Problemlösning

Jag har hittat en lösning på problemet nu. Det här med att jag är så fruktansvärt efter när det kommer till fräna YouTube-klipp.

Jag har pratat med min kollega P och sagt att jag skulle vilja att han verifierar allt material jag tänker tipsa om. Hur gammalt det är, hur mycket social kredd jag kan uppnå eller hur stor den eventuella skadan kan bli om jag lägger ut något som jag vet att många sett före mig. Vi får se om han tar uppdraget. Han är perfekt för jobbet. Om P inte har sett det så finns det praktiskt taget inte. Typ.

Med risk för att få sparken...

Jag har just blivit häcklad av mina fräna early-adopter-kollegor, för att jag är en så kallad "slow starter" när det kommer till vad som "händer" på nätet. En nästan dödlig sjukdom när man jobbar som reklamarsvin. Det gäller att vara först med det senaste annars är man mongo. Att tipsa om något kul man hittat på nätet, bara en dag för sent kan leda till att man blir retad i intern-mailen... eller något ännu värre.

Men jag har bestämt mig för att göra en grej av det. Om jag ändå ska vara sist på bollen, kan jag lika gärna vara jävligt sist på bollen. Så var det löst.

Därför tänkte jag berätta att jag idag för första gången kom i kontakt med fenomenet "literal video version". Och som jag flabbade. Det är fullkomligt jävla briljant. Jag får inte nog. Jag frossar i det.

Men ändå... hur i helvete har jag lyckats missa dem?

Orimligt förhudskapital

Idag var det en kille på gymmet som gick runt och spände sig. Hans kropp såg ut som Brad Pitts i Fight Club. En sån jävel som man helst vill slippa se när man själv är där i hoppp om att åtminstone lyckas bli lite fittare än Grodan Boll.

Senare i duschen såg jag honom igen. Han ställde sig mittemot och hans magrutor var verkligen ett jävla hån mot alla oss som kämpar med med våra "fluffiga" kontorskroppar. Men så såg jag kuken. Hahahaha... Ok, killen kan äta en pizza eller fem med gott samvete. Men han sitter också inne på ett sjukt stort förhudskonto. Jag skojar inte. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Alltså det är inget fel med förhud. Tvärtom. Men killen skulle för fan kunna förse en fabrik, som gör iPhone-fodral i skinn, med material i ett helt år. Typ.

Jag vet inte med det var glädjande på nåt sjukt sätt. Skadeglädjande. Jag kände liksom att jag hatade honom lite mindre efter det.

Ego-boost

Jag tränar som bekant på gym. Men jag har gett upp den där drömmen om sexpack och slim fit. Jag ser träningen som en slags bromsmedicin. Den hjälper mig att hålla min kropps ekvator i shack, så att röven och midjan inte får krypa uppåt och dockar med armhålorna, som på riktigt gamla gubbar. Åtminstone inte i en så rasande takt.

Men idag när jag hade cyklat klart och det var dags att lämna över hojen till en annan snubbe, så började vi småprata lite. Han frågade vad jag hade kört och jag berättade. Jag nämde även att den ena cykeln är lite trögare än den andra. Eller ganska mycket trögare. Ett hett insidertips så att säga.

På väg bort hörde jag hur snubbens kompis frågade ifall de skulle köra samma program. Och här kommer det. Då svarade han: "Näe, han verkar väldigt vältränad". Moi. Inte bara vältränad, vilket bara det är en sådan överdrift att jag hör mina inre organ gapflabba åt mig), utan VÄLDIGT vältränad. Fy fan vad mallig jag blev. Gick runt och sprätte och kände mig som självaste Mister Fitness.

En helt vanlig dag i Västerås

Åhh, som det kliar i mig när jag ser det här. Oblandat obehag.

Svärdslagsmålet i Västerås

Det är inte ofta jag förvånas över människors idioti. Faktiskt inte. Av den enkla förklaringen att jag bor i samma stad som "Hisingen". Men ibland händer det. I helgen greps fem personer i nåt litet hål utanför Västerås, efter ett bråk med svärd och knivar. Vänta, jag tar det en gång till, i slowmotion: S...V...Ä...R...D. Hur är man stöpt i huvudet om man väljer att beväpna sig med ett svärd om man nu tvunget tänker ha ihjäl någon? Vem har ett svärd hemma? Det kan bara vara lajvare och svårt inavelsskadade människor (vilket förövrigt verkar vara en rätt sammanfallande faktor) som tror att det är socialt gångbart att ränna runt med ett tvåhandssvärd som nån jävla Conan Barbaren. Men jag har nyheter. DET ÄR DET INTE. Det är inte ens våldet jag upprörs av. Hade det stått att de greps efter ett bråk med basebollträn, pistoler elller vad som helst hade jag troligen inte ens höjt på ögonbrynen (som sagt, jag bor nära Hisingen). Motorsåg och lie hade varit mer acceptabelt. Men svärd. Det är fan allt annat än okej. Det utlöser dum-i-huvudet-alarmet med full styrka.

Jag kan riktigt föreställa mig hur ett gäng underutvecklade Västeråsare drar runt med tandröta och EU-moped i sin egen lilla fantasy-värld. Svärden är dragna och deras bombarjackor (som de låtsas är gjorda av mithril) pryds av fornnordiska emblem i tenn eller nåt annat modernt material, tillsammans med pins från Sverigedomkraterna.

Jag skulle rekommenndera stora psykundersökningen. Och en redig örfil.

