Tack!

Nu bär det av. Jag har haft sådan jävla ångest de sista dagarna att jag drömt om branta backar och benbrott. Minns inte att jag någonsin haft sådan ångest inför en resa. Det kanske är åldern. Eller självinsikten.

Skit samma. Det ska bli kul.

Ehh... busschauffören berättade just att det kommit 30 cm snö så vi behöver stanna och slänga på snökedjor innan det bär uppför. Snökedjor. Låter halkigt. Men det är säkert standard.

Jag vill i alla fall tacka för engagemanget i förra inläggets kommentarsfält. Verkligen. Det har hjälpt mig att forcera ångesten mot ett beslut. Jag har bestämt mig nu. Det blir skidor.

Och el_guapo: Jag lovar att ta det lugnt. Du satte pricken över det där i:et. Nu är jag lugn. Eller ja, ganska lugn i alla fall.

Ge mig ett gott råd, please

Nu är det så här att jag ska åka till Hemsedal med jobbet på torsdag och jag behöver goda råd.

Jag är typ ensam om att inte ha åkt alls innan. Bortsett från en gång (en dag) för tolv år sedan då jag provade snowboard i Lillehammer, och mot alla odds lärde mig åka hjälpligt. Det var kul. Men sedan dess. Inte ens sett en backe. De andra två personerna som är typ i min nivå verkar vara inne på att hyra skidor och här kommer min brutala beslutsångest in i bilden.

Vad fan ska jag välja? Bräda eller skidor? Har försökt fråga mig fram men alla säger fan olika så jag håller på att bli helt jävla tokig. Vissa säger att jag borde välja bräda för att jag trots allt har mest erfarenhet av det (trots att den erfarenhetsmängden är begränsad till EN enda dag i mitt 36-åriga liv), medan andra säger att det är så himla lätt att lära sig åka skidor nu för tiden och att det är ett helvete att åka lift med snowboard i jämförelse.

Jag har två dagar på mig. Jag vill ha kul och vill inte slå ihjäl mig. Vad ska jag göra?

Ge mig råd och motivera gärna.

Den bästa temlan i stada

Läste precis att Göteborgs-Posten idag ämnar utse stans bästa semla. Spännande, även om jag inte skulle ställa alltför stor tilltro till en sådan amatörjury. Jag råkade nämligen ha den stora äran att personligen träffa bagarnas bödel, bakverkens belackare, madelmassans mästare, konungen över kardemumma, temlornas tämjare, fastlagsbullarnas furste och konditornäringens maktfaktor numer ett, över en öl i lördags. Ja vi pratar givetvis om Semmelmannen.

Jag råkar veta att Semmelmannen precis innan vi sågs hade varit på Brogyllen, detta Göteborgs anrika konditori, och blivit serverad en semla med RUNT lock till ett närmast hutlöst pris dessutom. Alla vet ju vad Semmelmannen tycker om runt lock och därför känns det spontant bara slarvigt och nästan en smula arrogant mot oss konsumenter att servera en sådan bastard till bakverk. Semmelmannen må bo och verka i landets huvudstad, men hans ögon äro allsmäktiga när det kommer till den ädla gräddskapelsens ära och vara och stickprov görs kontinuerligt. Tro inget annat.

Själv håller jag Biscottis semlor högst. De vann utmärkelsen förra året och deras spännande mandelmassa har på bara ett par år lagt horder av missbrukare för sina fötter, och jag ser ärligt talat inte att dess värdighet hotas av någon.

Från det ena till det andra

Då går vi direkt från det avgrundsdjupa mörkret i förra inlägget till en helt annan typ av mörker. Jag hittade nyligen den här bilden och blir inte riktigt blir klok på den. Antar att den måste sorteras in under kategorin  "väldigt konstigt". Men det räcker liksom inte. Jag vill veta hemligheten.

En svart man står på en trottoar vid vad som verkar vara någon sorts parkeringsplats. I bakgrunden syns tågspår men i stort är geografin höljd i dunkel och mina ögon kan i alla fall inte avslöja om vi befinner oss någonstans i Afrika eller USA. Eller någon helt annan stans. Men vädret är fint och solen ser ut att stå ganska lågt, vilket får mig att tro att det är tidig morgon. Bilden är i allra högsta grad amatörmässig och på alla sätt tafflig. Dålig skärpa, usel komposition och troligen tagen i förbifarten genom en bil- eller bussruta. På det hela taget skulle det vara en värdelöst ointressant bild. Om det inte vore för det faktum att mannen endast är iklädd ett par läderstövlar och håller ledigt i ett ganska maffigt samurajsvärd. Bara sådär.

