Babyboom

Idag har varit en bra dag. Mycket bra.

Vid ettsnåret hämtade min älskade lilla muffin upp mig i stan och sedan tog vi oss till Östra för att göra ultraljudsundersökning. Phew. Allt var bra. Japp, vi ska ha barn! Juniorette ska få ett prima lillasyskon. Hon väntar otåligt. Tycker att den dröjer på sig lite väl. Vi har berättat för ganska många hittills, men inte alla. Men nu är det officiellt. Bara sådär.

Inne i magen (på J alltså, även om det lika gärna skulle kunna vara min när jag spänner ut den lite) ligger det just nu en liten en på runt 18 veckor och växer till sig. Det känns underbart roligt på alla sätt. Jag var galet nervös både igår och idag men det släppte när vi fick se den lille parveln och att allt verkar vara som det ska. Skönt.

Kille eller tjej? Spelar roll. Det blir en rolig överraskning vilket som.

Nåväl, här har ni den lille:


Snygg va?

Majornas egen Rikard Wolff

På min gård bor det ett par. De är 50+ och tillbringar stora delar av dygnet på innegården med att röka och dricka kaffe. Året om i ur och skur, inget stoppar dem, och jag kan ärligt säga att jag aldrig sett någon njuta så mycket av cigg som dem. De ser inte ut att prata något nämnvärt med varandra utan verkar umgås tyst över en rök och kaffe... om och om och om igen. Går man upp i ottan sitter de där. Kommer man hem sent sitter de där. Det har hänt att jag har gått upp mitt i natten för att bajsa, spanat ut över gården och självklart kunnat urskilja det svaga ljuset från glöden som glimmar till lite extra varje gång de drar i sig.

Det har stört mig lite att de alltid är där, för det känns som att de har tagit gården, ockuperat den, genom att ALLTID vara där. Jag har refererat till dem som "alkisarna" vilket är både taskigt och missvisande. Vi har aldrig sett dem fulla och inte ens sett dem dricka någon form av rusdryck, bortsett från en enda gång när mannen satt på "Plankan" och sippade på en stor stark, vilket var fem öl mindre än vi själva hade bälgat i oss.

På senare tid har jag nästan börjat tycka om att ha dem där på gården. Jag gillar rutiner... eller nu ljög jag... jag gillar när andra har rutiner som man kan lita på. Det gör mig lugn på något konstigt vis. Motvilligt har jag börjat värdesätta deras ständiga närvaro. Varför vet jag inte men det är något fint med att kunna lita på att de alltid är där, minst lika mycket som på att solen kommer gå upp imorgon med.

Kvinnan ser ut att ha levt ganska hårt men sånt kan man aldrig veta. Mannen ser ut som en blandning av någon gammal kultursnubbe på dekis och en flumlärare jag hade på högstadiet. Han har mörkt, lite smålångt hår, med grå inslag och alltid några dagars skäggstubb. Han pratar hest och grovt och känns nonchalant eller åtminstone lite obrydd i sitt sätt. Han känns väldigt mystisk men det kan lika gärna bero på att jag aldrig riktigt har pratat med honom. En remix på någon beat-författare och Rikard Wolff känns som en ganska träffande beskrivning. Jag måste erkänna att han ser lite kool ut där han sitter och läser eller löser korsord och proffsröker sin cigg utan att ens vidröra den med fingrarna. Och han vet det.

I morse vid halv åtta såg jag honom lufsa fram till utemöblerna, med en kopp kaffe i handen, en tidning under armen och självklart en cigg fastklistrad på underläppen. Han hade sandaler, jeans och en gammal tweedkavaj. Under hade han bar överkropp. Det såg lite lustigt ut. Och lite poetiskt på samma gång. Jag undrar vad han håller på med egentligen. Han glider alltid omkring och verkar så otroligt avslappnad.

Jo, visst fan. Nog tycker han att han är jävligt mycket Rikard Wolff. Majornas egen Rikard Wolff.

Syndrom

Det finns ett ord som gör mig sjukt jävla nervös. Syndrom. Det är inget för mig. Ge mig en allergi, förkylning, influensa, inflammation eller infektion. Bring it on. Vad som helst, men kom inte dragande med ett syndrom säger jag bara. Det pallar jag bara inte med.

Jag är på bättringsvägen nu men har befunnit mig i ett konstigt tillstånd de senaste dagarna. Har blivit utmattad av minsta lilla rörelse, ljud eller irritationsmoment. Febrig och svullen. Svettig. Äcklig. Jag tror inte jag är förkyld och det är inte pollen (inte enbart i alla fall). Plötsligt har jag bara blivit yr, illamående och varmare en kokt korv. Sånt gör mig nojig. Jag har läst om all möjlig skit som kroppen kan hitta på och det är inga vackra saker kan jag säga. En stund hetsade jag upp mig utav bara helvete. Efter lite seriöst googlande satt jag och läste på klimakteriasmart.se om vallningar och det stämde in precis på mig. Shit. Jag började nästan lipa. Det skulle vara så jävla typiskt min otur om jag blev en klimakterietant innan jag fyllt dubbeltrea. Plötsligt satt jag och läste på om österogenbehandlingar. Sedan kammade jag mig. Mycket kan man ha men jag borde fan inte ha drabbats av klimakteriet. Det hade nog räckt till ett förnedrande mittuppslag i GP isåfall. Alltid något.

