Nu är det dags för fredags-myyys!

En gammal insikt

Efter ett smärre gatlopp i helveteshålet Nordstan tränger jag mig av ren vilja på vagn 9 hem. Det stinker urin. Igen. Misären upprepar sig varje dag. En fet gubbjävel hepatithostar mig rakt i ansiktet. Ber inte ens om ursäkt. Jag känner mig matt. Blir så trött av sån här skit. Fan vad jag hatar människor ibland.

Men nu är det i alla fall helg.

Lyxvikt eller vanligt tråkigt?

Var i Stockholm tidigare i veckan. På hotellet upptäckte jag en sak som jag så många gånger förut undrat över. Vad är egentligen grejen med att städerskan ska hålla på och vika änden på toapappret till en liten pil hela tiden? Jag kan verkligen inte fatta poängen med det. På vilket sätt gynnar det mig som gäst?



Om det är för att ge mig en upplevd känsla av extra lyx och service hade jag föredragit om de bjöd på lite charterchoklad eller ett äpple på kudden. Eller bjuckade på mineralvatten eller kanske en singelportion med tandkräm, som jag precis alltid lyckas glömma att packa ner. Men vika toapappret, vilket sjukt onödigt moment. Igår när jag var och åt frukost och kom tillbaka till rummet hade städerskan hunnit vara där och vika igen. Tänk så mycket tid de hade kunnat spara på att skippa toapappersmomentet. Säg att ett hotell har hundra rum. Vilken asskön långlunch städgänget hade kunnat unna sig då t.ex.

Jag tror att något snille klurat och kommit fram till att vikt toapapper signalerar att man är inne och trampar på orörd mark. Att ingen förut placerat sin svettiga affärsresenärsröv på den där sitsen och att du är med om något historiskt. Känslan ska vara att ”du är den förste som bajsar på denna plats”.

Men nä, den lätte går inte.

Kollektivtrafikshämnaren

Idag meddelade Västtrafik (de jävla asen) att resegarantin börjat gälla igen från klockan 13 idag. Lägligt, med tanke på att jag fick vänta runt 40 minuter på vagnen i morse och sedan snigelåka in på ungefär lika lång tid till. En resa som brukar ta runt tolv till femton minuter tog närmare en och en halv timma. Sånt tar ihjäl mina hjärnceller bra mycket raskare än kontaktlim i en boffapåse.

Det är fint det där. Att Västtrafik har en resegaranti som de kan göra precis som de vill med. För plötsligt kommer det snö och pajar hela deras bissniss. Inget funkar. Då är det bara att dra in den. Precis vid ett sånt tillfälle då det de kallar "resegaranti" verkligen behövs, ja då slutar den att gälla, med hänvisning till Force Majeure (omständigheter utanför deras kontroll). Lustigt med tanke på att vi är mitt i vintern och såpass högt beläget på norra halvklotet, rimligtvis borde ha snö varje år vid det här laget. Snö i februari borde fan inte klassas som en omständighet utanför deras kontroll. Isåfall kan de lika gärna häva resegarantin en regnig dag, en solig dag eller en dag med vanligt jävla grådassigt Göteborgsklimat. För väderleken är alltid utanför deras kontroll om man ska hårddra det.

Varenda år kommer det snö och varenda gång pajar deras konservburkar på räls ihop. Den här gången har snön legat ovanligt länge men ändå. Varje år får man också läsa att de ska se över sin beredskap. Ett lagom provocerande minne när man står och fryser näsan av sig i någon jävla väntkur och bara trängtar efter att få steppa in på Västtrafiks huvudkontor lagom till morgonfikat och börja gå loss. I morse kunde jag riktigt se framför mig hur jag skulle push-kicka in dörren med mina kylslagna Blundstones, så att hela rövgänget satte sitt neskaffe i vrångstrupen. Sedan skulle jag rycka fram en Hilti bultpistol med vänster hand och snabbt som satan häfta upp ledningsgruppen på väggen, i deras Dressmankläder, för att i samma rörelse forcera in kalvkorvsmörgåsen i presstalesmannens sura pajhål med en välriktad högerbackhand. Till sist skulle jag låta big boss provåka liggandes bakom trean mellan vagnhallarna med mig själv som förare och...

Sedan kom vagnjäveln.

