Bredbandsmisär

Det här är Lasse Honkanen. Han är missbelåten. Det ser man tydligt på bilden. Inte så konstigt heller. Han fick vänta på sitt bredband i hela fyra månader. Det finns ingen hejd på misären tycker Lasse. De har betett sig som svin, säger han och syftar på sin bredbandsleverantör.

Lasse Honkanen väljer att gå ut i kvällspress och berätta hur man skändat honom. Alla måste få veta hur den långa leveranstiden har gnagt honom. Dag som natt. Det har blivit hans Irak.

Well... så går det när man väljer Bredbandsbolaget.

Jag skrattade gott när jag såg bilden på Lasse Honkanen i Aftonbladet idag. Det är så mycket som är fel. Bilden visar en duktigt trulig man som sitter i sitt vardagsrum. Framför sig har han placerat sin laptop. Jag skulle vilja veta hur det lät när de skulle ta bilden som skulle illustrera Lasses antipati för Bredbandsbolagt.

Jag vågar gissa på att det lät ungefär såhär:

Kom igen nu Lasse. Se sur ut. Riktigt jävla sur. Äh, bättre kan du. Tänk dig att du kommer ut på morgonen och så har någon jävel paffat däcken på din senapsgula Volvo 740. Bra bra, nu börjar det likna något... Fast lite mer trovärdighet skulle inte skada. Hmm... datan lasse, datan för fan. Fram med den så att folk får se hur jävla arg du är på de där bredbandssvinen när du sitter här och surfar trådlöst. Du slå in www.aftonbladet.se också. Bra Lasse, nu kör vi så det ryker. Försök att se ännu grinigare ut bara. Tänk på nåt som gör dig förbannad. Vattenläcka i badrummet, brand i husvagnen eller... Fan Lasse, tänk på Bredbandsbolaget. Jaaaa!

Klick, klick, klick

Perfa! Kom igen nu drar vi till nästa mongo.

Journalisten* och fotografen gör en high five.

* Jag riktigt ryser när jag läser namnet Andreas Victorzon. Det är så hjälplöst på nåt vis att försöka pimpa upp ett -son-namn med ett z. Det är bara dansband och idioter som gör det. Men så jobbar han ju på aftonbladet också.

Markus & Keith

Knarkfarfar Keith Richards är verkligen råtrumpen på Aftonbladet musikrecensent Markus Larsson. Det är jätteroligt tycker jag och vill passa på att först och främst ge Mackan en high five. Det är rätt kreddigt att han av alla recensenter genom tiderna lyckats reta upp Keith så in i helvete. Jag menar de har ju släppt ett hundratal skivor och turnerat i lika många år. De borde rimligtvis ha blivit sågade någon gång innan och lärt sig att hantera det genom att totalt skita i det. Men icke. High Five!



Fan. Markus är ju bara ett litet lönntjockt sillmjölke vars musikdrömmar troligen krossades på blockflöjtslektionerna men som på pojkrummet tjuvlyssnade på vinyl och läste såpass mycket NME att han senare lyckats kvala in som förståsigpåare.

I sommras skrev Keith till Dagens Nyheter och krävde att få en ursäkt för det dåliga betyget på stenarnas Ullevispelning. Det är så jävla töntigt att det är svårt att greppa. Nu fortsätter han och säger att han fanimej kunde fått Markus skjuten för det risiga betyget ifall han hade velat. Heroinet verkar inte kunna ta ihjäl honom men det har åtminstone fått honom fucka upp sina referensramar rätt så duktigt. Han beter sig som en tjurig tonåring. Han kan verkligen inte släppa att Mackan tyckte att de sög fett. Åhh jag är nästan avundsjuk på Markus. Att lyckat reta upp mister Leatherface så. Det är vackert... snudd på bibliskt.

Jag tror att de egentligen är lite kära i varandra. Att de skulle trivas rätt så bra ihop. De kunde träffas och jamma lite. Starta upp en fräsch duo. Keith på gitarr och Mackan på sång. Keith kunde lära Markus att knarka. De skulle bli precis som det gamla radarparet från Villa Medusa som och också startade band. Ni vet han den tjocke killen som påminner om Hurley i Lost och den där sköna ADHD-killen som senare teamade upp och blev spritpolare med Robinson-Robban. De hade ju samma förnamn till och med.

