Om julstaden Göteborg var en musikvideo

"En go (jule)gäng" #14

Folk som hostar internet.

Den här hälsningen fick min kollega Albin skickat till sig från sitt webbhotell Binero. Det är alltså 100% äkta. Jag är övertygad om att det finns så mycket sjukt bakom tillkomsten av den här gruppbilden. Av alla sätt att bli förnedrad inför jullovet...

God jul.

Det lackar mot u-stad

Har ni sett julstaden Göteborg i all sin prakt?

Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.

Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.

Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!

Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...

Lunchtid: Anlagd isbana i fontänen (en klassiker) med tillhörande vedgrill för den som råkat ta med egen korv eller bara vill värma händerna ett slag. Allt är omgiven av ett trivsamt juldekorerat kravallstaket. Precis som på Rockerfeller Center minus precis ALLTING.

"God is in the details".  I Göteborg tummar man aldrig på ambitionsnivån utan bryr sig in i minsta detalj för att skapa äkta julemys.

Ett underhållningscenter; komplett med soundsystem, ljus, festivalmattor, scen(?) ...och ett bås för tanten som har hand om tombolan.

I området finns granar uppställda lite här och var för att förstärka känslan av att man är ute i skogen. Därtill en en smäcker papperskorgsramp. Men vad i... ahh, nu fattar jag... Det är ju ändå bara jul så kort tid. Onödigt att frakta bort kontan, byggkärran och de snygga lastpallarna."Vi ställer dem här, det blir bra!".

Och det annars så tråkiga toaletthuset kläs i textilier. Fleecetyg och spännband FTW.

En miniatyrstad i plywood + random lastpall... nice!

...men mitt i all gemytlighet är det viktigt att sända en tanke till de som inte har det lika bra. Här uppmärksammar och hedrar vi dem med ett pampigt uteliggarljus. Canvasen som vi har använt i tio års tid får duga ett år till. Och ett till. Och ett till...

Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:

Visst, det är en kuliss, men det är i alla fall en sinnessjukt mycket mer trivsam kuliss är Göteborgs årliga utsmyckning. Eller?

Ett julkort från mig till er

Dan före dopparedan. Sista dagen på jobbet för i år. (Win!) Och jag hör ledigheten mullra långt inom mig. Känner mig på lagom puttrigt humör och vill passa på att önska eder alla en fröjdefull jul. Och så tänkte jag bjuda er på en julupplevelse som jag blev varse tidigare i veckan (tack Jens), som jag har suttit och tjuvhållit på tills idag. Det är utan att överdriva det bästa internet har kommit upp med på länge.

Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.

www.warmandfuzzyfeeling.com

GOD GOD JUL!

Birror

Hoho, här kommer jultomten lite för tidigt med ett rykande färskt tips på en flång ny temablogg: http://birror.tumblr.com/

King of Khaki är död

 

Skål!

Man kan säga mycket elakt om Nordkoreas avlidne ledare. En brysk liten dvärg med hårda nypor och stort ego som styrde sitt land helt efter eget tycke och smak. I en slags oskön konfuciansk-kommunistisk anda. Man kan håna hans död och fnissa åt hans tjocka sura son. Men innan man gör det kan man tänka på att det råkar vara en kille som just ärvt sin fars stora röda avfyrningsknapp till landets nationalskatt. Det maffiga set atomfyrverkerier som Kimpa notoriskt prioriterat före sitt folks välmående och överlevnad.

I alla fall. Det är också en förlust. Han var intresserad av grejer. Det finns en hel bildblogg ägnat till honom på temat "Looking at things" (ja jag vet att alla har sett den, men den är så jävla rolig). Jag har tidigare tjatat om hans pionjäranda och hans otroliga fäbless för jordens dämpade färgskala. Men det tål att sägas igen. Kim Jong Il var mannen som ultrakonsekvent klädde sig i lågdetaljerade och alltid sexigt representabla plagg av såväl uniformsmodell som mer casualwear. Enkelheten var hans vägvisare och signum. Utan honom hade hela världen varit ett förbannat multicolourparty. Och så kan vi ju inte ha det.  Kimpa må ha varit en liten jävla idiot på jorden, men han hade ett hjärta av khaki och därtill en sylvass känsla för stil. Banne mig.

Beige matchas med beige på ett jättelevande sätt. Snyggt.

Försök komma undan med den här looken om ni kan.

Vännen och kollegan Kimpa, drar en kul vits på en hinkfabrik.

Kvinnokarlen Kim Jong Il (som de älskade hans gulliga små fossingar).

Finn ett fel: Den vidrigt gröna gurkhögen, som den sticker i ögonen på en stilfascist.

Ingen annan kan matcha beige med beige som Kim gjorde. Ingen annan har sluppit så mycket stryk för sin dunjacka som Kim. Men framför allt har ingen annan landsfader någonsin setts gå runt i en mysdress (som för det otränade öga skulle kunna misstas för senilpatientklädsel) med så otroligt bibehållen pondus. DET kan ingen ta ifrån honom. Ingen.

Extremsorg som matematisk formel

Olof Palmes död x 1.000.000.000.000.000.000.000 =



Det blir fan inte mer äkta än så här.

"En go gäng" #13

 

Killar som gillar lack, läder och gud.

Nä, nu får det fan bli ändring

Jag har bloggat helt värdelöst på sistone. Fast jag har fått tillbaka lusten. Nu får det fanimig bli andra bullar här. Känns som att halva min läsekrets har försvunnit. Inte så konstigt. Men nu vill jag komma igång igen. Tack alla trogna för att ni aldrig sviker.

Det var bara det.

"En go gäng" #12

Grävlingar kan också vara en go gäng.

Håll i hatten – nu blir det åka av

Kom just på att jag såg ett alldeles fantastiskt resereportage i fyran förrförra helgen. Jag tänkte att det här ska jag blogga men glömde bort det igen. Det var Pernilla Wahlgren som hade lånat TV4:s plånka och tagit med sig två av sina allra bästa tantvänner till Rom för att spela in ett avsnitt i den matnyttiga reseserien "Min Stad". Episkt.

Att Pernilla Wahlgren är ett jävla under till resereporter skulle en person med avlägsnad hjärnstam kunna räkna ut. Det intressanta är väl snarare vem den programansvarige på TV4 är. En person som visar så in i helvete bedövad omdömesförmåga borde inte få vistats lös bland folk. Jag känner hur klumpen i magen växer när jag tänker på vad om hade kunnat hända om samma person satt och rattade en Ringhalsreaktor, eller ansvarade för något annat där saker kan gå fel på riktigt. Årets clown liksom. Men ändå. Det är stor humor. Imbecill-tv som får TV6 reptilhjärnekoncept att kännas framkreat av Newton, Nobel och Marie Curie. Eller var det kanske meningen? Som en kaxig uppvisning för att framställa Alan Greenspans, Larry Summers och de andra Wall Street-grabbarnas pengabränning att framstå amatörmässig.

Jag har svårt att göra deras "reportage" rättvisa i ord känner jag, så här kommer en bild och en länk till klippet (försök hålla ut det är verligen värt det).

 

"Det italienska modet är verkligen fantastiskt, eller hur"

För att sammanfatta innehållet så består det till 98,8% av lösryckta klipp där tre medelålders kvinnor, i mestadels halvbild, går loss shoppingwise, sminkar sig på hotellrummet, oprovocerat och reflexmässigt utstöter italienska enordsfraser, dricker Prosecco, samt tjoar och tjimmar sådär härligt forcerat som nästan bara Pernilla Wahlgren kan. Samt lite Medelhavstechno till det. Fräscht.

De sista 1,2% spenderas (troligen under rent tvång) på att skildra Rom ur en mer klassisk turistvinkel. Det är såklart inget kul jobb men någon måste ju göra det, och i det här fallet föll lotten på Pernilla Wahlgren, som skötte jobbet med bravur. Fullkomligt lysande fingerspitzengefül visar hon det enligt sin mening bästa med Rom. De där speciella tipsen som man bara kommer åt genom att bo i staden. Lonely Planet måste bara ha ringt brallorna av sig för att headhunta henne. En mer djuplodande och effektiv cityguide får man fan leta efter. Det skulle möjligtvis vara hennes morsa då som skulle kunna slå henne på fingrarna med någon slags presenil edition till Romskildring.