Det var då det slog mig. Att det kanske var ett syndrom. Ett rackarns jävla syndrom som hade smygit sig på mig. Jag kände stressen hur stressen byggde höghus i min hjärna. Jag fick vallningar igen och började fundera på vilken låt jag skulle vilja ha på min begravning...

...Men nu är det bättre igen. Phew. En jäkla tur det. Så nu ska jag ta och nana och sedan hoppas jag att jag mår bra när jag vaknar igen. Helt syndromfri.

Svinflunsan

Är hemma från jobbet idag. Vaknade med feber i morse och kände mig väldigt håglös. Sjuk. Samtidigt rapporteras det vilt om svininfluensan. Hoppas det inte är det. Det skulle vara extremt jobbigt. I kombination med epedemirapporter känns det extra osoft. Har inte varit i Mexico på ett bra tag men jag åt tacos för inte så himla längesedan.

Och ett sånt jävla namn på en sjukdom sedan då. Svininfluensa. Ett djävulskt vidrigt namn. Man kan ju bli deppig för mindre. Är det något jag inte vill så är det att bli svinsjuk i en sjukdom som kommer från riktiga svin. Undrar varför de inte använder sig av latin istället. Det gör de ju om minsta skitgrej annars. Porcine betyder ju gris. Det låter bättre. Porcineinfluensan. Samma äckelinfluensa men med ett rejält mycket snoffsigare namn. Jag ger mig fan på att det skulle kännas, om inte bättre, så i alla fall en smula mindre förnedrande.

Nä, nu känner jag mig alldeles yr. Får lägga mig ner igen och badda min panna lite.

Kvalitetsmänniskor

Kollade på "Grannfejden" i tv3 igår. Jag gillar det programmet även om det egentligen är rågubbigt och helt sjukt värdelöst. Jag bortser från det och myser istället. Varje torsdag klockan 21.

Jag gillar idiotin som ligger och pyr runt om i landet. Den där ohämmat bisarra nivån som uppstår när vuxna hjärnor får härdsmälta och går i barndom. Jag fascineras av hur lite som krävs för att folk ska börja bete sig helt efterblivet mot varandra över verkliga skitsaker. Man häpnas, förskräcks och njuter på en och samma gång.

Igår var det två riktiga gubbjävlar. Det rörde allt från anklagelser om girighet, mordbrand och skjutna hundar. En jävla soppa helt enkelt. För att skapa förbrödring mellan de båda surkarten fick de åka till en stormarknad och göra övningen ”så mycket du vill på fem minuter” som gick ut på att de fick samsas om en vagn och fylla den med valfria matvaror under fem minuter och sedan splitta skiten. En ganska enkel uppgift kan man tycka, som inte borde kräva så hemskt mycket tankekraft för att ge ett lyckat resultat.

Klockan startades och gubbarna satte igång. Rådvilla masade de sig fram och började vid grönsakerna. Där plockade de på sig lök, potatis och varsitt nät med apelsiner. De rörde sig i slow motion. Efter halva tiden hade de säkert roffat åt sig varor för en hundring var. Jag satt och skrek i soffan. Jag blev stressad av att de var så abnormt handlingsförlamade. När tiden var slut så var vagnen inte ens halvfull. Fiasko. De fick en minut till. Blev förvirrade. Vad skulle de välja? Briljans knäcker idén och de enas om mjukost. Mjukost!!

Aschberg borde ha dräpt dem båda två, där på plats, bara för att de var så jävla dumma i huvudena. Men å andra sidan... Om man får fem minuter på sig att verkligen gå loss i en mataffär och väljer att frossa i lök och mjukost är man ju som klippt och skuren för vilket tv3-format som helst.

Ovanligt

På väg hem från jobbet igår stod jag som vanligt och väntade på spårvagnen vid Grönsakstroget. På hållplatsen i motsatt riktning såg jag två personer komma gående. Den ena var väldigt nerklädd. En riktig rishög. Den andre däremot, bar en rejält hög cylinderhatt, runda solbrilllor och en slags slängkappa i skinn. Skinn. En högst ovanlig outfit nuförtiden skulle jag kunna drista mig att påstå.

Det är inte ofta man ser människor i slängkappa över huvudtaget, men en i skinn, det har jag nog aldrig sett. Det såg vansinnigt ut på ett mycket lockande sätt. Jag funderade en stund. Slängkappa är kanske inte så dumt ändå. Ett rätt praktiskt plagg egentligen och inte helt osnyggt heller. Lite väl underskattat. Killen borde få en eloge för sitt mod. Att mixa delar ur en klassisk superhjälteutstyrsel med ett mode som härstammar ur 1800-talets mer välbeställda medborgae och från diverse litterära getalter kräver nog så mycket självförtroende. Eller en komplett dåres hjärna. Slängkappa liksom. I skinn.

