Några rader om: Den fördömde

Jag ska börja med att klargöra två saker. Jag gillar verkligen Rolf Lassgård och jag har den största respekt för Hans Rosenfeldt efter att han lyckats leverera två säsonger av Bron som håller riktigt dansk kvalité.

Därför blev besvikelsen extra tung igår när jag hade värmt glöggen, ställt fram pepparkakorna och klickade igång den rykande färska uppföljaren till miniserien "Den fördömde" som gick för några år sedan på SVT. Det är inte så att jag hade några skyhöga förväntningar. Jag har ändå växt upp i ett land där krimserier, med några få undantag, aldrig lyckas duga till mer än som ett slags småputtrigt nöjesmetadon till söndagspizzan. Jag har alltså redan med i beräkningen när jag bänkar mig framför en Beck, Wallander eller liknande, att jag med fördel bör ha dämpat min hjärnkapacitet någorlunda mycket för att kunna åtnjuta avsedd effekt. Underhållning. Antingen med en föregående råfylla eller som nu med en dövande julmats-koma.

Jag hade glömt hur mycket jag rös när jag såg de första två delarna. Något jag snabbt blev varse. Rolf Lassgård spelar kriminalpsykologen Sebastian Bergman som är lite av en hotshot inom sitt gebit och i likhet med alla andra huvudkaraktärer inom svensk krim bär så ock han på dysterhet och mörker som tynger hans redan tunga hydda. När tsunamin utplånade hans familj framför ögonen på honom försvann hans goda sidor och drev honom rakt in i en destruktiv bitterhet och ett sexmissbruk. Kvar i andra ändan finns bara ett osympatiskt svin. Det hade kunnat verka lovande.

Jag vet egentligen inte vad jag hade hoppats på med tanke på att handlingen i föregående del kretsade kring en rad "brutala" kvinnomord med den aningen smala nischen att samtliga offer skulle visa sig vara Roffes ex. Bra story. En slags mördarversion till buksvåger. Ett galet psykfall som bestämmer sig för att döda allt som Rolf stuckit pitten i. Brutalt såklart. Helt rätt. Skonsamma kvinnomord är så jävla ointressant. Inte undra på att han blivit narcissist på kuppen. Nä, redan med den föraningen borde jag kanske låtit bli att titta redan första gången. Men jag har en löjligt förlåtande och naiv sida i mig som gjorde att jag trots allt hoppades lite. Kanske skulle Hans Rosenfeldt, vis av erfarenhet från Bron-succéerna, ha jobbat lite med huvudkaraktärens trovärdighet den här gången, tänkte jag. Så fel man kan ha.

Visst, tidigt klargörs det att Sebastian Bergman minsann har lättat lite på sitt tungmod och att han inte missbrukar sex längre. Med det viktiga förtydligandet att han minsann inte lever munkliv precis. Såklart. Ingen kan väl motstå en en kåtstinn och cylinderformad ginger-man i 60-årsåldern.

Jag förstår verkligen inte den här delen. Vad hände med den klassiskt supande polisen? Den rättrådige kommissarien som är en fena på sitt jobb, lever hårt och som så fort han får en chans korkar upp supflaskan för att tillfälligt dränka sina demoner? Det har ju funkat tusen gånger förut så varför inte nu. Om inte alkohol så varför inte mat, bakverk, piller, tändargas, bingo eller vad som helst? Varför det är just sex Rolf måste missbruka? Om det nu kan kallas missbruk att ha sex med flera olika partners. För det är kanske den sekundära kritiken mot den här missbruksprofileringen. Tittaren ska förstå att Sebastian Bergman är en problemtyngd man för att han har samlag förhållandvis ofta. Det är allt. Han köper inte sex, herrsurfar inte och tar inte ens gråtackompanjerade självbefläckelser på jobbtoan. Han använder bara sin djuriska dragningskraft för att stilla sin omättliga sexdrift och verkar synnerligen oförslavad under sitt missbruk. Inte. Så. Jättedestruktivt. Egentligen.