Spontant får jag en brinnande lust att börja sätta i system att vänta i exakt 19 minuter (resegarantin börjar gälla om man blir 20 minuter försenad), sedan ringa en Hummertaxi och åka raka vägen till huvudkontoret och lämna över kvittot personligen. En skön och avstressande ritual. Jag skulle nog fan skaffa en superhjältedräkt till ändamålet. Jag skulle bli "Kollektivtrafikhämnaren - en rättvis man i en rutten värld".

Det snöar ute

Har ni sett. Det har kommit lite mer snö inatt. Vi ska strax in till stada och tänker nyttja Västtrafiks fantastiska faciliteter till ändamålet. Det ska bli nice. Kommer troligen att gå helt smärtfritt. De har dragit in sin resegaranti dagen till ära. Det gillar jag. Vardagsedege för en barnfamilj i Majorna.

Återkommer senare...

Nygymmad

Körde en "Gut Buster" (tuff cykling) idag igen. Svettades som en gris och var jättenära att kräkas. Röven klarade sig mycket bättre idag dock. Gött det. Min ölrygg ska få på fan nu jag är taggad. Jag kommer bli så jävla fit nu... vilket kan innebära lite andra problem.

I alla fall om man ska tro danskarna.

En skön ryss

Vissa dagar känns det helt rätt att bara lägga upp en bild på en skön ryss. Idag är en sådan dag.

En skön ryss

Idag är det semmeldagen

Då äter alla fastlagsbullar. Men inte jag. Jag har varit inne på Arlas e-ko och dragit lite i spenarna så jag har blivit sådär våldsamt sugen på Keso ni vet.

Ehhh...

Öm där bak

Igår provade jag något nytt på gymmet. Cykling. Bad idea.

Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.

Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.

11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.

När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.

Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.


* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.

Det här får jag egentligen inte blogga om

Men eftersom J skändar mig gång på gång i sin lilla blogg tar jag tillfället i akt. Igår gick vi till videobutiken och hyrde film. Jag fick välja en, J en och så valde vi en gemensamt. J valde Sommaren med Göran, något hon vid upprepade tillfällen under kvällen ville få bekräftat som "vår lilla hemlighet". Yeah right!

Jag vet exakt vad hennes naturliga reaktion på det här inlägget kommer vara så jag tänker förekomma henne. Mitt val var den nya Beck-filmen. Japp, det är skit på hög nivå men jag står för det. Jag älskar det smutsiga i att punda svensk krim. Jag hoppas verkligen inte att det kommer fler orgier i Gunvald Larsson nu. Jag är så trött på Persbrandt att jag håller på att spy. Ändå kan jag inte motstå att hyra när jag får syn på en jävel i hyllan. Det är som ett dåligt gift. Egentligen är det bara Irene Huss-filmerna jag nobbar i genren. Men så är ju de dåliga på en alldeles abnorm nivå också.

I alla fall så tycker jag att det är fint att J har en sådan bredd att hon ena dagen kan vara sugen på filmer som Hunger eller Das Weisse Band för att i nästa veva hyra och uppskatta Sommaren med Göran. Jag tyckte också att det var mysigt att sitta i soffan och titta på något helt ångestbefriat. Men där drar jag också gränsen. Götakanal-uppföljarna vägrar jag att hyra. Dom får hon titta på när hon är ensam hemma om hon prompt måste se dem.

Mr. Shaky

Är det någon mer än jag som blir helt jävla sjösjuk av att titta på reklamen för SPP, där Samuel Fröler går runt som en jävla bobble head-docka? Helvete vad han skakar. Jag blir tokig. Jag hör inte ett skit han säger. Allt jag ser är hur skärgårdsdoktorns huvud svajar som en ungbjörk i blåsväder.

Och så gruvar jag mig lite extra för att bli gammal.

Jobbargubbar alltså

I veckan har vi haft hantverkare a.k.a. jobbargubbar här på jobbet. Såna som har jobbarkläder på sig, som arbetar lite mer fysiskt än man själv är van vid och som har något man ofta refererar till som ett "riktigt" jobb.

Det lustiga är att exakt varenda gång jag sett dem har de suttit och fikat. Jävla posörer.

Ska det rånas...

...så ska det rånas med stil.

Igår rånade en finne till sig 50 papp på en bank. Med armborst. Det är så hårt att det knappast går att förstå. Finnarna kan dom. Bara harpun klår armborst. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller Morgonstjärna. Eller en sådan där fet yxjävel som dvärgen i Sagan om ringen-trilogin har. Eller motorsåg.

