Nu vankas det ÅR, nytt fräscht år. Hoppas det blir ett bra. Ett att minnas.
Sitter och väntar på skjuts till lite raj-raj och tänkte att, vaffan, jag tar och skriver en blogg. Ser fram emot att ligga och svettas ikapp med Ivanhoe imorgon. Eller är det på trettondagsafton?
Hur som helst. Gott nytt på eder alla. Vi ses på andra sidan och då får jag kanske lov att fresta med en recension av mitt mellandagsbesök i elektronikvaruhusen på backaplan, Hisingen, Göteborg. Oboj - det blir ingen lek.
Over and out för nu.
måndag, december 31, 2007
söndag, december 30, 2007
Revydags
Satt och snikkollade på SVT nyss. Nu är det revydags igen. Aldrig får man vara glad.
Mellan programmen envisas de med att göra reklam för ett kommande program. Fredriksdalsteaterns "hyllning" av Bröderna Marx. Lägg av. Vill de hylla Bröderna Marx görs det enklast genom att låta deras grejer vara ifred.
Att Eva jävla Rydberg gör en uppsättning som ska gå i Bröderna Marx anda är ett stort tjockt skämt. Det finns nämligen en stor skillnad. Bröderna Marx var bra. Roliga. Briljanta. Revy däremot är skit. Kass. Bajstråkigt. Så enkelt är det bara.
Det var gött när Nils Poppe äntligen checkade ut. Då tänkte jag att fan nu försvinner revy och fars för gott. Iallafall från Sveriges Television som envisades med att sända hans skit ett par gånger om året under hela min uppväxt och alltid under högtider som vi firade hos mormor som av någon anledning hade ett äckligt gott öga till den där fryntlige lille dvärgen. Hon skulle se revy och därmed basta. Så var det bara. Hade någon försökt ändra de planerna hade den annars så snälla och mysmormorliga mormodern troligen låtit huvuden rulla.
Svensk buskis fick sig ett litet uppsving med de halländska råmongona Stefan & Krister som jag skulle kunna dräpa på plats bara för att deras burleska primathumor är så sjukt jävla hårdtråkig. Men även det verkar ha börjat dippa nu. Äntligen.
Nu återstår endast Poppes arvingar, muppgänget på Fredriksdalstetaern, vilket man tänker inte borde göra någon större skada. Men fan vad jag ryser när jag ser Eva Rydberg ta sig an rollen som Harpo Marx. Det är att grovskända ett original. Ungefär som att låta någon nyrik pellejöns köpa loss Mona Lisa och munknulla den i ett YouTube-klipp. Iallafall nästan.
Mellan programmen envisas de med att göra reklam för ett kommande program. Fredriksdalsteaterns "hyllning" av Bröderna Marx. Lägg av. Vill de hylla Bröderna Marx görs det enklast genom att låta deras grejer vara ifred.
Att Eva jävla Rydberg gör en uppsättning som ska gå i Bröderna Marx anda är ett stort tjockt skämt. Det finns nämligen en stor skillnad. Bröderna Marx var bra. Roliga. Briljanta. Revy däremot är skit. Kass. Bajstråkigt. Så enkelt är det bara.
Det var gött när Nils Poppe äntligen checkade ut. Då tänkte jag att fan nu försvinner revy och fars för gott. Iallafall från Sveriges Television som envisades med att sända hans skit ett par gånger om året under hela min uppväxt och alltid under högtider som vi firade hos mormor som av någon anledning hade ett äckligt gott öga till den där fryntlige lille dvärgen. Hon skulle se revy och därmed basta. Så var det bara. Hade någon försökt ändra de planerna hade den annars så snälla och mysmormorliga mormodern troligen låtit huvuden rulla.
Svensk buskis fick sig ett litet uppsving med de halländska råmongona Stefan & Krister som jag skulle kunna dräpa på plats bara för att deras burleska primathumor är så sjukt jävla hårdtråkig. Men även det verkar ha börjat dippa nu. Äntligen.
Nu återstår endast Poppes arvingar, muppgänget på Fredriksdalstetaern, vilket man tänker inte borde göra någon större skada. Men fan vad jag ryser när jag ser Eva Rydberg ta sig an rollen som Harpo Marx. Det är att grovskända ett original. Ungefär som att låta någon nyrik pellejöns köpa loss Mona Lisa och munknulla den i ett YouTube-klipp. Iallafall nästan.
lördag, december 29, 2007
Upplevelsebastu i Lerum
Idag har vi varit på Vattenpalatset i Lerum.
Vi började med att haussa upp förväntningarna rejält för Juiniorette och det kändes kul att känna ork nog att stoja järnet en heldag. Men säg den lycka...
Det skulle vara synd att säga flopp, men det blev definitivt ingen succé. Juniorette ställde sig ganska snabbt rätt skeptisk till det där med att busa runt i bassängmiljö. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite besviken på hennes otacksamhet. Vaffan, vilken unge diggar INTE vattenrutchkanor, vattenfall, grottor och bubbelbad liksom. Juniorette nöjde sig gott med att sitta i trappan till varmvatensbassängen och plaska med händerna. Kul. Jävligt kul. Det hade vi kunnat lösa hemma. Nåväl, den lille rackar'n är bara tre. Det finns kanske hopp om bättring på den punkten trots allt.
Efter badet infann sig den klassiska efterbadethungern och vi bestämde oss för att punda i oss lite pommes innan det var dags att åka tillbaka till den riktiga staden.
Bäst vi sitter där och fjälar i oss ser jag en annons för något som heter "Sköna VattenPalatset", ett paket innehållande lite olika grejer. Mitt öga fastnade på punkten "Upplevelsebastu". Hey hey hey. Vänta lite nu, tänkte jag. Jag försökte förstå men kunde inte riktigt få ihop det. Upplevelsebastu!? Vattenpalatset är ju för i helvete ett familjeutflyktsmål.
Jag har haft simkort på Valhallabadet och skulle de annonsera "Upplevelsebastu" som ett event skulle jag direkt förmoda att det var ett trevande försök till konceptualicering av fredagkvällarnas inofficiella men likväl stående bastubögsaktivitet.
Av någon anledning har jag svårt att få ihop orden upplevelse och bastu till ett ord på ett avslappnat sätt. Hur mycket upplevelse kan det bli liksom?
Man sitter och trängs med en massa andra nakna, svettiga lönnfetton i en svinvarmt, aslitet rum med obehandlad träpanel på väggarna. Sådan träpanel som närmast får mig att tänka på en medelsvenssonsk gillerstuga från 80-talet fast utan spritjordgloben och den där soffgruppen med träram och noppriga dynor i brun-orange. Det luktar nytvättat parkbänksfyllo och man är tvungen att sitta på sin handduk för att inte samla på sig hela jävla alfabetet i könsjukdomsväg. Men det som gör att man absolut inte kan slappna av är att längst fram i rummet står en satans fet grill med glödande stenar som någon störig jävel måste slänga vatten på HELA tiden. Ur varje skopa hamnar 10% av vattent på golvet och ALLA vet att vått kakel är halt kakel så man måste trippa som en livrädd vinthund när man ska förbi för att inte riskera en otäck halkolycka där både bål och lem står på spel med aggregatet som joker.
Så ärligt talat. Hur jävla mycket upplevelse kan det bli om det inte har med någon form av könsumgänge att göra?
Det är en otäckt tanke att värsta vattenlekparken för kids dressar om och blir fetishklubb så fort mörkret kickar in.
Vi började med att haussa upp förväntningarna rejält för Juiniorette och det kändes kul att känna ork nog att stoja järnet en heldag. Men säg den lycka...
Det skulle vara synd att säga flopp, men det blev definitivt ingen succé. Juniorette ställde sig ganska snabbt rätt skeptisk till det där med att busa runt i bassängmiljö. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände mig lite besviken på hennes otacksamhet. Vaffan, vilken unge diggar INTE vattenrutchkanor, vattenfall, grottor och bubbelbad liksom. Juniorette nöjde sig gott med att sitta i trappan till varmvatensbassängen och plaska med händerna. Kul. Jävligt kul. Det hade vi kunnat lösa hemma. Nåväl, den lille rackar'n är bara tre. Det finns kanske hopp om bättring på den punkten trots allt.
Efter badet infann sig den klassiska efterbadethungern och vi bestämde oss för att punda i oss lite pommes innan det var dags att åka tillbaka till den riktiga staden.
Bäst vi sitter där och fjälar i oss ser jag en annons för något som heter "Sköna VattenPalatset", ett paket innehållande lite olika grejer. Mitt öga fastnade på punkten "Upplevelsebastu". Hey hey hey. Vänta lite nu, tänkte jag. Jag försökte förstå men kunde inte riktigt få ihop det. Upplevelsebastu!? Vattenpalatset är ju för i helvete ett familjeutflyktsmål.
Jag har haft simkort på Valhallabadet och skulle de annonsera "Upplevelsebastu" som ett event skulle jag direkt förmoda att det var ett trevande försök till konceptualicering av fredagkvällarnas inofficiella men likväl stående bastubögsaktivitet.
Av någon anledning har jag svårt att få ihop orden upplevelse och bastu till ett ord på ett avslappnat sätt. Hur mycket upplevelse kan det bli liksom?
Man sitter och trängs med en massa andra nakna, svettiga lönnfetton i en svinvarmt, aslitet rum med obehandlad träpanel på väggarna. Sådan träpanel som närmast får mig att tänka på en medelsvenssonsk gillerstuga från 80-talet fast utan spritjordgloben och den där soffgruppen med träram och noppriga dynor i brun-orange. Det luktar nytvättat parkbänksfyllo och man är tvungen att sitta på sin handduk för att inte samla på sig hela jävla alfabetet i könsjukdomsväg. Men det som gör att man absolut inte kan slappna av är att längst fram i rummet står en satans fet grill med glödande stenar som någon störig jävel måste slänga vatten på HELA tiden. Ur varje skopa hamnar 10% av vattent på golvet och ALLA vet att vått kakel är halt kakel så man måste trippa som en livrädd vinthund när man ska förbi för att inte riskera en otäck halkolycka där både bål och lem står på spel med aggregatet som joker.
Så ärligt talat. Hur jävla mycket upplevelse kan det bli om det inte har med någon form av könsumgänge att göra?
Det är en otäckt tanke att värsta vattenlekparken för kids dressar om och blir fetishklubb så fort mörkret kickar in.
torsdag, december 27, 2007
Dom säger att..
Kom just på mig själv med en ovana. Det är att jag i diskussioner ofta tar till den mycket godtyckliga frasen "dom säger" när jag vill befästa min ståndpunkt eller bara lägga lite mer tyngd bakom ett uttalande inom ett ämne där jag inte har tillräckligt god koll. För att det ska passa mitt eget sätt att leva och och samtidigt underbygga det med lite icke källredovisad vetenskap. Typ som i "dom säger att kaffe är bra för potensen", "dom säger att man inte behöver sova mer än fyra timmar per natt" eller "dom säger att om 400 år kommer män ha vaginor i knävecken".
Jag vet att jag inte är ensam om det. Hörde en snubbe på ring P1 imorse som körde den helt ogenerat för att backa upp sitt uttalande om att gasledningarna på havsbotten utaför Göteborg läcker olja. Och han kom undan med det. Helt fantastiskt!
Grejen är att det är omedvetet skitsmart. Man blir aldrig eller åtminstone väldigt sällan ifrågasatt och om någon jävla besserwissertyp skulle få för sig att börja käbbla så kör man bara vidare med den flyktiga men ack så effektfulla "i någon dokumentär-kommentaren" för att befästa sin kunskap.
Det handlar inte om lögner. Inte alls. Det rör sig bara om lite undermedveten skarvning. Världen ligger upplagd som värsta ät-så-mycket-du-vill-buffén för den som kan konsten att proffsskarva. Fy fan vad gött. Jag ska bli en kallblodig skarvare från och med nu.
Btw... dom säger att man inte alls blir fet av att äta efter klockan elva på kvällen. Så jag säger god afton på er. Nu ska det njutas av glass- och mackfika samt lite hederligt videovåld i min soffa.
Ta-taa!
Grejen är att det är omedvetet skitsmart. Man blir aldrig eller åtminstone väldigt sällan ifrågasatt och om någon jävla besserwissertyp skulle få för sig att börja käbbla så kör man bara vidare med den flyktiga men ack så effektfulla "i någon dokumentär-kommentaren" för att befästa sin kunskap.
Det handlar inte om lögner. Inte alls. Det rör sig bara om lite undermedveten skarvning. Världen ligger upplagd som värsta ät-så-mycket-du-vill-buffén för den som kan konsten att proffsskarva. Fy fan vad gött. Jag ska bli en kallblodig skarvare från och med nu.
Btw... dom säger att man inte alls blir fet av att äta efter klockan elva på kvällen. Så jag säger god afton på er. Nu ska det njutas av glass- och mackfika samt lite hederligt videovåld i min soffa.
Ta-taa!
onsdag, december 26, 2007
God god jul!
Så var det över för i år. Julen.
Det har varit en bra en med många klappar god mat och mycket samkväm. Lika skönt som det är när den väl är över, lika tomt känns det. Man vet att resan mot nästa jul börjar i samma stund som mysbrallorna åkt på och annandagen går över i mellandagsrea.
Årets klappskörd rymde lite av varje. Ett bra år. Jag har lyckats kamma åt mig inte mindre än tre Aladdin/Paradis-askar som borgar för en duktigt tjock acne-matta lagom till det nya året. Jag känner hur huden i mitt ansikte värker.
Nu stundar en veckas välförtjänt ledighet. Asfett, om ni frågar mig. Jag ska vara så vansinnigt ledig. Eller mer än ledig förresten. Jag ska fanimej anti-jobba.
Jag önskar alla trogna och otrogna, gamla och lite nyare läsare en väldigt god fortsättning på återstoden av året. snart är det 2008. Det ska tydligen bli ett bra år. Ett av de bästa.
Det har varit en bra en med många klappar god mat och mycket samkväm. Lika skönt som det är när den väl är över, lika tomt känns det. Man vet att resan mot nästa jul börjar i samma stund som mysbrallorna åkt på och annandagen går över i mellandagsrea.
Årets klappskörd rymde lite av varje. Ett bra år. Jag har lyckats kamma åt mig inte mindre än tre Aladdin/Paradis-askar som borgar för en duktigt tjock acne-matta lagom till det nya året. Jag känner hur huden i mitt ansikte värker.
Nu stundar en veckas välförtjänt ledighet. Asfett, om ni frågar mig. Jag ska vara så vansinnigt ledig. Eller mer än ledig förresten. Jag ska fanimej anti-jobba.
Jag önskar alla trogna och otrogna, gamla och lite nyare läsare en väldigt god fortsättning på återstoden av året. snart är det 2008. Det ska tydligen bli ett bra år. Ett av de bästa.
lördag, december 22, 2007
Talskrivarna
Ok bara för ett par dagar sedan rackade jag ner på Coelho för att jag tycker han är jämntjock när han skriver hur människor ska uppskatta sina liv och hur de ska leva dem, på ett väldigt utbroderande sätt dessutom. Alla varningslampor tänds i huvudet på mig. Jag tycker att han är skit. Nog om det.
En grupp människor som gillar att skriva och som högst troligt (jag skulle säga utom rimligt tvivel) tycker att Paulo Coelho är koolaste katten i stan, har gått samman och startat http://www.talskrivarna.com/. Där slår de mynt av samma typ av plattityder som sin läromästare i form av färdigskrivna tal till olika sorters tillfällen.
Alltså, jag är medveten om att det finns en hel yrkeskår som livnär sig på att skriva tal åt koncernchefer, politiker och kungens tänkvärda jultal varenda jävla år. Gott så. Det spelar liksom ingen som helst roll vem som skriver sån skit. Ingen lyssnar ändå eftersom det redan från start känns sjukt opersonligt.
Talskrivarna däremot. De har fokuserat på att skriva personliga dussin-tal till allmänheten. Tanken är att dundra in så mycket känslomässigt tomma fraser i en och samma text att åhörarna ska sitta mållösa av häpnad. Det räcker att bända upp en dryg hunka så får man en sådan textbaserad floskelorgie att satan skulle skämmas om han hörde den. Inte nog med det det. Det rör sig inte om specialskrivna tal till ett specifikt tillfälle utan tal som kan köpas av vem som helst och gärna så många gånger möjligt.
Det finns ett stort mått humor i det men på samma gång en ohygglig skamlöshet .
Det finns två kategorier som jag tycker är riktigt jävla otäcka. Begravningstal och frierier. Jag tycker helt ärligt att det skulle vara mindre oetiskt om Amnesty visade sig investera medlemscashen i knark, porr och vapenindustrin eller om Greenpeace finansierades helt av oljepengar.
Jag skulle kunna sitta i timmar och läsa och njuta av hur någon på riktigt lyckats få ur sig så mycket rappakalja och sedan har mage att ta betalt för det. Snudd på psykopatiskt. Nästan för bra för att inte vara ett skämt.
Det är väl bara att gratulera det härliga gänget med svulstighetsskribenter ifall de lyckas casha in på andra människors oförmåga att uttrycka sig känslomässigt. Det krävs ett visst mått av själlöshet för det kan jag tänka. Lite utav en jag-skulle-pusha-knark-på-dagis-bara-de-hade cash-mentalitet.
Fast ännu värre. VEM fan är så kall att man kan leva med att fria till någon med ett tal inköpt för 99 spänn på talskrivarna.com och som använts av 57 andra idioter runt om i landet innan en själv? Och har man verkligen inga egna ord att framföra på en nära anhörigs begravning kanske man bör överväga alternativet att hålla flabben.
En grupp människor som gillar att skriva och som högst troligt (jag skulle säga utom rimligt tvivel) tycker att Paulo Coelho är koolaste katten i stan, har gått samman och startat http://www.talskrivarna.com/. Där slår de mynt av samma typ av plattityder som sin läromästare i form av färdigskrivna tal till olika sorters tillfällen.
Alltså, jag är medveten om att det finns en hel yrkeskår som livnär sig på att skriva tal åt koncernchefer, politiker och kungens tänkvärda jultal varenda jävla år. Gott så. Det spelar liksom ingen som helst roll vem som skriver sån skit. Ingen lyssnar ändå eftersom det redan från start känns sjukt opersonligt.
Talskrivarna däremot. De har fokuserat på att skriva personliga dussin-tal till allmänheten. Tanken är att dundra in så mycket känslomässigt tomma fraser i en och samma text att åhörarna ska sitta mållösa av häpnad. Det räcker att bända upp en dryg hunka så får man en sådan textbaserad floskelorgie att satan skulle skämmas om han hörde den. Inte nog med det det. Det rör sig inte om specialskrivna tal till ett specifikt tillfälle utan tal som kan köpas av vem som helst och gärna så många gånger möjligt.