Hur som helst. Det är inget personligt och gement ämnat mot Rolf Lassgård. Han är en bra skådespelare och jag tycker att han verkar rolig och bra på alla sätt. Men jag vill ändå helst slippa se honom frusta, flåsa och flämta sig till utlösning gång på gång när jag dukat upp för myskväll. Det har inte så mycket med hans kroppsstorlek att göra som med hans ålder. Men kanske är det just ändå kombinationen av gammal och storväxt som gör att det helt enkelt inte känns, vare sig smakfullt eller trovärdigt, att varenda kvinna Rolf Lassgård möter bara måste ha honom i sig. Särskilt inte tjejer som knappt fyllt tjugo. Det måste väl ändå vara en otroligt liten avvikande procent som har gubbcraving på män i sin mor- och farföräldraras generation. Ändå lyckas dra dem till sig som flugor till ett flugpapper.

En av de mest bisarra scenerna från de två nya delarna i serien måste nog ändå vara när Sebastian Bergman under en utredning träffar en ung tjej (med betoning på ung) som precis som honom har förlorat sin hela sin familj i tsunamins Thailand. Hon bär på djup sorg, öppnar sitt hjärta och bryter ihop medan hon i detalj berättar om sin fruktansvärda tragedi för kriminalpsykologen. Sen blir hon naturligtvis svinkåt och börjar hångla upp gammgubben, som efter en stund får tillbaka fattningen och avböjer penetration. Fint av honom. Verkligen fint. Anar jag en pervers ådra hos herr manusförfattare?

Om huvudpersonens sexmissbruk nu tvunget skulle vara det bärande genom hela serien så måste något ha gått väldigt fel i castingen. Varför valde de inte ut Persbrandt, Nyqvist eller Krepper att porträttera denna häradsbetäckare i lagens långa arms tjänst? Kanske inte så nyskapande, men det verkar ju knappast hållit seriens skapare vakna på nätterna i övrigt, och jag hade tusen gånger hellre sett Magnus Krepper knulla på tv än Rolf Lassgård.

En rea-junkie med road rage

Idag har jag varit på Frölunda Torg. J skulle köpa sista delen i Engelfors-trilogin och Stella skulle sätta sprätt på sitt presentkort på HM. Fy fan. Det kan ha varit den sämsta idén jag kommit på i år. Vi tillbringade sinnessjukt mycket tid på att trängas runt i jakt på parkering och jag kände hur hjärninfarkten närmade sig med assnabb raketfart. Dessutom blir jag en gris när jag köar för parkering. Det tar fram ondskan i mig. Jag hatar alla mottrafikanter. Det är jag mot dem och jag går in i ett slags Mad Max-mode. Mentalt då alltså. Jag förvandlas från en rea-svenne till en blodtörstig våldssuktande gladiator. I min Peugeot-kombi. Jag cirkulerar med nerverna på helspänn efter en lucka. Allt är tillåtet. Allt är förbjudet.

Jag skriker, svär och hytter med nävarna när någon överlistar mig och kniper en lucka rakt framför ögonen på mig. Idag försökte jag till en början coacha Josefine medan hon körde men det slutade med att hon drog handbromsen och hoppade ur bilen och tvingade mig att ta över rodret. Plötsligt låg den finska stämningen som en tung filt över den främre delen av vår farkost. I baksätet skrek barnen av skratt, vilket inte gjorde mig lugnare till mods.

Jag vet inte hur länge vi cirkulerade. Vi letade överallt och när jag nästan hade tappat hoppet. Eller det hade jag tappat i samma sekund som vi anlände till den gudsförgätna platsen, men när jag nästan hade tappat förståndet, då såg jag den. En plats som höll på att bli ledig lite längre fram. Det låg bara en garage in/ut-fart mellan mig och denna heliga mark. Så jag pressade gaspedalen mot golvet och rusade upp bilen i 90 för att hinna före eventuellt motstånd. Jag hade hellre dödat än att låta ännu en plats gå förlorad.

Lugnet som infinner sig så fort jag sitter där och vrider av tändningen är helt otroligt. Jag föreställer mig att det är exakt den dämpande effekten en heroinist har som målbild när abstinensstressen brusar i skallen. När jag väl sitter där och har lyckats klämma mig in i en ficka så bara njuter jag i några sekunder. Att vrida av tändningen är som att lätta på ventilgummit efter en lyckad injektion. Världen omkring mig försvinner och allt det vassa dåliga trubbas av och byts mot fågelkvitter och solsken. Kanske lite harpa.