Saker som upprör

Jag gick precis för att ta min sedvanliga eftermiddagskopp av besvärande oaptitligt kaffe ur företagets industrikaffemaskin. För att dämpa sviterna från de värsta svallvågorna av garvsyra brukar jag även norpa en singoalla. Det är en fin stund när jag sitter där med koppen och läppjar på drycken som skulle kunna vara bryggd ur lucifers anus och håller i den fina kakan med sin cirkel av högblankt sylt i mitten. Mer lyx än så krävs inte för att jag ska kunna känna mig lite nöjd med livet. Det gör mig lugn och tillfreds.

Men så finns det tillfällen när ritualen störs. Det är bland det värsta jag vet. Balansen rubbas och jag sätts ur spel. Som alldeles nyss. Precis när jag skulle till att hugga in i denna ynnest av kakbehag så skådade mitt CSI-öga ett stort snuskigt tumavtryck mitt i syltcirkeln. Alltså jag höll på att smälla av. Någon jävel här på jobbet har alltså varit och rotat runt med sina labbar i kakburken och helt obrytt tummat syltet på en kaka utan att omgående förpassa den från dess plats bland övriga kakor. Har ni hört på maken sådan ogenerad försumlighet? Fy fan säger jag bara.

Inte nog med att det försörde min stund. Det gjorde mig uppmärksam på att man inte kan ha en jävla aning om vad kakorna varit med om för resa före man parkerar dem i sitt gap. Så jävla upprörande.

Hade jag haft större inflytande på det här bygget hade jag gått till botten med det hela. Jag hade lagt kakan i en sådan där liten bevispåse och skickat den till Schweiz eller nåt, satt upp en DNA-profil, tagit reda på vem den skyldige är och gett vedebörande topp 10 minuter att tömma sitt skrivbord. Rakt av. Då kanske kakmarodören hade lärt sig att respektera gänse kaketikett i fortsättningen.

Partille-Johnny

Alldeles nyligen gick det upp för mig att Partille-Johnny inte är en kille som heter Johnny och bor i Partille. Eller, det kanske det är också, men Partille-Johnny är numer en egen och helt etablerad stil. Lustigt. För alla modebloggare är detta såklart riktiga retronews, men för mig var det helt nytt. Partille-Johnny... jag menar, vad ända in i hetaste helvetet är det frågan om?

Floran av stilar har verkligen exploderat från de urminnes tider då jag själv var en spoling. Då fanns det hårdrockare, synthare, skejtare och raggarsvin. Punkjävlarna hade dött ut men i dess bakvatten uppstod snart grungen som snabbt blev en poppis sunkstil. Det var enkelt att vara grunge. Allt som krävdes var att klä sig fult som fan och säckigt. Kanske var det också där någonstans stil-inflationen uppstod. Plötsligt krävdes egentligen inte ett skit för att skapa en stil (något man dock inte kan beskylla goth- människor för). Bara en muppig idé. Och det var så kusinerna från landet måste tänkt när de kom upp med Partille-Johnny the stajl.



För att bli en tvättäkta Partille-Johnny behöver man bara korva ner byxbenen i ett par tubsockar (gärna med Intersport-logga) och vira snoddar kring hela skiten och upp på vaderna. Voila! Så är grunden lagd. Men för att ta det fullt ut bör man även bära pikétröja och vara noga med att spendera resten av månadspengen på hårvax och brunkräm i rent vettlösa mängder. Köp om du kan, stjäl om du måste. Fejkbrännan är nästan nyckeltn till framgång. En riktig Partille-Johnny ska på egen hand kunna få en hel klunga med Gotti boys att se bleka ut.

Varje jag ser en sådan där svärm med innebandyhjon på stan, som ser sådär skadade ut, grips jag instinktivt av en jättestark lust gå fram och mula dem med grus. Men jag hejdar mig alltid. Jag påminns snabbt om lyckan att inte vara tonnis längre. Det skulle verkligen vara ett rent helvete att leva under ett grupptryck som tvingar en till en så formidabel förnedring. Igen.

Så ska det låta

Fredagskvällen inleddes med tröttma.

För första gången på många år hamnade vi framför Så ska det låta. Reflexmässigt tänkte jag såklart använda mitt fjärrvapen och zappa bort det stirriga där fleppot Peter Settman, när jag fick syn på Stefan Gunnarsson (frukten av Robert Wells frånvaro). Steffe trotsar det omöjliga och lyckas faktiskt se ännu töntigare och mer tillrättalagd ut än Wells. Jag kunde inte byta kanal. Masochisten i mig var helt enkelt tvungen att späka syncentrat och riktigt frossa i hur det blir när SVT envisas med att slita ut sina underhållningsformat.

