Det är exakt så jag känner mig idag.
På sistone har jag plöjt igenom samtliga säsonger av "Six feet under" och igår var det sista avsnittet - le grand final. Och som jag lipade. Aldrig tidigare har jag känt så mycket för en tv-serie. Det var både fruktansvärt och skönt på samma gång när tårkanalerna öppnade sig.
Det är LÄTT den bästa serien någonsin. Så välgjord in i minsta detalj. Manus, foto, skådespelare karaktärer. Allt! Jag vill sammanfatta den som ett storartat mästerverk och ordet "mänskligt" ligger nära till hands. De har hittat en magisk formel och destilleras ner den i en perfekt mix av kärlek, hat, svart humor och hjärtskärande drama ända till sista sekunden - tills det blev svart.
Jag undrar om det någonsin kommer skapas något som ens kommer i närheten av Six feet under. Har svårt att tro det.
fredag, november 30, 2007
onsdag, november 28, 2007
Tandläkarbesöket
Var hos tandis igår. Har inte varit där på några år så det kändes i kroppen. Jag var nervös. Jag har aldrig haft hål så jag tror att jag skulle ta det som ett personligt nederlag ifall jag skulle få ett. Samtidigt var jag lite uppspelt – jag vill av någon störd anledning visa mig duktig.
När jag kom dit omkullkastades allting. Jag fick chockbeskedet att min tandläkare gått i pension och greps av en slags tom, konstig och givetvis helt sinnesstörd sorg.
Mitt enda försvar är väl att jag är smått autistisk när det kommer till vissa saker. Jag läser dagstidningar bakifrån, jag skrynklar toapappret och jag går hos samma tandläkare som jag gjort sedan jag var liten. punkt slut. Han har sett mig växa upp och jag har sett honom åldras. Banalt. Javisst, men sådan är jag. Jag har egentligen aldrig gillat honom något nämnvärt – men han var en jävla bra tanddoktor.
Min nya tandläkare var en ung tjej. Jag måste erkänna att jag blev skeptisk med en gång. Jag har fått en hang-up på att tandläkare är jävligt borrsugna. Att de gör allt för att drilla, fylla och dra. Särskilt när de är nyutexade.
Jag lade mig lydigt ner på britsen och gapade. När hon som bäst höll på att riva runt med sina vassa stålinstrument och jag kväljde så att salivsugen fastnade i kinden på mig kom jag att tänka på att det måste vara omöjligt att inte börja äcklas av människan som varelse när man måste uppleva sådan skit vareviga arbetsdag. Tandsten, plack och tandköttsinflammationer i tusentals vidriga gap. Fy fan säger jag bara. Munnen är människans sämsta vän.
Hon konstaterade att jag inte hade några hål men väl flera stycken början till hål som avstannat. Jag blev nervös. Såg mina tänder som en stor schweizerost om några år. Hon frågade om jag använder tandtråd och jag sa nej. Hon frågade om jag sköljer och jag ljög och sa att jag inte gjort det på ett tag nu, fast sanningen kanske snarare är att jag tokskitit i det ända sedan jag var hos tandis sist.
Utan att överdriva kände jag mig extremt otuff när jag efter besöket stod där med ett paket tandtråd, ett recept på stark floursköljning (så jag kan leka flourtant med mig själv varje dag) i famnen och fick dunka upp närmare en tusing. Jag kände mig bara gammal och allmänt förnedrad.
Fast som en förnedrad gamling med sjukt rena tänder.
Alltid något.
När jag kom dit omkullkastades allting. Jag fick chockbeskedet att min tandläkare gått i pension och greps av en slags tom, konstig och givetvis helt sinnesstörd sorg.
Mitt enda försvar är väl att jag är smått autistisk när det kommer till vissa saker. Jag läser dagstidningar bakifrån, jag skrynklar toapappret och jag går hos samma tandläkare som jag gjort sedan jag var liten. punkt slut. Han har sett mig växa upp och jag har sett honom åldras. Banalt. Javisst, men sådan är jag. Jag har egentligen aldrig gillat honom något nämnvärt – men han var en jävla bra tanddoktor.
Min nya tandläkare var en ung tjej. Jag måste erkänna att jag blev skeptisk med en gång. Jag har fått en hang-up på att tandläkare är jävligt borrsugna. Att de gör allt för att drilla, fylla och dra. Särskilt när de är nyutexade.
Jag lade mig lydigt ner på britsen och gapade. När hon som bäst höll på att riva runt med sina vassa stålinstrument och jag kväljde så att salivsugen fastnade i kinden på mig kom jag att tänka på att det måste vara omöjligt att inte börja äcklas av människan som varelse när man måste uppleva sådan skit vareviga arbetsdag. Tandsten, plack och tandköttsinflammationer i tusentals vidriga gap. Fy fan säger jag bara. Munnen är människans sämsta vän.
Hon konstaterade att jag inte hade några hål men väl flera stycken början till hål som avstannat. Jag blev nervös. Såg mina tänder som en stor schweizerost om några år. Hon frågade om jag använder tandtråd och jag sa nej. Hon frågade om jag sköljer och jag ljög och sa att jag inte gjort det på ett tag nu, fast sanningen kanske snarare är att jag tokskitit i det ända sedan jag var hos tandis sist.
Utan att överdriva kände jag mig extremt otuff när jag efter besöket stod där med ett paket tandtråd, ett recept på stark floursköljning (så jag kan leka flourtant med mig själv varje dag) i famnen och fick dunka upp närmare en tusing. Jag kände mig bara gammal och allmänt förnedrad.
Fast som en förnedrad gamling med sjukt rena tänder.
Alltid något.
tisdag, november 27, 2007
Vinavsmakningsmomentet
Det är trevligt att gå på restaurang. På alla sätt utom ett.
Det finns ett moment jag verkligen avskyr. Det är när man beställt och servitören/servitrisen kommer med flaskan för att enligt den sociala ritualens alla regler låta en provsmaka vinet. Jag pallar det inte.
Jag har råd. Det är ingen främmande miljö. Ändå känns det bara så jävla fel. Jag antar att det beror på att jag inte har ett tillräckligt stort kulturkapital i mitt bagage för att någonsin kunna känna mig bekväm i den situationen. Det kvittar om jag skulle bli miljonär med sjukt rymliga spenderbyxor. Jag skulle ändå skruva på mig som en treåring med vattkoppor när det var dags att smaka på vinet.
Kan de inte bara skippa charaderna och hälla upp direkt. Jag har ingen koll och de vet det.
