Så hur ger man en rättvis bild av Moskva efter ett besök på fyra dagar? Jag antar att det är ganska omöjligt. Men en kort beskrivning skulle kunna låta typ så här: "En schizofren upplevelse av lika delar misär och överdådig ultralyx och som är konstant kryddad av krispig vodka och det ryska folkets lågmälda motstånd till allt vad lättsamhet är".
Om man vill brodera ut det hela lite (och det vill ju jag) så får vi gå tillbaka till hela processen med visumansökan där ordet byråkrati verkligen kommer till sin rätt och blommar ut i en symfoni av otillgänglighet. Det ska fan inte vara lätt att komma in i det landet. Särskilt inte om man ska dit i affärer. Förutom ett myllrigt formulär där allt kan gå fel ner på minsta stavelse, så ska man ha en giltig försäkring, en personlig inbjudan av någon med tillräckligt hög befattning och yada yada yada. Vet inte hur många timmar vi totalt fick lägga på att komplettera handlingarna. Var det inte det ena så var det det andra. Och när man väl anländer till flygplatsen så får man stå packade i en oändlig väntan medan minst sagt omuntra passkontrollörer med en ansiktsförlamande oentusiasm granskar var och en både skeptiskt och länge. Allt sker i ultrarapid och
njet måste utan tvekan vara det vanligast förekommande ordet i ryssarnas vokabulär.
 |
| Lenin says njet! |
När vi fått ut vårt bagage och äntligen skulle bege oss in till stan så väntade en bilresa från helvetet. Eller i alla fall genom Mordor. Vi tillbringade fyra timmar i Taxi från flygplatsen till hotellet. Sjufilig motorväg som snällt kan beskrivas som ett totalt jävla kaos. Bilarna kördes inte i raka filer utan lite huller om buller, i blandade farter och med "kreativ" körteknik. Det såg mer ut som att en jätte hade slängt ner en näve bilar på vägen än som reglerad trafik – vilket är lite förvånande med tanke på att ALLT annat känns så in i helvete reglerat i det landet. Lite överallt stod övergivna personbilar och lastbilar parkerade mitt i motorvägen (oklart varför) och i väggrenen stod det hela rader med bilar parkerade till och från. Jag förstod först på tillbakavägen att det är så man gör om man bor nära en motorväg. Avfarterna ligger med sådant avstånd att de hela tiden är stockade med bilar och innebär två extra timmars tur. Det är helt enkelt lättare att bara ställa sig vid kanten och gena resten av biten till fots. Att en bärgare skulle göra sig besväret att röja upp ter sig väldigt orimligt. Hela bilresan kantades vägarna av giganitska och fraktalformade förortskomplex av varierade låg standard. De trängdes med högpresterande kolkraftfält och andra betongkolosser. Som fem hundra sammanhängande Västra Frölunda ungefär. På håll var det mer som att betrakta bergskedjor än bostadshus. När jag hade satt i halsen 20-30 gånger av dödsskräck somnade jag som ett fyllo. När jag vaknade en timme senare såg det precis likadant ut. Då infann sig den existensiella ångesten för första gången på resan. Jag insåg plötsligt hur fantastiskt obetydelsefull jag är för att världen ska fungera. Så känner nog varje ryss hela tiden.
När jag hade tappat hoppet om att någonsin komma fram till hotellet så började vi äntligen närma oss centrum. Intensiteten i trafiken ökade och köerna rörde sig allt segare ju närmre stadskärnan vi kom. Jag har aldrig sett så mycket bilar. Alla kör bil. Fattig som rik. En lång stund körde vi parallellt med en familj i en gammal Lada-kombi där alla satt och rökte. Farsan rökte hands-free, morsan satt i baksätet och bolmade och deras son som såg ut att vara tolv satt och njöt i sig en cigg halvt hängandes utanför bilrutan. Jag har nog aldrig sett någon bokstavligt talat punda nikotin innan – men det gjorde han.
