söndag, september 30, 2012
30:e september
Firar årets viktigaste dag med en mils löpning, entrecote, ett par glas rött och Sons of Anarchy (S03E03). Det borde ni också göra.
torsdag, september 27, 2012
Passa dig Internet, för här kommer Rolle och han är jävligt förbannad
Fan vad Sverige är bra ändå. Visst finns det mycket som är röv här, såpass mycket röv att det mer eller mindre blivit en gängse inställning, att man i allmänhet ogärna vill förknippas med att bete sig "svenskt". Men det finns också något alldeles fantastiskt i den svenska folksjälen. Besvikelsen.
I inget annat land finns det väl så oändligt mycket missnöje, konventionell nolltolerans och ork/vilja att bedriva rättshaverism. Ja, jag pratar såklart om det svenskaste vi har. Lokaltidningsbesvikelser. Jag har hyllat sajten förr och nu gör jag det igen. Det är en idel källa till njutning så koncentrerad att man får vinballe bara av att hamra in den magiska lilla url:en.
Jag vadade just igenom en mindre ocean av svenskt pissgnäll som innefattade allt från någon sur jävel som kom sent till jobbet för att han missade tåget, till någon som är beklämd över ett promenadstråk som riskerar att växa igen och ett gott gäng kränkta Samhall-anställda som riktigt lokaltidningsrasar över en indragen godisautomat på kontoret. Buhuhuhuuu... Inga mer delicatobollar till trefikat. Det är bra grejer. Sånt som gör mig stolt över att vara svensk. Här tar vi banne mig fajten. Om precis allting.
Men en av mina absoluta favoriter måste ändå vara slöjdläraren Roland Gustafsson från Borlänge som är topp tunnor rasande på Jula för att de förvägrar honom att vara med i deras internetbaserade kundklubb. Anledning: Rolle har inte internet. Anledning: Rolle bojkottar det. Anledning: Det är inte hans grej.
Älskar bilden som är tagen ur grodperspektiv på en minst sagt bister Rolle framför entren till ett av varuhusen inom koncernen som förnedrat honom. Detta borde vara bilden som symboliserar "vit kränkt man" i uppslagsverken. Han har ju mobiltelefon och det får banne mig räcka. Inte data också. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen. Fatta det fantastiska i att en jävla slöjdlärares internetbojkott blir föremål för en fet artikel i dalademokraten.
Antar att ett folk lätt blir så när man inte behövt väckas av flygbombningar eller uppleva militära gruppvåldtäkter och folkmord på ett tag. När de största trauman som drabbar nationen är införanden av trängselskatt, könsneutrala pronomen och när nöjestyrannen Christer Björkman årligen sparkar in dörren hos och våldtar landets vita medelklass musikaliskt under ett drygt kvartal. Såklart.
I inget annat land finns det väl så oändligt mycket missnöje, konventionell nolltolerans och ork/vilja att bedriva rättshaverism. Ja, jag pratar såklart om det svenskaste vi har. Lokaltidningsbesvikelser. Jag har hyllat sajten förr och nu gör jag det igen. Det är en idel källa till njutning så koncentrerad att man får vinballe bara av att hamra in den magiska lilla url:en.
Jag vadade just igenom en mindre ocean av svenskt pissgnäll som innefattade allt från någon sur jävel som kom sent till jobbet för att han missade tåget, till någon som är beklämd över ett promenadstråk som riskerar att växa igen och ett gott gäng kränkta Samhall-anställda som riktigt lokaltidningsrasar över en indragen godisautomat på kontoret. Buhuhuhuuu... Inga mer delicatobollar till trefikat. Det är bra grejer. Sånt som gör mig stolt över att vara svensk. Här tar vi banne mig fajten. Om precis allting.