Man ser på dem att de egentligen vill. Och det skulle bli perfekt.

Frågan är bara vem som ska ta första steget. Jag tycker att det lutar år Markus. Keith är nog alldeles för stolt.

Miljöaktivisten i mig

Miljöaktivism är ett slitigt jobb men någon måste ju göra det också.

Jag har äntligen hittat ett sätt att aktivt bidra till att minska den globala uppvärmningen. Det är bra för alla och extra bra för isbjörnarna som börjat drunkna ihjäl för att det inte längre finns tillräckligt med sköna isflak att hänga på.

Ben & jerry's nya Baked Alaska är inte bara jävligt smarrig med sin makalöst goda vaniljglass fullproppad med marshmallowsvirvlar och isbjörnar i vit choklad. För varje såld förpackning går nämligen en slant till att styra upp klimatet en smula. Med det i tanken gör det inget att en bytta kostar 55 spänn tycker jag.

Jag råder alla andra att prova på lite hårdför miljöaktivism. Det är gott för själen. I dubbel bemärkelse. En mäktig känsla. Jag känner mig lite som McGyver när jag sitter i kallingarna framför min tv och gräver djupa hål i den förädiska glassmassan och samtidigt vet att jag troligen gör mer nytta än de alla de där sura gummibåtslirarna från Greenpeace. Visst är det duktigt att göra punktinsatser, de behövs med, men jag tror mer på det globala miljöarbetet.




Jag inser nu att jag sitter här och snackar mig varm om de gamla hippieflummarna Ben och Jerry. Igen. Jag borde fan göra slag i saken och göra dem till min alldeles egen pro bono-kund. Det enda jag vill ha i uppskattning är lite krispiga glasscheckar. Samarbetet måste ju kännas fruktsamt åt båda hållen. Jag tror bestämt att det är dags att höra av mig till marknadsavdelningen. För även om det känns fint att jobba med miljön så aktivt som jag gör så kan det inte skada att få lite gratifikationskuponger så att jag kan prova om det är någon annan riktning inom välgörenhet som jag kan tänkas engagera mig i.

De har ju en ny smak till som heter Bohemian Raspberry där överskottet går till att bekämpa AIDS via Freddie Mercurys minnesfond.

Vem vill inte vara med och bota AIDS liksom?

No waffels for old men

Idag är det våffeldagen men det gynnar inte mig ett skit.

Jag är inne en bra bit på mitt 31:a levnadsår en ägger inte ens ett våfflejärn. Deppigt. Ska det behöva vara så?

Nä, nu blev denna skitdag ännu ett snäpp sämre. Helt otroligt.

Jävlar i isberget

Idag råder det istid på kontoret. Rent ovärdiga arbetsförhållanden. Ett fryslager låter svettigt i jämförelse. Jag har druckit fem koppar kaffe och klockan hittills. Jag sitter med jackan på och huttrar ändå. Jag vill hem. Jag känner mig förbannad och ganska desperat. Jag är beredd att göra nästan vad som helst för lite värme.

Jag hade lätt klätt på mig den här snajdiga kånkelbärskostymen om det var en garant för lite hetta.



Snart är det iallafall lunch. Skönt. Då ska jag gå ut och värma mig...

Och kanske köpa upp en stans fetaste kupévärmarpark.

Jävla Colin Nutley

Jag minns hur jag satte i halsen och sedan nästan kräktes av skratt när jag såg trailern för Richard Hoberts livsflopp Tre Solar. Ni vet den scenen när man plötsligt får se Persbrandt i sin misslyckade medeltidsfrisyr. Jag minns att det kom tårar innan jag fattade mig och faktiskt tänkte att Hobert måste haft en sådan jävla hake på honom. Han måste typ ha kommit på Persbrandt med att tungknulla Lena Endre på någon branschfest eller något i den stilen. Ingen skulle väl ta en sådan roll för pengar. Persbrandt såg ju för fan dubbelt så dum ut som Jan Banan i Torsk på Tallin.