Men jag ska inte bara såga. Pernillas Rom-guide innehöll faktiskt även tvättäkta reseinslag enligt följande:

Urban exploration
Några slumpmässiga miljöbilder samt en ensekundsscen där Pernilla Wahlgren i farten utbrister: "Vad fint det här", samt pekar på... ehh... något. 

Lifestyle
En scen där gänget stannar till utanför en ospec. pizzeria och går hands on: "Det här älskar jag med italien, att man bara kan gå in så här på ett pizzaställe och bara ta en pizzaslice i handen. Fort och supergott". Scenen avslutas med ett blixtsnabbt skott inifrån pizzerian samt mtv-klipp till när de kommer ut igen.

Spännande kuriosa
Pernilla Wahlgren tar oss med till sitt absoluta smultronställe; Fontana di Trevi, där hon berättar att det är fontänen där Anita Ekberg spelade in badscenen i La Dolce Vita.

Sevärdheter:
Två snabba stockbilder på Colosseum i sluttexterna.

Gött jobbat! TV4 vet verkligen hur man förvandlar sina reklamköpares pengar till guld.

A brilliant mind

Sitter hemma i långkalsongerna och känner mig på allmänt bra humör. Dels för att jag redan vid 12-snåret gjort alla förberedelser och ställde in ett långkok på högrev i ugnen, vilket innebär sju timmars väntan, där en merpart av tiden förhoppningsvis kan ägnas åt hopp och lek.

Men även för att vi (jag och Josefine) just inmundigat en separat gemensam lunch. Hon åt keso med päron och kanel. Jag åt min senaste uppfinning tunnbrödswrap med stekt falukorv. J tyckte att det såg ut att vara en ledsam ursäkt till lunch medan jag tvärtom uppskattade enkelheten. Så är det ganska ofta. Där hon ser misär ser jag möjligheter. Falukorv är för övrigt en jävligt underskattad del av den svenska matkulturen. Behöver jag påminna er om att det finns kändisar i det här landet som pundat falukorv? Jag började i alla fall fantisera om öppna ett eget lunchställe där falukorv och tunnbröd står på menyn varje dag. Det skulle vara basen och utifrån det skulle jag experimentera med smaken. Falukorv på 1000 nya sätt. Ge folket en falukorvsupplevelse de sent ska glömma. Klassiska röror, kreativa inlindningar eller varför inte umami-falukorv. Dessutom stans billigaste lunch. 29 kr wrappen. Bara en sån sak.

Jag tänker på min målgrupp. Reklambyråsvin och andra petiga mediaas som liknöjt har vant sig vid och accepterat hundratjugokronors-luncher. Vi snackar människor som är så blasé att de inte ens fattar hur sinnessjukt det är att gå och betala 90 spänn för en ful-thai exklusive dryck. I Frankrike hade man stängt av flygplatser och satt eld på en miljon bildäck för bra mycket mindre än så. Här orkar man på sin höjd stå och knorra lite över en dubbel macchiato. Jag har lagt örat mot asfalten och hör hur det pyser av vrede i medelklassleden. Vi är fed up men orkar inte göra ett skit åt det om det inte finns en tydlig bonus att kamma hem. Vilket det råkar göra.

Och det är här jag kommer indundrande som en jävla husvagnskaravan med min falukorvs-lunch-revolution. Hallå där din lilla byråmänniska. Är du för fin för att äta falukorv? well, det ligger typ sex iPads om året i det för dig om du hoppar på min lunchdeal. Eller ett knippe New York-resor. Blev det tydligt nog nu?

Upprop! Vilka är på?

På jakt efter ett intressant intresse

Jag tror att jag hamnat i någon slags livskris. Eller jag HAR hamnat i en livskris. Jag känner mig ointressant. Jag ÄR ointressant. Det har liksom gått upp för mig successivt. Men jag har inte kunnat sätta fingret på det förrän alldeles nyligen.

Det var när jag skulle träffa en ny kund nyligen, och alla skulle presentera sig, som jag insåg hur platt jag är. Alla presenterade sig med namn och berättade vad de jobbade med och så klämde de till med något kul intresse. Min hjärna gick in i panic mode. Vad fan skulle jag säga? Det först som kom till mig var film och litteratur, men helt ärligt, jag har inte så bra koll på litteratur, inte om man jämför med Josefine. Och film. Finns det någon som inte gillar att titta på film? Nä, det gick bort.

Kunde jag säga att jag gillar att skriva istället? Javisst! Jag älskar ju att skriva. Hej, jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att... ehhh... skriva. Jag vet inte men det känns spontant bra mycket roligare att vänta på första livstecken från en avokadokärna vi just har planterat i en kopp här hemma. En bloggande copywriter. Vilken skräll. Inte så att man pissar på sig direkt. Jag luftade problemet för en kollega som var snäll och sa att jag har min löpning. Men det har jag inte. Jag har kittat upp mig som en clown med allt från tajts till vätskebälte men med mitt mediokra resultat och att långdistanslöpning dessutom kommit att bli svenskarnas folksport är det inte som att jag skulle sticka ut. Jag måste göra nåt mer extremt. Helst något som nästan ingen annan gör så att man bara genom utövning blir helt unik. Annars något halvudda som jag kan gå in i till hundra procent.

Min kollegas man berättade om en på sitt jobb som är hardcore fågelskådare. Plötsligt kan han bara vara försvunnen från kontoret och om de frågar efter honom kan det visa sig att han sitter i en bil på väg till Skåne för att någon sett en gulbrynad sparv eller något på sin tomt. En gång lär han ha spontanchartrat ett plan till Visby för att det satt en så in i helvetet ovanlig fågel i nåt trä där och häckade eller nåt. Jag blev alldeles fascinerad. Snacka om att gå in för sin grej. Jag gillar som sagt eldsjälar men det här var det bästa jag hade hört. Något åt det hållet skulle jag vilja pyssla med. Och helst något som är så sjukt udda då att det slår omkull folk av häpnad.

För ett par veckor sedan hade Josefines farsa riggat en stjärnikare på deras balkong. Det var skitkoolt att kolla in månen, stjärnor och skit. Jag började leka med tanken på att lära mig allt om astronomi. Gå på föreläsningar. Köpa mig ett busdyrt teleskop med kamerafäste och börja specialisera mig på astrofotografering. Det låter så jävla mäktigt och jag fick för mig att det är ganska rogivande. Ända tills jag fick höra om en fet asteroid (stor som Holland) som är på väg mot jorden och beräknas träffa eller missa oss runt år 2034. Då skulle det vara över för denna gången så att säga. Det dämpade mitt rymdsug något. Inte helt, men jag kände att det kanske skulle göra mig till en jävligt nojig typ. Sedan såg jag en artikel om några stormjägare i USA och det verkar också fräckt. Inte heller ett intresse för nervsvaga. Det verkar förövrigt vara ett rätt lökigt intresse att ägna sig åt i Sverige, där det blåser hårt en gång var fjärde år typ och där tyfoner, tromber och orkaner är ungefär lika vanliga som den där gulbrynade sparven. Dessutom så avskyr jag (med några få undantag) allt vad äventyrare heter.

Men det hade varit så otroligt skönt att hitta sin grej, som den här killen som har nischat sig på att fånga vilda giftormar med bara händerna:



Tänk att dra den på ett kundmöte. Hej jag heter Mikael. Jag arbetar som copywriter. Och på fritiden gillar jag att fånga giftormar... med händerna. Men jag vet inte. Jag kanske borde börja samla på något istället. Som han idioten som samlar på lergökar. Jag är lite i valet och kvalet här känner jag.

Har ni några bra tips på intressen. Vad ska jag lära mig allt om och gå all in på?

"En go gäng" #11

 

Killar som gillar border shopping.

Siste mannen på jorden

Den där känslan av att vara den sista människan på jorden. Jag tror att jag vet hur det känns nu. Vi började titta på Sopranos i förrgår. Älskade den direkt. Precis som jag visste att jag skulle göra. Har haft boxen i ett år. Den har legat på vänt.