Sedan är allt bra igen. Tills det är dags att sätta sig i bilen för att köa sig ut från parkeringen.

God Jul, Feliz Navidad, Happy Festivus och allt det där

Så var det julafton igen. Dagen D. Som varje år byggs av förväntningar och en massa traditioner, nya, gamla och glömda. Jag brukar gillar tiden före julafton mest. Förberedelserna, stressen, julklappsångesten, julborden, mörkret, uppesittarkvällar och filmmys, det krispiga vädret, tacky inredningsdetaljer, glöggaftnar och den ekonomiska förödelsen till följd. Var för sig skulle delarna inte vara något speciellt men tillsammans blir det vad jag förknippar med det abstrakta fenomenet "julstämning". Och jag brukar älska det.

I år har tiden före som vanligt innehållit alla delar men ändå har den där julstämningen uteblivit. Jag gillar det inte. Julstämningen fattas mig men vad det beror på vet jag inte. Vi har stressat, vi har skjutit på julklappsinköpen in i det sista, vi har druckit glögg och myst framför tv:n. Mörkret har varit konstant och vi har tagit in granen för länge sedan. Även ekonomin är traditionsenligt körd i botten så allt borde ju vara som vanligt. Jag har även varit på julmiddag med jobbet. En cabarétkväll på Park Lane på (det inte jättesmala) temat American music, vilket med råge borde kompensera gott och väl för eventuell brist på tackyness i övrigt. Företaget huserade "de bästa platserna" intill scenen och trängdes med en ganska så övre medelålders publik vilket så klart borgade rätt bra för svinfylla och snusk. Det förtjänar nästan ett eget inlägg.

För att boosta julkänslan lite extra gick vi på The Hobbit-filmen i fredags. En film späckad med tomtegubbar, dvärgar och andra väsen borde ju göra susen, men i ärlighetens namn hade några timmars sömn varit en mycket bättre investering. Det var kanske den sämsta filmen jag har sett. Fy fan för Peter Jackson! Det är den kanske mest meningslösa film jag någonsin har sett. Tre timmar av smygande, bråkande och flyende varvat med alvspråk, talande djur och en Hobjävel som, för att citera Josefine, hade "lite väl mycket feeling för en ring". Tre minuter Persbrandt. Och det öppna slutet som innebär ett års väntan på någon slags upplösning. Fy fan igen. Ingen skämskudde är för stor för att kväva olustkänslorna jag var neddränkt av när vi äntligen fick lämna biomörkret och stiga ut i vårkvällen.

Det är kanske det sistnämnda som bidragit mest till den konstiga julkänslan. Vintern har aldrig varit mer frånvarande. Inte ens Norrland verkar ha fått sin normala portion snö och kyla. Det och den förestående flytten skulle jag kunna tänka mig lägger ett lock över allt "det vanliga". Som om allt är i rörelse. Minst sagt märkligt. Men nu är julafton ändå här och jag tror det blir en bra sådan.

Därför vill jag passa på att önska alla er läsare, mina vänner, ovänner, er jag känner men också inte känner en riktigt God Jul, och allt det där som hör till. Ja till och med Birro önskar jag en fröjdefull dito. Sån är jag.

Vi ses någonstans på andra sidan julmiddagen.

Radio Ga Ga

Just nu körs en radiokampanj för IFK Göteborg i Mix Megapol och NRJ som jag och mina kollegor ligger bakom. Idén bygger på att Blåvitt upplevs bäst på plats. Och så här låter de:

Man måste våga för att vinna... antar jag.

Jag läste precis hos Sonja att Per Morberg skulle gästa Ica Maxi i Kungälv och signera sin julkokbok. Jag drabbades av ett omedelbart begär efter att besöka min hemstads gamla storköp. Men det visade sig vara i söndags. Fan också. Fatta hur episkt det måste ha varit. Jag skulle nästan kunna ha gjort vad som helst för att få uppleva det hela. Typ stå och bläddra bland schampoflaskor eller något och avnjutit den grundmurade finska stämningen (på lite distans såklart).

