I juni förra året skrev jag om att min kollega (R) hade handlat på sig en cheeseburgare på burk som han skulle äta på samma dag som sista bäst-före-datum den 26/2 – 2009. Han utmanade mig att göra samma sak. Något jag ångrade nästan direkt och sedan har förträngt (mer eller mindre).
Igår kom så dagen men R befann sig på resande fot, vilket innebar att vi fick skjuta på vår gemensamma lunch tills idag och riskera att äta dåliga burgare.
Jag vet inte vad jag ska säga. Brödet var saggigt och köttet var som en bit läderlivrem. Osten, ketchupen och gurkan hade format en konsistens som det mig veterligen inte finns något ord för att beskriva. Att sätta tänderna i den var ungefär som jag misstänker att det skulle kännas att ta ett bett av en badsvamp som legat till sig någott år under ett badkar. Mjukt och hårt och klibbigt i en enda röra. På något sätt måste konserveringsmedlet ha lyckats mota bort varenda tillstymmelse till smakpartiklar för burgaren smakade i ärlighetens namn nästan ingenting. Däremot utsöndrade tingesten en odör som smög sig upp genom näsborrarna och gav näring till hjärnarns äckelcentrum och hjälpte till att gymnastisera kräkreflexerna lite. Om satan hade hittat på hamburgaren hade den troligen smakat ungefär såhär
Resultat: Några timmar senare kan jag konstatera att den har lämnat en frivol och jävligt konstig eftersmak. Jag har huvudvärk och läpparna domnade bort en liten stund innan det övergick till att börja morra i magen. Det var inte det värsta jag har smakat och inte det bästa heller. Den var ungefär som en cheeseburgare från McDonalds som någon anställd med vissa luckor i sin hygienmoral har fulat sig lite med. Det ska bli intressant att föda sedan.
Äh vaffan, jag gör det trots att jag känner mig öm från förra gången. Jag drar ner brallorna, böjer mig framåt och fnaskar efter lite hjälp. Ja ja ja... jag vet vad ni tänker. "Nu gör han det igen".
Men grejen är att för exakt en månad sedan skickade jag upp en bild till en sajt som heter Göm dig.nu. Jag gjorde det på kul. För att visa här på bloggen. Att jag skulle ha en chans att vinna fanns inte på kartan, eftersom jag till skillnad från många andra, inte hade ansträngt mig för att smälta in i omgivningen utan för att det var min tjocka otur som spelade mig ett spratt. Jag tror faktiskt inte ens att jag fattade att det var en tävling när jag laddade upp bilden.
Det var när jag skulle gå och äta på en restaurang här i stan. Jag satte mig vid bordet och insåg först då att min skjorta var sydd av en av deras bordsdukar. Mavvafacka, vad stelt det kändes att sitta där draperad i en del av deras inredning. Mitt sällskap flabbade ut mig och jag kände hur människor runt omkring glodde och fnissade.
Så för några dagar sedan gick jag in och tittade och det visar sig att jag ligger top fem. Nu till och med etta.
Grejen är att av de fem som ligger på topp ska en jury utse en vinnare som får ett playstation. Jag misstänker att det kommer bli någon jävel som lagt ner sjukt mycket tid på sin kostym som vinner. Därför tänkte jag att det skulle vara kul om juryn får se att det inte nödvändigtvis bästa bidraget är så jätteplanerat.
Med andra ord. Hjälp mig. Gå in och ge mig högsta betyg och lämna gärna en kommentar också. Den här gången är det väl ändå min tur att vinna och vara glad? Rösta här >>
Idag fick GP veta hut för att de publicerade en bild där Daniel Westling rättade till sina byxor:
Upprörda läsare hörde genast av sig och gnällde om att det var respektlöst mot kungahuset och ifrågasatte redaktionens omdöme som valde att visa en sådan bild på Daniel där han framstår så obelevad. Sedan drog kommunistpaniken igång i kommentarsfältet. Tidningens Journalister anklagades vara vänstervridna och redaktionen anklagades för att vara oseriös som väljer ut en bild som väcker anstöt.
Anstöt? Ehh... Jag fick titta på bilden en gång till för att kolla om det var så att Daniel hade flängt ut pungen, kliade sig mellan skinkorna eller något liknande. Näe, det gjore han inte. Han rättade faktiskt bara till byxorna.
Nä. jag kan inte hålla mig. Tänkte ge fan i att blogga om det som ALLA andra redan bloggat om men det går bara inte...
Jag talar om förlovningen mellan Victoria och Daniel (a.k.a. Svenne Banan, enligt de mer traditionstrogna). Det var en glädjens dag på slottet (yeah right). Jag tycker uppriktigt väldigt väldigt synd om det unga tu. Finskare stämning får man leta länge efter. Om presskonferensen kändes verkade en smula mekanisk så bröt kungens tillkännagivande i tv, eller eklatering för de som föredrar termer från evolutionens begynnelse, helt ny och outforskad mark som i känslomässig steloperation. Kungaparet verkade ungefär lika uppsluppna som Volvochefen måste ha varit när han fick informera om massvarsel.