Ända sedan den började gå för typ tio år sedan har jag tänkt att jag ska se den. Den låter perfekt. Lite som "The Wire". Men jag missade några avsnitt i början och tänkte att jag ser ikapp när de släpper första säsongen på dvd. Och andra, och tredje, och... Hela tiden har jag hört människor i min omgivning sitta och älta sin kärlek till karaktärerna, jag har känt utanförskapet men tänkt att snart är jag med i matchen. Tills nu.

Jag tror inte jag kan komma på någon som inte sett den. Inte ens nyligen. Det gör att jag (och Josefine) inte har någon att dela det där fantastiska med. Om man nämner Sopranos så kan det möjligen slå an en sträng av nostalgi hos den man pratar med. De minns vagt, hur det var en gång i tiden. Säger att visst det var bra... *Gäääääsp*. Jag diskuterade det hela med min kollega här nu på morgonen och det är ungefär lika fräscht att diskutera Sopranos över morgonkaffet som att börja haussa Spanarna på Hill Street. Så jävla frustrerande.

Finns det verkligten ingen annan som inte har sett Sopranos?

"En go gäng" #10

Clowngänget 2011

Ojämt skägg i #AdamLive

Hade på #AdamLive i bakgrunden förut. Såg Breitholtz skägg. Blev förfärad. Googlade. Stress. Han har tappat skägget av stress.

Fy fan vilket nedrigt symptom på stress. Det är ju sämre än hjärtflimmer och synbortfall. Det är till och med sämre än eksem. Jag har det själv ganska stressigt på jobbet just nu. Som tur är blir jag mest sur. Hade gärna tappat lite vikt. En dubbelhaka eller så.

Men åter till Breitholtz skabbiga skägg. Fan. Vad håller han på med? Varför envisas så? Det finns ingen match att vinna på att härda ut med ett skägg får Lasse Kronérs knullbarhetsindex att öka med femtusen procent.


Fotnot: Här böjer jag mig för kritiken. Ok, det var lite taskigt av mig att skriva Lasse Brandman och lägga ut en bild på honom med bildtexten: Win! Jag tyckte själv att det var en absurd men jävligt kul bildtext. Jag kanske tog i för hårt. Det var ju egentligen inte menat att vara nedsättande mot Lasse Brandman utan mot Breitholtz och hans vissna stress-skägg. I alla fall. Nu står det Lasse Kronér istället. En Lasse mot en Lasse.

Contagion

Sitter och peppar för min spårvagnstur hem. I morse var jag med om det mest oangenäma kollektivtrafikstraumat på länge.

På hållplatsen innan min passade ett vidrigt as i rött pannband och John Lennon-brillor på att trycka ut sin invärtes förruttnelse i gasform, precis innan vagnen skulle till att fortsätta. Han satt i sätet framför mig så när han reste sig upp var det som att få hans tarmröta insmälld med ett basebollträ i näsborrarna. Hela vagnen stank plötsligt massgrav. Stanken kändes hälsovådlig på riktigt. Hade man fått röka på vagnen hade vagnen förvandlats till ett flera ton tungt fyrverkeri på räls.

Jag såg att folk omkring mig stirrade förvirrat för att lokalisera smittans epi-centrum men gärningsmannen hade redan lämnat brottsplatsen och jag kunde se honom spankulera på lätta ben uppför avenyn. Kunde han verkligen inte hålla inne den i tre sekunder till? Jag kände att allt övervåld i världen vore befogat i den situationen. Jag började fantisera om att en antiterrorinsatsstyrka punktmarkerat honom i månader och hade full kontroll över händelseförloppet. Krypskyttar skulle vara placerade på taken och på given signal skulle avfyra en projektil som sprängde skallen av honom som en övermogen jävla frukt. Så arg och skändad kände jag mig.

Jag var illamående när jag steg av vagnen. Och nu ska jag åka hem igen. Så till ödet, slumpen eller dig som bestämmer. Jag vet att jag har jobbat upp en dålig karma på sistone, men snälla låt aldrig våra vägar korsas igen. Min och gasmannens alltså.

Mina kalsongers plågoande har slagit till igen

Idag är det tvättdag. En massiv sådan. Vi har på sistone använt vår klädkammare som tvättkorg och nu buktade dörren riktigt ut av textilmassorna. När jag var nere för att tömma torktumlaren slog det mig att Josefine gjorde sig lustig över mig för ett tag sedan och målade ut mig som en kalsongpedant. Hon stageade ett foto där hon hade hängt upp alla mina kallingar i ett torkskåp som om det vore efter en manual. Hon skojade om hur jag krävde att de inte fick utsättas för grövre slitage än ljummen luft och yada yada yada...

Men nu är det dags att se sanningen i vitögat. Först vill jag bara passa på att varna känsliga läsare för otäcka bilder. Inte alla klarar så mycket misär en lördagskväll. Vi snackar en liten tumling. Det kan låta beskedligt men jag lovar det är ett vanvett utan dess like. Här är resultatet av hur kvinnan jag älskar har begått folkmord på mina underkläder. Allt jag sagt är att jag inte gärna kastar dem i gapet på en resårsadist. Alla vet att torktumlaren är kalsongernas skärseld. Ändå hittar jag gång på gång de sargade liken av mina älskade benkläder i denna djävulsmaskin. Doften av bränd resår är påtaglig och det är jobbigt att ta in hur de små rackarna måste ha kämpat för sina liv medan de sakta har gått sitt öde till mötes. I nedre bilden kan ni till och med se hur textilen har plågats hårt och fått missprydande ärr över hela kroppen i form av noppror. 

Kan ni ens tänka er ett värre sätt att dö än att sakta brännas upp inifrån? Nä, men det är en terror mina kallingar måste leva med varje gång de hamnar i tvättkorgen. Ovetskapen om det är jag eller deras bödel (Josefine) som sköter tvätten. Det riktigt knyter sig i magen på mig.

Ett skratt om dagen...

Skratta mycket så lever du länge, brukar det ju heta. Well, inte om du hamnar i klorna på den här damen skulle jag tro. Fy fan. Jag reser ragg ner jag ser henne. Det måste vara hon som uppfann obehag som begrepp. Jag skulle hellre låna ut plånboken till random person i lyxfällan än att ta en snabbfika med den här kvinnan. Alltså, jag skulle seriöst mycket hellre flytta in permanent hos Kathy Bates rollfigur i Lida än att bara dela hiss med den här kvinnan ett par våningar. jag blir rädd för henne på riktigt. Det känns som att vansinnet riktigt kokar i hennes huvud. Skulle man kolla hennes blodgrupp skulle den väl kunna vara "ondska".

Ok, jag har alltid haft ruggigt svårt för människor som skrattar åt ingenting. Jag litar inte på människor som går runt och dumflabbar helt utan anledning. Det är ingen slump att skratterapi ligger på högre än vinterkräksjuka på min hatlista. Men det här tar fan priset.

Det värsta är att trots att hon ger mig så sjukt dåliga vibbar kan jag inte låta bli att gilla henne lite. Hon är nämligen en eldsjäl och någonstans måste jag älska henne för det. Skrattanten har lagt ut minst ett tjog "olika" skrattsessioner under varierande teman som t.ex. "icecube laugh", "german laugh", "fruitcake laugh" och den mycket mycket läskiga "sad laugh".

Mystant.

 

Hjärnsläpp

Har fått en uppgift där jag ska lista mina två absoluta favorit-youtube-klipp. Det ekar tomt. Fan jag har ju pundat tuben sedan många år tillbaka. Jag och Josefine brukar battla varandra hårt med våra skönaste klipp. Det är som en sport.

Men nu när det gäller. Vad fan ska jag välja. Tipsa mig. Vilket är ert bästa youtubeklipp. Kanske kan det bli mitt med. Yutube är en digital färskvara. När jag tittar tillbaka i min blogg så hittar jag min text om technovikingen och ryser lite av blandat obehag/njutning. Andra favvos är i'm fucking matt damon, double rainbow, keyboard cat osv. Men inget känns riktigträtt.

Hjälp mig! Vilka är era favoriter? Fördel om de är riktigt jävla knäppa eller gråtmilda.

"En go gäng" #9

Män med lugg

111111

Känns som en början på något nytt... eller också inte.