Det finns ett stort mått humor i det men på samma gång en ohygglig skamlöshet .
Det finns två kategorier som jag tycker är riktigt jävla otäcka. Begravningstal och frierier. Jag tycker helt ärligt att det skulle vara mindre oetiskt om Amnesty visade sig investera medlemscashen i knark, porr och vapenindustrin eller om Greenpeace finansierades helt av oljepengar.
Jag skulle kunna sitta i timmar och läsa och njuta av hur någon på riktigt lyckats få ur sig så mycket rappakalja och sedan har mage att ta betalt för det. Snudd på psykopatiskt. Nästan för bra för att inte vara ett skämt.
Det är väl bara att gratulera det härliga gänget med svulstighetsskribenter ifall de lyckas casha in på andra människors oförmåga att uttrycka sig känslomässigt. Det krävs ett visst mått av själlöshet för det kan jag tänka. Lite utav en jag-skulle-pusha-knark-på-dagis-bara-de-hade cash-mentalitet.
Fast ännu värre. VEM fan är så kall att man kan leva med att fria till någon med ett tal inköpt för 99 spänn på talskrivarna.com och som använts av 57 andra idioter runt om i landet innan en själv? Och har man verkligen inga egna ord att framföra på en nära anhörigs begravning kanske man bör överväga alternativet att hålla flabben.
torsdag, december 20, 2007
Harlequinförfattaren
Paulo Coelho. Vem fan är han egentligen? En brassepojk som läst alldeles för mycket Harlequin och sedan låtsas göra "sin grej". Jag vet inte hur många människor som sagt till mig att jag borde läsa Alkemisten – att det är en helt fantastisk bok. Jag har läst små utdrag ur den och lovar mig själv och min hjärna att aldrig läsa nåt av honom.
Att han sålt över 86 miljoner böcker säger en del om hur banal människan egentligen är. Bara Alkemisten har sålt i 30 miljoner exemplar. Det är finförpackat vansinne.
Jag googlade på Coelho-citat och hittade till en sida där en tjej samlat ihop lite visdom ur böcker hon läst. Coelho stod för hälften. jag har listat tre av dem utan att ens läsa dem och lyckades få till så mycket bajspretto-tugg att det står mig upp i halsen redan. För det är så med Coelho, man kan öppna boken och slumpvis sätta ner fingret och räkna med att få en sanning om livet uppkörd så långt i stolgången att du kräks ur både ögon näsa och öron.
"Visa mig var det finns liv i öknen", sade alkemisten. "Bara den som kan upptäcka liv kan också finna en skatt."
"Låt dig inte gripas av förtvivlan", sade alkemisten med en märkligt mild röst. "Förtvivlan hindrar dig från att tala med ditt hjärta."
"Ögonen visar själens styrka."
Det sista är helt fantastiskt. Vilken visdom han sitter inne på. Det har man ju aldrig hört förut i någon liknande form. Det slår mig att Coelho skriver på pricken lika raffinerat som en Harlequinförfattare. Eller det är en skymf mot tantsnuskförfattarna. Han gör exakt det de gör fast utan att blanda in franska nätter och vibrerande sköten. Det blir knappast bättre av det. Att han lyckats lura sig in i det litterära finrummet är fanimej helt obegripligt.
Jag hatar litteratur där man får allting presenterat för sig på ett sätt så att hjärnan vaggas in i tomgångsläge. Där ens egen fantasi inte får något utrymme alls och man bara känner sig äckligt mätt. Coelho är en mästare på att sondmata sina läsare med skeenden och "djupa tankar" som egentligen är lika grunda som en snusdosa.
Ungefär såhär:
"Förtrösta ej min gode herre", sa Coelho med en blick som berättade en historia om en gammal man som levt sitt liv under lika lång tid som hudra män lever ett, "för utan tröst", fortsatte han och log med sådan innerlig värme och äkthet att polarisar skulle smälta om de befann sig i närheten och man förstod att han tänkte på sin barndoms glada dagar och mindes sin ömma moders varma famn, som en filt efter att ha kommit in från ett kylslaget höstregn. "Utan tröst är man tröstlös", sa Coelho och tystnade utan att egentligen tystna...
Och så vidare och så vidare och så V-I-D-A-R-E. Skiten tar inte slut innan sista sidan.
Om Coelho skulle råka gå och kamma hem Nobelpriset i litteratur någon gång (gud förbjude). Ja, då funderar jag seriöst på att klyva Horace Engdahls huvud med ett tvåhandssvärd. Rakt av, i samma andetag som han annonserar pristagaren. Som ett statement. Typ.
Det skulle kunna vara värt det.
Att han sålt över 86 miljoner böcker säger en del om hur banal människan egentligen är. Bara Alkemisten har sålt i 30 miljoner exemplar. Det är finförpackat vansinne.
Jag googlade på Coelho-citat och hittade till en sida där en tjej samlat ihop lite visdom ur böcker hon läst. Coelho stod för hälften. jag har listat tre av dem utan att ens läsa dem och lyckades få till så mycket bajspretto-tugg att det står mig upp i halsen redan. För det är så med Coelho, man kan öppna boken och slumpvis sätta ner fingret och räkna med att få en sanning om livet uppkörd så långt i stolgången att du kräks ur både ögon näsa och öron.
"Visa mig var det finns liv i öknen", sade alkemisten. "Bara den som kan upptäcka liv kan också finna en skatt."
"Låt dig inte gripas av förtvivlan", sade alkemisten med en märkligt mild röst. "Förtvivlan hindrar dig från att tala med ditt hjärta."
"Ögonen visar själens styrka."
Det sista är helt fantastiskt. Vilken visdom han sitter inne på. Det har man ju aldrig hört förut i någon liknande form. Det slår mig att Coelho skriver på pricken lika raffinerat som en Harlequinförfattare. Eller det är en skymf mot tantsnuskförfattarna. Han gör exakt det de gör fast utan att blanda in franska nätter och vibrerande sköten. Det blir knappast bättre av det. Att han lyckats lura sig in i det litterära finrummet är fanimej helt obegripligt.
Jag hatar litteratur där man får allting presenterat för sig på ett sätt så att hjärnan vaggas in i tomgångsläge. Där ens egen fantasi inte får något utrymme alls och man bara känner sig äckligt mätt. Coelho är en mästare på att sondmata sina läsare med skeenden och "djupa tankar" som egentligen är lika grunda som en snusdosa.
Ungefär såhär:
"Förtrösta ej min gode herre", sa Coelho med en blick som berättade en historia om en gammal man som levt sitt liv under lika lång tid som hudra män lever ett, "för utan tröst", fortsatte han och log med sådan innerlig värme och äkthet att polarisar skulle smälta om de befann sig i närheten och man förstod att han tänkte på sin barndoms glada dagar och mindes sin ömma moders varma famn, som en filt efter att ha kommit in från ett kylslaget höstregn. "Utan tröst är man tröstlös", sa Coelho och tystnade utan att egentligen tystna...
Och så vidare och så vidare och så V-I-D-A-R-E. Skiten tar inte slut innan sista sidan.
Om Coelho skulle råka gå och kamma hem Nobelpriset i litteratur någon gång (gud förbjude). Ja, då funderar jag seriöst på att klyva Horace Engdahls huvud med ett tvåhandssvärd. Rakt av, i samma andetag som han annonserar pristagaren. Som ett statement. Typ.
Det skulle kunna vara värt det.
måndag, december 17, 2007
Manualism
YouTube är för härligt. Häromdagen såg jag en film av och med en man som som heter Gerry Phillips. Han stoltserar med en slags färdighet i att framställa toner med sina händer. Handprutt skulle troligen falla de flesta på läppen för att beskriva begreppet manualism som den mer skitnödiga kallas bland utövare. Hursomhelst är det givetvis en högst orespekterad och värdelös form för framställande av "musik".
Det låter förjävligt såklart och jag häpnas omedelart över hur vansinnigt retarderad han ser ut där han sitter hemma i sin vulgosoffa med datorhögtalarna placerade på soffan bakom sig. Han har ett konstigt lite nöjt, nästan hypnotiserande flin på läpparna när han framför sin tolkning av a-ha:s Take on me framför sin handy-cam. Det känns så ohyggligt perverst på något vis. Samtidigt vill jag inte sluta titta.
Jag tittar på filmen och gapar som en lobotomipatient. Först asflabbar jag åt honom för att det hela är så jävla jävla dumt. Sedan blir jag lite ledsen, för att jag inser att handpruttandet är Gerrys liv. Han har spelat på händerna i 38 år och signalerar inte direkt att han har några djupare planer på att sluta – att han gjort sitt.
Jag skrattar igen, denna gång så att tårarna rinner. Gerry har spelat in en hel jävla hög låtar /videofilmer som han lagt ut på YouTube. Inte bara små stycken. Hela låtar. Det är så sjukt att det knappt är kul.
Dessutom har stoltserar han med att han är en kändis eftersom han varit med på Jimmy Kimmel show. Ja så kan man ju se det. Man kan också se det som att han blivit exponerad som ett freakshownummer i amerikansk förnedringstelevision. Det verkar dock inte ha hindrat Gerry att tok-fnaska via sin egen webbsajt där han villigt låter sig anlitas till företagsfester och dylik skit.
Plötsligt hajjar jag till och inser att jag själv sitter med svettiga händer och desperat försöker komma på hur han får det att låta. Min sociala förmåga förstår att det är sjukt stört samtidigt som mitt undermedvetna vill bemästra manualismens vedervärdiga konst. Herregud vad sjukt.
Jag örfilar mig själv ett par varv och är tillbaka i mig själv. Den Mikael som tycker att manualism är självbefläckelse av lägsta sort.
Phew!
Det låter förjävligt såklart och jag häpnas omedelart över hur vansinnigt retarderad han ser ut där han sitter hemma i sin vulgosoffa med datorhögtalarna placerade på soffan bakom sig. Han har ett konstigt lite nöjt, nästan hypnotiserande flin på läpparna när han framför sin tolkning av a-ha:s Take on me framför sin handy-cam. Det känns så ohyggligt perverst på något vis. Samtidigt vill jag inte sluta titta.
Jag tittar på filmen och gapar som en lobotomipatient. Först asflabbar jag åt honom för att det hela är så jävla jävla dumt. Sedan blir jag lite ledsen, för att jag inser att handpruttandet är Gerrys liv. Han har spelat på händerna i 38 år och signalerar inte direkt att han har några djupare planer på att sluta – att han gjort sitt.
Jag skrattar igen, denna gång så att tårarna rinner. Gerry har spelat in en hel jävla hög låtar /videofilmer som han lagt ut på YouTube. Inte bara små stycken. Hela låtar. Det är så sjukt att det knappt är kul.
Dessutom har stoltserar han med att han är en kändis eftersom han varit med på Jimmy Kimmel show. Ja så kan man ju se det. Man kan också se det som att han blivit exponerad som ett freakshownummer i amerikansk förnedringstelevision. Det verkar dock inte ha hindrat Gerry att tok-fnaska via sin egen webbsajt där han villigt låter sig anlitas till företagsfester och dylik skit.
Plötsligt hajjar jag till och inser att jag själv sitter med svettiga händer och desperat försöker komma på hur han får det att låta. Min sociala förmåga förstår att det är sjukt stört samtidigt som mitt undermedvetna vill bemästra manualismens vedervärdiga konst. Herregud vad sjukt.
Jag örfilar mig själv ett par varv och är tillbaka i mig själv. Den Mikael som tycker att manualism är självbefläckelse av lägsta sort.
Phew!
fredag, december 14, 2007
Katthumor suger grisballe!
Vad är dealen med katthumor egentligen?
Jag förstår inte det roliga men det verkar ju minst sagt finnas en hel del människor som tycker att det är värsta skrattfesten att knäppa en bild på sin katt i någon muppig situation och skriva nåt fyndigt i stil med I can haz game? Det är inte kul. Det är skit.
Jag är så jävla trött på katthumor. Jag kan förstå att det var lite kul en gång, max två. Men hallå, det räcker fan nu. Efter att ha tillbringat fem minuter på en sajt som www.lolcats.com drar det inte i smilbanden längre. Allt jag känner är en stark lust att starta en kepsfabrik där vi skulle tillverka sjukt håriga kepsar.
Hahaha... titta på katten så rolig den ser ut... det ser ut som han sitter på en osynlig cykel.
Ja, fast det kanske inte är så konstigt att man lyckas få till en "kul" bild om man kastar upp den lille kattrackar'n fem meter i luften och samtidigt fotar honom med sin höghastighetskamera. Vem som helst kan se lite flepp ut under en tiotusendels sekund.
Katthumor är för människor som inte har någon humor på riktigt. De vill ha praktisk humor och mina fördomar projicerar en bild av människor som går runt i sina praktiska crocs och drömmer om att få vara med i ett roligaste-hemvideon-program på tv en vacker dag. Praktiska människor diggar Robert Wells på riktigt och tycker att Dafgårds mikromat är för jävla smart - och gott med. Praktiska människor älskar knullcharter, köper sin konst på IKEA och hatar allt de inte förstår. Katthumor suger tjock grisballe.
Om jag någonsin börjar uppskatta katthumor. Skjut mig då. Rakt av!
Jag förstår inte det roliga men det verkar ju minst sagt finnas en hel del människor som tycker att det är värsta skrattfesten att knäppa en bild på sin katt i någon muppig situation och skriva nåt fyndigt i stil med I can haz game? Det är inte kul. Det är skit.
Jag är så jävla trött på katthumor. Jag kan förstå att det var lite kul en gång, max två. Men hallå, det räcker fan nu. Efter att ha tillbringat fem minuter på en sajt som www.lolcats.com drar det inte i smilbanden längre. Allt jag känner är en stark lust att starta en kepsfabrik där vi skulle tillverka sjukt håriga kepsar.
Hahaha... titta på katten så rolig den ser ut... det ser ut som han sitter på en osynlig cykel.
Ja, fast det kanske inte är så konstigt att man lyckas få till en "kul" bild om man kastar upp den lille kattrackar'n fem meter i luften och samtidigt fotar honom med sin höghastighetskamera. Vem som helst kan se lite flepp ut under en tiotusendels sekund.
Katthumor är för människor som inte har någon humor på riktigt. De vill ha praktisk humor och mina fördomar projicerar en bild av människor som går runt i sina praktiska crocs och drömmer om att få vara med i ett roligaste-hemvideon-program på tv en vacker dag. Praktiska människor diggar Robert Wells på riktigt och tycker att Dafgårds mikromat är för jävla smart - och gott med. Praktiska människor älskar knullcharter, köper sin konst på IKEA och hatar allt de inte förstår. Katthumor suger tjock grisballe.
Om jag någonsin börjar uppskatta katthumor. Skjut mig då. Rakt av!
onsdag, december 12, 2007
Glimmis
Äntligen har den kommit!
Det är så smidigt och bra med en reflex som man fäster på barnvagnen som tydligt deklarerar ifall det är en pojke eller flicka i vagnen. Jättebra. När man är ute på baby-plundrar-turné och är lite kinkig med kön.
Annars kan jag inte riktigt hitta en bra motivering till den här produktens existens. För SÅ JÄVLA jobbigt är det inte att allt löst folk på stan famlar i ovetskap.
Det är så smidigt och bra med en reflex som man fäster på barnvagnen som tydligt deklarerar ifall det är en pojke eller flicka i vagnen. Jättebra. När man är ute på baby-plundrar-turné och är lite kinkig med kön.
Annars kan jag inte riktigt hitta en bra motivering till den här produktens existens. För SÅ JÄVLA jobbigt är det inte att allt löst folk på stan famlar i ovetskap.
fredag, december 07, 2007
Tickets värdegrund
Jag kom av en slump över Tickets värdegrund. Något man bör stå bakom ifall man vill bli årets anställd skulle jag tro. De har tryckt den på musmattor till sina anställda som en slags härlig motivations-affisch.
Fin förtryckaranda för att inte tala om vilket effektivt sätt att döda individen och skapa en kollektiv zombieatmosfär på. Lydig och robofierad personal.
Attityd
Min attityd betyder allt! Genom min positiva inställning ser jag möjligheter i allt!
Respekt
Jag tar mig tid att lyssna, försöka förstå och visa hänsyn mot mig själv och min omgivning.
Engagemang
Jag brinner för det jag skall utföra och gör och delar gärna med mig av mina kunskaper på ett aktivt och målinriktat sätt.
Ansvar
Jag ansvarar alltid själv för mitt beteende och mina handlingar, samt står för dem.
Glädje
Min glädje skall synas och höras samt spridas till alla i min omgivning. Genom att känna stolthet i det jag gör skapas glädje i omgivningen.
Kul
Jag har kul på jobbet genom att bjuda på mig själv. Jag vågar skämta och ha nära till skratt!
Jävligt avslappnat att gå till jobbet med de förväntningarna på sig.
Fin förtryckaranda för att inte tala om vilket effektivt sätt att döda individen och skapa en kollektiv zombieatmosfär på. Lydig och robofierad personal.
Attityd
Min attityd betyder allt! Genom min positiva inställning ser jag möjligheter i allt!
Respekt
Jag tar mig tid att lyssna, försöka förstå och visa hänsyn mot mig själv och min omgivning.
Engagemang
Jag brinner för det jag skall utföra och gör och delar gärna med mig av mina kunskaper på ett aktivt och målinriktat sätt.
Ansvar
Jag ansvarar alltid själv för mitt beteende och mina handlingar, samt står för dem.
Glädje
Min glädje skall synas och höras samt spridas till alla i min omgivning. Genom att känna stolthet i det jag gör skapas glädje i omgivningen.
Kul
Jag har kul på jobbet genom att bjuda på mig själv. Jag vågar skämta och ha nära till skratt!
Jävligt avslappnat att gå till jobbet med de förväntningarna på sig.
torsdag, december 06, 2007
Tack Finland!
Utan er hade våra dalahästar troligen sett ut så här idag:
Inte för att jag bryr mig ett skit om dalahästar, men jag är inte någon vodka-buff heller och borstj står sig riktigt risigt i jämförelse med svenska köttbullar. Dessutom tycker jag att kyrilliska alfabetet verkar sjukt jobbigt.
Så hipp hipp hura för att ni stod pall där i snön... och tack för att vi slapp. Idag är det er dag.
Grattis som fan!
Inte för att jag bryr mig ett skit om dalahästar, men jag är inte någon vodka-buff heller och borstj står sig riktigt risigt i jämförelse med svenska köttbullar. Dessutom tycker jag att kyrilliska alfabetet verkar sjukt jobbigt.
Så hipp hipp hura för att ni stod pall där i snön... och tack för att vi slapp. Idag är det er dag.
Grattis som fan!
onsdag, december 05, 2007
Hej Clown!
