Nu har jag hämtat mig lite efter gårdagens morgonkaos från helvetet. Snösmocka skrev tidningarna. Jotack, det kan man ju säga. Vet egentligen inte varför jag skriver detta men det är väl i nåt slags terapisyfte med hopp om lite sympati. Sympati som jag inte tycker mig ha fått hemifrån.
Det började med att jag, efter att ha legat och vridit mig av snooze-ångest i över 40 minuter, rullade upp rullgardinen till en ny vidrig decemberonsdag. En vit sådan. Under natten eller tidig morgon hade det snöat satan och jag kände genast hur livspusslets kalla hand kramade mitt hjärta som en lågstadievärsting kramar en svinhård isboll. HELVETES JÄVLAR, SOMMARDÄCK PÅ BILEN!! hann jag tänka.
Kvällen före hade jag fått nya friktionsdäck hemlevererade men nu gjorde de tomma gummiringarna inte mycket nytta där de låg i garaget och väntade på fälg. Eftersom jag snoozat bort all strul-marginal fattade jag att jag skulle bli tvungen att chansa. Hur hur dåligt grepp kan ett par sommardäck egentligen ha och hur stor skillnad är det på riktigt? Rätt jävla värdelöst och rätt jävla stor skulle det snart visa sig. Med hög puls kastade jag på mig kläderna. Josefine tryckte ner några rostmackor i halsen på barnen och jag gick ut för att borsta fram bilen.
På uppfarten mötte jag min granne. Han hade varit ute tidigt och skottat. Ytterligare en snöskottning som hamnade på mitt minuskonto. Jag tackade så mycket för att han även skottat min del av vår gemensamma uppfart och kände en släng dåligt samvete. Jag borde givetvis skämts som en hund men jag tror att jag har arbetat upp nån slags immunitet mot den typen av skam efter alla år i Majorna, där inte bara höst och vårstädning hörde till ens plikter, utan till och med trappstädningen föll på de boendes lott. När man duckat tillräckligt mycket händer nåt med ens skam. I alla fall. Plötsligt kom Josefine utspringande och hystade in Tintin och Sammie i bilen och sprang sedan mot bussen. Jag satte mig bakom ratten och kände på mig att allt inte skulle flyta på som vanligt. Så rätt jag skulle få.
Vi bor högst upp på ett berg vilket medför att vi får en groteskt brant backe att tampas med. Vanligtvis är det uppför (till fots) som ställer till det men med sommardäck i blötsnö blir även nerför en mardröm. Jag skämtar inte när jag säger att det var som att sitta i en stor jävla plåtpulka att åka ner för backen. Hjulen låste sig och fungerade som väloljade gummimedar. Halvvägs ner i backen kunde jag se hur Josefines ryggtavla närmade sig allt snabbare. Jag fick panik, vevade ner rutan och skrek "Akta dig, jag gliiiideeeerrrr". Med lite klassisk pumpbromsning lyckades jag häva sladd och komma ner i hastighet. Första hindret var avklarat.
Hjulen spann som en hel kattfarm medan jag långsamt tog mig vidare mot Tintins skola och fick verkligen kvitto på hur fruktansvärt osexig en koreansk kombi med framhjulsdrift är. Ge mig en Jeep Grand Cherokee som har vinsch och gärna drar tre liter milen, ville jag skrika. Men vi lyckades ta oss ner till skolan. Jag lämnade av Tintin och tog rygg på en annan förälder i kombi för att komma därifrån. Det är en liten uppförsbacke innan man kommer ut från skolområdet och därför var jag tvungen att ha tur så att ingen mötande bil eller bil från höger skulle sabba det. Självklart unnades jag inte någon som helst tur i det läget. En taxijävel dök lägligt nog upp och ställde sig precis framför mig så att jag hamnade med en vägbula mellan hjulaxlarna. Not good. Not good at all. Nu satt jag plötsligt fast och kunde inte komma framåt men inte riktigt komma bakåt heller. Jag kände ett brinnande hat mot flanen till taxichaffis som bara satt där och tittade mot mig som en hjort i helljus och lät honom smaka tuta. På nåt jävla vänster lyckades jag sedan backa över farthindret men började glida och fastnade på snedden hallvägs tillbaka ner på skolgården. Nu var det jag som blockerade vägen (i båda riktningarna) och fick smaka tuta. Jag kände hur stresshormonet pulserade i min kropp. Jag tror fan att bilens milräknare adderade 1000 mil där på morgonen av allt spinnande. Men på nåt helt sjukt sätt lyckades jag räta upp bilen så de andra duktiga föräldrarna kunde fräsa förbi med sina rediga dubbdäck. Jag har sällan känt ett sådant självförakt som just då.
Jag gjorde ett nytt försök och lyckades ha turen med mig. Hann köra en kanska bra bit innan en bil plötsligt backar ut från sin parkering och jag blir stående. IGEN. Jag kommer givetvis inte framåt och jag hinner förbanna Sydkorea både en och två gånger för att de så envist straffar världen med sina prisvärda svenne-Hyundai. Ännu en gång fastnade jag och fick hålla på och hålla på i vad som kändes som en evighet för att på nåt sätt lyckas komma åt sidan i en vändplats där jag stannade bilen. Sammie satt i baksätet och frågade ideligen om det var fel på bilen och jag kunde bara bekräfta att den var en riktig bit skit till bil vi hade. Det hade inte varit nån större vinning i att ta på sig skulden och försöka sätta in henne i begreppen sommar/vinterdäck. Jag försökte ringa bärgare men det var tydligen fler idioter som valt att chansa med sommarsulor. Det var inget annat att göra än att lämna bilfan där mitt i vändplatsen. Jag önskade att någon skulle komma och kasta in en molotov i den så att jag skulle slippa se den igen.
Det som hände sedan vill jag beskriva som "den långa marschen". Det hade börjat snöa ymnigt så det var inte mycket att välja på. Jag fick ta Sammie i famnen och börja traska i mina för dagen synnerligen opassande lågskor. Gårdagens marklyftssession hade jag redan känt när jag steg upp och det gjorde sig inte mindre påmint med en treåring i famnen de cirka två kilometrarna till dagis. Satan i helvete. Det flimrade för ögonen, ryggen bultade och armarna domnade. Jag gick in i nåt slags känslomässigt vakuum. På något sätt lyckades jag ta mig i mål och därifrån gå samma väg hem igen för att duscha och byta om. Jag var vid detta laget svettig som en cykliströv.
När jag väl kom till jobbet började känslocentrum i hjärnan tina upp och jag kände hur allting mixades ihop till en härligt emotionell smoothie av vrede och skörhet. Jag fattar att det låter löjligt om man ställer det mot världens alla lidanden. Men håll med om att det låter som en riktigt dålig start?