En go gäng ettor är det i alla fall

I bakvattnet av finalloppet

Jag sprang mellandistansen av Finalloppet i lördags. Kom runt på 1:00:31. Hade som mål att klara det på under en timme och det hade jag nog gjort också, om jag inte hade blivit så våldsamt pissnödig att jag var tvungen att avvika från spåret och rusa in i skogen för att akutpinkelera. Jag tänkte många gånger under loppet att det här gör jag fan inte igen. Jag lägger ner. Jag hatade hela fenomenet med löpning. Hårt. Men nu i efterhand är jag rätt nöjd ändå. Det var trots allt en ganska tuff terrängbana.

Nu har jag har ont i benhinnorna. De känns hängmörade. Något så djävulskt också. Känner mig opepp på träning överlag och tänker att jag får gå in i verkstan ett tag och hänga på lite muskler på mina kycklingben, pusha konditionen lite. Innan jag ger mig ut och springer några längre rundor igen.

Jag har förresten kommit på vad det är som gör att jag fortfarande springer överhuvudtaget. Det gäller att göra det som jag gjort till bussen i hela mitt liv till en materialsport. Så länge det finns nya accessoarer och gadgets kan jag nästan känna mig sugen på att komma ut på en runda. Och även om löpning kanske är den äldsta och i grunden mest okomplicerade av alla träningsformer verkar det finnas ett helt universum av totalt avgörande kringprodukter att köpa till. Hittills har jag hunnit kitta upp med dyra skor, flera par löpartajts, kortärmade löpartröjor, löparjacka, löparstrumpor, armbindel för iPhone, Runkeeper, löparhandskar och vätskebälte. Och nu har jag börjat kika lystet mot löparkalsonger, löparmössa och pulsklocka.

Och nu börjar jag känna mig ältig om det här med löpning så nu kommer jag att lämna det temat ett tag. Vilket dessutom lett mig till en ny insikt som jag tämnker ta upp i ett kommande inlägg.

Breakfast for champions

Fredagsmeny på svartvinbär och pepparmint

Idag är det fredag. Jag är ensam hemma och har just smörjt in mina smalben och vader med en "reviving leg gel". Sedan ska jag festa till det med ett par glas resorb på proffsinrådan av min granne.

Imorgon springer jag nämligen mitt första lopp. Finalloppet i Skatås. Jag känner mig i halvdålig form, men köpte på mig så mycket doping i form av energy boosters, sportdryck och nån vidrig powergele, att jag troligen kommer runt på ren placebo. Min kollega Josefin har dessutom lovat att förse mig med lite göttiga magnesiumtabletter imorgon. Nu jävlar röjer vi!

Ehh...

"En go gäng" #8

Killar som gillar khaki.

Den gamle 35:an...

Jaha, så var man 35 år. Äntligen. Vilken drömålder.

Borde kanske skriva nåt härligt cyniskt om det fantastiska i att pusha 40-strecket. Och det kanske jag gör. Men inte idag. Är just hemkommen efter ett stillsamt firande med familjen och nu blir det bubbel. Det är mer värdigt. Så ni får helt enkelt nöja er med mitt födelsedagsledmotiv. Precis som förra året och precis som alla kommande år som jag har kvar bloggen. Så håll till godo...

Herr herrgårdsvagn

Idag har vi varit och tittat på bil. Vi har fastnat för Hyundai. Det började med att vi såg en ix35. Den gillar vi båda. Mycket. Sedan började den annalkande 35-åringen i mig att bli lite eggad av tanken på deras nya i40. Problemet är bara att det är en kombi och Josefine hatar kombibilar. HATAR.

ix35

i40

Historiskt sett har jag aldrig gillat kombi men på senare tid har jag lagt märke till en rent av positiv inställning. Det måste vara medelåldern som gör det. Och den här i40:an alltså. Den är rätt schysst måste jag säga. Grym komfort. Miljöklassad. Sjukt bra utrustning redan i grundutförandet och så är den rätt snygg. Ja, fan det har gått så långt alltså. Jag tycker att den är snygg. Lätt den snyggaste kombin på marknaden... brrrr... *gåshud*

Det är två saker som är jobbigt med det. För det första. Bara det faktum att jag måste börja acceptera att jag har har nått en sådan massiv mognadsgrad att jag blivit en herrgårdsvagnskille är en rätt jobbig insikt. Jag har kommit på mig själv vid ett flertal tillfällen med att prata om att lasta grejer och helt (o)naturligt använda ordet praktiskt i argumentationer. Det är en tydlig och mycket moraliskt nedbrytande vattendelare mellan di unga och di gamle. Det känns som att ålderdomen står och skriker mig rakt i ansiktet. "Ge upp nån gång då din lille svennepajas". Jag fattar själv inte hur det gick till, men så är det. Nästa steg är väl att bli fet på riktigt och börja slarva med hygienen. FAN.

Det andra som ställer till problem är att vi officiellt ligger i fejd. Av ren jävla princip vägrar Josefine att erkänna att det finns bra grejer med den. Inte ens att den är miljöklassad och sjukt bränslesnål biter på henne. Hon säger att hon skulle skämmas om hon kom åkande i den. Jag antar att det är så om man gått och blivit kåt på tanken av lite SUV-känsla. Så är det bara. Otroligt frustrerande. Ska vi köra principspelet tänker jag börja hårdpropagera för en Defender eller en stor jävla monster pickup.

Vi är båda rätt tjurskalliga av oss. Samtidigt vill ingen av oss köpa en bil där bara en av oss blir nöjda. Så det kommer troligen det sluta med att vi fortsätter med våra dödspackningar, med två kids, lika många katter, sulky och en massa annan skit och kör runt som familjen Taikon i vår lilla hallonröda räsernissan. Fem år till.

"En go gäng" #7

Kvinnor som gillar örter.

Den antiklimaxladdade historien om mina allra första Converse

När jag var kanske 11-12 år var det hett med skejtboard. Alla skejtade. Jag med. Så var det bara. En direkt följd av trenden var att det blev ännu viktigare att hänga med i modet än att ha en mäktig bräda. Särskilt skorna var viktiga. Converse eller Vans var det som gällde – allt annat var piss. Det var hundra gånger (minst) kreddigare att ha ett par äkta cons och halka runt som en kastlös på sin paketprisbräda med hjul av hårdplast, än att susa fram på en dunderfrän Steve Caballero, kittad med riktiga Tracker Trucks och vita Kryptonics, i särskoledojor. Dessvärre var min lott den senare.

Både jag och min bror hade blivit utrustade med varsitt par grovsulade tennisskor som inte lämnade mycket utrymme till rörlighet och finess. Jag gnydde ömkande och tiggde dagligen om ett par äkta Converse. Mina föräldrar förklarade oförtrutligt att de under inga omständigheter tänkte lägga en förmögenhet (ja, de var överprisade redan då) på sådana där simpla tygskor. Särskilt inte med tanke på att jag redan hade ett par rejäla skor, som därtill var knappt ingångna. Jag vägrade fatta och drömde om att en dag få uppleva känslan av Chuck Taylors gudomliga skapelser runt mina fötter. Samtidigt visste jag att det var ungefär lika troligt som att farsan skulle peppa mig till att börja röka hasch, i alla fall så länge mina nuvarande skodon var intakta.

Envist som en polsk byggjobbare sprang jag hem efter skolan och hämtade brädan. Varje dag. Sedan begav jag mig till områdets längsta backe och åkte sittandes nerför. När jag uppnått maximal hastighet, satte jag helt sonika ner hälarna i marken, för att liksom hjälpa den råtjocka sulans utnötning på traven. Ett ungefär lika långsiktigt projekt som att sitta och vänta på att en klump titan ska erodera av enbart frisk luft.

På rasterna stirrade jag avundsjukt på de andras Converse och suktade efter ett par egna, i turkos. Jag hade nästan gett upp hoppet när hysteri plötsligt utbröt i området. Ryktet sa att "Mats Sport" på Backaplan sålde ut zebramönstrade Converse för 79 spänn styck. Och det bästa av allt var att de vita ränderna lös i mörkret. Folk blev som tokiga. I en tid när allt självlysande var lika poppis som skägg i Pakistan, väcktes habegäret till orimliga proportioner. Tjatluckan öppnades på vid gavel och min prepubertala stämma måste ha gett mina päron elaka skavsår i hörselgångarna för plötsligt hände det. Pappa vrålade: MEN, ÅKEEEEJ DÅ FÖR HELVETEEE!! Han lovade att svänga förbi Mats Sport efter jobbet dagen därpå och köpa varsitt par till mig och min bror.

