Redogörelse: Ett aningen blodtryckshöjande debakel vid i VM i blodtryck

Förklaring till bilden kommer längre ner. 

Många har efterfrågat resultatet i helgens stora event – VM i blodtryck – mellan mig och Josefine. Många tolkar min tystnad som ett slags kvitto på förlust, men sanningen är den att det blev en mer dramatisk tävling än väntat, som slutade under väldigt finska former med ett (lokalt sett) väldigt omtvistat resultat.

Det började redan på fredag kväll i samma sekund som jag steg innanför dörren hemma. Josefine hade bloggat. Jag hade bloggat. Båda med en stark övertygelse om vår egen förträfflighet. Jag hade förvisso ett expertutlåtande i ryggen som bottnade i diagnosen "Perfekt blodtryck" medan hon i väldigt luddiga ordalag slängde sig med något i stil med: "Jag har alltid haft ett lågt och fint blodtryck". Det blev en verbal maktkamp som fortlöpte under resten av kvällen.

En gemensam vän Christina hörde av sig på Facebook och meddelade att hennes mamma som är sjuksköterska och har en blodtrycksmottagning troligen kunde vara ett ganska trovärdigt bollplank och expertutlåtare. Efter en lång dialog med ett virrvarr av vetenskapliga redogörelser och avancerade resonemang enades vi på rekommendation av Christinas mamma om att vi för enkelhetens skull borde avgöra tvisten baserat på lägst uppmätta blodtryck. Fine. Trots att jag egentligen ville ha reda på mina exakta siffror från tidigare i veckan och basera utopi-värdet på det (just för att det trots allt blivit proffsrecenserat med orden: "Perfekt! Det kunde inte vara bättre").

Vi gick och la oss tidigt den kvällen.

På lördag morgon började Josefine med sin allra retligaste sida att psykterra mig redan vid frukostbordet. Hon kände sig lugn och fin och jag gick rätt i fällan och brusade upp. Hon skrattade förtjust och sa att hon riktigt kunde se hur mitt blodtryck höjdes. Ok, hon ville alltså köra fultrick. Visst, visst. Den fredliga tävlingen intensifierades och gick in i ett så kallat i-krig-och-kärlek-mode där alla medel plötsligt blev tillåtna. Efter en långdragen diskussion enades vi i alla fall om att avgöra mästerskapet enligt ett klassiskt bäst av tre-upplägg, där mätning skulle ske vid tre separata tillfällen under helgen, trots att jag personligen förespråkade en mätning vid egen vald tidpunkt. Jag hade nämligen planerat att sova med blodtrycksmätaren runt armen, ställa klockan på halv fyra på morgonen och på reflex trycka igång mätningen cirka en sekund efter att jag vaknat ur en rejäl djupsömn. En vinnarstrategi enligt mig. En sinnessjuk idé enligt min motpart.

När vi satt i bilen mot tävlingsdestinationen och skulle till att passera Shell i Sandsjöbacka erbjöd jag mig att bjuda på en kopp bensinmacks-kaffe. Dessutom passade jag på att köpa en Kick och en påse Djungelvrål som jag sedan villigt bjöd på utan att själv äta. Jag hade medelst toa-googling fått lärdom om att lakrits kan ha en blodtryckshöjande effekt. Frukostfällan jag hade gått i jämnades nu ut i och med att jag i tyst förtjusning bevittnade hur Josefine först slukade sin Kick och sedan girig grävde runt i Djungelvrålspåsen. Ett lugn spred sig i bilen som räckte ända fram till Laholm. Enda misstaget var att jag innan vi skulle till att kliva ur bilen utmanade ödet (vilket jag aldrig borde göra) och propsade lite för ivrigt på att hon skulle ta några salta pastiller till. Josefine anade oråd och till slut föll myntet ner och mitt trick var avslöjat.

Efter lunchen var det så dags för första mätning. På inget sätt optimalt eftersom lunchen bestod av en ganska så kolhydratsspäckad och förrädiskt god pasta (carbs = blodtryckshöjande). Jag vill påpeka att jag nu dessutom befann mig i, om inte fiendeland, så i alla fall i ett psykologiskt underläge. Något som till exempel en chackmästare aldrig någonsin skulle godta. Men jag är större än så. Trots att Josefine nu tävlade på hemmaplan med en ganska trogen supporterskara i form av sin moder, fader och syster där förstnämnda dessutom ägde mätutrustningen så krånglade jag inte utan kavlade stoiskt upp ärmen.

Josefine var först ut och mätte upp ett ganska klassiskt blodtryck på 123/79. Därefter var de min tur och den första omgången resulterade i 138/67. Mitt snabbanalyserande öga noterade att Josefine låg lägre i sitt övertryck medan jag låg bättre till på undertrycket och jag drog slutsatsen att mitt höga övertryck berodde på att Josefine hetsade mig vilt under mina förberedelser, en teori som stämde väl överens med Josefines mammas förklaring att övertrycket är det som pendlar mest och är lättast att påverka. Hon hävdade till min fördel att ett stabilt undertryck är viktigast. Något som skulle få avgörande konsekvenser lite längre fram i tävlingen.

