Mikael vs. Kroppen

Det finns ingen som har svikit mig så mycket som min kropp. Den tar varenda chans den får. Sedan jag passerade 30-strecket kommer jag nästan dagligen på den med att planera och utföra hatbrott mot mig. Men jag förlåter den gång på gång. Hittar en ursäkt. Han brukar inte göra så. Det var mitt eget fel. Det var bara för att jag... osv. Jag lever i ett sjukt misshandelsförhållande där min kropp är den som slår. Men nu är det slut på min passiva underkastelse. Nu är ställer jag hårt mot hårt.

Jag har sprungit ett tag nu. Det har gått sådär. Men jag ger mig inte, och igår sprang jag min bästa tid på 9 km hittills. Jag hörde nästan hur mina fläsceller skrek av skräck. Men jag visade ingen pardon. När jag kom hem toppade jag med att betala min plats på varvet nästa år. Nu kommer vi inte undan någon av oss.

Ha!

Där fick han allt så han teg; den gamla kroppfan.

Vi ses i slottskogen kroppjävel. Kom obeväpnad.

"En go gäng" #3

Män på dejt.



Tipstack: joe nice

Bekännelsen

Hej kära läsare!

Jag har en liten bekännelse att göra. Anledningen till att kvalitén har varit lite sisådär här ett tag är för att jag har varit otrogen mot er under en liten tid. Hållt på och jamsa mig med en annan blogg under ett annat namn. Varit lite småhemlig sådär.

Den heter i alla fall Busmejl.se och det är jag som är Kaj.

Busmejl.se går ut på att en fiktiv karaktär vid namn Kaj svarar på blocketannonser. Ganska snart i konversationen visar det sig att han är en idiot. En Jobbig jävel. Kaj kan vara dryg, arrogant, trög, dum eller bara allmänt konstig. Allt för att väcka reaktioner hos annonsören. Det jag snabbt upptäckte vara att det är svårt att väcka ilska hos den man mailar med. Det verkar inte riktigt ligga i det svenska psyket. Men det är festligt när det händer.

Jag vet inte hur många av er som har sett den, vad ni tycker om den och hur många som listat ut att det var jag. Jag vet att Mymlan snabbt hade luskat ut det hele och spekulerade via Twitter. Men spekulationerna dog ut innan det hann bli ett rykte, vilket var väldigt skönt.

Men nu har det gått ett tag och det ligger enorma mängder energi och tid bakom bloggen och jag skulle verkligen vilja att den spreds. Precis som i alla mina tidigare nät-projekt finns det ingen ekonomisk vinning bakom. Den enda drivkraften är all uppskattning jag får i form av läsare och glada (och arga) tillrop.

Därför skulle jag verkligen vilja be er om en sak. Om ni kollar in Busmejl.se och tycker att den är rolig. Snälla skriv nåt fint om den på era bloggar, länka, dela på den gamla ansiktsboken, twitter eller berätta för någon över lunchen. Det skulle vara väldigt häftigt om alla ni (oavsett hur stora eller små bloggar ni har) kan hjälpa mig att sprida den och göra den större. Det är inte säkert att kvalitén håller för det men jag tror det och tycker det kan vara värt ett försök.

Jag vet att det är jobbigt när någon ber om att bli länkad. Därför är det också jobbigt att be om hjälp med det. Men jag ser det som att jag aldrig har bett om mer än ett klick, så om det är någon gång ni känner att det skulle vara kul att hjälpa mig är det nu. För jag behöver det. Men. Jag vill bara att ni gör det om ni tycker att den är rolig på riktigt.

Ett högtstående vardagligt men ack så irriterande stressmoment

Det här med barnfilm på köpe-dvd. En så briljant livräddare det kan vara, eller skulle kunna vara, kanske man ska säga. Jag tillhör den förkastliga föräldraskaran som utan särskilt smutsigt samvete gärna tar till en quickfix i form av dreamworksnarkotika för att hålla barnens nöjdhetsindex på plus när jag behöver ägna mig åt någon hushållssyssla och/eller bara vill ha lite sinnesfrid. Det fungerar ju perfekt. Som ett slags logistiskt glidmedel.