Jag minns hur min musiklärare på lågstadiet tvingade oss att sjunga Jan Malmsjös "Hej clown" varenda gång det stod "musik" på schemat. Jag hatade det. Fick ont i hjärtat av den och kunde gruva mig inför musiklektionen flera dagar i sträck bara för det. Jag tyckte den var för jävla deppig. Jag tyckte så synd om clownen. Sedan dess har clowner varit starkt förknippat med ångest för mig och varje gång jag ser Peter Siepen så tänker jag på den låten. Han försöker så desperat och ihärdigt att vara trendig och spexig.
"Men spegeln ser en ensam man,
en man som en gång var en clown
som tagit av sin scenkostym
Som börjar gråta när han hör
Hej clown!
Kom hit så vi får titta på dej!
Hej clown..."
Plötsligt minns jag. Och så blir jag lite ledsen.
tisdag, december 04, 2007
Gubbtrött
Fan vad jag är trött på Jan Guillou!
Den senaste grejen där han gått ut offentligt och försvarat Unni Drougges ex-man och säger att han inte alls är en kvinnomisshandlare, trots att killen ifråga själv har erkänt och avtänat sitt straff, är bara för dum. Jag har svårt att formulera mitt förakt. Och det händer sällan.
Jag får en stark lust mala ner Jan Guillou i en begagnad griskvarn och stoppa rejält mycket korv. Sedan skulle jag grilla dem över stans största bokbål bestående av Arn-trilogin, Fiendens fiende och all annan narcissist-skitlitteratur han sprutat ur sig. Jag skulle bjuda in alla fromma fans, alla rygghållare och icke att förglömma hans älskade runka-bulle-klubb på ett ordentligt korvkalas. Sedan skulle vi spy. Åh, vad vi skulle spy.
...och lägga ut alltsammans på YouTube.
Jag är trött på hans ständiga och ihärdiga von oben-mässande. Trött på att höra honom och trött på att se honom. Det luktar svin lång väg.
Den senaste grejen där han gått ut offentligt och försvarat Unni Drougges ex-man och säger att han inte alls är en kvinnomisshandlare, trots att killen ifråga själv har erkänt och avtänat sitt straff, är bara för dum. Jag har svårt att formulera mitt förakt. Och det händer sällan.
Jag får en stark lust mala ner Jan Guillou i en begagnad griskvarn och stoppa rejält mycket korv. Sedan skulle jag grilla dem över stans största bokbål bestående av Arn-trilogin, Fiendens fiende och all annan narcissist-skitlitteratur han sprutat ur sig. Jag skulle bjuda in alla fromma fans, alla rygghållare och icke att förglömma hans älskade runka-bulle-klubb på ett ordentligt korvkalas. Sedan skulle vi spy. Åh, vad vi skulle spy.
...och lägga ut alltsammans på YouTube.
måndag, december 03, 2007
Trippelmördar'n släpps fri
Helsingfors hovrätt har beslutat att benåda livstidsdömde Juha Valjakkala. Mannen som gett utrycket "up to no good" ett ansikte. Sweet. Visst, tjugo år är en lång tid. Men killen sitter för en synnerligen brutal och meningslös familjeslakt, eller trippelmord som det kallas i mer rättsliga termer.
Dessutom har han inte direkt suttit på händerna under sin kåk-vistelse. Så sent som för ett år sedan slank han ut på lite bonnpermis och i intervjuer verkar han inte sova allt för dåligt på nätterna över vad han gjort. Man skulle kunna säga att han skickat sitt samvete på livstidssemester.
Man ska inte döma en människa efter sitt utseende men i detta fallet är jag benägen att göra avkall. Ingen svärmorsdröm direkt. Ingen man vill supa med heller.
Dessutom verkar han ha olagligt dålig smak. Kolla in halskedjan.
Oboy!
Avbön
Jag har de senaste dagarna känt ett visst mått av dåligt samvete.
Jag borde inte ha smädat Björn Ranelid som jag gjorde för ett tag sedan. Jag har egentligen ingenting emot honom. Jag blev provocerad att börja hata honom men egentligen känner jag inget agg alls. Jag skiter i Björn Ranelid. Han kan få köra sin skit - lipa och raljera. Jag bryr mig inte.
Min kollega RW påpekade att jag även borde ge upprättelse till Jimmy Nordin. RW är ett stort fan på riktigt. Först avfärdade jag hans önskan som ett oskyldigt skämt men med en bismak av vansinne. Men jag vet att Jimmy betyder mycket för honom. Jag tror att RW älskar Jimmy, inte nödvändigtvis på ett sexuellt sätt men det rör sig definitivt om kärlek. Jag sa att jag inte tänkte be om ursäkt. RW frågade påstridigt om Jimmy bringat mer glädje än sorg till mitt liv. Han hade en poäng. Jag har flabbat mycket åt "multitalangen" och alla hans idiot-påfund. Visst, hånflabb, men ändå. Jag kom fram till att jag inte tycker illa om Jimmy - jag tycker helt enkelt bara att han är en riktig jävla pajas. Och det kan han ju få vara.
Jag borde inte ha smädat Björn Ranelid som jag gjorde för ett tag sedan. Jag har egentligen ingenting emot honom. Jag blev provocerad att börja hata honom men egentligen känner jag inget agg alls. Jag skiter i Björn Ranelid. Han kan få köra sin skit - lipa och raljera. Jag bryr mig inte.
Min kollega RW påpekade att jag även borde ge upprättelse till Jimmy Nordin. RW är ett stort fan på riktigt. Först avfärdade jag hans önskan som ett oskyldigt skämt men med en bismak av vansinne. Men jag vet att Jimmy betyder mycket för honom. Jag tror att RW älskar Jimmy, inte nödvändigtvis på ett sexuellt sätt men det rör sig definitivt om kärlek. Jag sa att jag inte tänkte be om ursäkt. RW frågade påstridigt om Jimmy bringat mer glädje än sorg till mitt liv. Han hade en poäng. Jag har flabbat mycket åt "multitalangen" och alla hans idiot-påfund. Visst, hånflabb, men ändå. Jag kom fram till att jag inte tycker illa om Jimmy - jag tycker helt enkelt bara att han är en riktig jävla pajas. Och det kan han ju få vara.
Så jag gör avbön för mina häcklerier mot Jimmy Kul-pop och tant Ranelid. Här och nu. Sorry!
Däremot så har jag kommit underfund med hur mycket jag faktiskt föraktar Henning Mankell. Han är lätt Sveriges sämsta författare eftersom ALLT han tar i blir skit. Det är faktiskt helt otroligt att han lyckats sko sig på sitt författarskap så länge utan att ha ordet "trovärdighet" med i bakhuvudet. Det är en bedrift att kunna pissa på sin publik utan att bli ifrågasatt.
Mest provocerad blir jag när han försöker sig på att göra tv/film. Då får jag lust att spöa skiten ur honom. Såg "Wallander - Hemligheten" nyligen. Jag kräktes och svalde igen. Tydligen kommer man undan med allting om man sålt några långtradarlaster med böcker i den goda smakens förlovade land - Tyskland. Om man dessutom har sin gubbklubb i ryggen så är man väl extra kool.
100 spänn på att han är ett riktigt pervo.
fredag, november 30, 2007
Skör
Det är exakt så jag känner mig idag.
På sistone har jag plöjt igenom samtliga säsonger av "Six feet under" och igår var det sista avsnittet - le grand final. Och som jag lipade. Aldrig tidigare har jag känt så mycket för en tv-serie. Det var både fruktansvärt och skönt på samma gång när tårkanalerna öppnade sig.
Det är LÄTT den bästa serien någonsin. Så välgjord in i minsta detalj. Manus, foto, skådespelare karaktärer. Allt! Jag vill sammanfatta den som ett storartat mästerverk och ordet "mänskligt" ligger nära till hands. De har hittat en magisk formel och destilleras ner den i en perfekt mix av kärlek, hat, svart humor och hjärtskärande drama ända till sista sekunden - tills det blev svart.
Jag undrar om det någonsin kommer skapas något som ens kommer i närheten av Six feet under. Har svårt att tro det.
På sistone har jag plöjt igenom samtliga säsonger av "Six feet under" och igår var det sista avsnittet - le grand final. Och som jag lipade. Aldrig tidigare har jag känt så mycket för en tv-serie. Det var både fruktansvärt och skönt på samma gång när tårkanalerna öppnade sig.
Det är LÄTT den bästa serien någonsin. Så välgjord in i minsta detalj. Manus, foto, skådespelare karaktärer. Allt! Jag vill sammanfatta den som ett storartat mästerverk och ordet "mänskligt" ligger nära till hands. De har hittat en magisk formel och destilleras ner den i en perfekt mix av kärlek, hat, svart humor och hjärtskärande drama ända till sista sekunden - tills det blev svart.
Jag undrar om det någonsin kommer skapas något som ens kommer i närheten av Six feet under. Har svårt att tro det.
onsdag, november 28, 2007
Tandläkarbesöket
Var hos tandis igår. Har inte varit där på några år så det kändes i kroppen. Jag var nervös. Jag har aldrig haft hål så jag tror att jag skulle ta det som ett personligt nederlag ifall jag skulle få ett. Samtidigt var jag lite uppspelt – jag vill av någon störd anledning visa mig duktig.
När jag kom dit omkullkastades allting. Jag fick chockbeskedet att min tandläkare gått i pension och greps av en slags tom, konstig och givetvis helt sinnesstörd sorg.
Mitt enda försvar är väl att jag är smått autistisk när det kommer till vissa saker. Jag läser dagstidningar bakifrån, jag skrynklar toapappret och jag går hos samma tandläkare som jag gjort sedan jag var liten. punkt slut. Han har sett mig växa upp och jag har sett honom åldras. Banalt. Javisst, men sådan är jag. Jag har egentligen aldrig gillat honom något nämnvärt – men han var en jävla bra tanddoktor.
Min nya tandläkare var en ung tjej. Jag måste erkänna att jag blev skeptisk med en gång. Jag har fått en hang-up på att tandläkare är jävligt borrsugna. Att de gör allt för att drilla, fylla och dra. Särskilt när de är nyutexade.
Jag lade mig lydigt ner på britsen och gapade. När hon som bäst höll på att riva runt med sina vassa stålinstrument och jag kväljde så att salivsugen fastnade i kinden på mig kom jag att tänka på att det måste vara omöjligt att inte börja äcklas av människan som varelse när man måste uppleva sådan skit vareviga arbetsdag. Tandsten, plack och tandköttsinflammationer i tusentals vidriga gap. Fy fan säger jag bara. Munnen är människans sämsta vän.
Hon konstaterade att jag inte hade några hål men väl flera stycken början till hål som avstannat. Jag blev nervös. Såg mina tänder som en stor schweizerost om några år. Hon frågade om jag använder tandtråd och jag sa nej. Hon frågade om jag sköljer och jag ljög och sa att jag inte gjort det på ett tag nu, fast sanningen kanske snarare är att jag tokskitit i det ända sedan jag var hos tandis sist.
Utan att överdriva kände jag mig extremt otuff när jag efter besöket stod där med ett paket tandtråd, ett recept på stark floursköljning (så jag kan leka flourtant med mig själv varje dag) i famnen och fick dunka upp närmare en tusing. Jag kände mig bara gammal och allmänt förnedrad.
Fast som en förnedrad gamling med sjukt rena tänder.
Alltid något.
När jag kom dit omkullkastades allting. Jag fick chockbeskedet att min tandläkare gått i pension och greps av en slags tom, konstig och givetvis helt sinnesstörd sorg.
Mitt enda försvar är väl att jag är smått autistisk när det kommer till vissa saker. Jag läser dagstidningar bakifrån, jag skrynklar toapappret och jag går hos samma tandläkare som jag gjort sedan jag var liten. punkt slut. Han har sett mig växa upp och jag har sett honom åldras. Banalt. Javisst, men sådan är jag. Jag har egentligen aldrig gillat honom något nämnvärt – men han var en jävla bra tanddoktor.
Min nya tandläkare var en ung tjej. Jag måste erkänna att jag blev skeptisk med en gång. Jag har fått en hang-up på att tandläkare är jävligt borrsugna. Att de gör allt för att drilla, fylla och dra. Särskilt när de är nyutexade.
Jag lade mig lydigt ner på britsen och gapade. När hon som bäst höll på att riva runt med sina vassa stålinstrument och jag kväljde så att salivsugen fastnade i kinden på mig kom jag att tänka på att det måste vara omöjligt att inte börja äcklas av människan som varelse när man måste uppleva sådan skit vareviga arbetsdag. Tandsten, plack och tandköttsinflammationer i tusentals vidriga gap. Fy fan säger jag bara. Munnen är människans sämsta vän.
Hon konstaterade att jag inte hade några hål men väl flera stycken början till hål som avstannat. Jag blev nervös. Såg mina tänder som en stor schweizerost om några år. Hon frågade om jag använder tandtråd och jag sa nej. Hon frågade om jag sköljer och jag ljög och sa att jag inte gjort det på ett tag nu, fast sanningen kanske snarare är att jag tokskitit i det ända sedan jag var hos tandis sist.
Utan att överdriva kände jag mig extremt otuff när jag efter besöket stod där med ett paket tandtråd, ett recept på stark floursköljning (så jag kan leka flourtant med mig själv varje dag) i famnen och fick dunka upp närmare en tusing. Jag kände mig bara gammal och allmänt förnedrad.
Fast som en förnedrad gamling med sjukt rena tänder.
Alltid något.
tisdag, november 27, 2007
Vinavsmakningsmomentet
Det är trevligt att gå på restaurang. På alla sätt utom ett.
Det finns ett moment jag verkligen avskyr. Det är när man beställt och servitören/servitrisen kommer med flaskan för att enligt den sociala ritualens alla regler låta en provsmaka vinet. Jag pallar det inte.
Jag har råd. Det är ingen främmande miljö. Ändå känns det bara så jävla fel. Jag antar att det beror på att jag inte har ett tillräckligt stort kulturkapital i mitt bagage för att någonsin kunna känna mig bekväm i den situationen. Det kvittar om jag skulle bli miljonär med sjukt rymliga spenderbyxor. Jag skulle ändå skruva på mig som en treåring med vattkoppor när det var dags att smaka på vinet.
Kan de inte bara skippa charaderna och hälla upp direkt. Jag har ingen koll och de vet det.
Jag hatar hur de står där och tittar på när jag tar en sipp på vinet. Jag känner riktigt hur de tänker vilken pajas jag är – och de har helt rätt. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med och de vet redan från början att det inte finns någon som helst risk att jag skulle kunna känna vare sig det var ett korkskadat vin eller om kocken hade pissat i det. Det krävs alltså hyfsat mycket för att jag ens skulle våga tänka tanken att skicka ut vinet och be om ett nytt.
Jag tänker mig att det var ungefär så den tjocka tystnaden kändes för min klasskompis Max i mellanstadiet. När vi kom tillbaka efter ett sommarlov och skulle ha gymnastik var han den enda killen som fått hår på kuken. Det var en glofest utan motstycke. Ingen sa något. Men alla undrade vad i helvete som stod på.
Jag utsätter mig för den situationen gång på gång. Jag kan se i ögonvrån hur de står där och glor när apan ska leka vinexpert. Och jag gör det. Men utan att möta dem med blicken en enda gång. Min blick får de inte – den är min sista lilla gnutta av värdighet just då. Den vill jag helst behålla.
När smakmomentet äntligen är över känns det som att flyttas till en ny dimension. Eldprovet är över. Allt blir avslappnat igen och jag kan njuta av maten, vinet och sällskapet. Som om inget har hänt. Allt är förlåtet.
Tills nästa gång
Det finns ett moment jag verkligen avskyr. Det är när man beställt och servitören/servitrisen kommer med flaskan för att enligt den sociala ritualens alla regler låta en provsmaka vinet. Jag pallar det inte.
Jag har råd. Det är ingen främmande miljö. Ändå känns det bara så jävla fel. Jag antar att det beror på att jag inte har ett tillräckligt stort kulturkapital i mitt bagage för att någonsin kunna känna mig bekväm i den situationen. Det kvittar om jag skulle bli miljonär med sjukt rymliga spenderbyxor. Jag skulle ändå skruva på mig som en treåring med vattkoppor när det var dags att smaka på vinet.
Kan de inte bara skippa charaderna och hälla upp direkt. Jag har ingen koll och de vet det.
Jag hatar hur de står där och tittar på när jag tar en sipp på vinet. Jag känner riktigt hur de tänker vilken pajas jag är – och de har helt rätt. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med och de vet redan från början att det inte finns någon som helst risk att jag skulle kunna känna vare sig det var ett korkskadat vin eller om kocken hade pissat i det. Det krävs alltså hyfsat mycket för att jag ens skulle våga tänka tanken att skicka ut vinet och be om ett nytt.
Jag tänker mig att det var ungefär så den tjocka tystnaden kändes för min klasskompis Max i mellanstadiet. När vi kom tillbaka efter ett sommarlov och skulle ha gymnastik var han den enda killen som fått hår på kuken. Det var en glofest utan motstycke. Ingen sa något. Men alla undrade vad i helvete som stod på.
Jag utsätter mig för den situationen gång på gång. Jag kan se i ögonvrån hur de står där och glor när apan ska leka vinexpert. Och jag gör det. Men utan att möta dem med blicken en enda gång. Min blick får de inte – den är min sista lilla gnutta av värdighet just då. Den vill jag helst behålla.
När smakmomentet äntligen är över känns det som att flyttas till en ny dimension. Eldprovet är över. Allt blir avslappnat igen och jag kan njuta av maten, vinet och sällskapet. Som om inget har hänt. Allt är förlåtet.
Tills nästa gång
måndag, november 26, 2007
En bra dag att döda på
Äntligen måndag (yeah right)!
Jag tycker inte om att vakna på måndag efter helg. Eller rättare sagt, jag hatar det. Allting surrar jag känner mig svag och dålig och livstrött - så är det förövrigt den första timman varje morgon jag tvingas vakna av larmet på min lilla vidriga mobiltelefon.
Idag började jag dock min arbetsdag med att fullkomligt slakta våran receptionist i WII-tennis. Det var skönt. Som fan.
Jag vill tillägga att min totala dominans glänste trots att jag störs av en gammal tennisskada i höger arm som jag ådrog mig under hårdträningen inför vårt byråmästerskap (där orättvis lottning låg till grund för en misslyckad turnering för undertecknad) som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Inte dåligt Mike. Inte dåligt alls.
Vinsten stärkte mig och det var en bra början på dagen. En dag synnerligen bra att döda på.
Nu lunch!
Update 15:51
Nu har jag precis mördat vår receptionist en gång till. Jag upplever just nu den bästa måndagen i mannaminne.
Jag tycker inte om att vakna på måndag efter helg. Eller rättare sagt, jag hatar det. Allting surrar jag känner mig svag och dålig och livstrött - så är det förövrigt den första timman varje morgon jag tvingas vakna av larmet på min lilla vidriga mobiltelefon.
