Av alla sätt att dö på

En del säger att brinna ihjäl är det mest plågsamma sättet att dö på. Jag är inte så säker på det. Det gör säkert pissont. Alla gånger. Men jag ändå på något sjukt sätt föreställa mig det. Det är mycket läskigare med död där det är höljt i dunkel hur själva döden uppstår tycker jag. Som i det här fallet...

Händerna på täcket ungdomar!

Oklart exakt hur en runkningsdöd förlöper men klart är att det har med någon form av runkning att göra. Fatal självbefläckelse typ? Obehagligt på fler än ett sätt i alla fall och just därför låter det som det allra värsta sättet kan jag tycka. Utan att vara insatt i några detaljer.

Minns att jag läste om Richard-Francois Damiens, ett riktigt klantarsel som år 1757 misslyckades kniva Kung Ludwig XV pga för slö kniv och omedelbart dömdes till döden. Strängt kan man tycka (för något som med den tidens mått kan jämföras med en misslyckad tårtning). Men döden var inte ens nog. Det skulle statueras exempel också. 

Tänker mig att dåtidens eventbyråer var ungefär lika blaserade inför att styra upp offentliga avrättningar som dagens byråer är när de får i uppdrag täcka av en ny laddhybrid på nån tysk bilmässa. Eller grisjobbet det innebär att styra upp en kickoff för ett gäng svårimponerande konsultglin med helhybris och allmänt orimliga förväntningar. Ett satans roddande med att blåsa upp värsta bagatellen till något som ska lyckas behaga en allmänt avtrubbad och oengagerad pöbel.

I alla fall. På den gamla goda tiden skulle det byggas scen, hyras in premium-bödlar och skaffas fram hästar. Kanske en konferencier. Helst känd såklart men inte nödvändigtvis från a-listan. För att inte tala om allt som skulle preppas inför själva jippot. Kniptänger behövde glödgas, olja skulle kokas, bly  smältas och den brinnande tjäran då – icke att förglömma. Inget fick gå fel. Man har bara en chans på sig i show business. Antagligen rätt gedigna körscheman som krävde var sak på sin plats i perfekt symbios. En mise en place av guds nåde kan man tänka. Och sedan en fyratimmars avrättningsceremoni på det, med utdragen tortyrextravaganza och en slags grande final där fyra hästar var fastbundna (en i varje lem) för att på given signal och i en gudomligt synkroniserad dressyr, slita den stackars Damiens i stycken . Bokstavligt talat.

Påkostat och välproddat.

Tydligen lär hästarna ha haft ett jäkla sjå med själva isärslitningen, vilket fick några hovdamer att börja gråta av medkänsla. För hästarnas skull alltså. Kundgnäll togs precis som nuförtiden på största allvar och därför kände bödlarna troligen viss stress och började påskynda processen genom att ta sina knivar och sonika börja skära av senor på den otroligt sege ogärningsmannen. För att hjälpa till lite på traven så att det inte skulle bli för tradigt att se på. Så var det hela överstökat på en förmiddag.

DET tycker jag låter för jävla smärtsamt faktiskt. 

Då ska man ändå ha i åtanke att denna lilla episod utspelade sig en bra bit in i Upplysningstidens epok, när folk i allmänhet börjat bli lite mer sjåpiga av sig, och troligen skulle klassas som en riktig vanilj-avrättning jämfört med de lite mer hårdföra medeltida klassikerna "Huvudkrossaren", "Judasstolen" och "Hjulet". Tänker inte gå in på detaljer men den typen av läsning får ju gamla kölhalningar att framstå som rena nöjestrippen. Så där har utvecklingen faktiskt gått bakåt på nåt sätt. Och tur är väl det. Nu för tiden känns ju blotta tanken på en enklare hängning fruktansvärt ångestladdad.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur Richard-Francois Damiens hade ställt sig inför valet mellan att dö genom långköraren han fick eller ett så oprövat kort som runkningsdöden. Om han hade fått välja då alltså.

Helgens titta-för-helvete-tips!

Att verkligheten ibland överträffar dikten kan tyckas vara ett ganska slitet uttryck. Men ibland stämmer det verkligen. Fyre: The greatest party that never happened, på Netflix är en sådan story. Det är en extremt underhållande sensationsberättelse där den dramatiska kurvan spänner bågen i en kroniskt stegrande haktapparkurva, ända tills strängen äntligen brister och allting kulminerar i någon slags fondue av haveri och poetisk rättvisa.