Det gör istället att bilden väcker min nyfikenhet och har gjort att jag fan inte kan släppa den. Den är så alltigenom märklig att jag vid upprepade tillfällen har kommit på mig själv med att fundera över den. Jag undrar hur mannen egentligen kom fram till att detta var en lämplig outfit för dagen, vad han egentligen hade i kikaren, vad han jobbar med (om han jobbar), huruvida han bara har en extremt avslappnad inställning till nakenhet eller om han är mitt uppe i en mental härdsmälta, om det är ett Hattori Hanzō-svärd och ifall det möjligen stod något speciellt i tidningarna dagen därpå?

 Frågorna är många.

---

Updatering kl. 14:21

Fick givetvis direkt respons från en google-wiz som kunde ge mig en länk (tack!) och ett namn på mannen. Och efter lite egen googling lyckades jag dessutom hitta ett klipp där man kunde skåda hela spektaklet med själva gripandet och allt. Från luften. Smått fantastiskt. Nu vill jag veta allt om Coco Bennet. Varför, varför, varför gjorde du såhär Coco?

Lyssningstips

Tänkte passa på att tipsa om Daniel Velascos dokumentär "Den fastspända flickan" som sänts i två delar på P1. Det är en resa till mänsklighetens allra mörkaste hörn. Inget för den som vill muntra upp sig direkt. Men den är bra. Väldigt bra. Och viktig. Nästan så jag vill utlysa obligatorisk lyssning.

Jag tycker att alla ska ta och höra, förfäras och känna hur raseriet uppstår som en liten gnista som slutar med att sätta hela ens inre i brand.

Den handlar om "Nora" som är ett av sadistaset Göran Lindbergs offer och en av de som råkade allra mest illa ut. Men det är kanske främst en historia som blottar hur ickefungerande samhället är eller kan vara, genom alla instanser, för människor som mår psykiskt dåligt. Vi får följa Nora från unga år till nu och trots att det är ruggigt jobbigt att höra om alla övergrepp hon fått utstå och hennes hjärtskärande berättelser som hon spelat in sedan barndomen, så är det kanske ändå bemötandet hon fått från psykvården som gör en allra argast. I eftermälet. När allt har uppdagats, när rättegångar har hållits och domar har fallit. När hon äntligen blivit synlig och verkligen borde bli lyssnad på. Det är då det fortsätter.

När man hör "Noras" smygbandade möte med Psykiatrikern Ola Gefvert, som det stormat om en del nu sedan dokumentären släpptes vill man göra något. Hans attityd och bemötande är en uppvisning i arrogans, brutal respektlöshet och total avsaknad av empati. I hans roll är det inte bara osmakligt. Det är direkt farligt. Hade hon inte spelat in samtalet hade ingen någonsin trott henne. Det hade verkat för orimligt. Men nu vet vi bättre. Ola Gefvert beter sig som ett praktsvin och som lyssnare känner man maktlösheten komma ur hörlurarna och gripa tag i en. Man vill instinktivt hänga honom högt. När han avbryter Nora och snäser att han inte orkar lyssna på hennes jidder, att kapten klänning är ingenting i jämförelse med vad hans andra patienter har varit med om. Ja, han ställer sig till och med frågande till om hon ens har varit med om det hela, trots att våldtäktsmannen i fråga är dömd och menar att man vet ju inte om man inte var där. Då vill man spy.

Man påminns om att det sitter rätt så många sådana gubbar bakom spakarna här i världen och man inser att vi har rätt långt kvar att gå.

En go gäng #27

Superhjälteparad – Tema Spiderman

Vad är rea-priset på värdighet?

Som jag tidigare nämnt så älskar jag konceptet lokaltidningsbesvikelser. Det ligger ett så vackert skimmer av besvikelse över dessa män kvinnor som upplever sig ha blivit förorättade men inte ha fått upprättelse, och därför som en slags sista utpost, känner sig manade att "gå ut i media" för att berätta om det. Det kan vara allt från gropar i vägen, dålig service hos en internetleverantör, för mycket hundlort på stadens trottoarer, till att de får för mycket reklam i brevlådan eller blivit snuvade på en bra rabatt på läsk hos någon matvarujätte – eller vad som helst som sätter käppar i livets lyckohjul.