Ungefär samma sak hände när jag såg trailern för Colin Nutleys nya film Angel. Jag satte i halsen och nästan kräktes. Fast inte av skratt den här gången. Jag blev lack.

Mannen som gav svensk film ett hopp i början av nittiotalet med Black Jack och Änglagård har uppenbarligen börjat hata Sverige. Det började jag ana när han tog Liza Marklunds skit till vita duken. Och sedan dess har det bara gått utför. Fan.

Precis när jag började tycka om den feta chostiga jäveln Rolf Lassgård på riktigt. Då castar den lille vidrige britten in honom till rollen som rocklegend, ett het omöjligt uppdrag såklart. Det är ungefär lika lyckat som att återuppliva den lilla bögiga handdockan Skurt och låta honom och Inga-Maj spela huvudrollen i Der Untergang, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern.

Jag må ha skrattat när jag såg trailern för Tre solar. Men en trött och köttig Rolf Lassgård som ser ut som en sliten porrfilmsregissör i sin hårdblonderade knullpage och välansade skäggväxt i syltburksmodell och försöker övertyga som rockstjärna - det är bara ledsamt. Det uppstår helt enkelt för många mentala hinder för att jag ska kunna skratta rått åt det värdelösa den här gången. Jag satt bara och gapade.



Scenerna där hela gänget står på scen verkar närmast skrämmande. Vad tänkte han på egentligen, Mr Nutbag? Han har tagit i så att hela filmteamet måste ha bajsat på sig. Slow motion, mtv-klippning, Carola-fläktar, poser och varenda trick i boken. Ändå blir det så fel så fel så fel... Att se Rikard Wolff som Dregens pappa är lika irriterande som det måste vara att dras med sprickor kring ändtarmen.

Och då har jag fortfarande bara sett trailern.

Grejen är att jag plågas SÅ av obehag när jag ser trailern. Så till den milda grad att självspäkaren väcks till liv inom mig. Jag börjar fan bli sugen på att se det alla talar om. Jag kommer troligen göra det och sedan kommer jag hårdhata mig själv i några veckor innan jag kommer starta en namninsamling för tvångsdeportering av regissörsaset. Det kommer bli mitt livsmål. Jag vet det.

Fan också!

Etiketter: angel, colin nutley

Vikten av en bra fantombild

Det gör lite ont i hjärtat varje gång jag ser lappar om borttappade katter och hundar. Klumpimagenläge liksom. Jag tänker på de som saknar sin pälsiga lilla rackare och så minns jag hur alltid att jag fick en dödsångestattack den gången när morsan och farsan hyrde Lassie när jag var liten. Jag har alltid varit jävligt blödig och tokvägrade även att gå och titta på E.T som ALLA andra gjorde när jag fick höra klasskompisarna berätta hur jävla ledsam den var. Jag ville flabba när jag gick på bio, inte lipa, och jag fattade nog vad det där lilla bruna skrynkelmongot med sina ledsna ögon och fräsiga fingertelefon skulle göra med mina tårkanaler. Nejserrubob!

Igår gick jag förbi en lapp som var uppsatt vid Majvallen. Det rörde sig om en upphittad katt för en gång skull. Phew, tänkte jag, då vet vi andra att katten har det bra och slipper smittas av samma ångest som ägaren. Men det var något som inte stämde. Jag stannade upp, gick tillbaka och mycket riktigt.

Den som hittat katten hade gjort en liten affisch som tydligt förklarade att en liten spräcklig katt hittats på Paternostergatan samt telefonnummer. Så långt allt gott. Sedan hade de lagt in en fantombild på katten och den talade tvärt emot texten. Den visar tydligt att katten är enfärgad, troligen vit och INTE spräcklig alls. Fan så jävla klantigt, eller kanske rent av elakt. Alla vet ju att en bild säger mer är tusen ord, så istället för en potentiell solksenshistoria ser det ut som att dramat aldrig kommer få sig ett lyckligt slut.