Mr. Christmas på besök.

Alltså jag gillar Per Morberg. Han berikar det mediala klimatet som den karaktär han är på ett väldigt spännande och ofta underhållande sätt. Men att bjuda in honom till att i fysisk form fungera som stämningshöjare mitt i julshoppingen, är väl som att bjuda hem Grinchen på julafton. Tjockt med kudos till den ansvarige bakom beslutet dock som vågade gambla hårt och satsa all in på Per Morberg, en man som är minst sagt beryktad för sin oberäknelighet och sin avoga inställning till intervjuer och den typen av sammanhang. Det är vad man brukar kalla ballar av stål.

Jag blir lite stolt över Kungälv när jag hör sådana här grejer.

Vet någon hur det gick?

När var det Birro skulle sluta twittra nu igen?

Han sa ju det (ännu en gång) nu senast efter att han hade hatat [hejtat] på feminister. Jag vet att det är en grej han dragit till med några gånger förut men denna gången trodde jag nästan på honom. Men han har twittrat på precis som vanligt om inte med ännu högre frekvens.

Har jag missat något? Har han ändrat sig, ska han köra året ut och sluta efter det eller tänker han vänta till nästa gång han gör bort sig i Expressen? Innan han slutar alltså? Någon som vet?

Navelskådning

Jag kom in i badrummet häromkvällen när Tintin stod och borstade tänderna. Jag skulle duscha och hade klätt av mig på överkroppen. Då utbrister Tintin: Haha pappa, jag ser din stora... navel!

Ehh? Navel. Jag var mentalt förberedd på "mage" och har jag liksom ett inbyggt försvar mot det. Men navel. Hur fan värjer man sig mot ett sådant påhopp. Det ger en helt ny dimension till kroppsligt förfall. När man titta sig i spegeln och naveln ser ut som en platt ledsen mimarmun. Då vet man att man har lite att ta tag i. Bokstavligt talat.

Spinndoktorn summerar

Ett blogginlägg och en drös pressreleaser senare:

Dagens snackis.

Man kan säga att det tog skruv. Jag vet inte en tidning som INTE skrev om det idag. Plötsligt var det överallt. Jag menar verkligen överallt. Undrar hur snacket gick internt idag på BR. Tänker på julhandel och såna göttigheter.

Fick svar från kundservice också. Ett noga genomtänkt svar där de beklagade att jag tagit illa upp av produkter i deras sortiment, med en förklaring till att knogjärnet främst var avsett för halloween när kidsen drar runt som diverse läskiga figurer. De sa även att produkttexten kanske var lite olyckligt formulerad och att det självklart skulle ses över. Kul.

Men jag tog inte illa upp. Jag hade själv allt från svärd till knallpulverpistoler när jag var liten. Poängen jag ville göra var att jag tycker det är en smula anmärkningsvärt, för att inte säga helt fucking jävla absurt, att de marknadsför sina leksaksvapen med ganska utstuderade produkttexter. Nu är mina barn helt ointresserade av leksaksvapen, jag minns att jag till och med fick övertala Stella att köpa en cowboypistol när vi var på High Chaparall. För stämningens skull.

Men åter till BR. Här är några exempel på hur det låter när de försöker sexa upp vill-ha-faktorn på vapnen i deras webbshop:

Stridsyxa (från 3 år)
"Vinn alla dueller med den här coola stridsyxan från Battle Kids. Se dina fiender fly!"

Eller:

Armborst (från 5 år)
"Ett superhäftigt nätskjutande armborst från Spider-Man. Det är luftaktiverat och skjuter upp till 7 m."

Och min personliga favorit:

Pilkulspruta (från 7 år)

"Den supercoola NERF N-Strike Elite-blastern Centurion är här!

Skjut dina motståndare på långt håll med denna högkalibriga Centurion-blaster! Använd benstödet för bättre stabilitet och ladda det nya Mega-magasinet med Mega Whistler-pilar som viner när de flyger genom luften. Skjuter upp till 30 meter. Ska monteras av en vuxen."

Gillar hur säljet blir mer och mer superlativt blandat med teknisk data över vapnets egenskaper ju äldre barnen blir. Bra jobbat BR.

