Såg en annons på spårvagnen när jag åkte hem. Snutskolan söker aspiranter. För att göra en första sållning kommunicerar de tre frågeställningar. Svarar man ja på dem så är man tydligen hett grismaterial.
- Brinner du för samhällsfrågor?
Nej, inte direkt.
- Bryr du dig om din granne?
Nej, inte så att det håller mig vaken om nätterna.
- Reagerar du när någon blir fel behandlad?
Nej, isåfall skulle det fanimej bli en karriär, så många som blir felbehandlade hela tiden.
Förödande resultat för mig personligen. Det ser dessvärre ut som jag får fortsätta hanka mig fram i reklambranschen. Synd, för nu verkar de ha ändrat inriktning. Det stod att de söker människor bra på konfliktlösning genom diskussion - inga hårdhudade robotar. Mångfald och mjuka människovärden. Det låter det.
Tidigare år har väl rekryteringen kört efter följande upplägg om jag inte tar helt fel:
Trött på buset? Sugen maktmissbruk och lite skönt omotiverat övervåld ibland?
Då är det kanske just dig vi söker.
Förtroende är bra men kontroll är bättre brukar vi säga skämtsamt. Vi tror på att låta batongerna sköta snacket. Polisyrket är en chans för dig som vill kunna göra precis som det passar. Se det som en möjlighet att kunna ta ut svängarna och låta "kåren" sköta resten.
Låter det bra? Sök!
Du kan bli en gris redan imorgon. En gris med fräna kläder och handeldvapen.
Osympatistk javisst, men mer ärligt. Nu försöker de lura i oss att framtidens Gunvald bär plyschdress istället för trenchcoat. Vi får väl se.
onsdag, februari 28, 2007
tisdag, februari 27, 2007
Pissig dag
Idag vaknade jag en bit efter sex på morgonen av att juniorette upprepade ordet "blöja" gång på gång på gång och kastade in ett par "blöt" här och där. Jag tvingade långsamt ut ur sömnens barmhärtiga värld in i en helveteskantad morgon. Det susade.
Jag reste på mig och checkade ifall hennes blöja var tung. Det var den inte. Den fanns inte där och hennes nattlinne var dyblött. Jag kände hur en hjärnblödning låg och skavde. Hon hade slitit av sig blöjan i sömen och gått på toa i sängen. Jag tjöt, hon flinade bara lite malligt. Det var piss överallt.
Jag kände att jag ville börja lipa men det som inte dödar gör en bara sjukt bitter.
Fan, om detta är en grej hon börjat med kommer jag tvingas agera lite McGyver och ro på henne galonbrallor och gaffa upp midja och byxben lagom till det är dags att nana.
Jag reste på mig och checkade ifall hennes blöja var tung. Det var den inte. Den fanns inte där och hennes nattlinne var dyblött. Jag kände hur en hjärnblödning låg och skavde. Hon hade slitit av sig blöjan i sömen och gått på toa i sängen. Jag tjöt, hon flinade bara lite malligt. Det var piss överallt.
Jag kände att jag ville börja lipa men det som inte dödar gör en bara sjukt bitter.
Fan, om detta är en grej hon börjat med kommer jag tvingas agera lite McGyver och ro på henne galonbrallor och gaffa upp midja och byxben lagom till det är dags att nana.
söndag, februari 25, 2007
Mr fitness vol. 2
Så var det dags igen. För det årliga rycket.
Jag ger mig inte. Igår gick jag upp strax efter kl 9.00 trots att jag varit ute kvällen innan. Valhallabadet var målet och det var skönt att känna sitt världsvana lugn. Det var inte första gången jag började simma om man säger så. Är väl snarare inne på femte nu eller nåt.
Första var en riktig pers. Jag var så förvirrad då och rädd för "greken" (den fete och hårige invandraren som hållt bubbelpolen i sitt järngrepp sedan jag gick i gymnasiet, minst). Inte nu. Igår var jag målmedveten och världsvan, jag kostade tillochmed på mig att skämta lättsamt med kassörskan som sålde mig ett tio-gångerskort (man ska inte förta sig).
Greken var inte ens där vilken var mycket märkligt. Jag hoppades att han fått ett uppsving och kanske paxat ägget på Hagabadet. Gjort det till sitt. Det hade varit rätt åt rikingarna. De förtjänar greken mer än oss "sportsimmare". Vi som inte är där för att njuta.
Iallafall gick allt som smort. Det var inte särskilt mycket folk så en kilometer brann av rätt fort. Inte särskilt myket äckliga människor heller. Det var väl egentligen bara en väldigt motbjudande pensionärsgubbe som låg och och plaskade i första längan. Varje gång han närmade sig höll jag andan och knep ihop alla kroppsöppningar noggrant. Jag får för mig att de fällar av sig så mycket hud, de gamla. Då kan jag svårligen slappna av och känner stark irritation.
En kvinna envisades med att öva fjärilsim i motionsbanan - henne ville jag döda - annars var det inte många irritationsmoment. Skönt.
I stort sett förlöpte simpassset helt smärtfritt vilket ökade på mr fitnesskänslan rätt rejält. Ett gäng svensexekillar roade sig med att cp-dyka i simhoppshallen och den köttigaste visade upp ett duktigt ryggplask som nog fick skinnet att spricka upp fint senare.
Jag var mäkta förvånad att detta badhusbesök förflöt så strömlinjeformat. Det enda som egentligen drog ner betyget var när jag skulle snyta mig och gick in på den rymliga handikappstoaletten för att rycka åt mig lite torky.
Jag kände genast att något inte var som det skulle. Jag sneglade mot holken och såg hur någon hade haft den goda smaken att först sprutbajsa i holk och PÅ ring, för att sedan torka lite slarvigt så att det snarare såg utkletat ut än upptorkat. Genast blev det dubbelt så äckligt att stå barfotad inne på toan. Jag ville spontanspy rätt ut men höll mig.
Jag fattar inte vad det är med folk och offentliga toaletter. Det verkar vara vanligare än man kan tro att en person, säkerligen i övrigt fullt riktigt i huvudet, kommer in på en offentlig toalett och tänker: "Jävlar, nu ska jag passa på att skita över väggar och tak." Som om det vore världens mest naturliga reaktion bara för att personen i fråga inte behöver städa själv.
Jag inser att jag har en närmast sund inställning genom att nära mitt människoförakt. Det finns så många som inte förtjänar bättre.
Efter min fantastiskt fysiska kraftansträngning bar det av mot egg & milk där en fyllig amerikask brunch inmundigades. Jag fick det förklarat för mig att jag skulle behövt ligga i bassängen en hel dag för att förbränna den fettöverdosen men jag brydde mig inte.
Jag kände mig duktig, om än som en något rultigare mr fitness.
Jag ger mig inte. Igår gick jag upp strax efter kl 9.00 trots att jag varit ute kvällen innan. Valhallabadet var målet och det var skönt att känna sitt världsvana lugn. Det var inte första gången jag började simma om man säger så. Är väl snarare inne på femte nu eller nåt.
Första var en riktig pers. Jag var så förvirrad då och rädd för "greken" (den fete och hårige invandraren som hållt bubbelpolen i sitt järngrepp sedan jag gick i gymnasiet, minst). Inte nu. Igår var jag målmedveten och världsvan, jag kostade tillochmed på mig att skämta lättsamt med kassörskan som sålde mig ett tio-gångerskort (man ska inte förta sig).
Greken var inte ens där vilken var mycket märkligt. Jag hoppades att han fått ett uppsving och kanske paxat ägget på Hagabadet. Gjort det till sitt. Det hade varit rätt åt rikingarna. De förtjänar greken mer än oss "sportsimmare". Vi som inte är där för att njuta.