Mer konkret handlar den om hur det gick till när Billy McFarland, en riktig bajsmacksentreprenör med munläder som världens samlade telemarketingsstyrka, köper nån slags besittningsrätt till en karibisk ö i Bahamas och kommer på den briljanta idén att anordna en exklusiv festival (Fyre) där för att mjölka några tusen rich kids på ordentligt med deg och låta den fria världens yttersta avskum (influencers) åka räkmacka i utbyte mot några hashtags. Allt för ett högre syfte. Att finansiera och marknadsföra arbetet med en artistbokningsplattform med samma namn (Fyre).

Billy McFarland teamar upp i en ohelig allians med rap-mogulen Ja Rule och trycker plattan i botten. Allt går enligt planen. En go gäng bestående av toppmodeller och ryggdunkare åker ner för att reka och skapa lite hype. De åker Jetski, super och dokumenterar allt. Billy McFarland får tydliga instruktioner av den befintlige ägaren att de absolut INTE får dra upp öns historik. Så det första Billy Mcfarland gör är givetvis att börja kabla ut slowmotionbilder på en massa halvnakna supermodeller som har det rätta suget i blicken, samtidigt som han i text basunerar ut att världens drömmigaste festival kommer äga rum på den gamle knarkbaronen Pablo Escobars gamla hideout. Inte nog med att historieskrivningen är helt fel (något som till och med verkar ha gått Netflix förbi) eftersom det i själva verket var Carlos Lehder som huserade där. Alltså en av grundarna till självaste Medellin-kartellen som Escobar senare skulle basa över. Escobar själv däremot hade aldrig ens satt sin fot där. Men spelar roll. Ägaren lackar såklart ur fullständigt och kastar ut hela rövgänget från sin ö. Ett bakslag skulle de flesta säga, men Billy McFarland diggar inte motgångar. Så han fixar plats på en ny ö och fortsätter som om ingenting har hänt. Han anställer hundratals med folk, bygger festivalområdet, bokar band, förpackar skit som inte ens existerar och kränger det för helt sinnessjuka summor. Hela tiden uppfinner Billy och hans inre krets nya kreativa sätt att suga in några nya krispiga miljoner för att finansiera sitt episka luftslott.





Utan att spoila mer så kan jag säga att storyn är trollbindande från början till slut. Den innehåller berättelser som får fantasierna i bibeln att framstå helt trovärdiga. Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det precis just det. En true crime comedy skulle man kunna kalla det. För man tycker inte det minsta synd om offren. Eller jo, de som jobbat åt honom och då särskilt alla arbetare på Bahamas. I vanliga fall är den här typen av historier bara jobbiga att se för Billy McFarlandtyper är sådana ärkesvin som alltid landar på fötterna. Men den gången har han typ alla mot sig. Han har liksom tutat varenda jävel som kommit hans väg. Ändå verkar nästan ingen hata honom med passion. Bara vilja straffa honom lite.

Som sagt. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade tagit en hel livstid att hitta på den här storyn om man skulle få med alla sjuka detaljer och vändningar. Se den. Mycket nöje.

Penisigenkänningsteknik, nästa?

Har precis skaffat ny lur och den har sån där inloggning via ansiktsigenkänning. Det har varit ganska förknippat med framtiden för mig. Minns hur jag som liten såg någon film där hjälten öppnade en hemlig dörr genom att skanna sin iris med nån avancerad ögonsensor och höll på att ramla ur snurrfåtöljen hemma hos mina föräldrar. Jag vågade nog inte ens drömma om att få uppleva något liknande. Det verkade inte rimligt. Som med Marty McFly's hoverboard.

Men nu håller jag plötsligt framtiden i min hand.

Efter att ha testat det i ett par dagar får jag nog säga att det fräckaste med Face-ID är när man gör inställningen. Man skannar in sitt fejs och medan man vrider omkring det i alla möjliga vinklar uppstår en slags holografisk animation. Då känns det exakt sådär sci-fi-porrigt som jag mins det från min barndom. I övrigt är det lite... hi-tech shmi-tech och blaha blaha. I alla fall för en glasögonorm som mig. Face-ID:t kukar nämligen ur direkt om jag tar av mig brillorna och kan inte längre säkerställa min identitet. Hyfsat fragilt säkerhetssystem. Att en sak som inte ens tillhör grunduppsättningen av original-kroppsdelar kan göra en helt oidentifierbar. För att bli igenkänd utan glasögon behöver jag alltså lägga till ett alternativt fejs. Hur blir det då de dagar man vaknar med en rejäl förkylning, bakfylla eller med ett enklare knullrufs?