Plötsligt var vi framme vid Hotel Metropol som närmast beskrivas som ett palats. Det är utan tvekan det lyxigaste hotellet jag har bott på. Det var som att stiga in en annan värld, en känsla som säkerligen förstärktes av den föregående vansinnesfärden. Medan vi väntade på att få checka in tog vi plats i den lilla men mycket delikata baren och slängde i oss en iskall Beluga vodka. Lugnet var totalt. Vi fick våra rum och bestämde att vi skulle käka middag med Heidi Andersson på hotellet för att snacka ihop oss inför de följande dagarnas mässaktiviteter. Så länge vi befann oss i hotellets lokaler var det som att befinna sig i ett parallellt lyxuniversum. Bara en sådan sak som harpfrukost. Efter middagen gick vi till en ölrestaurang som låg i närheten. Där tog jag och min kollega Claes det mogna, men vad mig anbelangar, aningen överilade beslutade att ge oss ut på en tidig löprunda i Moskva dagen därpå. Eftersom taxin skulle hämta oss klockan sju så bestämde vi att vi skulle ses kvart över fem på morgonen.
 |
| Harpe Diem |
När klockan ringde klockan fem ångrade jag mig bittert och försökte slingra mig. Tjugo minuter senare sprang vi över Röda Torget och förbi Kreml. Plötsligt var det värt det. Vi sprang längs Volga och var ute i en dryg timma. Det var en magisk, nästan overkligt mäktig känsla att vara ute först av alla och springa som en jävla dåre i den krispiga morgonen. Det enda som lade sordin på känslan var den fysiska avgassmaken. Jag skämtar inte när jag säger att jag kunde isolera minst femtio olika smaker av utsläpp. Mot slutet av springturen mådde jag nästan illa av blysmaken i munnen. Jag misstänker att de fyra dagarna jag tillbringade i Moskva motsvarar tio års konstant kedjeciggande. Varje dag är en motorvägsresa mot kol för Moskvaborna.
 |
| Njet pain, njet gain. |
Mässan gick bra. Under två intensiva dagar körde vi fyra last-man-standing-mästerskap i Armbrytning. Heidi imponerade på ryssarna. Både män och kvinnor. Ingen man vågade dock möta henne på allvar inför publik. Alla tackade nej. De visste antagligen att de skulle vara rökta och skammen att förlora mot en kvinna var knappast värt att utsätta sig för frivilligt. Det skulle göra dem till bögar i allas ögon och vi vet ju alla hur ryssarna behandlar sina bögar. Men stämningen var god. I alla fall i ryska mått mätt. Ryssar är så långt ifrån gemytliga man kan komma. De reagerar inte med känslouttryck på något och det verkar gälla för den absolut övervägande majoriteten. I alla möten kände man deras svala skepsis och så länge de bemöter en med total uttryckslöshet är man hemma. Jag skulle inte vilja träffa en arg ryss. Det vilar så mycket undertryckt vrede över hela folksjälen. De har varit så åthutade i hundratals, kanske tusentals år att det knappast är gamla kärnvapenspetsar, kommunistarv eller deras militanta fallenhet som är den stora faran med Ryssland. Väck den ryska björnen hos en rysk gammal gumma och du ligger rätt så jävla pyrt till.
Första kvällen blev vi bjudna på en Sovjet-inspirerad restaurang (Marie Vanna) som kan ha varit ett av de konstigaste och koolaste ställena jag har varit på. Vet inte om jag skulle drista mig att kalla det ett ryskt Hard Rock Café för det var verkligen litet och knappast del av en franchise. Men allt var planerat in i minsta detalj fick jag veta. Allt som såg tacky ut var där av en anledning. När vi knackade på öppnade en man i träningsoverall och välkomnade oss med en handrörelse. Väl inne var det som att befinna sig i ett ryskt hem. En katt och en hund sprang lösa i lokalen och var ett självklart inslag, något som blev extra tydligt när man gick på toaletten och insåg att de hade installerat en kattlucka med gardin och allt så att katten kunde komma in och bajsa närhelst den ville.