Men en av mina absoluta favoriter måste ändå vara slöjdläraren Roland Gustafsson från Borlänge som är topp tunnor rasande på Jula för att de förvägrar honom att vara med i deras internetbaserade kundklubb. Anledning: Rolle har inte internet. Anledning: Rolle bojkottar det. Anledning: Det är inte hans grej.
Älskar bilden som är tagen ur grodperspektiv på en minst sagt bister Rolle framför entren till ett av varuhusen inom koncernen som förnedrat honom. Detta borde vara bilden som symboliserar "vit kränkt man" i uppslagsverken. Han har ju mobiltelefon och det får banne mig räcka. Inte data också. Någonstans måste man ju ändå dra gränsen. Fatta det fantastiska i att en jävla slöjdlärares internetbojkott blir föremål för en fet artikel i dalademokraten.
Antar att ett folk lätt blir så när man inte behövt väckas av flygbombningar eller uppleva militära gruppvåldtäkter och folkmord på ett tag. När de största trauman som drabbar nationen är införanden av trängselskatt, könsneutrala pronomen och när nöjestyrannen Christer Björkman årligen sparkar in dörren hos och våldtar landets vita medelklass musikaliskt under ett drygt kvartal. Såklart.
måndag, september 24, 2012
måndag, september 17, 2012
Kontrast-tv
På en och samma vecka (förra) hade två favoritserier säsongpremiär. Sons of Anarchy och Downton Abbey. Själv har jag bara sett första säsongen av den sistnämnda men jag älskar dem båda. De delar exakt samma beroendeframkallande storslagenhet men existerar liksom inte ens i samma universum. Det roliga är att båda är helt omöjliga att slita sig ifrån men ingredienserna som bygger upp spänningen, får dig att häpnas, förfäras och anlägger en matta av gåshud är så diametralt olika. Kontrast-tv när det är som allra bäst.
SoA bjöd på såklart på en riktig testosteronbuffé i grovt våld och otyglad hänsynslöshet. Det var påfrestande som ett träningspass att se och efteråt var jag helt svettig. Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att utöver det sedvanliga bröd- och smörvåldet med diverse skottlossning, överfall och hämnder hit och dit, så fick även en person skallen avskjuten och en av mina favoritkaraktärer fick sin dotter indränkt i bensin och uppeldad mitt framför ögonen. Starkt.
Kontrasten blev extra tydlig när jag en halvtimme senare upplever en nästan lika intensiv darrande spänning i en scen där tjänstefolkets högste chef, butlern Carson, kommer på en av tjänsteflickorna med att sitta på Lady Sybils (har jag för mig) säng och en annan med att stå och hålla i hennes "bisquit jaaar". Jag upprepar. En av tjänsteflickorna SITTER i en av lordens döttrars säng och den andra HÅLLER i hennes skål med kex. För att inte tala om när det visar sig att en av lordens snusdosor saknas och en hetsjakt på okynnesmakaren drar igång för att slutligen visa sig vara ett led i en komplott mot den snälle och låghalte Mr. Bates. Drama.
SoA bjöd på såklart på en riktig testosteronbuffé i grovt våld och otyglad hänsynslöshet. Det var påfrestande som ett träningspass att se och efteråt var jag helt svettig. Utan att spoila alltför mycket kan jag säga att utöver det sedvanliga bröd- och smörvåldet med diverse skottlossning, överfall och hämnder hit och dit, så fick även en person skallen avskjuten och en av mina favoritkaraktärer fick sin dotter indränkt i bensin och uppeldad mitt framför ögonen. Starkt.