Jag minns den väntan. Den var lika helvetisk som underbar och jag hade svårt att somna den kvällen. Jag var troligen rädd att om jag gjorde det skulle jag vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få mitt första alldeles eget par Converse. När jag vaknade dagen efter var pappa redan på jobbet. Timmarna släpade sig fram i skolan. Tiden gick osant långsamt och jag kunde nog ha gett både en hand och en arm för att klockan skulle bli kvart över tre någon gång. Till slut blev den det ändå och jag sprang, med kvickare steg än Forrest Gump, över skolgården och hem mot den lilla trerumslägenheten på Trekungagatan 23 i Kungälv.

Jag slet upp dörren och rusade in i köket och mycket riktigt, där på köksbordet stod den svullna påsen från Mats jävla Sport och väntade på att bli vittjad på sitt innehåll. Jag var så ivrig att jag inte hörde på när mina föräldrar försökte prata med mig. Min lillebror kom in i köket. Han skulle såklart också få sig ett par. Pappa tog fram de båda kartongerna och vi slängde oss över dem som hyenor. I ögonvrån såg jag min bror öppna lådan och lyfta upp sitt zebramönstrade byte. Han höll dem över huvudet som en slags jakttrofé och jag rös till av dess fulländade läckerhet.

Jag var hög på adrenalin så jag hörde bara pappas röst som ett dovt mumlande i bakgrunden: Bla bla bla zebra bla bla bla inte i din storlek bla bla bla. Jag lyfte på locket, sprickfärdig av förväntan. Bla bla bla fick ta ett par andra bla bla bla fina de med bla bla bla giraffmönster. PANG!! Giraff!? Glitchen som uppstod när mina ögon mötte innehållet i den lilla skokartongen skulle lika gärna ha kunnat utlösa ett kraftigt epilepsianfall. Där låg förvisso ett par äkta Converse. Men det var inte de förväntade svartvita zebraränderna som fastnade på min näthinna. Istället var det något bajsbrunt med en slags ljusgula linjer i, som tillsammans bildade ett mönster av assymetriskt formade fläckar. Jag trodde inte det var sant. Vad var det för något jag stod och tittade på egentligen? Inte fan var det savannens koolaste hästdjur i alla fall (med samma mönster som Nikki Sixx hade på sina spandex) utan en bastard från samma bostadsområde. Ett lytesdjur. GIRAFF. Varför i helvete skulle någon göra ett par Converse i Giraffmönster. Jag var förstummad. Förstod ingenting. Tiden stannade och jag bara stirrade på skorna i ett slags vakuum. Leopard, tiger, vad som helst hade hade jag kunnat ta in. Men giraff. Jag kände hur en tjock klump började fickparkera i min hals.

Pappa förstod att jag var besviken. Men vad skulle han ha gjort? Djungeltrumman hade gått och varenda litet glin i hela Göteborgsregionen skulle plötsligt ha självlysande zebracons. När han hade kommit till Mats Sport efter jobbet, hade butiken sett ut som om ett plundrargäng från någon apokalypsfilm hade dragit fram. Kvar i min storlek hade bara giraffmönstrade skor funnits och bättre giraffconverse än inga converse alls hade pappa tänkt. Det var bra tänkt.

För när jag efter några dagar till slut vågade mig ut på mina sälla skejtmarker. När jag hade tagit mina första trevande steg bland horden av identitetslösa zebror. När jag hade vant mig vid nakenheten och flabben slutligen hade klingat ut. Då var de inte så jäkla dumt att vara stans enda giraff ändå.

Stans enda självlysande giraff dessutom (de gula linjerna visade sig nämligen vara självlysande).

Så enkelt men ändå så genialt

Jag vet inte vad det är, men ibland krävs det inte mer än lite blockflöjt...

"En go gäng" #6

Killar som gillar data

Parmail

Ett fenomen som jag har väldigt svårt att acceptera och ännu svårare att förstå är par som delar mail. Jag fattar det fina med att dela saker. Utgifter, ansvar, säng, intressen, Ica-kort. Men hur kommer man egentligen fram till att det är en bra idé att öppna ett gemensamt e-postkonto?

Jag antar att det är ok om man råkar vara siamesisk tvilling som delar allt (typ inre organ) och bokstavligt talat alltid befinner sig på samma plats som sitt syskon. Men annars är det fan inte kosher. Lite som att dela tandborste.

Jag skulle kanske inte drista mig till att säga att det känns perverst att få mail från t.ex. "fam.karlsson@hotmail.com" och inte riktigt veta vem jag kommunicerar med. Men jag skruvar lite på mig. Varje gång.

Der untergang

”De som är äldre kan inte delta på arbetsmarknaden och de kommer dra 

på den medicinska vården och andra kostnader”

Plötsligt hände det!

Ja banne mig. Jag har för första gången blivit frågad leg på på systemet. För första gången i mitt liv. Det sista som lämnar människan är med andra ord inte hoppet, för det hade jag tappat för längesedan.

Jag blev så glad. Tittade mig om i kön för att kontrollera hur många som bevittnat händelsen. Personen bakom mig (en man som såg ut att vara 43) log mot mig. Om det var för att han förstod det fantastiska i vad jag just gick igenom, eller för hur uppenbart befängt det hela var att jag blev tagen för potentiell 19-åring, spelar ingen roll. Jag njöt av ruset och kände att det var värt att fira. Och hur firar man ett sånt ögonblick bättre än genom att dricka för mycket vin och lyssna igenom en stor del av Ulf Lundells samlade låtskatt...

Observera det uteblivna frågetecknet i föregående mening.

Bred underhållning

Nu är det helgkoma i soffan som hägrar. Ser fram emot det klockslag när jag kan släppa allt, dressa om till något bekvämare (som i bekvämare bokstavligt talat) och får lov att lägga an i svennebananmyset hamn. Så är det ofta på fredagar för mig. Jag har ingen som helst suktan efter att "göra något". Och jag njuter av det.

Det enda jag brukar ha svårt för är den breda tv-underhållningen. Den lagom tillrättalagda och frisserade nivån. Livets mellanmjölk. Det är som att den finns för att påminna mig om att jag håller på förvandlas till en otillräcklig 40-åring med kraftigt begränsat ambitionskapital. Den får mig ofta att vilja skrika hårt in i kudden. Men det finns undantag...



Jag kan inte påstå att jag gillar Robins nåt vidare i vanliga fall. Han är rätt tradig kan jag tycka. Egentligen bryr jag mig inte alls. Om man ställer honom bredvid dökött som Lasse Kronér är han ju en... nä, jag kommer fan inte på någon liknelse som förklarar det Grand Canyonska glappet mellan deras rövighet.

Och när jag såg Sången till Juholt och hörde Meltzer definiera sossebegreppet "kulbo", måste jag faktiskt erkänna att flabbet bubblade upp helt genuint i mig. Ungefär som det gjorde när jag såg knock out-bilderna, där Peter Settman för första gången kommer till sin rätt.

Killen har fan aldrig varit snyggare.

"En go gäng" #5

Dressmann-killarna

Terrorbalans

Varje måltid med barn är som en väldigt skör terrorbalans. Frågan är aldrig OM det ska hända utan NÄR. Mjölkglaset. Det händer liksom inte att det klarar sig från att vältas ut någon gång. Vältas ska det. Frågan är som sagt bara när. Man sitter på helspänn och försöker vara beredd i hopp om att kunna förutse det där asjobbiga momentet när mjölkfloden sköljer över människor, möbler och golv.

Jag verkligen hatar ljudet av mjölk som rinner från köksbordet ner på golvet. Jag tror att det är lite som med franska främlingslegionen. Först bryter det ner ens psyke, sedan byggs det upp igen och man blir hård utav bara fan.

Gräsänkling med en katt i tratt

Idag när vi var på väg in till stan pekade Josefine plötsligt mot min hals och sa med ospelat förfärad min: "Oj, vad svullen du ser ut där, du har väl inte fått en allergisk reaktion?"

