Hösten är här. Äpplen ramlar ner från våra äppelträd och blir liggande på gräsmattan. Några går att rädda, några ligger och jäser till sig så att de får tråkiga liggsår och några ruttnar totalt redan innan de ens fallit ifrån. Ungefär som med människor tänker jag.
Det är rätt mycket jobb med trädgård måste jag säga, men jag gillar det. Skönt att ha en anledning att vara ute. Gräsklipparen som vi fick från vår granne Gösta har gått som en klocka hela sommaren men förra veckan råkade jag köra den rakt över en sten så det tjongade till i hela maskinen och blev ett rejält hack i klingan. Det innebär att jag kommer bli så illa tvungen att gå med mössan i hand upp till Gösta och tigga om hjälp. Det har han sagt att jag kan göra om något skulle hända så det är säkert lugnt. Men jag är kluven.
Jag var orolig redan från början att den där klipparen skulle knyta ett band mellan oss som jag inte vill ha. Ett blodsband av evig tacksamhetsskuld och dåligt samvete som är omöjligt att bryta. Jag visste redan när han sträckte ut handen att jag skulle bli fucked for life och att han hade mig som i en liten ask. Jag är alldeles för väluppfostrad (svag) för att sätta gränser. Dessutom vill jag att Gösta ska gilla mig, men helst på lite avstånd om jag får välja. Jag insåg ju ganska tidigt att han är den gamla sortens pratkvarn. Den utan någon som helst respekt för andras tid eller integritet. Vill Gösta prata så pratar vi. Precis så länge han har lust (vilket oftast är något så in i helvetet länge). Det går INTE att avsluta ett samtal med Gösta och att ens försöka hinta om att man har lite annat att stå i är lika lönlöst som att försöka flytta sig geografiskt i ett hamsterhjul. Det minst smärtsamma är att bara härda ut, bita ihop och försöka finna sitt chakra, vilket innebär att jag nu har hört den lååååånga historien om när en älghona parkerade sig under hans äppleträd säkert fyra gånger. Jag har dessutom fått mig till livs berättelsen om när ett gäng grävlingar försökte gräva sig in under hans altan men hur hans fiffighet och lite hönsnät slutligen segrade (tre gånger), hur en gammal polis med jaktlicens i området har lyckats få bukt med det enorma rådjursbeståndet vi har här (fyra-fem gånger) och en allmänt jämmersång över kulturskillnaderna mellan "oss svenskar" och invandrare (samtliga gånger vi pratat). Trots att han verklogen inte borde vara riktigt så vårdslös med sin tid vet jag ingen annan som så uppkäftigt ger fuckfingret till livet som just honom. Han är ganska hardcore på det sättet.
Att prata med Gösta är som att sugas in i ett svart hål. Omöjligt att komma undan om man väl kommit för nära. Därför är enda sättet att klara sig att alltid gå på helspänn, aldrig sluta lystra och som på given signal släppa allt man har för händer och fötter och fly, hals över huvud som om man hade trampat i ett jordgetingbo, när man hör det välbekanta långsamma knastrandet i grusgången på andra sidan staketet. Spring Forrest. Spring.
Men i stort så har sommaren passerat ganska smärtfritt på Gösta-fronten. Hans höftoperation har hållit honom hyfsat passiv och därmed även försämrat hans gerilla-teknik en aning. Men nyligen lyckades han ändå att totalt överrumpla mig när jag var ute i trädgården. Jag hade klippt gräset och höll just på att flytta upp våra trädgårdsmöbler från gräsmattan till uteplatsen. Precis när jag högg tag i den sista stolen hörde jag ett välbekant "hallå där!" och visste med ens att jag med största sannolikhet skulle hållas gisslan en lång stund. Josefine har utvecklat en mycket slipad strategi som går ut på att hon redan innan Gösta hunnit flytta fram sina positioner har fått iväg ett sms till sin mamma där hon uppmanar henne att ringa upp. Två minuter in i samtalet "råkar" det visst ringa och hon blir "tvungen" att ta det. Funkar varje gång. Uppenbarligen. Två minuter. Sedan har hon lyckats skjuta ur sig som en osolidarisk levande kanonkula ur den sociala härdsmältan. Kvar står jag i ett ännu mer hjälplöst tillstånd. Om detta beteende har vi haft många konflikter och nästan bråkat på allvar.
I alla fall. Återigen fick jag höra om älghonan, grävlingarna och alla rådjuren, men det stora samtalsämnet den här gången var att skatorna hade hackat sönder hans gräsmatta. Han var mycket bekymrad och jag försökte avläsa om han eventuellt var ute efter min hjälp. Det hade varit skönt att en gång för alla slå mig ur skuldens bojor och hjälpa honom med något svinsvårt i trädgården. Bli even steven så att säga. Men när jag hade frågat tre gånger utan svar tolkade jag det som att det inte var aktuellt. Gräsmattan kunde vänta till våren. Det var mycket viktigare att jag fick lära mig vårt bostadsområdes historia. Vilka som hade bott var, vad de hade jobbat med, vilka som hade skiljt sig, vilka som hade flyttat och vilka som hade dött. Matnyttigt.
När vi hade pratat (jag säger vi men jag menar Gösta för ett samtal med honom går bara i en riktning) i en och en halv timma hade mörkret nästan fallit. Jag stod i bara shorts och t-shirt och frös och huttrade som ett litet svin vilket Gösta märkligt nog uppfattade och nästan lite medömkande frågade om jag frös. Dum i huvudet som jag är ville jag inte erkänna det och därmed också riskera att bli baktalad som bostadsområdets största fitta. Samtalet/monologen måste helt enkelt upphöra på normal väg. Så när regnet började strila ner och vi hade hunnit gå igenom precis hela Göstas liv, inklusive den gången, för jättelängesedan, när hans mamma hade plockat bär och blivit biten av en huggorm och giftet hade lett till en blodförgiftning som färgade hela hennes överkropp svart, citat: "som en negress". Då ville han börja prata om fotbolls-vm. Jag trodde på riktigt att jag skulle hinna dö ute i trädgården innan han var klar med mig och jag måste ha sett riktigt lidande ut för plötsligt förutsatte han att jag troligen inte var intresserad av sport: "Men det är klart... du är väl inte så idrottsintresserad du inte?" Det störde mig något enormt. Trots att det är helt korrekt så störde det mig som fan att han tror att jag inte gillar fotboll. Jag kände att det låg så mycket negativ värdering i det. Som att han tyckte att jag lika gärna kunde plocka av mig mina könsdelar och slänga dem till räven. Så jag tvingades ljuga och skylla på renoveringen som anledning till varför jag var så sjukt dåligt insatt. Gösta lyssnade såklart inte. Eller så tycker han bara att tystnad alltid är det bästa svaret. Han bara konstaterade att det var bra att idrotta, att hans barn och barnbarn alltid hade gjort det och det hade minsann gått bra för dem. Joråsåatte... jag borde minsann uppmuntra mina flickor att börja med någon slags sport. För att hålla dem borta från knarket.
Lika plötsligt som han hade fångat in mig var det över för denna gång. Nästan. Han sa att han skulle ta och gå in till sig vilket var ett lika välkommet besked som högsta Triss-vinsten. Det var bara EN grej han undrade över... Och där någonstans trodde jag att jag skulle tappa det. På riktigt. Jag tänker att det måste ha varit så det kändes för de som lyckades bryta sig ut från Alcatraz men sedan drunknade i havet. Snopet och nästintill förgörande hopplöst.