De kontaktar således sin lokaltidning som i gissningsvis 99% av fallen hugger direkt och skickar ut en reporter med digitalkamera som får lyssna av deras trauma och ta en bild på den besvikne i fråga (eller som i fallet nedan, de besvikna). Sedan kablas det hela ut i lokalpress och resulterar i inget utöver att de gjort sig kända som byns gnällrövar.

Men det finns också fall som når riksnivå. Där besvikelsen möjligen må vara fullt befogad, men där priset på den egna värdigheten reas ut som gårdagens frallor. Som i Kent och Veronicas fall nedan.

Paret Kent och Veronica Andersson åkte på semester, blev magsjuka så in i helvete, och förväntade sig att resebolaget skulle punga upp. Resebolaget nekade. Vad göra? Jo, de ringde "media" som i det här fallet råkar vara Expressen som i sin tur lyssnar på deras (extremt självutlämnande måste man ändå säga) story, fattar grejen och blåser upp det till en klassisk "kvällstidningsbesvikelse".

Så vad blir då resultatet?

All publicitet är... nåja, publicitet.

Jo, om vi säger så här. Det jag fick med mig från artikeln är att paret Kent och Veronica Andersson från Lindesberg blev råmagsjuka på semestern som de hade betalat 30.000 pix för. De sket sedan bokstavligt bort större delen av vistelsen. De var så fullkomligt under isen i vad som skulle kunna beskrivas som en regelrätt skitkoma att de knappt orkade lämna rummet. Deras räddning blev ett par de bodde grannar med, som var aningen mindre lösa i magen och som kunde serva Kent och Veronica med bland annat toapapper eftersom detta konsumerades en masse. För att riktigt toppa misären berättar Veronica hur hon på flyget hem (som kanske ärligast kan beskrivas som ett stort bajsinferno i höghöjdsformat) var så illa däran att hon svimmade av blev liggande, citat: "nedbajsad" utanför cockpit i sex timmar. Surt. Absolut. Jag förstår verkligen att det måste ha varit en fruktansvärd upplevelse och jag har svårt att tro att jag skulle kunna bli så mycket fiende med någon att jag önskar denne en sådan upplevelse.

Dock tror jag att hon tar fel när hon beskriver det som höjden av förnedring. Dit tror jag nog att hon har nått först nu sedan hon på eget bevåg gick och blev ansiktet utåt för våldsam turistdiarré. Jag kan tycka att de borde ha tecknat en liten tilläggsförsäkring till sin vanliga hemförsäkring. Eller helt enkelt bara bita i det sura och (förlåt!) skita i det hela och försöka glömma.

För egen del kan jag säga att jag tror mig ha empati nog att inse vidden av traumat hon fick utstå på sin flight hem. Men herregud, hade jag legat nedbajsad till allmän beskådan under sex timmar så kvittar det nästan hur mycket pengar som hade legat i potten. Jag hade i princip varit beredd att göra vad som helst för att det inte skulle presenteras i rikspress. Men vissa nöjer sig tydligen med att hoppas på (i bästa fall) 30 papp.

Snacka om värdighetsrealisation.

Relationsråd

I helgen utspelades en kort sekvens som gör att jag nu såhär i efterhand känner mig tvungen att låta min inre Doktor Phil blomma ut för en liten liten stund.

Säg att ni befinner er i bilen med er familj/partner och ska åka cirka 17 mil. Ni är redan lite sena. Men eftersom du under veckan (i god tid) har flaggat för att du på lördag ämnar besöka en butik som ligger utanför övriga familjemedlemmars intresseområde, så förutsätter du att det är helt i sin ordning att föreslå en liten sejour för att (helt taget ur luften) t.ex. provlyssna ett par nya högtalare.

Gör. Inte. Det.

Det är aldrig värt det. Om du inte råkar tända på konceptet finsk stämning i en svennebanankombi. Du kan ha alla rimliga argument på din sida. Trots att du har alla if:s så finns det ändå ALLTID en hel jävla hög med but:s när det kommer till produkter som faller inom ramen för teknik/elektronik. Du kan aldrig vinna den fighten. Det går inte. Det finns inga logiska skyddsnät i den typen av scenarier. Punkt.

