orolig för hans liv.



Men en snabbtitt på hans instagramkonto är ett ruggigt effektivt motgift mot all form av medömkan.

I takt med att hans följarskara (fanbase som han själv kallar den) plötsligt har exploderat i antal har det även börjat flyta upp en del prekära och rent av obehagliga historier. Borde inte direkt komma som en överraskningsbomb för Hard Rock Nick för han kan ju rimligtvis inte ha trot att han skulle kunna köra en sådan shit show obemärkt hur länge som helst när han jobbar (eller har jobbat) som en av tusen lagerjobbare på Amazon. Men han bara kör på med samma övertygelse som en tv-pastor. Det är inte helt oimponerande ändå. No guts, no glory liksom.

I bakvattnet har det i alla fall dykt upp vittnesmål om att han inte bara är en obskyr internet-kändis utan även en notorisk bedragare vars rätta identitet är Aly Ashley Jash som t.ex. har stått inför rätta för att ha plockat ut flång nya bilar men borstat av sig kraven på avbetalningar som om de vore mjällflagor. Dessutom har han figurerat på youtube i en serie filmer där han lyckats ragga upp Cathrene Wreford efter att hennes förhållande med Jeff Goldblum kraschat. De drar till Las Vegas och ingår äktenskap på volley. Men säg den lycka som varar. Förhållandet slutade med besöksförbud och en minst sagt smutsig rättstvist där Aly Ashley Jash eller Hard Rock Nick som han numera kallar sig, trotsade besöksförbudet och gjorde inbrott hos Cathrene för att hämnas genom att tömma sin ändtarm i hennes diskho. Det hela låter bara för vrickat för att vara sant, men det har börjat cirkulera kopior på rättegångsprotokoll som i detalj redovisar detta så vad ska en tro?

En sak är säker i alla fall. Jag kan inte komma på en enda manusförfattare som hade kunnat dikta upp historien om Hard Rock Nick. Så mitt bästa råd just nu är att spara ett par månaders streamingkostnader genom att dumpa Netflix etc och börja frossa loss i Hard Rock Nicks skabrösa värv. Jag lovar. Ni kommer inte bli besvikna.

måndag, februari 11, 2019

Måndag

Måndagar är inte mina favoritdagar. Lika ovälkomna som en knivrånare hoppar de på en när man just börjat få smak på livet igen. Skrämmer en till lydnad. Idag var det dessutom grismåndag. Sportlovets första dag och flödet fullkomligt svämmar över av bilder och filmer på vänner, kollegor och annat löst folk som inte kan låta bli att mula en i fejset med innehåll där de aspirerar på att bli årets förälder, i olika alpina vinterlandskap. Själv kör jag på som vanligt. Håller barnen fängslade i en jämngrå göteborgsvardag, kamouflerad med lite kommunala sportlovsaktiviteter. Jag känner mig lite som en ondskefull Fritzl-typ som låter min hemstad agera metafor för den ovanligt rymliga källaren i Österrike. Då blir jag lite tom inombords.

När jag känner mig tom inombords brukar mina tankar ofrivilligt föra in mig på funderingar över allt jag inte har hunnit åstadkomma här i livet. Det är en hel del. Men för att inte deppa ihop över alla tillkortakommanden och en känsla av övermäktiga bragder brukar jag snabbt fokusera på lite lägre hängande frukter. Ett typiskt exempel är bilder av män som håller i fisk. En sådan har jag inte på mig själv men det känns som att det finns inom rimligt räckhåll. Då blir jag lite glad igen.

Fisknisse.

En man som med mallig blick står och håller i en stor stor fisk. Det är ett lika obegripligt som roligt fenomen tycker jag. Man vill imponera utan att öppet skryta. En balansakt som är dömd att misslyckas. Det måste finnas ungefär fem miljarder sådana där trofébilder där känslan hos mottagaren blir den exakt motsatta. Ändå verkar det i vissa socialgrupper vara ett obligatorisk val av profilbild. Det finns något lockande i den paradoxen. Sedan hör till saken att jag aldrig riktigt har förstått vad det är man vill kommunicera. Typ, kolla vilken stor lax jag har fångat helt själv! Eller, kolla vilken stor kuk jag har! (?)

