Eva Sternberg

Jag hade egentligen tänkt skriva ett utbroderande och fint litet inlägg om senaste dagarnas snackis. Eva Sternberg. Men jag orkar fan inte. Har huvudvärk och känner mig febrig. Så det får bli en kortis istället.

Det handlar såklart om Eva Sternbergs artikel i Expressen i torsdags, där hon hävdade att pappor är direkt livsfarliga för sina barn under första året. Vi är odugliga till att ta hand om små barn. Hon hänvisar till tidernas begynnelse, vilket är fullständigt rimligt, med tanke på att det var då någonstans hon själv var liten.



Självklart ville jag spontant ge henne aktiv dödshjälp när jag läste hennes artikel och såg henne grina in med sitt satansgrin i pressfotografens kamera. Jävligt aktiv. Offensiv rent av. Men sedan insåg jag hur jävla ball det här lilla russintårtan faktiskt är. En total skrattfest. Som på sin höjd förtjänar att mulas med bajs.

Eva Sternberg sitter i Tv4:s morgonprogram, helt seriös och snackar en massa senilsladder och ser sådär skitnöjd ut. Som man bara gör när hjärnans nedbrytninsgprocess nått såpass långt att man själv inte längre är medveten om att man tappat det. Något som i vanliga fall är djupt tragiskt blir här till fet underhållning. Extra kul är det att hon kallar sig familjerådgivare (här tar jag mig friheten att faktisk formulera gapflabbet: Mohahahahaaa hahahahaa.... haha hahaha hahaha haaaaaa X ca 1000 ggr). Fatta den. Familje. Råd. Givare. Av ordsammansättningen att döma tyder det på att hon verkar ha någon sorts funktion där hon ger familjer "råd". Det är bara det att själva bilden av hur en dinosaurjävel sitter och ger råd till familjer känns rätt psykedeliskt. Vad är det för råd tro (jag skulle betala mycket för att få sparra mot henne under en session)?

Många bloggare har rasat. Men jag känner att en människa som 2010, fortfarande seriöst hävdar att mäns hjärnor främst är utvecklade för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt, är rätt svår att ta på allvar. Och till hennes försvar måste jag ändå säga. Att med tanke på att karaktären Ayla i "Grottbjörnens folk" är baserad på Eva Sternbergs egen uppväxt, är det väl ändå inte så konstigt att hon är så jävla skadad i pallet.

Nä, jag tycker inte att man ska vara arg på Eva Sternberg bara för att hon är som hon är. Det här är Sverige. Här får man vara hur dum i huvudet som helst. Så give her a break för tusan. Nåt kul ska hon väl ändå kunna få ha så här i livets slutskede.

Danska betalningsrutiner

Jag har vid ett flertal tillfällen råkat ut för en mycket obehaglig företeelse när jag varit i färd med att betala min lunch. Samtliga har varit på restauranger som utrustat sin serveringspersonal med mobila handenheter för visakortsbetalning. Jensens Böfhus för att vara extra specifik.

De tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan du får knappa in din kod så ombeds du att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för lunchen och sedan ber de dig, ansikte mot ansikte, att dricksa duktigt genom att be dig själv skriva in summan. Det är så jävla fult. Att försöka snika till sig extra deg för ett mediokert genomfört lunchjobb. Det kräver en gedigen snålröv eller svinhård attityd för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed nolla dricksen.

Där står den tandställningsbepansrade servitrisen och fräter hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Jag ryser fan av obehag. En sån jävla skitstil. Att ens ha mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider 119 spänn ur din plånbok, för en simpel lunchböff. Det är en bedrift i sig.

Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det inte frågan om danskt ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång.

Helt i min smak

Kollade just på Kobra. Idag handlade det om faran med positivt tänkande. De använde begrepp som den positiva terrorn och författaren Barbara Ehrenreich framhöll den konstruktiva kraften i klagandet.

Behöver jag säga att Barbara Ehrenreich numera är min nya idol?