Där satt Stevie G med sin ett-päron-till-farsa-haka samt en präktigt platinablonderad och rakpermanentad E-type-frilla. Som en atomisk kombo mellan en afgahnhund och John Travolta på nedåttjack. Han såg oengagerad och trulig ut och det kan jag verkligen förstå. Det kan fan inte vara kul att tvingas låta sitt skrotum nöta samma pianostol som den folkkära Robert jävla Wells för att dra in pengar till hyran. Jag skulle lätt blåsa skallen av John Blund om jag fick syn på honom, som tack för överdosen av sömpulver jag får varje natt. Jag lider som fan av varje uppvaknande så jag kan verkligen förstå hur Steffe mår när han står och borstar tänderna på morgonen. Vilket sisyfosarbete.

Sedan verkar det råda akut artistbrist. I fredags hade de till exempel blandat upp artister och pianofnask med en Ica-Sebbe och han den tråkiga i Hipp Hipp. Fy fan vad krystat det kändes när de skulle upp och spexa. Jag rös på de allra rysligaset sättet man kan rysa. Mina kläder blev tajta av all gåshud. Och programmet har gått i över tolv år nu. Att de som fortfarande regelbundet tittar aldrig tröttnar på att se samma uppgjorda tävlingshelvete vecka efter vecka måste rimligvis innebära att programmet har exakt samma publik som Glamour. Inga andra besitter en sådan överjordisk uthållighet.

Fredagskvällen avslutades med ännu mer tröttma.

Fruktkött

För ett par veckor sedan, under en hotellfrukost, utbrast min kollega M plötsligt att fruktkött är överskattat. Det väckte liv i en känsla som legat och lurat inom mig väldigt länge. Fruktkött ÄR överskattat. Något så förbannat också. Men jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag tycker att fruktkött är något av det absolut mest överskattade som finns. Det är världens sämsta kött och jag föraktar det. Nä, jag tror fanimej att jag hatar fruktkött. Eller kanske inte fruktköttet i sig men i alla fall allt som kommunicerar att det skulle vara bra. Något extra göttigt.

Jag minns att redan när jag gick i lågstadiet så fanns den där God Morgon-juicen och fan som bambatanterna haussade den. Den här ska du ha vettö, den är nyttig, det är fruktkött i. Hemma var det samma sak. Fanns det fruktkött i en produkt var det bra. Till och med första gången jag drack sprit fick jag det nerkört i halsen. Bokstavligt talat. Min kompis, vars kropp inte vittnade om nämnärt ortodoxt nyttighetstänk, hade handlat groggvirket och valt just apelsinjuice. Med fruktkött. För att det var nyttigt. Och så har det förföljt mig hela livet. Jag tror inte att jag någonsin hört en enda jävel ha något ont att säga om fruktkött, vilket är något så in i hetaste helvetet sjukt egentligen. Fruktkött har fått en helt absurd hjältestatus i våra medvetanden. Det är och har alltid varit synonymt med hälsa och friskhet i de svenska folkhemmen och det gör mig topp tunnor (har länge velat säga topp tunnor, det låter så flott) rasande.

Nä, jag kan säga en sak. Fruktkött är inte bara överskattat. Det är helt kass. Det fastnar mellan gaddarna och förhöjer inte smakupplevelsen – bara friktionen. Och ärligt talat; om man skyfflar i lite urlakade apelsinrester i juicekoncentrat blir det faktiskt inte mycket lyxigare än att servera någon en bajskorv med vispgrädde på toppen.

Jag undrar vem som kom upp med idén att ge fruktkött ett så oförtjänt gott rykte. Jag har på känn att det var någon riktigt lat juicemänniska. En som var trött på att behöva sila bort en massa slagg för att kunna växla sin produkt mot lite krispig valuta och var fiffig nog att dra en hälsoretorisk vals. Sedan dess får konsumenten således ta hand om både produkt och restavfall. Det är nästan djävulskt smart. Snudd på lika smart som när Tyler Durden i Fight Club gör lyxtvål av råvara som han pallar ur en fettsugningskliniks sopcontainer, och krasst konstaterar att han faktiskt säljer de rika tanternas feta rövar tillbaks till dem igen.

En perfekt solskenshistoria

Vid det här laget har nog alla läst om Susan Boyle. En ny story i klass med Paul Potts. Fast dubbelt upp, extra allt. Det är bara att gratulera tv-kanalen och produktionsbolaget till grand slam. Och så Susan själv såklart. Alltihop är en storvulen solskenshistoria, perfekt ner i minsta detalj. Den saknar ingenting och skulle nog fått Walt jävla Disney att plöja ner varenda manus genom tiderna i en konfettimaskin och kränga skiten till gängse lösviktspris på papper i utbyte mot rättigheterna. Typ. Den spöar skiten ur Askungen, Snövit, Skönheten och odjuret tur och retur. Fullkomligt.