Det är bara en grej som är så sjukt enerverande att det nästan utlöser en dubbelakut hjärnblödning. Alla jävla trailers och språkvalsskärmar och annat fyle som de jävla filmbolagsasen passar på att pressa in. Det tar ju en satans jävla halvtimma att knäppa på Shrek 3, Dumma mig eller valfri annan titel. Det får mig att vända mig mot hela konceptet köpe-dvd och istället börja sukta efter "nerhyrda" divx-kopior där man slipper allt förbannat hassel och meck.

Hörde ni det köpe-dvd-branschen. Ni är döda för mig nu.

Pondus

Idag har vi varit ute och njutit av hösten. Vi tog en promenad från Majorna till Götaplatsen, gick på konsthallen och sedan tillbaka. När vi passerade Haga satt det på både dit- och hemvägen en man i sextioårsåldern utanför Café Jakob och såg avslappnat livsfarlig ut. Jag har sett honom många gånger innan. Han var (är?) stammis på Cigarren. Han ser rå ut. Alltid barsk. Han är ganska stor, har bakåtslickat hår och en stor och svulstig mustasch parkerad på överläppen. Lite lik Bukowski.

Idag hade han på sig en Adidasdress i mörkgrått och neongrönt. Ärmarna på tröjan hade han korvat upp i armvecken och på händerna hade han tajta skinnhandskar. Mitt minne vill gärna skapa en grov guldkedja runt hans hals men det är inte säkert att han hade det. Mysdress, mc-gängs-glaJjor och mördarhandskar, det hade han i alla fall, och han påminde väldigt mycket om Clay i SoA. Bara en sån sak.

Jag ville instinktivt slita fram kameran och fota honom, men vågade inte riskera att "råka ut för" en permanent kroppsförlamning så jag glodde bara. Han tittade tillbaka. Bistert. Josefine sa att det såg ut som att han skulle kunna bita av mig ansiktet om han fick lust. Min hjärna skapade en väldigt otäck inre bild av det scenariot. Det var ungefär det sista jag ville. Att få honom på det humöret. Så kameran fick stanna i väskan.

Det krävs rätt mycket pondus för att, helt utan ironi, bära upp en sådan outfit i det offentliga rummet. Utan att behöva bli hånad och utskrattad. Jag skulle göra vad som helst för att besitta sån pondus.

"En go gäng" #2

Melongänget



Bilden hittad hos: Johanna

Sons of Anarchy-koma

Jag måste erkänna att det var ganska motvilligt jag började titta på SoA. Spontant gillade jag konceptet men kände ändå någonstans att hur jävla bra kan det egentligen bli. Mc-busar och deras egna lilla samhällssyn. Då gillar jag ändå nischat våld (tex fängelsevåld).

Några avsnitt senare sitter vi där vid frukostbordet och diskuterar på fullaste allvar vilken karaktär vi skulle vara om vi var med i serien. Josefine claimade snabbt Tara, den undersköna och godhjärtade läkaren, med ena foten djupt begravd i den oheliga mc-pakten och den andra varsamt parkerad i Moder Theresas stolgång. Det kunde jag gå med på om jag fick vara Jax. Alla vill väl vara Jax. Det fick jag inte. Då ville jag åtminstone få vara Tig. Men det fick jag inte heller. Jag kände hur stämningen blev ansträngd i rummet. Opie kändes inte rätt. Bobby ser ut som en blandning mellan Hagrid i Harry Potter och en tant som sålt sin motionscykel för 30 år sedan. Clay ser bokstavligt talat ut som en apa och Juice... nä, jag pallar fan inte tanken på hans MMA-frippa.

Kvar var egentligen bara Piney, en gammal gubbfan med Kol och Half-sack (förvisso sympatisk kille och en jävel på att slåss men) med bara en pungkula. Och inte för att det är nåt fel med det men jag vill helst inte vara en kille med en pungkula. Dessutom bara prospect. Jag vill vara fullvärdig.

Då slänger hon ur sig det. Gemma. Hon tycker att jag är mest lik Gemma. Det blev tyst i köket. Jag dukade av och sedan gick jag surt till jobbet. Gemma!? Al Bundys gamla hagga. Så jävla typiskt Josefine att roffa åt sig en bra karaktär snabbt, få OK på det, och sedan med sin luriga list göra mig till en klimakterietant. Jag kände stark irritation och när jag kom hem försökte jag desperat reclaima Tara och ändra till meth-horan som är den biologiska modern till Jax lille son. Men Josefine fintade mig och frågade retoriskt om jag verkligen ville gå den vägen. Det ville jag inte. Jag satt i en jävla rävsax... Skitsamma tänkte jag. Hon är ju rätt tuff ändå. Gemma. Josefine flinade förtjust.