Var och en är sin egen lyckas smed

Läste precis den här artikeln i dn om en mjukvaruutvecklare i USA som kom på idén att outsourca sina arbetsuppgifter till ett gäng glada konsulter i Kina. Mot en femtedel av sin lön inte bara få sina egna arbetsuppgifter gjorda utan även kunde få en massa andra projekt lösta på köpet. När det hela uppdagades så blev det såklart ett jävla fuzz. Så till den milda grad att nyheten nu har nått global status.

Företaget där mannen är (?) anställd är svinförbannade över mannens hoax och massmedia skruvar upp det hela genom att "avslöja" vad mannen har använt sin tid till istället. Inte nog med att han lejt ut sitt jobb. Han har använt tiden till sinnebilden för det mest improduktiva göromål man kan ägna sig åt i den moderna världen. Titta på kattfilmer youtube. Ett sånt jävla svin va. Läsare chockas. Företagsledare äcklas. Men någonstans undrar jag om alla inte känner lite som jag. Avundsjuka.  

Men varför? Helt ärligt. Det enda han egentligen har gjort är exakt samma sak som företag världen över gör dygnet runt, året om. Outsourcing. Men i den privata marknadens regi. Mannen är ju för fan ett geni utan att ens ha kommit på idén själv (jag vägrar tro att han var först). Vilket tydligen ligger helt i linje med hela hans sätt att se på produktivitet.

Jag hoppas att han har blivit befordrad. Annars kanske hans chef borde se över sin syn på begreppet arbete. Är det viktiga att arbetet blir väl utfört? Eller är det viktiga att mannen i fråga arbetar? Om svaret blir det sistnämnda alternativet så finns det säkert klubbar för den typen av böjelser. Som jag ser det har mannen sett till att uppgifterna han tilldelats blivit lösta med ett tillfredsställande resultat. Mannen har till och med sett till att höja sin egen lön med några tusen procent utan att belasta företagets ekonomi med en enda krona extra.

Mannen ifråga är helt helt klart en strålande entreprenör. Inget annat. Jämför det med tulltjänstemännen som det rapporterades om för några år sedan, som också visade sig ha använt stora delar av sin faktiska arbetstid till annat än att lösa sina uppgifter genom att herrsurfa. De var idioter. För de glömde den viktigaste pusselbiten. Outsourcing.

När spärrarna släpper kan vad som helst hända

Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska imponeras av modet eller häpna över dumheten i fallet städerskan och tåget. Kanske lite av varje. Det är i alla fall en fängslande nyhet som lyckats bli föremål för den virala humorindustrin på the interwebz. Jag trodde själv att det var ett skämt när jag först såg det på buzzfeed, men det säger väl kanske mest om min egen usla nyhetsbevakning. Jag känner mig hur som helst sjukt nyfiken på hur hon tänkte. Hur hon gick från idé till handling. Det hade helt enkelt varit väldigt spännande att få ta del av loggfilen från hennes hjärnkontor.

Det känns spontant som att hon fått en liten impuls och följt den fullt ut. Det kan jag nästan bli lite avundsjuk på. Jag är själv alldeles för kontrollerad i min personlighet för att ens komma i närheten av att ta mig för ett liknande företag. Det gör att jag kommer att få gå genom livet med en massa oupplevda upplevelser. Och det är väl bra. Hur skulle det se ut om alla som någon gång låtit sin fantasi kittlats av tanken på att råna en bank eller göra något annat fullkomligt jävla idiotiskt skulle löpa linan ut direkt? Men jag måste ändå tillstå att hennes tilltag sätter lite krydda i nyhetsflödet. Sno ett helt tåg och bränna rätt in i ett vanligt vardagsrum. Hur går det ens till? Frågan är om det kräver skills eller en enorm brist på dito.

Att hon skulle få sparken lär ju någonstans ha varit uppenbart. Tågstöld liksom. Redan från början är ju flyktvägen ganska så begränsad när man bestämmer sig för att stjäla ett järnskepp på räls som i alla fall rent teoretiskt bara ska kunna framföras längs en superkontrollerad rutt. Nu lyckades hon ju förvisso att köra sin egen väg men ändå. Någonstans måste hon ju ändå ha förstått att det inte skulle bli något att stoltsera med i sitt cv om man vill vara med och konkurrera på den mer konventionella arbetsmarknaden. Eller? Vad anledningen än må vara så är jag ganska övertygad om att hon inte hade planerat att köra av spåret och ramma en lägenhet. Det är lite väl mycket James Bond-skurk över det. Jag tror faktiskt att det kan vara något så enkelt som en kombination av att hon var extremt blaserad inför sina arbetsuppgifter, kryddat med en eller flera olämpliga substanser, som fått henne att släppa den mentala handbromsen så att säga. Men vad vet jag?