Iallafall gick allt som smort. Det var inte särskilt mycket folk så en kilometer brann av rätt fort. Inte särskilt myket äckliga människor heller. Det var väl egentligen bara en väldigt motbjudande pensionärsgubbe som låg och och plaskade i första längan. Varje gång han närmade sig höll jag andan och knep ihop alla kroppsöppningar noggrant. Jag får för mig att de fällar av sig så mycket hud, de gamla. Då kan jag svårligen slappna av och känner stark irritation.
En kvinna envisades med att öva fjärilsim i motionsbanan - henne ville jag döda - annars var det inte många irritationsmoment. Skönt.
I stort sett förlöpte simpassset helt smärtfritt vilket ökade på mr fitnesskänslan rätt rejält. Ett gäng svensexekillar roade sig med att cp-dyka i simhoppshallen och den köttigaste visade upp ett duktigt ryggplask som nog fick skinnet att spricka upp fint senare.
Jag var mäkta förvånad att detta badhusbesök förflöt så strömlinjeformat. Det enda som egentligen drog ner betyget var när jag skulle snyta mig och gick in på den rymliga handikappstoaletten för att rycka åt mig lite torky.
Jag kände genast att något inte var som det skulle. Jag sneglade mot holken och såg hur någon hade haft den goda smaken att först sprutbajsa i holk och PÅ ring, för att sedan torka lite slarvigt så att det snarare såg utkletat ut än upptorkat. Genast blev det dubbelt så äckligt att stå barfotad inne på toan. Jag ville spontanspy rätt ut men höll mig.
Jag fattar inte vad det är med folk och offentliga toaletter. Det verkar vara vanligare än man kan tro att en person, säkerligen i övrigt fullt riktigt i huvudet, kommer in på en offentlig toalett och tänker: "Jävlar, nu ska jag passa på att skita över väggar och tak." Som om det vore världens mest naturliga reaktion bara för att personen i fråga inte behöver städa själv.
Jag inser att jag har en närmast sund inställning genom att nära mitt människoförakt. Det finns så många som inte förtjänar bättre.
Efter min fantastiskt fysiska kraftansträngning bar det av mot egg & milk där en fyllig amerikask brunch inmundigades. Jag fick det förklarat för mig att jag skulle behövt ligga i bassängen en hel dag för att förbränna den fettöverdosen men jag brydde mig inte.
Jag kände mig duktig, om än som en något rultigare mr fitness.
onsdag, februari 21, 2007
Det kallas visst snö
Två centimeter snö. Det är allt som krävs för att sätta Göteborgs förbannade skitkollektivtrafik totalt ur spel. Hur kan något vara så sjukt värdelöst och ändå få finnas undrar jag.
Hållplatserna var fulla av håglösa människor, sargade av väntan, bedövade av kölden. Hatet låg som filmjölk i luften. Och jag åt.
Plötsligt tjöt det i högtalarna och något västtrafikanställt missfoster förklarade myndigt att det nog var en bra idé att planera med kraftiga förseningar. Lite sent när man redan står på hållplatsen kan man tycka.
Jag fick vackert promenera. Från Majorna till centrum. Det kändes sådär.
Jag hatar politikerna i Göteborg för att de vägrar fatta hur sjukt mongo det är att ha spårvagnstrafik i bruk trots att vi kommit en bit in i det nya millenniet. Jag hatar Göteborgs spårvägar för att de trots sina ockertaxor inte lyckas tillhandahålla vagnar och spår som pallar med lätt vinterväder. Jag hatar att jag lydigt har köpt månadskort och mest av allt hatar jag att det blivit godkänd praxis att ingenting ska funka bara för att det faller ett par centimeter av det kalla blöta.
Det kallas snö för i helvete. På våra breddgrader borde det inte komma som en sån jävla överraskning. Inte varje gång. En flinga och det är kaos. Hur kan det vara så.
Jag blir så förbannad.
Hållplatserna var fulla av håglösa människor, sargade av väntan, bedövade av kölden. Hatet låg som filmjölk i luften. Och jag åt.
Plötsligt tjöt det i högtalarna och något västtrafikanställt missfoster förklarade myndigt att det nog var en bra idé att planera med kraftiga förseningar. Lite sent när man redan står på hållplatsen kan man tycka.
Jag fick vackert promenera. Från Majorna till centrum. Det kändes sådär.
Jag hatar politikerna i Göteborg för att de vägrar fatta hur sjukt mongo det är att ha spårvagnstrafik i bruk trots att vi kommit en bit in i det nya millenniet. Jag hatar Göteborgs spårvägar för att de trots sina ockertaxor inte lyckas tillhandahålla vagnar och spår som pallar med lätt vinterväder. Jag hatar att jag lydigt har köpt månadskort och mest av allt hatar jag att det blivit godkänd praxis att ingenting ska funka bara för att det faller ett par centimeter av det kalla blöta.
Det kallas snö för i helvete. På våra breddgrader borde det inte komma som en sån jävla överraskning. Inte varje gång. En flinga och det är kaos. Hur kan det vara så.
Jag blir så förbannad.
Grizzlymannen
Världen är full av dårar. Inga nyheter. Men igår såg jag filmen Grizzly Man och där, mina damer och herrar, har vi ett riktigt jävla cepe!
Se den är mitt allra uppriktigaste tips. Man känner sig så frisk efteråt.
Jag visste att huvudpersonen Timothy Treadwell troligen inte hade allt i ordning däruppe men att han var så otroligt mentalt förtappad var svårt att föresträlla sig innan.
Killen spenderade 13 sommrar i en del av Alaskas mest svårtillgängliga områden. Världens mest björntäta kvarter. Där roade han sig med en något mer udda form av det många industrisvennar annars kallar camping. Idioten flög gång på gång dit med endast sin videokamera, till en triljard myggjävlar som enda sällskap. Där bodde han i tält bland ett par hundra hungriga, kåta och bråksugna grizzlybjörnar och annat lajbans (ungefär lika safe som en syntkille på Sweden rock festival kan man tänka).
Vi får bevittna hur Timothy roar sig med att filma sig själv i olika situationer där han framhåller hur mycket han älskar björnarna och hur de i sin tur är beroende av honom som beskyddare (ett visst mått av hybris månne?). Han har döpt sina björnkompisar till allt från Sergant Brown till Gloria. The kind warrior - titulerar han sig gång på gång. Herre min je!
Man kan bara spekulera kring vad rösterna i huvudet gjorde med honom för till och från gör han skönt störda utfall mot kameran. Pendlar mellan en skruvad Owen Wilson-dialekt och en efterbliven lågstadieelevs röstläge. Det är vackert. Natur och vildmark i sin renaste form snyggt ackompanjerat av raseriutbrott och otäcka vansinnesflippar.
Han beter sig som ett dårhushjon rätt igenom men lyckas tweaka upp nivån något för varje år. Skickligt.
Timothy känner sådan innerlig kärlek till sina lurviga vänner. Ingen tvekan. Extra tydligt blir det när en grizzlytjej lägger ett rejält lass bajs och han är där snabbt som fan, klappar det och blir tårögd när han förklarar att han älskar bajset för att det är den del av och har varit inuti i hans favvonalle. Han känner för bajshögen som en pappa känner för sitt nyfödda barn.
De sista åren hade han övertalat sin björnrädda flickvän att haka på till hans sjuka sjuka sommarbostad. Det känns extra sorgligt eftersom han så tydligt tappar det som fan mot slutet.
Det hela slutar med att han och hans flickvän går en brutal död tillmötes och slutar sina dagar som grizzlysnacks. Snopet, njae inte direkt. Mer väldigt skumt på nåt vis. Tragiskt kanske mest för att det på något sätt blev kvittot på att de inte var så jävla tajta polare ändå.
Allt blir så... lönlöst på nåt vis.