Idag började jag dock min arbetsdag med att fullkomligt slakta våran receptionist i WII-tennis. Det var skönt. Som fan.
Jag vill tillägga att min totala dominans glänste trots att jag störs av en gammal tennisskada i höger arm som jag ådrog mig under hårdträningen inför vårt byråmästerskap (där orättvis lottning låg till grund för en misslyckad turnering för undertecknad) som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Inte dåligt Mike. Inte dåligt alls.
Vinsten stärkte mig och det var en bra början på dagen. En dag synnerligen bra att döda på.
Nu lunch!
Update 15:51
Nu har jag precis mördat vår receptionist en gång till. Jag upplever just nu den bästa måndagen i mannaminne.
(tisdag)
Update 09:01
Slakt igen ! Samma receptionist. Samma lama motstånd.
Update 11:05
Det stora mötet ägde rum. Mike mot den kaxige jäveln RW. RW var givetvis chanslös redan från start. Efter två förlorade game försökte han desperat med personpåhopp och smädelser. Inga av dem lyckades och det slutade med nedsänkt huvud och ett tennisrack uppkört i stolgången för den gode RW.
Update 11:17
Min skånske kollega blev sugen att utmana. Förståeligt. Han såg sin chans att dra snabbare än Billy the Kid. Men så blev icke fallet. Såklart. Fy fan vad jag dominerar i WII-tennis.
söndag, november 25, 2007
Sista uttaget
Mitt checkkonto i Bank of Ben & Jerry's börjar sina. Min fantastiska glassallmosa börjar ta slut. Bara två ynka checkar kvar. Vad ska jag välja för smaker? Det var längesedan jag höll mig med några sköna kalla pints från jordens bästa glassmakare och jag känner redan nu att beslutsångesten äter på mig.
Det lutar åt Caramel Chew Chew och Cookie Dough, fast Phish Food och Vermonster är också med på listan... eller fan Cherry Garcia är underskattad. Vi får helt enkelt se.
Nu måste jag snart kontakta mister Ben och mister Jerry och tigga på mig lite mer glasskapital. Lite förnedrande men har man en gång känt bjudglassens sötma smälta i munnen och dansa disco i gommen vill man aldrig mer betala.
Hur värt det än är pengarna.
lördag, november 24, 2007
Analblekning
Härom dagen snappade jag upp ett begrepp inom segmentet skönhetsigrepp som jag aldrig tidigare hört talas om. Analblekning. Min hjärna kopplade inte.
Jag lekte med stavelserna "anal" och "blekning". Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld men tillsammans bildade det ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem fan bleker sitt rövhål?
Jag googlade "analblekning" och fick upp en träfflista med cirka en miljard bloggar och diskussionsforum som behandlade ämnet. Det var redan old news. Att bleka brunögat har blivit det nya svarta för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är viktigt att man har rätt utseende mellan skinkorna om man vill "hänga med".
Här satt jag i chock över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel och så visar det sig inte bara vara en störd företeelse som blivit normaliserad. Bland gymnasiekidsen verkar det närmast ha blivit lika vanligt som popcorn på bio. Och då är popcorn fan rätt vanligt.
Enligt en artikel i ämnet snittar Hollywoods skönhetssalonger fem kunder per dag som vill ha ljusare hudton "där". Undrar hur snittet ser ut i Sverige och hur känns det egentligen att tillhandahålla den tjänsten. Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lajbans alls med att gå till jobbet och veta att nån jävel ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe.
Tänk att bli omtalad när det gäller analblekning (nu inser jag att jag skrivit ordet så många gånger att min blogg snart kommer toppa träfflistan. Fan!). Att skaffa sig ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Gumman, asså du måste bara gå till Tabitha på Panache - ingen bleker analhuden som hon". Då skulle livet vara över.
Är man lite mer av en gör-det-själv-typ kan man tydligen för det ringa priset av en halv tusing köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand. Värt. Jävligt värt.
Världen är helt galen.
Jag lekte med stavelserna "anal" och "blekning". Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld men tillsammans bildade det ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem fan bleker sitt rövhål?
Jag googlade "analblekning" och fick upp en träfflista med cirka en miljard bloggar och diskussionsforum som behandlade ämnet. Det var redan old news. Att bleka brunögat har blivit det nya svarta för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är viktigt att man har rätt utseende mellan skinkorna om man vill "hänga med".Här satt jag i chock över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel och så visar det sig inte bara vara en störd företeelse som blivit normaliserad. Bland gymnasiekidsen verkar det närmast ha blivit lika vanligt som popcorn på bio. Och då är popcorn fan rätt vanligt.
Enligt en artikel i ämnet snittar Hollywoods skönhetssalonger fem kunder per dag som vill ha ljusare hudton "där". Undrar hur snittet ser ut i Sverige och hur känns det egentligen att tillhandahålla den tjänsten. Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lajbans alls med att gå till jobbet och veta att nån jävel ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe.
Tänk att bli omtalad när det gäller analblekning (nu inser jag att jag skrivit ordet så många gånger att min blogg snart kommer toppa träfflistan. Fan!). Att skaffa sig ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Gumman, asså du måste bara gå till Tabitha på Panache - ingen bleker analhuden som hon". Då skulle livet vara över.
Är man lite mer av en gör-det-själv-typ kan man tydligen för det ringa priset av en halv tusing köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand. Värt. Jävligt värt.
Världen är helt galen.
torsdag, november 22, 2007
Patent bortskänkes
Nu när jag gått och blivit en pensio-kille har jag klurat på en anti-krämpprodukt för människor som mig, vars kroppar gått ut i vild strejk. Som den välgörenhetsbuff jag är så tänker jag dessutom låta någon annan ta patentet på den för en liten motprestation i form av ett ynka exemplar av den färdiga produkten.
Jag talar givetvis om "Vetevärmarsängen".
De där små vetepåsarna man ska stoppa in i mikron är bara för sorgliga. Tänk istället att hela madrassen är en stor och fluffig vetepåse som värms upp via väggkontakten och en fjärrstyrd termostat. Så jävla bra. Det skulle bli en sensation.
När den kommer kan Tempur klappa ihop och dra säger jag bara. Då vill ingen ha deras förbannade ergo-skum längre. Det är bara den där vidriga lukten vetevärmare avger som måste lösas. Ingen vill ju ligga och lukta välling.
Jag talar givetvis om "Vetevärmarsängen".
De där små vetepåsarna man ska stoppa in i mikron är bara för sorgliga. Tänk istället att hela madrassen är en stor och fluffig vetepåse som värms upp via väggkontakten och en fjärrstyrd termostat. Så jävla bra. Det skulle bli en sensation.
När den kommer kan Tempur klappa ihop och dra säger jag bara. Då vill ingen ha deras förbannade ergo-skum längre. Det är bara den där vidriga lukten vetevärmare avger som måste lösas. Ingen vill ju ligga och lukta välling.
Nackspärr
Alltså jag är så jävla less.
Sedan jag fyllde 31 har jag blivit krämpornas herre. Det krävs inte mycket för att golvlägga mig längre. Förra veckan sträckte jag mig i armen när vi spelade wii på jobbet och igår fick jag en nackspärr som höll på att driva mig till vanvett hela natten. Jag var tvungen att ringa tilll ryggakuten och lipa till mig en tid omgående. Jag hade varit beredd att mörda för den tiden. Lätt.
En välmående kille med riktiga muskler och god hållning förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Fan jag är så trött på att höra det. Där satt jag med min spinkiga men ack så lösa överkropp, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös. Och jag skämdes.
Jag försökte desperat förklara att jag just börjat springa och även har planer på att börja simma (igen). Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet utomlands och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.
Naprapaten sa att det nog skulle gå att fixa med lite el, massage och en rejäl jävla kotknäckarfest. Sedan körde ett godståg över mig. Det var skönt.
Nackspärren har gjort mig modstulen. Jag hatar min kropp. Den vill inte vara med längre. Inte på mina villkor. Fram till nu har jag haft någon form av övertag genom min förhållandevis låga ålder men nu är jag 31 och det har blivit dags att sona gamla synder tydligen. Exakt för vad vet jag inte men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer (läs: träna), sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så. Fuck you kroppjävel.
Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer lyda, men inte idag. Idag skulle jag vila och tycka synd om mig själv sa ryggkäckarn. Eller det där med tycka syndom la jag till själv.
Jag är jävligt bra på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet imorse drog jag en tydlig paralell mellan min natt och kristus lidande på korset. De flabbade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min våldsamma nackspärr.
Så ikväll har lytt rådet och vilat i soffan. Jag har även tyckt synd om mig själv med läskeblask, en stor ostbågspåse och några Voltaren. Det var skönt. Riktigt jävla skönt.
En välmående kille med riktiga muskler och god hållning förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Fan jag är så trött på att höra det. Där satt jag med min spinkiga men ack så lösa överkropp, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös. Och jag skämdes.
Jag försökte desperat förklara att jag just börjat springa och även har planer på att börja simma (igen). Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet utomlands och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.
Naprapaten sa att det nog skulle gå att fixa med lite el, massage och en rejäl jävla kotknäckarfest. Sedan körde ett godståg över mig. Det var skönt.
Nackspärren har gjort mig modstulen. Jag hatar min kropp. Den vill inte vara med längre. Inte på mina villkor. Fram till nu har jag haft någon form av övertag genom min förhållandevis låga ålder men nu är jag 31 och det har blivit dags att sona gamla synder tydligen. Exakt för vad vet jag inte men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer (läs: träna), sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så. Fuck you kroppjävel.
Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer lyda, men inte idag. Idag skulle jag vila och tycka synd om mig själv sa ryggkäckarn. Eller det där med tycka syndom la jag till själv.
Jag är jävligt bra på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet imorse drog jag en tydlig paralell mellan min natt och kristus lidande på korset. De flabbade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min våldsamma nackspärr.
Så ikväll har lytt rådet och vilat i soffan. Jag har även tyckt synd om mig själv med läskeblask, en stor ostbågspåse och några Voltaren. Det var skönt. Riktigt jävla skönt.
onsdag, november 21, 2007
Manliga fnask
Imorgon ska Kalla fakta handla om män som säljer sex. Manligt hor är tydligen mer utbrett än man kan tro.
Från och med fredag ska Magnus Uggla tydligen börja blogga på aftonbladet.se.
Någon mer än jag som ser ett tydligt samband?
Från och med fredag ska Magnus Uggla tydligen börja blogga på aftonbladet.se.
Någon mer än jag som ser ett tydligt samband?
tisdag, november 20, 2007
Glasskreatör
Gick och fingrade i frysboxarna på Hemköp häromdagen. Plötsligt ser jag en förpackning jag sett mången gång förut men aldrig tidigare stannat upp och tittat på ordentligt. "Harry Klings erkänt delikata dinétårta". Fan vilken grej alltså. Dinétårta. Produktbeskrivningen lyder: Vaniljglass med punsch och smörrostad nougat. Chokladöverdrag. Garnerad med marsipan, frukt och krokant. Med andra ord en sprutorgasm i fikaformat - för gamla tanter
Harry Kling är/var glasskreatör och mannen bakom Kling Glace som föddes på 50-talet. Glasskreatör. Wow. Kan det rimligtvis finnas en mäktigare titel?
Som parentes måste jag säga: Fuck you mr. Kling, det är Ben & Jerrys som är glassens maktfaktor nummer ett nu, vilket helt osökt påminner mig om att jag bara har två av deras allmosecheckar kvar. Börjar bli dags att höra av sig till dem igen med andra ord.
Dinétårtan ser så satans vidrig ut men tydligen så är den erkänt delikat. Inte så pjåkigt. Tänk att äga det mandatet, att kunna erkänna en glasstårtas deliciösitet eller inte. Vilken sjuk maktposition. Som Svenska akademien för litteraturen.
fredag, november 16, 2007
Maskerad
Kollade just på Idol. Det var tydligen maskeradtema idag.
Swartling var utklädd till bajskorv. Och jag måste ge det till honom. Han såg verkligen jätterolig ut där han satt helt ogenerad i polotröja med en riktigt bajsbrun kavaj som överdrag. Precis som en liten formlös bajskorv - med headset. Fem av fem möjliga.
Vågat Swartling. Vågat.
Swartling var utklädd till bajskorv. Och jag måste ge det till honom. Han såg verkligen jätterolig ut där han satt helt ogenerad i polotröja med en riktigt bajsbrun kavaj som överdrag. Precis som en liten formlös bajskorv - med headset. Fem av fem möjliga.
Vågat Swartling. Vågat.
En Larsson på varje plan
Jag bor i en trappuppgång där det bor en Larsson på varje plan.
Inte så konstigt kanske. Men lite kul.
Tycker jag.
En luktar fisk, en luktar sprit och en hör allt jag säger. Jobbigt.
Tycker jag.
Inte så konstigt kanske. Men lite kul.
Tycker jag.
En luktar fisk, en luktar sprit och en hör allt jag säger. Jobbigt.
Tycker jag.
onsdag, november 14, 2007
Höj en insulinspruta på ostkakans dag
Har legat hemma idag. I hög feber och allmän ostighet. Huvudvärken är olidlig.
Fick nys om att det är ostkakans dag idag. Tänk att något så banalt som ostkaka kan få en egen dag. Fast banalt vet jag inte förresten. Jag rådiggar ostkaka. En gång blev jag bjuden på lite Hälsinge ostkaka med mjölk och hjortronsylt. Den var rätt så haussad av några hälsingevänner innan men jag måste erkänna att jag var nära att få stånd. Inte ett sexuellt laddat praktstånd utan mer en trivsamhetsladdad vinballe. Så visst fan har jag respekt för ostkakan som fenomen. Men en egen dag är att ta i en smula.
Det ger även hög relevans till efterfrågan på ett officiellt införande av den mycket efterfrågade griffeltavlans dag och den så kallade 98-oktan-dagen.
Att kanelbullar, semlor och Gustav Adolf firas med helt egna dagar får mig att undra varför "kebabpizzan med blandad sås", "mellanmjölken" och "dvärgbältan" inte fått sig sina välförtjänta datum i almanackan ännu.
Iallafall. Jag gick in på susning.nu för att dubbelkolla så att en massa bloggare runt om i landet inte håller sig med osanningar. Och mycket riktigt. Ostkakans dag it is. Men det är också stora Diabetesdagen. Det kanske är lätt att glömma när man sitter och mular i sig mängder av smarrig ostmassa och sylt.
Så nu vill jag att alla ostkage-ätare där ute höjer en empatisk insulinspruta idag för alla dem som inte kan vara med på festen.
Gonatt!
Fick nys om att det är ostkakans dag idag. Tänk att något så banalt som ostkaka kan få en egen dag. Fast banalt vet jag inte förresten. Jag rådiggar ostkaka. En gång blev jag bjuden på lite Hälsinge ostkaka med mjölk och hjortronsylt. Den var rätt så haussad av några hälsingevänner innan men jag måste erkänna att jag var nära att få stånd. Inte ett sexuellt laddat praktstånd utan mer en trivsamhetsladdad vinballe. Så visst fan har jag respekt för ostkakan som fenomen. Men en egen dag är att ta i en smula.
Det ger även hög relevans till efterfrågan på ett officiellt införande av den mycket efterfrågade griffeltavlans dag och den så kallade 98-oktan-dagen.
Att kanelbullar, semlor och Gustav Adolf firas med helt egna dagar får mig att undra varför "kebabpizzan med blandad sås", "mellanmjölken" och "dvärgbältan" inte fått sig sina välförtjänta datum i almanackan ännu.
Iallafall. Jag gick in på susning.nu för att dubbelkolla så att en massa bloggare runt om i landet inte håller sig med osanningar. Och mycket riktigt. Ostkakans dag it is. Men det är också stora Diabetesdagen. Det kanske är lätt att glömma när man sitter och mular i sig mängder av smarrig ostmassa och sylt.
Så nu vill jag att alla ostkage-ätare där ute höjer en empatisk insulinspruta idag för alla dem som inte kan vara med på festen.
Gonatt!
SVT och lite nonsens
Ligger i soffan och snyltar på skattefinansierad tv. Mmm... vilken skön sötma blandningen av kvalité och laglöshet ger. Skrattade precis högt för första gången idag. Tack Grotesco. Henrik Dorsin är jävligt bra. Hade det inte varit för att han tvunget skulle ta emot poveljävelns jäkla rickitickitick-karamellogram hade jag älskat honom förbehållningslöst. Nu är han ändå lite smutsig för all framtid. Synd på en så bra pojk.
Nu såg jag en trailer för Babben-tv. Plötsligt minns jag varför det känns så rätt att stå utanför licens-systemet. Hon ska aldrig få en spänn av mig. Shit vad jag är trött på Babben Larsson. Det kan vara gotlänningen i henne, men jag vet inte helt säkert. Jag har inte så mycket till övers för gotlänningar. Sorry, det var en överdrift (igen). Jag har egentligen inget emot gotlänningar, så länge de inte är folkliga.
Babben är sjukt överskattad iallafall. Tycker jag.
Nu börjar snart Eftersnack med Henrik Kruusval. Det ska jag se. Jag vet att jag kommer hata det men samtidigt njuta. Det är masochisten i mig.
Vad ville jag säga med det här, undrar jag nu. Vet inte.
Jag mår inte bra idag.
Nu såg jag en trailer för Babben-tv. Plötsligt minns jag varför det känns så rätt att stå utanför licens-systemet. Hon ska aldrig få en spänn av mig. Shit vad jag är trött på Babben Larsson. Det kan vara gotlänningen i henne, men jag vet inte helt säkert. Jag har inte så mycket till övers för gotlänningar. Sorry, det var en överdrift (igen). Jag har egentligen inget emot gotlänningar, så länge de inte är folkliga.
Babben är sjukt överskattad iallafall. Tycker jag.
Nu börjar snart Eftersnack med Henrik Kruusval. Det ska jag se. Jag vet att jag kommer hata det men samtidigt njuta. Det är masochisten i mig.
Vad ville jag säga med det här, undrar jag nu. Vet inte.
Jag mår inte bra idag.
måndag, november 12, 2007
Kvalitetsmärkning
Var nyss ute på world wide web igen och tittade till det. Det är fantastiskt.
Kom över en rolig produkt. Vandalkamera. Egentligen en rätt trist produkt som någon snajdat till avsevärt genom att ta ordet kamera och lägga till "vandalsäker" framför. Mäktigt.
"Mycket robust övervakningskamera, perfekt för utsatta miljöer. Den vandalsäkra konstruktionen gör kameran tålig för sabotage och annan vandalisering."
Och annan vandalisering... Inte så specifikt men jävligt kul. Jag gillar generaliseringar.
Det är en ganska smal produkt med tanke på att vandalriket gick under för ungefär 1500 år sedan. Kul att det fortfarande utvecklas produkter för att skydda oss mot vandalerna.