Jag hoppas verkligen att det var värt det.

Kontraprutning for dummies

Att sälja grejer på blocket är för många (inklusive undertecknad) förenat med en mycket mentalt påfrestande kontakt med samhällets värsta slödder – blocketprutarna. Dessa asgamar som kletar ner och förstör ens dag med riktiga skambud och häpnadsväckande bytesförslag.

Så fort man lägger ut en annons, oavsett vad för skit man ämnar sälja, så börjar det strax läcka in en massa mail från dessa blocketprutare. Blocketprutare kommer i mången skepnad och består dels av människor som inte verkar utföra andra sysslor än att ligga och plöja blocketannonser 24-7, klicka sig runt och spontanpruta. För dem är blocket som ett slags shoppingmetadon som de använder för att nästanköpa prylar de inte ens vill ha. De förlustar sig med andras annonser som om det vore någon slags obskyr nätporr. De lockar desperata säljare utan minsta intention att köpa nåt. De är bara ute efter ett gött prut. De här typerna är helt jävla hopplösa och bör bara ignoreras även om man i stunden kan fyllas av en brinnande iver att leta upp dem där de bor och fylla deras brevlåda med allsköns avföring.

Men blocketprutare är också de som trots att priset redan är bra ändå ska på och tjata och tigga om ett par hundringar rabatt. De beter sig som att de är på svennecharter. De kan bara inte köpa en vara till utsatt pris. Det skulle vara under deras värdighet och de pratar till en som om man vore någon satans strandförsäljare som kränger "Ralf Lårent"-kalsonger till höger och vänster. Den här typen är nog den vanligaste och som tur är finns det bot. De vill till skillnad från den förstnämnda typen faktiskt köpa grejerna de prutar på. Och därför straffar jag dem hårt med ett fiffigt kontraprut. Plötsligt har de köpt prylen i fråga till ett dyrare pris än utannonserat. Vinst varje gång.

Hittills har jag inte misslyckats en enda gång och här följer alltså en liten guide för hur jag brukar lägga upp ett klassiskt kontraprut nu för tiden:

1. Jag skannar blocket för att kolla vad andra tar för samma grej.
2. Jag lägger in min egen annons (fördel helgtid) och lägger mig en femtiolapp eller en hundring under lägsta det priset och hamnar på så sätt överst i alla blocketprutares intresselista. Egentligen räcker fem spänn under lägsta pris för det är bara en mental gräns.
3. Sedan väntar jag tills mailen med prutbud har börjat ticka in. Det där oseriösa bruset sanerar jag bort direkt.
4. Jag väljer ut en prutare och tackar ja till hens pissbud på flera hundralappar mindre. Hen blir glad och vill hämta genast, men jag säger att jag har det lite körigt men lovar att hålla grejen om hen kan tänka sig att komma 2-3 dagar senare. Personen blir ivrig och jag har lyckats med det viktigaste av allt. Väcka köplust.
5. Sedan svarar jag raskt en annan blocketprutare på volley och säger att jag redan har fått flera bud på mitt utannonserade pris men att personen/personerna i fråga inte kan hämta förrän 2-3 dagar senare och att jag självklart bara vill bli av med grejerna så snabbt som möjligt. Jag erbjuder med andra ord den aktuella blocketprutaren "chansen" att också få köpa min pryl till utannonserat pris mot att denne lovar att komma och hämta dagen därpå. Detta steg brukar fungera omgående men om inte så är det bara att försöka igen tills du fått napp.
6. Jag hör nu av mig till den förste prutaren som jag bestämt tid med och säger att jag just fått ett bud på en eller flera hundralappar (beroende på vad det är för produkt och vad som må vara rimligt) mer än det utannonserade priset. Jag beklagar men säger att jag vill erbjuda den förste prutaren att få grejen om denne kan toppa priset. Ibland kan det gå en vända och om jag känner att jag är påväg att tappa affären kan jag "bjuda till"och nöja mig med att hen lägger sig på samma pris. Till sist toppar jag med att säga att det verkar som en lucka har uppstått och att jag nog kan få till en överlämningtidigare än väntat.
7. Sedan kan man antingen välja att svara fler obesvarade prutbudare med att ytterligare höja. Mest effekt får man om man tar det via telefon. Då kan man sucka och låta nästan plågad av det översvallande intresset. Har man tur känner personen att det är nu eller aldrig och toppar budet med en hundring. Då brukar jag nöja mig och föreslå ett så snabbt möte som möjligt och sedan skita totalt i de andra. Jag föredrar att göra så för då känns affären så ren som möjligt. Men ibland kan hoppet bli för stort att ta i första kontraprutvändan och då kan det vara lättare att lirka upp priset ytterligare ett babystep med en redan invigd intressent. 
8. Affären är klart och du har pengarna i hand. Sweet.