Julklappshjälp (forts)

Fick ett sånt där skönt autosvar från BR igår där de beklagar att de har mycket att göra nu och kommer svara senare. Det duger inte. Som tur är har jag vakna läsare (tack Uffe) som kan hjälpa mig att hitta rätt i leksaksjungeln. Därför kände jag mig manad att kontakta dem igen.

---

Hej igen BR-gänget!

Mailade er igår men fick bara ett sådant där autosvar. Så jag fick vända mig till mina läsare istället. Och som det spred sig (ända ut i tidningarna till och med). Alla ville hjälpa mig. Så jag tror att jag har hittat ett bra komplement till knogjärnet nu, men vill ändå bolla med er. 

 Var först inne på att köpa ett sådant där basebollträ i skummaterial som ni säljer och förse det med ett gäng 4-tumsspikar. Galvade såklart. Det skulle ju lösa räckviddsproblematiken mellan barnen, men jag känner mig lite tveksam till hur bra galv fäster i skumgummi. Har ni hört från andra konsumenter om de moddat slagträna och isåfall om de varit nöjda med resultatet? Inte så kul om det börjar drösla runt en massa spik på den nylackade parketten här hemma, menar jag. Alternativet skulle såklart vara att bygga en liten tornerspelsarena ute i trädgården men det börjar bli frostigt nu och jag har ingen lust att vabba mer än nödvändigt. Kanske till sommaren. 

 I alla fall så fick jag tipset om ert Battle Kids-kit. Det verkar helt optimalt. Det enda jag funderar på är vad som ingår i kitet. Bilden visar ju både kniv kaststjärna och någon slags armsköld. Bra med vapen för pengarna om man säger. Men när jag läser specen i er webshop ser jag bara kniven nämnas: "Ett coolt vapen i de rätta händerna. Den här kastkniven från Battle Kids gör dig farlig på avstånd!" 

Skulle bli väldigt glad om ni kan hjälpa mig att reda ut vad som ingår i paketet. Är det bara kniven eller är det lite smått och gott? Och framför allt tror ni att det blir en värdig fight mellan barnen nu då, när min äldre dotter får knogjärnet? 

 Tacksam för snabbt svar, 
Mikael – en villrådig far

Julklappshjälp!

Bra där BR: Perfekt för låtsasslagsmål!

Hej BR-gänget!

Var inne på er hemsida och letade efter lämpliga julklappar till mina döttrar på 9 och 4 år. Hittade ett helt underbart knogjärn för bara 59.90 kr. Urläckert verkligen!! Jag är övertygad om att det kommer göra succé på julafton. Har länge varit på jakt efter effektivtiva närstridsvapen med lite extra räckvidd. Gillar att det är utrustat med tre spetsiga sylar för lite grövre åverkan. Extra effektivt på bål och kroppens övriga mjukdelar antar jag? Vanliga knogjärn framstår ju rätt fittiga i jämförelse. Eller hur? 

Nu till mitt dilemma där jag ställer mitt hopp till er expertis.

Knogjärnet har en åldersgräns på 8+ vilket gör att det direkt kvalificerar som gåva till min 9-åring. Frågan är bara vad jag ska komplettera med till lilltjejen? Hon är ju en bra bit kortare och är givetvis även fysiskt underlägsen sin storasyster. Jag har letat förgäves men vet varken ut eller in. En krossad glasflaska, vässat rundjärn eller nåt annat "fängelsevapen" hade ju kunnat vara kul om de var jämnåriga. Jag vill ju jämna ut oddsen så att det blir en jämnare fight om man säger så. Var först inne på om jag skulle ge henne nåt slags projektilvapen. Typ ett armborst eller kanske nån harpun, men det är ju lite fegt. Ett alternativ är ju kaststjärnor såklart men det är ju inte så mycket attityd och jag tänker att de lätt kommer bort bland alla andra leksaker. Så jag har kommit fram till att det bästa kanske skulle vara  en fjäderbatong. Eller möjligen en oxpiska.

Vad tror ni? Har ni något åt det hållet i ert sortiment? Tacksam för snabbt svar.

Hälsningar

Mikael – en villrådig far.