Bara det faktum att en trettioåring är helt livegen inför sin farsgubbes tycke och smak är så bisarrt att jag knappt kan ta in det. Skillnaden känns hårfin jämfört med de muslimska kvinnor som blir bortgifta i parti och minut och som vi brukar förfasa oss över.
Det måste ha känts extra fint och äkta för Daniel att sitta och ta emot kungaparets varma välkomnande direkt från fusklappen. Tyskens blick var så ihålig när hon beskrev sin blivande svärsons goda egenskaper att hon fan borde få någon slags utmärkelse. Det hade varit lätt att dra in duktigt med fickpengar på att, till marknadsmässiga priser, hyra ut tomrummet i hennes skalle som hyrlager.
Sedan blir det hela inte mindre obehagligt av att hela svenska folket plötsligt börjar ta sig rätt att föra en seriös diskussion kring om Daniel är rätt man eller inte. Det enda jag tycker är rätt gött är vetskapen om att det kommer bedrivas en hel jävla del tid åt ångestduschande i fosterställning hemma hos "förenade monarkister" den kommande tiden. Tänk så förfärligt att Bernadotte-dynastin kommer brytas av en gympajas utan så mycket som en promille blått blod. Eller?
Visst, det kan vara jättefint med traditioner. Själv gillar jag att äta skinka på julafton och skulle ogärna byta den mot fårfiol. Dock kan jag ur min högst subjektiva synvinkel tycka att även den mest konservativa person borde vara glad över att det äntligen kommer in lite nytt blod i en ganska traditionell (ur mer ädelboret synätt) genpool. Det minskar de risker som annars brukar uppstå när det idkats fortplantning inom släkten under för många generationer.
Hur som helst. Nu vankas det i alla fall kungahusextravaganza i ett par år famöver. Vare sig vi vill eller inte. Satan vad det kommer rapporteras. Varenda jävel med ledsyn och bättre kommer att få hjärnan utblåst av den vansinniga flodvåg av rojalism som lär dundra in från och med nu. Den jävligt uttjatade turisthajpen kring älgar kommer stå sig slätt mot all merchandise som kommer i bakvattnet av förlovningen och det som komma skall. Och Svensk Damtidnings ägare kommer fan att kunna börja vaska guld ur sitt bajs det kommande decenniet.
Vilken tv-kväll vi har haft här hemma hittills ikväll. Först och främst den bisarra rapporteringen om förlovningen mellan Vickan och Daniel "Kung av Ockelbo" Westling. Dagen då Sverige förflyttade sig tillbaka ett par hundra år i tiden. Minst.
Sedan knäppte vi (helt frivilligt) på femman för att få ta del av den garanterade creepshow som Rosing borgar för i sin nya tv-serie. Den höll vad den lovade. Med besked. Det visade sig ganska otippat att Rosing i själva verket var den mest jordnära av alla deltagare (bortsett från hennes far). Det var inga dåliga ess som raddades upp. Det var synd att Guiness rekordbok inte var där för då skulle de lätt kunnat skapa ett helt ointagligt rekord à la "störst mängd dökött inom en radie av 10 meter" eller liknande. Alltså, Kanal 5:s castingavdelning måste ha vassare trynen än tryffelsvin. Att de lyckats nosa upp så många pundhuvuden (av rang) skulle jag inte ens vågat fantisera om. Det är smått fantastiskt. På sitt sätt. Fina vänner hon har som lät den sjukt obehagliga karatekillen i cargopants och raggarskinnpaj gå vidare. Han kommer att dräpa någon så fort sponken åker fram.
Sedan fortsatte samma kanal i det mänskliga förfallets tecken. En dokumentär om män som ligger med sina bilar. På riktigt ligger med dem. Kåtar upp sig genom att slicka på huven, smeka kofångarn och gnida sig mot förardörren tills de når klimax och lägger "den" på lacken. Det är ruggigt omoraliskt att helt skamlöst dra nytta av så sjuka människor. Det borde vara så jävla olagligt att göra sensationsunderhållning av sexavvikelser. När filmteamet visade spermaresterna på asfalten, efter att en av bilknullarna hade "förgripit" sig på deras stadsjeep i smyg, fick jag nog. Då hade min närsynthet troligen försämrats med 2.0 och den där dåliga känslan av förakt för mänskligheten börjat infinna sig. Jag bytte kanal.
Och gissa om inte fyran toppar med ännu ett avsnitt av Silvstedtsåpan. Å-maj-gaad.
Pratade just med en kompis jag inte träffat på över ett år (i fredags lovade han att jag ska få Stieg Larsson-trilogin som ljudböcker) via msn:
Han: "Glömde lägga upp böckerna till dig, ska försöka komma ihåg det ikväll" Jag: "Jess, lägg upp första först." Han: "Inte sista?" Jag: "Va? Alltså jag vet inte om jag orkar alla tre." Han: "Var bara lite lustig" Jag: "Haha, jag börjar med första." Han: "Men du måste harva dig igenom alla tre för att förstå vad jag menar :)"
[LÅNG PAUS]
Han: "Oj vad nära det blev en exkrementblockerare nu." Jag: "Vad?" Han: "Bajsade så mycket att vattnet nästan rann över kanten på toan när jag spolade... shit, det var svettigt."
