Lundsberg-gate

Efter att ha varit borta från allt vad bloggar, nyheter och buzz heter under en hel sommar och lite till så känns det minst sagt svårt att komma igång igen. Men så möts jag av Lundsbergs-gate och känner direkt hur den gamla gnistan växer med ett poff och beter sig som en bensinbrand.

I gammal hederlig pennalistisk anda ska de nya yngre elevkullarna skolas in under förnedrande former. Helt i linje med traditionen av kamratuppfostran och den av rektor Staffan Hörnberg sanktionerade nollningen. Så spårar det ut en aning och två elever trycks ner och blir brännmärkta med glödheta strykjärn – en handling som för tankarna till en bestraffningsmetod inom mc-världen. Det tar hus i helvete. Media bevakar och ligger på. Rektorn blir purken för att de stör honom på hans årliga ripjakt avfärdar det hela som en bagatell. Rektorjäveln får kicken, styrelsen avgår och skolinspektionen beslutar att man ska stänga ner Lundsberg. Så jävla gött!

Debatten som blossar upp är löjeväckande. Oj oj oj, kollektiv bestraffning. Buhuuu, det är så himla synd om alla ultrapriviligerade rikemansbarn som helt plötsligt står utan sin internatskola som sedan 1800-talet har fungerat som en hypergödslad drivbänk som effektivt har perverterat landets överklassyngel. De människor som sedan skyfflas ut i näringslivets toppskikt. Fräscht. Det är ju inte första gången det läcker ut skit från det lilla fascistbygget precis.

"Öhhh vadårå? Nollning är ju en tradition ju"

Vad fan är grejen egentligen? Det är väl klart att en skola bygger på en snuskgammal imperialistisk fylleidé och som vägrar städa ut sina rent sinnessjuka sadist-traditioner måste stänga. Pang, bom, borta. Visst, det blir lite trångt på landets samskolor nu, men vilken tur att det finns så många fina kommunala skolor som kan hjälpa till att fånga upp dessa olycksfåglar. Lundsbergselevernas föräldrar är besvikna på skolinspektionen. Lite väl hårt va. Och så jäkla orättvist att bestraffa alla sådär. Well, man får väl leva som man lär. Det är inte så lite lustigt att just en massa gamla Lundsbergare är så förfärade över att alla elever nu bestraffas kollektivt. Döhhhh... det har ju aldrig hänt förr innanför de där väggarna. Men det är ju inte bara barnen som bestraffas nu. Alla föräldrar som nu helt plötsligt måste ha sina odågor drällande omkring hemma, som vanligt folk, istället för prydligt vattenkammade i sina löjliga små gröna club blazers någonstans i de värmländska skogarna eller var fan det nu ligger.

När solen dör

Under sommaren som gått har jag börjat fundera på att köpa hus. Det är så mycket ångest kopplat till husköp att det knappast går att sammanfatta i ett inlägg. Om vi skulle få för oss att göra slag i saken så kommer det troligen att bli ett frekvent återkommande tema. Bara en sådan sak som driftkostnad kan hålla mig vaken om natten. För att inte tala om svindyra takomläggningar, dräneringsarbeten och helvetets alla kval. Ingenting verkar hålla särskilt länge nu för tiden.

Sedan läste jag just på ett rymdforum att solen långsamt håller på att förbruka bränslet i sitt inre och kommer att slockna om ett tag. Förvisso rör det sig om 5-6 miljarder år. Men ändå. Så jävla stressande. Att till och med solen har ett bäst-före-datum.

Paritet

Den 1:e mars sköts en 45-årig kvinna till döds av sitt ex i Högsbo. Igår dömdes mannen till 17 års fängelse.

Kollade just på en klipp där mannens försvarsadvokat Peter Nolby får svara på GT-journalistens Therese Aronssons frågor rörande domen. Jag fattar att han inte kan säga vad han egentligen tycker. Att aset borde få känna på hur det är att bryta sten med tänderna i ett Sibiriskt arbetsläger resten av sitt patetiska lilla skitliv. Minst. Och fan vad glad jag är att jag inte har hans jobb.

TA: Det kom en dom idag på 17 års fängelse för din klient. Hur ställer du dig till det?
PN: Ja min uppfattning är väl att domen ligger i överkant, att den är lite väl hård.
TA: Varför då?
PN: Därför att... eh... omständigheterna runt det hela är naturligtvis [PAUS] bes... mycket besvärande för min huvudman, men ändå inte riktigt i den paritet menar jag, att 17, att det ska motsvara 17 års fängelse.
TA: Vad skulle göra att den borde vara lägre enligt dig?
PN: Ja det är ju omständigheterna runt det hela, det finns ju delar som man ska se till förmildrande och delar man ska se till försvårande, och jag tycker inte att de försvårande delarna har vägt över i den omfattningen att man ska döma ut en så sträng påföljd.

Mannen hade bland annat anlitat en privatdetektiv, placerat en gps-sändare på hennes bil och använt en app för att kontrollera vilka hon pratat med på telefon. Det var så han visste var hon höll hus där han satt den med ett avsågat hagelgevär utanför Kvinnan den 1:e mars, i väntan på att hon skulle gå till jobbet, för att då gå fram till henne och först sätta en hagelsvärm i ryggen på henne och när hon fallit till backen och sedan gå fram och skjuta henne med ytterligare ett skott rakt i ansiktet.

Vad finns det möjligtvis för förmildrande i det fallet? Vad gör att 17 år inte är i paritet med brottet? Kan det bli mer överlagt än så?

Unni lever. Länge leve Unni.

Hon är tillbaka!!

Igår morse var jag på Hemköp Stigbergstorget för att köpa ingredienserna till Josefines födelsedagsmacka (ruccola, bacon, talleggio och hjortronsylt) och vem träffar jag då om inte Unni med rösten. The Mother of all butiksbiträden. The boss.

Jag famlade runt i blindo när jag letade efter gratulationskortsavdelningen, men hittade inte och tvingades leta upp någon ur personalen att fråga. Plötsligt såg jag en bekant skepnad stå och prismärka något mellan två hyllor. Jag ursäktade mig och möttes av Unnis unika blick. Hon ser på en på ett sätt som gör att man blir asnervös. Som att man har gjort något fel. Som att man bara är en liten lort. Hon kan konststycket att se ner på en medan hon tittar snett uppåt. Man känner sig inte direkt sedd när hennes kisande blick går rakt igenom en som om äro man en bit transparent plastfolie. Hon är absolut inte otrevlig. Hon gör sitt jobb. Men hon understår sig fan inte att bjuda till hur som helst. För det har hon min fulla respekt. Jag samlade mig och adresserade blixtsnabbt mitt ärende. Unnis ljuva, högpitchade och totalt melodibefriade stämma angav gratulationskortens exakta koordinater och vårt blixtrande snabba moment var över lika snabbt som det uppstod.

Det var ett glatt återseende för Unni har varit spårlöst försvunnen i över ett år. Hon har varit min favoritkassörska i många år. Jag har konsekvent valt hennes kassa och jag har till och med övat upp min förmåga att imitera henne. Unni har en härligt androgyn och nonchalant air som gör henne alldeles oemotståndlig. Så plötsligt en dag var hon borta. Puts väck. Först trodde jag att hon blivit sjukskriven. Sedan långtidssjukskriven och med tiden har jag till och med befarat det värsta. Att hon skulle vara dead and gone för alltid. Men nu är hon äntligen tillbaka. Så om ni får möjlighet. Åk till Hemköp på stigis och besök henne.

Unni lever. Länge leve Unni.