Gösta började peka upp mot baksidan på mitt hus. Han hade givetvis full koll på att vi inte direkt legat i på den del av tomten som sträcker sig uppåt berget på baksidan. Det är klart, vi hade ju haft mycket att stå i, så det var klart att vi inte hade hunnit med det. Men det råkade faktiskt vara så att han hade en sådan där lite kraftigare röjmaskin, bensindriven alltså, inte en sådan där batteridriven liten bögig Ryobi-maskin som han hade sett mig gå runt och kantklippa med. Han erbjöd sig att visa mig hur den fungerar någon dag om jag kommer upp till honom för då kunde jag ju låna den sedan. Vilket erbjudande! Det kändes ungefär lika attraktivt som att injicera en liter Ebola. Vad svarar man på det? Jag står ju redan i en tacksamhetsskuld som skulle bringa mig mycket lidande om jag ville bli fri. Att ingå ytterligare en pakt och förbrödras över ännu ett trädgårdsverktyg skulle innebära att han skulle kunna knäppa med fingrarna och förvänta sig att jag skulle springa och ställa mig i givakt. Det kan inte hända. Det får bara inte hända.
Sedan dess har jag försökt att mer aktivt hålla mig undan konfrontation. Tillbringar mycket tid på västra sidan av huset när jag är ute, och gör bara snabba punktinsatser på andra sidan när jag sett att deras parkeringsplats är tom. Min Gösta-kvot är helt enkelt fylld för i år kan man säga.
Men ibland när jag inte har sett till honom på ett tag så drabbas jag av lite dåligt samvete. Jag glömmer av och tänker att det kanske är lite småsint av mig att inte skjuta till mer och intalar mig att så farligt är det väl ändå inte att snacka lite skit med gubben då och då. Och då är jag nära att göra något dumt. Som att köpa en present att gå över med, vilket i teorin är hur trevligt som helst, men som i realiteten bara är min sinnessjuka inre röst som luras. Så igår blev jag äntligen påmind igen, när jag såg från mitt fönster hur han vallade några gäster runt sina ägor medan han gick först och pekade ut olika hotspots med sin käpp och lät käkarna gå. De fick stora trädgårdsturen. Det var tydligt. Och den leker man fan inte bort ska jag säga.
måndag, september 29, 2014
fredag, september 26, 2014
12 O'Clock Boys
Det är Baltimore. Staden vi känner igen från The Wire. Men det handlar inte om knark och våld den här gången utan något helt annat. Det handlar om en hyfsat lokal och superkontroversiell subkultur som växt sig allt större under de senaste femton åren och som alla invånare i Baltimore är välbekanta med. Det handlar om 12 O'Clock Boys, en slags rörelse som förenklat går ut på att (företrädelsevis och med ganska få undantag) unga svarta män drar runt med sina off-road-fordon på stadens gator och gör wheelies. Låter det banalt? Det är det inte. Det är fucking häpnadsväckande.
"They call them the 12 o'clock boys because they drop the bike straight back, like the hands on a clock. If you get to 12 o'clock, you're the shit." Så beskriver filmens protagonist, 12-åriga Pug, själv fenomenet. Pug drömmer om att en dag själv bli en 12 O'Clock Boy. Filmen är dels ett porträtt av honom och hans ganska färgstarka mamma, dels en slags resa med handhållen kamera rätt in i stormens öga.
Jag ska tillstå att trailern nästan är bättre än själva filmen. Med det sagt är det absolut inte en dålig dokumentär. Men den hade vunnit på att ha en lite större frågeställning och porträttera lite olika åsikter och inte enbart stryka de unga motorrebellerna medhårs. Men det har heller aldrig varit tanken att göra den typen av film, enligt regissören Lofty Nathan.
Filmen har fått kritik för att på ett sensationslystet sätt romantisera kriminalitet som lett till dödsfall och skador inte bara bland de som drar runt och lever jävel på sina cross-motorcyklar. Samtidigt bör man ställa det mot att hela fenomenet i alla andra sammanhang uteslutande brukar beskrivits ur ett problemperspektiv, där de som håller på med denna livsfarliga aktivitet själva inte fått komma till tals. Så det är väl ganska fair någonstans kan man tycka. Det är också ganska underförstått att polisen inte diggar dessa kriminella element.
Bortsett från den uppenbart smutsiga exotismen i att som svensk vit medelklassman sitta och götta sig åt en vansinnig subkultur så långt ifrån vår egen verklighet det bara går att komma, så är det helt ärligt ganska fascinerande. Det bär liksom på en styrka i just det att det är så farligt, oansvarigt och dumdristigt. Helt i linje med den tes Sigge Eklund förde i förra veckans avsnitt av Alex & Sigge. Om att det är hetaste skiten just nu bland välartade vita medleklassmän. Vi lever ut våra förtryckta rebellnerver genom populärkulturens missanpassade män. Tjusas, förfasas och bekräftar oss själva och våra svennebananliv.
Själv har jag efter dokumentären plöjt ner timtal under den senaste veckan på att sugas in i dessa Wildout Wheelie Boys galna akrobatiska värld och låtit mig förtrollas av deras enorma magnetism, trots att jag rent intellektuellt är fullt medveten om att det är fullskalig idioti (på många plan) de sysslar med.
Titta till exempel på det här klippet och säg att ni inte fattar ett skit av vad jag menar:
"They call them the 12 o'clock boys because they drop the bike straight back, like the hands on a clock. If you get to 12 o'clock, you're the shit." Så beskriver filmens protagonist, 12-åriga Pug, själv fenomenet. Pug drömmer om att en dag själv bli en 12 O'Clock Boy. Filmen är dels ett porträtt av honom och hans ganska färgstarka mamma, dels en slags resa med handhållen kamera rätt in i stormens öga.
Jag ska tillstå att trailern nästan är bättre än själva filmen. Med det sagt är det absolut inte en dålig dokumentär. Men den hade vunnit på att ha en lite större frågeställning och porträttera lite olika åsikter och inte enbart stryka de unga motorrebellerna medhårs. Men det har heller aldrig varit tanken att göra den typen av film, enligt regissören Lofty Nathan.
 |
| Pug. |
Filmen har fått kritik för att på ett sensationslystet sätt romantisera kriminalitet som lett till dödsfall och skador inte bara bland de som drar runt och lever jävel på sina cross-motorcyklar. Samtidigt bör man ställa det mot att hela fenomenet i alla andra sammanhang uteslutande brukar beskrivits ur ett problemperspektiv, där de som håller på med denna livsfarliga aktivitet själva inte fått komma till tals. Så det är väl ganska fair någonstans kan man tycka. Det är också ganska underförstått att polisen inte diggar dessa kriminella element.
Bortsett från den uppenbart smutsiga exotismen i att som svensk vit medelklassman sitta och götta sig åt en vansinnig subkultur så långt ifrån vår egen verklighet det bara går att komma, så är det helt ärligt ganska fascinerande. Det bär liksom på en styrka i just det att det är så farligt, oansvarigt och dumdristigt. Helt i linje med den tes Sigge Eklund förde i förra veckans avsnitt av Alex & Sigge. Om att det är hetaste skiten just nu bland välartade vita medleklassmän. Vi lever ut våra förtryckta rebellnerver genom populärkulturens missanpassade män. Tjusas, förfasas och bekräftar oss själva och våra svennebananliv.