Sedan bestämde vi att vi måste ses och ta en öl snart. Det var alldeles för länge sedan.
Här är mannen som skrivit en bok där han förkastar feminismen och där det är männen som är offer för ojämnställdhet och det mariginaliserade könet. Han tar upp saker som "den kvinnliga härskarteknikens sex metoder, hur riggade forskningsprojekt skapat mansfientliga myter, hur kvinnor gynnas i domstolar, hur kvinnors misshandel av män tystas ned – och mycket mer".
Det är en frustrerad kille vi har att göra med. En kille med ruggigt tajta kalsonger skulle jag tro. På sistone oroar han sig så hemskt mycket för att Stieg Larssons trilogi bidrar till att befästa den feministiska vulgärbilden av mannen eftersom det målas upp en så negativ bild av män i hans böcker. Män som begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller ”bara” misshandlar dem.
Jag vet inte Pär. Jag skulle nog tro att det är de män som som begår våldtäkter, genomför grovt sadistiska akter mot kvinnor eller ”bara” misshandlar dem som bär skulden för det där dåliga ryktet som du jiddrar om. Inte några fiktiva karaktärer i en skönlitterär deckartrilogi.
Jag hade en diskussion på jobbet tidigare i veckan. Min käre kollega A (a.k.a el guapo) kom fram och diskuterade det störande faktum att hela jävla Sverige verkar ha gått in i någon slags Stieg Larsson-psykos. Överallt ska den huvudpersonen Lisbeth jävla Salander diksuteras och analyseras men varken hon eller storyn presenteras alls. Alla bara förväntas vara helt insatta i ha koll på vem hon är och vad hon pysslar med. Jag har förståelse för att man förväntas veta vem Obama är och att han inte introduceras mer än som USA:s president. En viss skillnad dock. Det enda jag har fattat är att Lisbeth Salander är en komplicerad tjej som hade en jobbig uppväxt, något slags dystert datageni också som är omyndigförklarad för att hon tände eld på sin farsa. Ok, en EMO-brud alltså? Jag har faktiskt ingen riktig koll och börjar känna att jag vill skita i det av ren princip. Som jag gjorde med Da Vincikoden.
Sedan såg jag i förrgår att ämnet var uppe för diskussion igen, hos Ekdal i TV4. En av de inbjudna var Pär Ström, en riktig rövmössa, som kallar sig samhällsdebattör. Han var orolig för att hajpen kring EMO-Lisbeth underminerar hela samhället och ger eld åt mansförtrycket i feminismens fotspår. Han verkade på allvar oroad över den bild som ges av män i den s.k. milenniumtrilogin. Föga förvånande eftersom Per Ström har skrivit boken "Mansförtryck och kvinnovälde" där han sätter ner foten mot det omfattande mansförtrycket och belyser alla de fördelar och privilegier som kvinnor har. Oh my fucking god! Nu är alltså Stieg Larssons fiktiva karaktär som ett hot som ger energi åt mansfientlighet.
Hur många böcker och filmer finns det inte där en manlig huvudkaraktär tar lagen i egna händer och med grovt våld rensar upp i ett samhälle som enligt personen i fråga degenererats på ett eller annat sätt? Oftast bejublas den typen av filmvåld. Sällan skapar det någon debatt. Men om en kvinna står för upprättelsen, då jävlar utbryter moralpanik. Då blir det plötsligt ett samhällsproblem. Kvinnor ska fan inte ha några kontroversiella "hjältar" som gör upp med ondskan på sitt sätt. Dåliga förebilder. Otäckt som fan. Det ger ju mer eller mindre klartecken till tjejer att det är ok att göra så här, tycker upprörda röster. Det finns såklart ingen motsättning i att sedan gå hem och få bånge i tv-soffan när Gunvald Larsson eller någon annan hårdnackad jävel slår in tänderna på ett motsvarande as med sin pistolkolv.
Hur som helst. Stieg Larsson verkar ha rullat en fet snöboll innan han dog som verkar börjat komma i rullning. Jättekul. Verkligen. Men om en vanlig sketen deckare lyckas kvala in och bli ämne för en storskalig debatt skadar det kanske inte att lämna lite bakgrundsinfo. Kan jag tycka. Det blir liksom lite lättare att sätta sig in i diskussionen då om man råkar tillhöra en av de få svenskar som ännu inte köpt boken.
Idag tillbringade jag och ett gäng kollegor lunchen med att träna Body Combat. Det var roligt men efteråt ville jag dö en stund och nu börjar kroppen ropa till mig att den tänker hämnas med en träningsvärk som kommer få mig att omvärdera begreppen smärta och lidande. Jag börjar redan nu smöra mentalt i hopp om att få ett lindrigt straff. Så jävla meningslöst. Det härnder ju aldrig.
Jag talar bara för mig själv men jag linkade upp till omklädningsrummet och kände mig bara som en ledsam ursäkt till kötthydda, vilket blev extra påtagligt blev det när högtalarna i omklädningsrummet började spela Elton Johns "Candle in the wind".