Se den är mitt allra uppriktigaste tips. Man känner sig så frisk efteråt.
Jag visste att huvudpersonen Timothy Treadwell troligen inte hade allt i ordning däruppe men att han var så otroligt mentalt förtappad var svårt att föresträlla sig innan.
Killen spenderade 13 sommrar i en del av Alaskas mest svårtillgängliga områden. Världens mest björntäta kvarter. Där roade han sig med en något mer udda form av det många industrisvennar annars kallar camping. Idioten flög gång på gång dit med endast sin videokamera, till en triljard myggjävlar som enda sällskap. Där bodde han i tält bland ett par hundra hungriga, kåta och bråksugna grizzlybjörnar och annat lajbans (ungefär lika safe som en syntkille på Sweden rock festival kan man tänka).
Vi får bevittna hur Timothy roar sig med att filma sig själv i olika situationer där han framhåller hur mycket han älskar björnarna och hur de i sin tur är beroende av honom som beskyddare (ett visst mått av hybris månne?). Han har döpt sina björnkompisar till allt från Sergant Brown till Gloria. The kind warrior - titulerar han sig gång på gång. Herre min je!
Man kan bara spekulera kring vad rösterna i huvudet gjorde med honom för till och från gör han skönt störda utfall mot kameran. Pendlar mellan en skruvad Owen Wilson-dialekt och en efterbliven lågstadieelevs röstläge. Det är vackert. Natur och vildmark i sin renaste form snyggt ackompanjerat av raseriutbrott och otäcka vansinnesflippar.
Han beter sig som ett dårhushjon rätt igenom men lyckas tweaka upp nivån något för varje år. Skickligt.
Timothy känner sådan innerlig kärlek till sina lurviga vänner. Ingen tvekan. Extra tydligt blir det när en grizzlytjej lägger ett rejält lass bajs och han är där snabbt som fan, klappar det och blir tårögd när han förklarar att han älskar bajset för att det är den del av och har varit inuti i hans favvonalle. Han känner för bajshögen som en pappa känner för sitt nyfödda barn.
De sista åren hade han övertalat sin björnrädda flickvän att haka på till hans sjuka sjuka sommarbostad. Det känns extra sorgligt eftersom han så tydligt tappar det som fan mot slutet.
Det hela slutar med att han och hans flickvän går en brutal död tillmötes och slutar sina dagar som grizzlysnacks. Snopet, njae inte direkt. Mer väldigt skumt på nåt vis. Tragiskt kanske mest för att det på något sätt blev kvittot på att de inte var så jävla tajta polare ändå.
Allt blir så... lönlöst på nåt vis.
tisdag, februari 20, 2007
When the levee breaks
Jag säger då det.Det är så man får gåshud. Blotta anblicken av Miles Cooper som misstänks ligga bakom de sju brevbomber som pangat loss i England på sistone får punghåren att krulla ihop sig av obehag. Han är klassisk. En tvättäkta förlaga av en sån där kille som när det släpper, släpper loss kraftigt.
Han är en mycket trevlig, tyst pojke, säger grannen. Dessutom beskrivs han som en person som sällan sågs med några vänner. Har vi hört den förut?
Där har vi första tecknet. Det vet alla. Brrr…
Ovanstående, med en sexig personakt som rymmer en total specifikation på en enstöring med psykobrillor och skelögdhet, adderar han gott och väl ihop tillräckligt med poäng för att utseendemässigt kvala in som vilken annan inavelsskadad sociopat som helst.
Därtill beskrivs han som en ”hängiven cyklist”. Ehh, cowboy Bob, nödläge röd - Plocka in!
Hur svårt ska det vara: Larmcentralen tack! Vi har en kille här som kommer stöka till det något alldeles överjävligt otäckt här om ingen fixar plats åt honom i helmadrasserad svit. Omgående bums.
Å andra sidan. Kanske finns det en liten Miles Cooper i oss alla. Som kommer fram när allt fuckar sig. När gränsen är nådd. Bägaren ni vet.
Det kan vara ens granne eller arbetskamrat, brevbäraren, tidningsbudet eller killen i videobutiken. Miles Cooper är kanske som vem som helst… ända tills the levee breaks
Ett herrans liv
Igår gästade Arne Weise pojarna Hammar & Wikingssons program. Det smakade brunt.
Pinsamt att de båda programledarna visar sådan vördnad inför ett så uppenbart arrogant pervo. Weise betedde sig som en bänkalkis i studion och berättade malligt om när han knullade loss på bordeller i sin ungdom. Av någonanledning fick jag känslan att den eran inte var riktigt över. Reaktionen var kreddbonus och påeldning av hans vidriga ego.
Jag satt och tittade och gapade större och större för varje replik han levererade. Jag tänkte på allvar att nu har det spårat ur duktigt i hjärnan på den gamle ovärdige julvärden. När som helst hänger han ut den. Det var väl en ren händelse att så inte blev fallet.
Alltså maken till ocharmig gubbfan får man leta efter. Jag bara önskade för allas bästa att någon skulle rasa in i studion med en bultpistol och tvångsförlama honom från öronen och neråt.
Jag ville så gärna att Filip eller Fredrik skulle förklara för sin gäst att det är inte kreddigt att snacka dirty om bystiga mooreblondiner i tjugoårsåldern. Att det blir extra äckligt när man är inne på sämre delen av sjuttioårsåldern och själv har en dotter på arton. Det gjorde de inte. De bara flabbade och hjälper till att återetablera en skön kvinnosyn som luktar femtiotal. Fräscht jobbat.
Om det överexponerade radarparet inte har vett nog att säga det så:
Arne Weise - din tid är förbi. Now, go fug yourself din gamle koppärring!
Pinsamt att de båda programledarna visar sådan vördnad inför ett så uppenbart arrogant pervo. Weise betedde sig som en bänkalkis i studion och berättade malligt om när han knullade loss på bordeller i sin ungdom. Av någonanledning fick jag känslan att den eran inte var riktigt över. Reaktionen var kreddbonus och påeldning av hans vidriga ego.
Jag satt och tittade och gapade större och större för varje replik han levererade. Jag tänkte på allvar att nu har det spårat ur duktigt i hjärnan på den gamle ovärdige julvärden. När som helst hänger han ut den. Det var väl en ren händelse att så inte blev fallet.
Alltså maken till ocharmig gubbfan får man leta efter. Jag bara önskade för allas bästa att någon skulle rasa in i studion med en bultpistol och tvångsförlama honom från öronen och neråt.
Jag ville så gärna att Filip eller Fredrik skulle förklara för sin gäst att det är inte kreddigt att snacka dirty om bystiga mooreblondiner i tjugoårsåldern. Att det blir extra äckligt när man är inne på sämre delen av sjuttioårsåldern och själv har en dotter på arton. Det gjorde de inte. De bara flabbade och hjälper till att återetablera en skön kvinnosyn som luktar femtiotal. Fräscht jobbat.
Om det överexponerade radarparet inte har vett nog att säga det så:
Arne Weise - din tid är förbi. Now, go fug yourself din gamle koppärring!
torsdag, februari 15, 2007
Fuck you and stay
Away!!
Jag brukar vanligtvis inte gnälla på andras bloggar. Tycker att det inte spelar någon roll hur aktiv/inaktiv en blogg är eller hur intressant/ointressant heller för den delen. Så länge den fyller någon form av syfte för dess husse.
Men och det är ett stort MEN, Ostiniefararbloggen som drivs och skrivs av besättningen på ”Götheborg” och som varje dag är ”hot news” på göteborgspostens webbversion gör mig förbannad. Den är så jävla tråkig och så jävla ointressant att jag spyr.
Lägg ner nu, snälla!