Själv har jag efter dokumentären plöjt ner timtal under den senaste veckan på att sugas in i dessa Wildout Wheelie Boys galna akrobatiska värld och låtit mig förtrollas av deras enorma magnetism, trots att jag rent intellektuellt är fullt medveten om att det är fullskalig idioti (på många plan) de sysslar med.
Titta till exempel på det här klippet och säg att ni inte fattar ett skit av vad jag menar:
torsdag, september 25, 2014
En berättelse om Brunnsbos Post Nazi
Efter jobbet igår stannade vi till på Brunnsbo torg (som nu verkar vara helt återställt efter föregående helgs stora folkfest). Vi skulle handla filmsnacks och hämta paket. Det senare gör man hos ett litet postombud bredvid Ica-butiken och att hämta paket där är bland det bästa jag vet. Värt en omväg om man säger så.
Stället drivs av en man med en mycket omunter aura. Vi snackar om en man som får Seinfelds gamla soppnazist att framstå som en manisk Povel Ramel i jämförelse. Mannen bakom disken ser ut att ha något slags asiatisk påbrå. Tror jag. Jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt vågat studera honom mer än ur ögonvrån, för att möta hans blick torde vara som att blänga rakt in i solen med ett big-ass förstoringsglas, föreställer jag mig. Men han är lång och gänglig, har tunn grå backslick och nästan alltid en röd pikétröja på sig och utstrålar alltid en slags absolut suveränitet. Han bestämmer och man är inget värd. INGENTING. Jag har nog aldrig tidigare varit med om att bli behandlad med sådan monumental likgiltighet som hos honom. Först trodde jag att det hade med mig att göra. Att det var jag som tog fram det i honom. Det var obehagligt. Nu vet jag att han bemöter precis alla med sin spektakulära lågenergi. Och nu är jag beroende.
Brunnsbos Post Nazi är absolut inte otrevlig. Inte arrogant. Jag upplever honom inte heller som särskilt sur eller vresig egentligen. Men trevlig är kanske det sista epitetet jag skulle tillskriva honom. Småprat verkar vara honom totalt främmande och någon glad pannkaka är han definitivt inte. Att med hans kynne frivilligt välja att öppna en servicebutik skulle kunna ses som en jättesvår form av ironi. Eller konst rent av. För just begreppet service verkar ligga honom ungefär lika varmt om hjärtat som känslan människor i allmänhet hyser för att andas in gammal avslagen fislukt. Han är verkligen fantastisk på det sättet.
Det är få gånger jag får tillfälle att känna mig så underbart obekväm i vanliga livet som när jag ska hämta ett paket där. Det skulle vara den gången i somras då, när jag skulle returnera två par skor som jag hade råkat beställa i fel storlek och blev tvungen att be om att få låna hans våg, packtejp och hålla på att emballera om prylarna i hans butik för att lyckas komma ner till ett rimligt snikpris. Jag kände hur hans blick svedde mig i nacken när jag satt där på golvet som en idiot och packade, tejpade och trixade under total istystnad i säkert en kvart. Den längsta kvarten i mitt liv. Då trodde jag nästan att han skulle kväva mig med en postsäck och låta mig försvinna i kartongpressen på baksidan. Men det gjorde han inte. Han rörde inte en min utan borrade bara sin totalt uttryckslösa blick rakt igenom mig, som om jag var en gammal nätdörr. Enda tecknet på liv var hans käkmuskler som spelade sin stillsamma ouvertyr medan jag envetet glatt och aningen snåltarmsmannamässigt deklarerade att trägen vinner. Jag lovar. Att hämta och lämna paket hos vår egen Post Nazi är som en inre åktur i Helix. Hisnande och pirrigt på samma gång.
Efter snart ett år i Brunnsbo är både jag och Josefine nu väl införstådda med spelreglerna för en smidig pakethämtning och kan därför nästan njuta av det. Vi vill förbättra oss så att vi kan få uppnå känslan i en perfekt paketutlämning och har insett att det hela bygger på en stabil värdegrund av fyra viktiga hörnstenar: respekt, precision, förväntan och lite lite vanlig hederlig fruktan. Samtliga gäller givetvis bara ena vägen.
Respekt
Post Nazi har makten att lämna ut ditt paket. Och att inte göra det. Vet din plats. Ha koll på DIN skit så har han koll på DITT paket. Alla former av vel, söl och inställsamhet beivras.
Precision
Inget småprat. Inga ovidkommande detaljer. Adressera ditt ärende så kortfattat som möjligt. Gör allt i din makt för att upprätthålla strömlinjen helt utan onödiga avbrott och förekomma istället för att förekommas. Det vill säga, automatiskt utan att vänta på frågan, visa upp de handlingar som krävs (avi, sms, leg). Precision är nyckeln till en friktionsfri paketuthämtning.
Förväntan
Glöm det. Förvänta dig ingenting. Absolut ingenting.
Fruktan:
Var alltid lite rädd. Rädsla håller ditt sinne skarpt och fördubblar dina chanser att leverera på de två första punkterna.
Så igår skulle Josefine hämta ett medelstort paket med kläder och jag hade det stora nöjet att få betrakta allt på säkert avstånd. Jag när en dröm om att en dag våga fånga det på film men det känns alldeles för riskabelt. I alla fall. Det var som att betrakta konstnärlig dans. Josefine gick fram till kassan, hälsade artigt och förklarade sitt ärende i en och samma mening, hon flyttade sig två kliv åt höger samtidigt som hon inövat och mitt i rörelsen, rabblade sitt fyrsiffriga paket-lösen och sträckte över sin legitimation. Jag som känner Josefine rätt så väl vid det här laget kunde avläsa på hennes kroppsspråk att där inte fanns ett endaste uns av förväntan och när hon efter att med beröm godkänt ha prickat in de två första punkterna, kastade en snabb blick åt mitt håll, då såg jag att där även fanns fruktan. Check, check, check och check!
Utan att skänka henne ens en atom av bekräftelse utan bara flasha sitt helt otolkbara stenansikte, vände han sig om och öppnade dörren till sitt lilla Shangri-La där bakom, och hämtade fram en stor saftig HM-påse som han utan ett ord placerade med en liten lätt duns på den onödigt låga postdisken och vände sig mot nästa kund. Perfekt. Klimax var nått. Vi kostade på oss att stanna upp i en hundradels sekund och bara njuta, innan Josefine tog sitt paket och vi lämnade lokalen under stolt tystnad.