Hmmm, plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt känner jag. Floran är så bred... Men vänta lite nu. Slaktmask!!

Tänk att spatsera in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg. Då skulle de nog öppna valvet rätt kvickt.

Kulturkväll

I veckan var jag, J och vår biblotekariekompis A på forum för poesi och prosa. Tillställningen gick ner på Musikens hus i Majorna och precis som väntat var det såklart en stor överrepresentation av sjalar, hennafärg, pösiga manchesterbyxor och ospec. stickat. En och annan grisskär ballongskjorta kunde också checkas av på publik-ridern. Men där var också många med något mindre kulturpatos, eller bara bättre smak.

Det vankades uppläsning. Inbjudna författare som högläser inför publik. En väldigt underskattad kulturform för när det är bra är det jävligt bra. Jävligt bra var det för övrigt när Anna Jörgensdotter läste ur sin senaste roman, "Bergets döttrar". Och när kvällens huvudnummer Sofi Oksanen läste ur sin purfärska "Utrensning".

Riktigt jävla rövdåligt var det däremot när det var dags för Per-Eric Söder att äntra scenen. Alltså jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag var övertygad om att han bara körde ett gag. Att han bara drev lite med den fantastiskt estradpoesi-falangen och när som helst skulle avslöja sitt lilla prank. Men det kom aldrig något avslöjande. Perra var på fullaste allvar, och där i ligger troligen också förklaringen till varför estradpoesi som gengre så välkommet gått och självdött. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Än mindre tycka om. Det finns en enda jävel som kan hantera det och göra det bra. Bruno K. Öijer. Och hade det inte varit för att sabotörer som den där förbannade limsniffarskåningen Bob Hanson lyckats blåst liv i skiten gång på gång, genom att sprida sin könssjuka verbala säd över landets alla missförstådda mini-bobbar, och väcka deras hopp. Ja, då hade vi sluppit eländet för länge sedan.

Till slut fann jag mig och plockade oblygt fram min mobil och började filma. Samtidigt började jag fantiserade om hur kul det skulle vara att se några av mina kollegor i samma situation. De hade fanimej självantänt.

Som den medmänniska jag är vill jag även passa på att utfärda en lite VARNING! Det här är verkligen inget för känsliga hjärnor. Tittning sker på egen risk:

Mello

Har just genomlidit första deltävlingen i årets mello. En mellokväll kort och gott. Det är mest skit med melodifestivalen. Börjar bli ett rätt trött format. Men här kommer mina reflektioner.

1. Ola - Unstoppable:
Skit.

2. Jenny Silver - A place to stay
Borde gått vidare.

3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot
Skit.

4. Pain of Salvation - Road Salt
Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.

5. Anders Ekborg - The Saviour
Jämntjockt.

6. Jessica Andersson - I did it for love
Låter likadant varenda gång. Skit.

7. Frispråkarn - Singel
Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.

8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Värdig vinnare.


Programledarna:
Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.

Låtsasdanska

Jag skulle behöva lite inspirationshjälp. Jag håller på med ett projekt där jag kommer ha väldigt stor användning för den ädla konsten "låtsasdanska". Alltså, svenska som man helt dialektalt svänger om till danska genom att efterlikna deras sluddriga uttal och för den autentiska känslan skull; slänga in ett fyr helvede, fö faen, fullkomligt, det aer godt, bestefar, draeng, pige och så vidare lite här och där.

Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.

Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).

Spårvagnskamrater

Det finns nästan inget bättre än att i rusningstrafik råka sätta sig på spårvagnens enda tomma plats och för sent inse att man satt sig bredvid en explosiv dansk alkis. Inget går upp mot att bli verbalt antastad av ett ambivalent importfyllo, och under tjugofem minuter bli ömsom aggressivt utskälld och smädad, ömsom kallad kompis och bra kille.

Aj facking lav it!

Tack Västtrafik. Tack Tuborg!

En välutrustad man

Innan jag började träna igen undrade jag seriöst hur det skulle gå den här gången. Min skamfyllda kropp har haft en graverande romans med transfetter och andra dåligheter under alldeles för lång tid. Jag har haft hyst vissa dubier kring om den ens är möjligt att bli kvitt en kontorskropp som gjort sig så hemmastadd som min. Men igår fick min motivation sig en kickstart som hette duga.

Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".

Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.