Vissa tycker att kungafamiljen är bra reklampelare för Sverige och att de ger bra utväxling för sitt sköna appanage. Andra tycker att de är en trött produkt av generationers inavlel som bara skämmer ut landet. Jag bryr mig inte. Båda läger har nog rätt. Själv tror jag att vi både kan ha och mista dem utan att gå under. Jag hade väldigt gärna sluppit läsa fler spekulationer i massmedia om Vickan och kotlettfrillefleppot ska få gubbjävelns välsignelse att slå sina överklasspåsar ihop eller inte. För övrigt skiter jag i deras liv rätt så mycket. Det kommer väl lösa sig med tiden. Evolutionen brukar ju ta hand om de stora frågorna förr eller senare.
Däremot har jag de senaste veckorna haft den stora oturen att bli uppmärksammad om att Victoria Silvstedt har en egen tv-serie som heter "My Perfect Life". I programserien får man följa med henne på shopping, på fest och träffa på en alla andra ytliga skitmänniskor hon omger sig med. I likhet med kungafamiljens vara eller icke vara finns det två läger. Ett övervägande stort läger som verkar tycka att hon faktiskt lever det perfekta livet och att hon verkar vara en härlig tjej. Och ett lite mindre läger som inte verkar lika imponerade av henne men som mest av allt stör sig på att hon gör en egen version av en Dolph-gimmick och låtsas ha svårt att behärska sitt modersmål. Här sällar jag mig till den sistnämnda skaran, men det är så mycket mer som är störande än det faktum att hon snackar engelska hela tiden. Jag utgår ifrån att det är en utländsk produktion som är tänkt att funka rakt av i fler länder än här (annars är det så jävla sjukt att det i sig troligen skulle tvångsframkalla en blödning i hjärnan på mig) vilket i sig är jättekonstigt.
Om hon nu är känd utanför det här landets gränser. Jag menar på riktigt känd och inte som någon jävla Robinson-Robban-typ eller annan medial halvfigur. Då är hon den sämsta ambassadör Sverige kan ha. Jag hade nog hellre skickat runt Tomas Quick på världsturne än låta fröken Silvstedt fortsätta hållas.
Jag ryser upp en otrevnadskänsla som sätter sig tajt som en kroppsstrumpa när jag ser henne säga någon random skit in i kameran och följa upp med sin karaktäristiska spasm till grimasch (som jag inte ens kan hitta ord för att beskriva). Om vi ska prata bedrifter så måste jag ge henne det att hon faktiskt lyckas få plasthalten i plast att verka låg. Alltid något.
Igår när jag vaknade efter en tupplur på soffan så var programmet i full gång. Silvstedt var i Rom. Med sig hade hon en italiensk blonderad bög i femtioårsåldern som var hennes agent där nere. Hela tiden snackade hon skit bakom ryggen på honom och sa att hon skulle kicka honom så fort hon lärt sig italienska. Dessutom anlitade hon en assistent som fick uppdraget att springa och hitta en klänning till någon stekartillställning i Monaco. För så ska det vara. När assistenten kom tillbaka och visade upp sitt byte förnedrade Svilvstedt & Co henne med en långdragen urflabbning och idiotförklarande gliringar som sedan pågick i flera timmar. Sympatiskt.
Jag hatar mig själv idag för att jag inte kunde slita mig. Till försvar får jag säga att det var fascinerande på samma sätt som jag antar att en gammal hederlig freak show var när det begav sig. Cirkusen i My Perfect Life är verkligen en riktig 2000-talsupplaga av upplaga av ett sådant där kringresande sällskap där Silvstedt är motsvarigheten till dåtidens "geek" och själva huvudnumret.
Jag tycker att hon verkar leva ett riktigt ointressant skitliv. Må så vara, men hon får mig också verkligen att skämmas för att jag kommer från Sverige. Tur som fan att jag inte kommer från Bollnäs i alla fall. Jag känner att jag måste prata ut med mina vänner därifrån.
Läste Metro på vagnen till jobbet idag. Det stod att Monique Wadsted som företräder Hollywoodbolagen i The Pirate Bay-rättegången har blivit kallad Milf i någons (tror det var en av de åtalade) twitterfeed. Jag fnissade till. Högt. Det är väldigt väldigt roligt när en torr nyhetsartikel slänger sig med begreppet Milf och gör tydligt att det rör sig om ett "sexuttryk" som betyder "Mamma jag skulle vilja ligga med".
Det känns nästan lite pinsamt att läsa det. Obekvämt. Man vrider lite på sig. Ungefär som när man var liten och fick sitta uppe sent och kolla på tv med föräldrarna och det plötsligt kom en hum-hum-scen i filmen.
Inatt drömde jag att jag fick välja mellan att bli skjuten eller utkastad från en hög höjd. En jobbig pest eller kolera. Det slutade med att jag inte kunde välja och blev knuffad över relingen på en sjukt hög båt. Alltså vi snackar lätt dubbla däckhöjen än en danmarks- eller finlandsfärja. Jag vaknade till med ett skönt ryck och triathlonpuls. En sådär bra start på en arbetsvecka.