Jag skulle vilja påstå att detta är en bombsäker metod. Hittills har jag aldrig fått ut mindre än jag annonserat ut mina grejer för. Någon enstaka gång har det slutat med att jag fått summan i annonsen. Men de allra flesta gånger går jag med bra vinst när jag tar mig an en blocketprutare av dna-profil nummer två. I helgen sålde jag lite stereoprylar och lyckades mot alla odds gå 600 kr plus på mitt minimumpris. Det har blivit lite av en konstform och samtidigt ett fint sätt att hämnas på såna som håller sig med olater som okynnesprutande.  

Saker man ser

Jag är på väg till affären. En kvinna väller ut från sin port och går med målmedvetna steg före mig in. Hon är klädd i en lång skidjacka av nylon och arméns långkalsonger (som när hon rätar på benen blottar det oangenäma sladdret som uppstår när ens knän har töjt textilen ett tag). Hon tar rummet på ett sätt som bara någon som vet vad den verkligen ska ha kan ta ett rum. Hon beställer distinkt men med ett visst flås tre paket röda Prince och en ask tändstickor. Sedan tar hon med abstinensdarrande händer emot varorna och skyndar ut. När jag kommer ut igen ser jag henne snabbt försvinna in i sin port. Tid till rök, max 20 sekunder.

Jag fylldes av tomhet, motsägelsefullt nog. Jag vet ju ingenting om den här personen men hon hade en sådan aura av att röka med patos. Sånt gör mig deppig. Något säger mig att det nog inte är första gången hon kedjeinhalerat en kvarts limpa under en spisfläkt. Hela scenen var över snabbt som en örfil men har gett resten av dagen en klangfärg i moll.

En kullabergs-fylla och lite underhållningsvåld på det så

Kulturåret 2013 toppar redan i januari visar det sig.

På lördag ska jag och en förnämlig skara människor först samlas och förfesta "Kullaberg-style", något som enligt min vän Albin (kvällens värd ifråga) är inget mindre än en klassiskt förfest, helt i enlighet med den gamla skolans upplägg. Det innebär alltså egentligen bara att man tar med sin egen spritpåse och inte förväntar sig att bli bjuden på något. Särskilt kommer vuxenvärldens fancy bjudgrejer som svår öl, kanapeer, hemgjord korv, macarons, allmänt närproducerade grejer och annat brus att lysa med sin frånvaro. Avskalat och enkelt. Jag gillar det skarpt.

Sedan är det dags för kvällens huvudnummer. I samlad trupp ska vi sedan gå på något så pubertalprimitivt som wrestling. Män i spandex och en dimma av testosteron. Svettigt. Bröligt. och alldeles fantastiskt såklart... hoppas jag.

Förnyelse i Hamsterdam

Jag gillar början av Januari. I ett par veckor råder den där känslan av förnyelse i hela samhället. Alla är trötta på det gamla. Fuck that shit liksom.

Det yttersta beviset för att det för tillfället spritter lite överallt fick jag nog idag när jag var på väg till jobbet. I höjd med Göteborgs eget "Hamsterdam" (Lundby Hotell) tittar jag upp mot fasaden där de olika rummens fönsterrutor som vetter ut mot gatan ser ut som en slags misärkalender, där varje lucka döljer sin egen livstragedi och tillsammans bjuder på en slags extremt eländig mångfald. Jag ser direkt att allt inte är som vanligt. Pundarna som bor långt ner till höger från gatan sett har ju gjort lite till sitt signum, att inreda sina fönster med filmaffischer som de tejpat upp – med motivet utåt. Ett osjälviskt och mycket uppskattat grepp som skänker oss förbipasserande lite Hollywoodglans samtidigt som det decimerar jobbigt ljusinsläpp och skapar en ny praktisk och vit väggyta i lyan. Win-win.