Katten kommer mot sin vilja få bo kvar hos upphittarna som i värsta fall slarvade medvetet för att ingen skulle känna igen katten och inte heller höra av sig. Den nya familjen kommer känna av missnöjet och istället för att älska sin kidnappade familjemedlem kommer de till slut börja hata den. Det i sin tur kommer leda till att katten slängs ut på gatan och kommer få ett liv med hoppande mellan fosterhem, den kommer hamna i dåliga umgängeskretsar och börja missbruka sillarens, bli tjock avdankad och håglös. Det kommer helt enkelt gå rätt åt helvete för den lille kattrackarn och allt kommer bero på den där vansinnigt dåliga fantombilden. Usch, det riktigt knyter sig i magen nu när jag tänker på det.

Det ser inte bättre ut än att om det här ska få ett lyckligt slut kommer jag bli tvungen att ta tag i det personligen.

Glad påsk på er förresten!!

Vinn ett fikakalas från helvetet!

När jag var på Hemköp häromdagen och precis skulle passera kak-avdelningen så blev jag hotad av två riktigt jävla otäcka typer med huggtänder. De satt på en pall Brago-kex och stirrade på mig med sina tomma lattjolajban-leenden och sa: Vi kommer hem till dig. Din jävel!

Givetvis pissade jag ner mig direkt!

Fika har för mig alltid varit förknippat med en starkt positiv känsla. Och jag borde fan veta för jag växte upp i samma stad som den där kexfabriken ligger. Jag minns att det var ganska angenämt att komma ut på kyliga höstmorgnar och andas in doften av nybakade kex påväg till skolan. Jag gillade allra mest de dagar det luktade brago. Den lätta vaniljdoften färgade luften precis lagom. Dag för dag, år för år indoktrinerades min hjärna och kopplade ihop fika med 99,9% mys. Det var bara en enda kakdoft jag kände stark aversion mot och fortfarande växer det i munnen på mig när jag ser sådana där tjocka tekakeaktiga pepparkakor. De har ensamma alltid representerat det där 0,01% dåliga med fika.

Ända tills för några dagar sedan.

Det fantastiska kakföretaget har av någon outgrundlig anledning godkänt ett helt vansinnigt kampanjförslag där en tävling mynnar ut i att man kan vinna sitt livs fikakalas. Det låter ju inte så pjåkigt. I textform. Men med påhänget med Markoolio & Tobbe Trollkarl blir fikakalaset genast lika brunt som de där satans pepparkakorna.

Tanken är att man ska köpa några paket Ballerina och istället för ett skönt pris kan man i värsta fall få ett straff i form av hembesök av nöjessveriges två största mediahoror som kommer och spexar för dig medan du mular i dig av en tjockt uppdukad kakbuffé. Fy fan! Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett värre fikabesök. Jag skulle skruva på mig i ren och skär ångest.



Titta bara på bilden. Vad i helvete är det med dem? Vad flabbar de åt egentligen? Det är leendet hos två personer som lyckats förhandla till sig ett perverst stort reklamarvode. Eller så har de just sodomerat varandra i baddarsmeten.

Jävla Göteborgs Kex. Begreppet "fikakalas" kommer aldrig bli detsamma igen. Och jag kommer aldrig mer köpa ett paket brago.

Seg i pallet

Jag tror att jag lyckats få till en perfekt lobotomibakfylla. Känner mig helt hjärnförlamad. Jag förstår inte vad någon säger till mig. Jag kan se deras läppar röra sig men det händer liksom inget. Jag skulle behöva en dövtolk som kunde förklara allting för mig idag. ALLT.

Det är en sån dag idag helt enkelt. Lika bra att gå hem.

Hett tv-tips!

Trots att jag tycker att Filip och Fredrik är ungefär lika spännande och intressanta som valfri Per-Gessle-text måste jag bara tipsa om kvällens premiäravsnitt av "100 höjdare" (kanal5 kl 21.55).

De båda skojarna besöker nämligen min personligen absolut värsta mardröm; läderpervot Harold Iveys enkla boning.