Det skulle ju vara så autentiskt. Tror inte att originalversionens besättning höll på att gassa på soldäck, blogga och böga sig med små käcka event hela tiden. Så trött på dem. De tror att de gör nåt bra för att de åker träbåt men det gör de inte. De kostar bara en massa pengar (vilket jag vanligtvis kan flabba åt ifall det är ett privat företag som vulgar sig).
Jag stör mig för övrigt på det där båtprojektet som helhet och har gjort det från början. Ingen frågade mig om jag ville vara med och betala för att en massa slapptaskar ska åka runt och upprepa historien i en lightversion. Jag hade hellre åkt en spänn billigare på spårvagnen.
Visst, det var säkert en kul idé när den kläcktes att de skulle blogga och dela med sig. I två dagar. Frågan är om någon förutom anhöriga orkat läsa skiten efter att de passerat danskt vatten typ.
Det äter på mig att för varenda parkeringsbiljett eller böteslapp för den delen går degen som i en fet satans ikea-pipeline rätt in på båtkontot, för att de ska kunna åka hem igen.
Om de nu verkligen måste hem igen är jag duktigt redo att vädra plånkan för att de ska sluta blogga. Det räcker nu.
En sån där rapport ”Titta på mig, titta på mig - jag mönstar på” och jag tror att jag på allvar kommer försöka att samla in namn för att sätta samman en liten fin delegation på hundratusen pers.
Glöm Kungen, glöm hurrande och glöm ett ”VM-hjältarna-välkomnande”. Vi isåfall se till att de välkomnas med avföringsprojektiler och glåpord.
Det måste finnas en balans – det gör det inte nu
Vilka är med? Hand upp!
Jag brukar vanligtvis inte gnälla på andras bloggar. Tycker att det inte spelar någon roll hur aktiv/inaktiv en blogg är eller hur intressant/ointressant heller för den delen. Så länge den fyller någon form av syfte för dess husse.
Men och det är ett stort MEN, Ostiniefararbloggen som drivs och skrivs av besättningen på ”Götheborg” och som varje dag är ”hot news” på göteborgspostens webbversion gör mig förbannad. Den är så jävla tråkig och så jävla ointressant att jag spyr.
Lägg ner nu, snälla!
Det skulle ju vara så autentiskt. Tror inte att originalversionens besättning höll på att gassa på soldäck, blogga och böga sig med små käcka event hela tiden. Så trött på dem. De tror att de gör nåt bra för att de åker träbåt men det gör de inte. De kostar bara en massa pengar (vilket jag vanligtvis kan flabba åt ifall det är ett privat företag som vulgar sig).
Jag stör mig för övrigt på det där båtprojektet som helhet och har gjort det från början. Ingen frågade mig om jag ville vara med och betala för att en massa slapptaskar ska åka runt och upprepa historien i en lightversion. Jag hade hellre åkt en spänn billigare på spårvagnen.
Visst, det var säkert en kul idé när den kläcktes att de skulle blogga och dela med sig. I två dagar. Frågan är om någon förutom anhöriga orkat läsa skiten efter att de passerat danskt vatten typ.
Det äter på mig att för varenda parkeringsbiljett eller böteslapp för den delen går degen som i en fet satans ikea-pipeline rätt in på båtkontot, för att de ska kunna åka hem igen.
Om de nu verkligen måste hem igen är jag duktigt redo att vädra plånkan för att de ska sluta blogga. Det räcker nu.
En sån där rapport ”Titta på mig, titta på mig - jag mönstar på” och jag tror att jag på allvar kommer försöka att samla in namn för att sätta samman en liten fin delegation på hundratusen pers.
Glöm Kungen, glöm hurrande och glöm ett ”VM-hjältarna-välkomnande”. Vi isåfall se till att de välkomnas med avföringsprojektiler och glåpord.
Det måste finnas en balans – det gör det inte nu
Vilka är med? Hand upp!
Den är nära nu...
Det verkar inte bättre. Vinterkräkis har intagit fortet.
Larmet gick i morse. Två arbetskamrater har gått hem för att roa sig med att göra nummer ett med tvåan etc.
Jag darrar.
Har tvättat händerna 50 ggr, blåst av alla lunchplaner och preppat med att äta hela vitpepparkorn. Nu har jag blåst av mina lunchplaner och ska gå ner till herr donk och förse mig med två kliniska cheeseburgare (yeah right).
Jag håller distans. Hålögt.
Den falska tryggheten hjälper inte som den brukar. Jag är säker på att jag är rökt... så snälla snälla, ge mig ett lindrigt straff.
Larmet gick i morse. Två arbetskamrater har gått hem för att roa sig med att göra nummer ett med tvåan etc.
Jag darrar.
Har tvättat händerna 50 ggr, blåst av alla lunchplaner och preppat med att äta hela vitpepparkorn. Nu har jag blåst av mina lunchplaner och ska gå ner till herr donk och förse mig med två kliniska cheeseburgare (yeah right).
Jag håller distans. Hålögt.
Den falska tryggheten hjälper inte som den brukar. Jag är säker på att jag är rökt... så snälla snälla, ge mig ett lindrigt straff.
onsdag, februari 14, 2007
Belmondo
Där har vi en fräsig kille må jag säga. En som kunde konsten att se sjukt tuff ut. Kanske tuffast av alla.
I lördags körde svt "Godard x 3" och inledde starkt med À bout de souffle. Den fick mig att vilja börja röka - men jag insåg snabbt att det knappast är lönt.
Fatta töntigt att börja röka när man är 30. Bara det är en fet "nono", i neon. Dessutom räcker det knappast att lubba över till seven och köpa ett packe röd Prince och börja suga i sig för att äga stan. Man behöver mer kulor i påsen än så om man säger... Det och en uppsättning sköna 60-talssvidar med hatt och allt.
INGEN kan röka så filmtufft som Jean-Paul gjorde. Aldrig innan, aldrig efter. Punkt.
Integritet och elegans förpackat i jävligt glassigt papper. En stilikon - extra allt - som när han kom i bild med ciggen nonchalant klistrad på sin mycket franska underläpp till och med fick lungcaner att osa sex. J-P Belmondo var vad man brukar ettiketteta som en MÄKTIG jävel.
Ingen kan med framgång försöka sig på ett sådant stilbyte utan att hamna i facket för socialt utvecklingsstörda människor - på studs. Bara Belmondo kunde konsten att röja och bete sig som en praktgris och ändå få folk att stå på kö be om backning.
Det känns lite deppigt när man inser sin totala brist på potential att bli ens i närheten så häftig... Det känns lite bättre när man inser att ingen annan har det heller.
Salut!
tisdag, februari 13, 2007
Pizzakriget
Igår kunde man läsa att det brutit ut ett fullskaligt pizzakrig i skåne. Det står mellan Renato's & Renatos. Mäktigt värre.
Det ena pizzasjappet ligger i Ängelholm, det andra i Helsingborg. Pizzabagar'n i Ängelholm hävdar å det starkaste att han var först med sitt "koncept" men att det nu kommit upp en annan Renato på spelplanen som försöker sno hans idéer och patent. En riktig copycat.
Jag ler när jag läser det. Han är så upprörd. Det är gulligt på nåt vis. Samtidigt får jag en spontan känsla av att vilja läxa upp lipsillen med min handrygg. Brutalt. Vaffan tror han egentligen att hans winande i kvällspress skall väcka för känslor?
Vi snackar om vanlig ohederlig pizzabusiness. Big deal ifall en pizzeria belägen i ett avstånd på cirka en halvtimma i bil rippat ens farligt heta pizzerianamn, "Renato's". Jag menar, en pizzeria har en hyfsat lokal målgrupp. Man får göra sjukt jävla bra pizzor ifall man ska få varenda skånepåg att gå man ur huse och välja Renatos i Helsingborg istället för sin namne i Ängelholm.