Stället drivs av en man med en mycket omunter aura. Vi snackar om en man som får Seinfelds gamla soppnazist att framstå som en manisk Povel Ramel i jämförelse. Mannen bakom disken ser ut att ha något slags asiatisk påbrå. Tror jag. Jag har i ärlighetens namn aldrig riktigt vågat studera honom mer än ur ögonvrån, för att möta hans blick torde vara som att blänga rakt in i solen med ett big-ass förstoringsglas, föreställer jag mig. Men han är lång och gänglig, har tunn grå backslick och nästan alltid en röd pikétröja på sig och utstrålar alltid en slags absolut suveränitet. Han bestämmer och man är inget värd. INGENTING. Jag har nog aldrig tidigare varit med om att bli behandlad med sådan monumental likgiltighet som hos honom. Först trodde jag att det hade med mig att göra. Att det var jag som tog fram det i honom. Det var obehagligt. Nu vet jag att han bemöter precis alla med sin spektakulära lågenergi. Och nu är jag beroende.
 |
| Post Nazi. Plus grått hår. Minus mustasch. |
Brunnsbos Post Nazi är absolut inte otrevlig. Inte arrogant. Jag upplever honom inte heller som särskilt sur eller vresig egentligen. Men trevlig är kanske det sista epitetet jag skulle tillskriva honom. Småprat verkar vara honom totalt främmande och någon glad pannkaka är han definitivt inte. Att med hans kynne frivilligt välja att öppna en servicebutik skulle kunna ses som en jättesvår form av ironi. Eller konst rent av. För just begreppet service verkar ligga honom ungefär lika varmt om hjärtat som känslan människor i allmänhet hyser för att andas in gammal avslagen fislukt. Han är verkligen fantastisk på det sättet.
Det är få gånger jag får tillfälle att känna mig så underbart obekväm i vanliga livet som när jag ska hämta ett paket där. Det skulle vara den gången i somras då, när jag skulle returnera två par skor som jag hade råkat beställa i fel storlek och blev tvungen att be om att få låna hans våg, packtejp och hålla på att emballera om prylarna i hans butik för att lyckas komma ner till ett rimligt snikpris. Jag kände hur hans blick svedde mig i nacken när jag satt där på golvet som en idiot och packade, tejpade och trixade under total istystnad i säkert en kvart. Den längsta kvarten i mitt liv. Då trodde jag nästan att han skulle kväva mig med en postsäck och låta mig försvinna i kartongpressen på baksidan. Men det gjorde han inte. Han rörde inte en min utan borrade bara sin totalt uttryckslösa blick rakt igenom mig, som om jag var en gammal nätdörr. Enda tecknet på liv var hans käkmuskler som spelade sin stillsamma ouvertyr medan jag envetet glatt och aningen snåltarmsmannamässigt deklarerade att trägen vinner. Jag lovar. Att hämta och lämna paket hos vår egen Post Nazi är som en inre åktur i Helix. Hisnande och pirrigt på samma gång.
Efter snart ett år i Brunnsbo är både jag och Josefine nu väl införstådda med spelreglerna för en smidig pakethämtning och kan därför nästan njuta av det. Vi vill förbättra oss så att vi kan få uppnå känslan i en perfekt paketutlämning och har insett att det hela bygger på en stabil värdegrund av fyra viktiga hörnstenar: respekt, precision, förväntan och lite lite vanlig hederlig fruktan. Samtliga gäller givetvis bara ena vägen.
Respekt
Post Nazi har makten att lämna ut ditt paket. Och att inte göra det. Vet din plats. Ha koll på DIN skit så har han koll på DITT paket. Alla former av vel, söl och inställsamhet beivras.
Precision
Inget småprat. Inga ovidkommande detaljer. Adressera ditt ärende så kortfattat som möjligt. Gör allt i din makt för att upprätthålla strömlinjen helt utan onödiga avbrott och förekomma istället för att förekommas. Det vill säga, automatiskt utan att vänta på frågan, visa upp de handlingar som krävs (avi, sms, leg). Precision är nyckeln till en friktionsfri paketuthämtning.
Förväntan
Glöm det. Förvänta dig ingenting. Absolut ingenting.
Fruktan:
Var alltid lite rädd. Rädsla håller ditt sinne skarpt och fördubblar dina chanser att leverera på de två första punkterna.
Så igår skulle Josefine hämta ett medelstort paket med kläder och jag hade det stora nöjet att få betrakta allt på säkert avstånd. Jag när en dröm om att en dag våga fånga det på film men det känns alldeles för riskabelt. I alla fall. Det var som att betrakta konstnärlig dans. Josefine gick fram till kassan, hälsade artigt och förklarade sitt ärende i en och samma mening, hon flyttade sig två kliv åt höger samtidigt som hon inövat och mitt i rörelsen, rabblade sitt fyrsiffriga paket-lösen och sträckte över sin legitimation. Jag som känner Josefine rätt så väl vid det här laget kunde avläsa på hennes kroppsspråk att där inte fanns ett endaste uns av förväntan och när hon efter att med beröm godkänt ha prickat in de två första punkterna, kastade en snabb blick åt mitt håll, då såg jag att där även fanns fruktan. Check, check, check och check!
Utan att skänka henne ens en atom av bekräftelse utan bara flasha sitt helt otolkbara stenansikte, vände han sig om och öppnade dörren till sitt lilla Shangri-La där bakom, och hämtade fram en stor saftig HM-påse som han utan ett ord placerade med en liten lätt duns på den onödigt låga postdisken och vände sig mot nästa kund. Perfekt. Klimax var nått. Vi kostade på oss att stanna upp i en hundradels sekund och bara njuta, innan Josefine tog sitt paket och vi lämnade lokalen under stolt tystnad.
onsdag, september 24, 2014
måndag, september 22, 2014
Förvirring ända in i elfte timmen
Hemma är allting en lång väntan nu. Egentligen är beräknad förlossning inte förrän nu på fredag men vi känner oss rätt klara med att vänta nu. Både jag och Josefine. Vi har förberett det mesta. Till och med BB-väskan är packad. BB-väskan är ett sådan där ord man kanske inte använder så många gånger i sitt liv (med undantag för de som varit med i tv-programmet "familjen annorlunda") men som av namnet att döma känns rätt självklar. Tills det är dags att packa den. Då uppstår förvirring. Vad fasen ska det ligga i den egentligen, förutom det mest uppenbara då som; ombyten, hygienprylar och bebiskläder? Plötsligt känner jag mig superängslig. Josefine har packat en väska nu men kan jag verkligen lita på att den är komplett? I sådana här lägen är det allt fint att internetz finns.
Det finns en hel flora av olika sajter som bara en sökning bort finns där och hjälper till att svara på vilka komponenter som bör finnas med i en standardpackning. Och jag hinner inte mer än börja läsa innan frågetecknen är fler än innan jag började googla. Det är ansvarslöst att lägga ut godtycklig information i sådan här lägen. Regel nummer ett när det gäller ALLT som rör förlossningar, borde vara tydlighet. Knivskarp odiskutabel tydlighet. Inte lämna en endaste lite öppning för frågetecken. Det fuckar upp saker för mig.
Ett exempel på otydlighet som nästan ger mig stressutslag är den här listan från gravid.se:
Leg och favoritgodis. Ok. Inga konstigheter.
Nästa punkt som listas är, ganska specifikt, Coca-Cola som dryck, vilket triggar igång ett vilande OCD-beteende hos mig. Varför just Coca-Cola? Ingenstans hittar jag belägg för att just Coco-Cola skulle vara bättre lämpat som förlossningsdryck än vatten... Ah, socker... Det måste vara sockret. Men vad talar då för att Coca-Cola är mer fördelaktigt än andra läsksorter? Fanta, Hallonsoda eller Trocadero, är de inte att tänka på? Tänk om Coca-Cola inte är hennes favoritläsk. Spelar det ingen någon roll? Kanske är de samma som när man som magsjuk får tipset att dicka avslagen Coca-Cola? Jag har aldrig hört en läkare tipsa om Pommac. Funkar Pepsi eller är det sjukt viktigt att det är just Coca-Cola? Är polsk import-cola ok eller måste det vara "äkta"? Är gravid.se sponsrade av Coca-Cola? Hur många gånger har jag skrivit Coca-Cola nu?