Vandalsäker är inte en stämpel som fungerar särskilt köputlösande på mig. Nej nej, jag väntar till de släpper en hel serie övervakningsutrustning som även garanterar skydd mot barbarer och vikingar och varför inte färöingar när vi ändå är igång. De är såna svin.
I den bästa av världar kommer produkter i framtiden bära en kvalitetsmärkning som utlovar totalt skydd mot Hising-islandare. Där har vi USP:en för mig.
Kom över en rolig produkt. Vandalkamera. Egentligen en rätt trist produkt som någon snajdat till avsevärt genom att ta ordet kamera och lägga till "vandalsäker" framför. Mäktigt.
"Mycket robust övervakningskamera, perfekt för utsatta miljöer. Den vandalsäkra konstruktionen gör kameran tålig för sabotage och annan vandalisering."
Och annan vandalisering... Inte så specifikt men jävligt kul. Jag gillar generaliseringar.
Det är en ganska smal produkt med tanke på att vandalriket gick under för ungefär 1500 år sedan. Kul att det fortfarande utvecklas produkter för att skydda oss mot vandalerna.
Vandalsäker är inte en stämpel som fungerar särskilt köputlösande på mig. Nej nej, jag väntar till de släpper en hel serie övervakningsutrustning som även garanterar skydd mot barbarer och vikingar och varför inte färöingar när vi ändå är igång. De är såna svin.
I den bästa av världar kommer produkter i framtiden bära en kvalitetsmärkning som utlovar totalt skydd mot Hising-islandare. Där har vi USP:en för mig.
Unga arga posörer
Det är något med den här bilden som förbryllat mig länge. Jag förstår den inte riktigt.
Ett gäng unga arga asiater utrustae med diverse tillhyggen. De är tuffingar. Så mycket fattar jag. Det är högsst uppenbart att de försöker signalera farlighet. Hela deras minspel signalerar likom "kom on mavvafacka" och personligen skulle jag inte tycka att det kändes prima att möta dem i en mörk gränd som det brukar heta. Hundra procents risk att bli punk'd up.
Men det är något mer med bilden. Något lurigt. Något som gör den riktigt jävla otäck.
Varför i hela världen har de bar överkropp? Det kan ju inte vara för att flexa mucklerna direkt. Detser knasigt ut att de röker. De ska precis till att bonka skiten ur någon men först; tända cigg. Jag tror att ett visst gäng unga nakna asiater med tillhyggen i händerna har sett en och annan Hongkong-flick för mycket.
Men det som förbryllar mig allra mest är killen längst fram. Han ser galen ut och till skillnad från sina kamrater som är utrustade med glasflaskor, påkar och andra gängse föremål vanligt förekommande vid gatuslagsmål, står han och poserar med ett träningsredskap som var vanligt i svenska medleklass hem på 80-talet. Hur tänkte han. Har han tänkt träna ihjäl någon?
Spontant får jag lust att fimpa ciggen, tvångsraka av hans löjliga mopedmustasch och ge honom en örfil eller två. Säga till honom att skärpa sig. Gå hem och läsa läxorna.
Det är visserligen jätteduktigt att han klarar av att tänja ut den så långt och jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på hur mycket det skulle svida ifall den där elakingen till fjäder fastnade i mitt underarmshår eller dylikt. Men ändå.
Märklig bild.
lördag, november 10, 2007
Intensivledig
Det är gött med helg.
Vaknade tidigt, lätt vinbakis. Låg kvar med J och lyssnade på webbradio. Betade av ett avsnitt av Biblioteket, filosofiska rummet och en dokumentär. Sedan frukost.
Efter brekky gick vi till Röhsska och glodde på grejer. Det var avslappnande. Vidare till ett sushiställe för snabbt inmundigande av lunch. Påväg till vagnen passerade vi ett galleri där vi såg att det var vernissage på gång. Vi gick in och drack lite gratisvin och kollade på halvdyr konst av någon tant. Sedan hem till majorna och ficka på Zenit (enda smolket i lördagsbägaren).
Hem och vila i och sedan tog vi ett löp-pass i slottis. Kallt och friskt. J blir sprallig av att springa. Jag blir sur. Men det är rätt gött ändå. Nästa punkt på agendan är middag och film.
Alltså, det känns som jag har hunnit leva ett liv idag för att jag gjort en massa jag varken skulle orka eller vilja efter en vanlig arbetsdag. Jag har varit intensivledig kan man säga. Snart är det måndag igen. Sweet!
Det enda jag är missnöjd med idag är Zenit. Alla verkar tycka att det är så mysigt och äkta med sin skitkassa inredning i form av svinobekväma stolar och bord med olika långa ben. Jag diggar det inte. De har världens långsammaste personal och en konstig prio. Fyra pers i köket och en prao-elev i kassan. Det är alltid så lång kö att jag känner hur blodkärlen pulserar i huvudet när jag står där lydigt i ledet. Många gånger har jag tänkt att fan, nu rånar jag stället - på kaffe.
Enda sättet att få sin latte i normalt tempo skulle vara att rycka fram en pickadoll och skjuta ett par skott i taket så att de vaknar till.
Fast mest provocerad blir jag när jag beställer paj. De verkar ha en sjuk policy med sin vaniljsås. De häller på så mycket att man inte längre förstår vad man beställt när de räcker över tallriken. Soppa. Det verkar inte vara någon slump för ALLA gör det. De frågar inte ens. Bara dränker pajbiten så att konsistensen blir till kräm. Jämt.
Åhhh, jag blir så förbannad!
Fast i övrigt har det varit en alleles särdeles bra lördag.
Vaknade tidigt, lätt vinbakis. Låg kvar med J och lyssnade på webbradio. Betade av ett avsnitt av Biblioteket, filosofiska rummet och en dokumentär. Sedan frukost.
Efter brekky gick vi till Röhsska och glodde på grejer. Det var avslappnande. Vidare till ett sushiställe för snabbt inmundigande av lunch. Påväg till vagnen passerade vi ett galleri där vi såg att det var vernissage på gång. Vi gick in och drack lite gratisvin och kollade på halvdyr konst av någon tant. Sedan hem till majorna och ficka på Zenit (enda smolket i lördagsbägaren).
Hem och vila i och sedan tog vi ett löp-pass i slottis. Kallt och friskt. J blir sprallig av att springa. Jag blir sur. Men det är rätt gött ändå. Nästa punkt på agendan är middag och film.
Alltså, det känns som jag har hunnit leva ett liv idag för att jag gjort en massa jag varken skulle orka eller vilja efter en vanlig arbetsdag. Jag har varit intensivledig kan man säga. Snart är det måndag igen. Sweet!
Det enda jag är missnöjd med idag är Zenit. Alla verkar tycka att det är så mysigt och äkta med sin skitkassa inredning i form av svinobekväma stolar och bord med olika långa ben. Jag diggar det inte. De har världens långsammaste personal och en konstig prio. Fyra pers i köket och en prao-elev i kassan. Det är alltid så lång kö att jag känner hur blodkärlen pulserar i huvudet när jag står där lydigt i ledet. Många gånger har jag tänkt att fan, nu rånar jag stället - på kaffe.
Enda sättet att få sin latte i normalt tempo skulle vara att rycka fram en pickadoll och skjuta ett par skott i taket så att de vaknar till.
Fast mest provocerad blir jag när jag beställer paj. De verkar ha en sjuk policy med sin vaniljsås. De häller på så mycket att man inte längre förstår vad man beställt när de räcker över tallriken. Soppa. Det verkar inte vara någon slump för ALLA gör det. De frågar inte ens. Bara dränker pajbiten så att konsistensen blir till kräm. Jämt.
Åhhh, jag blir så förbannad!
Fast i övrigt har det varit en alleles särdeles bra lördag.
fredag, november 09, 2007
Sextorpeder
Metro berättar idag att Carl Troilius, plastläkaren från Kanal5 som på senare tid gjort comeback i media som Doktor Tvångsligg, anklagas för övergrepp i rättssak. Han verkar digga allt som är övergreppsrelaterat.
I rubriken står det att Calle-boy tros ha hyrt så kallade "Sextorpeder". Tre stycken. Jag kände mig dum och obildad. Jag hade ingen aning om vad en sextorped jobbar med. Min hjärna jobbade på lite och drog slutsatsen att det måste ha med sex att göra. Men det hade det inte. De arbetsuppgift är tydligen att trakassera våldtäktsoffer.
Så fel man kan ha.
Samtidigt tycker jag att det är ett väldigt skumt fenomen att journalister, främst de på kvälls- och gratispress verkar ha så svårt att skilja på begreppen sex och våldtäkt.
I rubriken står det att Calle-boy tros ha hyrt så kallade "Sextorpeder". Tre stycken. Jag kände mig dum och obildad. Jag hade ingen aning om vad en sextorped jobbar med. Min hjärna jobbade på lite och drog slutsatsen att det måste ha med sex att göra. Men det hade det inte. De arbetsuppgift är tydligen att trakassera våldtäktsoffer.
Så fel man kan ha.
Samtidigt tycker jag att det är ett väldigt skumt fenomen att journalister, främst de på kvälls- och gratispress verkar ha så svårt att skilja på begreppen sex och våldtäkt.
torsdag, november 08, 2007
Amerikaner - danskare än danskarna
Nu har jag varit hemma en vecka. Från NYC. Har hunnit smälta intrycken. Det var en bra resa.
Jag älskar den staden, miljöerna - hela atmosfären. Gillar att gå runt där och bara vara. Detta var tredje gången och jag kommer åka tillbaka. Många gånger.
Jag vill börja med att hissa!
Ska man till NYC så bör man passa på att åka till Coney Island - ett gammalt nöjesfält längst ut i Brooklyn som inte kommer finnas kvar så länge till. En solig dag. Då kan man köpa öl i pappmugg på Astroland och sedan sitta och gassa med en massa idioter och vanligt löst folk på den ökända strandpromenaden. Som bonus kan en promenad till Brighton Beach (ryssarnas kvarter) rekommenderas.
Williamsburg (kring Bedford) i Brooklyn kan vara mysigaste platsen på jorden. Bo där istället för Manhattan.
Sedan vill jag dissa!
Jag blir fan inte klok på amerikanerna. De är som bekant världens lataste as till folk. Allt ska vara komfy. Inget får vara det minsta jobbigt. En bil med för få kopphållare har NOLL chans att bli en storsäljare och när jag ändå nämner bilar så ska varenda jävel ha en SUV eller ännu hellre en Hummer, även om de jobbar på fem minuters gångavstånd. Moraliskt sett räcker det att de har en gräsmatta i sin trägård för att motivera sitt val av terrängfordon.
Dessutom är de ena smarta rackare när det kommer till uppfinningar. De kan praktiskt taget bygga vad som helst.
Därför blir jag extra irriterad när jag tänker på att de inte lyckas fatta poängen med handtag på påsarna i mataffärer, convenient stores eller liknande. De packar ner allt prydligt i påsar men när man får den är det omöjlig att bära den på annat sätt än som om det vore någon förbannad glasstrut. De kan bygga fjärrstyrda missiler med svinhög precision, men handtag på påsar, det kan man bara glömma.
Sedan är det momsen på ALLT. Det är så dumt att jag blir hjärnbedövad av att tänka på eländet. En dag på stan så har man fickan full av mynt med helt värdelös valör. Bara för att priset aldrig blir det som står kostar nåt. Jag får nästan bryt när jag tänker på att man kan bli tvungen att brejka en hundradollarsedel för att priset blir två öre dyrare än tjugolappen man har i fickan. Avrunda. Inte en chadde.
Dricks. Jag har klagat på det innan och jag behöver inte hjälp att räkna ut vad jag ska dricksa. Jag behöver hjälp med att förstå hur världens mäktigaste land håller sig med ett så barockt betalsystem. Lägg på skiten på priserna, höj lönerna och håll käft. Jag hatar tvångsdricksandet. Vilket svin som helst som råkar jobba med någon form av service ska kamma pynt - hur risig service de än bjudit på. Det är förnedrande.
Och så har vi det mest irriterande. Deras måttenheter etc.
Jag har ju länge häcklat danskarna för sitt tjogbaserade och asdumma räknesystem. Jämfört med amerikaner är danskarna knappt danska. Varför i helvete envisas amerikanerna med att använda inch, feet, yard och miles för att mäta längdenheter? Jag menar, var ligger logiken i att mäta något i feet när en feet är 30.48 cm. Det är ju för fan råbökigt. Och gammalt.
Vidare mäter de volym i gallons och grader i farenheit. Varför måste de envisas med ett så bakvänt system. Jag kan inte förstå det. Tydligen har Nasa börjat räkna i meter. I övrigt verkar det bara vara de som sysslar med knark som är familjära med begreppen kilos & grams.
Lustigt kan man tycka.
Danskt tycker jag!
Jag älskar den staden, miljöerna - hela atmosfären. Gillar att gå runt där och bara vara. Detta var tredje gången och jag kommer åka tillbaka. Många gånger.
Jag vill börja med att hissa!
Ska man till NYC så bör man passa på att åka till Coney Island - ett gammalt nöjesfält längst ut i Brooklyn som inte kommer finnas kvar så länge till. En solig dag. Då kan man köpa öl i pappmugg på Astroland och sedan sitta och gassa med en massa idioter och vanligt löst folk på den ökända strandpromenaden. Som bonus kan en promenad till Brighton Beach (ryssarnas kvarter) rekommenderas.
Williamsburg (kring Bedford) i Brooklyn kan vara mysigaste platsen på jorden. Bo där istället för Manhattan.
Sedan vill jag dissa!
Jag blir fan inte klok på amerikanerna. De är som bekant världens lataste as till folk. Allt ska vara komfy. Inget får vara det minsta jobbigt. En bil med för få kopphållare har NOLL chans att bli en storsäljare och när jag ändå nämner bilar så ska varenda jävel ha en SUV eller ännu hellre en Hummer, även om de jobbar på fem minuters gångavstånd. Moraliskt sett räcker det att de har en gräsmatta i sin trägård för att motivera sitt val av terrängfordon.
Dessutom är de ena smarta rackare när det kommer till uppfinningar. De kan praktiskt taget bygga vad som helst.
Därför blir jag extra irriterad när jag tänker på att de inte lyckas fatta poängen med handtag på påsarna i mataffärer, convenient stores eller liknande. De packar ner allt prydligt i påsar men när man får den är det omöjlig att bära den på annat sätt än som om det vore någon förbannad glasstrut. De kan bygga fjärrstyrda missiler med svinhög precision, men handtag på påsar, det kan man bara glömma.
Sedan är det momsen på ALLT. Det är så dumt att jag blir hjärnbedövad av att tänka på eländet. En dag på stan så har man fickan full av mynt med helt värdelös valör. Bara för att priset aldrig blir det som står kostar nåt. Jag får nästan bryt när jag tänker på att man kan bli tvungen att brejka en hundradollarsedel för att priset blir två öre dyrare än tjugolappen man har i fickan. Avrunda. Inte en chadde.
Dricks. Jag har klagat på det innan och jag behöver inte hjälp att räkna ut vad jag ska dricksa. Jag behöver hjälp med att förstå hur världens mäktigaste land håller sig med ett så barockt betalsystem. Lägg på skiten på priserna, höj lönerna och håll käft. Jag hatar tvångsdricksandet. Vilket svin som helst som råkar jobba med någon form av service ska kamma pynt - hur risig service de än bjudit på. Det är förnedrande.
Och så har vi det mest irriterande. Deras måttenheter etc.
Jag har ju länge häcklat danskarna för sitt tjogbaserade och asdumma räknesystem. Jämfört med amerikaner är danskarna knappt danska. Varför i helvete envisas amerikanerna med att använda inch, feet, yard och miles för att mäta längdenheter? Jag menar, var ligger logiken i att mäta något i feet när en feet är 30.48 cm. Det är ju för fan råbökigt. Och gammalt.
Vidare mäter de volym i gallons och grader i farenheit. Varför måste de envisas med ett så bakvänt system. Jag kan inte förstå det. Tydligen har Nasa börjat räkna i meter. I övrigt verkar det bara vara de som sysslar med knark som är familjära med begreppen kilos & grams.
Lustigt kan man tycka.
Danskt tycker jag!
tisdag, november 06, 2007
New York
Varför?
Det är bara så fel. Så förbannat fel.
Det måste bara vara Satans uppfinning... eller, nej just det ja. Det var ju Foppa.
Ren ondska: Här fodrad.
Inget är heligt
Tydligen!
Läste just följande "Daybreaker". Och jag blev matt.
Ja, det är sant. Stallone passerade fan alla gränser när han tackade ja till att vara med och förgripa sig på en sann klassiker. Deathwish. En vacker hämndsaga där den ärrade busen Charles Bronson går från mild arkitekt till hårdför vigilante i 70-talets New York.
Fy fan, jag får gåshud när jag tänker på originalet. Av välbehag.
Fy fan, jag får klåda när jag tänker på en kommande remake. Av obehag.
Och om Deathwish nu verkligen tvunget ska skändas så kan jag inte tänka mig någon sämre kandidat för jobbet än en avlagd, ansiktsförlamad och slöddrig pajas som stallone. En sådan roll MÅSTE spelas med övertygande pondus. Just därför talar allt emot att ens försöka. Ingen kan göra det som Bronson gjorde.
Enda tänkbara kandidaterna skulle kunna vara Christopher Walken, Willem Dafoe eller Clint Eastwood om man ska gå på en äldre snubbe. Bronson såg ju ut att vara runt sjuttio redan som trettioåring. Annars skulle jag även vågat satsa en slant på Daniel Day-Lewis eller en uppfuckad Michael Madsen.
För att vara helt oväntad skulle det vara kul att låta pappan i den förhatliga tv-serien "Huset fullt" mönstra på som Paul Kersey. Om man låtit honom bo i källaren ett tag och petat på honom med pinnar och sånt - så han var på gränsen så att säga - skulle han nog kunna göra ett bra jobb. Det hade varit intressant att se honom springa runt och hämndskjuta cityslöddret.
Men nu har de alltså bokat upp en kille med samma skärpa och uppsyn som en trött limboffare. Bra val.
Läste just följande "Daybreaker". Och jag blev matt.
Ja, det är sant. Stallone passerade fan alla gränser när han tackade ja till att vara med och förgripa sig på en sann klassiker. Deathwish. En vacker hämndsaga där den ärrade busen Charles Bronson går från mild arkitekt till hårdför vigilante i 70-talets New York.Fy fan, jag får gåshud när jag tänker på originalet. Av välbehag.
Fy fan, jag får klåda när jag tänker på en kommande remake. Av obehag.
Och om Deathwish nu verkligen tvunget ska skändas så kan jag inte tänka mig någon sämre kandidat för jobbet än en avlagd, ansiktsförlamad och slöddrig pajas som stallone. En sådan roll MÅSTE spelas med övertygande pondus. Just därför talar allt emot att ens försöka. Ingen kan göra det som Bronson gjorde.