Ingen mentalfrisk människa tar sig längre än 300 meter för att köpa sin Capricciosa.
Men inte nog med att Renatos i Helsingborg hade snott det unika och framgångsrika pizzerianamnet. De hade även kapat menyn. Ojojoj... Bängaläpp. Det skulle råda fullskaligt inbördeskrig om varenda degknådare lipade så fort någon använde använde samma pizzanamn som dem. Jag har för mig att jag sett Calzone, Hawaii och Quattro Stagioni mer än en gång. Men jag kan ha fel.
Undrar vilken pizzabagare som egentligen äger patent på den sjukt väletablerade frasen "Det bli tio minooter..." eller kioskvältaren "Stor Cola". För att inte tala om konceptet "pizzasallad". Damn, den som kom på att man kunde hotta upp den färglösa kålsalladen med ett så raffinerat trix som att lägga i små paprikabitar måste rotera i sin grav. Vilket förbannat tjuveri. Det måste vara jordens smutsigaste bransch. Aldrig få man ha nåt ifred liksom.
Min spontana reflektion: Vad beefar idioterna om? De har just tagit position och blivit snabbmatsfräsarnas svar på "sandlådan".
Läs om renatos fejd >>
Det ena pizzasjappet ligger i Ängelholm, det andra i Helsingborg. Pizzabagar'n i Ängelholm hävdar å det starkaste att han var först med sitt "koncept" men att det nu kommit upp en annan Renato på spelplanen som försöker sno hans idéer och patent. En riktig copycat.
Jag ler när jag läser det. Han är så upprörd. Det är gulligt på nåt vis. Samtidigt får jag en spontan känsla av att vilja läxa upp lipsillen med min handrygg. Brutalt. Vaffan tror han egentligen att hans winande i kvällspress skall väcka för känslor?
Vi snackar om vanlig ohederlig pizzabusiness. Big deal ifall en pizzeria belägen i ett avstånd på cirka en halvtimma i bil rippat ens farligt heta pizzerianamn, "Renato's". Jag menar, en pizzeria har en hyfsat lokal målgrupp. Man får göra sjukt jävla bra pizzor ifall man ska få varenda skånepåg att gå man ur huse och välja Renatos i Helsingborg istället för sin namne i Ängelholm.
Ingen mentalfrisk människa tar sig längre än 300 meter för att köpa sin Capricciosa.
Men inte nog med att Renatos i Helsingborg hade snott det unika och framgångsrika pizzerianamnet. De hade även kapat menyn. Ojojoj... Bängaläpp. Det skulle råda fullskaligt inbördeskrig om varenda degknådare lipade så fort någon använde använde samma pizzanamn som dem. Jag har för mig att jag sett Calzone, Hawaii och Quattro Stagioni mer än en gång. Men jag kan ha fel.
Undrar vilken pizzabagare som egentligen äger patent på den sjukt väletablerade frasen "Det bli tio minooter..." eller kioskvältaren "Stor Cola". För att inte tala om konceptet "pizzasallad". Damn, den som kom på att man kunde hotta upp den färglösa kålsalladen med ett så raffinerat trix som att lägga i små paprikabitar måste rotera i sin grav. Vilket förbannat tjuveri. Det måste vara jordens smutsigaste bransch. Aldrig få man ha nåt ifred liksom.
Min spontana reflektion: Vad beefar idioterna om? De har just tagit position och blivit snabbmatsfräsarnas svar på "sandlådan".
Läs om renatos fejd >>
måndag, februari 12, 2007
Natti natti Netto
Med sunt förnuft håller vi dansken på knä.
Ica har äntligen tagit sitt ansvar och säljer av sitt innehav i den danska (mat)varukedjan Netto och trycker tillbaka dem från Mälardalen. Grattis Stockholm får man väl passa på att säga. Hoppas det blir vår tur (i gbg) att fira snart.
Det ryktas att Nettoanställda i stockholmsområdet varit fyndiga och låtit trycka upp tischor med "Don't worry, Vi will be back" (efterblivet). Det vill jag salutera med en liten hälsning: Inte om vi får bestämma!!
Netto är som en cykel med raspande kedjeskydd och punka, som ett par fötter med liktornar eftrer en svettig dag i skor eller som den där kusinen man aldrig bjuder på sitt kalas. Gött att de pressas tillbaks till skåne med omnejd. Där frodas de istället har jag förstått... men där kan de ju härja bäst de vill tycker jag.
Bön är hörd och det tackar jag för.
Läs mer >>
Ica har äntligen tagit sitt ansvar och säljer av sitt innehav i den danska (mat)varukedjan Netto och trycker tillbaka dem från Mälardalen. Grattis Stockholm får man väl passa på att säga. Hoppas det blir vår tur (i gbg) att fira snart.
Det ryktas att Nettoanställda i stockholmsområdet varit fyndiga och låtit trycka upp tischor med "Don't worry, Vi will be back" (efterblivet). Det vill jag salutera med en liten hälsning: Inte om vi får bestämma!!
Netto är som en cykel med raspande kedjeskydd och punka, som ett par fötter med liktornar eftrer en svettig dag i skor eller som den där kusinen man aldrig bjuder på sitt kalas. Gött att de pressas tillbaks till skåne med omnejd. Där frodas de istället har jag förstått... men där kan de ju härja bäst de vill tycker jag.
Bön är hörd och det tackar jag för.
Läs mer >>
lördag, februari 10, 2007
Lock up your daughter...
...kill your son, when "shitfest" is coming to town.
Hörde att nya modellen av vinterkräkis kommit nu. Tack för det. Nu börjar en lång period av massiv ångest och misstänksamhet för mig. Kan inte slappna av. Särskilt mycket misstro riktar jag till människor som hanterar livsmedel.
Tidningarna berättar generöst om hur sjukhus får stänga och att "årets" är extra aggresivt. Smittar via luft tillochmed. Grattis alla som ska flyga. Snacka om rysk roulette. Jag har ju en dotter på dagis vilket bara det är som att TIGGA om att få bajsa löst under vinterhalvåret. Jägarns vad nojjig jag känner mig nu.
Varje gång det larmas om vinterkräksjukan fryser jag. Sedan kan jag inte tänka på nåt annat. Jag äcklas av kontakten med andra människor och tvättar händerna hundratals gånger om dagen. Jag har känningar i magen precis hela tiden och känner skepsis gentemot alla. Det tär.
Frågan är hur man kan lura de små bakterieasen. Går det ens eller är det inte lönt att kämpa emot?
Jaja, det är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Det brukar ju gå så jävla bra. Mitt turschema är inte så generöst med utdelning om man säger så.
Hörde att nya modellen av vinterkräkis kommit nu. Tack för det. Nu börjar en lång period av massiv ångest och misstänksamhet för mig. Kan inte slappna av. Särskilt mycket misstro riktar jag till människor som hanterar livsmedel.
Tidningarna berättar generöst om hur sjukhus får stänga och att "årets" är extra aggresivt. Smittar via luft tillochmed. Grattis alla som ska flyga. Snacka om rysk roulette. Jag har ju en dotter på dagis vilket bara det är som att TIGGA om att få bajsa löst under vinterhalvåret. Jägarns vad nojjig jag känner mig nu.
Varje gång det larmas om vinterkräksjukan fryser jag. Sedan kan jag inte tänka på nåt annat. Jag äcklas av kontakten med andra människor och tvättar händerna hundratals gånger om dagen. Jag har känningar i magen precis hela tiden och känner skepsis gentemot alla. Det tär.
Frågan är hur man kan lura de små bakterieasen. Går det ens eller är det inte lönt att kämpa emot?