Lush

Idag har jag funderat på vad det är för människor som arbetar på Lush egentligen. Det är en sån där butik som säljer badbomber, bubbelbad och sån skit. Problemet är att man inte kan gå förbi en butik inom en radie på 50 meter utan att drabbas av ett astmaanfall. Även om man som jag inte ens har astma. Det stinker så jävla starkt att det bränner i flimmerhåren bara man går förbi. När jag var jag inne för att köpa en badbomb till J en gång höll jag på att få permanenta näthinneskador men klarade mig undan med en kraftfull migrän och minnesförlust. Typ.

Idag när jag passerade butiken på Fredsgatan så kisade jag in i butiken för att försöka få ett begrepp om hur personalen ser ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Någon form av bottar kanske. Men det var helt vanliga tjejer. I alla fall om man bara ska göra en bedömning baserad på det yttre. Jag kunde åtminstone inte se några uppenbara defekter, vilket faktiskt är en aning förvånande. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan klara av att jobba i en sådan miljö överhuvudtaget. På riktigt kan jag inte förstå hur det ens med träning är möjligt att vistas mitt i en sådan stank längre än fem minuter. Det måste ju fräta duktigt på alla inre organ.

De stackars Lush-tjejerna lär knappast ha minsta tillstymmelse till luktsinne kvar. De måste gå runt och känna lukten av hårdparfymerade badprodukter twentyfourseven. Till och med spårvagnsalkisarna med den mest eftersatta hygienen luktar nog badbomb i deras näsa. Skrämmande och imponerande på samma gång. Vilken jävla ultraresistens. Som en slags superhjälteförmåga. Jag tänker mig att de inte ens skulle känna av om någon fick för sig att pumpa in Sarin med brandslang i butikslokalen.

Förfallet (signerat sexrehabilitering)

Sist skrev jag om meningslösheten. Idag tänkte jag ta förfallet.

I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.

Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.

Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.

Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.

Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.

Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.

Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.

Meningslösheten

Sitter slentrianzappar medan jag matar Tintin. Stannar till på Förkväll i fyran. Idag har de de mest fantastiska inslag. Vi får lära oss hur man bäddar en säng extra lyxigt, höra Agneta Sjödin och Let's Dance-Tobias berätta om sin fina vänskap (det är nästan parodiskt bara det faktum att en tv-redaktion faktiskt suttit och uppskattat att det nog finns en atom av allmänintresse i det), hur man inreder trendigt och personligt med bokstäver och så har de bjudit in "baristan" Emma Andersson att visa upp lite sköna skills i företeelsen "Latte Art" (i Italien tar det typ 40 år att bli en duktig barista, i Sverige räcker det att jobba en vecka på Espresso House ). Och självklart får vi vara med när glammhaggan Lulu jävla Carter rumsterar om och inreder nån stackares lya med sin signummärkta "tacky shit style"

Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.

Soundtrack of my life

Jag har tänkt på det här med åldersnojan. Jag tror att jag tar och skiter i den. Från och med nu ska jag välkomna ålderdomen.

Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!



Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.

Så jävla bra.

Hej, jag heter Mikael och jag är 33 år.

Så var det gjort. Till slut fick jag tummen ur och uppdaterade (det som några läsare så intensivt påpekat vid upprepade tillfällen) min ålder. Japp, 33 sura år ska det såklart vara. Jag har sett det som en bi-sak. Något oviktigt. Och i viss mån (läs: främst) ångestladdat. Jag hatar att bli äldre. det känns som livet försvinner lite fortare år för år.

Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.

Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.

Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.

Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.

Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.

Vill ni skratta?

Fick precis en lite jo-tjoob-film skickad till mig från min kollega RW. Han vet exakt vad som knäcker mig, på det bra sättet, även dåliga dagar.

Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.

Att hitta en låda med guld!

Jag har under några dagar haft en hemlighet som jag inte hade för avsikt att berätta om. Eftersom jag skäms. Det är så att jag har kohandlat med djävulen. Nej, det är faktiskt ingen överdrift den här gången. På riktigt jag har slutit förbund med satan och hans hejdukar. Jag har börjat prenumerera på Tv4 anytime. Men bara för en månad. Och för att jag var tvungen.

Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.

Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.



Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.

På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.

Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.

Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.

Fan, vad danskarna kan ibland.


Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.