Enda tänkbara kandidaterna skulle kunna vara Christopher Walken, Willem Dafoe eller Clint Eastwood om man ska gå på en äldre snubbe. Bronson såg ju ut att vara runt sjuttio redan som trettioåring. Annars skulle jag även vågat satsa en slant på Daniel Day-Lewis eller en uppfuckad Michael Madsen.
För att vara helt oväntad skulle det vara kul att låta pappan i den förhatliga tv-serien "Huset fullt" mönstra på som Paul Kersey. Om man låtit honom bo i källaren ett tag och petat på honom med pinnar och sånt - så han var på gränsen så att säga - skulle han nog kunna göra ett bra jobb. Det hade varit intressant att se honom springa runt och hämndskjuta cityslöddret.
Men nu har de alltså bokat upp en kille med samma skärpa och uppsyn som en trött limboffare. Bra val.
söndag, november 04, 2007
Jetlaggad
Jag brukar aldrig drabbas nämnvärt av jetlag. Nu har jag det. Det suger. Sömnlöshet och oändlig trötthet är en skum kombo. Jag känner mig lättirriterad och förvirrad. Trodde jag hade klarat mig men det kom igång lagom till helgen. Undrar när det ska gå över egentligen. Börjar bli tjockt trött på att ha samma fitness som en 85-åring.
Läste att akupunktur ska vara bra.
Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.
Läste att akupunktur ska vara bra.
Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.
fredag, november 02, 2007
Bloggfrossa is not dead
Hej!
Bloggfrossa är inte död. Ingen RIP här. Inte än. Jag vet att det skulle bloggas på som fan men New york sög musten ur mig. Fullkomligt och varje dag. Men nu är jag tillbaka.
Anledningen till att det bloggats så förbannat dåligt på sistone är att jag fått ett nytt jobb som innebär tjockt mycket skrivande. Det har tagit ett tag att anpassa sig men jag tror att jag börjar komma dithän nu.
Jag vill säga tack till alla trogna läsare.
Nu kommer det bloggas mera igen.
El guapo: Käften.
Bloggfrossa är inte död. Ingen RIP här. Inte än. Jag vet att det skulle bloggas på som fan men New york sög musten ur mig. Fullkomligt och varje dag. Men nu är jag tillbaka.
Anledningen till att det bloggats så förbannat dåligt på sistone är att jag fått ett nytt jobb som innebär tjockt mycket skrivande. Det har tagit ett tag att anpassa sig men jag tror att jag börjar komma dithän nu.
Jag vill säga tack till alla trogna läsare.
Nu kommer det bloggas mera igen.
El guapo: Käften.
lördag, oktober 27, 2007
Amerikat
NY är bra. Jävligt bra. Det är skönt att bara vara här och strosa runt. Det var tre år sedan jag var här sist. Det enda jag faktiskt riktigt hatar är deras förbannade tip-system. Hyfsat godtyckligt. När de fattar att man är turist så gör de en den goda tjänsten att räkna ut dricksen åt en. Fint. bara det att den inte landar på de 13 procenten som är standard. Det landar alltid på 18-20 procent.
Två riktigt bra saker har jag upptäckt hittills.
Ett: Utanför en liten deli i east village hittade vi sådana där automater som brukar finnas i alla svenska matbutiker. Skillnaden var att här var det små figurer i serien Trailer Park Family. Storslager. Jag har köpt på mig en hel familj. Flo, Kenny Kegger och Co.
Två: På Strand Books 12 och Broadway gick jag på toa. När det var dags att torka händerna så fanns där en helt makalöst bra uppfinning. Pappersmaskin med "No touch sensor". Man behöver alltså inte röra någonting. Inte komma i kontakt med andras bakteriehärdar. Fan jag blev alldeles till mig. Det kan bli en slags mision för mig att försöka påverka så att det kommer ut i svenska samhället.
PS. Andy. Din ipod touch är säkrad! DS
Hata hata hata Mr Jet
Efter många om och men kom vi med planet till först Frankfurt och sedan NY. Jävla Mr Jet hade såklart strulat till det med biljetterna så att vi först inte skulle komma med. Sedan lyckades två av fem bli incheckade hela vägen och resterande tre bara till Frankfurt. Mycket ångest. Alla var beroende av att alla skulle komma med.
En sak som sslog mig är hur meckigt det är med reglerna kring vätskor i handbagaget. Max 100ml per flaska och redline-påse. Vaffan. Om man är så duktig att man kan spränga en hel boeing med lite vätska och en ipod, ja då tycker jag fan att man kan få göra det. Det känns liksom inte som att det är någon idé att motarbeta längre då.
När vi kom fram hade bara min och J:s resväska kommit med planet. Lyckat. Först nu två och en halv dagar senare kom den sista. Det har ställt till det lite. Det är inte kul att gå flera dagar i NY i kläderna man reser i.
Det lutar åt ett litet klagogram till Mr Fucking-Shit-Jet när jag kommer hem.
tisdag, oktober 23, 2007
New York New York
Nu är det inte många timmar kvar. Imorgon bär det av till det stora äpplet ochg sedan är jag borta i en vecka. Ska bli velly velly nice!
Många har påpekat att det bloggats dåligt på sistone. Som att jag inte märkt det själv.
Men det kommer bli ändring på det. Basta.
Nu Jävlar!
Egentligen kommer det inte märkas att jag har åkt för jag kommer troligen blogga fan så mycket mer därifrån än jag gjort de sista veckorna.
Många har påpekat att det bloggats dåligt på sistone. Som att jag inte märkt det själv.
Men det kommer bli ändring på det. Basta.
Nu Jävlar!
onsdag, oktober 17, 2007
Den värsta kroppslukten.
Idag påväg till jobbet hoppade jag på vagnen. Det var gott om plats så jag skämde bort mig själv med ett eget dubbelsäte. Inte ofta man kan lyxa till det så.
Jag tog fram min bok och njöt av läsningen. Det är ett bra sätt att fly från alla äckliga människor man tvingas dela sin morgonluft med. När jag läser så försvinner jag. Hör inte folk som hostar eller pratar högt, märker inte av trängsel och störs inte nämnvärt av odörer.
Efter bara några hållisar är vagnen full och en medelålders kvinna slår sig ner på sätet bredvid mig. Hon ser ut att gå på tunga medicamentos om man säger så. Öppen mun, håglöst ansiktsuttryck och så fett hår att även avfettningsmedel för bilar skulle få ett rufft jobb . Jag blev lite ledsen. Jag är så känslig nuförtiden.
Efter en stund känner jag något. Det luktar. Jag vänder mig åt sidan och inser att det är min sätesgranne. Jag får panik. Känner mig trängd. Men det är inte den klassiska kollektivtrafiklukten byggd av svett, urin och avföring som klättrar upp genom mina näsborrar. Det luktar sur mjölk. Eller inte sur egentligen. Det luktar som det skulle göra om man ställde ett paket mellanmjölk i rumstemperatur. Varm och kladdig mjölk. Jag kräks nästan när jag skriver detta för att jag återupplever det en gång till.
Luktpartiklarna tränger sig på utan att fråga och mina kräkreflexer kittlas nästan till utlösning. Jag skojar inte. Jag var tvungen att vräka mig förbi och flytta mig långt bak i vagnen. Hade jag suttit kvar hade det varit mig någon jävel hade bloggat om såhär, för då hade jag skrikspytt ner mig själv och hela vagnen. Det skulle sett ut det.
Hur är det fysiskt möjligt att missköta sin hygien så att det börjar lukta mejeriprodukter med passerat bäst före-datum? Det är inte bra för misantropen i mig. Jag ifrågasätter hela mänskligheten.
Det är utan tvekan den vidrigaste kroppslukt jag någonsin känt - och då har jag fan åkt mycket spårvagn i mina dagar.
Jag tog fram min bok och njöt av läsningen. Det är ett bra sätt att fly från alla äckliga människor man tvingas dela sin morgonluft med. När jag läser så försvinner jag. Hör inte folk som hostar eller pratar högt, märker inte av trängsel och störs inte nämnvärt av odörer.
Efter bara några hållisar är vagnen full och en medelålders kvinna slår sig ner på sätet bredvid mig. Hon ser ut att gå på tunga medicamentos om man säger så. Öppen mun, håglöst ansiktsuttryck och så fett hår att även avfettningsmedel för bilar skulle få ett rufft jobb . Jag blev lite ledsen. Jag är så känslig nuförtiden.
Efter en stund känner jag något. Det luktar. Jag vänder mig åt sidan och inser att det är min sätesgranne. Jag får panik. Känner mig trängd. Men det är inte den klassiska kollektivtrafiklukten byggd av svett, urin och avföring som klättrar upp genom mina näsborrar. Det luktar sur mjölk. Eller inte sur egentligen. Det luktar som det skulle göra om man ställde ett paket mellanmjölk i rumstemperatur. Varm och kladdig mjölk. Jag kräks nästan när jag skriver detta för att jag återupplever det en gång till.
Luktpartiklarna tränger sig på utan att fråga och mina kräkreflexer kittlas nästan till utlösning. Jag skojar inte. Jag var tvungen att vräka mig förbi och flytta mig långt bak i vagnen. Hade jag suttit kvar hade det varit mig någon jävel hade bloggat om såhär, för då hade jag skrikspytt ner mig själv och hela vagnen. Det skulle sett ut det.
Hur är det fysiskt möjligt att missköta sin hygien så att det börjar lukta mejeriprodukter med passerat bäst före-datum? Det är inte bra för misantropen i mig. Jag ifrågasätter hela mänskligheten.
Det är utan tvekan den vidrigaste kroppslukt jag någonsin känt - och då har jag fan åkt mycket spårvagn i mina dagar.
tisdag, oktober 16, 2007
Bibliskt
Och idag föll domen mot Stureplanssvinen. Fällande. Det var bra.
Fyra år. Det är gott om tid. Gissar att de kommer få uppleva duktigt mycket "dominant sex" inom den närmsta tiden. Så kan det gå.
Bibliskt på nåt vis.
Fyra år. Det är gott om tid. Gissar att de kommer få uppleva duktigt mycket "dominant sex" inom den närmsta tiden. Så kan det gå.
Bibliskt på nåt vis.
lördag, oktober 13, 2007
Kolonialkuriosa
Var på landet idag. I en lagård ombyggd till antikaffär. Det var en upplevelse på många sätt.
Hela stället var som en labyrint med massor av rum och flera våningar. De hade allt skulle man kunna säga och för första gången upplevde jag att begreppet "kuriosa" verkligen kom till sin rätt i en antikhandlares affärsbeskrivning. Tjockt också. De hade en massa konstiga grejer.
En uppstoppad bäver till exempel. Och en säl. Det har jag inte sett innan. I ett rum fanns ett par sora trästolar med utsnidade hakkors i ryggstödet. Det kändes halvsketchy måste jag säga. I ett hörn stod tre skyltdockor uppställda i en obehaglig scen. Den ena hade en peruk, ett par slappa Ralph Lauren-kallingar, skinnväst och stryparhandskar på sig. Creepy.
Vidare fanns där mängder av djurkranier, vilthornstavlor och en grevinnan-och-betjänten-lejonfäll. Det kändes olagligt. I en annan byggnad hittade vi en sjukt gammal glasburk där de stuvat ner en skallerorm i gulaktig vätska. Det såg ungefär ut som såna där läckra glasburkar där olika frukter och grönsaker ligger tätt packade i lager och ser "fräscha" ut. Skillnaden här var att det såg allt annat än smaskigt ut. Siamestvillingarna på naturhuistoriska är en bit kaka i jämförelse.
Jag skulle kunna lista grejer i en timma tror jag och ändå inte komma halvvägs.
Hela stället var som en labyrint med massor av rum och flera våningar. De hade allt skulle man kunna säga och för första gången upplevde jag att begreppet "kuriosa" verkligen kom till sin rätt i en antikhandlares affärsbeskrivning. Tjockt också. De hade en massa konstiga grejer.
En uppstoppad bäver till exempel. Och en säl. Det har jag inte sett innan. I ett rum fanns ett par sora trästolar med utsnidade hakkors i ryggstödet. Det kändes halvsketchy måste jag säga. I ett hörn stod tre skyltdockor uppställda i en obehaglig scen. Den ena hade en peruk, ett par slappa Ralph Lauren-kallingar, skinnväst och stryparhandskar på sig. Creepy.
Vidare fanns där mängder av djurkranier, vilthornstavlor och en grevinnan-och-betjänten-lejonfäll. Det kändes olagligt. I en annan byggnad hittade vi en sjukt gammal glasburk där de stuvat ner en skallerorm i gulaktig vätska. Det såg ungefär ut som såna där läckra glasburkar där olika frukter och grönsaker ligger tätt packade i lager och ser "fräscha" ut. Skillnaden här var att det såg allt annat än smaskigt ut. Siamestvillingarna på naturhuistoriska är en bit kaka i jämförelse.
Jag skulle kunna lista grejer i en timma tror jag och ändå inte komma halvvägs.
Konstigast av allt var nog att de hade så mycket spexig kolonialkuriosa. Jag lyckades räkna till inte mindre än tre stycken "Jolly nigger bank" i olika utföranden. Ni vet såna där spargrisar där man lägger sitt mynt i näven på en svart man och trycker på en knapp, så käkar han grigt upp det med en flabbig min. Det är humor, det är humor, det är humor.
Fyndigt och roligt på alla sätt - om man hade varit plantageägare i West Virginia på 1800-talet.
Fyndigt och roligt på alla sätt - om man hade varit plantageägare i West Virginia på 1800-talet.
tisdag, oktober 09, 2007
Kändisnytt
X2000 GBG-STHLM
08.11: Lasse Brandeby kommer gående mot toaletten med högst sammanbiten min. Bara en sak i blicken. Bajsa!
08.14: Lasse Brandeby går med mycket lätta steg tillbaka till sin plats. Han verkar nöjd. Förlöst.
08.11: Lasse Brandeby kommer gående mot toaletten med högst sammanbiten min. Bara en sak i blicken. Bajsa!
08.14: Lasse Brandeby går med mycket lätta steg tillbaka till sin plats. Han verkar nöjd. Förlöst.
söndag, oktober 07, 2007
Symfonihierarki
Det är pampigt med symfoniorkestrar. Måste kännas väldigt speciellt att gå till jobbet i frack och skit - stiliga grejer. Sedan sitta där i sitt dike och spela supertajt. Disciplinerat. Så finkulturellt det bara kan bli typ.
Nu i helgen slog det mig plötsligt hur superhierarkiskt det är. Som på ett sjukhus skulle jag tro. Jag försöker mig på en gissning och jag tror faktiskt att jag hamnar ganska rätt:
Dirigenten är sjukhusdirektören som står där, vevar och lever om. Alla vet att han är övertbetald men vågar inte jiddra för att han har makten. Violinisterna är lite som överläkare, kirurger med hjärna och hjärta som specialområde. Kreddiga och de vet det är de som har första tjing brudarna/killarna. Resten av stråkarna rymmer alltifrån ortopeder och narkosläkare till at-hjon på cello och kontrabas.
Blåsorkestern är en vild mix av skolade musiker. De räknas kort och gott som "blåset" av de högre skattade musikerna men internt finns en hackordning precis som mellan sjuksköterskor på en intensivvårdsavdelning och undersköterskor på långvården. Först kommer de delikata oboespelarna, sedan klarinetterna som är orkesterns käckisar och fagotten som bara vill verka svår.
Brasset är lite mer obskyra. På pappret lika värda men trumpetare och trombonister vill inte förknippas med orkesterns misfits - de tjocka grabbarna på tuba och de sjuka jävlarna som spelar valthorn. Inte så lite kusliga. Vem i helvte väljer att börja spela valthorn liksom.
Slagverkarna är slitvargarna. Stolta som underskötersor bär virveltrummorna och bastrummorna orkestern på sina axlar. Inte rädda för att få lite skit under naglarna. Xylofonisten är ett underbetalt vårdbiträde och triangelspelaren är kuvad av alla. Jag tycker mig alltid kunna ana hat i deras blick. Om någon i orkestern en dag får en knäpp och tar med sitt pumphagel till kontoret är det triangelspelaren - och då ligger violinisterna ganska så pyrt till.
Sist i hierarkin har vi cymbalkillen. Det mest otacksamma jobbet. Han är orkesterns vaktis - hopplös och hatad av alla. Ingen vill ha med honom att göra men han kommer in överallt och oavsett vad man tycker så fyller han faktiskt en viktig funktion. Vem som helst KAN spela cymbal, men inte vem som helst KAN MED.
Nu i helgen slog det mig plötsligt hur superhierarkiskt det är. Som på ett sjukhus skulle jag tro. Jag försöker mig på en gissning och jag tror faktiskt att jag hamnar ganska rätt:
Dirigenten är sjukhusdirektören som står där, vevar och lever om. Alla vet att han är övertbetald men vågar inte jiddra för att han har makten. Violinisterna är lite som överläkare, kirurger med hjärna och hjärta som specialområde. Kreddiga och de vet det är de som har första tjing brudarna/killarna. Resten av stråkarna rymmer alltifrån ortopeder och narkosläkare till at-hjon på cello och kontrabas.
Blåsorkestern är en vild mix av skolade musiker. De räknas kort och gott som "blåset" av de högre skattade musikerna men internt finns en hackordning precis som mellan sjuksköterskor på en intensivvårdsavdelning och undersköterskor på långvården. Först kommer de delikata oboespelarna, sedan klarinetterna som är orkesterns käckisar och fagotten som bara vill verka svår.
Brasset är lite mer obskyra. På pappret lika värda men trumpetare och trombonister vill inte förknippas med orkesterns misfits - de tjocka grabbarna på tuba och de sjuka jävlarna som spelar valthorn. Inte så lite kusliga. Vem i helvte väljer att börja spela valthorn liksom.
Slagverkarna är slitvargarna. Stolta som underskötersor bär virveltrummorna och bastrummorna orkestern på sina axlar. Inte rädda för att få lite skit under naglarna. Xylofonisten är ett underbetalt vårdbiträde och triangelspelaren är kuvad av alla. Jag tycker mig alltid kunna ana hat i deras blick. Om någon i orkestern en dag får en knäpp och tar med sitt pumphagel till kontoret är det triangelspelaren - och då ligger violinisterna ganska så pyrt till.
Sist i hierarkin har vi cymbalkillen. Det mest otacksamma jobbet. Han är orkesterns vaktis - hopplös och hatad av alla. Ingen vill ha med honom att göra men han kommer in överallt och oavsett vad man tycker så fyller han faktiskt en viktig funktion. Vem som helst KAN spela cymbal, men inte vem som helst KAN MED.
fredag, oktober 05, 2007
Läge för lite kontring
Imorse när jag kom ut i trappuppgången kände jag snabbt att allt inte stod rätt till. Det var en stank som kittlade mina näsborrar. Det luktade crap så min första tanke vara att det nog var min gammelgranne som tillagat sin ohyggliga kålpudding som både ser ut som och luktar bajs. Men det var för illa - jag ble tårögd av stanken. Det var nåt annat.