Jag hatar hur de står där och tittar på när jag tar en sipp på vinet. Jag känner riktigt hur de tänker vilken pajas jag är – och de har helt rätt. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med och de vet redan från början att det inte finns någon som helst risk att jag skulle kunna känna vare sig det var ett korkskadat vin eller om kocken hade pissat i det. Det krävs alltså hyfsat mycket för att jag ens skulle våga tänka tanken att skicka ut vinet och be om ett nytt.
Jag tänker mig att det var ungefär så den tjocka tystnaden kändes för min klasskompis Max i mellanstadiet. När vi kom tillbaka efter ett sommarlov och skulle ha gymnastik var han den enda killen som fått hår på kuken. Det var en glofest utan motstycke. Ingen sa något. Men alla undrade vad i helvete som stod på.
Jag utsätter mig för den situationen gång på gång. Jag kan se i ögonvrån hur de står där och glor när apan ska leka vinexpert. Och jag gör det. Men utan att möta dem med blicken en enda gång. Min blick får de inte – den är min sista lilla gnutta av värdighet just då. Den vill jag helst behålla.
När smakmomentet äntligen är över känns det som att flyttas till en ny dimension. Eldprovet är över. Allt blir avslappnat igen och jag kan njuta av maten, vinet och sällskapet. Som om inget har hänt. Allt är förlåtet.
Tills nästa gång
Det finns ett moment jag verkligen avskyr. Det är när man beställt och servitören/servitrisen kommer med flaskan för att enligt den sociala ritualens alla regler låta en provsmaka vinet. Jag pallar det inte.
Jag har råd. Det är ingen främmande miljö. Ändå känns det bara så jävla fel. Jag antar att det beror på att jag inte har ett tillräckligt stort kulturkapital i mitt bagage för att någonsin kunna känna mig bekväm i den situationen. Det kvittar om jag skulle bli miljonär med sjukt rymliga spenderbyxor. Jag skulle ändå skruva på mig som en treåring med vattkoppor när det var dags att smaka på vinet.
Kan de inte bara skippa charaderna och hälla upp direkt. Jag har ingen koll och de vet det.
Jag hatar hur de står där och tittar på när jag tar en sipp på vinet. Jag känner riktigt hur de tänker vilken pajas jag är – och de har helt rätt. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med och de vet redan från början att det inte finns någon som helst risk att jag skulle kunna känna vare sig det var ett korkskadat vin eller om kocken hade pissat i det. Det krävs alltså hyfsat mycket för att jag ens skulle våga tänka tanken att skicka ut vinet och be om ett nytt.
Jag tänker mig att det var ungefär så den tjocka tystnaden kändes för min klasskompis Max i mellanstadiet. När vi kom tillbaka efter ett sommarlov och skulle ha gymnastik var han den enda killen som fått hår på kuken. Det var en glofest utan motstycke. Ingen sa något. Men alla undrade vad i helvete som stod på.
Jag utsätter mig för den situationen gång på gång. Jag kan se i ögonvrån hur de står där och glor när apan ska leka vinexpert. Och jag gör det. Men utan att möta dem med blicken en enda gång. Min blick får de inte – den är min sista lilla gnutta av värdighet just då. Den vill jag helst behålla.
När smakmomentet äntligen är över känns det som att flyttas till en ny dimension. Eldprovet är över. Allt blir avslappnat igen och jag kan njuta av maten, vinet och sällskapet. Som om inget har hänt. Allt är förlåtet.
Tills nästa gång
måndag, november 26, 2007
En bra dag att döda på
Äntligen måndag (yeah right)!
Jag tycker inte om att vakna på måndag efter helg. Eller rättare sagt, jag hatar det. Allting surrar jag känner mig svag och dålig och livstrött - så är det förövrigt den första timman varje morgon jag tvingas vakna av larmet på min lilla vidriga mobiltelefon.
Idag började jag dock min arbetsdag med att fullkomligt slakta våran receptionist i WII-tennis. Det var skönt. Som fan.
Jag vill tillägga att min totala dominans glänste trots att jag störs av en gammal tennisskada i höger arm som jag ådrog mig under hårdträningen inför vårt byråmästerskap (där orättvis lottning låg till grund för en misslyckad turnering för undertecknad) som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Inte dåligt Mike. Inte dåligt alls.
Vinsten stärkte mig och det var en bra början på dagen. En dag synnerligen bra att döda på.
Nu lunch!
Update 15:51
Nu har jag precis mördat vår receptionist en gång till. Jag upplever just nu den bästa måndagen i mannaminne.
Jag tycker inte om att vakna på måndag efter helg. Eller rättare sagt, jag hatar det. Allting surrar jag känner mig svag och dålig och livstrött - så är det förövrigt den första timman varje morgon jag tvingas vakna av larmet på min lilla vidriga mobiltelefon.
Idag började jag dock min arbetsdag med att fullkomligt slakta våran receptionist i WII-tennis. Det var skönt. Som fan.
Jag vill tillägga att min totala dominans glänste trots att jag störs av en gammal tennisskada i höger arm som jag ådrog mig under hårdträningen inför vårt byråmästerskap (där orättvis lottning låg till grund för en misslyckad turnering för undertecknad) som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Inte dåligt Mike. Inte dåligt alls.
Vinsten stärkte mig och det var en bra början på dagen. En dag synnerligen bra att döda på.
Nu lunch!
Update 15:51
Nu har jag precis mördat vår receptionist en gång till. Jag upplever just nu den bästa måndagen i mannaminne.
(tisdag)
Update 09:01
Slakt igen ! Samma receptionist. Samma lama motstånd.
Update 11:05
Det stora mötet ägde rum. Mike mot den kaxige jäveln RW. RW var givetvis chanslös redan från start. Efter två förlorade game försökte han desperat med personpåhopp och smädelser. Inga av dem lyckades och det slutade med nedsänkt huvud och ett tennisrack uppkört i stolgången för den gode RW.
Update 11:17
Min skånske kollega blev sugen att utmana. Förståeligt. Han såg sin chans att dra snabbare än Billy the Kid. Men så blev icke fallet. Såklart. Fy fan vad jag dominerar i WII-tennis.
söndag, november 25, 2007
Sista uttaget
Mitt checkkonto i Bank of Ben & Jerry's börjar sina. Min fantastiska glassallmosa börjar ta slut. Bara två ynka checkar kvar. Vad ska jag välja för smaker? Det var längesedan jag höll mig med några sköna kalla pints från jordens bästa glassmakare och jag känner redan nu att beslutsångesten äter på mig.
Det lutar åt Caramel Chew Chew och Cookie Dough, fast Phish Food och Vermonster är också med på listan... eller fan Cherry Garcia är underskattad. Vi får helt enkelt se.
Nu måste jag snart kontakta mister Ben och mister Jerry och tigga på mig lite mer glasskapital. Lite förnedrande men har man en gång känt bjudglassens sötma smälta i munnen och dansa disco i gommen vill man aldrig mer betala.