Annars är pest eller kolera en ganska kul lek. Det funkar för det mesta. Jag och J brukar ibland köra den när vi inte kan somna. Det är kul att våndas se hur den andre får vrida på sig för att välja det minst ruttna alternativet av två scenarion. Vi brukar vrida oss av skratt när vi hånar varandras val och visualiserar dem verbalt. Men det kan också bli seriöst på ett väldigt konstigt sätt.
Nyss drog jag en pest eller kolera fast med tre alternativ:
1. Att tatuera in ett porträtt av Martin Timell och hans sjukt jobbiga flin stort på magen.
2. Att varje dag behöva gå förbi apoteket i Nordstan och rengöra knappen på nummerlappsapparaten med tungan.
3. Att tvingas gå runt med en Camel Toe Cup modell "Säffle" (extra bred klyfta) insydd i alla brallor
Det fick inte alls den effekt jag hade hoppats. Jag väljer tvåan sa hon utan att tveka en sekund. Så väljer bara en vettvilling... eller en som aldrig varit vinterkräksjuk. Jag försökte retas och förklara att hennes tunga skulle bli hård och valkig som en smednäve av alla infektioner. Hon kontrade blixtsnabbt att det skulle bli mest trist för mig eftersom jag skulle tvingas hångla med henne. Skit. Kul att bli punkad som en lastbil när man tror man kommit på en jävligt jobbig triss.
Jag tror att hon har pajat pest eller kolera för all framtid nu. Ungefär som när morsan pajade Fia med knuff, efter att hon provocerat fram en rejäl falling down ur mig, genom att systematiskt göra mig till enda offer för sitt hänsynslösa knuffande. Det hela skedde under ett strömavbrott då endast analoga familjeaktiviteter gavs utrymme. Sedan dess har vi aldrig spelat det spelet igen. Det packades ner och glömdes. Fan också.
Igår kväll var jag på Stearin och drack mig en smula berusad på Grolsch. Inte för att jag gillar det men för att det var det som fanns att tillgå. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern (tillsynes från helt olika världar) som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt: "Men guuuuuud, hur stor är chansen lixom? Jag har också gått på Schillerska.". Sedan ropade hon till sig sin killkompis som också hade gått på Schillerska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är så liten.
Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Kazachstanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma.
Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den göteborska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Visst är det.
Åhh! Igår orkades det inte med något matinköp och tillagning så det blev mat ute i sin allra enklaste form. Precis som så många andra dagar. Så vi gick till musikens hus i Majorna. Maten är jämndålig men får duga när man inte orkar och inte har någon vidare ekonomisk bäring. Särskilt eftersom det ligger ett par minuter till fots från hemmets hank och stör.
Vi beställer och sätter oss. Jag, J och Juniorette. In kommer ett par som är så ruggigt kulturpretto att rummet tystnar. Och då domineras ändå stället totalt av kulturvänster och idealister av olika slag.
Paret släpar fötterna efter sig och går runt lite halvlamt i rummet. De ser sig om i ultrarapid med var sitt dumleende som verkar ha fastnat i ansiktet på dem. Tjejen har på sig ett par jeans-hängslebyxor som hon gjort om till shorts för att kunna stoltsera med sina punkigt söndertrasade kalasbyxor. Killen har en T-shirt med så stor ringning att den hela tiden faller ner och blottlägger ena axeln och bröstvårtan typ. Resten av kläderna orkar jag inte ens kommentera men det syns att de helst av allt vill ropa: Hallå alla! Titta på oss, vi är udda. Jävligt udda och sjukt svåra. Givetvis slår de sig ner på bordet bredvid. Finns det något jag har svårt för så är det pretton i allmänhet och kulturpretton i synnerhet. Jag känner att jag hatar paret redan från start.
Sedan sätter de sig och börjar dividera. Allt som kommer mellan deras läppar är svårsnack. Det är nästan som att de är i osynk. Troligen fattade de inte ett skit av vad vare sig de själva eller den andre snackade om. Men det spelade nog ingen roll så länge det var svårt och tungt kulturellt. Killen var nog allra värst. Han var en sådan som anser att Prousts romansvit på sju band tillhör glättig mainstreamlitteratur och gärna vill att folk ska tro att han faktiskt brukar runka loss till Stäppvargen.
Det hela är ett så uppenbart spel för galleriet. Ingen är så svår. Det är helt omöjligt att bli så egen utan en psykdiagnos. Möjligtvis ifall man blir uppfostrad av en vargflock i en urskog någonstans. knappt då. Jag får eksem som flaganr av mina trumhinnor när jag tvingas dela luft med den typen av människor.
Plötsligt utbrister Juniorette högljutt att vi är en GRISFAMILJ samtidigt som hon fullkomligt skrikflabbar. Jag är minsann en grispappa, hon och j är gristjejer och Ryssland (vår katt) är en griskattunge. Paret kommer av sig , stannar upp och glor. Juniorette rapar som alkisen i The Simpsons och konstaterar det faktum att vi har roligare än alla andra i rummet. Först fryser jag till men sedan brister både jag och J också ut i skratt. Ja, visst fan har vi roligare än alla omkring oss som troligen sitter och diskuterar någon form av aktivism eller kanske ältar drömmen om planekonomi. Jag känner en viss kyla i rummet. Vi är för vanliga. Det är dags att gå.