Tur att det inte är ansiktsigenkänninsteknik (?) som används för att fyra av världens samlade kärnvapenarsenaler, så länge vi bara är en lösnäsa ifrån teknisk härdsmälta. Men även när det faktiskt funkar så är upplevelsen ganska så noll. Personligen hade jag älskat om de där datasnillena i alla fall hade ansträngt sig för att fejka techfaktorn lite. Även om det bara skulle vara på låtsas så skulle den där 360-gradersskanningen av fejjan kunna dramatiseras lite visuellt och kommit undan med det.

I min besvikelse över dagens teknik kom jag att tänka på ett framtidsscenario i sista säsongen av Leftovers. Ansiktsigenkänning är sedan länge är en gammal standard, men på grund av plastikkirurgins raska framfart anses den inte längre tillförlitlig och har därför kompletterats med en slags tvåfaktorsautentisiering, där den senare faktorn bygger på det allra senaste: Penisigenkänningsteknik (oklart hur det stod till med snippigenkänningstekniken dock).



Samtidigt kanske man inte ska gapa efter för mycket tänker jag. Rätt skönt att inte behöva plocka fram ballen när man ska kolla mobilen.

En skattebetald cringe compillation

Som vän av ordning tycker jag att det är synd och skam när skattemedel slösas bort. Därför vill jag uppmana alla att inte missa chansen att få ta del av en hel timmes magi i sann public serviceanda.  Jag menar, det är ju snudd på ens plikt som medborgare, nu när tv-licensen betalas via skattesedeln och allt.

Ja, jag talar naturligtvis om "Året med Kungafamiljen". En sedan decennier livsviktig slicksten för Sveriges alla rojalister såklart, men för oss andra troligen bortdömt som ett ganska beige lågintresseformat. Personligen har jag inte sett den traditionella årskrönikan sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar, men där var den däremot flaggad som obligatorisk tittning och ingick i familjens kulturella kanon. Jag minns att jag hade svårt att finna nöjet i behöva se Bernadottarnas julbak, skidsemestrar och alla andra stela försök till normala familjeaktiviteter. Min hjärna var troligen inte tillräckligt utvecklad för att kunna inse dess humorvärde då och därför har jag sedan aktivt valt bort det under hela mitt vuxna liv. Ända tills nu. Det handlar alltså om en ganska så lödig tv-guldådra för den som skulle orka konsumera bakåt.

Om man aldrig har sett Året med Kungafamiljen skulle jag beskriva som en slags skattebetald cringe compilation. Det bygger på ett i grund och botten ganska primitivt format som består av löst sammansatta scener där vi får träffa en överpriviligerad familjs olika medlemmar när de försöker verka normala i olika situationer från året som gått. Känslan är lite som en mashup mellan En idiot på resa och en mer dokumentär version av Pappas pengar – men här lyser humorn mer mellan raderna.  Det är en häftig känsla att som tittare utsättas en hel timme för en sömlös kavalkad av situationer och möten där nivån av cringe-faktor stundtals når närmast hälsovådliga nivåer. Vi snackar alltså inte sedvanligt mobilfilmat pissmaterial med crazy american kids som vi är vana med från Youtube. Vi snackar svt-producerad mogen kvalitets-cringe i ultra-hd. Ni måste se det. I fucking love it.

Jo, jag antar att jag kanske är lite pervers, men jag kan inte låta bli att njuta i fullan sky när Drottning Silvia låtsasstrosar omkring spontant i Sollidens köksträdgård. Hon mumsar på hallon och på och pladdrar lite semi-senilt om "barnen". Jag älskar hur hon skolorna in sitt engagemang för barn i precis varenda samtal och jag älskar att hon vägrar släppa sin orimligt knaggliga svenska. Den är original och bidrar mycket till hela hennes persona. Precis som att hon gång på gång använder fel men rätt ord. Det går inte att fejka. När hon pratar om deras position och rättar till situation. Eller när hon upprymt berättar hur både djuren och människorna (tjänstefolket) får ströva fritt på ägorna. Det låter inte so lite kolonialpornografiskt. Det blir liksom fel men rätt precis hela tiden med henne.