Hur värt det än är pengarna.
lördag, november 24, 2007
Analblekning
Härom dagen snappade jag upp ett begrepp inom segmentet skönhetsigrepp som jag aldrig tidigare hört talas om. Analblekning. Min hjärna kopplade inte.
Jag lekte med stavelserna "anal" och "blekning". Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld men tillsammans bildade det ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem fan bleker sitt rövhål?
Jag googlade "analblekning" och fick upp en träfflista med cirka en miljard bloggar och diskussionsforum som behandlade ämnet. Det var redan old news. Att bleka brunögat har blivit det nya svarta för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är viktigt att man har rätt utseende mellan skinkorna om man vill "hänga med".
Här satt jag i chock över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel och så visar det sig inte bara vara en störd företeelse som blivit normaliserad. Bland gymnasiekidsen verkar det närmast ha blivit lika vanligt som popcorn på bio. Och då är popcorn fan rätt vanligt.
Enligt en artikel i ämnet snittar Hollywoods skönhetssalonger fem kunder per dag som vill ha ljusare hudton "där". Undrar hur snittet ser ut i Sverige och hur känns det egentligen att tillhandahålla den tjänsten. Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lajbans alls med att gå till jobbet och veta att nån jävel ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe.
Tänk att bli omtalad när det gäller analblekning (nu inser jag att jag skrivit ordet så många gånger att min blogg snart kommer toppa träfflistan. Fan!). Att skaffa sig ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Gumman, asså du måste bara gå till Tabitha på Panache - ingen bleker analhuden som hon". Då skulle livet vara över.
Är man lite mer av en gör-det-själv-typ kan man tydligen för det ringa priset av en halv tusing köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand. Värt. Jävligt värt.
Världen är helt galen.
Jag lekte med stavelserna "anal" och "blekning". Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld men tillsammans bildade det ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem fan bleker sitt rövhål?
Jag googlade "analblekning" och fick upp en träfflista med cirka en miljard bloggar och diskussionsforum som behandlade ämnet. Det var redan old news. Att bleka brunögat har blivit det nya svarta för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är viktigt att man har rätt utseende mellan skinkorna om man vill "hänga med".
Här satt jag i chock över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel och så visar det sig inte bara vara en störd företeelse som blivit normaliserad. Bland gymnasiekidsen verkar det närmast ha blivit lika vanligt som popcorn på bio. Och då är popcorn fan rätt vanligt.
Enligt en artikel i ämnet snittar Hollywoods skönhetssalonger fem kunder per dag som vill ha ljusare hudton "där". Undrar hur snittet ser ut i Sverige och hur känns det egentligen att tillhandahålla den tjänsten. Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lajbans alls med att gå till jobbet och veta att nån jävel ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe.
Tänk att bli omtalad när det gäller analblekning (nu inser jag att jag skrivit ordet så många gånger att min blogg snart kommer toppa träfflistan. Fan!). Att skaffa sig ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Gumman, asså du måste bara gå till Tabitha på Panache - ingen bleker analhuden som hon". Då skulle livet vara över.
Är man lite mer av en gör-det-själv-typ kan man tydligen för det ringa priset av en halv tusing köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand. Värt. Jävligt värt.
Världen är helt galen.
torsdag, november 22, 2007
Patent bortskänkes
Nu när jag gått och blivit en pensio-kille har jag klurat på en anti-krämpprodukt för människor som mig, vars kroppar gått ut i vild strejk. Som den välgörenhetsbuff jag är så tänker jag dessutom låta någon annan ta patentet på den för en liten motprestation i form av ett ynka exemplar av den färdiga produkten.
Jag talar givetvis om "Vetevärmarsängen".
De där små vetepåsarna man ska stoppa in i mikron är bara för sorgliga. Tänk istället att hela madrassen är en stor och fluffig vetepåse som värms upp via väggkontakten och en fjärrstyrd termostat. Så jävla bra. Det skulle bli en sensation.
När den kommer kan Tempur klappa ihop och dra säger jag bara. Då vill ingen ha deras förbannade ergo-skum längre. Det är bara den där vidriga lukten vetevärmare avger som måste lösas. Ingen vill ju ligga och lukta välling.
Jag talar givetvis om "Vetevärmarsängen".
De där små vetepåsarna man ska stoppa in i mikron är bara för sorgliga. Tänk istället att hela madrassen är en stor och fluffig vetepåse som värms upp via väggkontakten och en fjärrstyrd termostat. Så jävla bra. Det skulle bli en sensation.
När den kommer kan Tempur klappa ihop och dra säger jag bara. Då vill ingen ha deras förbannade ergo-skum längre. Det är bara den där vidriga lukten vetevärmare avger som måste lösas. Ingen vill ju ligga och lukta välling.
Nackspärr
Alltså jag är så jävla less.
Sedan jag fyllde 31 har jag blivit krämpornas herre. Det krävs inte mycket för att golvlägga mig längre. Förra veckan sträckte jag mig i armen när vi spelade wii på jobbet och igår fick jag en nackspärr som höll på att driva mig till vanvett hela natten. Jag var tvungen att ringa tilll ryggakuten och lipa till mig en tid omgående. Jag hade varit beredd att mörda för den tiden. Lätt.
En välmående kille med riktiga muskler och god hållning förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Fan jag är så trött på att höra det. Där satt jag med min spinkiga men ack så lösa överkropp, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös. Och jag skämdes.
Jag försökte desperat förklara att jag just börjat springa och även har planer på att börja simma (igen). Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet utomlands och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.
Naprapaten sa att det nog skulle gå att fixa med lite el, massage och en rejäl jävla kotknäckarfest. Sedan körde ett godståg över mig. Det var skönt.
Nackspärren har gjort mig modstulen. Jag hatar min kropp. Den vill inte vara med längre. Inte på mina villkor. Fram till nu har jag haft någon form av övertag genom min förhållandevis låga ålder men nu är jag 31 och det har blivit dags att sona gamla synder tydligen. Exakt för vad vet jag inte men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer (läs: träna), sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så. Fuck you kroppjävel.
Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer lyda, men inte idag. Idag skulle jag vila och tycka synd om mig själv sa ryggkäckarn. Eller det där med tycka syndom la jag till själv.
Jag är jävligt bra på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet imorse drog jag en tydlig paralell mellan min natt och kristus lidande på korset. De flabbade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min våldsamma nackspärr.
Så ikväll har lytt rådet och vilat i soffan. Jag har även tyckt synd om mig själv med läskeblask, en stor ostbågspåse och några Voltaren. Det var skönt. Riktigt jävla skönt.