Hela historien handlar om Susan, en 48-årig oskuld från den engelska landsbygden som haft alla odds som tänkas kan mot sig. Den inkluderar mobbing, ensamhet, grusade drömmar och så högoktanig tragik att det förmodligen skulle gå att tanka bilen med den om den omsattes till flytande form.

Det brittiska talangjaktsprogrammet har verkligen lyckats. De har skapat en fulländad hybrid mellan gråtscenerna i Extreme Home Makeover och valfri Hallmarkproduktion med "synd-om-barn-eller-djur-tema". Det är nästan så att jag undrar om inte Jerry Bruckheimer har sina äckliga dollarfingrar insyltade någonstans. Men vem bryr sig? En bra story är bra oavsett. Och världens löpsedlar behöver allt lättas upp med lite sköna framgångssagor ibland om mänskligheten ska orka framåt.

Sedan börjar jag fundera lite på vad vi i Sverige har för motsvarighet till Susan Boyle med och kommer bara på det här.

Jag är rultig

Påsken är över och jag känner mig mer rultig än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag frossade inte mer än vanligt i helgen. Jag iddes inte. Min mage känns så sjukt obekväm. I vägen. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag ett spel och slängde nästan alla mina tajta T-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag har börjat se pervers ut i tajta tischor och det är inget bra.

Min kära flickvän J har uppmärksammat mig på det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Oj oj, varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag sätta komfort före allt och kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, går upp i svinottan och pallrar mig till gymmet och desperat ställer mig på nån jävla föryngringsmaskin.

På sistone har jag även noterat att min ölrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina fuck handles spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad ölrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristika som en ölmage. fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att att allt har smygt sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig. Sedan fick jag blixtyrsel och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela helvetet men vad ska man göra. Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker) eller att gå all in och bli fet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en smal kille fångad och inlåst i en fet mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min rultiga gubbkropp. Fy fan för den lede säger jag bara.



Det har gått så långt att jag inte ens började skratta när jag såg Annie Leibovitz bild på Seth Rogen & Co nyligen. Istället tilltalades jag av den och greps av en stark lust att själv springa och köpa mig en uppsättning ultraelastiska kroppsstrumpor. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.

Tittahöjtarna

Vi var på utflykt idag till Hallandsåsen. Kollade in bokskogen och fikade frallor. Det var mycket angenämt.

Innan vi åkte dit berättade J dock för mig att det finns en liten by där uppe någonstans, mitt i skogen, som är stenhårt inavlad. Invånarna går i folkmun under namnet "tittahöjtarna" eftersom de alltid går runt med blickarna i skyn. Det är deras strikta familje-dna som gjort dem lite lustiga. Jag började tänka på tunnelbygget och de mängder av rågiftig tätningsmassa som läckt ut lite här och där. Sedan drog jag ett dussin paralleller till "The Hills Have Eyes" och hann känna att mitt picknicksug dämpades en aning. Jag förklarade krasst att anledningen att jag går på den här typen av skitlur är för att jag på något sjukt sätt vill att det ska vara sanning. Att det piffar upp vardagen en aning. Jag sa att jag ville njuta av det sjukt osannolika i några minuter innan hon som brukligt förstör det hela med ett gapflabb.

Då avslöjade J helt odramatiskt att hon såklart bara skojade. Det finns ingen sådan inavlad skogsby på Hallandsåsen vars invånare skulle vara ett gängfreaks of nature som stryker bland träden... Nä, tittahöjtarna är "bara" en familj som sägs ha ägnat sig åt livlig fortplantning inom släkten. De bor där i krokarna och syns visst till ibland.

Vilket antiklimax va.

Busliv vs. Svenssonliv

Nu är jag tillbaka från Halland. Det har varit en sublim helg. Igår läste vi precis hela dagen, bortsett från en liten promenad i skogen. Det är mycket fint att sitta ute i en trädgård vid havet och dricka vin och läsa ända till solen ska till att gå ner och det är dags att tända grillen.

Jag har plöjt boken Svensk Maffia. Den var bra. Intressant att få sig en grundlektion i organiserad brottslighet. Det finns många hårda pojkar där ute. Alla har en sak gemensamt. De vill inte bli några jävla Svenssons. Det är en värre tanke än döden tydligen. För dem är det mäktigt att ha många "bröder" som alltid ställer upp ifall man ställer till det. Att alltid ha någonstans att kvarta eller gömma sig. Man ska ha tjockt med cash, brudar och feta bilar. Man ska vara rotlös och inte dra sig för några år i en bunker. Man ska skita i allt och bara köra på.

Det låter som riktiga skitliv i mina öron. Själv vill jag bara vara en Svensson. Helst en hyfsat lyckad sådan. Livet blir lite mer värt att leva då kan jag tycka. Det känns några tusen resor slappare så och jag misstänker att det är lättare för en sån som mig att koppla av med lite rött och en bok om hårdnackade gangsters, än för en kille som gjort grova våldsbrott till en karriär.