 |
| Njet, of course... |
För övrigt var det mycket träningsbyxa över Ryssland. Inte bissniss-folket men gemene ryss. Jag trodde att det var en slags stigmatisk bild som mediavärlden målat upp för att schablonisera öststatsmänniskor, men så verkar inte fallet vara. Det är kanske det softaste draget de har. Klädstilen. Casual comfortable liksom. Om de bara kunde applicera det på sitt kynne så hade de varit lättare att tycka om. Sista kvällen var vi på en turkisk restaurang och jag skojar inte om jag säger att det såg ut som att vi förstörde servitrisens dag bara genom att finnas. Men jag tror inte hon hatade oss eller var mer otrevlig än vanligt. Det skulle bara aldrig falla henne in att ödsla en atom av sin kropp på mer energi i sin service. Service i ryska mått mätt verkar baseras helt på att saker existerar överhuvudtaget. Inte hur det levereras. Bara att det finns. Då är det prima service.
En kul grej var när Claes plockade fram kameran på Röda Torget för att fotografera en farbror i roliga tsar-kläder. När gubben såg objektivet riktas mot sig tog han genast skydd, vände sig blixtsnabbt om och duckade, som om vore det en skarpladdad AK-47:a Claes halade fram. Sedan vände han sig om och skrek med hes och girig röst
"MONEY!!!", samtidigt som han grinade illa och gned en krispig hundrarubelssedel mellan tummen och pekfingret. Klart han skulle ha betalt – han hade ju klätt ut sig som en annan jävla clown. Kapitalismen har sällan känts så närvarande som där på Röda Torget. Ironiskt kan man tycka, men de hade till och med placerat ett lyxvaruhus (Harrods-style) mittemot Leninmausoleet.
 |
| Idiots abroad |
För övrigt så var allt dyrt i Moskva. ALLT ALLT ALLT. Jag kan inte fatta hur man har råd att inte vara miljardär om man ska bo där. Utan tjockt med maffiadeg lär tillvaron i rysslands huvudstad vara lika karg som den sibiriska tundran. Nu fattar jag att det inte är lika dyrt om man kör ut en tio-femton mil i förorten. Men som fyradagarsturist kände vi oss varken sugna eller redo för den sortens äventyr. Det mest prisvärda vi upptäckte att man kunde göra var att shotta iskall vodka. Vilket i och för sig inte är så himla dumt.
Den superelitistiska hierarkin som genomsyrar hela samhället var också lätt att om inte falla in i så i alla fall förstå. Det verkade vara det enda sättet att få saker glida. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Inga glapp. Samma sak när det kommer till människor. Om man var trevlig och glad möttes man ofta med osäkerhet och distanserat skeptiska gester. Om man däremot var lite brysk i sättet fungerade allt. Detta blev extra tydligt när Claes av misstag blivit utcheckad från sitt rum för andra gången samma kväll, och lätt påverkad av rödvin och vodka stapplade ner till receptionen och slängde sin nyckelbricka i disken och skrek nåt i stil med:
Make it work now, I work for fucking #%&!!&#%!#!. Två sekunder och allt var ordnat.
Jag känner att min beskrivning låter en aning gnällig men det är den inte. Jag skulle verkligen inte vilja ha den här resan ogjord. Det är en av de märkligaste och mäktigaste reseupplevelserna jag varit med om. Men det är fan inte lätt att bli du och bror med den stan (eller det folket). En insikt vi gjorde var att det troligen skulle vara en ganska bra livslektion för alla Sverigedemokrater att bli avsläppta någon stans mitt i Moskva och sedan bara låta dem klara sig där en vecka innan de fick ta sig till en flygplats och åka hem igen. Det skulle troligen skapa ganska stor förståelse för hur det känns att komma som flykting till ett främmande samhälle, och att en god integration knappast kommer av sig själv.