En välmående kille med riktiga muskler och god hållning förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Fan jag är så trött på att höra det. Där satt jag med min spinkiga men ack så lösa överkropp, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös. Och jag skämdes.
Jag försökte desperat förklara att jag just börjat springa och även har planer på att börja simma (igen). Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet utomlands och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.
Naprapaten sa att det nog skulle gå att fixa med lite el, massage och en rejäl jävla kotknäckarfest. Sedan körde ett godståg över mig. Det var skönt.
Nackspärren har gjort mig modstulen. Jag hatar min kropp. Den vill inte vara med längre. Inte på mina villkor. Fram till nu har jag haft någon form av övertag genom min förhållandevis låga ålder men nu är jag 31 och det har blivit dags att sona gamla synder tydligen. Exakt för vad vet jag inte men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer (läs: träna), sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så. Fuck you kroppjävel.
Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer lyda, men inte idag. Idag skulle jag vila och tycka synd om mig själv sa ryggkäckarn. Eller det där med tycka syndom la jag till själv.
Jag är jävligt bra på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet imorse drog jag en tydlig paralell mellan min natt och kristus lidande på korset. De flabbade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min våldsamma nackspärr.
Så ikväll har lytt rådet och vilat i soffan. Jag har även tyckt synd om mig själv med läskeblask, en stor ostbågspåse och några Voltaren. Det var skönt. Riktigt jävla skönt.
onsdag, november 21, 2007
Manliga fnask
Imorgon ska Kalla fakta handla om män som säljer sex. Manligt hor är tydligen mer utbrett än man kan tro.
Från och med fredag ska Magnus Uggla tydligen börja blogga på aftonbladet.se.
Någon mer än jag som ser ett tydligt samband?
Från och med fredag ska Magnus Uggla tydligen börja blogga på aftonbladet.se.
Någon mer än jag som ser ett tydligt samband?
tisdag, november 20, 2007
Glasskreatör
Gick och fingrade i frysboxarna på Hemköp häromdagen. Plötsligt ser jag en förpackning jag sett mången gång förut men aldrig tidigare stannat upp och tittat på ordentligt. "Harry Klings erkänt delikata dinétårta". Fan vilken grej alltså. Dinétårta.
Produktbeskrivningen lyder: Vaniljglass med punsch och smörrostad nougat. Chokladöverdrag. Garnerad med marsipan, frukt och krokant. Med andra ord en sprutorgasm i fikaformat - för gamla tanter
Harry Kling är/var glasskreatör och mannen bakom Kling Glace som föddes på 50-talet. Glasskreatör. Wow. Kan det rimligtvis finnas en mäktigare titel?
Som parentes måste jag säga: Fuck you mr. Kling, det är Ben & Jerrys som är glassens maktfaktor nummer ett nu, vilket helt osökt påminner mig om att jag bara har två av deras allmosecheckar kvar. Börjar bli dags att höra av sig till dem igen med andra ord.
Dinétårtan ser så satans vidrig ut men tydligen så är den erkänt delikat. Inte så pjåkigt. Tänk att äga det mandatet, att kunna erkänna en glasstårtas deliciösitet eller inte. Vilken sjuk maktposition. Som Svenska akademien för litteraturen.
Produktbeskrivningen lyder: Vaniljglass med punsch och smörrostad nougat. Chokladöverdrag. Garnerad med marsipan, frukt och krokant. Med andra ord en sprutorgasm i fikaformat - för gamla tanter
Harry Kling är/var glasskreatör och mannen bakom Kling Glace som föddes på 50-talet. Glasskreatör. Wow. Kan det rimligtvis finnas en mäktigare titel?
Som parentes måste jag säga: Fuck you mr. Kling, det är Ben & Jerrys som är glassens maktfaktor nummer ett nu, vilket helt osökt påminner mig om att jag bara har två av deras allmosecheckar kvar. Börjar bli dags att höra av sig till dem igen med andra ord.
Dinétårtan ser så satans vidrig ut men tydligen så är den erkänt delikat. Inte så pjåkigt. Tänk att äga det mandatet, att kunna erkänna en glasstårtas deliciösitet eller inte. Vilken sjuk maktposition. Som Svenska akademien för litteraturen.
fredag, november 16, 2007
Maskerad
Kollade just på Idol. Det var tydligen maskeradtema idag.
Swartling var utklädd till bajskorv. Och jag måste ge det till honom. Han såg verkligen jätterolig ut där han satt helt ogenerad i polotröja med en riktigt bajsbrun kavaj som överdrag. Precis som en liten formlös bajskorv - med headset. Fem av fem möjliga.
Vågat Swartling. Vågat.
Swartling var utklädd till bajskorv. Och jag måste ge det till honom. Han såg verkligen jätterolig ut där han satt helt ogenerad i polotröja med en riktigt bajsbrun kavaj som överdrag. Precis som en liten formlös bajskorv - med headset. Fem av fem möjliga.
Vågat Swartling. Vågat.
En Larsson på varje plan
Jag bor i en trappuppgång där det bor en Larsson på varje plan.
Inte så konstigt kanske. Men lite kul.
Tycker jag.
En luktar fisk, en luktar sprit och en hör allt jag säger. Jobbigt.
Tycker jag.
Inte så konstigt kanske. Men lite kul.
Tycker jag.
En luktar fisk, en luktar sprit och en hör allt jag säger. Jobbigt.
Tycker jag.
onsdag, november 14, 2007
Höj en insulinspruta på ostkakans dag
Har legat hemma idag. I hög feber och allmän ostighet. Huvudvärken är olidlig.
Fick nys om att det är ostkakans dag idag. Tänk att något så banalt som ostkaka kan få en egen dag. Fast banalt vet jag inte förresten. Jag rådiggar ostkaka. En gång blev jag bjuden på lite Hälsinge ostkaka med mjölk och hjortronsylt. Den var rätt så haussad av några hälsingevänner innan men jag måste erkänna att jag var nära att få stånd. Inte ett sexuellt laddat praktstånd utan mer en trivsamhetsladdad vinballe. Så visst fan har jag respekt för ostkakan som fenomen. Men en egen dag är att ta i en smula.
Det ger även hög relevans till efterfrågan på ett officiellt införande av den mycket efterfrågade griffeltavlans dag och den så kallade 98-oktan-dagen.
Att kanelbullar, semlor och Gustav Adolf firas med helt egna dagar får mig att undra varför "kebabpizzan med blandad sås", "mellanmjölken" och "dvärgbältan" inte fått sig sina välförtjänta datum i almanackan ännu.