Nästa punkt är tillräckligt konkret men ändå såpass öppen att jag kan känna mig trygg med att förbereda en liten påse med äpplen eller dylikt. Här hade det varit så lätt att skruva upp min ångest om de exempelvis hade skrivit "Valfri frukt (dock ej kiwi)". Då hade jag inte känt att utbudet var extremt stort utan enbart börjat fundera på varför som är så satans värdelöst med kiwi. Men nu gjorde de ju inte det som tur är. Nu är all frukt tydligen bra, men hur genomtänkt är det? Hur skulle det se ut om jag plötsligt halar fram ett granatäpple mellan värkarna? Inte så vacker scen skulle jag tro. Jag undrar vilken som är den optimala förlossningsfrukten. Sharon kanske?
Bok eller tidning säger de? Ok. Jag antar att det ska fylla någon slags underhållande roll då eller? Nu har jag ju inte varit med vid jättemånga förlossningar, men en sak kan jag säga, tristessen har knappast varit vad jag skulle kalla problematisk i de situationerna. Varken under eller efter. Men det är klart Josefine gillar ju att läsa. Bäst jag packar ner Knausgårds sexa. Den borde ju räcka för att dämpa det värsta förströelsesuget, tänker jag.
Tofflor, strumpor, morgonrock, amningsbehå och necessär. Check! Vid en snabbkontroll såg jag att Josefine även packat ner lite andra onödigheter som trosor, t-shirt och pyjamasbyxor och en skön tröja. Men det har jag så klart åtgärdat nu.
Är det förresten någon som vet var man kan köper telefonkort nuförtiden? Adressbok kan jag sju fixa genom att skriva av kontaktlistan i min mobiltelefon tänker jag. Men film till kameran, hur ska jag tänka där? 24 eller 36 bilder? Svartvitt eller färg? Färg va?
Sedan funderar jag på om jag änså ska tillåta mig själv att tänka utanför boxen och packa ner min gamla rambo-kniv och kanske även en bit flinta och lite torr fnöske. Ifall ifall, menar jag.
Det finns en hel flora av olika sajter som bara en sökning bort finns där och hjälper till att svara på vilka komponenter som bör finnas med i en standardpackning. Och jag hinner inte mer än börja läsa innan frågetecknen är fler än innan jag började googla. Det är ansvarslöst att lägga ut godtycklig information i sådan här lägen. Regel nummer ett när det gäller ALLT som rör förlossningar, borde vara tydlighet. Knivskarp odiskutabel tydlighet. Inte lämna en endaste lite öppning för frågetecken. Det fuckar upp saker för mig.
Ett exempel på otydlighet som nästan ger mig stressutslag är den här listan från gravid.se:
Leg och favoritgodis. Ok. Inga konstigheter.
Nästa punkt som listas är, ganska specifikt, Coca-Cola som dryck, vilket triggar igång ett vilande OCD-beteende hos mig. Varför just Coca-Cola? Ingenstans hittar jag belägg för att just Coco-Cola skulle vara bättre lämpat som förlossningsdryck än vatten... Ah, socker... Det måste vara sockret. Men vad talar då för att Coca-Cola är mer fördelaktigt än andra läsksorter? Fanta, Hallonsoda eller Trocadero, är de inte att tänka på? Tänk om Coca-Cola inte är hennes favoritläsk. Spelar det ingen någon roll? Kanske är de samma som när man som magsjuk får tipset att dicka avslagen Coca-Cola? Jag har aldrig hört en läkare tipsa om Pommac. Funkar Pepsi eller är det sjukt viktigt att det är just Coca-Cola? Är polsk import-cola ok eller måste det vara "äkta"? Är gravid.se sponsrade av Coca-Cola? Hur många gånger har jag skrivit Coca-Cola nu?
Nästa punkt är tillräckligt konkret men ändå såpass öppen att jag kan känna mig trygg med att förbereda en liten påse med äpplen eller dylikt. Här hade det varit så lätt att skruva upp min ångest om de exempelvis hade skrivit "Valfri frukt (dock ej kiwi)". Då hade jag inte känt att utbudet var extremt stort utan enbart börjat fundera på varför som är så satans värdelöst med kiwi. Men nu gjorde de ju inte det som tur är. Nu är all frukt tydligen bra, men hur genomtänkt är det? Hur skulle det se ut om jag plötsligt halar fram ett granatäpple mellan värkarna? Inte så vacker scen skulle jag tro. Jag undrar vilken som är den optimala förlossningsfrukten. Sharon kanske?
Bok eller tidning säger de? Ok. Jag antar att det ska fylla någon slags underhållande roll då eller? Nu har jag ju inte varit med vid jättemånga förlossningar, men en sak kan jag säga, tristessen har knappast varit vad jag skulle kalla problematisk i de situationerna. Varken under eller efter. Men det är klart Josefine gillar ju att läsa. Bäst jag packar ner Knausgårds sexa. Den borde ju räcka för att dämpa det värsta förströelsesuget, tänker jag.
Tofflor, strumpor, morgonrock, amningsbehå och necessär. Check! Vid en snabbkontroll såg jag att Josefine även packat ner lite andra onödigheter som trosor, t-shirt och pyjamasbyxor och en skön tröja. Men det har jag så klart åtgärdat nu.
Är det förresten någon som vet var man kan köper telefonkort nuförtiden? Adressbok kan jag sju fixa genom att skriva av kontaktlistan i min mobiltelefon tänker jag. Men film till kameran, hur ska jag tänka där? 24 eller 36 bilder? Svartvitt eller färg? Färg va?
Sedan funderar jag på om jag änså ska tillåta mig själv att tänka utanför boxen och packa ner min gamla rambo-kniv och kanske även en bit flinta och lite torr fnöske. Ifall ifall, menar jag.
fredag, september 19, 2014
Livet är en fezt!
Fuck you Andra Långdagen! Fuck you Majornas Megaloppis! Fuck you hammarkullekarnevalen!
Och fuck you very much Kulturkalaset!
Varför bara nöja sig med det ena när man kan få det andra och tredje på samma gång? Nä, här ute i orrrten vet vi hur en slipsten ska dras. Här jobbar vi med mashups. Hypermodernt och superduperfestligt på samma gång. Och imorgon är det dags igen för den årliga tillställningen mitt i Hisingens El Dorado – Brunnsbodagen. Lär er stava till det era jävla innerstadshipsters.
Under tre intensiva timmar bjuds det på aktiviteter som passar alla. Vad sägs om loppis, levande musik, ansiktsmålning och ballongdjur. Ballongdjur I tell ya! För att inte tala om en liten skön mek-studio för alla som cyklar fixiebike (vilket jag misstänker kan bli en rätt obesökt aktivitet för jag har faktiskt inte sett en enda person trampa runt på hipsterhoj sedan jag flyttade till Brunnsbo = skönt) och så superaktiviteten "Sänk din handlare". BOOM!