Kontrasten blev extra tydlig när jag en halvtimme senare upplever en nästan lika intensiv darrande spänning i en scen där tjänstefolkets högste chef, butlern Carson, kommer på en av tjänsteflickorna med att sitta på Lady Sybils (har jag för mig) säng och en annan med att stå och hålla i hennes "bisquit jaaar". Jag upprepar. En av tjänsteflickorna SITTER i en av lordens döttrars säng och den andra HÅLLER i hennes skål med kex. För att inte tala om när det visar sig att en av lordens snusdosor saknas och en hetsjakt på okynnesmakaren drar igång för att slutligen visa sig vara ett led i en komplott mot den snälle och låghalte Mr. Bates. Drama.
onsdag, september 12, 2012
Det ynkligaste marknadsföringsknepet någonsin
Jag har noterat att det verkar ha uppstått en slags marknadsföringstrend i kapitalstarka verksamheter på mindre orter. En trend som går klädd i illa sittande välgörenhetskostym och som gör mig både illamående och upprörd.
Till exempel har vi Länsförsäkringar i Bergslagen som stoltserar med att de vill skänka 25 000 kr till Barncancerföreningen Mellansverige. Sedan har vi Sörmlands Sparbank som slår på trumpeterna och blåser i trumman om att de planerar skänka hela 100 000 kr till Världens Barn. Det låter ju trevligt. Det är bara det att det finns en liten hake. Det är helt upp till dig och mig om de cancersjuka och svältande barnen ska få ta del av pengarna. För om finansföretagen överhuvud taget ska vädra plånkan ska de först ha likes på sina små lessna Facebook-sidor. Fy fan. Det är smaklöst på så många sätt att det inte ens är någon idé att försöka lista det. Frågan är om det ens är möjligt att idka "välgörenhet" på ett mer cyniskt sätt?
Så låt oss ta en liten titt på hur de lägger upp det hele:
Ok. Länsförsäkringar väljer att jobba med en gullig maskot och fronta duktigt med Barncancerföreningens logotyp ihop med en klassik familjebild av lagom riggat slag. I brödtexten informerar de om att cirka 300 barn årligen drabbas av cancer. Bara i Sverige. Vidare förklaras att Barncancerföreningen arbetar för att göra tillvaron lättare för de familjer som drabbas. De får inget stöd från vare sig stat, landsting eller kommun, utan är helt beroende på gåvor från privatpersoner och företag. Det är med andra ord ganska så viktigt att man skänker pengar till dem om man har pengar att avvara.
Pengar att avvara har Länsförsäkringar. De är så "generösa" att de skänker hela 50 kr varje gång en person går in och klickar på den lilla Facebooktummen. Vem kan INTE tänka sig att göra en sådan minimal insats för de stackars cancersjuka barnen? Bara ett riktigt svin... Eller?
Jag misstänker att de flesta vid det här laget förstått min poäng men jag vill ändå passa på att älta det här lite till.
Länsförsäkringar i Bergslagen håller alltså cancersjuka barn som gisslan tills dess att vi andra har gillat dem. Inga likes. Inga pengar. Trots att de uppenbarligen redan har budgeterat för 25 000 kr. Jag menar upp till 25 000 kr.
Sörmlands Sparbank har under parollen "Tillsammans kan vi hjälpa fler barn i världen" gjort samma upplägg som Länsförsäkringar men de är aningen mer giriga. De har visserligen öronmärkt 100 000 kr men avser att skänka 10 kr till barn som är i akut behov av hjälp, varje gång någon av oss gillar deras Facebook-sida. De vill helt enkelt bli massivt jävla gillade innan de kan tänka sig att skänka hela summan så att de utsatta barnen kan få den hjälp de behöver. Det är något bland det fulaste jag varit med om i marknadsföringssammanhang. Att utge sig för att göra gott för att få en massa tomt gillande som i sin tur innebär mängder av gratis annonsutrymme mitt i din mest privata sfär. Det är inte bara osympatiskt så att man blir mörkrädd. När inte ens vapenföretagen försöker sig på lika usla trix då snackar vi fan ta mig höghaltig ondska.
Man tänker sig att detta är för uppenbart ynkligt för att folk verkligen ska gå på det. Men så är tyvärr inte fallet. Går man in på kommentarerna är de kritiska rösterna i tydlig minoritet. I övrigt råder närmast masspsykos. Både Sparbanken och Länsförsäkringar hyllas för sina fantastiska initiativ. Det här får ni + i kanten för, skriver någon. Sånt här SKA man bara GILLA, skriver en annan.