Iallafall. Jag gick in på susning.nu för att dubbelkolla så att en massa bloggare runt om i landet inte håller sig med osanningar. Och mycket riktigt. Ostkakans dag it is. Men det är också stora Diabetesdagen. Det kanske är lätt att glömma när man sitter och mular i sig mängder av smarrig ostmassa och sylt.
Så nu vill jag att alla ostkage-ätare där ute höjer en empatisk insulinspruta idag för alla dem som inte kan vara med på festen.
Gonatt!
Fick nys om att det är ostkakans dag idag. Tänk att något så banalt som ostkaka kan få en egen dag. Fast banalt vet jag inte förresten. Jag rådiggar ostkaka. En gång blev jag bjuden på lite Hälsinge ostkaka med mjölk och hjortronsylt. Den var rätt så haussad av några hälsingevänner innan men jag måste erkänna att jag var nära att få stånd. Inte ett sexuellt laddat praktstånd utan mer en trivsamhetsladdad vinballe. Så visst fan har jag respekt för ostkakan som fenomen. Men en egen dag är att ta i en smula.
Det ger även hög relevans till efterfrågan på ett officiellt införande av den mycket efterfrågade griffeltavlans dag och den så kallade 98-oktan-dagen.
Att kanelbullar, semlor och Gustav Adolf firas med helt egna dagar får mig att undra varför "kebabpizzan med blandad sås", "mellanmjölken" och "dvärgbältan" inte fått sig sina välförtjänta datum i almanackan ännu.
Iallafall. Jag gick in på susning.nu för att dubbelkolla så att en massa bloggare runt om i landet inte håller sig med osanningar. Och mycket riktigt. Ostkakans dag it is. Men det är också stora Diabetesdagen. Det kanske är lätt att glömma när man sitter och mular i sig mängder av smarrig ostmassa och sylt.
Så nu vill jag att alla ostkage-ätare där ute höjer en empatisk insulinspruta idag för alla dem som inte kan vara med på festen.
Gonatt!
SVT och lite nonsens
Ligger i soffan och snyltar på skattefinansierad tv. Mmm... vilken skön sötma blandningen av kvalité och laglöshet ger. Skrattade precis högt för första gången idag. Tack Grotesco. Henrik Dorsin är jävligt bra. Hade det inte varit för att han tvunget skulle ta emot poveljävelns jäkla rickitickitick-karamellogram hade jag älskat honom förbehållningslöst. Nu är han ändå lite smutsig för all framtid. Synd på en så bra pojk.
Nu såg jag en trailer för Babben-tv. Plötsligt minns jag varför det känns så rätt att stå utanför licens-systemet. Hon ska aldrig få en spänn av mig. Shit vad jag är trött på Babben Larsson. Det kan vara gotlänningen i henne, men jag vet inte helt säkert. Jag har inte så mycket till övers för gotlänningar. Sorry, det var en överdrift (igen). Jag har egentligen inget emot gotlänningar, så länge de inte är folkliga.
Babben är sjukt överskattad iallafall. Tycker jag.
Nu börjar snart Eftersnack med Henrik Kruusval. Det ska jag se. Jag vet att jag kommer hata det men samtidigt njuta. Det är masochisten i mig.
Vad ville jag säga med det här, undrar jag nu. Vet inte.
Jag mår inte bra idag.
Nu såg jag en trailer för Babben-tv. Plötsligt minns jag varför det känns så rätt att stå utanför licens-systemet. Hon ska aldrig få en spänn av mig. Shit vad jag är trött på Babben Larsson. Det kan vara gotlänningen i henne, men jag vet inte helt säkert. Jag har inte så mycket till övers för gotlänningar. Sorry, det var en överdrift (igen). Jag har egentligen inget emot gotlänningar, så länge de inte är folkliga.
Babben är sjukt överskattad iallafall. Tycker jag.
Nu börjar snart Eftersnack med Henrik Kruusval. Det ska jag se. Jag vet att jag kommer hata det men samtidigt njuta. Det är masochisten i mig.
Vad ville jag säga med det här, undrar jag nu. Vet inte.
Jag mår inte bra idag.
måndag, november 12, 2007
Kvalitetsmärkning
Var nyss ute på world wide web igen och tittade till det. Det är fantastiskt.
Kom över en rolig produkt. Vandalkamera. Egentligen en rätt trist produkt som någon snajdat till avsevärt genom att ta ordet kamera och lägga till "vandalsäker" framför. Mäktigt.
"Mycket robust övervakningskamera, perfekt för utsatta miljöer. Den vandalsäkra konstruktionen gör kameran tålig för sabotage och annan vandalisering."
Och annan vandalisering... Inte så specifikt men jävligt kul. Jag gillar generaliseringar.
Det är en ganska smal produkt med tanke på att vandalriket gick under för ungefär 1500 år sedan. Kul att det fortfarande utvecklas produkter för att skydda oss mot vandalerna.
Vandalsäker är inte en stämpel som fungerar särskilt köputlösande på mig. Nej nej, jag väntar till de släpper en hel serie övervakningsutrustning som även garanterar skydd mot barbarer och vikingar och varför inte färöingar när vi ändå är igång. De är såna svin.
I den bästa av världar kommer produkter i framtiden bära en kvalitetsmärkning som utlovar totalt skydd mot Hising-islandare. Där har vi USP:en för mig.
Kom över en rolig produkt. Vandalkamera. Egentligen en rätt trist produkt som någon snajdat till avsevärt genom att ta ordet kamera och lägga till "vandalsäker" framför. Mäktigt.
"Mycket robust övervakningskamera, perfekt för utsatta miljöer. Den vandalsäkra konstruktionen gör kameran tålig för sabotage och annan vandalisering."
Och annan vandalisering... Inte så specifikt men jävligt kul. Jag gillar generaliseringar.
Det är en ganska smal produkt med tanke på att vandalriket gick under för ungefär 1500 år sedan. Kul att det fortfarande utvecklas produkter för att skydda oss mot vandalerna.
Vandalsäker är inte en stämpel som fungerar särskilt köputlösande på mig. Nej nej, jag väntar till de släpper en hel serie övervakningsutrustning som även garanterar skydd mot barbarer och vikingar och varför inte färöingar när vi ändå är igång. De är såna svin.
I den bästa av världar kommer produkter i framtiden bära en kvalitetsmärkning som utlovar totalt skydd mot Hising-islandare. Där har vi USP:en för mig.
Unga arga posörer
Det är något med den här bilden som förbryllat mig länge. Jag förstår den inte riktigt.
Ett gäng unga arga asiater utrustae med diverse tillhyggen. De är tuffingar. Så mycket fattar jag. Det är högsst uppenbart att de försöker signalera farlighet. Hela deras minspel signalerar likom "kom on mavvafacka" och personligen skulle jag inte tycka att det kändes prima att möta dem i en mörk gränd som det brukar heta. Hundra procents risk att bli punk'd up.