Andra mätningen skedde, som jag minns det, under en större andakt. Josefine mätte upp 122/71 vilket var en marginell sänkning av övertrycket men en ganska stadig sänkning av undertrycket men trots det högre än mitt första. Jag andades djupt och försökte meditera mig in till mitt chakra. Boom! 117/67. Ett drömvärde för många men jag tog det med ro. Denna gången rådde inget tvivel om vem som tog ledningen. Men vi hade den viktiga och avgörande omgången kvar och enligt Josefine kunde allt hända. Hon började fabulera fram siffror och gamla värden som hon levererat vid olika tillfällen och jag måste erkänna att hon hade ett iskallt lugn över sig. Vi beslöt att skjuta upp finalomgången till dagen därpå så att vi fick en natt på oss att verkligen komma i form.

Före frukost på söndag satte vi oss till rätta i soffan. Stämningen var tät i rummet. Spänningen var olidlig. Josefine bad mig hålla käften medan hon kopplade mätkragen kring sin överarm. Jag kontrollerade och spände den något då jag tyckte att den kändes lite löst sittande. Jag såg mörkret i hennes blick. Hon spetsade mig med den. När hon satte igång så släppte kardborrbandet och maskinen rapporterade ett error-värde. Hon fäste återigen apparaten och gjorde sig redo för omtagning. Jag kunde ana en liten irritation. Mitt i spänningen kom jag dessutom på att jag glömt att dokumentera det hela och halade fram mobilen för att kunna fota och filma. Det skulle jag inte ha gjort. Josefine vrålade på mig att "ge fan i det där" och "lägg undan den där jävla mobilen". Sedan slet hon i vredesmod av sig apparaten varpå jag frågade med balsamröst om hon trodde att det där utbrottet var bra för blodtrycket. Och det satt spiken i kistan för den tävlingen. Jag har inte vågat lyfta det än men jag undrar lite när vi ska ta och göra upp en sista gång. Tills vidare kan ni se mig som blodtrycksmästare.

Ps. Mitt i kaoset hann jag bara ta en bild och det är den ni ser i början av inlägget. Den föreställer rörelseoskärpan som kan uppstå när man försöker parera ett ilsket utfall mot sin iPhone. Ds.

Hamam, no mam!

Packad och klar! Imorgon drar jag till Istanbul med jobbet. Det ska bli kul. Tror jag. Jag vet så jäkla lite om den staden. Pinsamt nog. Jag har fått lite tips av min före detta kollega Z. Tack för det. Men jag vill gärna ha fler. Kom inte med nåt hamam-kör bara. Jag kan nästan inte tänka mig något värre än att betala för att ligga naken på en marmorskiva, bli skinnflådd av en brutalskrubbning och sedan toppa med att under en utdragen process bli våldsamt badad av en hårdhänt turk.

Men annars vill jag gärna ha lite andra tips och helst lite udda och oväntade. De klassiska turistfällorna lär vi ju gå i ändå. Var köper man en fräck fez till exempel? En sån vill jag ha.

I'm a Mother Lover. You're a Mother Lover. We should fuck each other's mothers.

Ibland är världen bra liten. Jag tänker att om Martin Shibbye skulle ha legat med Matthew McConaugheys mamma och Woody Harrelsson hade gjort dito med Johan Perssons mamma så hade allting kanske sett helt annorlunda ut... eller tja, kanske inte så himla annorlunda ändå.

Tävla i blodtryck

Imorgon gäller det. Då får vi äntligen tillgång till en blodtrycksmätare och kan avgöra vem av mig och Josefine som har bäst blodtryck. Jag är tämligen säker på att det kommer bli lite av en promenadseger för undertecknad. Josefine är inte lika säker.

Det hela bottnar i en konflikt som uppstod under frukosten i onsdags. Jag hade varit hos läkaren dagen före. En ganska pressad situation för mig som historiskt sett har lidit av ganska gravallvarlig hypokondri. Mot slutet av besöket efter att diverse provresultat hade redovisats, diagnos var ställd och åtgärdsplan var presenterad skulle ett rutinmässigt blodtryck tas. Jag vill understryka att jag träffade, inte en utan TVÅ specialistläkare på Sahlgrenskas kirurgimottagning. Ett inte helt stressfritt och optimalt förhållande för att mäta blodtryck med andra ord.

Läkaren tog blodtrycket under tystnad. Hon levererade siffrorna (som jag inte minns såhär på rak arm) och när jag frågade hur blodtrycket var så svarade hon, och låt mig härmed citera ordagrant: "Perfekt! Det kunde inte vara bättre." Alltid något svarade jag med ett världsvant lugn men inombords jublade jag. Så. Jävla. Gött. Här går jag runt med ett perfekt blodtryck. Ett state of the art blodtryck. Det kunde bokstavligt talat inte vara bättre. Detta levererade jag alltså under en situation som var minst sagt prestationsmässigt risig.