I skrivandes stund har Sörmlands Sparbank fått över 48 000 likes och på mindre än två dagar lyckades Länsförsäkringar riva ner över 57 000 likes. Det krävs knappast en raketforskarhjärna för att räkna ut att det blir en tjock julbonus till marknadschefen i år. Snacka om lönsamma kampanjer. Rena rama Ullaredspriser. De kan (och lär väl) bokstavligt tala skratta hela vägen till banken när man jämför med vad bara en vanlig sketen tidningsannons skulle gå loss på.
Jag betackar mig för kommentarer om att det är väl bättre med sådana här kampanjer än inget alls. För det är det inte. Det är bara äckligt att profitera på sjuka och fattiga barn. Jag ska personligen skänka en hundring till var till Barncancerföreningen och Världens Barn för att inte vara en som bara klagar utan att göra något själv. Men jag skulle vilja göra mer för det kliar i mig när jag tänker på hur sunkigt det hela är. Först skulle jag vilja se att alla som redan gillat dem ser till att ogilla dem så att de inte kommer undan med sådan här skit. Sedan skulle jag vilja se hjärnorna bakom kampanjen ställas mot väggen och brinna lite i media.
Slutligen ett litet tips i all välmening till både Sparbanken och Länsförsäkringar:
Hur vore det om ni bara skänkte de där pengarna utan att kräva en motprestation? Ni har ju ändå budgeterat för att ha råd med det. Och om ni nu verkligen måste ha uppmärksamhet för det, varför inte posta ett litet meddelande i ert smutsiga lilla tillhåll på Facebook där ni berättar att ni valt att skänka bort en liten del av er mediabudget istället för att köpa annonsutrymme. En nog så bra kampanj som troligtvis hade genererat om inte lika mycket gillande så åtminstone ett äkta dito.
Till exempel har vi Länsförsäkringar i Bergslagen som stoltserar med att de vill skänka 25 000 kr till Barncancerföreningen Mellansverige. Sedan har vi Sörmlands Sparbank som slår på trumpeterna och blåser i trumman om att de planerar skänka hela 100 000 kr till Världens Barn. Det låter ju trevligt. Det är bara det att det finns en liten hake. Det är helt upp till dig och mig om de cancersjuka och svältande barnen ska få ta del av pengarna. För om finansföretagen överhuvud taget ska vädra plånkan ska de först ha likes på sina små lessna Facebook-sidor. Fy fan. Det är smaklöst på så många sätt att det inte ens är någon idé att försöka lista det. Frågan är om det ens är möjligt att idka "välgörenhet" på ett mer cyniskt sätt?
Så låt oss ta en liten titt på hur de lägger upp det hele:
Ok. Länsförsäkringar väljer att jobba med en gullig maskot och fronta duktigt med Barncancerföreningens logotyp ihop med en klassik familjebild av lagom riggat slag. I brödtexten informerar de om att cirka 300 barn årligen drabbas av cancer. Bara i Sverige. Vidare förklaras att Barncancerföreningen arbetar för att göra tillvaron lättare för de familjer som drabbas. De får inget stöd från vare sig stat, landsting eller kommun, utan är helt beroende på gåvor från privatpersoner och företag. Det är med andra ord ganska så viktigt att man skänker pengar till dem om man har pengar att avvara.
Pengar att avvara har Länsförsäkringar. De är så "generösa" att de skänker hela 50 kr varje gång en person går in och klickar på den lilla Facebooktummen. Vem kan INTE tänka sig att göra en sådan minimal insats för de stackars cancersjuka barnen? Bara ett riktigt svin... Eller?
Jag misstänker att de flesta vid det här laget förstått min poäng men jag vill ändå passa på att älta det här lite till.