Men det är något mer med bilden. Något lurigt. Något som gör den riktigt jävla otäck.
Varför i hela världen har de bar överkropp? Det kan ju inte vara för att flexa mucklerna direkt. Detser knasigt ut att de röker. De ska precis till att bonka skiten ur någon men först; tända cigg. Jag tror att ett visst gäng unga nakna asiater med tillhyggen i händerna har sett en och annan Hongkong-flick för mycket.
Men det som förbryllar mig allra mest är killen längst fram. Han ser galen ut och till skillnad från sina kamrater som är utrustade med glasflaskor, påkar och andra gängse föremål vanligt förekommande vid gatuslagsmål, står han och poserar med ett träningsredskap som var vanligt i svenska medleklass hem på 80-talet. Hur tänkte han. Har han tänkt träna ihjäl någon?
Spontant får jag lust att fimpa ciggen, tvångsraka av hans löjliga mopedmustasch och ge honom en örfil eller två. Säga till honom att skärpa sig. Gå hem och läsa läxorna.
Det är visserligen jätteduktigt att han klarar av att tänja ut den så långt och jag får faktiskt lite gåshud när jag tänker på hur mycket det skulle svida ifall den där elakingen till fjäder fastnade i mitt underarmshår eller dylikt. Men ändå.
Märklig bild.
lördag, november 10, 2007
Intensivledig
Det är gött med helg.
Vaknade tidigt, lätt vinbakis. Låg kvar med J och lyssnade på webbradio. Betade av ett avsnitt av Biblioteket, filosofiska rummet och en dokumentär. Sedan frukost.
Efter brekky gick vi till Röhsska och glodde på grejer. Det var avslappnande. Vidare till ett sushiställe för snabbt inmundigande av lunch. Påväg till vagnen passerade vi ett galleri där vi såg att det var vernissage på gång. Vi gick in och drack lite gratisvin och kollade på halvdyr konst av någon tant. Sedan hem till majorna och ficka på Zenit (enda smolket i lördagsbägaren).
Hem och vila i och sedan tog vi ett löp-pass i slottis. Kallt och friskt. J blir sprallig av att springa. Jag blir sur. Men det är rätt gött ändå. Nästa punkt på agendan är middag och film.
Alltså, det känns som jag har hunnit leva ett liv idag för att jag gjort en massa jag varken skulle orka eller vilja efter en vanlig arbetsdag. Jag har varit intensivledig kan man säga. Snart är det måndag igen. Sweet!
Det enda jag är missnöjd med idag är Zenit. Alla verkar tycka att det är så mysigt och äkta med sin skitkassa inredning i form av svinobekväma stolar och bord med olika långa ben. Jag diggar det inte. De har världens långsammaste personal och en konstig prio. Fyra pers i köket och en prao-elev i kassan. Det är alltid så lång kö att jag känner hur blodkärlen pulserar i huvudet när jag står där lydigt i ledet. Många gånger har jag tänkt att fan, nu rånar jag stället - på kaffe.
Enda sättet att få sin latte i normalt tempo skulle vara att rycka fram en pickadoll och skjuta ett par skott i taket så att de vaknar till.
Fast mest provocerad blir jag när jag beställer paj. De verkar ha en sjuk policy med sin vaniljsås. De häller på så mycket att man inte längre förstår vad man beställt när de räcker över tallriken. Soppa. Det verkar inte vara någon slump för ALLA gör det. De frågar inte ens. Bara dränker pajbiten så att konsistensen blir till kräm. Jämt.
Åhhh, jag blir så förbannad!
Fast i övrigt har det varit en alleles särdeles bra lördag.
Vaknade tidigt, lätt vinbakis. Låg kvar med J och lyssnade på webbradio. Betade av ett avsnitt av Biblioteket, filosofiska rummet och en dokumentär. Sedan frukost.
Efter brekky gick vi till Röhsska och glodde på grejer. Det var avslappnande. Vidare till ett sushiställe för snabbt inmundigande av lunch. Påväg till vagnen passerade vi ett galleri där vi såg att det var vernissage på gång. Vi gick in och drack lite gratisvin och kollade på halvdyr konst av någon tant. Sedan hem till majorna och ficka på Zenit (enda smolket i lördagsbägaren).
Hem och vila i och sedan tog vi ett löp-pass i slottis. Kallt och friskt. J blir sprallig av att springa. Jag blir sur. Men det är rätt gött ändå. Nästa punkt på agendan är middag och film.
Alltså, det känns som jag har hunnit leva ett liv idag för att jag gjort en massa jag varken skulle orka eller vilja efter en vanlig arbetsdag. Jag har varit intensivledig kan man säga. Snart är det måndag igen. Sweet!
Det enda jag är missnöjd med idag är Zenit. Alla verkar tycka att det är så mysigt och äkta med sin skitkassa inredning i form av svinobekväma stolar och bord med olika långa ben. Jag diggar det inte. De har världens långsammaste personal och en konstig prio. Fyra pers i köket och en prao-elev i kassan. Det är alltid så lång kö att jag känner hur blodkärlen pulserar i huvudet när jag står där lydigt i ledet. Många gånger har jag tänkt att fan, nu rånar jag stället - på kaffe.
Enda sättet att få sin latte i normalt tempo skulle vara att rycka fram en pickadoll och skjuta ett par skott i taket så att de vaknar till.
Fast mest provocerad blir jag när jag beställer paj. De verkar ha en sjuk policy med sin vaniljsås. De häller på så mycket att man inte längre förstår vad man beställt när de räcker över tallriken. Soppa. Det verkar inte vara någon slump för ALLA gör det. De frågar inte ens. Bara dränker pajbiten så att konsistensen blir till kräm. Jämt.
Åhhh, jag blir så förbannad!
Fast i övrigt har det varit en alleles särdeles bra lördag.
fredag, november 09, 2007
Sextorpeder
Metro berättar idag att Carl Troilius, plastläkaren från Kanal5 som på senare tid gjort comeback i media som Doktor Tvångsligg, anklagas för övergrepp i rättssak. Han verkar digga allt som är övergreppsrelaterat.
I rubriken står det att Calle-boy tros ha hyrt så kallade "Sextorpeder". Tre stycken. Jag kände mig dum och obildad. Jag hade ingen aning om vad en sextorped jobbar med. Min hjärna jobbade på lite och drog slutsatsen att det måste ha med sex att göra. Men det hade det inte. De arbetsuppgift är tydligen att trakassera våldtäktsoffer.
Så fel man kan ha.
Samtidigt tycker jag att det är ett väldigt skumt fenomen att journalister, främst de på kvälls- och gratispress verkar ha så svårt att skilja på begreppen sex och våldtäkt.