Det gäller förövrig alla i Kungafamiljen. Hela timmen är full av material som aldrig skulle överlevt klipprummet ens i en grundskoleproduktion. Frågorna är basala och helt ofarliga. Kamerorna ligger konsekvent kvar för länge och avslöjar därmed lite för mycket av det äkta. Det är inget bra sätt att bygga någon. Vem som helst skulle kunna framstå lite smådebil i en inspelad intervju med frågor som en medelmåttig treåring med lätthet kan besvara läggs in obearbetad med mycket luft efter svaret. Någon på redaktionen är ett mycket modigt men också lite elakt geni. Hur vågar de ta med en scen där Drottningen lyser upp som att hon just uppfunnit relativitetsteorin, samtidigt som hon med stolthet i blick berättar hur man kan rensa en jordgubbe med hjälp av sugrörstricket. Det är ju knappast av välvilja. Jag intalar mig att Tarras hade gått bananas på sin tid. Men det är ett fint bevis på hur okorrumperad vår statliga tv är.

Även om alla hjälper till att skapa fnissvärde så måste kungen ändå rankas som top dog. Han känns minst sagt som en lös kanon när han låter tankarna vandra fritt och inte bara skiter i att svara på frågor utan svarar med förvirrade pendlarhistorier och svagt existensiella funderingar. Det som vanligen är poängen med årskrönikor, en tillbakablick på årets viktigaste händelser, avhandlas överhuvud taget inte alls. Det världspolitiska läget, klimatkrisen, #meetoo är lika med noll. Det hade annars kunnat vara intressant att höra hur resonemanget går runt middagsbordet i Kungahuset. Vad de tycker om saker och ting. Inte minst tvinga fram en lite dolkstöt i suparkompisen Horace efter hans tveksamma uttalanden. Men Svenska Akademien-gate sammanfattar statschefen kort och gott som tråkig historia. Starkt.

Däremot får vi följa med när Prins Alexander är med mami Sofia och papi Calle-Fille för att inviga en utsiktsplats vid någon insjö, på en superiscensatt skräpplockningspromenad med Vickan, Daniel och deras ongar, och när Madde är på nåt plikstskyldigt välgörenhetstjosan på Gröna Lund för att sedan åka barnkarusell för att visa upp att hon verkligen njuter av livet.

Sammantaget är  programmet en magiskt uppvisning av livs levande likstelhet. Det är omöjligt att gilla dem. Men det också omöjligt att ogilla dem. Min personliga favorit är nog ändå studiebesöket på prinsessan Sofias jobb. Känslan är så underbart kulissartad att jag nästan skulle kunna sätta mina barns sparpengar på att hovet har anlitat Kim Jong Uns tjänster som inredare. Sofia håller ett långt försvarstal om hur in i helvetet mycket jobb det är. Lite kontraproduktivt kan tyckas, eftersom ingen någonsin har ifrågasatt hur hon drar in sin apanagefinansierade förvärvsinkomst. Men nu kan vi vara lugna. Hon sliter hund med allt från att skriva tackkort till inbjudningar. Underbart material. Har sett scenen med Sofia minst tio gånger.

Man får en känsla av genuin höjd.

Ett nytt år och en nydefibrillerad blogg.

Jag har länge funderat över varför jag inte tar mig för att blogga längre. Flera gånger varje dag tänker jag nöjt att det här borde jag blogga om, men sen skiter det sig. Och det känns faktiskt lite deppigt. Den här platsen har jag ju fungerat som en slags tangentbordsterapi i många många år nu. Ett lufthål. Men de senaste åren har det blivit glesare och glesare mellan inläggen och plötsligt är det nytt år och jag tänker att nu fan ska jag göra en omstart. Men så blir det samma skit. Det e rôva.

Jag har funderat på vad det kan bero på och har kommit fram till att det beror på många faktorer. I takt med att alla i min närmaste krets fick nys om den kände jag mig begränsad och det är ju egentligen det precis motsatta syftet med bloggen. Men jobb och privata åtaganden har också minimerat energin till att löjla sig i bloggform. Men nu får det fan vara slut med det. Den här gången har jag seriöst funderat på om jag kanske borde lägga ner den här skiten, radera och dyka upp igen på nåt annat ställe. Men så tycker jag att det är synd för jag märker ju att det fortfarande finns många som läser när jag väl skriver och det är ju kul. Det är ju halva grejen. Eller mer.

Så nu tänkte jag att 2019 får fanimej bli ett lite bättre bloggår. En slags reboot. Sista försöket. Vet att jag har sagt det förr så jag säger det igen. Hoppas att ni är några som vill hänga med?

Det kommer troligen bli barnsligt och tramsigt, personligt, transparent, gnälligt. Som "vanligt". Men stundom allvarligt. Och så allt där emellan. I want to break free så att säga. Så jag börjar direkt...