Jag spanade omkring mig och då såg jag att det mycket riktigt låg ett riktigt lass kattbajs ett halvt våningsplan upp. Jag höll på att svälja tungan som en ren försvarsreflex. Jag kände hur kattbajset avsöndrade bajsluktspartiklar som tog sig in i min kropp. Jag flydde.
När jag kommit ut på gatan pustade jag ut och lät vreden alastras. Det är min fiolspelande grannes jävla kattskrälle. Den brukar springa runt i trappen och pipa utav bara fan. Ibland pissar den och nu har den tydligen börjat skita också. Det håller inte i längden.
Jag vill minnas att nämnda kattägare signerade en klagolapp med "Styrelsen" för ett tag sedan, när jag hade ställt ut en nybetsad träskiva utanför min dörr. Hade jag inte haft bråttom till dagis hade jag utan att tveka gått in till mig och skrivit en liten lapp:
Hej!
Det är förbjudet att ställa grejer i trappen, speciellt sällskapsdjursavföring och grejer som luktar bajs. /Styrelsen
Lite som ett textbaserat njurslag.
Kanske om den glade spelemannen skulle prova att inte bara släppa ut kattjäveln i trapopen utan pallra sig ner och släppa ut den. Ut ut alltså. En gång till så ringer jag hälsovårdsinspektionen - utan att blinka.
Då lär det vara slutstyrt i den här styrelsen.
AS!!
Jag spanade omkring mig och då såg jag att det mycket riktigt låg ett riktigt lass kattbajs ett halvt våningsplan upp. Jag höll på att svälja tungan som en ren försvarsreflex. Jag kände hur kattbajset avsöndrade bajsluktspartiklar som tog sig in i min kropp. Jag flydde.
När jag kommit ut på gatan pustade jag ut och lät vreden alastras. Det är min fiolspelande grannes jävla kattskrälle. Den brukar springa runt i trappen och pipa utav bara fan. Ibland pissar den och nu har den tydligen börjat skita också. Det håller inte i längden.
Jag vill minnas att nämnda kattägare signerade en klagolapp med "Styrelsen" för ett tag sedan, när jag hade ställt ut en nybetsad träskiva utanför min dörr. Hade jag inte haft bråttom till dagis hade jag utan att tveka gått in till mig och skrivit en liten lapp:
Hej!
Det är förbjudet att ställa grejer i trappen, speciellt sällskapsdjursavföring och grejer som luktar bajs. /Styrelsen
Lite som ett textbaserat njurslag.
Kanske om den glade spelemannen skulle prova att inte bara släppa ut kattjäveln i trapopen utan pallra sig ner och släppa ut den. Ut ut alltså. En gång till så ringer jag hälsovårdsinspektionen - utan att blinka.
Då lär det vara slutstyrt i den här styrelsen.
AS!!
onsdag, oktober 03, 2007
Aftonbladet kommer nog kamma fredspris
Var precis inne på aftonbladet.se och såg en uppmaning att vara med och protestera mot våldet i Burma. Man kan till och med skriva på en lista (med röd bakgrund såklart) för att visa sitt massiva stöd för folket. Hittills har nästan hundratusen skrivit på. Storstilat. Undrar om det inte lurar ett litet nobelpris i faggorna. Freds.
Att uppbåda en så enad kraft borde räcka och bli över för att knäcka juntan. Om de bara visste hur många som skrivit upp sig på protestlistan skulle de nog lägga sina vapen, springa raka vägen hem till mamma och trösta sig med varm O'boy och lite tecknat. NOOOG!!
Det känns ju rätt troligt att killar som dagligdags går till jobbet med en automatkarbin, för att blåsa hål på stökiga munkar, uppkäftiga studenter och annat löst folk kommer bry sig fett mycket om aftonbladets namninsamling.
Särskilt om den är röd.
Att uppbåda en så enad kraft borde räcka och bli över för att knäcka juntan. Om de bara visste hur många som skrivit upp sig på protestlistan skulle de nog lägga sina vapen, springa raka vägen hem till mamma och trösta sig med varm O'boy och lite tecknat. NOOOG!!
Det känns ju rätt troligt att killar som dagligdags går till jobbet med en automatkarbin, för att blåsa hål på stökiga munkar, uppkäftiga studenter och annat löst folk kommer bry sig fett mycket om aftonbladets namninsamling.
Särskilt om den är röd.
måndag, oktober 01, 2007
Falafelförfall
Jag blir alltid lite ledsen när jag ser ett väl fungerande koncept bli lökigt.
Men när jag kommer fram för att beställa så visar det sig att falafelnassen inte var där längre. Kvar arbetade bara hans goodcop-polare som alltid ler brett när man betalar och till vapendragare hade han istället rekryterat den yngre killen med ett mycket irriterande talfel (det verkligen kliar i mina hörselgångar när han försöker uttala "majrova") som jag hela tiden trott var någon slags lärling.
Man går ju dit delvis för att bli uppläxad och lite förnedrad. Lite ryckt ur sin vardag. Inget är skönare än att komma dit och bli tagen i kragen verbalt när man har en lite tröttdag. Det var tydligt att det nya radarparet inte alls lyckas hantera ansvaret det innebär att ömsom tygla och disciplinera och ömsom serva sina kunder.
Förr kunde man komma dit och få en sådan jävla åthutning att man var spak i tre arbetsdagar ifall man inte svarade upp blixtsnabbt. Samtidigt gick man alltid därifrån med ett trevligt "smaklig måltid" färskt i minnet. Perfekt mix av surt och salt.
Nu var falafelförfallet ett faktum.
Fan fan fan... jag som hade skissat upp en sådan grym marknadsföringsstrategi för dem. Jag hade storslagna planer på att övertala ledningen att ta in falafelnassen som pro bono-kund.
lördag, september 29, 2007
IKEA
Igår kväll var vi på IKEA. Köpte lite skit och sånt man behöver för att hålla sitt hems standard något över knarkarkvartsnivå.
När vi gått förstya varvet och kom till restaurangavdelningen började Juniorette tjata om glass med en slags bryta-ner-psyket-taktik som skulle fått förhörsledarna på guantanamobasen att drömma blött. Jag skämtar inte. Det hade fanimej varit lättare att plocka ner månen än att försöka trixa bort ett pitstop med glass.
När vi kom fram till bambadisken beställde jag en barnportion köttbullar till Juniorette och varsin pånn-fritt till mig och J. Bakom disken stod två riktigt flegmatiska varelser. Riktiga femfemmor.
"En sån här eller?" frågade den ene och troligen mest efterblivne av dem och höll upp en liten liten glasskål som ungefär rymde motsvarande en liten McDonalds-pommes. Jag frågade om det inte gick bra att köpa en tallrikstor portion istället. Herregud det skulle jag aldrig gjort. Den efterblivne killen gapade och såg ut som ett stort frågetecken. Hur skulle han nu göra.
Han frågade sin något mindre utvecklingsstörda kollega om det gick bra att fylla en tallrik istället. Jag förstod snabbt att det var ett knivigt problem som bollade runt uppe i tomrummet hos de båda. Till svar grimaserade han som att han just fått sista frågan i "Vem vill bli miljonär" men inte hade några livlinor kvar.
Efter en stund svarade han att det skulle bli trubbel i betalningsprocessen om vi kom med en tallrik pånn-fritt utan något annat. Skålar fick det bli. Med en tom tallrik vid sidan så att vi skulle kunna lägga upp våra små vidriga friterade potatisstavar på den när vi passerat kassan. Det är service IKEA-style.
Vi diskuterade senare att när de kom hem och fick frågan hur de hade haft det på jobbet så skulle de troligen ha beskrivit sin dag som en riktig helvetesdag. "Jo fatta att det kom in två riktiga jävla svin idag. De bad att få pommes på en tallrik istället för skål som är standard. Fatta. Tallrik. Så jääävla sjukt."
Det är verkligen fantastiskt hur statisk en organisation kan bli när den körts igenom effektivitetsmaskinen X antal gånger. IKEA har jobbat så hårt med att strömlinjeforma varenda litet steg som tas från att man stiger innanför karuselldörrarna tills det att man passerat femkronorskorven, att om valet av uppläggningsfat inte följer standard 1A så faller allt ihop som ett jävla korthus.
När vi kom fram till kassan köpte vi bara ett glas läsk och två gratisvatten och utnyttjade istället deras system med fri påfyllning. Plötsligt var alla sugna på läsk och det stod ju inget om att man inte fick ta sina refills i andra glas. Vi kände oss ruggigt gatusmarta där vi satt och snyltdrack som en slags vild protest.
Lite senare när vi skulle ta en titt på porslinsavdelningen tyckte både vi och Juniorette att det var en god idé att checka in henne på lekavdelningen en stund. Jag gjorde misstaget att fråga om åldersgränsen som visade sig vara tre år. Jag frågade om det var OK att lämna henne trots att det är en dryg månad kvar tills dess att hon blir bollhavsmyndig. Det var det ICKE, vilket i sin tur resulterade i att Juniorette blev på extremt brunt humör som höll i sig resten av varuhusvistelsen.
IKEA, Sveriges flaggskepp internationellt, är säkert jättebra om man ska köpa en stol, ett bord och lite värmeljus. Det är när man som besökare försöker tänka lite själv man hur jävla nassestyrt och oflexibelt det är.
När vi gått förstya varvet och kom till restaurangavdelningen började Juniorette tjata om glass med en slags bryta-ner-psyket-taktik som skulle fått förhörsledarna på guantanamobasen att drömma blött. Jag skämtar inte. Det hade fanimej varit lättare att plocka ner månen än att försöka trixa bort ett pitstop med glass.
När vi kom fram till bambadisken beställde jag en barnportion köttbullar till Juniorette och varsin pånn-fritt till mig och J. Bakom disken stod två riktigt flegmatiska varelser. Riktiga femfemmor.
"En sån här eller?" frågade den ene och troligen mest efterblivne av dem och höll upp en liten liten glasskål som ungefär rymde motsvarande en liten McDonalds-pommes. Jag frågade om det inte gick bra att köpa en tallrikstor portion istället. Herregud det skulle jag aldrig gjort. Den efterblivne killen gapade och såg ut som ett stort frågetecken. Hur skulle han nu göra.
Han frågade sin något mindre utvecklingsstörda kollega om det gick bra att fylla en tallrik istället. Jag förstod snabbt att det var ett knivigt problem som bollade runt uppe i tomrummet hos de båda. Till svar grimaserade han som att han just fått sista frågan i "Vem vill bli miljonär" men inte hade några livlinor kvar.
Efter en stund svarade han att det skulle bli trubbel i betalningsprocessen om vi kom med en tallrik pånn-fritt utan något annat. Skålar fick det bli. Med en tom tallrik vid sidan så att vi skulle kunna lägga upp våra små vidriga friterade potatisstavar på den när vi passerat kassan. Det är service IKEA-style.
Vi diskuterade senare att när de kom hem och fick frågan hur de hade haft det på jobbet så skulle de troligen ha beskrivit sin dag som en riktig helvetesdag. "Jo fatta att det kom in två riktiga jävla svin idag. De bad att få pommes på en tallrik istället för skål som är standard. Fatta. Tallrik. Så jääävla sjukt."
Det är verkligen fantastiskt hur statisk en organisation kan bli när den körts igenom effektivitetsmaskinen X antal gånger. IKEA har jobbat så hårt med att strömlinjeforma varenda litet steg som tas från att man stiger innanför karuselldörrarna tills det att man passerat femkronorskorven, att om valet av uppläggningsfat inte följer standard 1A så faller allt ihop som ett jävla korthus.
När vi kom fram till kassan köpte vi bara ett glas läsk och två gratisvatten och utnyttjade istället deras system med fri påfyllning. Plötsligt var alla sugna på läsk och det stod ju inget om att man inte fick ta sina refills i andra glas. Vi kände oss ruggigt gatusmarta där vi satt och snyltdrack som en slags vild protest.
Lite senare när vi skulle ta en titt på porslinsavdelningen tyckte både vi och Juniorette att det var en god idé att checka in henne på lekavdelningen en stund. Jag gjorde misstaget att fråga om åldersgränsen som visade sig vara tre år. Jag frågade om det var OK att lämna henne trots att det är en dryg månad kvar tills dess att hon blir bollhavsmyndig. Det var det ICKE, vilket i sin tur resulterade i att Juniorette blev på extremt brunt humör som höll i sig resten av varuhusvistelsen.
IKEA, Sveriges flaggskepp internationellt, är säkert jättebra om man ska köpa en stol, ett bord och lite värmeljus. Det är när man som besökare försöker tänka lite själv man hur jävla nassestyrt och oflexibelt det är.
fredag, september 28, 2007
tisdag, september 25, 2007
En magnifik pjäs
Idag var jag med om nåt man inte är med om varje dag. En kul grej på vagnen hem.
På järntorget hoppde en man på. En till synes helt vanlig svensk man. Fast inte helt vanlig. Det som skiljde honom ur mängden var att han såg ut som en slags hybrid mellan Saddam Hussein (för 10 årsedan) och Tom Selleck (för 20 år sedan). Och då pratar jag i högst positiva ordalag.
Mannen ställde sig längst fram i vagnen och såg magnifik ut på ett mycket ödmjukt sätt. Han verkade nästan omedveten om sin gåva, trots att han praktiskt taget skyltade med sin pjäs, sin doning, sin dräpare. Vi snackar VM-material. Utan tvekan.
Jag kände mig stolt över att få dela vagn med en man som var så mycket man. Om än bara för några hållisar. Jag hann även tänka; hoppas att han har vett att värdera sin tillgång, för utan den är han ingenting. Iallafall inget mer än en svennig typ i beige moccajacka med alldeles för korta ärmar. Nu var han istället en tuff rackare med kejsarpondus.
Jag kände mig glad för hans skull. Uppriktigt jätteglad. När jag hoppade av var jag alldeles lätt i sinnet.
Det var längesedan jag såg en sådan bjässe till mustash.
På järntorget hoppde en man på. En till synes helt vanlig svensk man. Fast inte helt vanlig. Det som skiljde honom ur mängden var att han såg ut som en slags hybrid mellan Saddam Hussein (för 10 årsedan) och Tom Selleck (för 20 år sedan). Och då pratar jag i högst positiva ordalag.
Mannen ställde sig längst fram i vagnen och såg magnifik ut på ett mycket ödmjukt sätt. Han verkade nästan omedveten om sin gåva, trots att han praktiskt taget skyltade med sin pjäs, sin doning, sin dräpare. Vi snackar VM-material. Utan tvekan.
Jag kände mig stolt över att få dela vagn med en man som var så mycket man. Om än bara för några hållisar. Jag hann även tänka; hoppas att han har vett att värdera sin tillgång, för utan den är han ingenting. Iallafall inget mer än en svennig typ i beige moccajacka med alldeles för korta ärmar. Nu var han istället en tuff rackare med kejsarpondus.
Jag kände mig glad för hans skull. Uppriktigt jätteglad. När jag hoppade av var jag alldeles lätt i sinnet.
Det var längesedan jag såg en sådan bjässe till mustash.
Martin Lidberg jag pekar på dig
Fan jag börjar bli rejält med trött på Martin Lidbergs konstgjorda leende. Det är ju överallt gaddämit. Hur länge ska det få fortgå egentligen? När ska någon säga: "stopp Martin nu räcker det. Fan vad det räcker!"Jag pallar inte att se hans putröv och glansiga skjortor i något mer sammanhang. Jag blir tokig. Jag håller på att tappa det. Visst, jättefint att han hittade ett nytt intresse men det finns en gräns för hur mycket vi andra orkar se och höra. Nittionio procent av oss tokskiter i allt han tar sig för sålänge vi slipper att medialt sondmatas med det.
Nä, det har gått för långt nu.
Jag skulle vilja spöa skiten ur honom. Ut på går'n bara. Mötas man mot man - kanske i gryningen. Ja, i gryningen skulle det vara. Uppgörelser gör sig bra i morgondis. När man kan se andedräkten ryka. Så skulle jag peka på honom. Knäpptyst. Jag är nämligen rätt bra på att peka tufft om jag får säga det själv.
Sedan hade han givetvis mördat mig på två röda med sina grova dasslockshänder. Jag är ju inte dum i huvudet. Jag fattar givetvis att jag och min smala lösfeta kropp skulle vara lika chanslös som en bananfluga i en lönnsirapsfabrik mot det dansanta brottaraset.
Men just det där i gryningen, man mot man, lät fint.
Cowboytufft.
fredag, september 21, 2007
Storsint trollkarl
Jag blev tipsad om att John Houdi kommenterat min blogg på sin blogg. Jag hade i förbifaten hånat honom och Joe Labero. Trodde jag.
Jag klickade på länken, blundade med ena ögat och kisade med det andra. Tänkte att nu jävlar trollar han bort mig med nåt av sina fräna trix. Men icke. På sin blogg verkade han istället närmast mallig för att jag slagit ihop honom och Labero under epitetet "rikstrollisar". Att jag i samma veva kallade honom "Fatso" väckte inget ont blod.
"Faktiskt jäkla kul och smickrande att han satte mig som “rikstrollis” tillsammans med Labbe. Inte illa!"
Storsint måste jag säga. Sist jag kallade någon fatso rakt upp i ansiktet fick jag så mycket stryk att ordet försvann ur mitt ordförråd.
Men det är en annan historia...
Jag klickade på länken, blundade med ena ögat och kisade med det andra. Tänkte att nu jävlar trollar han bort mig med nåt av sina fräna trix. Men icke. På sin blogg verkade han istället närmast mallig för att jag slagit ihop honom och Labero under epitetet "rikstrollisar". Att jag i samma veva kallade honom "Fatso" väckte inget ont blod.
"Faktiskt jäkla kul och smickrande att han satte mig som “rikstrollis” tillsammans med Labbe. Inte illa!"
Storsint måste jag säga. Sist jag kallade någon fatso rakt upp i ansiktet fick jag så mycket stryk att ordet försvann ur mitt ordförråd.
Men det är en annan historia...
onsdag, september 19, 2007
Lite spårvagnsgnäll (igen)
Det är nåt visst med kollektivtrafik. I synnerhet spårvagnarna. Jag börjar bli bra less på spårvagnarna och alla vedermödor som kantar varje färd med de bullriga asen. Och då är jag ändå ganska så härdad om jag får säga det själv.
Idag när jag hoppade på såg jag att två platser gapade tomm. I rusningstrafik. Fishy såklart men jag trängde mig snabbt fram i hopp om att kanske, men bara kanske få vila mina utarbetade lekamen.