Så ikväll blev det ingen pizza för mig som planerat. Man tappar liksom lite det suget när en vanlig jävla dubbelhaka misstas för en allergichock. Istället sitter jag hemma i soffan och bantar med en kopp te medan Josefine är ute och roar sig med sin syrra. I hallen ligger Frallan och deppar över sina alldeles nyligen stulna juveler. Han var hos slaktaren häromdagen och fick kulorna plockade. Inte den gladaste dagen i en kattkilles liv. Vi deppar lite ihop kan man säga.
 

Så här glada är vi.

 

"En go gäng" #4

Folk som låtsas

R.I.P

Steve Jobs död är lite som när Luke Skywalker blev av med sin hand. Visst, han fick en ny, men det är liksom inte samma grej.

Birrogate

Jag tycker det är fantastiskt hur massmedias egna lilla tourettesbäbis, Marcus Birro, gång på gång lyckas riva ner löpsedlar och huvudnyheter bara för att han råkar befinna sig i ett skov. Jag blir både imponerad, äcklad och trött. Det är smått fascinerande att han faktiskt får komma till tals alls.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna när jag ser Birros ömsom allvarliga, ömsom ynkliga uppsyn i någon av de stora tidningarnas "nyheter". Det spontana är såklart hat. Han är gränslöshetens okrönte konung, med ett storhetsvansinne större än månens skuggsida. Han är prinsen av pinsamheter, med en direktkopplad pipeline mellan sina egna tårkanaler och kvällstidningarnas tryckpressar. Men när man som Birro uppenbarligen är helt oförmögen att tygla sin inneboende dåres delirium, när man inte klarar av att sköta hygienen i sin hjärnbark. Då måste samhället träda in och erbjuda vård istället för att straffa. Han är verkligen ett offer. För sig själv. Jag är besviken på hur alla ansvariga utgivare låter Birro komma till tals vind för våg. Det är omdömeslöst och kommer ingen till gagn.

Det är något väldigt deprimerande över Birros sätt att sticka ut hakan. De flesta som dundrar på och lever jävel i massmedias krönikespalter brukar förstå att det innebär att man får stå till svars för sina ord. Men inte Birro inte. Han vill sticka ut sin lilla haka och raljera fritt om män från öst, abortfrågor och andras författarskap. Med sin verbala förmåga agerar han översittare och dömer hårt, baserat på sin egen lilla verklighetsuppfattning, men så fort skiten träffar fläkten och regnar tillbaka ner över honom, hissar han segel och ger sig ut på löpsedelshavet under martyrflagg. Då är det synd om honom. Då har han haft det motigt hela livet. Då är det "tackas tackas lille Bijjo".

I dagarna blev det så dags igen i och med den smetiga historien när Birro outtande sina partiledardrömmar. Jag vet inte men jag tror att det är hans uppenbara obegåvning som gör mig ledsen i ögat. Tycka vad man vill om TV4:s krishantering, men det borde väl ändå vara standard 1A-kunskaper som journalist, att man inte både kan vara vara programledare i ett objektivt samhällsprogram OCH partiledare för KD samtidigt. Även om Kvällsöppet bara är ett stort skämt i sin kategori och KD likaså. Birro kan helt enkelt inte säga pass när det dyker upp en lucka i mediebruset. Han måste ta den till vilket pris som helst. Friskt vågat... och om inte annat är det bara att hoppa i Batistinikostymen, busa till frisyren, ringa några Malou von Sivers och titta riktigt djupt och lesset in i pressbildskameran. Så är saken biff. Igen.

Det jag har allra svårast för är att han inte drar sig en sekund för att dra in hela familjen när han geggat ner sig.

Personligen tycker jag att han borde vidhållit sina planer på att kandidera för ett parti som med största sannolikhet åker ut på bänken i nästa val. Det hade varit en vackert ovärdig sorti och det hade passat honom bättre. Å andra sidan skulle det vara mig nästan övermäktigt att tvingas se honom lipa ut som historiens mest missförstådde kristdemokrat. Det skulle bara vara för mycket.

Mikael vs. Kroppen

Det finns ingen som har svikit mig så mycket som min kropp. Den tar varenda chans den får. Sedan jag passerade 30-strecket kommer jag nästan dagligen på den med att planera och utföra hatbrott mot mig. Men jag förlåter den gång på gång. Hittar en ursäkt. Han brukar inte göra så. Det var mitt eget fel. Det var bara för att jag... osv. Jag lever i ett sjukt misshandelsförhållande där min kropp är den som slår. Men nu är det slut på min passiva underkastelse. Nu är ställer jag hårt mot hårt.

Jag har sprungit ett tag nu. Det har gått sådär. Men jag ger mig inte, och igår sprang jag min bästa tid på 9 km hittills. Jag hörde nästan hur mina fläsceller skrek av skräck. Men jag visade ingen pardon. När jag kom hem toppade jag med att betala min plats på varvet nästa år. Nu kommer vi inte undan någon av oss.

Ha!

Där fick han allt så han teg; den gamla kroppfan.

Vi ses i slottskogen kroppjävel. Kom obeväpnad.

"En go gäng" #3

Män på dejt.



Tipstack: joe nice

Bekännelsen

Hej kära läsare!

Jag har en liten bekännelse att göra. Anledningen till att kvalitén har varit lite sisådär här ett tag är för att jag har varit otrogen mot er under en liten tid. Hållt på och jamsa mig med en annan blogg under ett annat namn. Varit lite småhemlig sådär.

Den heter i alla fall Busmejl.se och det är jag som är Kaj.

Busmejl.se går ut på att en fiktiv karaktär vid namn Kaj svarar på blocketannonser. Ganska snart i konversationen visar det sig att han är en idiot. En Jobbig jävel. Kaj kan vara dryg, arrogant, trög, dum eller bara allmänt konstig. Allt för att väcka reaktioner hos annonsören. Det jag snabbt upptäckte vara att det är svårt att väcka ilska hos den man mailar med. Det verkar inte riktigt ligga i det svenska psyket. Men det är festligt när det händer.

Jag vet inte hur många av er som har sett den, vad ni tycker om den och hur många som listat ut att det var jag. Jag vet att Mymlan snabbt hade luskat ut det hele och spekulerade via Twitter. Men spekulationerna dog ut innan det hann bli ett rykte, vilket var väldigt skönt.

Men nu har det gått ett tag och det ligger enorma mängder energi och tid bakom bloggen och jag skulle verkligen vilja att den spreds. Precis som i alla mina tidigare nät-projekt finns det ingen ekonomisk vinning bakom. Den enda drivkraften är all uppskattning jag får i form av läsare och glada (och arga) tillrop.

Därför skulle jag verkligen vilja be er om en sak. Om ni kollar in Busmejl.se och tycker att den är rolig. Snälla skriv nåt fint om den på era bloggar, länka, dela på den gamla ansiktsboken, twitter eller berätta för någon över lunchen. Det skulle vara väldigt häftigt om alla ni (oavsett hur stora eller små bloggar ni har) kan hjälpa mig att sprida den och göra den större. Det är inte säkert att kvalitén håller för det men jag tror det och tycker det kan vara värt ett försök.

Jag vet att det är jobbigt när någon ber om att bli länkad. Därför är det också jobbigt att be om hjälp med det. Men jag ser det som att jag aldrig har bett om mer än ett klick, så om det är någon gång ni känner att det skulle vara kul att hjälpa mig är det nu. För jag behöver det. Men. Jag vill bara att ni gör det om ni tycker att den är rolig på riktigt.

Ett högtstående vardagligt men ack så irriterande stressmoment

Det här med barnfilm på köpe-dvd. En så briljant livräddare det kan vara, eller skulle kunna vara, kanske man ska säga. Jag tillhör den förkastliga föräldraskaran som utan särskilt smutsigt samvete gärna tar till en quickfix i form av dreamworksnarkotika för att hålla barnens nöjdhetsindex på plus när jag behöver ägna mig åt någon hushållssyssla och/eller bara vill ha lite sinnesfrid. Det fungerar ju perfekt. Som ett slags logistiskt glidmedel.

Det är bara en grej som är så sjukt enerverande att det nästan utlöser en dubbelakut hjärnblödning. Alla jävla trailers och språkvalsskärmar och annat fyle som de jävla filmbolagsasen passar på att pressa in. Det tar ju en satans jävla halvtimma att knäppa på Shrek 3, Dumma mig eller valfri annan titel. Det får mig att vända mig mot hela konceptet köpe-dvd och istället börja sukta efter "nerhyrda" divx-kopior där man slipper allt förbannat hassel och meck.