Själv är jag fett sugen på att sänka den sura gubbfan på Brunnsbo Spel & Tobak.
Välkomna!
Och fuck you very much Kulturkalaset!
Varför bara nöja sig med det ena när man kan få det andra och tredje på samma gång? Nä, här ute i orrrten vet vi hur en slipsten ska dras. Här jobbar vi med mashups. Hypermodernt och superduperfestligt på samma gång. Och imorgon är det dags igen för den årliga tillställningen mitt i Hisingens El Dorado – Brunnsbodagen. Lär er stava till det era jävla innerstadshipsters.
Under tre intensiva timmar bjuds det på aktiviteter som passar alla. Vad sägs om loppis, levande musik, ansiktsmålning och ballongdjur. Ballongdjur I tell ya! För att inte tala om en liten skön mek-studio för alla som cyklar fixiebike (vilket jag misstänker kan bli en rätt obesökt aktivitet för jag har faktiskt inte sett en enda person trampa runt på hipsterhoj sedan jag flyttade till Brunnsbo = skönt) och så superaktiviteten "Sänk din handlare". BOOM!
Själv är jag fett sugen på att sänka den sura gubbfan på Brunnsbo Spel & Tobak.
Välkomna!
torsdag, september 18, 2014
What about it Daddy Cool?
I måndags var jag med på Tintins danskurs. Det var dags för andra lektionen av tio och temat denna gång var discodans. Det var en härlig känsla att följa med henne för hon är fortfarande så himla stolt över oss i alla lägen. Jag bävar för den dagen hon kommer tycka att vi är pinsamma. Jag vet att den kommer och förhoppningsvis går över igen, men jag får ångest av tanken. Jag mig ändå ganska ofta som en rätt ung och fräsch farsa. Men det skulle jag strax bli varse att det är ett självbedrägeri av guds nåde.
När vi kom in i gympahallen såg jag att danslärarna var två tjejer som skulle kunna vara mina döttrar. Alltså rent tekniskt sett. Typ om jag hade träffat deras mammor och haft oskyddad tonårssex på fyllan när jag gick i högstadiet. Men ändå.
I alla fall. De samlade barnen i en ring och började förklara vad de skulle dansa för något. Frågade om någon visste vad disco är. Tjejen som ledde det hela tittade över barngruppen och svepte med blicken över oss föräldrar och så förklarade hon i klartext att det är en snabb och rolig dans som, och nu kommer det, "era föräldrar säkert brukade dansa när dom var unga".
Säkert brukade dansa när dom var unga.
Dansa när dom var unga.
När dom var unga.
Orden träffade som en distinkt lavett. Där satt jag och visst fanns det några föräldrar som var mycket äldre än mig (säkert fem år eller så) men framförallt var där många föräldrar som helt uppenbart var jävligt mycket yngre än mig också. En sådan skitstil. Alla mina discoreferenser är hämtade från Boney M, Bee Gees musik Saturday Night Fever med John Travolta och möjligen ABBA. Grejer som knappast var poppis när jag var UNG utan fan fortfarande gick i blöjor. Och så sitter där en liten juvenil och insinuerar att jag är gammal som ett as. Jag log stelopererat och sökte snabbt Josefines blick. Hon var ju indragen i samma härva men verkade ta det med ro. Ok, det är knappast en överaskning för mig själv att jag snart fyller 38 snart, men den tog ändå där den skulle. Jag gör så gott jag kan för att inte tänka på att jag snart levt halva livet och då hjälper det inte att bli hänsynslöst varudeklarerad av en gymnasist.
Jag må vara gammal men när dansen drog igång måste jag säga att det var lite av en lättnad ändå. För det såg fan banan ut. De skuttade runt till Alcazar och rörde sig inte ett dugg som Bobby Farell eller Tony Manero. Ha!
När vi kom in i gympahallen såg jag att danslärarna var två tjejer som skulle kunna vara mina döttrar. Alltså rent tekniskt sett. Typ om jag hade träffat deras mammor och haft oskyddad tonårssex på fyllan när jag gick i högstadiet. Men ändå.
I alla fall. De samlade barnen i en ring och började förklara vad de skulle dansa för något. Frågade om någon visste vad disco är. Tjejen som ledde det hela tittade över barngruppen och svepte med blicken över oss föräldrar och så förklarade hon i klartext att det är en snabb och rolig dans som, och nu kommer det, "era föräldrar säkert brukade dansa när dom var unga".
Säkert brukade dansa när dom var unga.
Dansa när dom var unga.
När dom var unga.
Orden träffade som en distinkt lavett. Där satt jag och visst fanns det några föräldrar som var mycket äldre än mig (säkert fem år eller så) men framförallt var där många föräldrar som helt uppenbart var jävligt mycket yngre än mig också. En sådan skitstil. Alla mina discoreferenser är hämtade från Boney M, Bee Gees musik Saturday Night Fever med John Travolta och möjligen ABBA. Grejer som knappast var poppis när jag var UNG utan fan fortfarande gick i blöjor. Och så sitter där en liten juvenil och insinuerar att jag är gammal som ett as. Jag log stelopererat och sökte snabbt Josefines blick. Hon var ju indragen i samma härva men verkade ta det med ro. Ok, det är knappast en överaskning för mig själv att jag snart fyller 38 snart, men den tog ändå där den skulle. Jag gör så gott jag kan för att inte tänka på att jag snart levt halva livet och då hjälper det inte att bli hänsynslöst varudeklarerad av en gymnasist.
Jag må vara gammal men när dansen drog igång måste jag säga att det var lite av en lättnad ändå. För det såg fan banan ut. De skuttade runt till Alcazar och rörde sig inte ett dugg som Bobby Farell eller Tony Manero. Ha!
tisdag, september 16, 2014
Appropå tolerans
Dagen efter vafiaskot var en märklig dag som bara passerade. Sicket piss va! Två dagar efter valfiaskot känns det fortfarande märkligt. Inte nog med att rasismen fick ordentligt fotfäste i riksdagen och att det kommer bli trixigt att få till ett stabilt regeringsalternativ. De goa göbbarna och gömmorna i Göteborg valde dessutom att trotsa all logik och rösta nej till stadens utveckling. Mörkret faller snabbare nu och jag känner mig trött.
Jag är trött på att rassegänget kan säga och göra precis vilken skit som helst och ändå bara fortsätta växa. Trött på alla som envisas med att bemöta all kritik mot Sverigedemokrater genom att hytta sina anonyma brorduktigfingrar och säga "ja, såhär blir det när de andra partierna inte vågar prata integration", och samtidigt som de själva låtsas ta avstånd från dem, högst aktivt hjälper till att normalisera dem.
Jag är trött på de som använder sig av någon slags självhjälpsretorik och påminner oss andra om att 87% INTE röstade så vilket är en rätt klen tröst i sammanhanget. Då måste man ju börja fundera över de 16% av befolkningen som valde att parkera sina slappa rövhål hemma i soffan och bara skita i allt (på gott och ont får man kanske säga). Vem fan vet i vilken låda de hade tryckt ner sitt missnöje om de hade gått och röstat överhuvud taget?).