När jag kom fram förstod jag varför ingen paxat platserna. Båda sätena var mörkare till färgen. Jag vågar mig på en vild spekulation att de möjligtvis blivit fullkomligt impregnerade av alkisurin. Jag bet ihop och blockerade mitt luktsinne på mental väg. Passerade. Aldrig begagna de platserna igen, oavsett vagn, säger jag bara. Samtidigt går man knappast säker någonstans. Varenda yta på våra lokala färdmedel får vilken medicinsk bakterieodling som helst att framstå både smaskig och lockande.
Fy fan!
Och igår när jag och J hoppade på vagnen på Grönsakstorget dröjde det knappt en hållplats innan vi blev svårt antastade av en missbrukare av grandios modell. Han klev på och valde ut oss direkt eftersom vi båda välsignats med det sociala handikappet bum-appeal. Svåraste graden. Tillsammans uppstår närmast en superhjälteförmåga där vi som små elektromagneter suger till oss varenda bettlare inom en mils radie, som om de var järnfilspån. Vad man nu ska med en sådan förmåga till.
I och för sig kan man nog säga att vi tiggde om det eftersom vi alldeles självmant valde att sätta oss längst bak i vagnen, på den s.k. pundarbänken.
Iallafall var mannen mycket yvig och närgången. Han var klädd i en röd skinnrock som blivit något spräcklig av hans vilda leverne. I handen höll han en påse tomglas som han hela tiden råkade stöta mot mina byxben. Han stod så att alla flyktmöjligheter var eliminerade. Han spottade när han pratade och blottade sitt hyfsat vissna apelsingula tandgarnityr. Jag fick saliv på min sko och J på sitt äpple.
J fick nästan panikångest och jag kände sådan vämjelse att jag inte annat kunde än skratta... ett dåreskratt... ända tills jag kom på att mannen 20 cm från mig var den person som gett Hepatit ett ansikte.
Folk tittade enligt svensk standardmodell som att vi var idioterna. Medan mannen pratade högt och sinnessjukt om sin (enligt egen utsago) MYCKET gode vän Björn Cederberg som tydligen skrivit en bok om svenska samarbeten med Stasi på den gamla goda DDR-tiden. Han skröt om sin författarvän, sa att han skulle signera böcker under bokmässan och att det var hans absolut BÄSTA vän. Spännande.
Om det skulle vara sant är det fanimej en bok jag måste läsa.
Trots allt lidande. Tänk vad mycket man får uppleva när man välje spårvagn som färdmedel.
Idag när jag hoppade på såg jag att två platser gapade tomm. I rusningstrafik. Fishy såklart men jag trängde mig snabbt fram i hopp om att kanske, men bara kanske få vila mina utarbetade lekamen.
När jag kom fram förstod jag varför ingen paxat platserna. Båda sätena var mörkare till färgen. Jag vågar mig på en vild spekulation att de möjligtvis blivit fullkomligt impregnerade av alkisurin. Jag bet ihop och blockerade mitt luktsinne på mental väg. Passerade. Aldrig begagna de platserna igen, oavsett vagn, säger jag bara. Samtidigt går man knappast säker någonstans. Varenda yta på våra lokala färdmedel får vilken medicinsk bakterieodling som helst att framstå både smaskig och lockande.
Fy fan!
Och igår när jag och J hoppade på vagnen på Grönsakstorget dröjde det knappt en hållplats innan vi blev svårt antastade av en missbrukare av grandios modell. Han klev på och valde ut oss direkt eftersom vi båda välsignats med det sociala handikappet bum-appeal. Svåraste graden. Tillsammans uppstår närmast en superhjälteförmåga där vi som små elektromagneter suger till oss varenda bettlare inom en mils radie, som om de var järnfilspån. Vad man nu ska med en sådan förmåga till.
I och för sig kan man nog säga att vi tiggde om det eftersom vi alldeles självmant valde att sätta oss längst bak i vagnen, på den s.k. pundarbänken.
Iallafall var mannen mycket yvig och närgången. Han var klädd i en röd skinnrock som blivit något spräcklig av hans vilda leverne. I handen höll han en påse tomglas som han hela tiden råkade stöta mot mina byxben. Han stod så att alla flyktmöjligheter var eliminerade. Han spottade när han pratade och blottade sitt hyfsat vissna apelsingula tandgarnityr. Jag fick saliv på min sko och J på sitt äpple.
J fick nästan panikångest och jag kände sådan vämjelse att jag inte annat kunde än skratta... ett dåreskratt... ända tills jag kom på att mannen 20 cm från mig var den person som gett Hepatit ett ansikte.
Folk tittade enligt svensk standardmodell som att vi var idioterna. Medan mannen pratade högt och sinnessjukt om sin (enligt egen utsago) MYCKET gode vän Björn Cederberg som tydligen skrivit en bok om svenska samarbeten med Stasi på den gamla goda DDR-tiden. Han skröt om sin författarvän, sa att han skulle signera böcker under bokmässan och att det var hans absolut BÄSTA vän. Spännande.
Om det skulle vara sant är det fanimej en bok jag måste läsa.
Trots allt lidande. Tänk vad mycket man får uppleva när man välje spårvagn som färdmedel.
tisdag, september 18, 2007
Citerad i Gomorron Sverige
Som några läsare och lite annat löst folk omkring mig verkar ha lagt märke till så blev jag alltså citerad i morse. En kollega ringde när jag som bäst höll på att installera Juniorette på dagis. Han lät omåttligt förtjust.
Deras bokrecensent Magnus Utvik snicksnackade om Björn Ranelids senaste alster. Som påhäng till alltihop läste han upp lite smått och gott som han hittat när han googlat runt lite. Dels en diss från Virtanen och så följande citat från min alldeles egen blogg:
"Det finns få människor som jag kan bli så uppretad av genom att bara se på. Björn Ranelid är en av dem. Jag är trött på Björn Ranelid. Jag vill inte se honom mer. Att höra honom skulle bara bli för mycket. Jag tror att jag hatar Björn Ranelid."
Det kändes märkligt.
Först skrattade jag. Inte varje dag man får sina texter upplästa i statlig television. Sedan blev jag lite ledsen. Jag kände mig elak. Inte för citatet ovan. Jag gillar verkligen inte Björn Ranelid. Jag vet inte om jag hatar honom heller. Eller fan, det gör jag nog. Åtminstone odiggar jag honom rätt mycket.
Men det var jävligt dumt av mig att dra en parallell mellan hans läppar och ett svullet anus. Särskilt eftersom han tydligen haft komplex för dem i hela sitt liv. Så förlåt mig Björn. Det var jättedumt sagt.
Jag har faktiskt ingen aning om hur ett svullet anus ser ut.
Länk till klippet >>
Deras bokrecensent Magnus Utvik snicksnackade om Björn Ranelids senaste alster. Som påhäng till alltihop läste han upp lite smått och gott som han hittat när han googlat runt lite. Dels en diss från Virtanen och så följande citat från min alldeles egen blogg:
"Det finns få människor som jag kan bli så uppretad av genom att bara se på. Björn Ranelid är en av dem. Jag är trött på Björn Ranelid. Jag vill inte se honom mer. Att höra honom skulle bara bli för mycket. Jag tror att jag hatar Björn Ranelid."
Det kändes märkligt.
Först skrattade jag. Inte varje dag man får sina texter upplästa i statlig television. Sedan blev jag lite ledsen. Jag kände mig elak. Inte för citatet ovan. Jag gillar verkligen inte Björn Ranelid. Jag vet inte om jag hatar honom heller. Eller fan, det gör jag nog. Åtminstone odiggar jag honom rätt mycket.
Men det var jävligt dumt av mig att dra en parallell mellan hans läppar och ett svullet anus. Särskilt eftersom han tydligen haft komplex för dem i hela sitt liv. Så förlåt mig Björn. Det var jättedumt sagt.
Jag har faktiskt ingen aning om hur ett svullet anus ser ut.
Länk till klippet >>
söndag, september 16, 2007
Fejsboken främjar orättvisa
Jag trodde att Facebook var ett community för alla. Tydligen inte.
Man får inte vara med om man är äldre än 97 år. Det är ju förjävligt. Sådan totalt onödig åldersdiskriminering. Folk födda igår kan gå med utan vidare men världens alla pigga seniorer får kalla handen. Det är ju orimligt. Det skulle vara bra mer logiskt att banna alla människor i arbetsför ålder (20-65).
Tänk vad detta ställer till för alla världens gamlingar. De som inte kommer ut så ofta, de som kanske inte har möjlighet att träffa sina gamla polare varje dag och de vars liv faktiskt består av 100% fritid. Ska de inte få vara med?
Tro fan att de gör sina enerverande upprorsförsök genom att gå till affären på sena eftermiddagar, boka kvälls och helgpassen i tvättstugan och åka kollektivt in till city just när rusningstrafik råder. De är lack. Jag börjar fatta hur de resonerar. "Om VI inte får vara med så ska vi se till att NI får ett helvete med OSS. Fuck the society." Så hade jag med gjort.
De har blivit tvugna att gå ihop, enas och skapa ett eget community med egen agenda.
Man får inte vara med om man är äldre än 97 år. Det är ju förjävligt. Sådan totalt onödig åldersdiskriminering. Folk födda igår kan gå med utan vidare men världens alla pigga seniorer får kalla handen. Det är ju orimligt. Det skulle vara bra mer logiskt att banna alla människor i arbetsför ålder (20-65).
Tänk vad detta ställer till för alla världens gamlingar. De som inte kommer ut så ofta, de som kanske inte har möjlighet att träffa sina gamla polare varje dag och de vars liv faktiskt består av 100% fritid. Ska de inte få vara med?
Tro fan att de gör sina enerverande upprorsförsök genom att gå till affären på sena eftermiddagar, boka kvälls och helgpassen i tvättstugan och åka kollektivt in till city just när rusningstrafik råder. De är lack. Jag börjar fatta hur de resonerar. "Om VI inte får vara med så ska vi se till att NI får ett helvete med OSS. Fuck the society." Så hade jag med gjort.
De har blivit tvugna att gå ihop, enas och skapa ett eget community med egen agenda.
torsdag, september 13, 2007
Att dö för
Jag bläddrade lite i Teknikmagasinets katalog 2007 igår och då slog det mig att det måste vara det allra yttersta tecknet på att ett samhälle blivit lite väl välmående.
Omslaget versalskriker formligen om 2400 saker att dö för. Att dö för. Rätt stora ord med tanke på att omslaget pryds av bland annat "Clone a willy", en gjutsats för den som vill skoja till det lite med en avgjutning av sin penis. Wow!
Jag tog en liten tour, en snabbläddring och lät ögonen registrera konfettipistoler, gyrobollar, studslera, edible undies och en sån där superspexig hjälm som man kan sätta två ölburkar i och dricka via slang. Det måste man ju bara ha. Skitsamma att man ser mentalstörd ut bara det är "kul". Att dör för. Verkligen.
Hur mycket det än tar emot (nästan så att det gör ont) att erkänna, är jag tämligen säker på att göteborgare är brutalt överrepresenterade i kundregistret. För att käck parlörhumor och buskisarvet bara vägrar att dö ut. FAN, jag har själv varit där och bänt upp lite deg i mina dagar. Normalt sett skulle jag även hänsynslöst dra in alla boråsare i skammen, men nu råkar jag veta att de i sann lokalpatriotisk anda fortfarande använder sitt gamla Hobbexsortiment att runka till. Teknikmagasinet är egentligen bara en lite sexigare version av Hobbex. Lite mindre DDR, lite mer "witty".
Efter en liten stund stannade jag upp. Jag såg något som nästan fick mig att smälla av. En fjärrstyrd pruttmaskin för det ringa priset av 199 kr. Och precis som namnet låter en ana är det kort och gott en liten box med högtalare plus ett stycke fjärrkontroll.
Tanken är att en lustigkurre ska placera boxen på nåt käckt ställe t.ex. i anslutning till någon kollegas arbetsplats och sedan med hjälp av fjärrkontrollen utlösa en rejäl brakfis när offret minst anar det. Herregud, vad han eller hon kommer få skämmas. "You can't put a price on humour" som det brukar heta. Så jävla dumt.
Att dö för.
Kanske det. Men jag tror nog att människorna i t.ex. soweto kan hålla sig för skratt. Tror sällan att man hör någon säga: "Shit, vi lever i ett skjul, folk mördas dagligen omkring oss för en cigg, vi är råfattiga, vi svälter. Fan vad gött det skulle sitta med en pruttmaskin nu. Fjärrstyrd."
Det sista jag såg innan jag slog ihop gadget-porrisen var en binär klocka som just precis, visar tiden binärt (åhh jag blir så förbannad bara jag tänker på det).
Någonstans verkar välfärden ha nått en topp, slagit över och inverterats. När uppfinnare börjar sträva efter att göra göra vardagen lite krångligare istället för tvärtom kan man bara konstatera att man lever i ett lite väl välmående samhälle.
Att dö för.
Skulle inte tro det.
Omslaget versalskriker formligen om 2400 saker att dö för. Att dö för. Rätt stora ord med tanke på att omslaget pryds av bland annat "Clone a willy", en gjutsats för den som vill skoja till det lite med en avgjutning av sin penis. Wow!
Jag tog en liten tour, en snabbläddring och lät ögonen registrera konfettipistoler, gyrobollar, studslera, edible undies och en sån där superspexig hjälm som man kan sätta två ölburkar i och dricka via slang. Det måste man ju bara ha. Skitsamma att man ser mentalstörd ut bara det är "kul". Att dör för. Verkligen.
Hur mycket det än tar emot (nästan så att det gör ont) att erkänna, är jag tämligen säker på att göteborgare är brutalt överrepresenterade i kundregistret. För att käck parlörhumor och buskisarvet bara vägrar att dö ut. FAN, jag har själv varit där och bänt upp lite deg i mina dagar. Normalt sett skulle jag även hänsynslöst dra in alla boråsare i skammen, men nu råkar jag veta att de i sann lokalpatriotisk anda fortfarande använder sitt gamla Hobbexsortiment att runka till. Teknikmagasinet är egentligen bara en lite sexigare version av Hobbex. Lite mindre DDR, lite mer "witty".
Efter en liten stund stannade jag upp. Jag såg något som nästan fick mig att smälla av. En fjärrstyrd pruttmaskin för det ringa priset av 199 kr. Och precis som namnet låter en ana är det kort och gott en liten box med högtalare plus ett stycke fjärrkontroll.
Tanken är att en lustigkurre ska placera boxen på nåt käckt ställe t.ex. i anslutning till någon kollegas arbetsplats och sedan med hjälp av fjärrkontrollen utlösa en rejäl brakfis när offret minst anar det. Herregud, vad han eller hon kommer få skämmas. "You can't put a price on humour" som det brukar heta. Så jävla dumt.
Att dö för.
Kanske det. Men jag tror nog att människorna i t.ex. soweto kan hålla sig för skratt. Tror sällan att man hör någon säga: "Shit, vi lever i ett skjul, folk mördas dagligen omkring oss för en cigg, vi är råfattiga, vi svälter. Fan vad gött det skulle sitta med en pruttmaskin nu. Fjärrstyrd."
Det sista jag såg innan jag slog ihop gadget-porrisen var en binär klocka som just precis, visar tiden binärt (åhh jag blir så förbannad bara jag tänker på det).
Någonstans verkar välfärden ha nått en topp, slagit över och inverterats. När uppfinnare börjar sträva efter att göra göra vardagen lite krångligare istället för tvärtom kan man bara konstatera att man lever i ett lite väl välmående samhälle.
Att dö för.
Skulle inte tro det.
måndag, september 10, 2007
Pejlarmaffian
Förra veckan, en kväll vid 20-snåret knackade det försiktigt på min dörr. J öppnade och utanför stod en käck man. Han pratade som att vi var gamla barndomsvänner. Det tog en stund innan han flashade sitt pejlar-leg. Han försökte snärja mig med sitt smörsnack och verbala fultrix. sedan med ett förtäckt hot om att det skulle hårdpejlas i veckan och att det inte skulle se snyggt ut ifall man utifrån kunde se skenet från tv:n. Men den gubben går inte med Mike mavvafucking bike säger jag bara.
Jag gjorde som jag alltid gjort. Jag ljög som ett svin rakt i ansiktet på honom. Sa att jag inte anmält tv-innehav efter som jag inte har tv trots att det står en fet 37-tummare på min tv-bänk i vardagsrummet som bara älskar att tittas på. Ofta och mycket.
Jag är kass på att ljuga och hatar det. I vanliga fall. Men inte med pejlarsvinen. Då gillar jag det. Fan, jag nästan tänder på det. Ju sämre min lögn är desto bättre känns det när dörren stängs igen. Jag skulle lätt med att kunna hävda att jag inte har tv om han så satt bredvid mig i min soffa och pekade på den. Vad skulle han göra. De ska inte komma här och komma säger jag bara. Jag diggar inte deras stil.
Det har inte med pengarna att göra. Jag hade gärna varit med och betalat de där kronorna för public service goda sak skull om deras säljargument höll. Men det gör det inte. Tv-avgiften inkasseras via ett stenålderssystem. Jag kan inte stötta det. Jag skulle förakta mig själv.
Hitta en bättre form eller lägg det på skatten, det är ändå inte en valfri kostnad längre. Nu får man ju fan inte ens äga en dator utan att vara en potentiell snylttittare. Då är jag mycket hellre en snylttittare med stil och flärd.
Trettiosjutumsflärd för att vara mer exakt.
Jag gjorde som jag alltid gjort. Jag ljög som ett svin rakt i ansiktet på honom. Sa att jag inte anmält tv-innehav efter som jag inte har tv trots att det står en fet 37-tummare på min tv-bänk i vardagsrummet som bara älskar att tittas på. Ofta och mycket.
Jag är kass på att ljuga och hatar det. I vanliga fall. Men inte med pejlarsvinen. Då gillar jag det. Fan, jag nästan tänder på det. Ju sämre min lögn är desto bättre känns det när dörren stängs igen. Jag skulle lätt med att kunna hävda att jag inte har tv om han så satt bredvid mig i min soffa och pekade på den. Vad skulle han göra. De ska inte komma här och komma säger jag bara. Jag diggar inte deras stil.
Det har inte med pengarna att göra. Jag hade gärna varit med och betalat de där kronorna för public service goda sak skull om deras säljargument höll. Men det gör det inte. Tv-avgiften inkasseras via ett stenålderssystem. Jag kan inte stötta det. Jag skulle förakta mig själv.
Hitta en bättre form eller lägg det på skatten, det är ändå inte en valfri kostnad längre. Nu får man ju fan inte ens äga en dator utan att vara en potentiell snylttittare. Då är jag mycket hellre en snylttittare med stil och flärd.
Trettiosjutumsflärd för att vara mer exakt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)