Vad fan ska vi hitta på när alla fräsiga tv-format redan har brännts av?
Ungefär så kan jag tänka mig tankarna gick innan Tv4plus-formatet tänkte innnan de kom upp med den fantastiska programidén till "Såld på hus". Jag trodde seriöst att det var på skämt när jag zappade förbi häromdagen. Det kändes nämligen lika fräscht som det skojfriska heybaberibagängets sketcher. Skillnaden var bara det att det inte var på skoj. Det var så rubbat, så sjukt att jag självklart fastnade. Hungrigt som en fluga på en bajshög njöt jag av skiten.
Programmet går ut på att ett gäng människor med världens näst smutsigaste yrke – bostadshallickar (fastighetsmäklare) – ställs mot varandra och får uppskatta värdet på nyligen sålda objekt på olika platser i landet. Thats it. Det är ganska provocerande att se exakt hur jävla värdelösa de är på det också. De gissade 1,5 mille fel på ett hus typ och enda kommentaren var oj, det var oväntat. Snacka om idiotbingo. Bara clownnäsan fattades på det hala aset med dunjacka, bilförsäljarslips och ett flin som får Mats Sundins tandrad att verka äkta. Usch. Fy fan vad jag föraktar mäklare. Jag tror nästan att jag skulle ha mindre problem att förklara för mina föräldrar att jag ville syssla med människohandel.
Samtidigt undrar jag om inte programet är gjort med uppsåt att blotta hur lite mäklarkåren egentligen kan. Mäklare är ett ganska lokalt jobb som alla läskunniga människor skulle kunna bli bra på. Allt handlar om hur priserna ligger i ett område precis då. Det krävs ju ingen imponerande intelligenskvot för att kunna läsa av statistik på tidigare försäljinngar i ett område. Det är också väldigt komiskt att se vilket "grovt" jobb de lägger ner för att komma fram till ett rimligt värde på sina objekt. Att hamna en miljon fel för att de misstänker att innerdörrarna från 70-talet skulle ligga ett objekt så i fatat visar lite hur de faktiskt jobbar. På riktigt.
Och när så själva poängen med programmet (gissningarna ställs mot den faktiska försäljningssiffran) presenteras. Då blir enda reaktionen från de tävlande ett halvförvånat där ser man. Sedan drar de vidare. Att programmet skulle vara angeläget för alla som programhemsidan påstår är lite av en överdrift måste jag säga. Värre slöseri med tv-tid och nationens hjärnor torde man få leta bra länge efter.
Efter att ha tänkt i tio sekunder fick jag en tio gånger så bra programide: Skjut mäklarna och visa en slideshow på random bostäder och summan de såldes istället. Då får man ett hum om värdet och slipper se de lismande nasarna med oförtjänt tjocka plånkor.
Det här är inget som händer ofta på Bloggfrossa men...
Jag fick ett mail från Abbes Pappa förra veckan om att han tänker annordna en välgörenhetsauktion varje vecka under februari månad. Han auktionerar ut presentkort på ekobaby och skänker pengarna till Hjärt- och Lungfondens kampanj "Alla barnhjärtans månad". Idag börjar auktion nummer två.
Jag gillar både både Abbes pappa och hans blogg väldigt mycket. Det finns mycket okonstlad värme där. Mycket känslor. Det är en sådan där blogg som får en att fundera lite. Sätta saker i perspektiv och tänka till. Utan moralkakor. Det är en rackarns bra blogg helt enkelt som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.
Jag slits mellan mina känslor när jag ser det här klippet. Ömsom en elak flabbfest, ömsom irritation. Båda övergår dock till den där jävligt jobbiga klumpen i magen. Kan det verkligen vara sant? Samtidigt har jag svårt att se att någon skulle ställa upp på att fejka så oerhört senutvecklad i en lågstatusproduktion. Jag skulle hellre... nej, jag hittar inga exempel på tillräckligt grov förnedring.
Det är hemskt hemskt hemkst. Det stackars paret har åkt på charter och beställt ETT dubbelrum i tron om att de då ska erhålla två rum. Ett lekrum med kabel-tv extra allt till barnen och ett rejält knullnäste till sig själva.
Spontant vill jag bara gapskratta åt deras uppenbara intelligensbortfall men det känns bara för cyniskt och elakt. Om två människor verkligen har lyckats med konststycket att helt missa innebörden av enkel- respektive dubbelrum så reser man nog inte alltför ofta är min gissning. Tonen i rösterna och det blanka i tjejens blick vittnar om att det precis gått upp för dem att de är så ruggigt jävla blåsta på konfekten.