Road Kill - Bar & Grill

Vi sitter i bilen som ska ta oss in i hjärtat av Halland. Det ligger mycket roadkills längs vägen. Det är harar, grävlingar och annat spännande. För några år sedan fick jag höra om ett ställe längs Route 66 i Amerikat som har specialiserat sig på just roadkills. Road Kill - Bar & Grill hette det tror jag. Deras grej är att man ta med sitt vägbyte så fixar de nåt smarrigt i stil med grävlingburgare, ekorrpytt eller skallerormscrepes. Tydligen är det en riktig hit.

Frågan är hur det skulle funka att öppna ett sånt ställe här. Kanske I Falkenberg. "If you kill it. We'll grill it!". Jag tycker mig känna lukten av succe.

Extremt

Jag beklagade mig nyss för J och sa att det inte är lönt för mig att återge någonting ur vår vardag. Hon är alltid först och man hinner inte öppna käften utan att det sitter fastklistrat på internetz fem sekunder senare. För att markera mitt missnöje använder jag min allra truligaste min.

J: Men du skriver ju aldrig om vardagen hemma ändå.
M: Det gör jag väl visst.
J: Nä, det är bara när det händer något extremt.
M: Va?
J: Ja som Evert Taube-grejen.

Hon syftar på när vi kom till Musikens hus en morgon för ett år sedan för att fika frukost och det visade sig vara Taubetemadag. Ja. Fy fan. Det var verkligen helt extremt. Jag gillar hennes definition av "extrem".

Vego-Jesus

Det finns en maträtt som jag har blivit lite av ett under på att tillaga. Chili sin carne. Japp, ni läste rätt. En con carne, fast utan kött. Det låter stört men så blir det när man är ihop med en vegodonna.

Hursomhelst så har jag experimenterat och trixat och nu har jag fått till det. Jag har blivit en riktig mästare på min sin carne. Så till den milda grad att jag inte ens själv kan känna skillnaden på en con och en sin längre. Det är smått fantastiskt om jag får säga det själv (och det får jag). Jag har lyckats med konststycket att göra vegofoder till kött. Praktiskt taget i alla fall. Då kan ni förstå det är svårt att hålla tillbaka sin mallighet. Och jag har ingen vidare lust att göra det heller. För det är ruggigt skönt att vara så förbannat bra på något för en gång skull.

Det har ju jiddrats en hel del genom historien om att Jesus kunde trolla vatten till vin. Well, det var säkert häftigt då men det kan varenda jävel med en hävert och lite god vilja åstadkomma idag. Att förvandla en sin carne till att smaka exakt som en con carne däremot - det är banne mig inte gjort i en handvändning. Det förtjänar lite kredd kan jag tycka.

Kanske att jag kommer bli ihågkommen som Vego-Jesus. Man vet aldrig.

Kundbemötande

Jag och min arbetskamrat besökte Japan Photos butik på Drottningtorget häromdagen, för att titta på kameraoptik och lite annat gött. När vi förklarade vårt ärende ropade kamerabutikstanten glatt på sin kollega och bad denne "hjälpa de här grabbarna".

Min första tanke var att det kändes lite bra att bli kallad grabb, trots att jag i år (dock ganska mycket senare i år) fyller dubbeltrea och min kollega sniffar i krokarna kring de fyrtio. Men efter en stund började jag irritera mig på det. Jag blir så ofta kallad grabb. Det får mig att känna mig som ett litet barn och jag blir sjukt stressad av att okända människor tar sig rätten att beröva mig på mansfasen i mitt liv. Fan, jag vill också hinna bli refererad till som man någon gång under mitt liv så att jag inte missar det och plötsligt står där och är en riktig tvättäkta gubbe.

"Kan du hjälpa den här mannen". I alla fall en gång. Det skulle kännas fint. Är det verkligen för mycket begärt?

Internet is dead!

Häromleden (lagom töntigt uttryck) när jag stod och pinade mig själv på gymmet såg jag ett avsnitt av Knight Rider. Det lindrade.

I introt, precis när Knight Rider-logotypen kommer upp, visas även programmets svenska tagline. Den lät jävligt mäktig och jag har försökt komma ihåg hur den gick. Det var nåt i stil med En dunkel mans färd genom en farlig värld, eller En ensam mans dunkla färd genom en farlig värld, eller... ja ni fattar. Jag minns inte exakt och det gnager på mig. Som fan. Jag brydde mig inte om att försöka memorera den där jag stod och våndades av svår yrsel på helvetsmaskinen. Hade fullt upp med att inte kräkas och tänkte att jag kollar upp det på nätet sedan. Så naivt av mig. Jag har haft ett fullkomligt tillit till internet.