Länsförsäkringar i Bergslagen håller alltså cancersjuka barn som gisslan tills dess att vi andra har gillat dem. Inga likes. Inga pengar. Trots att de uppenbarligen redan har budgeterat för 25 000 kr. Jag menar upp till 25 000 kr.
Sörmlands Sparbank har under parollen "Tillsammans kan vi hjälpa fler barn i världen" gjort samma upplägg som Länsförsäkringar men de är aningen mer giriga. De har visserligen öronmärkt 100 000 kr men avser att skänka 10 kr till barn som är i akut behov av hjälp, varje gång någon av oss gillar deras Facebook-sida. De vill helt enkelt bli massivt jävla gillade innan de kan tänka sig att skänka hela summan så att de utsatta barnen kan få den hjälp de behöver. Det är något bland det fulaste jag varit med om i marknadsföringssammanhang. Att utge sig för att göra gott för att få en massa tomt gillande som i sin tur innebär mängder av gratis annonsutrymme mitt i din mest privata sfär. Det är inte bara osympatiskt så att man blir mörkrädd. När inte ens vapenföretagen försöker sig på lika usla trix då snackar vi fan ta mig höghaltig ondska.
Man tänker sig att detta är för uppenbart ynkligt för att folk verkligen ska gå på det. Men så är tyvärr inte fallet. Går man in på kommentarerna är de kritiska rösterna i tydlig minoritet. I övrigt råder närmast masspsykos. Både Sparbanken och Länsförsäkringar hyllas för sina fantastiska initiativ. Det här får ni + i kanten för, skriver någon. Sånt här SKA man bara GILLA, skriver en annan.
I skrivandes stund har Sörmlands Sparbank fått över 48 000 likes och på mindre än två dagar lyckades Länsförsäkringar riva ner över 57 000 likes. Det krävs knappast en raketforskarhjärna för att räkna ut att det blir en tjock julbonus till marknadschefen i år. Snacka om lönsamma kampanjer. Rena rama Ullaredspriser. De kan (och lär väl) bokstavligt tala skratta hela vägen till banken när man jämför med vad bara en vanlig sketen tidningsannons skulle gå loss på.
Jag betackar mig för kommentarer om att det är väl bättre med sådana här kampanjer än inget alls. För det är det inte. Det är bara äckligt att profitera på sjuka och fattiga barn. Jag ska personligen skänka en hundring till var till Barncancerföreningen och Världens Barn för att inte vara en som bara klagar utan att göra något själv. Men jag skulle vilja göra mer för det kliar i mig när jag tänker på hur sunkigt det hela är. Först skulle jag vilja se att alla som redan gillat dem ser till att ogilla dem så att de inte kommer undan med sådan här skit. Sedan skulle jag vilja se hjärnorna bakom kampanjen ställas mot väggen och brinna lite i media.
Slutligen ett litet tips i all välmening till både Sparbanken och Länsförsäkringar:
Hur vore det om ni bara skänkte de där pengarna utan att kräva en motprestation? Ni har ju ändå budgeterat för att ha råd med det. Och om ni nu verkligen måste ha uppmärksamhet för det, varför inte posta ett litet meddelande i ert smutsiga lilla tillhåll på Facebook där ni berättar att ni valt att skänka bort en liten del av er mediabudget istället för att köpa annonsutrymme. En nog så bra kampanj som troligtvis hade genererat om inte lika mycket gillande så åtminstone ett äkta dito.
tisdag, september 11, 2012
måndag, september 10, 2012
Videokul 3.0
Minns ni den gamla godingen Ansiktsburk? Ett videoklipp vars url spreds som en löpeld via mail långt före YouTubes födelse. Den bestod av en arabisk låt med tillhörande råpajigt bildspel där twisten var att man hade subtitlat den till svenska (baserat på vad det lät som att han sjöng om det hade varit svenska). Jag älskade Ansiktsburk och minns att jag paralyserades av den briljans någons hjärna besatt som kommit på något så alldeles makalöst fantastiskt. Jag tror att det var första gången jag verkligen förstod nyttan med internet.
Sedan dess har vi fått uppleva frukterna av människors kreativitet i t.ex. literal versions, shreds och songify versions. Jag älskar att det finns så många som sätter sig och plöjer ner ändlösa timmar för att underhålla, oftast pro bono, och hela tiden experimenterar för att hitta nya sätt. Och jag älskar dem för att de gör det.
Min senaste upptäckt (ja den är säkert jättegammal vid det här laget) är det smått fantastiska fenomenet BLR–videos (Bad Lip Reading). Det finns redan en otrolig massa versioner och jag kan inte sluta skratta. Det är så in i helvetet roliga helt enkelt. Bäst gillar jag nog de amerikanska politikerna. De har fått mig att skratta så att det nästan kom kiss.
Sedan dess har vi fått uppleva frukterna av människors kreativitet i t.ex. literal versions, shreds och songify versions. Jag älskar att det finns så många som sätter sig och plöjer ner ändlösa timmar för att underhålla, oftast pro bono, och hela tiden experimenterar för att hitta nya sätt. Och jag älskar dem för att de gör det.
Min senaste upptäckt (ja den är säkert jättegammal vid det här laget) är det smått fantastiska fenomenet BLR–videos (Bad Lip Reading). Det finns redan en otrolig massa versioner och jag kan inte sluta skratta. Det är så in i helvetet roliga helt enkelt. Bäst gillar jag nog de amerikanska politikerna. De har fått mig att skratta så att det nästan kom kiss.
tisdag, september 04, 2012
Ger man dem lillfingret så tar de hela skärmen
Igår när jag satt i godan ro och ägnade mig åt lite vanligt hederligt tv-meteorologförakt dök det plötsligt upp en massa ilskna, vredgade nästintill bindgalna kvinns som bokstavligt talat härjade vilt i mitt kommentarsfält. Helt oprovocerat började de spamma mitt kommentarsfält i vad som tycktes vara någon slags väl planerad och otäckt synkroniserad hatattack. Jag blev stum. Och chockades såklart djupt. Vad hade JAG gjort för att förtjäna ett sådant kränk?
Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.
Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.
När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.
Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.
Jo, det ska jag berätta. Jag gjorde det många män inte vågar göra. Jag reste mig upp och opponerade mig mot EMS-hysterin som råder i många hem (så även mitt) runt om i landet på just måndagar. Jag tog bladet från munnen och sa som det är. Fast det får man väl inte i det här jävla landet. Men när ingen annan vågar så måste ju jag göra det... som Ulf Brunnberg skulle ha sagt.
Det visade sig att Josefine som var ute och drack öl hade glömt att anmäla sin frånvaro från den veckoatliga EMS-bonanzan som utspelar sig någonstans på Facebook. Detta rörde upp versala känslor hos hennes comrades som i sann konspiratorisk anda lastade mig och anklagade mig för att dominera tv-kvällen. Och vreden lät som ni ser inte vänta på sig.
När Josefine kom hem berättade jag skärrat om hur jag blivit offer för högoktanigt näthat. Hon frågade vad jag pratade om och när jag berättade tyckte jag mig se något blankt i hennes blick. Jag öppnade armarna som för att ta emot hennes tröstande kram. Men hon började bubbla av skratt och sa att det var det top 5 finaste någon hade gjort för henne och rusade raka vägen till sin datamaskin, loggade in på the facebox och tackade för deras support.
Visst. Fint på något sätt. Men samtidigt så jääääävla obehagligt.
måndag, september 03, 2012
Världens omodernaste yrke
Tv-meteorolog. Känn på det. Ta in det. Fundera på det men ge fan i att smaka på det.
Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.
Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.
Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.
Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?
Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.
Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.
Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.
Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.
Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?
Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)