Harold är en mycket störd man vill jag lova. Han är så sjuk så sjuk så sjuk så... Brrr!!

Jag ryser så att huden knottrar sig och täcker 100% av min lekamen. Jag kan banne mig känna pungens gåshud genom mina jeans och får nästan en smakförnimmelse av välanvänt latex-susp. Av bara tanken. Fy fan!

Kolla själva. Det ska i alla fall jag göra.


Stort tipstack till en trogen läsare som heter jonas.

Höjden av ironi

MÅSTE vara att strypas ihjäl av sitt trygghetslarm. Jag kan inte komma på ett deppigare klump-imagen-scenario. Tror inte ens att Todd Solondz kan toppa det.

Och för att riktigt markera det ledsna i olyckan har Expressen valt att arrangera en bild. Kolla in skinssoffan. Snacka om svenskt socialrealistiskt ultra-depp.

Läs mer -->

Isstorm

Igår tänkte jag att fan om man skulle ta och byta till sommardäck. Det är ju så gött väder.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan i helvetes jävlar vad jag hatar snö och is och skit.

Aldrig får man vara glad.

Kapris

Jag har fått en fet hangup på rostad bagel med tonfiskröra. Kafé Zenit har den bästa tonfiskröran för de riktigt strösslar med kapris och jag gillar kapris. Som fan.

Jag anser att kapris är sjukt underskattat. Den lilla sköna kaprisknoppen har blivit stigmatiserad som äcklig och fått oförtjänt dåligt rykte. Det är fel. Det gör mig förbannad. Kapris är förjävla bra. Jag gillar smaken. Särskilt i tonfiskröra.

Därför vill jag slå ett slag för och hylla kaprisen. Växtvärldens absoluta underdog.

Nu ska jag ut och fyllna till på öl.

En hård man

Tog vagnen till Majorna nyss. På Vasaplatsen hoppade en vettskrämd svenssontyp kring 50-strecket med en konstig pagebesläktad frisyr på. Efter honom gick en svart man i samma ålder med dunjacka och en färgglad mössa och hotade vilt och ganska högljutt. Den svarte mannen var irriterad, det var tydligt.

Han skrikväste liksom i stötar och betonade ord för ord. Riktiga otäckheter. Det var faschinerande. Snudd på filmiskt.

I am going to put my KNIFE into you. Do you hear me!? My KNIFE man. I will put my knife into you. MOTHERFUCKER. I am going to KILL you!!

Jag satt just och skrev SMS. jag rörde inte en min. Låtsades som att jag inte hörde ett pip, trots att en döv person knappast skulle missa det verbala tumultet. Rutinen har lärt mig att ögonkontakt är en säker smittoutlösare och jag kände mig inte det minsta upplagd för råkurr, som man brukar säga. Svennegubben flydde in i vagnen och hans antagonist lutade sig in och fortsatte hota. Jag undrade vad det var som retat upp honom så. Svennegubben såg så oförarglig ut. Det skulle vara page-frillan möjligtvis som tände vredens gnista.

Samtliga medresenärer red ut situationen med den klassiska strutsmetoden. Ingen ville riskera en omriktning av de tourettska mordhoten med den eventuella bonusen att få känna smaken av blankstål till följd. Förutom en tant på 80+ som lackade ur på okvädningsorden och började mana på den vrede mannen att vakta språket och sticka därifrån. Modigt kan man tycka. Dumt säger jag. Lätt att vara katig när man har levt och lämnat sina bästa år bakom sig.

Jag tyckte lite synd om offret men samtidigt njöt jag av hur hård den misslynte lät. Dörrarna stängdes och den arge mannen stod kvar och svor. Hans hållplatskamrater tittade glosögt på honom.

Jag log brett för mig själv och tänkte att det här måste jag berätta.

En dildo i gröna rummet

Appropå melodifestivalen och det faktum att Nordmanmedlemmarna ser ut som två penisar kunde mitt norra öga inte heller undgå att lägga märke till att Michael Brinkenstjärna var deras påhäng (vilket stärker min antipati för Hemlin & Co ytterligare).