I rubriken står det att Calle-boy tros ha hyrt så kallade "Sextorpeder". Tre stycken. Jag kände mig dum och obildad. Jag hade ingen aning om vad en sextorped jobbar med. Min hjärna jobbade på lite och drog slutsatsen att det måste ha med sex att göra. Men det hade det inte. De arbetsuppgift är tydligen att trakassera våldtäktsoffer.
Så fel man kan ha.
Samtidigt tycker jag att det är ett väldigt skumt fenomen att journalister, främst de på kvälls- och gratispress verkar ha så svårt att skilja på begreppen sex och våldtäkt.
torsdag, november 08, 2007
Amerikaner - danskare än danskarna
Nu har jag varit hemma en vecka. Från NYC. Har hunnit smälta intrycken. Det var en bra resa.
Jag älskar den staden, miljöerna - hela atmosfären. Gillar att gå runt där och bara vara. Detta var tredje gången och jag kommer åka tillbaka. Många gånger.
Jag vill börja med att hissa!
Ska man till NYC så bör man passa på att åka till Coney Island - ett gammalt nöjesfält längst ut i Brooklyn som inte kommer finnas kvar så länge till. En solig dag. Då kan man köpa öl i pappmugg på Astroland och sedan sitta och gassa med en massa idioter och vanligt löst folk på den ökända strandpromenaden. Som bonus kan en promenad till Brighton Beach (ryssarnas kvarter) rekommenderas.
Williamsburg (kring Bedford) i Brooklyn kan vara mysigaste platsen på jorden. Bo där istället för Manhattan.
Sedan vill jag dissa!
Jag blir fan inte klok på amerikanerna. De är som bekant världens lataste as till folk. Allt ska vara komfy. Inget får vara det minsta jobbigt. En bil med för få kopphållare har NOLL chans att bli en storsäljare och när jag ändå nämner bilar så ska varenda jävel ha en SUV eller ännu hellre en Hummer, även om de jobbar på fem minuters gångavstånd. Moraliskt sett räcker det att de har en gräsmatta i sin trägård för att motivera sitt val av terrängfordon.
Dessutom är de ena smarta rackare när det kommer till uppfinningar. De kan praktiskt taget bygga vad som helst.
Därför blir jag extra irriterad när jag tänker på att de inte lyckas fatta poängen med handtag på påsarna i mataffärer, convenient stores eller liknande. De packar ner allt prydligt i påsar men när man får den är det omöjlig att bära den på annat sätt än som om det vore någon förbannad glasstrut. De kan bygga fjärrstyrda missiler med svinhög precision, men handtag på påsar, det kan man bara glömma.
Sedan är det momsen på ALLT. Det är så dumt att jag blir hjärnbedövad av att tänka på eländet. En dag på stan så har man fickan full av mynt med helt värdelös valör. Bara för att priset aldrig blir det som står kostar nåt. Jag får nästan bryt när jag tänker på att man kan bli tvungen att brejka en hundradollarsedel för att priset blir två öre dyrare än tjugolappen man har i fickan. Avrunda. Inte en chadde.
Dricks. Jag har klagat på det innan och jag behöver inte hjälp att räkna ut vad jag ska dricksa. Jag behöver hjälp med att förstå hur världens mäktigaste land håller sig med ett så barockt betalsystem. Lägg på skiten på priserna, höj lönerna och håll käft. Jag hatar tvångsdricksandet. Vilket svin som helst som råkar jobba med någon form av service ska kamma pynt - hur risig service de än bjudit på. Det är förnedrande.
Och så har vi det mest irriterande. Deras måttenheter etc.
Jag har ju länge häcklat danskarna för sitt tjogbaserade och asdumma räknesystem. Jämfört med amerikaner är danskarna knappt danska. Varför i helvete envisas amerikanerna med att använda inch, feet, yard och miles för att mäta längdenheter? Jag menar, var ligger logiken i att mäta något i feet när en feet är 30.48 cm. Det är ju för fan råbökigt. Och gammalt.
Vidare mäter de volym i gallons och grader i farenheit. Varför måste de envisas med ett så bakvänt system. Jag kan inte förstå det. Tydligen har Nasa börjat räkna i meter. I övrigt verkar det bara vara de som sysslar med knark som är familjära med begreppen kilos & grams.
Lustigt kan man tycka.
Danskt tycker jag!
Jag älskar den staden, miljöerna - hela atmosfären. Gillar att gå runt där och bara vara. Detta var tredje gången och jag kommer åka tillbaka. Många gånger.
Jag vill börja med att hissa!
Ska man till NYC så bör man passa på att åka till Coney Island - ett gammalt nöjesfält längst ut i Brooklyn som inte kommer finnas kvar så länge till. En solig dag. Då kan man köpa öl i pappmugg på Astroland och sedan sitta och gassa med en massa idioter och vanligt löst folk på den ökända strandpromenaden. Som bonus kan en promenad till Brighton Beach (ryssarnas kvarter) rekommenderas.
Williamsburg (kring Bedford) i Brooklyn kan vara mysigaste platsen på jorden. Bo där istället för Manhattan.
Sedan vill jag dissa!
Jag blir fan inte klok på amerikanerna. De är som bekant världens lataste as till folk. Allt ska vara komfy. Inget får vara det minsta jobbigt. En bil med för få kopphållare har NOLL chans att bli en storsäljare och när jag ändå nämner bilar så ska varenda jävel ha en SUV eller ännu hellre en Hummer, även om de jobbar på fem minuters gångavstånd. Moraliskt sett räcker det att de har en gräsmatta i sin trägård för att motivera sitt val av terrängfordon.
Dessutom är de ena smarta rackare när det kommer till uppfinningar. De kan praktiskt taget bygga vad som helst.
Därför blir jag extra irriterad när jag tänker på att de inte lyckas fatta poängen med handtag på påsarna i mataffärer, convenient stores eller liknande. De packar ner allt prydligt i påsar men när man får den är det omöjlig att bära den på annat sätt än som om det vore någon förbannad glasstrut. De kan bygga fjärrstyrda missiler med svinhög precision, men handtag på påsar, det kan man bara glömma.
Sedan är det momsen på ALLT. Det är så dumt att jag blir hjärnbedövad av att tänka på eländet. En dag på stan så har man fickan full av mynt med helt värdelös valör. Bara för att priset aldrig blir det som står kostar nåt. Jag får nästan bryt när jag tänker på att man kan bli tvungen att brejka en hundradollarsedel för att priset blir två öre dyrare än tjugolappen man har i fickan. Avrunda. Inte en chadde.