Urladdad

Åt en lugn och skön frukost hemma idag. Det var mysigt. En bra kickstart på dagen kan man säga. Sedan var det dags att åka till jobbet. Via dagis. Gott så.

Så fort vi stiger på vagnen slår en stankvägg oss brutalt i ansiktet. Juniorette ojar sig högljutt och undrar vad det är som luktar. Jag svarar torrt att jag inte vet. Det gör jag inte heller. Men utan närmare analys känner jag att det är en ovanligt frän kroppsgenererad vinägerodör. En vild gissning är att det var slutresultatet av kombon kraftigt tablettmissbruk och rejäl vätskebrist. You gotta love that shit.

Jag kände hur energin sakta började lämna min kropp. Juniroette nöjde sig såklart inte med mitt svar utan fortsatte att prata om den obehagliga stanken: "Vad kan det vara som luktar pappa. Pappa!! Var kommer lukten ifrån tror du? Känner du hur det luktar pappa?"

Jag trodde mig med ganska stor säkerhet kunna lokalisera den exakta källan. The mother load, så att säga. Utan att verka allt för fördomsfull så hade jag utsett en kandidat med raggarfodrad jeansjacka och extremt otvättad tv-predikantfrisyr. Som lök på laxen hade han en vidrig och ihållande hosta som han bjöd oss andra på utan att snåla. Min hjärna började sakta försätta sig i ett slags vänteläge. En mycket användbar självförsvarsmekanism som tagit mig åratal av intensivt kollektivtrafiksåkande att utveckla.

Då får Juniorette syn på Skylten till Smådjurskliniken, silhuetterna av en katt och en hund, och frågar vad det är för ställe. Jag svarar pedagogiskt att det är där Rysslands doktor jobbar. Juniorette är tyst i två hundradelar och sedan utbrister hon för full hals: "Var det där... (här inser jag exakt vad hon täker fråga så jag svarar ja ja jaaaaa, panikartat, men det hjälper inte. skadan är redan skedd)" VAR DET DÄR NI TOG RYSSLANDS PUNG?! Alla tittar. Det börjar brinna inne i mitt huvud. Sedan sjönk jag ihop och svarade kort att ja, det var där vi tog hans pung (kastrerade vår katt). När jag hade lämnat av henne och väl var påväg till jobbet kände jag mig så urladdad på mental energi att jag seriöst funderade på att hoppa av och gå hem och nana istället. Men det gjorde jag inte. Hård som jag är.

När jag kom hem från jobbet idag berättade J att hon varit med om exakt samma sköna upplevelse på vägen hem efter att hon hämtat Juniorette från dagis. Jag misstänker att vi öppnat pandoras pinsamhetslåda. Nu kommer Junirette att fråga om det var där vi tog Rysslands pung. Varenda gång vi passerar, vilket är varenda dag när hon ska till dagis.

Kaffemaskinernas Paulo Coelho

Kaffemaskinen på jobbet har en liten digital display. I den rullar det en text ständigt på repeat: Harmony is your best choice.

Känns som den försöker säga mig något. Diffust filosofiskt och lagom spetsfundigt sådär. Vad är det för skitkonstig grej att säga om man är kaffemaskin? Och hur i helvete är det tänkt att jag ska jag ta den frågan vidare? Det är just den typen av Coelhoiansk visdom jag försöker undvika i mitt liv. Ska kaffemaskinen börja jiddra nu också. Harmony is your best choice. Jotack.

Hade varit mycket trevligare om den sa något av följande: "Tjena, vad väntar du på din lilla kaffeslav?", "Seså, tryck på knappen och ta lite kaffe din jävla sopa!" eller "You'll be back!"

Nu är jag officiellt tvåbarnsfar!

Idag var jag, J och lilla T på familjerätten för att skriva på faderskapsblanketter. Gött. En ganska skum ritual som alla ogifta pappor måste gå igenom för att bli officiellt erkänd som fader och för att få samma vårdnadsrätt som modern. Man kommer in på ett litet torftigt kontor (DDR-style) där en handläggare lägger fram lite blanketter. Man går igenom dem och bedyrar man att man varit tillsammans (gjort ”det”) under den aktuella tillverkningsperioden (bakdaterat och baserat på barnets vikt och födelsedatum). Sedan kallas två andra handläggare in i rummet för att titta på när du skriver på. Jag blir otroligt stissig i myndighetsmiljöer. Känner obehag. J pratade med mig hela tiden men jag hörde ingenting.