Men nu, halvvägs in i tredje säsongen är det jag som skrattar. För Gemma är en bit hårdnackad tuffing av sällan skådat slag. Lojal, orubblig och kanske den hårdaste av dem alla. Haha... Jag är fan Gemma. Hör ni det! Mucka med Gemma och jag lovar er ett sort fett lass medeltid.

Det här med Twitter

Jag har skaffat... eller ja, jag har ju haft det väldigt länge men inte använt det. Tänkte jag ska testa det lite. von_andersson var namnet. Lägg till mig om ni vill.

Appropå det så twittrade Josefine lite tufft om att hon ville jag skulle jobba klart igår, så att vi kunde se klart tredje säsongen av Sons of Anarchy. När jag kom upp hade hon ställt fram och förberett datorn. Med "Ensam mamma söker"... 

"En go gäng" #1

 

Old school-killar

Fredagstema: "En go gäng"

Idag mina vänner lanserar jag ett nytt fräscht inslag som kommer gå under parollen "En go gäng". Vad då undrar ni? Inga konstigheter, säger jag.

Det hela går ut på att publicera en bilder på goa gäng helt enkelt. Bara så. Väl mött.

Ge mig fängelsevåld. Nu.

Jag är ruggigt sugen på fängelsevåld. På film alltså. Det är en sådan dag helt enkelt. Har alltid älskat den miljön. Spelet. De oskrivna lagarna och den alltid överhängande faran. Jag är en sucker för fängelsefilm helt enkelt. Men jag har inte lust att se om en rulle jag redan sett utan behöver en ny fix. Gammal som ny produktion.

Här är de fängelsefilmer jag på rak arm kommer på att jag sett:

Blood In, Blood Out
The Shawshank Redemption
The Green Mile
Escape from Alcatraz
Cellblock 7
Dead Man Walking
Midnight Express
Animal Factory
Papillon
Bad boys (1983)
Murder in the first
Attica
Lock up
An innocent man
Fortress
Das Experiment

Så fram med tipslådan nu mina vänner. Men inga tv-serier tack. Har redan sett Prison Break, Oz, Bankok Hilton, Tusenbröder 2 och Kvinnofängelset. Skriv gärna något om vad ni gillar med filmen.

Det ovärdigaste jag vet (nästan)

Det finns knappt något ovärdigare än att sänka sig till att springa för att hinna med en spårvagn som är på väg att stänga dörrarna och lämna hållplatsen. Även om du hinner så har du sprungit. Som ett hjon. Blivit flåsig och ansträngd. Alla ser och alla tänker – det där var ovärdigt killen, och du vet det.

Snäppet värre är samma scenario, men med skillnaden att du blir räddad av en barmhärtig samarit, som står kvar och trycker på dörröppnaren åt dig. När du anländer med andan i halsen måste du dessutom möta blicken på din räddare och tacka för att denne säkerställt att du hann med, trots att det helt uppenbart är ditt eget jävla fel att du fick springa. För att du är så jävla ostrukturerad.

Det värsta är dock när man likt ovan nämnda scenarion kommer springande, kanske till och med får ögonkontakt med den sadistiske föraren, som ser dig men iskallt stänger dörrarna. Du ställer ditt hopp till en räddare i nöden, som försöker men precis missar att trycka på knappen. Kvar på hållplatsen står du anfådd tillsammans med hjälparen som trots misslyckandet gjorde en insats. Du missar din åktur men måste ändå tacka.

Och så kommer vreden. Man vill skrika, slå och sparka på vagnfan när den rullar iväg. Men man håller sig. Man intalar sig att det enda som kan göra situationen ännu ovärdigare nu är att tappa kontrollen och tokflippa. Blotta sitt raseri. Hur skönt det än skulle vara. Man sväljer en infekterad klump av ilska för man vet att det inte är socialt accepterat att känna i det här läget. Låter det gå ut och blandas upp i systemet. Och man hatar det.

Därför blir jag alltid så sjukt glad när jag ser det här klippet. Han bevisar motsatsen. För mig är han en hjälte. Jag fullkomligt älskar hur han slänger med huvudet, spritter till i hela kroppen och frustar ut sitt ursinne över att han nästan han men precis missade sin avgång. HELVETE!!! JÄVLAR!!

Bevingade ord.