Dricks. Jag har klagat på det innan och jag behöver inte hjälp att räkna ut vad jag ska dricksa. Jag behöver hjälp med att förstå hur världens mäktigaste land håller sig med ett så barockt betalsystem. Lägg på skiten på priserna, höj lönerna och håll käft. Jag hatar tvångsdricksandet. Vilket svin som helst som råkar jobba med någon form av service ska kamma pynt - hur risig service de än bjudit på. Det är förnedrande.
Och så har vi det mest irriterande. Deras måttenheter etc.
Jag har ju länge häcklat danskarna för sitt tjogbaserade och asdumma räknesystem. Jämfört med amerikaner är danskarna knappt danska. Varför i helvete envisas amerikanerna med att använda inch, feet, yard och miles för att mäta längdenheter? Jag menar, var ligger logiken i att mäta något i feet när en feet är 30.48 cm. Det är ju för fan råbökigt. Och gammalt.
Vidare mäter de volym i gallons och grader i farenheit. Varför måste de envisas med ett så bakvänt system. Jag kan inte förstå det. Tydligen har Nasa börjat räkna i meter. I övrigt verkar det bara vara de som sysslar med knark som är familjära med begreppen kilos & grams.
Lustigt kan man tycka.
Danskt tycker jag!
tisdag, november 06, 2007
New York
Varför?
Det är bara så fel. Så förbannat fel.
Det måste bara vara Satans uppfinning... eller, nej just det ja. Det var ju Foppa.
Ren ondska: Här fodrad.
Inget är heligt
Tydligen!
Läste just följande "Daybreaker". Och jag blev matt.
Ja, det är sant. Stallone passerade fan alla gränser när han tackade ja till att vara med och förgripa sig på en sann klassiker. Deathwish. En vacker hämndsaga där den ärrade busen Charles Bronson går från mild arkitekt till hårdför vigilante i 70-talets New York.
Fy fan, jag får gåshud när jag tänker på originalet. Av välbehag.
Fy fan, jag får klåda när jag tänker på en kommande remake. Av obehag.
Och om Deathwish nu verkligen tvunget ska skändas så kan jag inte tänka mig någon sämre kandidat för jobbet än en avlagd, ansiktsförlamad och slöddrig pajas som stallone. En sådan roll MÅSTE spelas med övertygande pondus. Just därför talar allt emot att ens försöka. Ingen kan göra det som Bronson gjorde.
Enda tänkbara kandidaterna skulle kunna vara Christopher Walken, Willem Dafoe eller Clint Eastwood om man ska gå på en äldre snubbe. Bronson såg ju ut att vara runt sjuttio redan som trettioåring. Annars skulle jag även vågat satsa en slant på Daniel Day-Lewis eller en uppfuckad Michael Madsen.
För att vara helt oväntad skulle det vara kul att låta pappan i den förhatliga tv-serien "Huset fullt" mönstra på som Paul Kersey. Om man låtit honom bo i källaren ett tag och petat på honom med pinnar och sånt - så han var på gränsen så att säga - skulle han nog kunna göra ett bra jobb. Det hade varit intressant att se honom springa runt och hämndskjuta cityslöddret.
Men nu har de alltså bokat upp en kille med samma skärpa och uppsyn som en trött limboffare. Bra val.
Läste just följande "Daybreaker". Och jag blev matt.
Ja, det är sant. Stallone passerade fan alla gränser när han tackade ja till att vara med och förgripa sig på en sann klassiker. Deathwish. En vacker hämndsaga där den ärrade busen Charles Bronson går från mild arkitekt till hårdför vigilante i 70-talets New York.
Fy fan, jag får gåshud när jag tänker på originalet. Av välbehag.
Fy fan, jag får klåda när jag tänker på en kommande remake. Av obehag.
Och om Deathwish nu verkligen tvunget ska skändas så kan jag inte tänka mig någon sämre kandidat för jobbet än en avlagd, ansiktsförlamad och slöddrig pajas som stallone. En sådan roll MÅSTE spelas med övertygande pondus. Just därför talar allt emot att ens försöka. Ingen kan göra det som Bronson gjorde.
Enda tänkbara kandidaterna skulle kunna vara Christopher Walken, Willem Dafoe eller Clint Eastwood om man ska gå på en äldre snubbe. Bronson såg ju ut att vara runt sjuttio redan som trettioåring. Annars skulle jag även vågat satsa en slant på Daniel Day-Lewis eller en uppfuckad Michael Madsen.
För att vara helt oväntad skulle det vara kul att låta pappan i den förhatliga tv-serien "Huset fullt" mönstra på som Paul Kersey. Om man låtit honom bo i källaren ett tag och petat på honom med pinnar och sånt - så han var på gränsen så att säga - skulle han nog kunna göra ett bra jobb. Det hade varit intressant att se honom springa runt och hämndskjuta cityslöddret.
Men nu har de alltså bokat upp en kille med samma skärpa och uppsyn som en trött limboffare. Bra val.
söndag, november 04, 2007
Jetlaggad
Jag brukar aldrig drabbas nämnvärt av jetlag. Nu har jag det. Det suger. Sömnlöshet och oändlig trötthet är en skum kombo. Jag känner mig lättirriterad och förvirrad. Trodde jag hade klarat mig men det kom igång lagom till helgen. Undrar när det ska gå över egentligen. Börjar bli tjockt trött på att ha samma fitness som en 85-åring.
Läste att akupunktur ska vara bra.
Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.
Läste att akupunktur ska vara bra.
Välkommen att göra tusen nålar på mig när det passar.
fredag, november 02, 2007
Bloggfrossa is not dead
Hej!
Bloggfrossa är inte död. Ingen RIP här. Inte än. Jag vet att det skulle bloggas på som fan men New york sög musten ur mig. Fullkomligt och varje dag. Men nu är jag tillbaka.
Anledningen till att det bloggats så förbannat dåligt på sistone är att jag fått ett nytt jobb som innebär tjockt mycket skrivande. Det har tagit ett tag att anpassa sig men jag tror att jag börjar komma dithän nu.
Jag vill säga tack till alla trogna läsare.
Nu kommer det bloggas mera igen.
El guapo: Käften.
Bloggfrossa är inte död. Ingen RIP här. Inte än. Jag vet att det skulle bloggas på som fan men New york sög musten ur mig. Fullkomligt och varje dag. Men nu är jag tillbaka.
Anledningen till att det bloggats så förbannat dåligt på sistone är att jag fått ett nytt jobb som innebär tjockt mycket skrivande. Det har tagit ett tag att anpassa sig men jag tror att jag börjar komma dithän nu.
Jag vill säga tack till alla trogna läsare.
Nu kommer det bloggas mera igen.
El guapo: Käften.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)