Det är en mycket bisarr rutin som man helt slipper när man är gift. Samhället har helt enkelt ingen tilltro till människor som lever i synd. Ett ganska gammalmodigt förhållningssätt kan man tycka.

Kalsongterror

Min kära J har på min bekostnad roat sig ett antal gånger gällande mina kalsonger. Jag har tigit still och tänkt "äh, låt flicksnärtan ha lite kul". Det är hon värd. Men det är inte en, två, tre utan minimum fyra gånger hon drivit grovgäck av mig, bara för att jag en gång råkade flika in en ödmjuk och i sammanhanget ytterst relevant rekommendation kring kalsongskötsel. Okunniga hånskratt har haglat och överdrifterna har inte funnit motstycke. Så nu har det jävlar i min lilla låda blivit dags att ta bladet från munnen och vräka upp sanningen på bordet, hårt och brutalt, som en slaktad gris. Ge en lite mer nyanserad bild än den där effektsökerskan lyckats förmedla.

Så här ligger landet:

Vid ett tillfälle när vi höll på att tvätta och båda hjälptes åt att hänga kläderna i torkskåpet fick mitt norra öga plötsligt skåda, hur ett par av mina nyare favoritkalsonger, flög som en projektil in i det förgörande gapet på torktumlaren. Bara sådär. Jag begärde timeout och frågade vad hon höll på med. Hon låtsades som att hon inte fattade någonting. Jag förklarade att jag minsann såg hur hon kastat in ett par av mina nyaste kallingar i tumlaren. Fortfarande frågande. Som om hon inte hade en aning om vad tumling av kalsonger innebär. Det är ju allmänt vedertaget att det dödar all styrsel och spänst. Att det förvandlar den finaste kalsongresåren till en ledsen liten fnasvolang som hänger och slänger. Varje tumling av underkläder ger en förkortad livslängd motsvarade vad hundra limpor cigg (utan filter) gör för ett par lungor. Detta är fakta.

J tittade på mig som att det var jag som var idioten. Hon frågade om jag skämtade. Jag sa att jag aldrig varit allvarligare och att hon lika gärna kan torka dem i en flismaskin. Hon fnissade till svar. Vi pratar om en person här som har noll respekt för andras egendom. Som utan att blinka kan skicka flång nya benkläder rätt in i döden. Det är nästan psykopatvarning på sånt skitbeteende. J tyckte att jag överdrev en aning. Jag frågade om hon sett förödelsen i min kalsonglåda, vilket hon hade, men lika snabbt hävdade berodde på att det var antikviteter vi pratade om. "Inte nya direkt". Jag förklarade att de blev så efter att av misstag hamnat i tumlaren efter första användningen. Jag höll upp ett par trotjänare, ett par GOFF (Garments of Fine Fabric), och visade för henne i detalj hur värmen från en tuff tumling en gång i tiden hade amputerat dess livskraft för alltid. Resåren hade blivit BBR (Burnt Beyond Recognition). En enda liten naiv åktur i tumlaren hade förvandlat dem till missfoster för alltid. J tittade. Hon såg det brända och insåg vad hon hade gjort. Under tystnad hängde vi upp dem i torkskåpet på "lagom" blås.

Saken var utagerad. J hade lärt sig något. Trodde jag.

Sedan dess har hon gjort narr av mig så fort hon kommit åt. Trots att hon var den som gjorde fel. I sin ljugblogg har hon drivit en smutskastningskampanj, där hon målat upp en närmast absurd bild av mitt förhållande till mina kalsipper. Kalsongterror. Men allt jag bad om var att hon inte skulle tumla dem när det är hennes tur att sköta tvätten. Är det för mycket begärt?

Ring P1

Jag har ett hett tips till människor som har svårt att somna. Själv har jag inte svårt att somna men jag kan tänka mig att mitt tips fungerar alldeles sublimt överbra. Jag somnar i alla fall in sjukt tungt och skönt.