Jaja, det är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa. Det brukar ju gå så jävla bra. Mitt turschema är inte så generöst med utdelning om man säger så.
onsdag, februari 07, 2007
Lika som bär
Tidigare idag var jag förbi Göteborgs tingsrätt för att regga ett dokument.Utanför en av rättegångssalarna satt ett knippe snutar och drack kaffe. De väntade på någon. Vi hade sett en piketbil utanför så min kollega och vän R som var med spanade vaket på dagens happenings som satt uppsatt vid entrén. Det var häktningsförhandling med en herr Gregory Defoe (så jävla hårt namn) som tydligen förlustat sig med lite narkotikabrott, misshandel och våld mot tjänsteman.
När vi var påväg ut mötte vi killen i fråga. Det var som vi misstänkte ingen duvunge direkt. Grabben kom glidande i ett par feta seriemördarglajjor. Bara det såg stört ut. Jag och R enades om att han var en nästan identisk kopia av en kille jag använt för att illustrera frisyren Badboyhockey på mitt första webbprojekt Hockeyfrossa (se bilden). Vi rös av hans farliga aura.
Det var knappast första gången. Det kunde man se. Killen hade inte ens bemödat sig med att dressa upp. Han kom ledigt gående iklädd häktets snyggt urtvättade blå mysdress fast kortbyxemodellen. Fan, undrar om det inte till och med var flip-flops han hade på fötterna.
Gregory såg bister ut. Samtidigt blasé. Han hade frugan lydigt vid sin sida, på lagom distans såklart. En rutingrej. Det kunde man tydligt se.
Vi diskuterade och kom fram till att det knappast var greggans första volta. Det som skulle avverkas idag var troligen bara nån lite "add-on" på hans befintliga sittning.
Jag försökte få R att fläka upp sin mobilkamera och knäppa en bild. Han svarade att jag var sjuk i huvudet. Att det var en rubbad sak att ens föreslå. Istället tittade vi förtjust på när han i förväg gick med snutkopplet efter sig till bilen. Det var knappast första gången de träffades. Han verkade äga en stor portion kredd hos farbror blå. De verkade vara bundisar nästan. Väldigt udda.
Hur som helst var det fränt att se en fet crime boss på nära håll och diskuterade om vi kanske skulle beställa med lite Take Away Nudlar nån dag och ta en krim-lunch.
Zonkad rubbe
I morse på vagnen fastnade min blick på en rubrik i metro: "Faderskapstest friar mängder av misstänkta fäder".
Så jävla dumt. Luktar lite kvällspress Metro.
Uppskärpning basta!
Så jävla dumt. Luktar lite kvällspress Metro.
Uppskärpning basta!
tisdag, februari 06, 2007
Outsiders
Kollade på femmans egen missfostercirkus igår.
Programmet Outsiders kallas internt för "dokumentärserie om människor med annorunda livsstilar". No shit. Sanningen är att det är ett förtäckt frosseri i koncentrerat vansinne. Det är inte ens kul. Igår hette det rafflande nog "Kärlekens slavar" och handlade om olika personer som får det att kittla till i brallan av att dominera eller bli dominerade i olika former. Läckert.
Människorna som var med och outtade sina mest störda sidor tog någon form av pris. Helt klart.
Jag höll på att fixa mat när jag hörde speakerrösten föklara att det här minsann är Ola, 61 och han rådiggar sin hobby - att vara slav. Det lät så muppigt att jag höll på att svälja tungan. Jag var tvungen att avbryta allt jag höll på med för att sätta mig och glo med öppen mun på dårarna. Sånt vill man ju inte missa liksom.
Jag förväntade mig det värsta. Jag förväntade mig lack och läder, oxpiskor, kedjor, gagballs, nitar och en masssa annan vriden skit, men det blev fanimej ännu värre. Man tror ju att sånt här ska utspela sig i nån otäck fuktig källarlokal med burar och stupstock dessutom. Icke.
På bilden ser man en riktigt svennig gubbjävel. Han bär chinos, keps och en rygga när han anländer till sin härskarinna. Damen i fråga är en något butchig men löjligt vanlig radhusmadame med en grov motbjudande Mölndalsdialekt och ett typexempel på standard 1A-hem. Inte en endaste bring-out-the gimp-vibb.
Väl inne kopplar hon på honom ett läderhalsband och jag tänkte att shit, nu bryter helvetet lös, denna gubben kommer få så mycket pisk va. Men det enda som händer är att kärringen drar en muntlig todolista, förklarar att hon vill ha disken gjord, golven dammsugna och hyllorna dammade. Gubben svarar hela tiden med debilt röstläge att det ska han göra och upprepar "my lady" otaliga gånger i varenda replik. Jag blev förbannad bara av att höra hur efterblivet inläst det lät.
När gubben stod och diskade satt kärringen och läste veckotidningar i ett annat rum. Efter en stund kom hon och kollade status. Gnällde lite misssnöjt men inte på långa vägar så misssnöjt att det skulle vankas prygel. Nej då. När gubbjävlen storstädat i vad jag upplever som timtal så "råkar" han dabba sig och tappar ut en skål med ultratacky prydnadskörsbär.
Då förklarar tanten strävt och ungefär lika inlevelsefullt som man kan tänka sig att det skulle låta ifall migrationsverksanställda satte upp en Shakespearepjäs att nu blir det bestraffning. Det kan inte bli tal om nåt annat. Vår flanellskjortebeklädda vän får dra ner brallorna och ta emot några lösa rapp med ridpiskan. Thats it. Klimax.
Jag satt som förstelnad i chock. För att det var så obegripligt dumt alltihop. Dumt dumt, dumt...
Jag menar vad var dealen egentligen? Gubben kom dit och ville bli förnedrad, hunsad och nertryckt men vad får han. Han får städa diska och feja i timmar och när han precis ska till att få skörda frukten av sitt slit, få duktigt mycket bonk. Ja då får han ett par lösa rapp som tack och sedan är det baj-baj för den gången.
Fy vad snopet, tänkte jag.
Bortsett från de där löjliga stjärtsnärtarna och en väldigt underlig dialog såg deras kväll inte mycker annorlunda ut än hur jag misstänker att det ser ut hos minst en miljon medelålders par runtom i landet. Varje kväll.
Ska man hålla på med sån fetishskit kan man väl åtminstone göra det på riktigt kan jag tycka. Det här var bara för deppigt.
Programmet Outsiders kallas internt för "dokumentärserie om människor med annorunda livsstilar". No shit. Sanningen är att det är ett förtäckt frosseri i koncentrerat vansinne. Det är inte ens kul. Igår hette det rafflande nog "Kärlekens slavar" och handlade om olika personer som får det att kittla till i brallan av att dominera eller bli dominerade i olika former. Läckert.
Människorna som var med och outtade sina mest störda sidor tog någon form av pris. Helt klart.
Jag höll på att fixa mat när jag hörde speakerrösten föklara att det här minsann är Ola, 61 och han rådiggar sin hobby - att vara slav. Det lät så muppigt att jag höll på att svälja tungan. Jag var tvungen att avbryta allt jag höll på med för att sätta mig och glo med öppen mun på dårarna. Sånt vill man ju inte missa liksom.
Jag förväntade mig det värsta. Jag förväntade mig lack och läder, oxpiskor, kedjor, gagballs, nitar och en masssa annan vriden skit, men det blev fanimej ännu värre. Man tror ju att sånt här ska utspela sig i nån otäck fuktig källarlokal med burar och stupstock dessutom. Icke.
På bilden ser man en riktigt svennig gubbjävel. Han bär chinos, keps och en rygga när han anländer till sin härskarinna. Damen i fråga är en något butchig men löjligt vanlig radhusmadame med en grov motbjudande Mölndalsdialekt och ett typexempel på standard 1A-hem. Inte en endaste bring-out-the gimp-vibb.