Själv har jag tyvärr inte ens varit i närheten av att få till en sådan där klassisk hålla-i-fisken-bild ännu. Det närmsta skulle troligen vara när jag varit och handlat torskrygg på fiskbilen. Men det skulle inte vara riktigt samma grej att stå och hålla upp ett kilo nyköpt fiskfilé framför kameran. Däremot så känns det uppnåeligt om jag verkligen skulle vilja. Nu har jag förvisso aldrig haft någon större drift att skaffa mig en sådan annat än rent teoretiskt, men om jag hade haft det hade jag velat ha exakt en sådan som ovan.

fredag, februari 08, 2019

Händerna på täcket kvinna!

Religös fundamentalism är mest dåligt tycker jag. Men ibland kan det komma riktigt bra grejer ur det. Som humor.



Igår såg jag ett inlägg på Facebook där någon slags religiös stjärtkeps med kul skägg fördömde masturbation i allmänhet och kvinnlig sådan i synnerhet. Han fick lite fniss på mässandet om att klitoris är till för att göra barn (?) och att den sänder dåliga kemikalier till hjärnan om du rör den i onödan. Det är ofta kul när folk uppenbart snurrar bort sig i sådan desperat övertygelse. Själva bevisföringen låg i resonemanget att det är anledningen till att kvinnor mår så in i helvete pissigt efter att de onanerat. Ett bold statement från en fanatisk... hmm... antisjälvtillfredställelseappropriatör, av rang.

Men den stora skrattsalvan kom, precis som med andra skickliga komiker, med hans klitt-punchline: "Thats the devil's doorbell and if you keep pressing it, soon enough he will answer".

Djävulens ringklocka!! Så jäkla visuellt och fyndigt att jag faktiskt blev lite avundsjuk på formuleringen. Det är bortom fantasirikedom. Det krävs nog ett visst mått av fundamentalism för att lyckas komma upp med så aforistiska kvalitetsformuleringar.     

fredag, februari 01, 2019

Avdelningen, saker jag inte förstår mig på

Jag har kommit fram till att det finns ganska så många saker jag inte riktigt förstår mig på här i världen. Alltså inte saker jag ogillar utan saker vars existens jag accepterar men verkligen inte kan få ihop logiken kring. Det kan vara allt möjligt. Influencers till exempel. Det kan låta raljant och gubbjävligt, men jag kan på riktigt inte fatta på ett rent intellektuellt plan hur så många, uppenbart helt talanglösa människor, som kan leva på absolut snömos. Jag fattar såklart att vissa kan göra det. Det är inte svårare att förstå än kombinationen riktiga kändisar och reklam. Men att det till och med finns gymnasieprogam med influencerinriktning och att det pratas om som ett yrke är Det är en helt absurd ekvation. 

Jag fattar heller inte grejen med suröl, cronuts eller den nya fäblessen bland hipstermän – chokladpralintillverkning. Veganska köttprodukter ska vi inte ens prata om. Har nog aldrig varit närmare ett slaganfall än den gången jag var i en för mig helt ny mataffär och skulle handla middag. Jag velade runt bland gångarna medan mina stackars ögon trevade sig fram längs hyllraderna och i ren reflex höll på att poppa ur sina hålor, när de helt oförberedda registrerade produkten "tofu-bacon". Det var som en blandning mellan att råka stirra in i en svetslåga och försöka lösa en groteskt svår tankenöt. 

Talet π. ger mig nästan svindel och känslan av att famla runt i ett svart intelligenshål. Att något så bedrövligt som bondkomik fortfarande existerar är ännu mer obegripligt. Men ingenting kan mäta sig med svårighetsgraden i att försöka förstå sig på Hans Wiklunds vidunderliga hattsmak: