söndag, april 30, 2006

Tjenare kungen

...och grattis på dig din gamle monark.

Hoppas att du haft en fet 60-årsdag. Men jag lider med dig som varit tvungen att lida igenom det skittrista oficiella firandet. Jag menar, dagen efter en spritfest vill man ju bara käka pizza och glo på film. Sån är jag i alla fall.

Men dopa dig med lite painkillers och håll ut. För nu är det kväll och kanske om du varit snäll, att du får peta in en pinne i brasan också.

Linda Skugge luktar mammon

Allas vår Linda Skugge (hej på dig förresten, jag vet att du googlar ditt eget namn) har blivit ganska häcklad på bloggar runt om den här veckan. Anledningen är att människan har startat en betalblogg (old news för många new news för mig).

Alla utom en jag läst som kommenterat betaldelen tycker att nu har hon fan dragit sitt mediavärde lite väl långt. "Självgodheten" är hennes mellannamn och "Hybrisen" hennes fula kusin.

Själv läste jag om det i veckan och min första magkänsla var att jag börjar verkligen tröttna på skuggan nu. Men eftersom jag har så vansinnigt försonande drag i min personlighet (hahaha...) så har jag hittat en annan sida av myntet.

Hon ska alltså kränga sina skittråkiga texter en gång till. Grattis alla köpare. För 69 kr får man tillgång till rafflande bilder av en gravid kvinnas växande mage. Ett frosseri i hängslebyxor, tunikor och annat prego-relaterat mode. Bäst av allt torde ändå vara den gastkramande följetongen "Att anlägga en radhusträdgård". Jag menar kör på för fan. Låt henne berätta mer om en mammas vardag, barnuppfostran, kräksjukeanfall och fyndpris på kvisttomater. Kan hon få folk att betala för det så är det knappast henne det är fel på. Det är ju de som köper.

Jag upptäckte henne när hon häcklade Björn Ranelid och gick loss om rakade underarmar och läppglans. Det var underhållning värd att betala för. Jag tror det var då de flesta som någonsin har gillat henne gillade henne som mest. När hon var skitförbannad och hade lite edge.

Nu för tiden känns hon rätt passé. När hon ryter till låter hon mest jävligt avis och är rent elak. Hon skapade en armé av unga arga feminister och startade något. Nu hugger hon ner främst i sina egna led. Fy fan. Skugge har slocknat och blivit bitter. Hon dissar människor med enligt hennes mått orealistiska drömmar. Minns jag fel när jag minns en Skugge med siktet mot stjärnorna och starfucker wannabe? Make till självömkande människa. Nu skräder hon sällan med orden när det kommer till hennes hårda slit som förälder och yrkesarbetande kvinna. Herregud människa, du får månadslön för att blogga och kräkas upp en halvmeioker krönika då och då.

Vad man än tycker om henne så måste man ändå ge henne det, att hon är rätt clever, som lyckas deala till sig en lön från Expressen för att göra samma sak som alla andra bloggare (trots att hon gör ett bra mycket sämre jobb) och därtill verkar lyckas suga ut ännu lite till av sin mest trogna läsarskara. Eller luktar hon bara mammon?

Det är iallafall vågat att försöka blåsa sina "fans" så. För när/om de upptäcker hur rumpkörda de egentligen blir så står hon snart i ett ruggigt kallt rum...

Ett ruggigt kallt rum i sitt lilla radhus med en radhusrabatt som ingen längre vill se.

fredag, april 28, 2006

George Best

"Jag spenderade mycket på sprit, kvinnor och snabba bilar - resten slösade jag bort"

Så svarade fotbollslegenden George Best på frågan vad han blåst sin förmögenhet på.

Fan vad tufft sagt! Det är precis sånt man drömmer om att få säga någon gång... sedan vaknar man och fattar hur jävla töntigt det skulle låta när det kommer från en fullblodssvensson.

Gårdagens simpass

Gårdagens simpass var ett fiasko. Såklart. Vad hade jag väntat mig.

Skönt var att badhuset inte var till hälften så fyllt med perverterade människor och äckelupplevelser den här gången. Men det finns ju alltid några.

Mindre skönt var att jag fick sådan kramp efter halva passet att jag trodde att alla muskelfunktioner i kroppen skulle sättas ur spel och att en katastrof skulle inträffa. En katastrof som skulle porta mig från alla badhus i världen två gånger livstid. Men jag lyckades ta mig upp (fastnade dock väldigt ograciöst på en lina). Jag gick runt och skakade på benen som en tjackpundare men det verkade inte vilja släppa. Jag drack vatten och stretchade men inget hjälpte. Det tog nära tjugo minuter innan jag kunde fortsätta. När jag skulle i bassängen igen så upptäckte jag till min stora fasa att jag hade ett pubeshår fastklistrat på handen och längs kanten låg en mindre driva av plåster. Valhalla borde se över sina städrutiner tror jag bestämt.

En lönntjock gubbe med flint och mustasch låg och ryggsimmade och simmade på mig flera gånger. Jag höll på att få ett spel vid en vändning. Jag låg före och först går först så att säga. Men den regeln sket han i. Han plöjde bara på och slingrade in sina ben i mina. Jag pustade irriterat men nu skulle han väl ändå bromsa in och flytta lite på sig. Icke.

Han fortsätter och simmar fan över mig delvis. Jag utbrister ett jävligt irriterat "Amenvad..." men han bara tittar på mig som att han inte fattar vad jag reagerade över. Honom fick jag lust att skalla och strypa med en bassänglina. På riktigt. Annars var det ganska glest på idioter i bassängen. Ett crawlmongo lyckades hamna fel trots att det finns EN bana som är avsatta för fartdårar. Han sicksackade och plöjde genom vatten och människor som att det var ett jobb som måste göras.

En kul grej var att en kvinna i 55-60årsåldern som hängde vid ena stegen och stretchade såg ut att vara en nästan identisk kopia av Göran Persson. Allting var likt förutom frisyren. Hon hade långt hår så kanske en hippieversion av GP. Jag skojar inte, hon var som en klon av vår statsminister. Fränt!

Det blev lite stressigt. Kort bastusession. Inga incidenter. Inga eller väldigt få pervon.
Dock satt flera och läste därinne. Skumt värre om ni frågar mig. I min värld finns det bättre och mer avslappnande platser att läsa på än i en mörk, fuktig och sjukt het bastu. Men alla är vi olika.

torsdag, april 27, 2006

Världens dummaste uppfinning

Jag rekapitulerar. Vinstället för bag-in-boxvin är inte längre ohotad som idiotuppfinning no.1.

Fick en länk skickad till mig alldeles nyss och jag höll fan på att ramla av stolen. Alltså det är inte på skämt. Ett företag har tagit fram och lanserar en produkt som de kallar "Beerbelly". Det är en konstgjord ölmage som man bär som en bakochframvänd rygga. Alltså denna dagen började rätt ok bortsätt från en svidande huvudvärk. Och så det här.

Fan ibland så hatar jag verkligen människor. Så mycket vansinne som pågår överallt i världen. Så mycket kraft som skulle kunna läggas på att göra den bättre. Men who cares - inte jag - inte när det sitter nån jävla mupp någonstans och tar fram en dryckesbehållare som formges och uppkallas efter den styggelse alla män över trettiostrecket drömmer mardrömmar om på dagtid.

Jag blir provocerad på riktigt. Jag är fan säker på att killen på bilden bär på mer ansvar än bilden ifråga. Det är nog fan han som har kommit på skiten. Han har säkert suttit på sitt störda programmerarjobb, smuttat bryggkaffe ur sin termosmugg och fnissat åt sin tokroliga finurlighet. Han tjänar mer pengar än han hinner göra av med och wejstar skiten på en prototyp till "världens dummaste uppfinning".

Han förtjänar så mycket bonk att jag inte hittar en rättvis jämförelse, men vad får han. Folk köper skiten. Vad förväntas man tycka om mänskligheten då. Finns det hopp? Vem kan köpa en sådan här och stå för det? Fan det borde vara förbjudet att köpa en på skämt.

Kolla hur han dumflinar. "Ett leende kan säga mer än Nationalencyklopedin", heter det ju som bekant och den här killens flin läcker som värsta tjallmongot:

"Hej jag heter Janne! jag har lyckats lansera en produkt som hånar mänskligheten tillochmed mer än konceptet "smurfhits" och ni köper den. Gissa vem som flabbar hela vägen till banken."

Visst får man lust att söka upp den/de som är ansvarig för såna här kreationer och sätta P för att fler galenskaper kommer därifrån. Jag menar, att Iran verkar sugna på kärnvapen och att det stora landet i "väst" kan tänka sig att göra vad som helst för att inte släppa monopolet känns faktiskt som ett mindre problem just nu.

onsdag, april 26, 2006

Sånt som inte får hända

Livets maskineri är bra ironiskt.

Häromdagen var jag inne och skrattade gott åt Stefans inlägg "Plums i vattnet". Jag lämnade en kommentar och njöt lite av tanken att det händer andra. Och tror ni inte att exakt det som inte får hända händer. Jodå. Allt är möjligt i mikebikes lilla värld tydligen. Jag blir tokig.

Jag besökte alldeles nyss kontorets gemensamma toalett. Jag kände redan när jag gick in att någon varit där innan mig. Det luktade som om någon hade käkat huggsnake till lunch. Det är vidrigt, särskilt sedan jag hörde och okritiskt tror fullt ut på att all lukt består av 4% partiklar. Jag menar, det är rätt hög procenthalt. Kanske inte i alkoholsammanhang, men väl i huggormsbajsluktssammanhang.

Iallafall så går jag in och gör bara nummer ett. Försöker liksom hålla andan. Är klar på någon minut och vad möter mig när jag öppnar dörren. Jo en tjej som sitter i lokalen, en liten söt tjej (tror hon är från frankrike) står och ska in. Jag andas ut på ett onormalt sätt och förstår i samma sekund som jag möter hennes blick att det som just ska ske är oundvikligt. Hon går in och jag förbannar världen.

Ibland är livet så jävla orättvist. Helt oskyldig kommer jag nu att vara stämplad, ja brännmärkt inom överskådlig framtid. Det spelar egentligen ingen roll för jag har ingen relation till henne men ändå är det lite osoft att vara en bajsman i hennes ögon. Särskilt som det inte var jag.
Det är fan bland det värsta jag vet. Jag tål inte konceptet med arvssynd. Hade det åtminstone varit jag själv som suttit där inne och byggt en björn så att säga så hade skammen åtminstone varit min egen. Att jag nu ska behöva lida för att någon av journalistjävlarna har varit inne och lagt en kabel som luktar frilansångest lång väg. DET VAR JU INTE JAAAAAG!!!

Men det vet ju inte hon.

Jag fick ett plötsligt infall att jag skulle stanna utanför och försöka förklara mig när hon kom ut, men insåg att det knappast skulle reparera något. Tvärtom.

"Hello my name is Mikael, and i just wanted you to know that i'm not responsible for the smell... the huggsnakesmell you know."

Det skulle aldrig bli bra. Så jag får väl göra som vanligt. Tugga i mig och bita ihop.

Förortsdandyn

När jag väntade på vagnen i morse kom en kille och ställde sig bredvid mig i kuren. Jag kände instinktivt att jag irriterade mig på honom.

Jag är själv smärtsamt medveten om att min frisyr ser ut som hej kom och hjälp mig nu för fan och att jag nog har en generellt ganska sliten uppsyn. Så jag brukar inte dissa folk av samma anledning. Men är det något som jag kan störa mig sjukt mycket på så är det när killar dressar upp sig som smaklösa förortsdandys (viktigt att inte blanda ihop med människor som bor i en förort). Förortsdandyn är en skapelse helt för sig själv.

Alltså, killen ifråga hade lite för långa och ganska pösiga finbrallor (kostymbyxor), kritstrecksrandig viskosskjorta (vilket galet material. Hur kan man bära kläder av ett cellulosamaterial som även används till att göra korvskinn) som hängde ledigt utanför. Jackan var av skinn och modellen lite kavaj- eller snarare rockstuket som var så poppis för några årsedan. Detta toppar han med ultra sci-fi sneakers med så mycket detaljer och av en så vulgär design att de drar till sig blicken mer än de feta neonskyltarna på Times sq. i NY. Han hade såklart sprutsolat sig onatruligt brun och hade sprayat upp sin taggiga tecnhofrilla så hårt att den skulle stå pall vad som helst - starkt, smutsigt och radioaktivt nedfall - anytime. Genom hans öronpluggar strålade rejvmusik. På ena lillfingret hade han en sådan där klassisk apful klackring i guld med svart platta ovanpå. Kan kan kräkas för mindre. Alltså jag blev så stressad av hela hans uppenbarelse att jag började irritera mig på honom på en sekund.

Han hade den klassiska sura kickeruppsynen också. Muckar du med mig eller. För att inte tala om den fasansfulla odör han gav ifrån sig. Riktigt billig cologne som i sammansättning med hårsprayen skapade en mycket frän myggspraydoft. Charmigt verkligen.

Allt detta hade nog varit helt ok om det inte var för hans buffliga attityd. Jag hade kunnat leva med att han fanns i allafall. Han tokstirrade alla i ögonen och knödde sig stökigt förbi alla när han spankulerade mellan tidtabellen i den högra kuren och platsen brevid mig i den vänstra.

Åhhh... en sådan daybreaker.

Jag gillar inte den sidan av mig själv. Att en hel dag kan anta sursmak för att jag ser en störig snubbe på hållplatsen. Mitt liv förkortas av den påfrestning mina hjärtmuskler får utstå...

Andas in, andas ut... wax on, wax off!

tisdag, april 25, 2006

Saved by the bagel

Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om bagels med vallmofrön de senaste dagarna.

I morse när jag surköpt min dagliga bagel och kom gående runt hörnet på tredje lång var det nåt jävla bebbo som trixat med en betongplatta i trottoaren varpå jag fastnade med ena foten på nåt vänster och föll. Handlöst.

Alltid när man ramlar så på öppen gata så känner man att ALLA udrar vad det är för ett fyllo som ramlar omkring. Man skäms och försöker skaka av sig men känner sig lite kassare än vanligt. Klanten. Papphammar redux. Det är jag det.

Men idag föll jag snyggt. Nästan stuntmannamässigt och lyckades falla mot en låg utstickande kant på ett av husen. Det hade kunnat gå riktigt illa men jag föll med ena sidan först, min vänstra, och tog emot snyggt med den hand jag höll bagelpåsen med. "Smack", sa det (ackomanjerat av ett stönande öhhhh...) och så satt jag där.

Det sved lite i handflatan genom min bagel men den dämpade fallet så snyggt och besparade mig minst en bruten handled (Hur hade det sett ut att skriva blogg med brutna handleder). Jag smutsade inte ens ner byxorna. Väl på kontoret käkade jag upp min bagel. Något plattare än vanligt men med hjältesmak!

Jag ska inte förbanna vallmobagels mer. De räddar liv.

måndag, april 24, 2006

Våren är kommen och stavas 414-getthostyle

Helgen som gick var helt galen. I vanlig ordning så har det varit kidnappningar, taxirån, mordförsök, bilinbrott och en massa annan ofog i stan. Det är inget man höjer på ögonbrynen för eftersom man vet att det ALLTID är Hisingen som står för fiolerna när det vankas knvivåld och fulbråk.

Så gissa om man tappar andan när gamla goa Majorna får sin beskärda del av vansinnet. En man blev på fredagen poppad av en okänd gärningsman. Han blev skjuten på öppen gata här intill. Vanligt på Hisingen - ytterst ovanligt i majorna. Två dagar senare, söndag, fick en 79-årig gobbe smaka blankstål när två snubbar och en kvinna kom på "hembesök" så att säga. Allt inom en radie av kanske tvåhundra meter fågelvägen från mitt eget kvarter.

Många tjafsar om att tussilago är ett vårtecken. När snödroppar, krokus och annat grönt vaknar till liv. Men vi i Majorna vet bättre. När alkisposset flyttar från sin vinterbostad kring Backaplan på Hisingen och intar lekplatsen utanför Sjöfartsmuseet. Då är det vår. Varken förr eller senare.
Det är en syn att se. Det borde vara med i en alternativ turistguide över Göteborg. För alla som hatar Avenyn, Liseberg, Skansen kronan och en massa annan skit och vill se ett riktigt event. Det är lite som att åka och glo på tranorna i Hornborgarsjön skulle jag tro. Fast mer pikant på något vis.

Gubbar och kärringar i 60+ -åldern som sitter och spritar, skrattar och slåss på en lekplats. Udda egentligen, för det ligger inget systembolag i närheten. Men det är klart att när solen värmer är det ju aldrig fel med ett sexpack fegisar.

Jag har ju inte närmre belägg för det men det känns rent instinktivt som att det kommit med ohyra i banancontainern. Att det inte bara är de vanliga spriträvarna från Hisingen som intar Majorna och gör det till sommarhäng i år. Damn!

Det värsta med alltihop är inte att våldet gör området otryggt. Majorna blir aldrig otryggt. Det jobbigaste är att jag och farsan brukar "battla" om vem som bor i värst rövartrakter. Jag vinner givetvis alltid eftersom han och mossan bor i "Komarken" i Kungälv. Där är är de så vana vid driveby's och rena avrättningar att postlådesprängningar, bilstölder och rån inte ens läggs märke till. Vill man ha en bil tar man den. Vill man ha cash rånar man någon. Vill man ha ett rus, ja då tjackar man starkt lim och en rulle plastpåsar. Så är det där. Alla vet det.

Det är ett förhållandevis litet område men koncentrationen av dåliga ägg gör att Komarken lätt tävlar med Hisingens ocharmigaste områden. Bara en sån sak som att självmordsbombaren (Al-Qaida-anknuten såklart) som planerat att spränga sig på den lokala högstadieskolan. Han bodde knappa hundra meter meter från mom och pop och lägenheten var fullstashad med sprängmedel och annat kul. Soft.

I Komarken är gränsen skarp mellan radhusområde och knivgettho. En gata. Som på film. Jag har gjort farsan smått tokig genom att häckla honom för komarksvåldet. Han säger att det alltid händer grejer i Majorna också men har än idag inte lyckats komma upp med bevis på en enda större grej. En gång var det nåt stort på g och ironiskt nog visade sig gärningsmannen självklart komma från - ja just det - Komarken. Då flabbade jag rått.

Annars kanske lite småbös kan ha inträffat men när han ringer om det är han så överförtjust och till sig att han knappt hinner hälsa innan han börjar recitera någon tidningsnotis. Så helgens dramatik är en fet jävla jackpot för farsan. Jag kommer att bli tvungen att stänga av telefonen och blockera alla inkommande mail, för nu har han fått vatten på sin kvarn. Det här kommer jag få höra i flera år framöver.

Helgen då Majorna gick och blev getthostyle.

Jag har en radio

För någon vecka sedan när jag var hemma hos päronen så fick jag med mig en gammal radio som jag fått av farmor eller om det var mormor när jag var liten. En högst vanlig radio en liten slimmad luxor i svart plast med alluminiumdetaljer och bara två rattar. Volym och frekvens. Jag lyssnade sjukt mycket på den innan jag fick en egen "getthoblaster" och kunde lyssna på band. Det är något visst med att lyssna på radio på en radio.

Det är fint med en radio i köket. Det har jag inte haft på tio år. Min stora förebild hade bara en radio och en skrivmaskin sa han. Jag tyckte det lät soft. Jag började drömma för ett tag sedan om att jag skulle göra mig av med allting. Tv, stereo, dator, digitalkamera, bredband och all annan milleniumskit man har släpat in. Strippa bostaden på high-tech och hi-fi och bara ha en jävla transistorradio.

Det var en fin dröm ända till jag tänkte att jag måste ju ha min dator att skriva på. Och så bredband såklart. Sedan är det rätt gött att kunna spela sina skivor och jag gillar film lite för mycket för att bara kicka ut det. Jag börjar fatta att de äger mig. Jag är en IKEA-boy och får en form av tillfredställelse av att köpa på mig fler och fler grejer. Fy fan... jag blir äcklad.

Plötsligt var jag tillbaka bland alla prylar... plus en radio.

fredag, april 21, 2006

Apan hälsar

Igår fick jag ett mail från en mycket trevlig tjej som heter E. Det var en rolig överraskning för det var nämligen ett "monk-e-mail".

Flink som jag är så knåpade jag ihop en hälsning till alla som läser Bloggfrossa. Man måste ju sprida glädjen vidare. Obs! han sluddrar lite.

Klicka här eller på bilden för att träffa herr apa!

Våffelbåten

När jag skrev om mina badhusbravader härom dagen så nämnde jag att den hårige greken - lord of the showerroom - troligen löst årskort och försökte slå nåt rekord och suga ut maximalt ur sitt medlemsskap. Då kom jag osökt att tänka på "Våffelbåten" som låg nere vid stenpiren och guppade för några år sedan.

Det kan tyckas långsökt kanske men det är en högst normal koppling. Vänta och se.

För några årsedan låg låg en stor gammal båt (aka. Våffelbåten) vid stenpiren alldeles intill där Göteborgs kasino ligger idag. Mycket intressant. De lockade med det gamla ät-så-mycket-våfflor-och-glass-du-vill-för-50kr-konceptet och som vi gick igång på det, jag och min kollega O. Vi gick dit och rekade. Det verkade ju vara ett galet erbjudande men det verkade ju hålla. Anledningen, kom vi snabbt fram till, var att de inte körde buffékonceptet som alla andra satans amatörer. O nej! Våffelbossen var en gammal och skitsur sjöbuse som stod bakom disk och gräddade våfflor och serverade glassen. Reglerna var hårda men förhållandevis rättvisa. En våffla och en kula glass per omgång. Vi förstod snabbt att det skulle bli smärtsamt att beställa backning fler än tre gånger.

Jag och O började snacka om det och ju mer vi snackade om det desto mer triggade blev vi att knäcka systemet. Vi blev fullkomligt besatta av tanken att få ut maximalt av Våffelbåtens luncherbjudande (därav kopplingen). Vi planerade minutiöst och förberedde oss för längsta lunchen i mannaminne. Vi skulle nog visa honom att han kunde gå back.

Vi hade vid rekningssessionen lagt märke till att Våffelbåtens kunder bestod till 90% av barn med mor- eller farförälder. Alla vet att det finns begränsat magsäcksutrymme hos de där små rackarna. Men för killar som jobbar med IT och har hunnit vandra sig igenom stades oddysé av fet lunchmat borde det inte bli några probs alls.

Innan vi steg ombord så hetsade vi varandra att "ta till du skäms" var en regel för lipsillar och mesar. Inte för oss hårda reklambyråsvin. Vi gick in och tog plats. Först av alla. Vi tog var sin papperstallrik och satte igång spektaklet.

Vi började att spela enligt reglerna. En våffla, en kula persikosorbet. Pang! Det gick fort och redan vid första backningen sa jag att jag kunde ta tre med en gång. Våffelmannen tittade klurigt på mig och svarade med bister underton att två får räcka. Chokladglass och en kula med banansmak. Jag kände blicken och min kollega O som satt med ryggen emot honom bara flinade. Vi konstaterade att psykkriget var i full gång. Gubben levde fortfarande i villfarelsen att vi bara hade en timmes lunch. Not this time.

Kapten våffla började verkligen slöa efter tredje backningen. Tog övertydligt god tid på sig att grädda våra våfflor. Han ville bli av med oss men vi var knappast klara. Vi drog ner på takten men satt kvar. Hela tiden kastades sura blickar åt vårt håll och två av tre våffeljärn stängdes av i någon form av protest. För att vi inte skulle kunna beställa mer än en åt gången. Han trodde han fick övertaget igen och jag minns att jag fick lust att säga "Ta hur lång tid på dig du vill gubbjävel, vi tänker stanna till tre".

Jag vet inte hur länge vi stannade men jag vet att jag inte åt våfflor på ett år efter den lunchen. När vi gick var stämningen så långt ifrån barnkalas man kan komma. Men vi var skitnöjda - vi hade visat att hans koncept inte var så förbannat vattentätt som han trodde.

Någon månad senare försvann Våffelbåten från stenpiren för att aldrig bli sedd igen. Vi kreddade oss själva lite för det men när euforin lagt sig något så förstod vi att det knappast var det ekonomiska bakslaget av vårt besök som fått honom att pysa. Men kanske att det var ett psykologiskt bakslag.

Hursomhelst började vi sakna honom. Jag menar vår mening var aldrig att få honom att sticka. Vi ville bara visa att han inte skulle komma där och vara så JÄVLA kaxig med sitt våffelerbjudande.

Är det BTW någon som vet vart Våffelbåten tog vägen så berätta gärna för mig.

Blogglänkar

Jag skulle vilja salutera tre bloggar som jag tycker mycket om:

1. Inte för intet
Mycket smärta, mycket känsla och väldigt mycket människa... och så en jävla massa djur. Jag har sett många bloggar som handlar om livsöden och stora sorger. En del är dåligt, annat är bra och detta är riktigt bra - men man måste ta sig tid - börja från början. Jag gillar denna blogg mycket och personen bakom.

2. Mamselamsen
Jag blev länkad till från mamselamsen igår. Det var kul. Det är alltid kul men det som var extra kul med den här länkningen var att det var efter att hennes blogg hypats av skugge som jag fattade vad blogg var och startade en egen. Mamsen är en bloggräv och behöver knappast närmre presentation.

3. Deltidsharmonisk
Den här killen skriver mycket bra. Detaljerat, oväntat och slagkraftigt. Ett slag i magen och ett på käften. Jag fascineras av hur en hjärna kommer upp med sådan "stuff". Jag skulle bli rädd för mig själv om jag släppte lös min fantasi så. Det är ett konststycke i sig och kräver mod. Jag har sällan flabbat så att jag nästan pissat på mig (har inte fattat att det ligger en sanning bakom det uttrycket). Har sällans skrattat så att tårarna rinner och andnöden gör sig påmind. Deltidsharmonisk har framkallat båda fenomenen. Först tänkte jag att detta är en riktigt jävla vriden hjärnas berättelser, men ju mer man läser desto mer förstår man. och man blir hookad. Jag tar inte ansvar för eventuella beroendesymptom... och som killen själv säger: vi får hoppas att han snart blir arbetslös så han kan skriva varje dag;)

torsdag, april 20, 2006

Sesam jag saknar dig

Jag ändrar mig.

Härom dagen uttryckte jag lite överilat ett glädjerop över att hemköp börjat med bagels igen. Jag sa att det förvisso var toppade med vallmo istället för sesam, men att man vänjer sig.

Man vänjer sig inte. Jag känner större och större aversion mot vallmofrön för varje bagel. Jag fattar inte poängen med dem. De ramlar av i tusental. De är ett jävla aber att sitta med en vallmobagel framför datorn. Man kan ge sig på att det knastrar oskönt mellan tangenterna i veckor att komma.

Det är inte så att jag egentligen hyser ett grundmurat hat gentemot vallmofrön. Jag kan köpa frallor med vallmo på och njuta av dem men aldrig, aldrig att jag skulle fantisera ihop något så sjukt som att byta ut sesam mot vallmo i bagelsammanhang.

Vad är det för ett pundhuvud som ens kommer på idén att försöka sig på en sådan vansinnig "produktutveckling". Alla vet att det finns två inarbetade typer av bagels. Sesam och släta. Det är vedertaget.

Dont mess with it.

onsdag, april 19, 2006

Framsteg i klagogramkarusellen

Idag kände jag att Comviqs tidsfrist hade tagit slut och mailade en liten påtryckning:

Jag skrev ett låååångt klagogram (se nedan) till er förra veckan för en
klients räkning. Har ännu inte fått något svar. Jag har väldigt många
läsare varje dag som väntar med spänning på någon form av svar från er.
Detta bekräftar ju faktiskt precis det jag skrev om.

Ni är ett företag som sysslar med kommunikation men det ni är absolut
sämst på är just att kommunicera.

/mikebike - bloggfrossa.

Nu på kvällen fick jag svar:

Hej,

Vi ber dig vänligen komplettera ditt ärende med ett telefonnummer där vi kan nå
kunden det gäller, så ringer vi upp snarast möjligt.


Med vänlig hälsning

TELE2COMVIQ
Kundservice
Joanna Holm

Till min klient S:

Alltså, det verkar som att det väntar en form av upprättelse från Comviqasen til dig S. Det skulle vara finfint om du mailar ditt nummer till mig så kan jag leverera det till dem omgående. Så får vi ett slut på den förnedring de utsatt dig för. Dig och alla andra. Fan vad fint, det är lite som en omvänd martyrgärning från din sida.

Tänk om de vill ge Stenbäck juniors gamla bassethund till dig. Han som finns med på alla kontantkort du vet. Hade inte det varit smutt...

Håriga män, hängande pungar och ett alldeles vanligt simpass

Alltså, jag kände mig som en veteran igår när jag kom till simhallen, trots att jag inte varit där på lätt två år. Det berodde nog mest på att brorsan var en sådan jävla novis denna gång, precis som jag var när jag började förra gången.

Man får ett litet armband som man använder till klädskåpet. Det är nåt litet chip som styr den mekanismen - thats it - men brorsan fick för sig att man gjorde ALLT med den där jäkla sensorn. Han fattade inte att duschen hade en touchpad som man behövde beröra för att vattnet skulle sättas på. Jag garvade rått när han stod där och tryckte armbandet mot plattan utan resultat (folk glodde). Detta trots att jag vid min egen första gång råkade ta fel och tog kallduschen och dessutom fick fråga en gammgubbe hur man gjorde för att få igång vattnet. Surprise! Men det var gött att ha koll den här gången.

När vi var påväg ut till hallen, gissa vem vi fick syn på. Japp, Mr Grek. Fortfarande boss i bubbelpoolen. Lika hårig (make till rygmatta har jag aldrig skådat, fårsax göre sig icke besvär), lika äcklig blick men inte riktigt lika fet längre. Alltså han måste fan bo där. Det står ganska tydliga regler att varje besök inte får överstiga tre timmar men han måste ha en specialdeal. Jag har alltså inte varit där en enda gång på tio år utan att han har varit där. Han har nog köpt årskort och gett sig fan på att slå rekord, att knäcka systemet, att han ska bli den förste som verkligen får ut max av sitt medlemsskap.

Vi hoppade direkt i och denna gången valde jag världsvant "andra" längan. Fick ganska nyligen reda på att de har en oskriven ordning att de långsammaste simmar i de första motionsspåren, de lite snabbare i nästa och crawlmongon i det tredje. Min förra simkarriär gick mer eller mindre ut på att tokköra om pensionärerna hela tiden, hålla igen munnen och absolut inte tänka. Jag fick för mig att jag annars skulle få i mig hälsovådligt stora mängder död hud och produkten av det som de med inkontinentala problem lämnade efter sig i bassängvattnet.

Det började bra. jag gick ut stenhårt och simmade mig igenom tre längder på rekordtid tyckte jag. Sedan blev det ungt men av någon anledning har jag alltid (sedan jag lärde mig simma vilket jag gjorde rätt sent) haft lätt för att pressa mig i vattnet. Jag lovade mig själv minst 20 längder (1 km) och gjorde 21. Brorsan hade en annorlunda strategi. Han simmade två och sedan simmade han femtio åt gången. Jag tror det slutade på 9 längder allt som allt för honom. Men han kämpade och simmade till han blev illamående. Gött jobbat.

Det enda som var riktigt jobbigt var att jag freakade ur varje gång jag råkade svälja lite vatten. Jag såg bara en massa äckliga kroppar och började fundera på att man faktiskt svettas under vattnet också. jag höll på att gå åt. Särskilt när en tjock rumän (jag tyckte han passade att vara rumän) våldssimmade förbi mig gång på gång. Egentligen var han inte snabb men han plaskade som ett överenergiskt barn i ett äventyrsbad. Han liksom tog i så att det klumsade som när stora krigsfartyg fäller sjunkbomber. Jag gav honom en sur blick fler än en gång men han fattade inte. Hade jag varit en gelen jävel hade jag nog gått upp och väntat på kanten till han kom och hoppat en väl avvägd "kanonkula"i ryggen på honom. Förpassa hans fortsatta simkarriär till pensiobanan och alla hudavlagringar så att säga. Men nu är jag ju inte galen.

En gubbe till var extremt jobbig. En gammal en men spänstig för han var rätt snabb. Han bara simmade rätt på. Hans häl var snuddande nära att försätta mitt klockspel ur funktion ett antal gånger. Sedan var det en kines som simmade i vanliga brillor som immade nåt helt tokigt. Han verkade gilla att simma nära. För nära. Alltså vill man börja hata människor är Valhallabadet the shit.

I duschen fick jag och brorsan skåda något vi helst hade velat slippa se. En man med den största hängpung jag sett. Inte ens en karikatyrtecknare hade kunnat toppa den. Jag skämtar inte och var tvungen att diskutera och säkerställa med bror efteråt. Den hängde fan inte mer än tio cm från knäna. Först såg jag bara i ögonvrån att han hade "nåt där" så att säga och tänkte att, vaffan är det han har på sig. Ohämmat stod han och tvålade in varorna. Vi glodde som om vi betalt dyra pengar för en sådan där "freakshow" som skäggiga damen, kvinnan med tre bröst etc. Han kan sälla sig in i skaran som Mr Tungpung vilken dag som helst.

Jäkelberg. Det måste vara bra bökigt att ta några längder om man har en flytboj mellan benen. Han fick jultomtens julklappssäck att verka futtig för att utrycka mig milt.

Brorsan tjatade om att vi skulle basta. Han hade inte gjort det på många år och eftersom hans simpass inte gav full utdelning så ville han basta lite för att kompensera. Jag blev väldigt nervös för man har ju läst kvällsblaskornas historier. Det var lugnt.

De hade en torrbastu och en våtbastu - jag fattade inte skillnaden men valde instinktivt den torra varianten. Jag hade sträckt mig lite i högersidan och gissa vad om inte det släppte. Ett glatt balkangäng satt och dividerade om något. Folk kom och gick och jag började slappna av något. Det enda som var kymigt med bastusessionen var att det fanns ett slags förmak utanför bastun. Där satt nakna män och samtalade i murrigt ljus på träbänkar och stolar. Fan det såg lite väl kärleksfullt ut här och där. Varje gång någon kom ut ur bastun och drack vatten ur den lågt monterade vattenmaskinen (vilket ledde till att man var tvungen att bend over lite för att nå) så gloddes lystna blickar. Riktigt jävla creepy. Jag valde att skippa vattenintag. Det skulle vara att gambla med lite väl hög insats.

Jag har inga problem med homosexuella människor. Verkligen inte. Jag fattar inte att det kan vara en sådan beef. Att det finns ett sådant motstånd och förakt. Hur folk orkar bry sig om hur andra lever sina liv. Men när det kommer till "badhusbögar" så är det en annan femma. Man blir avogt inställd till killar som tror att killduschen är något jävla smörgårdsbord.

Idag har jag ingen träningsvärk alls och bortsett från de obekvämligheter som råder i duschen så är simmning riktigt bra träning. I like.

tisdag, april 18, 2006

Badjävlar

Jahaja... dags att sluta lite tidigare. Ska till valhalla och simma. Det bådar aldrig gott. Jag har hittills haft ett väldigt konstigt förhållande till badhus. Jag förvandlas till en slags kopia av Papphammar och känner mig alltid väldigt vilsen och smårädd. Jag tror det är att jag känner mig hyfsat obekväm med att vara naken med en massa pervon - för face it - alla badhus är fulla av dem, men Valhalla är lätt värst.

Under en tioårsperiod så har samma feta grek regerat i omklädningsrummet. Jag minns att han satt i bubbelpoolen när jag gick i gymnasiet och han gjorde det när jag simmade regelbundet för några årsedan. Han är som en installation. Usch vilka stories jag har hört om honom. Han verkar vara ledaren i gänget som sysslar med plug n' play i bastun på fredagar... brrrr

Återkommer nog med rapport senare ikväll. Wish me good luck;)

Jazzgossen

Se där kommer det en gosse, med en byxa som en rakkniv vass.
Mockaskorna har han på sig, ty hans hobby är att dansa jazz...
Han är slank och smärt som vidjan, han ler i mjugg (ler i mjugg, ler i mjugg)
Han har skärp om lilla midjan, i pannan lugg (pannan lugg, pannan lugg)

Idag är jag på riktigt gott humör. Helt utan egentlig anledning. Det känns som att allt gått min väg hittills idag.

Det började med att Hemköp visade sig ha börjat med bagels igen. Yippie!. Litet minus är att de bytt sesam mot vallmo men ändå. Man vänjer sig. Jag blev så glad att jag inte ens brydde mig om att den nya tjejen satt och sölade bort tio minuter med nåt krångel i kassan.

Sedan när jag kommer gående på andra lång hör jag en av gatans trasiga själar vissla på ett alldeles kvittrande sätt. Jag tycker mig känna igen melodin men det tar en liten stund innan jag kommer på det. Det är Karl Gerhards bögflörtiga "Jazzgossen", vilket är lite lustigt för jag hade fört den på tal i en mailkonversation bara ett par dagar innan.

Mannen i fråga såg ut att vara precis vad som helst i världen utom just en jazzgosse. Han var i runda slängar mellan sextio och sjuttio bast. Han gick iklädd en form av modifierad karolinerkavaj med tillhörande byxa (som han nog egenhändigt "designat" om till kortbyxor). På huvudet hade han en jävligt creepy läterhatt som varit ljusbrun men som färgats av väder, vind och gubbsvett. I ansiktet ett gråspräckligt skägg där mustaschdelen är läckert gulfärgad och fladdrar snyggt när han visslar sin melodi. En jävel på att vissla (och då tycker jag ändå att jag själv är rätt hygglig på vissling). Han stannade mig glatt och jag förberedde mig på att smälla upp ett surt NEJ!

Men gubben hade en annorlunda repertoar. Istället för att fråga om han kunde få "låna" en femma så gick han direkt på en tia och det är aldrig något snack om att låna. Han frågar istället om jag har en tia att "bidra" med. Jag kan inte sura. Det är omöjligt att sura på en snubbe i karolinerkavaj som visslar jazzgossen så klangfullt och sedan undrar om man har en tia att bidra med. Jag kunde inte hålla mig och började flina.

Till vad, frågade jag finurligt.
Vaddå?
Vad är det du vill jag ska bidra till för något?

Han betraktade mig med en bister ton i blicken och förstod att jag drev med honom.

Ähh, dra åt helvete grabbjävel..., sa han och lät som en exakt kopia av Lasse Kongo (Busscahuffören i "Torsk på tallin"). Nice. Han såg mig som en grabbjävel och jag som är till att fylla trenolla i år. Vilken komplimang. Hade jag haft växel hade jag nog fan bidragit iallafall.

Jag fick faktiskt en släng av dåligt samvete eftersom jag på något sätt tog ner hans glada humör och taktfasta visslande. Onödigt. Det är ju som sagt inte varje dag man hör Jazzgossen visslas så att det ekar mellan husväggarna på Andra lång.

Han och andra söta gossar, som har tusch på sina ögonlock.
På sitt lilla bakverk frossar, sen på royaaal vid five o'clock.
Han på höga klackar trippar, som jazzexpert
Och i små synkoper vippar, hans lilla stjärt.

Fan vad bra. Nu krävs det en direkt katastrof för att ta ner denna dagen.

Carlis och Andreas: Jag kom osökt att tänka på er - konstigt va ;)

måndag, april 17, 2006

När Bert lipar har det gått för långt

Japp så är det. I förrgår grinar Skarabert ut i media... Han sluter sig till ledet av det patetiska skivbolagsgnället. Nätpirater har knäckt hans verksamhet som skivbolagsmogul. Han vill ha hårdare tag mot fildelare. Gäääsp!

Ärligt talat. Bert är nog rätt förskonad från nedladdare. Att det går kass för hans skivbolag har nog mer att göra med att de som lyssnar på dansband, Eddie Meduza och schlagerskit är utdöende, än att det laddas ner så friskt. Visst, schlagerhelvetet har fått uppsving de senaste åren pågrund av att den där jävla Christer Björkman håller handen i fickan på de som bestämmer vad som är nöjestelevision.

Jag ser riktigt framför mig hur det började som ett fyllesnack.

(sidospår men vaffan...)
Chefen: "Fan Björkan jag skulle kunna få igenom vilken sjuk grej som helst på tv. Testa mig bara... skies the limit"

Björkan: "Ok, försök lura folket att glo på melodifestivalen fem gånger om istället fär en. Sälj på dem samma skit fem gånger och jag är din bitch för alltid"

Chefen: "Deal... hold the pocket boy!"

Det är trots allt så att de flesta som köpt Grisberts musik i bästa fall sitter på 56modem och tror fortfarande att internet är en "fluga", så visst blir man trött när till och med han försöker dra en växel på skivbolagstrenden - nätpirater... bah!

Själv har jag full förståelse om artister lackar på att det laddas ner. Den som inte fattar det är rubbad. Det fattar väl alla att om man lägger ner sin själ i något och någon respektlöst klampar in och tror att det vankas ät-så-mycket-du-vill-buffé, att det då känns rätt brunt. En mentalt frisk person förväntar sig inte att upphovsmannen applåderar och hejar på när man tankar ner frukten av det senaste årets heltidsjobb på fem minuter. Jag laddar precis som "alla" andra ner musik och film. Jag är inte bättre än andra, men jag förstår artisternas vrede.

Sedan finns det ju iofs ett ton artister som inte har någon själ... Robert Wells, Darin och alla andra idol- och fame factory-produkter. Dem kan man ladda helt utan samvete. Särskilt RW. Honom borde man ladda ner, bränna ut och dela ut gratis till de som vill ha - spetsa kuvertet med lite mjältbrand. Mätta den äckliga marknaden för hans skit och låta honom självdö med sin tokigt efterblivna frisyr. Fast det blir nog svårt... då får man bränna en jävla massa skivor och skeppa till Kina. Det är en vacker dröm dock.

Vad jag inte har någon som helst förståelse för är skivbolagens förbannade tjafs. Alltså, fildelandet är här för att stanna. Face it. Det borde de ha fattat för c:a sex år sedan... minst. De trodde nog verkligen att Napsters undergång skulle lösa något. Sorry men människornas kreativitet triggas av sådant. Om de feta skivbolagen bara hade lagt en tiondel så mycket tid, kraft och pengar på att utveckla sin verksamhet så hade fildelandet aldrig blivit ett problem.

Jag känner ingen empati med skivbolagen för det är de som skinnar atristerna, inte nätpiraterna. Varför skulle förresten skivbolagen vara förskonade från att utveckla sin affärsidé? Jag menar alla andra brancher har hotats när nya aktörer bjuder upp till dans. Alla tvingas sätta sig ner och försöka komma fram till hur man ska "äga" dem på det mest effektiva sättet.

Men skivbolagen vill inte det. De trivs så jäkla bra med att bara sitta där, pösfeta i sina skinnfåtäöljer och Hugo Bosskostymer och knapra i sig demoband hela dagarna. De orkar inte tänka. De tillhör den bransch där lättja är en dygd. De vill ha allt serverat...

Well, glöm det era feta katter. Upp och hoppa med er. Den lille konsumenten börjar bli tjockt trött på att kasta pärlor för svinen och när en möjlighet till att ta tillbaka lite dyker upp lär vi inte låta det slinka oss ur händerna så lätt.

Så snyt dig nu för fan Bert... för det första så är du en medial dramaqueen av mått, så dina kroodiltårar är det ingen som ser. För det andra- you had it coming - och du visste det. Spela inte så förvånad.

Så går det när man satsar på fel sort.

lördag, april 15, 2006

Lyxman

För några dagar sedan kom jag att tänka på en kille som min vän M var tillsammans med ett kort tag men som var tillsammans med henne ett långt tag. Han fattade inte att det var slut. Han var vad man kallar en psykopatnatur. På riktigt.

Jag minns inte vad han hette men jag vet att jag kallade honom Lyxman. Han kallade sig själv entreprenör och mediamogul och hade storvulna planer på att köpa upp en jävla massa domäner och sedan sälja dem dyrt - jättesmart. Jag tror han började lite smått till och med.

Senare startade han en webbshop (därav smeknamnet) som skulle sälja lyxprodukter på webben. Det fanns ett stort sug efter sånt sa han. Shoppen hette Lyxman.com och där sålde han rysk kaviar, champagne och "Jansons frestelse" under en kort tid. Jag upprepar, JANSONS FRESTELSE! Det var då jag insåg att han var en idiot och troligen väldigt störd.

En kille som förväxlar Jansons frestelse med lyx bör man nog sätta span på.

En kille som kommer på och tycker att det är en förträfflig idé att sälja skiten på nätet är farlig. Lyxman.com blev aldrig den succé han hade hoppats på. Som jag flabbade åt det. Jag flabbar ännu.

Fan vilken tur att hon blev av med det där nötjobbet till slut.

Glad påsk

Idag är det påskafton. Det känns inget speciellt. Har inte fått nåt påskägg, har inte gett nåt heller. När jag var liten var påsk the shit. En lite varmare version av nyår.

När jag vaknade på morgonen så fanns det godis i en glashöna. Mäktigt. Det var lite surrealistiskt förr. Påsken.

Godis, smällare och eld i ohemula mängder. Världen var helt skruvad för en dag och allt kändes tillåtet. Vi tog med oss leksaker ut som vi smällde sönder och satte eld på. Vi petade in kinapuffar som vi lindat hårt i "gaffa" i sura gubbar och tanters brevlådor. Det smällde som fan och vi kände oss aldrig mer levande än så. Min bror trixade med en arg farbrors brevlåda, han hette "Kron" och jobbade som styckare i charken på Bonum i Kungälv. Alla hann springa därifrån utom bror. När Kron rasade ut genom dörren blev bror paralyserad och pissade på sig direkt - vi hade ju hört vad Kron gjorde med små barn om han fick tag i dem. Han sålde dem som fläskkotletter tillbaka till föräldrarna. Det var tider det.

Nu är glashönan smärtsamt tom varje år och det var svinlängesedan jag tejpade kinapuffar och stoppade in i brevlådor. Kanske skulle man köpa en ask och bjuda lädertanten på en jävla surprise. Glad påsk liksom.

fredag, april 14, 2006

Jättekonstigt

Spelbutiken nere på mitt torg, den nya, det är nåt med den ägaren jag inte gillar. Jag förstår mig inte på honom, jag tycker han är konstig.

Ägaren är lönntjock och har rumphalva (flint med väl tilltagen krans). Han luktar alltid jättemycket svett. Gammal svett. Som om han jobbat nattskift i hamnen innan han öppnar sin lilla spelhåla. Jättekonstigt.

I butiken finns det som i de flesta butiken en tidningshylla med ganska blandat sortiment. Precis som i andra spelbutiker är porrsortimentet något bredare än i vanliga kiosker etc. Grejen är bara att denna ägaren haft den goda smaken att placera porren på de två hyllorna närmast golvet. Precis lagom för att en femårings ska kunna få sig en bra inblick i vuxentidningarnas fantastiska värld. Hur tänkte han då? Jättekonstigt.

Varje gång jag bara köper ett hundrakort för att kunna ta del av lokaltrafiken på lagligt vis så blir ägaren jättesur. Jag fattar att det inte är köpet som gör att han går runt precis men den jäveln snäser nästan åt mig. precis som att jag snor pengar ifrån honom när jag ger honom hundringen. Jättekonstigt.

torsdag, april 13, 2006

Nyheter som säljer (till idioter)

Imorse påväg till jobbet så höll jag på att sätta min bärbara kaffe latte i halsen. Aftonbladet tänjde gränsen för lågvattenmärkning ytterligare en bit.

Jag kom gående längs Andra lång och rundar sista hörnet. Där finns en liten obskyr kiosk med DDR-utbud (enbart kvällstidningar och cigg) och på Aftonbladets löp kunde man läsa i svarta feta krigsrubriksbokstäver att det utlovades en "Unik låntidsprognos, så blir vädret i juni, juli och augusti - planera din semester nu" (inte ordagrant återgivet men nästan).

Alltså två funderingar spontant.

Ett:
Hur kan det komma sig att den yrkesgrupp med minst förtroendekapital i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet vågar sig på ett sådan rubbat uttalande. De klarar ju inte ens att utläsa morgondagens väder trots sina feta sattelitbilder och high tech-utrustning. Hur i helvete skulle de då kunna pricka in hur vädret ska bli flera månader fram i tiden. Ursäkta mig, men någon slags måtta måste det väl finnas även i en påhittat yrkeskår. Stick to the finger!

Två:
Aftonbladet, jag vet att jag tjatat om det innan och jag förstår att ni tycker det är jävligt bekvämt att fylla "ettan" med så säljande nyheter. Jag bryr mig eftersom även om jag aldrig skulle wejsta en tia på papperstidningen så kommer jag inte undan löpet. Och era löp har en tendens att vara imponerande efterblivna.

Finns det verkligen inget viktigare ni kan rapportera om? Vad som helst. Jag vill till och med hellre veta om ni gjort vidare upptäckter i frågan om Paris Hilton har injicerat botox i röven eller inte, mycket hellre än sådana meterologiska wildcards.

Ska ni hålla på som ni gör nu så vill jag bjuda er på några feta löp alldeles gratis. För bara tanken att någon jävel fått pröjs för att ta fram dagens gör mig förbannad. Man ska inte kunna tjäna pengar på precis vad som helst. Det är bara så fel.

Jag har nedan gjort en lista på tre feta löptexter - helt i linje med era lågkvalitetsprinciper. Bara att ta för er och jag vill inte ens ha ett tack. Riktiga kioskvältarrubriker.

1. EXTRA! EXTRA! Experter förutspår: "Jordgubbspriset blir billigare efter midsommar".

2. Varning utfärdas. Fler kör berusade under storhelger än vanliga.

3. Forskare eniga. Solen ger cancer. Så skyddar du dig i vår.

Alla har rätt till ett häftigt kök...

...eller vad det nu ska föreställa.

onsdag, april 12, 2006

Klagogram till er utgjutes

Till Tele2/ Comviq

Grattis! Ni har blivit utvalda att levereras ett klagogram från Bloggfrossas betaversion av klagogramservice. Där kan människor som fått nog och vill förklara sitt missnöje med någon beställa ett raffinerat klagomål i textform. Klagogrammet levereras i tre olika vredesnivåer där ”ett” bara är snäppet argare än vanlig irritation, ”två” är extremt upprörd upp till förbannad och ”tre” som är motsvarigheten till komplett vansinne, när nog är nog och beställaren är så jävla förbannad och upplever sig ha blivit såpass förnedrad att han/hon lika gärna skulle kunnat packa ett hagelbrak och hälsat på personligen.

Härmed följer ett klagogram, vredesnivå 3. Det skulle uppskattas om en person med förmåga till kreativt tänkande fick detta klagogram i sin inbox – någon som förstår att ert företag har trasslat till det lite VÄL mycket för en kund för att det ska räcka med ett ”ursäkta”. Någon som inser att det är läge för en värdig kompensation.

Följande ärende rör en före detta kund till er och det lidande han fått utstå. Vi kan kalla honom ”S”.

För att göra en lång historia så kort det går.

Sommaren 2005 stängdes S mobilabonnemang plötsligt ner. Han misstänkte att han kunde glömt att betala en faktura och mycket riktigt, så var fallet. S betalade sin skuld och fick veta att det kunde dröja ett litet tag innan abonnemanget aktiverades. Mycket udda, men ändå.

Månader senare fungerade hans abonnemang fortfarande inte och tålamodet var naggat skulle man kunna påstå. Efter oändligt många samtal med era support- och kundtjänstapor kommer beskedet. ”Det finns inget om obetalda räkningar i våra register. Abonnemanget borde fungera.” Problemet var ju bara det, c:a tre månader efter att räkningen var betald skall tillgäggas, att DET INTE FUNGERADE.

Som dill på sillen orkar inte den servicemässigt gravt handikappade ”tjejen” på kundtjänstavdelningen bemöda sig att gräva mer i ärendet utan hade det dåliga omdömet att be S själv kolla det med ekonomiavdelningen. Alltså det är skrattretande. Det är strykvarning att behandla en kund (som uppenbart har fått toktjall någonstans i sin business med er) med sådan fräckhet.

Trots detta ringer S till ekonomiavdelningen som ger honom det smått oväntade beskedet att hans abonnemang var uppsagt och varit det de tre senaste månaderna. Hur kan det komma sig att kundtjänstavdelningen missat en sådan ”detalj”. Särskilt som man är tvungen att knappa in sitt JÄVLA kundnummer varenda gång man ringer.

Inte nog med ni fram till dess hade skött ärendet som ett gäng drängfulla clowner. När S ringde för att personligen fixa igång maskineriet igen fick han plötsligt svaret att han bränt sina skepp hos er. Han var inte värdig att vara kund längre.

Det kan tyckas vansinnigt att S så gärna ville ordna upp sina business med er men till historien ska tilläggas att S har en form av störning. S har nämligen en sjuk fäbless för siffror och sifferserier, han samlar på siffror och hade det perfekta mobilnumret. Han brukade få beröm för sitt nummer och han älskade det numret. Hela S existens byggde praktiskt taget på det numret. Annars hade han givetvis redan efter ett par samtal, med de amöbor ni på Tele2Comviq håller er med och kallar anställda, bett er dra åt helvete och vrålat obsceniteter i luren. Det förstår alla.

I alla fall så försökte han desperat att aktivera numret igen och det visade sig vara ledigt. Inga problem. Han var bara tvungen att göra en röstinspelning så skulle allt skulle vara i ordning igen. En månad senare, ytterligare en röstinspelning och en massa strul så ringer en vän till S jobbtelefon och frågar varför han bytt nummer. Någon annan svarar när man ringer hans nummer. S tror inte sina öron. Han tror det är ett bisarrt skämt och dubbelkollar. Visst fan är det så. Luften går ur. S sitter ledsen, förlamad och matt och tittar på sin dotters fotbollsträning. Ingenting känns meningsfullt längre.

Vad säger man?
Jo i ett klagogram av nivå tre känns missnöjet ungefär såhär:


Vad i HELVETE är det för fel på den som rekryterar de jon som hamnar med arbetsuppgiften att ”hjälpa” kunder hos er. Antingen så har ni en infiltratör från en konkurrent som har till uppgift att säkerställa att ni får det absoluta bottenskrapet vad gäller personal. Alternativt har den/de en mycket smaklös humor eller en ruggigt vriden syn på service och kvalité.

Det är inte många företag som kommer undan med att rumpköra sina kunder så hänsynslöst. Det är fanimej så att man tappar andan. Det känns som att vilket jävla parkbänksfyllo som helst hade löst kundtjänstjobbet bättre.

Finns det något försvar för så många blunders som ni utsatt S för. Knappast troligt va. Det är svårt ens i sin fantasi att få till en sådan här förbannad rövarhistoria. Det känns inte troligt att ett företag lyckas knyta till sig hela eliten av talanglösa miffon när det kommer till att göra sitt jobb. Ohyra kalls det i folkmun – ”månadens anställd” kallas det på Tele2Comviq.

Ett tips i all välmening är att fråga om grundskolan ens påbörjats en gång i tiden av de ”förmågor” (läs pack) ni drar in och kränger på ett headset. Jag vet ett gäng apor som fixat biffen med större framgång. De bor på Kolmården. Ring och kolla – ifall ni vill höja er kvalitetsnivå ett par steg.

Sedan verkar det ju inte bara vara den mänskliga faktorn som drabbats av grav hjärnblödning. Ert interna kommunikationssystem verkar ju inte helt vattentätt för att uttrycka det så diplomatiskt det bara går. Hur i HELVETE tror ni det uppfattas utåt när ett företag vars bag ska vara just KOMMUNIKATION inte lyckas lösa ett så enkelt fall utan att så totalt fucka upp all information och tappa bort allting, inklusive det telefonnummer ärendet kretsar kring.

Det är precis sådana här ”kundcase” som kan få en familjefar att göra studiebesök med dynamitvästen hårt surrad runt midjan en dålig dag.

S önskar att aktievärdet sjunker så lågt att ni blir utkastade från börsen, att er VD grips och döms för ekonomiska oegentligheter och får känna på hur det är att bli ofrivilligt punkad i tvåan under ett halvårs tid, att alla som varit inblandade i hans fall ska brinna i helvetet nionde nivå, det bör vara passande sällskap.

Tillräckligt fula ord har inte uppfunnits för att beskriva det hat S känner inför Tele2Comviq. Han önskar er allt ont. Bara så att ni vet.

Ha en fortsatt trevlig dag önskar
"Bloggfrossas klagogramservice" för klient S räkning.

Klagogram nummer ett ivägskickat

Nu har jag fått tummen ur och skrivit ett klagogram av vredesnivå 3. Det var ComviqTele2 som fick den stora äran att få två A4 klag i sin inbox nu på morgonen. Jag kände själv att jag höll igen något och att ett klagogram i högsta vredesnivån kunde ha låtit mycket värre. Men det var liksom extra viktigt för mig att få en vettig respons i detta pilotfall.

Jag känner nog att nivå tre, eller varje nivå för den delen, har ett rätt brett register. Dessutom skrev jag det på ett sätt som jag kanske inte kommer skriva de andra. Jag redogjorde lite mer för vad deras oförrätt låg i innan själva klagandet kom igång. Det var viktigt för mig att göra det den här gången men det kommer nog att bli mer rakt-på-sak-klag i de andra fallen.

Jag kommer publicera hela brevet nu på förmiddagen.

Tills dess. Duscha järnet!

tisdag, april 11, 2006

Kompromiss - nej tack!

Kompromissen måste vara världens sämsta koncept.

Jag hatar att kompromissa. Inte för att jag prompt måste få min egen vilja igenom jämt. Tvärtom. Jag fattar bara inte grejen vad det är som är så bra med att båda ska vara lite missnöjda. Bättre att en får igenom sin vilja.

måndag, april 10, 2006

Superhjältemodet

Allting går i vågor sägs det. Men jag undrar när det är dags att bryta cirkeln och prova nåt nytt. Superhjältemodet har liksom aldrig riktigt fått sin chans att sätta sig och bli en sådan där fin och folklig trend. Jag fattar inte varför egentligen. Fatta hur soft det hade varit att gå upp på morgonen och slinka i sin Flash Gordon-dräkt. Så jävla enkelt, så jävla kroppsnära och så jävla skönt.

Det finns förövrigt massor av fördelar med Superhjältedräkter. De är nästan alla gjorda i halkigt material vilket ökar känslan av smidighet oavsett ifall man är tjock eller spinko. Luftmotståndet minimeras, precis som hos en tävlingscyklist, vilket gör det avsevärt lättare att röra sig i motvind och till och med uppförsbacke. De anpassas efter kroppsformen - vilken grej va - första klädesplagget man inte måste kompromissa med.

Men främst av allt, de ser råtuffa ut. Tänka att kunna gå runt en vanlig dag som Läderlappen och kunna ropa:

"Tjenna Robin, vill du ta en fika?"
"Sorry mannen men jag ska gå och bowla med Wonder Woman och Daredevil"
"Ahh synd, en annan gång kanske..."
"Äh, häng på vettja"
"Gärna, om jag får?"
"Självklart... Jag hörde förresten att fantastiska fyran redan är där så då kan vi dela in oss i två lag"
"Smutt!"


Det hade varit grejer det. Hela världen hade blivit en Live Aid-gala. Superheroes for friendship.
Kanske är det lösningen till världsomspännande fred. Man kan liksom inte bråka och vara arg på riktigt med en kille som klär ut sig till Batman.

Dessutom. Om det inte hade varit ett så okonventionellt mode hade "Clarkan" vågat komma ut ur garderoben direkt och aldrig behövt dressa om till stålman eller tvärtom utan fått sin donna direkt.

När är det dags för superhjältemodet egentligen? Ni som bestämmer. Är det inte dags snart?

Pax för Flash Gordon iallafall.

söndag, april 09, 2006

Tre uppföljare som adrig borde haft en förlaga.

1.Bad Boys 2
Will Smith är ju sjukt överskattad. Det visste vi redan när vi såg honom i Freshprince för 10-15 år sedan. Jag hatar honom. Han kopierar sig själv gång på gång och publiken verkar skratta. Jag spyr. Martin Lawrence är inte överskattad. Han är väl inte skattad alls. Det är sådana skådisar som får en att spela in och välja "Språka på Serbokratiska" som söndags-tv.

2. Big Mommas house 2
Vad säger det om världen, om människorna som lever i den. Man borde skjuta de som gjort den och prygla de som går och kollar på den. Martin Lawrence igen. Ja, vad ska man säga. Kan det vara han som är djävulen. Tyckte han inte att han gjort världen tillräckligt ont med badboysfilmerna och ettan av detta skämt. Jag vill inte veta vilka människor över 11 år som gillar sån här skit. Skulle min fru föreslå denna skulle jag begära skilsmässa fortare än fan.

3. Blade 2 & 3
Wesley Snipes. Det är killen som får en att ladda ner film och bara slänga den i protest. Bara för att liksom. Jag hatar verkligen "Wes". Han är en snubbe som skulle behöva pungsparkas utav bara helvete för att han ska fatta vad han håller på med. Vad har världen gjort honom för ont för att han ska sprida sin talanglösa skit? Jag önskar inte ens Saddam så dålig videounderhållning. Det vore brott mot mänskligheten.

---

Jag har givetvis inte sett någon av ovanstående men jag råkade se blade ett av misstag. Känner hur pulsen höjs bara jag tänkter på det. Känner mig mentalt våldtagen. Nu går Bad Boys II på trean. Jag ska nog gå och lägga mig. Känner mig plötsligt väldigt väldigt deppig...

Kungen bjuder in

Det vankas 60-årskalas hos hovet. Kungen fyller jämnt och nu laddas det som bara fan. Det snackas om "decenniets kalas" i Expressen. Det stod också att gästlistan börjar spikas och att hittills klara inbjudbara gäster är samma hög med stofiler och tråkmånsar som alltid.

Inte för att det är någon större risk, men jag KAN verkligen INTE tänka mig ett sämre sätt att spendera en dag än att behöva lida genom ett kalas hos kungen. Jag skulle nog dö av tristess. Jag gillar inte tajta tillställningar och som enkel arbetarklasson så förstår jag inte det roliga i att klä upp sig så in i helvete och sedan sitta och smajla och snacka om skinntorra grejer under en sjukt utdragen middagsprocedur. Jag tror hellre att jag skulle välja ett omotiverat kok stryk än att behöva tacka ja till en sådan tillställning. Endast nobelfesten ter sig mer smärtsamt i partajsammanhang.

Kanske om jag fick Madde som bordsdam att jag hade börjat fundera. Hon verkar ju lite soft i jämförelse med resten av lirarna. Men nä, behöva gå ettikettkurser och annan shite för att ens överleva till förrätten. För roddigt för mig.

Expressen undrar också vem läsarna helst skulle gå på fest hos. Tja, nån man gillar kanske? Jag tycker att det hade varit kul att gå på skiva hos Örjan Ramberg t.ex.

fredag, april 07, 2006

Body & Hair

Äntligen är en gammal klassiker på frammarsch igen.

Dubbeldusch. Yesseribob. Duschprodukten för både kropp och hår. Genialt om ni frågar mig. Vitaminberikat också såklart med pro vitamin B5 (vad fan är B5 btw). Jag har inte använt dubbeldusch sedan högstadiets glada dagar men minns fortfarande hur det brukade lukta en blandning av svett och dubbeldusch "Fresh" i killarnas omklädningsrum. Fint som fan. So fresh and so clean.

Jag minns att dubbeldusch kändes lite som en form av starkt parfymerat industridiskmedel. Det liksom blästrade hårstråna ganska våldsamt och det brände alltid sådär skönt i huden efteråt. Dubbeldusch riktade sig till en ung generation gossar som levde fullt ut och inte förstod vad imorgon betydde. En flaska dubbeldusch var inget för delikata pojkar såklart. Det var för de hårda och de som desperat drömde om att nå dit.

Det snackades om hårlossning, irriterad hårbotten o.s.v. och de som stashade sin sportbag med en dubbeldusch "Active" var rock n' roll som fan. Det kommunicerade "I dont give a fuck" och jag minns hur jag älskade känslan av att hela tiden leva på kanten till ruinens brandt.

Nu talas det äntligen om att salongsschampo, balsam och inpackningarna lever på lånad tid. Och som jag har väntat. Dubbeldusch gör comeback på riktigt och vill bli folkets schampo den här gången. Därför har de har breddat sitt klassiska doftspektra med citron, mysk och andra läckerheter.

Skies the limit - som deras persstalesman säger.

Riktiga män klär bäst i kaki

Jag skulle vilja att samtliga riktar blicken en aning öster ut och studerar världens just nu hetaste trendguru. Japp, jag talar såklart om Kim Jong Il. Världens bäst klädde man enligt Bloggfrossas mycket påitliga och korrekta trendbarometer.

I mer än ett decennium har Kim Jong Il ihärdigt försökt övertyga världen att hans nästintill perverterade fäbless för kaki är det enda rätta. Och han har inte vikt en tum. Det har minst sagt gett utdelning för under det senaste året har han toppat listor som "Årets uppstickare", "Årets modedesigner" och säkrat sin hedersplats i modevärldens "Hall of fame".

Under den Nordkoreanska modeveckan lät han nyligen meddela att det är kakifärgad klädsel som är "the shit" även i år. Det ska vara stilrena linjer och väldigt sparsamt med detaljer. Kim Jong har även låtit meddela att han är sjukt nöjd med seriemördarbrillorna han beställde via Bloggfrossa tidigare i år.

Kim Jong Il säger att kaki från och med nu ska "tokdominera" alla klädlinjer och han sägs även ha inlett förhandlingar med H&M, GAP och Wal-Mart. "Kaki är inte längre en klassfråga... det är en fråga om klass", säger han och myser finurligt i en intervju med brittiska "Vogue Magazine". Alltifrån vardags- och fritidskläder till arméuniformer kommer tydligen att gå i den klassiska brungula tonen. För den som är sugen på att komplettera sin garderob med något extravagant så är mörkbrunt läderskärp med stort mässingsspänne runt uniformsjackan både lagligt och helrätt även i år.

Avundsjuka modedesigners världen över har kastat syrliga glåpord och hintat om att Kim Jong Il klär sig som en senildement amerikan med för mycket pengar på banken. "Kimpa" viftar bort kritiken och att säger att de bara är avundsjuka för att han som ende man i världshistorien lyckas med stordådet att vara fruktad diktator och gå klädd i mysdress på samma gång. Kanske ligger det något i det för på väldigt många bilder kan man se honom omgiven av sin arméelit, generaler med så mycket blingbling på sina stela uniformsjackor att de knappt orkar stå upprätt. Där glider han runt lite soft i träningskläder. Det är fanimej pondus.

Vidare påpekar Kim Jong att om någon jävla desigerfjolla vill ha en beef är det bara att säga till. "Nu för tiden kan man få kärnvapenspetsar smidigt hemlevererade per långdistansmissil", skrattar han lätt diaboliskt och fingrar försiktigt på avfyrningsknappen på sin stora fjärrkonroll.

Det måste vara rätt sweet att ha en ledare som toppstyr allting från vårmode till kärnvapenprogram. Det sägs att han är en galning med storhetsvansinne, ende mannen på jorden som inte fattat att storvulna pansartåg är fett ute, men jag tror bara han är en kille som gillar studs och puts (om man bortser från det faktum att han har en frisyr som kan friskförklara vilken mentalpatient som helst).

Säga vad man vill om Kimpa men han är en ruggigt målinriktad kille. Visserligen är det kanske enklare att nå sina mål när man sitter på ensam beslutsrätt till en smutsig arsenal med massförstörelsevapen... men ändå.

Jag leker lite med tanken hur skönt det skulle kunna vara på ett sätt om klädbutikerna här såg ut som i Nordkorea. En modell/färg på brallor, samma sak med skor, skjortor och precis allt annat. En modell - enligt lag. Överträd och du drar olycka, inte bara över dig själv och din familj, dina fem närmsta grannar lär ligga rätt pyrt till också.

Dessutom. Snacka easy money, för att inte tala om soft jobb "Syddan" skulle haft om hon drev Veckorevyn under Kim Jong Il's regi. Samma nummer varje vecka... Ja vaffan, inte så stor skillnad mot nu då i och för sig.

torsdag, april 06, 2006

Christer Pettersson

Jag tänkte skriva om lite alternativ till mainstreamglamouren och den första personen jag kommer att tänka på är Christer Pettersson. Jag vill hedra hans minne som en hjälte, det är han värd för en gång skull. Han blev till sist aldrig dömd och jag tänker inte spekulera i om det var han som "släckte Palme" eller inte. Det är oviktigt nu.

Han var mer än så. Och var det någon som kunde sätta sprätt på cash så var det fanimej Chrille P. Rikskändisen, blandmissbrukaren med rockstjärneattityd, killen som myntade uttrycket "Morsning korsning, barnförlossning" och kanske mest av allt en förortsplayboy med ogenerat mycket smak för livets goda.

Christer Pettersson fick ett skadestånd på c:a 300.000, för den tid han satt häktad för Palmemordet, vilka han brände svinfort genom sitt s.k. non-stop-partajande. Han var generellt sett ganska streetsmart och krämade ständigt ur media en massa deg. Så fort någon ville att han skulle öppna käften så knäppte han på taxametern på natt-till-storhelg-taxa. Han var en entreprenör som tog tillvara varje tillfälle att fixa ny skön flis till sitt hårda partyliv. Det kostar ju att ligga på topp. Det vet alla. Men det är sjukt dyrt när man är på "rock bottom".

Det ryktas att TV3 gav honom ytterligare 300.000 för en "exklusiv" intervju för några år sedan. Gissa vad han gjorde med dem.

Han visste minsann hur man firade en friande hovrättsdom. I samband med den "magiska kvällen" hos en pundarkollega som gick under namnet "Morfar" lyckades han med mästarstycket att marknadsföra drinken Dräpar'n i direktsänd TV (SVT). Drinken som består av två delar Bailey's och en del Explorer blev över en natt omåttligt populär över hela landet. Dräpar'n refereras på susning.nu till som en "Typisk party-starter-drink, för någon som vill bli präktigt berusad snabbt och relativt smärtfritt."

Christer Pettersson sågs oftast i tidlös skinnjacka (fan, undrar om den inte importerats från Marocko) och fräsig rockabillyfrilla. Han rökte allt som var torrt nog att röka men föredrog självklart röd Prince. Till detta matchade han mycket medvetet med accessoarer som helrör och morakniv.

Skål Ebba!

Hans pikanta stil gjorde honom till ett hett utvikningsobjekt och 1990 i ett nummer av Svenska Hustler kunde man skåda en spritt språngande Chrille P, liggande på en björnfäll, med slak kuk och ett champagneglas i nyporna. Han tog upp ett helt uppslag och det fullkomligt osade sex om honom. Han sägs ha begåvats med det mycket ovanliga fenomenet "Kavorka" (en form av djurisk dragningskraft) och inte sällan sågs han omgiven av rävkvinnor från bänkarna i "centrum".

Ingen messade med Chrille i onödan. I Sollentuna och Rotebro var han ökänd för sitt ganska labila temprament, men what the heck, vem skulle inte bli lynnig om man rullade hatt 24-7.

Heder till Christer Pettersson. Han var en stenhård jävel, ända in i döden. En ikon för de inte så lyckligt lottade här i världen...

Rest in sleaze Chrille!

onsdag, april 05, 2006

Apoteket under press

DN skrev idag att Apoteket pressas att bli kundvänligare. De har tydligen fått kritik för att vara ena söliga rackare. Deras monopol är hotat och drastiska åtgärder måste tas till.

- Äntligen
, hörs människor skrika i kör.

"Från utgången av år 2007 ska ingen behöva vänta längre än fem minuter på ett receptbelagt läkemedel", lovar apotekets vd Stefan Carlsson.

- Fet chadde hörru... Helvetet lär hinna uppleva en istid innan.

Ska du ljuga kan du väl åtminstone ljuga med stil Steffe. "Ingen ska behöva riskera uttorkning i väntan på receptlagt läkemedel", vore ett rimligare och delmål.

tisdag, april 04, 2006

Det är tisdag

Nu är jag förbannad (igen)!

Var precis nere på Oakleys och käkade lunch. Det är nåt visst med det stället. De vill gärna se sig som lite "classy" men är ett ganska sunkigt plejs som 40-plussare går för att dricka blasköl och träffa "lätta knull" efter en tråkig arbetsvecka.

När vi skulle gå ut såg jag en skoputsarmaskin (bara en sån sak) och tänkte att vaffan, det får man ta och prova.

Min kollega P hetsade mig att inte bara använda putsen utan börja med borsten. Jag stack in min högra Converse (man kan ju inte putsa tyg men tådelen är ju gjord i plast) och när jag drog ut den var det allteles svart. Jag stack in foten i borsten men det hjälpte föga. Visst den blankade till det men det svarta satt kvar. Förstörd. Skulle tippa att det bara är till för alla mellanchefer och deras svarta och bruna loafers från nån italiensk skitdesigner. Smart mikael och så typiskt mig. En kvinna stannade i dörren och bara tittade som att jag var rubbad. Sedan skrattade hon.

Och nu går jag runt med en högblank converse-tå. Blästrad in till helvetet. Och det är bara tisdag. Suck!

Pensionärsfluga

Faaan!

Jag såg en mal alldeles nyss. Den satt på min papperslampa från IKEA i vardagsrummet. Jag hetsade upp mig stort och tvingade min fru att titta. Nattfjäril, sa hon och lät allmänt blasé.

Nattfjäril min röv. Jag känner igen en mal när jag ser den och denna rackar'n var definitivt en dem (transparenta vingar). Men vad fan gör en mal hemma hos mig? De brukar ju hänga mest hos gamla människor har jag fått för mig. Pensiopnärsflugor.