Men nu börjar jag undra alltså. Jag tror mig ha hittat ett hål. En brist. Allt finns fan inte på internet. Efter att ha ägnat lagom mycket arbetstid till att googla utan att röja minsta framgång i ämnet kan jag bittert konstatera att det här internetz inte är så där jävla bra som vissa säger. Tvärtom, det är kass. Från och med nu är internet dött i mina ögon. Ända tills jag hittar Knight Riders svenska tagline. Och ingenting kan ändra på det.

Om någon riktig Knigh Rider-nörd kan hjälpa mig i frågan är jag mycket tacksam. Min hjärna vill ha lugn och ro nu.

Nitad

Uppdatering:
Fan. Då var man blåst igen. Jag la ut den här bilden lite tidigare idag och skrev upprört och raljerande. Jag reflekterade inte nämnvärt över om det kunde vara en fejk utan tog för givet att den var äkta. Jag önskade nästan att det skulle vara på riktigt.


Obs! Tjejen på bilden är troligen ingen homohatare.

Tur att jag har några riktiga bror-duktig-läsare som sköter källgranskning åt mig och larmar när jag är onödigt dum. Det visade sig att någon fiffig rackare har trixat lite i Photoshop och bytt ut tabellkategorierna samt innehållet i vänster kolumn mot lite klassisk hatpropaganda.

Åh, det hade varit bisarrt på så många sätt om det varit på riktigt. Men nu var det inte det. Inget att göra åt.

McDragans

Det har varit mycket snack om McDragans i en räcka tidningarna den senaste veckan. Jag var tämligen övertygad om att artikeln var ett aprilskämt men så verkar inte vara fallet. Det hela har även diskuterats semiflitigt på bloggar. Alla verkar tycka att det är den grafiska profilen som är det lustiga. Dragan har använt sig av ett relativt känt M och målat dit bröstvårtor. Fyndigt.


Själv reagerar jag mer på frasen "Drive in! Live Striptease". Bara tanken på att det någonstans på vischan skulle finnas en strippklubb med drive in är svindlande vansinnigt. Höjden av lathög måste väl ändå vara en fluktare som inte ens orkar gå ur bilen för att glo på naket.

En barndomsdröm

Nu har jag fått en hang up på glass. Fan. Jag fastnar så lätt i ett spår. Särskilt glasspår.

Jag skulle lätt kunna ljuga och säga att mitt drömjobb som liten pojkvasker var att köra glassbilen. Men det var det inte. Jag drömde om att jobba på Posten. Nog om det. Fråga inte. Att köra runt i den ljusblå bilen med den roliga tutan och ett ton glass i bagaget ens skulle kunna kvalificera som "jobb", var nog för surrealistiskt för att min hjärna ens skulle ha en rimlig chans att sortera informationen. För mig var tanken på att köra glassbilen en dröm. Punkt.

Förmodligen hade jag lätt avstått min veckopeng och offrat min andel i porrisgömman (en bunt upphittade herrtidningar som kompisgänget gömt under en lada) för att få bli sidekick till vilken galssbilschaffis som helst. Tyvärr uppkom aldrig något liknande erbjudande men fy fan vilken kredd jag hade kammat bland de andra kidsen på gården då. Det var nog till och med högre rankat än drömmen om att vara Joey Tempsets lillbrorsa (som i retrospektiv nu känns som en rätt lessen dröm).

Välståndsbarometern

Igår snackade vi om glass här hemma. Inte vilken glass som helst heller utan glassbåtar och specifikt de som man köpte från glassbilen. Jag gillar verkligen när vi grottar ner oss i viktiga ämnen J och jag.

Hon sa att hon hatade glassbåtar när hon var liten. Hon hade förätit sig på dem för det var den enda glass som hennes mormor (som bodde nästgårds) köpte hem och det fanns alltid ett stadigt saldo glassbåtar i frysboxen. ALLTID. Fatta grejen. Fri tillgång till glassbåtar.

Jag gapade och dumttittade helt oförstående. Jag hörde vad hon sa men kunde inte ta in det. Det var provocerande. Mitt förhållande till glassbåtar är helt tvärtom. Jag kan räkna de gånger det fanns glassbåtar hemma. Det var lyx och glädje – det var karnevalen i Rio (för barn). För mig var glassbåtar det yttersta tecknet på att det rådde ekonomiskt välbestånd i familjen. Jag råälskade glassbåtar och har än idag svårt att hålla tillbaka förtjusningen som uppstår när jag blir överraskad med denna sublima skapelse.

Dåliga nyheter

Idag hämtade jag och chiefen foder på donken. Inget jag är stolt över. Men jag skyller på att jag var lite sliten efter guldäggsgalan med tillhörande dryck och baluns... och en okristligt tidig tågresa hem.

Medan vi väntade på burgarna pekade hon på dagens Metro och uppmärksammade mig på att att glassgubben har börjat kila stadigt. Kärat ner sig. Vi diskuterade bara kort med var överens om att det kändes fel som fan. Sedan har det gnagt på mig hela dagen. Egentligen borde jag glädjas för hans skull men det gör jag inte. Jag känner mig besviken. Han har stått där helt solokvist utanför landets kiosker så långt bak i tiden mitt minne räcker till. I ur och skur har han funnits där och varje dag och ihärdigt påmint alla glasstarmar om sin existens. Han har levt för glassen. Sånt engagemang är hedervärt.