Det är lätt att tro att de som bor där är helt jävla ointresserade av vad de kommunicerar utåt eftersom skillnaden för dem själva inte blir nämnvärd när de byter affisch. Vitt är ju vitt. Även om det kan ha nyanser som Äggskal, Antik och Stockholm. Men där tar vi alltså fel. Idag var där plötsligt två flång nya filmplanscher: Dark Knight Rises och Killer Joe.

Fräscht.

In med det nya...

Nytt år. Skönt. 2012 var bra men 2013 ska bli ännu bättre har jag tänkt mig. Året då jag blir en bättre människa. Dock får det ju finnas gränser. Men här kommer i alla fall en lista på vad jag har bestämt mig för att bli bättre på. Lite som ett nyårslöfte.

– Svara på SMS. Jag är orimligt dålig på att svara på SMS. Så att jag skäms. Detta inkluderar även Facebook-meddelanden, mail och andra kommunikationsvägar.

– Umgås med mina vänner. De senaste åren har nästan 100% av min umgängesform skett under formen över en öl (där "en" innebär en mycket obestämd form). Jag måste bli bättre på att hitta på annat med mina vänner. Också. Fortfarande ta "en" öl men även gå på bio, utställning, konsert, fika, luncha, spela tv-spel eller waddevva.

– Träna. Japp, den gamle käpphästen. Jag ger mig på ännu ett försök att upprätthålla någon form av värdighet när det kommer till hållning och omfång. Men jag ska inte sätta upp några idiotmål eller följa någon diet eller annan skit som förtar all livsglädje. Keep it simple. Mindre portioner. Mindre onyttigheter. Kontinuitet. Dessutom ska jag börja utnyttja lunchtimmen till träningen och inte förlägga allt till kvällstid eftersom det ändå inte funkar för mig att gå iväg en timme fyra gånger i veckan. Det kommer alltid något emellan. Att träna på lunchen har tidigare varit förenat med pina och obehag eftersom det har inneburit att jag då tvingats avstå en daglig och mycket social aktivitet som jag uppskattar mycket – den värdiga lunchen. Nu när jag arbetar på Hisingen är detta inte längre ett problem eftersom värdiga luncher är ytterst fridlyst här ute (separat hatinlägg kommer).

– Bloggandet. Jag är nästan trött på att säga att jag ska ta mig i kragen med bloggandet. Jag har återfått lusten men inte haft tiden. 2013 ska jag reclaima det kravlösa bloggandet som tidigare har skänkt mig glädje. Det där jag inte oroar mig för besöksstatistik och antal läsare. Jag har nått botten känns det som. Vet knappt om jag har några läsare längre eller vilka ni är (visa har jag koll på såklart). Men ur askan kan det bara bli bättre. Jag vill mer än gärna ha många läsare men jag kommer fortsättningsvis att skriva om det jag känner för (hur banalt det än må vara) och inte försöka anpassa mig till vad som är poppis på Twitter. Mer kärlek. Mer hat. Mer starka känslor och mindre mellanmjölk. Således.

– Skaffa/Arbeta in en klädstil som jag trivs med. Jag är trött på att vara så fladdrig i min klädstil. Trött in till märgen på att alltid gå runt i billiga t-shirts som är producerade av genuint lidande i tredje världen, Acne-Jeans och andra kläder av pisskvalité. Det är för enkelt och får mig bara att se fet och deppig ut. Som alla och ingen på en gång. Jag är inte ute efter att se unik ut. Tvärtom. Jag vill gärna hitta något som gör att jag vid en första anblick alltid ser precis likadan ut utan att vara det. Jag vill ha en enkel och nedtonad men proper stil, som blir min stil som jag kan känna mig trygg i, så att jag aldrig mer behöver förbereda mig mentalt i en vecka innan jag ger mig ut för att köpa kläder. Jag fan hatar det. Jag vill ha en stil att åldras i. En värdig stil. Och så vill jag göra det enkelt för mig. Jag vill se bra ut i mina kläder men utan att anstränga mig och utan att bli ett offer för dressmanstilen. Därför tänker jag mig en version av min gamle kollega Jens egenutvecklade modekoncept Adult Contemporary (som är en briljant och ganska självförklarande titel) där jag tar tillvara och bygger vidare på mina tillgångar som skägg och nya glasögon. Intellectual Contemorary skulle man kunna kalla den. Eller kanske ännu bättre; Autistic Contemporary. Vi får se.