Jag har inte sett en mal sedan jag var liten och kurragömmade mig på mormors vind. Mormor brukade säga att de äter upp allt och det gjorde mig alltid lika nervös. Allt liksom. Inte människor väl? Nä inte människor, men allt annat. Inte hundar väl (vi hade hund)? Ok, inte hundar heller. Allt som är gjort av tyg. Phew - who cares!

Nu bryr jag mig. Jag har en ryamatta jag gillar. Min fru är trött på den dock (kanske därför hon var så likgiltig). Alla mina kläder. Fan, en mal alltså, jag blir tokig... kommer inte kunna sova. Tänk om den käkar hål i mina Acnejeans. Jag älskar mina Acnejeans. De tuggar ju i sig en garderob på nolltid. Värsta textilbuffén för fan.

Jag ska nog lägga mina Cheap Monday av sausage-skin-modell överst. Lite som decoybrallor. Men de är ena riktiga gourméer de där malarna. De känner säkert smaken av billigt material och spottar ut mina "ångestbrallor" rätt i ansiktet på mig.

Den måste dö. Jag försökte smätta ihjäl den med mitt långfinger - en hård snäpp - men en stund senare var den tillbaka. Skit. Försökte ta den med papper men missade. För att umgås med pensionärer hela dagarna verkar de inte ha anammat "man blir som man umgås". Tvärtom, den var ninjasnabb.

Frågan är hur fan den kom hit. Hmm... Det bor ju sjukt mycket gamlingar i mitt område i och för sig, för att inte tala om i min trappuppgång.

måndag, april 03, 2006

Röd våg

Idag påväg till radion så lyckades jag med konststycket att pricka in rött vid varenda korsning mellan Majorna och Delsjön. Inte dåligt. Det är så skönt när man "nästan" hinner innan det slår över till rött. Jag får svettningar bara jag tänker på det.

Jag skulle behöva ett mantra (tips mottages tacksamt) att läsa högt för mig själv när jag känner att vreden laddas upp som en fet gasturbin i bröstet. Jag tror att alla dagliga små motgångar kommer vara det som tillslut tar kål på mig.

Påväg hem hann jag igenom flera stycken innan det blev rött. En sak jag har funderat på är när man kommer åkande och man ser den gula färgen. Hur kan det komma sig att det alltid är påväg att slå om till rött och aldrig grön. Aldrig. Hur kan det komma sig. Är det en slump?

Knappast.

Jubileum - 100.000 besök

Så var det dags för jubileum. 100.000 besökare. Det är väldigt kul. Min vän RW (inte Robert Wells) mailade och sa atthan hade skärmdump på det. Tänkt så det kan förefalla. Ska tänka ut nåt fint pris så fort han levererar dumpen... men det måste vara nåt bra. Sist jag gav honom en present så var det som tack för ett webbgig. Då fick han de tre vise männen, kitschigt målade och tillverkade i äkta gips. Inredning. Jag sa att han skulle dela med sig till sina kollegor. Tänkte de kunde ha en var men RW ville ha alla själv. Han var förövrigt rätt inne på att vi skulle åka till polen och fylla bilen med katolsk kitsch.

Vet inte hur jag ska fira det här. Inget pompa och ståt. En dubbel espresso till "Möbelhandlarens dotter". Storslaget? Kanske inte men jag är en man avc enkla nöjen.

Tack alla som läser. Det är skitkul att ha kommit upp i en anseende summa läsningar. Fortsätt att läsa och kommentera - och för alldel sprid bloggfrossa för vinden - jag kommer att vara er evigt tacksamma.

Ironman

Hej kropp, det är chefen som talar!

Kom precis ur duschen och fick förförsta gången på länge en trevlig överraskning. Jag har ju fokuserat en del på de fasansfulla tendenser till öl-rygg jag upptäckt i naket tillstånd på sistone. Idag däremot när jag kom ur duschen så såg jag armmuskler. Ok, inga brottartunga grejer men ändå, ganska tydliga muskler. Goddäm. Det är ju precis nåt sånt här jag har väntat på.

Jag började fundera hur det kunde komma sig. Knappast min idrottsliga karriär iallafall. Ett par boxningsträningar trimmar knappast upp en slapp kropp efter tio års träda.

Så kom jag att tänka på att det måste ha med Juniorette att göra. Som jag har burit bäbis det senaste 1,5 åren. Jag har burit mer bäbbe än Paris Hilton har burit hund. Tro fan att man blir "biffig" då.

Det stora i det här är inte att jag blivit av med sparrisarmarna utan att det är möjligt. Det är som att ha upptäckt plutonium eller något. Av någon anledning har jag inte trott att det var möjligt för mig att påverka min kropps förfall. Nu vet jag bättre.

Fan, måndagar har en tendens att överraska.

söndag, april 02, 2006

Bloggfrossa bryter ny mark

I förra inlägget lipade jag lite för att Majorna inte fanns med på bloggkartan, men bön hördes och jag fick ett meddelande i kommentarsfältet från johan på bloggkartan som har fixat in Majorna.

Det känns fint att vara först in och fästa landmärket. Det känns stort. Lite som att vara borgmästare i sin egen stadsdel eller rent utav First-man-on-the-moon-känslan skulle jag tro.

Men det är inte det enda som händer. Det vankas jubileum. 100.000 besökare stundar. Enligt blogrankers har jag redan haft över 110.000 besökare men jag går efter min sura räknare. Skitsamma om statistiken inte stämmer riktigt. Det känns lite konstigt att ha haft 100.000 läsningar på sin blogg. Stort på nåt sätt. Jag lyckades själv bli nr 99.000 så nu är det exakt 1000 kvar. Det bör ta ett par dagar.

Nu känner jag mig lite mer uppåt igen. Har ju inte haft kalasbyxorna på de sista dagarna direkt. Det ska jag fira med att gå ut och ta en caffe latté på nåt skönt ställe här i... ja just det - Majorna

Bloggfrossa på bloggkartan

Jag hakar på den trend som spridit sig under en längre tid bland Sveriges bloggare.

Jag försökte placera mig i Majorna men bloggkartan är så löjligt inkomplett att jag får nöja mig med Göteborg. Det är ungefär som att säga att man kommer från Stockholm när man bor i Södertälje men ändå.

Jag ska genast maila och säga till för jag vet minst två bloggare till som jag delar Majorna med och minst en till som jag delar berg med.

Blandade reflektioner

Kollade just på "American Splendor". Gillade den mycket. Jag identifierade mig ganska mycket med huvudrollsinnehavaren även om jag vet att det inte är en korrekt bild av mig. Men jag kände med honom, förstod honom och hans humor.

Igår såg vi The Aviator som jag lånat av min frus kusin i ett halvår nu. Det har liksom inte kännts som aviatorkväll en enda gång utan jag har hela tiden förhalat den genom att säga en annan dag. Jag fattar inte varför. Det var frigörande att äntligen få sett den.

Leonardo di Caprio gör ett mycket bra porträtt av den minst sagt excentriske miljonären Howard Hughes. Filmskaparen, planbyggaren, kvinnokarl m.m . Jag gillar excentriker i alla dess former. Jag fascineras av samlare och eldsjälar för de är ofta lite udda, lite störda och väldigt speciella. Jag gillar människor som ger hundra för sina idéer.

De som vågar drömma sina drömmar får i bästa fall även leva dem.

Filmen var full av rapp dialog och underhållde mig tusenfalt mer än jag hade vågat hoppas. Kanske var det mina låga förväntningar som höjde den men det tror jag inte. Well well.

Rent 'em if you can, steal 'em if you have to, var en skön replik. Se den.

Sedan har jag funderat lite. När jag var nere hos The Padd och handlade mjölk tidigare såg jag löpet på Aftonbladet. Nån BB-deltagare hade hetsats till sex. Ärligt talat finns det någon som skulle bry sig om de la ner skiten... hmm, deltagarna möjligtvis. Fattar inte hur människor på utsidan wejstar så mycket tid av sina liv på att följa dem. Jag kan omöjligt förstå att det fortfarande finns.

Ett mycket intressant experiment skulle vara om Kanal 5 tog bort alla kameror efter att deltagarna varit inne i huset i EN timma. Resten körde de som vanligt med uppdrag, fylle- och knullfester m.m. Deltagarna skulle verkligen leva i villfarelsen att de var med på tv i hundra dagar och när finalisterna går ut så står där inte en jävel eftersom ingen förutom Kanal 5 och deras BB-crew skulle veta om att det adrig funnits några kameror. Undra vad som hade hänt då. Jag tippar på kollektivt självmord.

De skulle ha blåst hundra dagar av sitt liv helt i onödan. Jag tror inte att de ytligaste svinen på denna jord skulle klara nyheten att ingen visste vilka de var. Att de försökt toppa alla tidigare års "sexskandaler" genom att vara lite extra dekadenta och crazy - till ingen nytta. Att det inte ens skulle får leva i skuggan av riksnollan Linda Rosing eftersom absolut ingen sett dem. Det skulle bli för mycket för deras egon.

Det mest tragiska av allt. Ingen skulle bry sig, ingen skulle sakna dem.

Som ni hör har min helg varit mycket givande.

lördag, april 01, 2006

En sån där dag

Ni vet såna där dagar då man har tråkigt hela dagen och sedan följer med sin käresta till djävulsgrottan från Älmhult (ikea) för att lämna tillbaka ett dagen innan allt för ivrigt inköp. Man gör det fast man egentligen vill gå på cafe men kan tänka nöja sig med en b-fika i medelsvenssonscaféet no.1... bara för att.

Såna dagar när man kommer en halvtimma innan stängningsdags och tar en kölapp i reklamation- och återköpsavdelningen och de som jobbar där verkar ha gjort tröghet till en sport. När man får känslan att de gör allt för att man inte ska hinna med den där förbannade fikan iallafall.

Såna dagar när det sitter en hel hög människor i kö och de bara har två återköpskassor öppna. När de tar så god tid på sig med varje kund, för att inte tala om söltiden mellan kunderna, då börjar man lite lätt leka med den gamla "komma-in-med-ett-pumphagel-och-blåsa-skallen-av-dem-drömmen" i sitt huvud.

Fallingdown-dagar.

Såna dagar när man inte hinner med nånting och man bubblar av frustration. Såna dagar när ens omgivning inte kan låta bli att påpeka det faktum att man verkar vara on the edge och förväntar sig att man ska bli lugn. Såna dagar när man känner att allt någon säger till en gör att hjärtat pumpas upp till en sprängfylld läderkula med taskiga sömmar som ligger upplagd för straffspark.

Såna dagar när man hatar sig själv.

Det här har varit precis en sådan dag.