Brinkenstjärna satt där i gröna rummet och riktigt mös som den kukatrapp han är.

Ja, jag tycker att Michael Brinkenstjärna ser ut som en dildo. Lika plastig, oäkta och själlös som en dildo. En ådrig men inte särksilt grov dildo, utan mer sladdrig och lite köttigt fet jello-dildo. Att ha affärer ihop med honom verkar dessutom ungefär lika fräscht som att köpa en använd dildo på Blocket. För det är ju så att den gamle Brinken faktiskt lever på att penetrera gamla avdankade dokusåpe-rack med sina sprit- och knullturnéer. Så kan det gå.

Det är ett smutsigt och fult jobb. Men någon ska ju göra det också och vem är bättre lämpad att kladda ner sig där ingen annan vill vara än just en dildo?

Rätt man på rätt plats skulle man kunna säga.


Etiketter: brinkenstjärna, dildo

Det bästa av en värld... och det sämsta av en annan

I fredags var jag och J och tittade på Tomas Andersson Wij på Trägårn. Det var magiskt bra. Bättre medelklassvemod finns inte skildrat i detta land. Hans texter är gåshudsframkallande (den bra gåshuden). Hans mellansnack toppar The Hives. Det finns något avväpnande i hans superakademiska torrhet. En skön självdistans, mycket värme. Han borde skriva en roman eller en novellsamling. Det hade troligen blivit den bästa.

Igår kollade vi på mello. Andra chansen. Carolas och Andreas Johnsons förlust mot Nordman. Det är lika galet som fint att svenska folket enats så och bestämt sig för att inte släppa upp Carola till globen. Oavsett. Men Nordman. Ska det vara så ska det fanimej vara tydligen. Med facit i hand hade troligen en haschare utrustad med didgeridoo och lavemangshow plockat hem folkets röst före Androla.

För övrigt tror jag faktiskt inte att jag kan komma på ett värre uppslag till tävlingsbidrag än att låta två rakade penisar spöka ut sig i snapphanekläder och till en folkmusikinspirerad låt köra lite klassisk häxbränning på scen. Sedan ryser jag av blotta tanken på nyckelharpans existens. Man kan nog säga att jag hatar nyckelharpor. Det är det töntigaste skitinstrumentet som finns. Det är mer kuk i en mungiga. Och när jag ser Håkan Hemlin tänker jag bara på Dr. Evil i Austin powers. Svenskarnas ohyggligt dåliga smak blir med ens så otroligt verklig.

Fast det var kul att se Carolas min när beskedet kom. Den kommer för all framtid finnas i mitt bakuvud och illustrera det gamla uttrycket blåst på konfekten.

Lite bajsnödigt

Det här med att blogga. Det har börjat kännas lite bajsnödigt alltså.

Från början var det bara kul. Då skrev jag om all möjlig skit som jag reflekterade kring och störde mig på i min vardag. Det kunde vara högt och lågt, seriöst eller oseriöst, genonmjobbat eller inte alls, kanske knappt en tanke och i vissa fall bara ord. Det var kul.

På senare tid har jag känt mig begränsad. Inte bara för att folk omkring mig läser och för att det ibland gör min vardag lite jobbigare. Egentligen skiter jag i det ganska så mycket. Det som begränsar mig är att jag börjat känna en viss press att bräcka mig själv gång på gång. En dålig press som gör mig till en dålig person, en person jag egetligen inte är, men framförallt blir det hela tiden svårare att hitta saker att skriva om. Jag kan bara jämföra med hur jag tidigare fick ett uppslag bara jag gick utanför dörren. Det var mer lekfullt och mindre pretentiöst. Och jag som hatar prettogrejer.

En gammal kollega satte nyligen fingret på fenomenet att bloggsvenskan har tagit helt abnorma former. Att bloggare tenderar slå knut på sig för att lyckas avla fram det mest kreativa superlativet. Jag kände mig träffad. Det är ju själva grejen med mitt bloggande. Att testa språket; att tänja dess gränser lite. Använda roliga ord som jag aldrig kommer få använda i mitt arbete. Ord som bajsrunka.