Jag är också trött på att se min feed bokstavligen fyllas av den medvetna medelklassens skrytsamma SoMe-postningar med skärmdumpade valresultat, där de ogenerat bejublar fördomsfriheten i sina små hipsterdistrikt. Det är klart att det är intressant att se hur ens grannar röstade och jag fattar grejen. Jag gör verkligen det. Det är så himla tryggt och skönt att låta sitt närområdes politiska åsiktsstaplar bekräfta sin egen härliga tolerans och öppenhet. Men det är också jävligt bekvämt att "gilla olika" när alla runtomkring är så extremt lika. Men geografisk kvalitetssäkring är bara ytterligare ett uttryck för den där vi-och-dom-känslan som ingen intelligent människa vill förknippas med. Jag har funderat mycket på det där sedan EU-valet i våras och det är verkligen inte ett piss bättre än murarna de råblå bygger i sina moderatghetton längs kusten. Det är exakt samma sak och problemen det här landet nu står inför är så jävla mycket större än på kvartersnivå. Det räcker att jag tittar på mig själv. Jag har bott över halva mitt liv i en slags vänsterintellektuell gentrifieringskuvös, vilket har bidragit till medvetenhet och tolerans i teorin. Men helt ärligt. Jag känner i princip bara människor som jobbar med media eller kultur och inte en jävel som står och skruvar ihop bilar ute i Torslanda. Homogenitet kommer så himla naturligt. Det duger inte att bara tycka rätt längre.
Men allt är inte nattsvart. När jag tittar på mina barn så ser jag inte alls de där strukturerna. Vi och dom. Givetvis kommer det att kunna ändras med tiden men de har en helt annan utgångspunkt idag. För dem är det aldrig en grej att någon kommer från ett annat land eller har föräldrar som gör det. Det känns lika fint när jag hör Stella nyfiket fråga granntjejen hur man säger olika saker på bosniska som när hon efter flera år fortfarande är helt ovetande om vilket land några andra kompisars pappa kommer ifrån. Och det slog mig extra mycket igår när Tintin var på sin danskurs i Svartedalens skolgympasal. Hon gick helt gick upp i sina discorörelser och hade svinkul utan en tanke på eventuella olikheter, medan jag kom på mig själv med att räkna till minst nio olika nationaliteter. Så mycket för den toleransen liksom.
Jag inser att jag kastar sten i glashus här, kanske trampar på tår och ligger löjligt nära att trigga igång kommentarer om politiskt korrekthet. Men det spelar ingen roll. Lite reflektion och självrannsakan är säkert alldeles nödvändigt, lite var till mans, för att vi ska komma vidare. Komma framåt och förbättra. Och vad gäller PK-etiketter så är det den sista saken jag är väldigt trött på just nu. Vem vill inte vara politiskt korrekt en dag som den här? Ja utöver ca 13 procent då.
Jag är trött på att rassegänget kan säga och göra precis vilken skit som helst och ändå bara fortsätta växa. Trött på alla som envisas med att bemöta all kritik mot Sverigedemokrater genom att hytta sina anonyma brorduktigfingrar och säga "ja, såhär blir det när de andra partierna inte vågar prata integration", och samtidigt som de själva låtsas ta avstånd från dem, högst aktivt hjälper till att normalisera dem.
Jag är trött på de som använder sig av någon slags självhjälpsretorik och påminner oss andra om att 87% INTE röstade så vilket är en rätt klen tröst i sammanhanget. Då måste man ju börja fundera över de 16% av befolkningen som valde att parkera sina slappa rövhål hemma i soffan och bara skita i allt (på gott och ont får man kanske säga). Vem fan vet i vilken låda de hade tryckt ner sitt missnöje om de hade gått och röstat överhuvud taget?).
Jag är också trött på att se min feed bokstavligen fyllas av den medvetna medelklassens skrytsamma SoMe-postningar med skärmdumpade valresultat, där de ogenerat bejublar fördomsfriheten i sina små hipsterdistrikt. Det är klart att det är intressant att se hur ens grannar röstade och jag fattar grejen. Jag gör verkligen det. Det är så himla tryggt och skönt att låta sitt närområdes politiska åsiktsstaplar bekräfta sin egen härliga tolerans och öppenhet. Men det är också jävligt bekvämt att "gilla olika" när alla runtomkring är så extremt lika. Men geografisk kvalitetssäkring är bara ytterligare ett uttryck för den där vi-och-dom-känslan som ingen intelligent människa vill förknippas med. Jag har funderat mycket på det där sedan EU-valet i våras och det är verkligen inte ett piss bättre än murarna de råblå bygger i sina moderatghetton längs kusten. Det är exakt samma sak och problemen det här landet nu står inför är så jävla mycket större än på kvartersnivå. Det räcker att jag tittar på mig själv. Jag har bott över halva mitt liv i en slags vänsterintellektuell gentrifieringskuvös, vilket har bidragit till medvetenhet och tolerans i teorin. Men helt ärligt. Jag känner i princip bara människor som jobbar med media eller kultur och inte en jävel som står och skruvar ihop bilar ute i Torslanda. Homogenitet kommer så himla naturligt. Det duger inte att bara tycka rätt längre.
Men allt är inte nattsvart. När jag tittar på mina barn så ser jag inte alls de där strukturerna. Vi och dom. Givetvis kommer det att kunna ändras med tiden men de har en helt annan utgångspunkt idag. För dem är det aldrig en grej att någon kommer från ett annat land eller har föräldrar som gör det. Det känns lika fint när jag hör Stella nyfiket fråga granntjejen hur man säger olika saker på bosniska som när hon efter flera år fortfarande är helt ovetande om vilket land några andra kompisars pappa kommer ifrån. Och det slog mig extra mycket igår när Tintin var på sin danskurs i Svartedalens skolgympasal. Hon gick helt gick upp i sina discorörelser och hade svinkul utan en tanke på eventuella olikheter, medan jag kom på mig själv med att räkna till minst nio olika nationaliteter. Så mycket för den toleransen liksom.
Jag inser att jag kastar sten i glashus här, kanske trampar på tår och ligger löjligt nära att trigga igång kommentarer om politiskt korrekthet. Men det spelar ingen roll. Lite reflektion och självrannsakan är säkert alldeles nödvändigt, lite var till mans, för att vi ska komma vidare. Komma framåt och förbättra. Och vad gäller PK-etiketter så är det den sista saken jag är väldigt trött på just nu. Vem vill inte vara politiskt korrekt en dag som den här? Ja utöver ca 13 procent då.
fredag, september 12, 2014
Noterat i den svenska vården
Var med Josefine på mödravårdscentralen nu på lunchen. Jag börjar känna mig stissig nu. Det är så förbannat nära men ändå så långt kvar. Min nervositet märks tydligast (enligt henne) på att jag börjat försöka vara lite vitsig när tillfälle ges. Idag pratade vi om förlossningen och skissade på en slags journal med Josefines önskemål. När barnmorskan hade skrivit ner ett par punkter frågade hon om det var allt eller om det var något mer som borde skrivas in. Det uppstod som en liten glitch i samtalet när jag frågade om det fanns några fler tillval. Annars var allt som vanligt.