Hörde ni det köpe-dvd-branschen. Ni är döda för mig nu.

Pondus

Idag har vi varit ute och njutit av hösten. Vi tog en promenad från Majorna till Götaplatsen, gick på konsthallen och sedan tillbaka. När vi passerade Haga satt det på både dit- och hemvägen en man i sextioårsåldern utanför Café Jakob och såg avslappnat livsfarlig ut. Jag har sett honom många gånger innan. Han var (är?) stammis på Cigarren. Han ser rå ut. Alltid barsk. Han är ganska stor, har bakåtslickat hår och en stor och svulstig mustasch parkerad på överläppen. Lite lik Bukowski.

Idag hade han på sig en Adidasdress i mörkgrått och neongrönt. Ärmarna på tröjan hade han korvat upp i armvecken och på händerna hade han tajta skinnhandskar. Mitt minne vill gärna skapa en grov guldkedja runt hans hals men det är inte säkert att han hade det. Mysdress, mc-gängs-glaJjor och mördarhandskar, det hade han i alla fall, och han påminde väldigt mycket om Clay i SoA. Bara en sån sak.

Jag ville instinktivt slita fram kameran och fota honom, men vågade inte riskera att "råka ut för" en permanent kroppsförlamning så jag glodde bara. Han tittade tillbaka. Bistert. Josefine sa att det såg ut som att han skulle kunna bita av mig ansiktet om han fick lust. Min hjärna skapade en väldigt otäck inre bild av det scenariot. Det var ungefär det sista jag ville. Att få honom på det humöret. Så kameran fick stanna i väskan.

Det krävs rätt mycket pondus för att, helt utan ironi, bära upp en sådan outfit i det offentliga rummet. Utan att behöva bli hånad och utskrattad. Jag skulle göra vad som helst för att besitta sån pondus.

"En go gäng" #2

Melongänget



Bilden hittad hos: Johanna

Sons of Anarchy-koma

Jag måste erkänna att det var ganska motvilligt jag började titta på SoA. Spontant gillade jag konceptet men kände ändå någonstans att hur jävla bra kan det egentligen bli. Mc-busar och deras egna lilla samhällssyn. Då gillar jag ändå nischat våld (tex fängelsevåld).

Några avsnitt senare sitter vi där vid frukostbordet och diskuterar på fullaste allvar vilken karaktär vi skulle vara om vi var med i serien. Josefine claimade snabbt Tara, den undersköna och godhjärtade läkaren, med ena foten djupt begravd i den oheliga mc-pakten och den andra varsamt parkerad i Moder Theresas stolgång. Det kunde jag gå med på om jag fick vara Jax. Alla vill väl vara Jax. Det fick jag inte. Då ville jag åtminstone få vara Tig. Men det fick jag inte heller. Jag kände hur stämningen blev ansträngd i rummet. Opie kändes inte rätt. Bobby ser ut som en blandning mellan Hagrid i Harry Potter och en tant som sålt sin motionscykel för 30 år sedan. Clay ser bokstavligt talat ut som en apa och Juice... nä, jag pallar fan inte tanken på hans MMA-frippa.

Kvar var egentligen bara Piney, en gammal gubbfan med Kol och Half-sack (förvisso sympatisk kille och en jävel på att slåss men) med bara en pungkula. Och inte för att det är nåt fel med det men jag vill helst inte vara en kille med en pungkula. Dessutom bara prospect. Jag vill vara fullvärdig.

Då slänger hon ur sig det. Gemma. Hon tycker att jag är mest lik Gemma. Det blev tyst i köket. Jag dukade av och sedan gick jag surt till jobbet. Gemma!? Al Bundys gamla hagga. Så jävla typiskt Josefine att roffa åt sig en bra karaktär snabbt, få OK på det, och sedan med sin luriga list göra mig till en klimakterietant. Jag kände stark irritation och när jag kom hem försökte jag desperat reclaima Tara och ändra till meth-horan som är den biologiska modern till Jax lille son. Men Josefine fintade mig och frågade retoriskt om jag verkligen ville gå den vägen. Det ville jag inte. Jag satt i en jävla rävsax... Skitsamma tänkte jag. Hon är ju rätt tuff ändå. Gemma. Josefine flinade förtjust.

Men nu, halvvägs in i tredje säsongen är det jag som skrattar. För Gemma är en bit hårdnackad tuffing av sällan skådat slag. Lojal, orubblig och kanske den hårdaste av dem alla. Haha... Jag är fan Gemma. Hör ni det! Mucka med Gemma och jag lovar er ett sort fett lass medeltid.

Det här med Twitter

Jag har skaffat... eller ja, jag har ju haft det väldigt länge men inte använt det. Tänkte jag ska testa det lite. von_andersson var namnet. Lägg till mig om ni vill.

Appropå det så twittrade Josefine lite tufft om att hon ville jag skulle jobba klart igår, så att vi kunde se klart tredje säsongen av Sons of Anarchy. När jag kom upp hade hon ställt fram och förberett datorn. Med "Ensam mamma söker"... 

"En go gäng" #1

 

Old school-killar

Fredagstema: "En go gäng"

Idag mina vänner lanserar jag ett nytt fräscht inslag som kommer gå under parollen "En go gäng". Vad då undrar ni? Inga konstigheter, säger jag.

Det hela går ut på att publicera en bilder på goa gäng helt enkelt. Bara så. Väl mött.

Ge mig fängelsevåld. Nu.

Jag är ruggigt sugen på fängelsevåld. På film alltså. Det är en sådan dag helt enkelt. Har alltid älskat den miljön. Spelet. De oskrivna lagarna och den alltid överhängande faran. Jag är en sucker för fängelsefilm helt enkelt. Men jag har inte lust att se om en rulle jag redan sett utan behöver en ny fix. Gammal som ny produktion.

Här är de fängelsefilmer jag på rak arm kommer på att jag sett:

Blood In, Blood Out
The Shawshank Redemption
The Green Mile
Escape from Alcatraz
Cellblock 7
Dead Man Walking
Midnight Express
Animal Factory
Papillon
Bad boys (1983)
Murder in the first
Attica
Lock up
An innocent man
Fortress
Das Experiment

Så fram med tipslådan nu mina vänner. Men inga tv-serier tack. Har redan sett Prison Break, Oz, Bankok Hilton, Tusenbröder 2 och Kvinnofängelset. Skriv gärna något om vad ni gillar med filmen.

Det ovärdigaste jag vet (nästan)

Det finns knappt något ovärdigare än att sänka sig till att springa för att hinna med en spårvagn som är på väg att stänga dörrarna och lämna hållplatsen. Även om du hinner så har du sprungit. Som ett hjon. Blivit flåsig och ansträngd. Alla ser och alla tänker – det där var ovärdigt killen, och du vet det.

Snäppet värre är samma scenario, men med skillnaden att du blir räddad av en barmhärtig samarit, som står kvar och trycker på dörröppnaren åt dig. När du anländer med andan i halsen måste du dessutom möta blicken på din räddare och tacka för att denne säkerställt att du hann med, trots att det helt uppenbart är ditt eget jävla fel att du fick springa. För att du är så jävla ostrukturerad.

Det värsta är dock när man likt ovan nämnda scenarion kommer springande, kanske till och med får ögonkontakt med den sadistiske föraren, som ser dig men iskallt stänger dörrarna. Du ställer ditt hopp till en räddare i nöden, som försöker men precis missar att trycka på knappen. Kvar på hållplatsen står du anfådd tillsammans med hjälparen som trots misslyckandet gjorde en insats. Du missar din åktur men måste ändå tacka.

Och så kommer vreden. Man vill skrika, slå och sparka på vagnfan när den rullar iväg. Men man håller sig. Man intalar sig att det enda som kan göra situationen ännu ovärdigare nu är att tappa kontrollen och tokflippa. Blotta sitt raseri. Hur skönt det än skulle vara. Man sväljer en infekterad klump av ilska för man vet att det inte är socialt accepterat att känna i det här läget. Låter det gå ut och blandas upp i systemet. Och man hatar det.