Väl inne kopplar hon på honom ett läderhalsband och jag tänkte att shit, nu bryter helvetet lös, denna gubben kommer få så mycket pisk va. Men det enda som händer är att kärringen drar en muntlig todolista, förklarar att hon vill ha disken gjord, golven dammsugna och hyllorna dammade. Gubben svarar hela tiden med debilt röstläge att det ska han göra och upprepar "my lady" otaliga gånger i varenda replik. Jag blev förbannad bara av att höra hur efterblivet inläst det lät.
När gubben stod och diskade satt kärringen och läste veckotidningar i ett annat rum. Efter en stund kom hon och kollade status. Gnällde lite misssnöjt men inte på långa vägar så misssnöjt att det skulle vankas prygel. Nej då. När gubbjävlen storstädat i vad jag upplever som timtal så "råkar" han dabba sig och tappar ut en skål med ultratacky prydnadskörsbär.
Då förklarar tanten strävt och ungefär lika inlevelsefullt som man kan tänka sig att det skulle låta ifall migrationsverksanställda satte upp en Shakespearepjäs att nu blir det bestraffning. Det kan inte bli tal om nåt annat. Vår flanellskjortebeklädda vän får dra ner brallorna och ta emot några lösa rapp med ridpiskan. Thats it. Klimax.
Jag satt som förstelnad i chock. För att det var så obegripligt dumt alltihop. Dumt dumt, dumt...
Jag menar vad var dealen egentligen? Gubben kom dit och ville bli förnedrad, hunsad och nertryckt men vad får han. Han får städa diska och feja i timmar och när han precis ska till att få skörda frukten av sitt slit, få duktigt mycket bonk. Ja då får han ett par lösa rapp som tack och sedan är det baj-baj för den gången.
Fy vad snopet, tänkte jag.
Bortsett från de där löjliga stjärtsnärtarna och en väldigt underlig dialog såg deras kväll inte mycker annorlunda ut än hur jag misstänker att det ser ut hos minst en miljon medelålders par runtom i landet. Varje kväll.
Ska man hålla på med sån fetishskit kan man väl åtminstone göra det på riktigt kan jag tycka. Det här var bara för deppigt.
måndag, februari 05, 2007
Prischock
Larm. Bojkotta Time på stigbergstorget. Nu!
Igår när jag anlände per fot för att lösa in några av de tokens jag fick efter att ha skrivit och winat för Ben & Jerrys så drabbades jag av en smärre chock.
Där står jag och rotar girigt i frysboxen. Hade räknat ut att eftersom de tidigare tagit 32kr (stans i särklass billigaste pris på B&J) så skulle jag maximera genom att lösa in två av mina värdecheckar á 50 bagare och på så sätt få tre paket istället för ett per check.
Deras utbud är snudd på löjligt bra. De hade alla smaker utom The Vermonster och New York super fudge…
Så kommer jag till kassan och lastar upp, varpå tanten säger att det blir 147 kronor. Det visar sig att de kör den klassiska skolgårdslangarmetoden. De har hookat upp en hel jävla stadsdel på knarkglass och lyckats snärja oss i pundakoppel för att över en natt höja priset med en dryg tjuga.
Om inte det är ocker så vet inte jag. Det finns säkert nåt avsnitt i bibeln som talar om hur sånt svineri bör och skall hämnas. As!
I alla fall gick jag in på hemköp och surhandlade tre byttor ur deras smala B&J-sortiment. Lite som när en röksugen brajare inte får tag i det där heta marockanska och biodynamiskt odlade örtpåsen utan får nöja sig med finskt garderobsodlat kan man tänka.
Men det fick duga. Rätt bra med.
Ialla fall. Fuck "Time" Stigbergstorget - Big Time!
Igår när jag anlände per fot för att lösa in några av de tokens jag fick efter att ha skrivit och winat för Ben & Jerrys så drabbades jag av en smärre chock.
Där står jag och rotar girigt i frysboxen. Hade räknat ut att eftersom de tidigare tagit 32kr (stans i särklass billigaste pris på B&J) så skulle jag maximera genom att lösa in två av mina värdecheckar á 50 bagare och på så sätt få tre paket istället för ett per check.
Deras utbud är snudd på löjligt bra. De hade alla smaker utom The Vermonster och New York super fudge…
Så kommer jag till kassan och lastar upp, varpå tanten säger att det blir 147 kronor. Det visar sig att de kör den klassiska skolgårdslangarmetoden. De har hookat upp en hel jävla stadsdel på knarkglass och lyckats snärja oss i pundakoppel för att över en natt höja priset med en dryg tjuga.
Om inte det är ocker så vet inte jag. Det finns säkert nåt avsnitt i bibeln som talar om hur sånt svineri bör och skall hämnas. As!
I alla fall gick jag in på hemköp och surhandlade tre byttor ur deras smala B&J-sortiment. Lite som när en röksugen brajare inte får tag i det där heta marockanska och biodynamiskt odlade örtpåsen utan får nöja sig med finskt garderobsodlat kan man tänka.
Men det fick duga. Rätt bra med.
Ialla fall. Fuck "Time" Stigbergstorget - Big Time!
lördag, februari 03, 2007
När får man bli man?
Nu har de hänt igen. Jag och en kompis kom gående över brunnsparken när en käck gallupdåre steppar upp och tilltalar oss med ett tillgjort jovialt: "Tjenna grabbar".
GRABBAR?!
Ursäkta mig men jag klär mig inte i Marwin-hoddie och kör inte Zündapp heller för den delen. Kan ni låta mig få vara man tack. Inte det. Nähädå!
Det har hänt förr och det händer igen och igen och...
Hur kommer det sig egentligen? Varför är det ok att helt ohämmat omyndigförklara två killar på trettio plus och tala till oss som om våra största problem är acne- och svendomsrelaterade.
Jag har funderat en del och har kommit fram till att det måste bero på att vi, eller iallafall jag, utstrålar en smärre identitetshärdsmälta. Jag känner mig inte som en "man" och det märks. Frågan är när jag kommer bli bekväm med att titulera mig själv som man. Eller, om det kommer ske överhuvudtaget kanske är en mer korrekt frågeställning.
När jag blev padre för ett par år sedan trodde jag att nu är det klappat och klart. Jag hade sökt utträde ur unga pojkars fackförening och Juniorette var min ticket, trodde jag. Men icke. Känslan av att inte fylla ut kostymen fanns där ändå. Minst lika stark som förut. Snudd på ännu värre.
Jag vet inte vad det är egentligen. Jag har för i helvete varit trenolla i flera månader nu. När jag var halva min nuvarande ålder låg trettio i gränslandet till att vara farligt nära "pensio" [panscho]. Så nog fan räknade jag med att vara man vid det här laget.
Problemet är att jag inte känner mig som en pojkvasker heller. Jag har hamnat i ett otäckt ingenmanslandsprial. Jag är inte välkommen någonstans. En fredlös halvfigur, förskjuten ur alla läger.
När får man bli man egentligen?
*Update: Så nu har jag satt dit ett frågetecken herr språkpolizei-grammatikbesserwisser-elguapo. skönt va? ;) *
GRABBAR?!
Ursäkta mig men jag klär mig inte i Marwin-hoddie och kör inte Zündapp heller för den delen. Kan ni låta mig få vara man tack. Inte det. Nähädå!
Det har hänt förr och det händer igen och igen och...
Hur kommer det sig egentligen? Varför är det ok att helt ohämmat omyndigförklara två killar på trettio plus och tala till oss som om våra största problem är acne- och svendomsrelaterade.
Jag har funderat en del och har kommit fram till att det måste bero på att vi, eller iallafall jag, utstrålar en smärre identitetshärdsmälta. Jag känner mig inte som en "man" och det märks. Frågan är när jag kommer bli bekväm med att titulera mig själv som man. Eller, om det kommer ske överhuvudtaget kanske är en mer korrekt frågeställning.