Vid vattenmaskinen la jag märke till de små engångsmuggarna som finns överallt inom vården men ingen annanstans. Jo, fluortanten kommer också med sådana men hon tillhör ju tandvården så jag tycker ändå att min tes håller. Själva storleken återfinns ju även globalt inom flygbranschen men där kan jag liksom förstå att det finns ett logistiskt syfte. Men inte inom den svenska vården på samma sätt. Jag pratar alltså om de helt vanliga vita engångsmuggarna av absolut enklaste modell, men knappt hälften så stora som normala muggar. Jag tippar på att de rymmer max 10 cl. Vad är grejen med dem? Och hur kommer det sig att de blivit lika poppis som foppatofflan inom just vårdsektorn?
Det måste ju rimligtvis finnas en anledning till att alla sjukhus, vårdcentraler och andra landstingsstyrda enheter envisas med att tillhandahålla dessa minimuggar. Det har varit så så länge jag kan minnas. Kanske om kranarna var direktkopplade till stora fat med läkarsprit, men till vatten är de fan helt hopplösa. Ok, kanske inte ett av de viktigaste samhällsproblemen och kanske inget man skulle gå till val på. Men ändå. Jag fattar inte poängen. Varför vill den svenska vården absolut att man ska dricka sitt vatten i en så liten mugg? Det känns nästan som att någon försöker säga mig något. Kanske är det för att man i sann luthersk anda ska få klart för sig att man förbrukar svensk välfärd när man står där och häller i sig mugg efter mugg efter mugg som ett girigt fyllo. Eller så finns det en helt rimlig förklaring. Jag vet inte. Märkligt är det hursomhelst.
Vid vattenmaskinen la jag märke till de små engångsmuggarna som finns överallt inom vården men ingen annanstans. Jo, fluortanten kommer också med sådana men hon tillhör ju tandvården så jag tycker ändå att min tes håller. Själva storleken återfinns ju även globalt inom flygbranschen men där kan jag liksom förstå att det finns ett logistiskt syfte. Men inte inom den svenska vården på samma sätt. Jag pratar alltså om de helt vanliga vita engångsmuggarna av absolut enklaste modell, men knappt hälften så stora som normala muggar. Jag tippar på att de rymmer max 10 cl. Vad är grejen med dem? Och hur kommer det sig att de blivit lika poppis som foppatofflan inom just vårdsektorn?
Det måste ju rimligtvis finnas en anledning till att alla sjukhus, vårdcentraler och andra landstingsstyrda enheter envisas med att tillhandahålla dessa minimuggar. Det har varit så så länge jag kan minnas. Kanske om kranarna var direktkopplade till stora fat med läkarsprit, men till vatten är de fan helt hopplösa. Ok, kanske inte ett av de viktigaste samhällsproblemen och kanske inget man skulle gå till val på. Men ändå. Jag fattar inte poängen. Varför vill den svenska vården absolut att man ska dricka sitt vatten i en så liten mugg? Det känns nästan som att någon försöker säga mig något. Kanske är det för att man i sann luthersk anda ska få klart för sig att man förbrukar svensk välfärd när man står där och häller i sig mugg efter mugg efter mugg som ett girigt fyllo. Eller så finns det en helt rimlig förklaring. Jag vet inte. Märkligt är det hursomhelst.
onsdag, september 10, 2014
En pytteliten ode till den årliga nollningen på Chalmers
Äntligen är september här. Första veckan har passerat och nu har vi gått in i den andra. Jag glömmer det från år till år. Att precis när alla skojiga saker som inträffar under sommaren (cuper, stadskalas etc) som välsignar stadens invånare, är över, och känslan de fört med sig just ska till att bedarra. Då när semestern äntligen är över och man har hunnit insupa de första skälvande veckorna och livet liksom står och väger på tröskeln till vanligheten igen. Precis då infaller den årliga folkfesten som färgar staden. Bokstavligt talat. Den efterlängtade, bejublade, förbrödrande och underbara glädjestund som varar... ja, inte fan vet jag men i alla fall minst två septemberveckor varje år. DEN festlighet som får varje Göteborgare att tacka sin lyckliga stjärna och känna stoltheten bulta i bröstet och pirret i magen av bubblande fägnad över att få skåda detta jippo som undgår precis ingen som rör sig i staden.
Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.
Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.
Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!
För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.
Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.
Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.
Jippi!
Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.
Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.
Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!
För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.
Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.
Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.
Jippi!
fredag, september 05, 2014
Business as usual inom SD
Skandalerna avlöser varandra som vanligt i Sverigedemokraternas led och varje gång tänker man att nu kommer de väl ändå bli ett jävla rabalder som leder till att de tappar röster. Men icke. Av någon mystisk anledning verkar det nästan stärka deras stöd.
Idag avslöjades bara en i raden av alla idiotgrejer som kommer från SD-folket. En liten pikant bildserie där listettan till Halmstads kommunfullmäktige syns städa och bärsa iförd hakkorsarmbindel (absolut inget konstigt med det) på någon fest för två år sedan. Jag lovar. Det är glömt på måndag. Fan, det är troligen utagerat redan imorgon.
Är inte det väldigt märkligt egentligen att allt bara kan fortsätta i klasiskt business-as-usual-manér oavsett vad som händer. Allt viftas bort som gamla dumheter, ett dåligt skämt eller vinklad vänsterpropaganda och vi förfasas i två minuter. Sedan går vi vidare. Mot nästa skandal. Detta i ett land där den gamla käpphästen som de flesta av oss minns som "Tobleroneaffären" har skakat om hela det svenska folket och straffat socialdemokratin under två decennier nu.
Vad ska egentligen behöva hända i skandalväg för att Sverigedemokraterna ska tappa bara lite stöd? Men tanke på att SD:s samlade skuld borde ha lett till partiets upplösning för längesedan är det nog bara en sak som kan sätta stopp för deras framfart. Kanske, men bara kanske om Jimmy Åkesson skulle använda sitt statliga kontokort och köpa Toblerone för fyrtiotusen miljarder kronor att det blir lite kärvare för dem.
Idag avslöjades bara en i raden av alla idiotgrejer som kommer från SD-folket. En liten pikant bildserie där listettan till Halmstads kommunfullmäktige syns städa och bärsa iförd hakkorsarmbindel (absolut inget konstigt med det) på någon fest för två år sedan. Jag lovar. Det är glömt på måndag. Fan, det är troligen utagerat redan imorgon.
 |
| "Tokigt det blev. Jag tar en paus över helgen så ses vi på måndag. Sieg Heil!" |
Är inte det väldigt märkligt egentligen att allt bara kan fortsätta i klasiskt business-as-usual-manér oavsett vad som händer. Allt viftas bort som gamla dumheter, ett dåligt skämt eller vinklad vänsterpropaganda och vi förfasas i två minuter. Sedan går vi vidare. Mot nästa skandal. Detta i ett land där den gamla käpphästen som de flesta av oss minns som "Tobleroneaffären" har skakat om hela det svenska folket och straffat socialdemokratin under två decennier nu.
Vad ska egentligen behöva hända i skandalväg för att Sverigedemokraterna ska tappa bara lite stöd? Men tanke på att SD:s samlade skuld borde ha lett till partiets upplösning för längesedan är det nog bara en sak som kan sätta stopp för deras framfart. Kanske, men bara kanske om Jimmy Åkesson skulle använda sitt statliga kontokort och köpa Toblerone för fyrtiotusen miljarder kronor att det blir lite kärvare för dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)