Jobbångest

I morse vid frukosten berättade Josefine att hon, precis innan hon vaknade, hade drömt att hon började prostituera sig vid laxbutiken i Laholm (av alla jävla ställen att prostituera sig på). OCH. Att jag hade varit peppig och tyckt att det var en god idé.

Absolut inget konstigt med det... Ehhh.

Lindansare i det offentliga utrymmet

Jag hatar verkligen nycircus. Men på något underligt sätt har jag liksom lärt mig att hantera synintrycket av alla rökelsedoftande  hampafleppon med vänsterkollektivfrisyr och haschskägg, som står iklädda gycklarstajlade capribyxor och jonglerar med sina mjuka skinnbollar, käglor och trixar med såna där pinnar med snöre, i tid och otid. De har fattat att ingen frivilligt vill se dem, men det spelar ingen roll, de lever efter devisen "om publiken inte kommer till oss så kommer vi till publiken". Så osympatiskt att man nästan börjar gilla dem bara för det. Dessutom försöker jag tänka att jag bara inte förstår dem och att det är bra med det. Det har kommit med åldern. Mitt mogna sobra jag.

Men!

Det här med att gå till Slottskogen eller annat offentlig parkhäng. Parkera sin lilla campingcykel, vika upp sin lilla filt, placera ut sin lilla portala musikspelare och sedan spänna upp ett spännband mellan två träd. Samma spännband som man sedan använder för att tvinga sin omgivning att se på när man vässar sina gå-på-lina-skills. VAD FAN ÄR GREJEN MED DET?

Jag vet inte om det bara är i Göteborg det är så men nu kan man inte gå till en enda park utan att riskera att ofrivilligt bli utsatt för detta attackexhibitionistiska nidingsdåd. Och det är inte ens isolerat till nycircusmänniskor längre. Då kunde man ändå värja sig, när man såg någon med vit rastafrisyr och smutsigt linne närma sig ens plats. Nu kan det vara precis vilken svennebanan som helst. Det är så jävla obehagligt.

Det kan vara en gymnasieelev, förskolelärare, myndighetshandläggare, butiksbiträde, it-tekniker, reklamarjävel, bartender eller nån som jobbar på arbetsförmedlningen. Vem som helst. Till synes hur alldagliga människor som helst som plötsligt plockar upp ett spännband och börjar rigga som om det vore världens mest naturliga sak att göra. Och sedan ska det övas. Alla måste titta. Och jag hatar det. Som jag hatar det. Vet inte varför egentligen. De skadar de ju ingen permanent (även om ett tillfälligt irriterat ögoneksem känns som förorätt nog).

Det kanske är samma sak som med gycklarsvinen. Jag förstår helt enkelt inte grejen med att tvinga på sin omgivning en show den inte har bett om.

Andra gången

Tajtsen åkte på igen. Jag var lätt på steget. Blev peppad. Kunde det verkligen vara sant? Löpsteg. Jag hade banne mig utvecklat ett riktigt löpsteg, en evolutionistisk seger från klamp via lufs till mitt alldeles eget löpsteg.

Det tog 20 minuter och plötsligt sprang jag in i väggen. Vete fan vad som hände egentligen. Blev tvungen att gå de sista tre kilometrarna. Genom min egen stadsdel. Så otroligt förnedrande. Att gå runt och skylta med Kuk & co. För det är så det känns att vara ute iklädd åtsmitande glansiga benkläder. Som kejsarens nya kläder. Det är därför jag bara går ut efter mörkrets inbrott. Och springer utav bara fan.

Men den här gången jag var helt slut. Jag började lida efter fem minuter och led sedan ända i mål. Lipfärdig. Kunde omöjligt springa ett steg till. Gick förbi två tjejer som satt på en bänk och samtalade. De tystnade när jag passerade dem, svettig som en gris. Jag vek undan blicken. Kände mig naken. Kanske anade de närvaron av penis, kanske inte. Hoppades på inte.

Tillbaka på min egen gård kom hatet. Jag kände hur jag hatade min kropp. Och det här med löpning. Tappade sugen. Jag har bitit ihop och kämpat men det händer liksom inget. Min kropp vägrar att anpassa sig hur jag än har lirkat. Som ett bångstyrigt jävla barn. Ologisk och känslostyrd. Usch. Jag föraktar min kropp. Det är min största fiende. 