När jag blev padre för ett par år sedan trodde jag att nu är det klappat och klart. Jag hade sökt utträde ur unga pojkars fackförening och Juniorette var min ticket, trodde jag. Men icke. Känslan av att inte fylla ut kostymen fanns där ändå. Minst lika stark som förut. Snudd på ännu värre.
Jag vet inte vad det är egentligen. Jag har för i helvete varit trenolla i flera månader nu. När jag var halva min nuvarande ålder låg trettio i gränslandet till att vara farligt nära "pensio" [panscho]. Så nog fan räknade jag med att vara man vid det här laget.
Problemet är att jag inte känner mig som en pojkvasker heller. Jag har hamnat i ett otäckt ingenmanslandsprial. Jag är inte välkommen någonstans. En fredlös halvfigur, förskjuten ur alla läger.
När får man bli man egentligen?
*Update: Så nu har jag satt dit ett frågetecken herr språkpolizei-grammatikbesserwisser-elguapo. skönt va? ;) *
fredag, februari 02, 2007
Människor
Jag gillar inte människor. Vi är sjukt överskattade. Fy fan!
Klockan ringde 04.45 och det var plötsligt dags att stiga upp och börja ta mig till tåget.
Alltså, tidig morgon är min ultimata nemesis och har alltid varit – kommer alltid vara. Jag har många gånger kastat en bön till döden att ta mig, innan morgonen gör det. Så att gå upp 04.45 gör mig inte direkt munter om man säger så.
Jag hamnade mittemot en kvinna 50-taggsklassen. Hon var lång och sträckte ohämmat ut sina ben så att jag fick placera mina ben i en något onaturlig ställning för att undvika en fysisk kontakt vilket skulle kännas en smula för intim för att hålla sig avslappnad. Jag hatar att sitta obekvämt. I synnerhet när hela tanken med min tilldelade plats var just komfort.
Kvinnan såg ut som en något köttigare version av Mona Sahlin, piffigt upphottad med slingor. Det tog fram Per Gessle i henne. Jag tittade mot henne, tyst, ogillande. Finskt.
Kärringen triggade mina nerver genom att oavbrutet sitta och mecka med allt blingbling hon pimpat sina händer med. Som en jävligt pundig narkoman.
Kvinnan hade en finstickad turkosaktig polokreation och under armarna tittade ett par svettfläckar fram piggt. Jag rös. Försökte lätta upp mitt inre mörker med att föreställa mig henne i en intim situation med någon. Kanske den smale IT-konsulten med hängörhänge tvärs över gången. Jag frös.
När bistrovagnen med frulle passerat åt hon hungrigt sin ägg- och kaviarmackan och vände varenda tugga med öppen mun. Var tvungen att blunda för att inte kaskadvomera över hela stället. Jag ville slänga mig över nödbromsen och sparka ut åbäket genom fönstret men lät bli.
Jag satte mig på snedden och riktade blicken bortom min ”bordskamrat”. Då fastnade istället blicken på en man som jag tippar var exakt 49 år gammal. Det som fick mig att hajja till var att han bar solbrillor. Klockan 0600 på morgonen i övergången från januari till februari. Jag kände att jag blev sur. Han hade ingen rätt att göra så.
Det är så påfrestande med medelålders män som solat upp en skön läderhud, klär sig i club blazer, uppknäppt skjorta och dieseljeans. Han satt ledigt nedsjunken i sitt säte och försökte anspela på titeln ”King of kool”. En utesäljare med rockstjärnedrömmar.
Hade jag varit tuff och hård hade jag frontat honom. Gått fram och tagit honom i kragen som den konferensknullare han är och sagt honom ett och annat. Men sån är inte jag. Jag är en klassisk knyta-näven-i-fickan-kille. Det enda som brusade upp var min hjärtfrekvens.
Jag bytte plats och satte mig bredvid min nyvakna kollega istället. Peace of mind – trodde jag. Jag försökte fokusera på en arbetsuppgift. Lätt när en tjock farbror sitter med öppen mun på andra sidan gången och snarkar som om någon monterat in en kazoo i bihålorna på honom.
Jag kände att mitt människoförakt antog helt nya proportioner.
Det finns några exemplar som är fina. Dem älskar jag. Men ärligt talat. Så förbannat bra är vi inte. Vi vill gärna tro det men sanningen är nog att vi snarare är en ful-beta av nåt ganska ogenomtänkt skit… En pitch som inte riktigt gick hem.
Klockan ringde 04.45 och det var plötsligt dags att stiga upp och börja ta mig till tåget.
Alltså, tidig morgon är min ultimata nemesis och har alltid varit – kommer alltid vara. Jag har många gånger kastat en bön till döden att ta mig, innan morgonen gör det. Så att gå upp 04.45 gör mig inte direkt munter om man säger så.
Jag hamnade mittemot en kvinna 50-taggsklassen. Hon var lång och sträckte ohämmat ut sina ben så att jag fick placera mina ben i en något onaturlig ställning för att undvika en fysisk kontakt vilket skulle kännas en smula för intim för att hålla sig avslappnad. Jag hatar att sitta obekvämt. I synnerhet när hela tanken med min tilldelade plats var just komfort.
Kvinnan såg ut som en något köttigare version av Mona Sahlin, piffigt upphottad med slingor. Det tog fram Per Gessle i henne. Jag tittade mot henne, tyst, ogillande. Finskt.
Kärringen triggade mina nerver genom att oavbrutet sitta och mecka med allt blingbling hon pimpat sina händer med. Som en jävligt pundig narkoman.
Kvinnan hade en finstickad turkosaktig polokreation och under armarna tittade ett par svettfläckar fram piggt. Jag rös. Försökte lätta upp mitt inre mörker med att föreställa mig henne i en intim situation med någon. Kanske den smale IT-konsulten med hängörhänge tvärs över gången. Jag frös.
När bistrovagnen med frulle passerat åt hon hungrigt sin ägg- och kaviarmackan och vände varenda tugga med öppen mun. Var tvungen att blunda för att inte kaskadvomera över hela stället. Jag ville slänga mig över nödbromsen och sparka ut åbäket genom fönstret men lät bli.
Jag satte mig på snedden och riktade blicken bortom min ”bordskamrat”. Då fastnade istället blicken på en man som jag tippar var exakt 49 år gammal. Det som fick mig att hajja till var att han bar solbrillor. Klockan 0600 på morgonen i övergången från januari till februari. Jag kände att jag blev sur. Han hade ingen rätt att göra så.
Det är så påfrestande med medelålders män som solat upp en skön läderhud, klär sig i club blazer, uppknäppt skjorta och dieseljeans. Han satt ledigt nedsjunken i sitt säte och försökte anspela på titeln ”King of kool”. En utesäljare med rockstjärnedrömmar.
Hade jag varit tuff och hård hade jag frontat honom. Gått fram och tagit honom i kragen som den konferensknullare han är och sagt honom ett och annat. Men sån är inte jag. Jag är en klassisk knyta-näven-i-fickan-kille. Det enda som brusade upp var min hjärtfrekvens.
Jag bytte plats och satte mig bredvid min nyvakna kollega istället. Peace of mind – trodde jag. Jag försökte fokusera på en arbetsuppgift. Lätt när en tjock farbror sitter med öppen mun på andra sidan gången och snarkar som om någon monterat in en kazoo i bihålorna på honom.
Jag kände att mitt människoförakt antog helt nya proportioner.
Det finns några exemplar som är fina. Dem älskar jag. Men ärligt talat. Så förbannat bra är vi inte. Vi vill gärna tro det men sanningen är nog att vi snarare är en ful-beta av nåt ganska ogenomtänkt skit… En pitch som inte riktigt gick hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)