I veckan frigavs Juha Valjakkala på permanent basis. Som alltid visade han såklartt god smak och hade dressat up i en sweden-tischa och trekronor-keps. Mördarhumor när den är på topp. Nu ska han börja sitt nya lugna liv är det tänkt. Jag tror det kommer gå jättebra för honom. Särskilt nu när han skaffat sig både fru och bytt namn.
Jag gillar frugan i en intervju försvarar honom genom att säga att han sonat sitt brott och att en människa inte kan ställas till svars i all evighet för något han gjorde för länge sedan. Man måste kunna förlåta och glömma. Det är lätt att säga men jag vet inte om utplåning av en familj faller inom ramen för saker som glöms och förlåts. Sedan påstår hon att hon aldrig skulle vara tillsammans med en man som är farlig. Det får mig att inse att vi alla har olika höga trösklar för att bedöma farlighet. Kanske fint på ett sätt... eller också inte.
Appropå namnbyte så har jag funderat lite på det det där med grova brottslingar och deras namnbyten. Borde inte poängen vara att välja en rätt svennigt namn för att öka chanserna att smälta in i mängden och inte sticka ut i onödan. Därför kan jag känna att det är lite lustigt att Juha valt Nikita Fouganthine. Det är väl för i helvete inte ett namn man väljer för att kunna söka ett jobb (om det inte är inom värdetransportrånarbranschen man tänker sig en framtida karriär)? Det är ju för satans alla drängar ett tvättäkta artistnamn. Typ som The Boss, Prince och King Diamond. Lite som när Clark Olofssson valde Daniel Demuynck.
Killarna vill gå vidare men ändå sticka ut. Bli ihågkomna. Vore det inte väldigt mycket enklare om de isåfall behöll sin redan etablerade krim-namn?
I helgen skrev jag att jag är glad att jag inte ligger med hjärnan bakom CP-listan. Det kändes skönt. Idag fick jag däremot svart på vitt veta att min månatliga lönecheck ställs ut av en av upphovsmännen (inte den rosa mannen). Först gapflabbade jag, sedan började jag fundera lite... vad gör det mig till?
Vi pratade om det medan jag åt lunch. Hans försvar är att det är tolv tretton år sedan den skrevs och att han då spenderade sina dagar i en gymnasieskola. Jag sa att det var ett bra argument och att det torde vara förlåtet vid det här laget. Då började han malla sig över det faktum att han var med och skapade en av världens första internetviraler. Det kanske inte låter så speciellt för de flesta som läser här men i min bransch så är det het skit kan jag säga. Han ville också meddela att alla idag var respektabla medborgare som levde ordnade liv. Bortsett från den rosa mannen. Han var visst lite speciell.
Ända sedan igår har Aftonbladets artikel om den stora räkbluffen gnagt på mitt humör. Christina Brunes i Norrköping slog larm om att hennes lokala Hemköp inte räknar bort påsens vikt när man handlar räkor i lösvikt, något som fick henne att fullkomligt gå i taket och springa till skvallerpressen. Systematiskt förskingring. Vilken skandal. Vilket barockt tilltag av Hemköp-svinen. Sådant måste stoppas till varje pris. Cristina är i stan och hon står på de godas sida... eller så är hon bara en stor jävla gnällspik. Värsta sortens petimetermänniska.
Jag undrar om hon känner sig nöjd nu när hon har blivit radhuslängans lokala hjälte har satt en tumme i ögat på räkskojarna och sett till att folket får mer skaldjur för sina pengarna från och med nu. Ärligt talat. Hur fan orkar hon leva med sig själv egentligen? Är det verkligen något att lipa över ifall det råkar kosta några spänn extra när hon ändå står där och redan lagt ut ett par hundra på på en bag-in-box och tänker spendera minst lika mycket på räkor? Isåfall kanske det är bättre att hon börjar köpa färdigskalade räkor i lake, fast det är klart, laken väger ju också. Alltid blir man lurad åt något håll.
Det uppseendeväckande är väl egentligen att hon faktiskt gått hem och kontrollvägt, blivit så jävla upprörd att hon dundrat tillbaka till butiken (vilket i sig är helt jävla sinnes) och när det inte röjde den framgång hon hoppats på lyfter luren och ringer Aftonbladet för att leverera sitt scoop. Att aftonbladet sedan hoppar på skiten tänker jag inte ens kommentera. Det är inte konstigare än att de fortsätter att detaljrapportera kring Linda Rosings liv.
Det är dock väldigt roligt att när Christina Brunes påtalade det hela för räkförsäljaren så gav han henne räkor (2 stycken) motsvarande påsens vikt som plåster på såret. Men inte heller det föll henne på läppen. "Det blir ingen räkmacka av två räkor" gnyr hon ur sig till Aftobladets reporter. Nä men vad fan har det med saken att göra? Det är väl helt rimligt att få kompensation i räkor om det är räkor man handlar. Hon kan väl för i helvete inte förvänta sig att bli ersatt med en smörgåstårta för att hon fick betala flera kronor för påsjäveln.
Jag vet en ostförsäljare i saluhallen som skulle taga henne ur daga med ett tjockt jävla block brieost i exakt samma ögonblick som hon började sagga om vikten på omslagspappret.