Tror ni jag får äga den positionen oemotsagd länge? Nä. När jag presenterar detta för Josefine så hävdar hon på volley att hon minsann också har perfekt blodtryck. Jag försökte då gå till botten med varifrån hon fått den uppfattningen. Hon sa att de altid sagt att hon har ett lågt och bra blodtryck... Well lågt och bra. Mitt är av specialistläkare uttalat P-E-R-F-E-K-T. En solklar skillnad enligt mig. Men alltså inte enligt min livskamrat. Idag ringde hon och pratade om att vi ska få låna hennes mammas blodtrycksmätare och kunna göra upp inför publik. Jag funderar på att låta filma det hela.

I samtalet noterade jag också att ett helt nytt superlativ plötsligt dök upp i hennes trashtalk. Nu var det ett helt fantastiskt blodtryck som nån bösig allmänläkare eller värre hade tillskrivit henne. Vid odefinierbart tillfälle dessutom. Och jag tror säkert att hon har ett helt ok blodtryck, bra och ingen blir gladare än jag om det till och med är fantastiskt. Men det är en jävla skillnad på definitionen fantastikt och perfekt. Jag tycker att jag har ett rätt starkt case här och imorgon gör vi upp.

Frågan är hur en sådan här tävling ska gå till. Är det en mätning vid given eller valfri tidpunkt? Eller kör man en bäst av tre? Vad säger ni, vad är mest kosher i blodtryckstävlingssammanhang?

En go gäng #35

Folk som gillar logistik.

Fan vad jag gillar denna bilden. Såna här ekipage ser man sällan i Sverige. Inte ens på Hisingen. Det är lätt att skratta till och tycka att de är tokiga där nere i Afrikat eller var det nu är. Inte ett trepunktsbälte så långt ögat når och så färdas de på ett stort fucking svampmoln av pinaler. Men det är fel. Det är respekt man ska känna när man ser den här bilden. Den är ett hån mot alla tacosvennar som fräser runt i sina prydligt packade V70:s och mallar sig över att de är så duktiga på att backa med släp.

Det här gänget har fan packat ner en mindre stadsdel på ett vanligt jävla flak. Det måste man bara imponeras av. Det säger jag väl medveten om att den känslan är direkt kopplad till den hårt tuktade gubben inom mig, som trots mitt aktiva motstånd envisas med att försöka få fäste och gro upp.

Vad är det för sjuk grej egentligen? Det är själva essensen av fenomenet gubbe. Att eggas av en god packning. Jag vill inte dit. Min mardröm är bli en riktig jävla gubbe som har ordning och reda i sitt rymliga bagage och får ribba av en lyckad packning. Att metodiskt packa sin stationsvagn inför en fyraveckors bilsemester verkar vara som en lång utdragen orgasm för en riktig gubbe. Det går hand i hand med med fenomenet att finna tillfredsställelse i att åka för att dumpa mög på en återvinningscentral. Jag lovar att jag aldrig har sett en kvinna befinna sig i/på ett högre andligt plan på tippen. Men rediga gubbar som njuter av att vara där har jag sett och efter en sekunds självrannsakan måste jag erkänna att jag själv, om inte tangerar så i alla fall rör mig farligt nära gränsen till den känslan, de får gånger jag varit där. Men har lyckats hålla tillbaka och inte blomma ut i det. Än så länge.

Jag förstod att det är en biologisk riskkonstruktion nu när vi nyligen flyttpackade ner våra ägodelar lite småslarvigt, vilket var härligt, men sedan insåg att jag faktiskt skröt för andra om mina flyttgubbars packningsförmåga. Hur imponerad jag var av att de lyckades utnyttja varenda centimeter och fick med ALLT vi hade i lägenhet och vindsförråd. Ja ni hör ju.

Fan, det skulle kunna bli ett svinpopulärt format för Discovery Channel. "Worlds greatest packers", "Extreme packing" eller "Packbusters". Som porr för världens alla gubbar.  Kom ihåg var ni hörde det först.

Spaning

Läste just en artikel i GP som redogör för hur de två typerna av fascism som frodas i Sverige just nu hänger ihop. Den parlamentariska neofascismen och den klassiska gatunazismen. Artikeln pryds med en bild på tre personer som representerar i alla fall den förstnämnda kategorin.

Det är en bild på ett litet rövgäng bestående av tre SD-politiker. Sven-Olof Sällström, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof.

Man ser direkt att det vilar något väldigt bekant över Richard Jomshof. Jag vet inte vad det är men han är verkligen lik någon jag har sett förut. Vem kan det vara? Hmm.... Jo just det ja. Han är ju lik den där gamle politikern ni vet. Han i Tyskland. Bara mustaschen som fattas. Annars är de som bär.  

 

Sicken slump.

Det verkar inte finnas någon räddning för Graham Elliott

Till slut fick Masterchef-domaren Graham Elliot nog av att se sig själv i spegeln och bestämde sig för att ta tag i sitt liv. Ordentligt också. Han har gjort allt från att sluta spela aukustisk gitarr och äta kakor i sin loge till att lägga om sin livsstil helt och hållet. Han har till och med gått så långt att han har lagt sig under skalpellen och gjort ett ganska drastiskt ingrepp för att få bukt med sitt problem. Men ingenting verkar hjälpa. Han blir fan inte av med de där satans maskeradglasögonen.