Så jag planerade min hämnd grundligt. Jag började med att lura den fete fan med en varm och härlig dusch. Sedan smällde det som en örfil i nacken. Jag straffade mig själv med chips och en flaska vin, och så klämde jag två avsnitt av Sons Of Anarchy, trots att klockan redan var alldeles för mycket. Jag kände mig mycket nöjd med mitt finurliga tilltag och tänkte: "Ha, där fick du allt ditt lilla svin till kropp, tänkte jag. Nästa gång väljer jag döden före att stanna. Var så säker. Du har inte ens känt smaken av lidande än ditt lilla svin."

Nu Pizza!

Och imorgon vedergällning i dagsljus medelst avslöjande tajts.

Smygpremiären

Så har man tagit steget fullt ut och sprungit runt i Majorna. Iklädd tajta tajts. Två gånger dessutom.

Premiären föregicks av mycket hysch-hysch och mental vånda. Trots att de verkligen är tusen resor skönare än vanliga träningsbrallor så har jag liksom inte riktigt kunnat se mig själv röra mig i bebyggelse med den typen av plagg. Än mindre i mina egna kvarter och i dagsljus. Därför väntade jag in mörkret och lämnade reflexerna hemma, innan jag gav mig ut på gatorna med samma elegans som en reumatisk ninja, runt halv tio på kvällen.

Det var en förhållandevis bra runda. Jag mötte bara en lastgammal tant med en hund och en ryckig pundare. Dessutom klarade jag av att springa 8,3 km på 50 minuter utan att vare sig spy eller skita ner mig, vilket var en sorts microseger i sig, med tanke på att jag kände mig rejält ur form redan från start. Mot slutet av rundan stönade jag dock som en gammal gris och när jag kom hem förklarade Josefine krasst (för andra gången) att jag såg ut att vara kokt i vin.

Jag tog min första liggdusch på flera år, hällde i mig en liter vatten och lät trötthetens lieman komma och hämta mig och min röda lösfeta sargade kropp. Just där och just då lär åsynen av min sorgliga skepnad ha överskuggat världens alla svältkatastrofer tillsammans.

Hade Josefine bara varit aningen mer företagsam hade hon plockat upp sin kamera, knäppt en bild och startat ett 90-konto pronto. Jag hade blivit ekonomiskt svullen av alla välgörenhetspengar som hade börjat välla in förmån för kroppskatastrofen i Majorna. Värre än bakvattnet av en TV4-gala. Jag hade inte behövt göra ett handtag till i mitt liv utan bara kunnat leva loppan på mina sköna tyck-synd-om-pengar. Synd bara att Josefine inte alltid är sådär företagsam.

Igår gav jag mig ut en andra gång i samma utstyrsel. Det gick om möjligt än värre...

Böfa-tv

Sitter och försöker blåsa liv i den här jäveln till blogg. Men har svårt att koncentrera mig. Josefine sitter nämligen och tittar på kvällens premiäravsnitt av "Ensam mamma söker". Obehag. Hur är det ens praktiskt möjligt att casta in så många böfa till en och samma tv-produktion? Ingen skamdusch i världen kan tvätta bort allt det jobbiga. Och då har jag ändå bara upplevt det med öronen...

Den som står bakom detta måste vara någon sorts geni. Och dåre.

En tripp om dagen

Jag bara måste dela med mig av ett klipp jag älskar. Egentligen är det så bra att jag inte unnar vem som helst att avnjuta detta. Jag har kanske sett det tre-fyra gånger om dagen i drygt två veckor nu och det är lika briljant varje gång. Känner jag mig trött så tittar jag, känner jag mig arg så tittar och jag känner jag mig nere så tittar jag. Det är som tryffel för ens innersta. Ältandet.

Det är från den brittiska tv-serien The Trip med Steve Coogan och Robert Brydon.

Ni är helt grymma!

Jag hade hoppats på att i bästa fall få 30 svar på förra inlägget. Nu är det 145. Helt fantastiskt kul. Jag har läst varenda en och det känns på riktigt väldigt trevligt att ha fått en lite bättre koll på er. Som att jag har fått komma närmre er. Skulle vilja svara på alla kommentarer. Men det skulle ta en enorm tid. Ni får helt enkelt nöja er med att ni gjort mig väldigt glad och mallig. Vilka fina läsare jag har. En energikick.

Väldigt kul också att så många av er som aldrig kommenterat innan tog er tid och ork att göra det. Det känns stort. Så tack. Verkligen jättetack!!