Island Island Island

Det är inte mycket bevänt med den lilla ön i dessa dagar. Ekonomin är helt åt helvete. Det är kargt och jävligt. Allt de har är sina lavar, utvecklingsstörda hästar och en massa vulkanhelveten. Och så de där gejsrarna de är så jävla malliga för såklart. Verkligen jätteball att kunna bada i nåt svavelhål utomhus mitt i vintern. Hur i helvete kan jag ens ha lekt med tanken att det vore kul att se? Ett postapokalyptiskt Mad Max-landskap där språket inte har utvecklats ett skit sedan vikingatiden.

Och nu denna vulkanaska som väller ur Eyjafjallajökull (vad är det för omständligt jävla namn på en vulkan förresten?) och fuckar upp grejer för resten av världen. Jag undrar verkligen vad islänningarna har gjort för ont för att få samma behandling som Sodom och Gomorra, där gud straffade invånarna utan pjåsk bara för att de gillade att böga lite. Kan det vara deras perverterade tillagning av sin "delikatesss", där man pissar på hajkött och gräver ner det i marken tills det fått upp en duktig rötma och det är dags att avnjuta? Eller kan det vara för att deras största export (Björk) inte släppt nåt nytt och kreddigt på några år nu?

Nä, Island alltså. Vilket rövställe.

En bild säger mer än tusen ord...

Men den här håller käft!

Otur upphöjt till tio

Bussen har gått sönder. Nej, det är inget skämt. "Fast i Nyköping" låter tråkigt som det är, men att uppleva det... Det "kanske" kommer en buss sa chauffören. Och att det kan bli en lokalbuss. Har jag tur slipper jag stå. Fatta den. Livet knullar mig verligen nu. Jag är så förbannad att jag skrattar. Ett skratt med illa dolt vansinne.

Ståndsmässigt

Kom tillbaka till hotellet 03.30. Gick upp vid 07.00 för att åka till en studio och fota ett gäng dagisbarn till en annons. Fotografen höll uppe barnens humör genom att spela "Manboy" på repeat. Det är verkligen en go' bit. Fy fan vad jag våndades, men barnen var glada och det var ju bra.

Nu unnar jag mig en riktig mysresa hem igen. Med grisabussen (ja, jag har kollat alla andra alternativ). Åtta timmar på en buss som luktar kropp är precis vad jag behöver nu. Tack Island.

Och för att riktigt toppa så har jag hamnat framför en riktig böfa-kille som verkar tro att det är snark-vm. Han snarkar verkligen skiten ur mig. Det är så här det ska vara. Livet. Det känns ståndsmässigt.

Att vinna guldägg eller inte vinna guldägg...

Det är frågan!

Idag är det dags för den årliga Guldäggsgalan. I år har jag en nominering för Philips-kampanjen "Manlig sårbarhet". Det är kul. Som fan.

Därför tyckte jag att det var läge att prata ut lite om min egen sårbarhet. Så här mitt i mitt Alfapet-marathon och allt:



Lycka till Mikael!
Tack så väldans.

Prästgeggan

Vilket skönt rövgäng de är i Vatikanen alltså. En radda gubbjävlar som kliar varandra på ryggen in i döden. Precis när en snuskhärva, som får de belgiska pedofilringarna att verka oskyldiga, håller på att rullas upp inom den katolska kyrkan. Då går en av de högst uppsatta kardinalasen ut och presenterar den verkliga syndabocken. Den djävulska homosexualiteten. Det är alltså svaret på frågan varför deras heliga ledare massförgriper sig på småpojkar. Utan den hade det inte funnits någon pedofili. Snacka om att rundsparka hela katolicismen och deras människosyn tillbaka till istiden.

Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.

Alfapet-pundare

Helvete vad jobbigt. Jag har 39 matcher igång. Kan inte starta fler nu. Och vill inte heller. Jag har ätit sovit och skitit alfapet den här helgen. Pundat det. Har vunnit några och förlorat två (med bud på fler).

Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.

Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!

Du är utmanad!

Om du har en iPhone och gillar Alfapet.

Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.

När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.

Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.

Anders S Nilsson

S står alltså för "svinet". Anders "Svinet" Nilsson. Det visste jag inte.

Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.

Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.

Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.

Dubbla signaler

När jag åkte till jobbet idag hade jag ynnesten att få dela turen med ännu en räv jag aldrig sett innan. Det är märkligt egentligen, men det är inte ofta jag ser samma bänkfyllo två gånger. Några återkommande är det såklart men det poppar ständigt upp nya förmågor.

Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.

Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.

Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.

Hej då Klovn, gamle vän

Nu har vi sett klart alla sex säsonger av Klovn. Det känns vemodigt. Som att säga upp bekantskapen med en gammal vän. Fan. Jag vet att jag har sagt det innan men se nu till att inte missa det här guldkornet. Det är så jävla bra.

Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.

Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.

Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.

Impotensens posterboy

Tidigare idag såg jag den här annonsen för potenslinjen.se. Fyndigt.

Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.

Mr. Mjuk-kuk

Lurigt påsklur

Igår genomförde jag och J i maskopi ett synnerligen lyckat lur riktat mot Juniorette.

Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.

När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.

Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.

Veckan i korthet

Veckan som gått har varit en hård vecka med såväl mörka stunder som ljusa. En magsjuka som heter duga har stått för det mörka men vi hann tillfriskna i tid för att inte behöva ställa in Tintins namnkalas i fredags. Det var en liten men väldigt fin tillställning. Men jävlar vad trötta vi var igår. Vi var ute i vårsolen från nio till halv fyra. Promenerade, lekte på Plikta och välkomnade våren på Bel Parcs uteservering med varsin kall. Sedan gick vi hem igen. Sedan låg jag däckad i sängen. Kände feber, yrsel, kroppsvärk och annat. Ett jävla helvete.

J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.

Men nu är jag bättre. Tror jag.