Man lägger sig till rätta, pluggar in sina hörlurar och rattar in en pod-version av Ring P1. Sedan avnjuter man denna extremt praktfulla radiounderhållning; bestående av rasisters, sexisters och allsköns underutvecklade medborgares tankar och tyckande, som vore det ett dyrt vin. Jag lovar er, en tydligare bouquet av eteridioti lär man inte hitta före en flygande grisfarm. Det existerar helt enkelt inte.

Jag bör passa på att utfärda en liten varning. Det krävs lite övning för att man inte ska skada sig. Man kan inte börja med att lyssna på ett helt program rakt av. Då sitter stroken som en tajt badbyxa innan man vet ordet av. I början blev jag så förbannad (varje gång) att jag var tvungen att gå upp och skuggboxas en stund, eller bita djupt i kudden och vråla till allt det dåliga var borta. Ring P1 kräver tillvänjning. Man måste anpasssa sig stegvis för att inte gå bort. Men när man väl blivit resistent är det en sann njutning. Då har det en motsatt effekt. Ungefär som affe på en hyperunge.

Varje dag förbluffas jag över hur vansinnigt dumma i huvudet en stor del av landets befolkning är. Lika förtjust jag blir över att höra en gammal dassig nydemokrat som John Bouvin ringa in, topp tunnor rasande, för att lägga fram sin sofistikerade tes om varför det är skevt att homosexuella numera tillåts viga sig i svenska kyrkan. Lika mörkrädd blir jag av det faktum att samma personer, inte bara har rösträtt, utan i vissa fall lyckats snirkla till sig en plats i riksdagen. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller skrikgråta.

Det är smått fantastiskt att lagom till läggdags få serverat ett smörgåsbord av debila resonemang rakt in i hjärnan. Är det inte "de homosexuella" så är det "de där muslimerna". Är det inte "den där jämra jämställdheten" så är det "de förbannade bidragstagarna". Ofta tvingas man höra en rågnällig jävel göra en utläggning om sina privata föräkringskassa- och/eller pensionsproblematik. Nu har det såklart varit ett jävla liv om snön i så många olika tappningar att jag tappat minnet. Den avlöste en annan riktigt långkörare, vargjakten, som lyckades uppröra och engagera människor så att det saknar motstycke. Eller varför inte lite uppfriskande synvinklar på "det här med dödsstraff" då och då? Det jag gillar allra mest är spänningen. Man balanserar som på en sytråd i blåsväder över ett hav av raseri. Det krävs rejäla skills för att bibehålla sin självkontroll och inte elda upp sig så att man spontanringer in en hatkommentar till programmets telefonsvarare. Och med det blir en av dem.

Men så ibland dyker det upp riktiga guldkorn. Som när en äldre tant med sprucken stämma ville lätta sitt tyngda hjärta om det mycket upprörande ämnet "panten". Hon inledde exakt som alla andra: "Ja det är det här med [ämnet]". Hon talade som att det var nationellt krisläge, att panten inte uppdaterats sedan den infördes. Kan ni tänka er. Man får fortfarande bara femtio öre för en burk. Femtio öre. Det är skandal. Tänk på alla de som går och knogar med att leta burkar. Det blir ingen vidare förtjänst. Det är en reallönesänkning på flera tusen procent. Och så tog samtalet den sköna "ta-från-de-rika-och-ge-till-de-fattiga-vändningen". De som är rika nog att köpa läskeblask och öl allt har råd att betala en höjd pantavgift. Hennes röstläge blev allt mer desperat. Hon nästan grät när hon presenterade sitt förslag att man borde höja panten på burkar till två spänn. Fan. Det var episk radiohistoria vill jag lova.

Många gånger har jag konstaterat nöjt för J att jag skulle bli en jävla bra programledare för det programmet. Det tror hon också. Hon säger att jag till och med skulle lyckas dölja mitt förakt sämre än Thomas Tengby. Som han hatar vissa av de som ringer in. Det är en fest för hörselgångarna ibland när han kapar ett sånt där riktigt mossigt svin. Då får jag en sådan lust att skicka ett expressbud till radiohuset – med en stor jävla high five.