Det som gjorde att jag kände mig träffad var egentligen inte det faktum att han hade rätt. Jag gillar att leka med språket och överdriva i tid och otid. Det är min grej och det kommer jag fortsätta med. Det som träffade mig var att jag insåg att jag faktiskt börjat slå knut på mig själv allt oftare. Jag känner mig osympatisk och försöker hela tiden toppa och höja nivån för att vara till lags på ett äckligt sätt, så att jag ska slippa kommentarer om att du kan bättre än så och att du gnäller på meningslösa grejer. Jag har börjat ta åt mig och försvara mig. Helt i onödan. Vaffan. Jag har inget som helst jävla ansvar att prestera. För att kunna vara bra måste man tillåta sig att vara dålig, annars blir man bara dålig och lite bajsnödig. Det är där jag är nu.

Från och med nu tänker jag skita i nivå och ton. Igen. Jag tänker skriva om precis det som faller mig in. Det är roligare så. Iallafall för mig. Och det är bara då det kan bli riktigt riktigt bra.

Sveriges alldeles egen moralführer

Åh, nu är tant Skugge i toppform skulle man kunna säga.

När jag läste rubrikerna på hennes senaste krönikor anade jag nästan direkt att det skulle innehålla lite numera klassisk skuggesignerad moralfascism. Och mycket riktigt. Hon gör ingen besviken.

Skugge ställer sig åter igen över mänskligheten som någon slags superelitistisk radhusmorsa och mässar om hälsa och ditten och datten. Hon vet allt. För hon lever minsann ett för jävla hårt fullkornsliv i sin lilla sura förort med sina vinterkräksjuka ungar. Jag lider verkligen med henne när hon jämrar sig över sitt tunga slit som baseras på räkmackejobb som lajlaj-krönikör och överbetald tantbloggare samt en massa annan skit såklart. Det kallas tristess.

Nä, livet har inte varit snällt mot Linda. Det kan inte vara lätt att leva Linda Skugges liv, det förstår alla, men hon är ju så härdad nuförtiden. En riktig multiförmåga. Och så vet hon ju hur saker och ting ska vara.

Det är lika vackert varje gång hon ondgör sig över unga och snygga tjejers naivitet med riksmedia som spelplan. Eller över alla lata svin som tar en cigg ibland eller en öl kanske till och med, som inte fattat vilken belastning de är för samhället. Allra bäst är hon ändå när hon dissar de mängder av otacksamma barn som ringer in med sin skit till Bris jourtelefon. Lipsillar är vad de är som borde tvångsskickas till det där Afrikat för att få lite perspektiv (bonus för extremt nyskapande åtgärdsförslag) och lära sig lämna linjerna öppna för de barn som verkligen behöver stöd. De som blir minst torterade och systematiskt sexutnyttjade hemma, varje dag.

I sin krönika "Sluta dalta och ta konsekvenserna" lägger hon frikostigt fram sin härligt socialdarwinistiska idé om att alla medborgare borde ha ett eget skattekonto där var och en betalar för sig själv och sina val. Då gäller det att leva sunt och hålla sig frisk, säger en Linda som är uppenbart trött på att betala för andras släpphänta liv. Rökare och överviktiga ska fanimej få betala. För att inte tala om alla klemiga kvinnor som nu, en bit in på tvåtusentalet, inte längre är beredda att ödelägga sitt underliv vid en förlossning och istället okynnessnittar till sig ungen. Budskapet är enkelt. Vill man ta genvägar här i livet får man bända upp plånboken lite extra. Visst är det svårt att inte hålla med henne. För tänk vilket underverk ett personligt skattekonto skulle göra på alla nöjesabortörer och asjobbiga cancerpatienter. Det daltas så mycket.

På slutet skojar hon till det med att om hon skulle starta ett parti så skulle det minsann heta: "Fascistpartiet – vi som jobbar hårt och älskar fullkorn".

Kul. Men vad säger det mer om henne än att hon är jävligt otäck och har en jämn avföring?


Länk: Linda Skugges yta på expressen.se -->


Etiketter: linda skugge, bitterhet, socialdarwinism