Därför känner jag en väldig olust när jag plötsligt får svart på vitt att han under alla år har gått och mörkat sin könsdrift. Fan. Jag vill helt enkelt inte veta att han doppar. Jag vet inte varför egentligen. Det känns bara fel. Han ska hålla på med glass och helst ge fan i alla former av frivolt leverne. Och absolut inte skylta med det i alla fall.

Samtidigt känner jag mig såklart en aning missunsam. Det är ju på ett sätt vackert att även han har hittat någon att hålla i handen och... nä fan, jag vill inte tänka på det. Eller?

Tänk på det nästa gång ni avnjuter en Nogger i solen, när era läppar vidrör en Magnum. Tänk då på att den glassen kommer från den där glassclownen som öppet börjat njuta av köttets lustar. Tänk att exakt den här glassen är gjord av en kille som knullar så in i helvete så fort han kommer åt.

IPRED och lite annat

Kollade just på Kvällsöppet med Lennart Ekdal. De började med att diskutera IPRED-lagen som från och med idag träder i kraft. Jag orkar faktiskt inte opponera mig nämnvärt mycket. Det lär väl ge sig med tiden skulle jag tro, om den här typen av lagar är rätt väg att lösa problem. Med tanke på att 2,2 miljoner svenska datorer ansluter mot piratbuktens servrar varje vecka kanske det ändå är läge att titta över lagen. Men men. Det här handlar om något helt annat.

Att delta i debatten hade de bjudit in någon gammal jävel från svenska förläggareföreningen eller något åt det hållet. Det var de som tog initiativet att samla svenska författare att skriva under ett upprop mot nätbuset. Några av dem som skrev på och verkligen gick i bräschen är Henning jävla Mankell och Jan Guillou såklart. Janne är lite av en gratisätare när det kommer till att tycka till om saker. Han har bättre tryne än ett tryffelsvin när det handlar om att nosa upp en arena där han kan komma till tals och köra sitt raljanta och överlägsna gubbtugg, om än det ena och än det andra som hör yngre generationer till. Det där sura förstadiet till utvecklad senildemens. Eller så kanske det bara blir så när man gifter sig med någon som ser ut att vara framdriven ur samma äggstock. Vad vet jag. En sak kan jag i alla fall säga, guilloueffekten får mig att vilja göra precis exakt tvärtom mot vad Janneman säger. Jag funderar på att infektera min hårddisk genom att okynnesnedladda Arn-filmerna och bara sitta och fulhålla på dem. Njuta av gratiskänslan, slänga dem och sedan göra om samma grej igen.

Vidare är i mitt tycke helt absurt att låta förläggare snacka om hur de drabbas av förlorade inkomster genom fildelningen. Löjeväckande rent av. Helt ärligt måste väl biblioteken vara en sjukt mycket större aktör på fildelarmarknaden i så fall. Att ens fantisera om att någon stackare skulle orka läsa Arn i pdf-format är som ett enda stort aprilskämt bara det. Och om nu någon störd sate mot förmodan faktiskt skulle få för sig att snika till sig något smutsigt digitalt alster signerat Mankell så är det bara att beklaga. Men jag tror nog att han klarar det bortfallet.

Hade det inte varit både lämpligare och mer relevant att ta dit någon representant från filmbranschen istället?

Sedan var det dags för motståndarsidan att komma till tals. De hade valt ut en rackig gotbrud, helt utan argument, men med blått skabbhår och mörkare (smink)ringar runt ögonen än självaste Björnligan till att ge svenska fildelare ett ansikte. Frågan är hur de kom upp med den mästarplanen. Jag är ganska säker på att tanken var att de skulle markera vad det är för galningar som sitter och laddar hem film och musik utan att betala för sig. Det funkar säkert klockrent på den äldre generationen. Hur svårt är det att ta parti emot någon som ser ut att skita i precis allting. Jag kan riktigt få upp bilden av hur det skruvades på sig i fytriotalistfåtöljerna i landets radhuslängor när hon kom i bild. Vad är det för jävla as, fildelarna – de verkar ju inte riktigt kloka i huvudena. Fan, undra om inte det var Ekdal själv som kom på den briljanta iden. Han verkar ju sådär lagom subjektiv.

Synd bara att det andas äckligt mycket likhet med all annan typ av smutskastningspropaganda.

Sedan måste jag tillägga att jag verkligen stör mig på att de lagt upp två rejäla travar med riktigt skitgamla böcker på Birros plats. Som för att visa att här har vi en påläst kille. Han har skrivit böcker har verkligen ett jättestort behov av att kunna bläddra loss i originalutgåvor av böcker från tryckteknikens begynnelse. I direktsändning.