Mitt råd till Christina Brunes är att hålla sig så långt ifrån delikatesser hon bara kan. Hon borde beläggas med livstids besöksförbud i varenda fiskdisk och chark för att hon ens kan med att gnöla om en sådan här sak.
Vi tittade just på kunskapskanalen som visade en dokumentär om Stephen Hawking. Jag blev trött i huvudet när de gick på om hans makalösa upptäckter. Jag ska villigt erkänna att hans enorma intelligens provocerar mig. Jag orkar liksom inte ens föreställa mig hur det gick till när han kom på hur det går att förena Einsteins relativitetsteori med kvantteorin, som används för att beskriva energinivåerna hos atomer, molekyler och subatomära system och annat jox. Låter som kaxigt mycket jidder från en kille som bara kan skriva tre ord i minuten och måste tala genom en maskin. Och vilket tålamod.
Lite skillnad mot mitt jobb som till stor del går ut på att hitta på kul sätt att få folk att tro att de vill ha saker de egentligen inte alls behöver.
Om intelligens var den allmänna normen för att mäta sexighet skulle han vara en av världens hetaste snubbar. Då skulle han få kamma grovt med pynt för att vika ut sig på en björnfäll i något glättigt magasin och pryda omslaget på tonnistidningar för att inte tala om hur han skulle hemsöka tanter i deras nattliga snuskdrömmar. Han skulle spöa skiten ur Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney på en sur tisdagsmorgon och han skulle få knulla mer är Gene Simmons gjorde på 80-talet. Då skulle hela hans liv bestå av ett hejdundrans big bang så att säga. Men nu är fallet tyvärr inte riktigt så. J hävdade dock att hon tror att han får knulla en del. Att han har groupies som hänger på låset för att få lite professor Hawking i sig. Hon kanske har en poäng men isåfall är jag helt hundra på att inte är en så kallad giver. Stephen Hawking är en klassisk reciever.
I förra inlägget berättade jag om hur J systematiskt brukar försöka lura mig. Ibland har jag gått på dem och jag har varit generös och bjudit på mig själv. Nu tänkte jag bjuda lite på henne också genom att berätta om några lyckade lur som jag dragit och hon köpt rätt av:
1. Hitler och den svarta stenen Kaba Jag förklarade att Hitler rakade sin mustasch i den karakteristiska formen som ett hån mot muslimernas heliga svarta sten i Kaba. J var chockad. Det hade hon inte en aning om.
2. Färdtjänst i Masthugget Jag lurade i henne att alla som bor i Gamla Masthugget automatiskt får rätt till färdtjänst när de fyller 50 (för att det är så sjukt backigt däruppe). Det lät rimligt tyckte J.
3. Pormasksluret Ett proffslur där jag fick J att gå på att pormaskar kallas maskar just för att det ÄR en slags maskar som lever i ens porer. Hon var först skeptisk men erkände sedan att hon faktiskt inte visste det. Ka-tjing!!
4. Napoleon style Jag undervisade J i lite historia och berättade att Napoleon inte alls hade syfilis och att han skulle dölja sin hand bara var ett illvilligt rykte. I själva verket var det bara hans pose. Ett slags karakteristiskt uttryck. Typ som gangsta rapparnas YO!
Alldeles nyss lurade J i mig att det var hon som skrev "CP-listan" en gång i tiden, samtidigt som hon försvarade sig med att det var på mellanstadiet. Jag satte kaffet i halsen och tittade henne i ögonen. Inte ett spår av skämt. Jag sa nä. Hon sa jo. Jag sa fattar du vad det skulle innebära. Hon svarade googla det. Jag gjorde det och som hon flabbade när hon såg skräcken i mitt anlete.
Phew. Det var första gången det var skönt att bli lurad. En jävla tur. Tänk att om jag skulle lyckats träffa så fel så att jag delat säng med hjärnan bakom CP-listan. En av historiens första internetviraler förvisso. Även i mellanstadiemått mätt är det "humor" framställd av en underutvecklad Göteborgarhjärna. Och det är den sämsta humorformen. Jag blir illamående oc ryser upp en gåshud som skulle kunna misstas för en miljard myggbett när jag läste de första av tusen förslag på saker man kan ta sig för om man vill bli ett "äkta CP_DELUXE". Inte ens ett barn kommer undan med sånt. Jag skulle bli tvungen att göra mig av med henne och sedan mig själv. En klassisk dirtnap för två.
Jag tror att jag ska skälla lite på henne när hon vaknar. Det var ett jättekonstigt lur. Ovärdigt. Någon nivå får det fanimej vara på luren i den här familjen säger jag. Jag är besviken. Vi pratar om samma kvinna som lyckats lura i mig att kvinnor kan råka suga upp vatten med vaginan av misstag ifall de bär kjol och råkar plaska till för hårt när de går i en vattenpöl (mitt enda frågetecken var hur vattnet kunde komma förbi trosorna... ehhh... "retard alert?"). För att inte tala om när hon skrämde upp mig med luret att man kan drabbas av åkomman slapp tarm ifall man håller in fisar.
Läcker hamburgertallrik...
Fy fan!