Därför blir jag alltid så sjukt glad när jag ser det här klippet. Han bevisar motsatsen. För mig är han en hjälte. Jag fullkomligt älskar hur han slänger med huvudet, spritter till i hela kroppen och frustar ut sitt ursinne över att han nästan han men precis missade sin avgång. HELVETE!!! JÄVLAR!!

Bevingade ord.

Jobbångest

I morse vid frukosten berättade Josefine att hon, precis innan hon vaknade, hade drömt att hon började prostituera sig vid laxbutiken i Laholm (av alla jävla ställen att prostituera sig på). OCH. Att jag hade varit peppig och tyckt att det var en god idé.

Absolut inget konstigt med det... Ehhh.

Lindansare i det offentliga utrymmet

Jag hatar verkligen nycircus. Men på något underligt sätt har jag liksom lärt mig att hantera synintrycket av alla rökelsedoftande  hampafleppon med vänsterkollektivfrisyr och haschskägg, som står iklädda gycklarstajlade capribyxor och jonglerar med sina mjuka skinnbollar, käglor och trixar med såna där pinnar med snöre, i tid och otid. De har fattat att ingen frivilligt vill se dem, men det spelar ingen roll, de lever efter devisen "om publiken inte kommer till oss så kommer vi till publiken". Så osympatiskt att man nästan börjar gilla dem bara för det. Dessutom försöker jag tänka att jag bara inte förstår dem och att det är bra med det. Det har kommit med åldern. Mitt mogna sobra jag.

Men!

Det här med att gå till Slottskogen eller annat offentlig parkhäng. Parkera sin lilla campingcykel, vika upp sin lilla filt, placera ut sin lilla portala musikspelare och sedan spänna upp ett spännband mellan två träd. Samma spännband som man sedan använder för att tvinga sin omgivning att se på när man vässar sina gå-på-lina-skills. VAD FAN ÄR GREJEN MED DET?

Jag vet inte om det bara är i Göteborg det är så men nu kan man inte gå till en enda park utan att riskera att ofrivilligt bli utsatt för detta attackexhibitionistiska nidingsdåd. Och det är inte ens isolerat till nycircusmänniskor längre. Då kunde man ändå värja sig, när man såg någon med vit rastafrisyr och smutsigt linne närma sig ens plats. Nu kan det vara precis vilken svennebanan som helst. Det är så jävla obehagligt.

Det kan vara en gymnasieelev, förskolelärare, myndighetshandläggare, butiksbiträde, it-tekniker, reklamarjävel, bartender eller nån som jobbar på arbetsförmedlningen. Vem som helst. Till synes hur alldagliga människor som helst som plötsligt plockar upp ett spännband och börjar rigga som om det vore världens mest naturliga sak att göra. Och sedan ska det övas. Alla måste titta. Och jag hatar det. Som jag hatar det. Vet inte varför egentligen. De skadar de ju ingen permanent (även om ett tillfälligt irriterat ögoneksem känns som förorätt nog).

Det kanske är samma sak som med gycklarsvinen. Jag förstår helt enkelt inte grejen med att tvinga på sin omgivning en show den inte har bett om.

Andra gången

Tajtsen åkte på igen. Jag var lätt på steget. Blev peppad. Kunde det verkligen vara sant? Löpsteg. Jag hade banne mig utvecklat ett riktigt löpsteg, en evolutionistisk seger från klamp via lufs till mitt alldeles eget löpsteg.

Det tog 20 minuter och plötsligt sprang jag in i väggen. Vete fan vad som hände egentligen. Blev tvungen att gå de sista tre kilometrarna. Genom min egen stadsdel. Så otroligt förnedrande. Att gå runt och skylta med Kuk & co. För det är så det känns att vara ute iklädd åtsmitande glansiga benkläder. Som kejsarens nya kläder. Det är därför jag bara går ut efter mörkrets inbrott. Och springer utav bara fan.

Men den här gången jag var helt slut. Jag började lida efter fem minuter och led sedan ända i mål. Lipfärdig. Kunde omöjligt springa ett steg till. Gick förbi två tjejer som satt på en bänk och samtalade. De tystnade när jag passerade dem, svettig som en gris. Jag vek undan blicken. Kände mig naken. Kanske anade de närvaron av penis, kanske inte. Hoppades på inte.

Tillbaka på min egen gård kom hatet. Jag kände hur jag hatade min kropp. Och det här med löpning. Tappade sugen. Jag har bitit ihop och kämpat men det händer liksom inget. Min kropp vägrar att anpassa sig hur jag än har lirkat. Som ett bångstyrigt jävla barn. Ologisk och känslostyrd. Usch. Jag föraktar min kropp. Det är min största fiende. 

Så jag planerade min hämnd grundligt. Jag började med att lura den fete fan med en varm och härlig dusch. Sedan smällde det som en örfil i nacken. Jag straffade mig själv med chips och en flaska vin, och så klämde jag två avsnitt av Sons Of Anarchy, trots att klockan redan var alldeles för mycket. Jag kände mig mycket nöjd med mitt finurliga tilltag och tänkte: "Ha, där fick du allt ditt lilla svin till kropp, tänkte jag. Nästa gång väljer jag döden före att stanna. Var så säker. Du har inte ens känt smaken av lidande än ditt lilla svin."

Nu Pizza!

Och imorgon vedergällning i dagsljus medelst avslöjande tajts.

Smygpremiären

Så har man tagit steget fullt ut och sprungit runt i Majorna. Iklädd tajta tajts. Två gånger dessutom.

Premiären föregicks av mycket hysch-hysch och mental vånda. Trots att de verkligen är tusen resor skönare än vanliga träningsbrallor så har jag liksom inte riktigt kunnat se mig själv röra mig i bebyggelse med den typen av plagg. Än mindre i mina egna kvarter och i dagsljus. Därför väntade jag in mörkret och lämnade reflexerna hemma, innan jag gav mig ut på gatorna med samma elegans som en reumatisk ninja, runt halv tio på kvällen.

Det var en förhållandevis bra runda. Jag mötte bara en lastgammal tant med en hund och en ryckig pundare. Dessutom klarade jag av att springa 8,3 km på 50 minuter utan att vare sig spy eller skita ner mig, vilket var en sorts microseger i sig, med tanke på att jag kände mig rejält ur form redan från start. Mot slutet av rundan stönade jag dock som en gammal gris och när jag kom hem förklarade Josefine krasst (för andra gången) att jag såg ut att vara kokt i vin.

Jag tog min första liggdusch på flera år, hällde i mig en liter vatten och lät trötthetens lieman komma och hämta mig och min röda lösfeta sargade kropp. Just där och just då lär åsynen av min sorgliga skepnad ha överskuggat världens alla svältkatastrofer tillsammans.

Hade Josefine bara varit aningen mer företagsam hade hon plockat upp sin kamera, knäppt en bild och startat ett 90-konto pronto. Jag hade blivit ekonomiskt svullen av alla välgörenhetspengar som hade börjat välla in förmån för kroppskatastrofen i Majorna. Värre än bakvattnet av en TV4-gala. Jag hade inte behövt göra ett handtag till i mitt liv utan bara kunnat leva loppan på mina sköna tyck-synd-om-pengar. Synd bara att Josefine inte alltid är sådär företagsam.

Igår gav jag mig ut en andra gång i samma utstyrsel. Det gick om möjligt än värre...

Böfa-tv

Sitter och försöker blåsa liv i den här jäveln till blogg. Men har svårt att koncentrera mig. Josefine sitter nämligen och tittar på kvällens premiäravsnitt av "Ensam mamma söker". Obehag. Hur är det ens praktiskt möjligt att casta in så många böfa till en och samma tv-produktion? Ingen skamdusch i världen kan tvätta bort allt det jobbiga. Och då har jag ändå bara upplevt det med öronen...

Den som står bakom detta måste vara någon sorts geni. Och dåre.

En tripp om dagen

Jag bara måste dela med mig av ett klipp jag älskar. Egentligen är det så bra att jag inte unnar vem som helst att avnjuta detta. Jag har kanske sett det tre-fyra gånger om dagen i drygt två veckor nu och det är lika briljant varje gång. Känner jag mig trött så tittar jag, känner jag mig arg så tittar och jag känner jag mig nere så tittar jag. Det är som tryffel för ens innersta. Ältandet.

Det är från den brittiska tv-serien The Trip med Steve Coogan och Robert Brydon.