Laser

Jag kom att tänka på laser härom dagen, minns att det var så sjukt mycket jidder om det när jag var liten. Alla tjatade om det och ALLTID i mäktiga termer som laservapen. Antar att Star Wars och tv-serien V hade ett litet finger med i spelet. Laser var framtiden och på varenda låg- och mellanstadieskola var det motsvarigheten till de vuxnas kallprat om väder i hissen. Man kunde komma ner till lekplatsen och inte känna en enda kotte, fråga om de föredrog laserpistol eller lasergevär, så var grunden för en potentiell livslång vänskap lagd.

Sedan dog det. Lasersnacket.

Jag misstänker att det är för att laser numera bara omtalas när det använs till skittråkiga saker. Att varenda dvd-spelare har en liten laser är ju inget man får bånge av direkt. Att det kan användas för att avlägsna leverfläckar och rätta till synen på folk är inte helle nåt som får en att ramla ur soffan. Det koolaste laser används till idag är väl att skära i metall typ. Men å andra sidan, hur jävla tufft är det egentligen på en skala?

Fortfarande är hemligheten bakom laser ganska höljd i mörker för mig. Det är rätt fränt att en ljusstråle kan bli så stark men jag har aldrig varit så insatt i det tekniska. Vetenskapen har alltid varit kul i praktiken men aldrig i teorin för mig. Tacka fan för högenregilaser säger jag. Där snackar vi. Det borde läggas mer cash på att utveckla en riktigt tokfet laserkanon nu. Det är precis vad kidsen av idag skulle behöva för att motiveras till att börja utveckla andra kroppsdelar än sina tummar och orka slita ögonloberna från sina tv-spel.

Fan vad mycket gubbjävel det finns i mig känner jag nu.


Etiketter: laser, science fiction

Kattkul

Det här med att ha katt fick en helt ny dimension idag när Juniorette sprang runt och skrek "Jag älskar Ryssland" så högt hon kunde ungefär hundrafemtio gånger i en följd. Ett riktigt litet SÄPO-ämne skulle man kunna säga. Hoppas att vi inte är buggade för då lär det bli hembesök (trots att hotet från öst knappast varit aktuellt sedan 80-talet). Det blir kul när dagis börjar igen efter juluppehållet.

Sedan lurade jag i henne att Ryssland (katten) hade en egen sång. Den ville hon höra med en gång. Hennes ögon växte när jag spelade Red Army Choirs gamla hederliga Sovjet-version av världens mäktigaste nationalsång. Hon var imponerad och frågade om de verkligen sjungde om Ryssland. Ja, svarade jag sanningsenligt. Det lät väldigt pampigt tyckte hon.

Det är kul att ha barn. Det är kul att ha katt. Kombinationen är oslagbar.

Ny familjemedlem

Vi har fått tillökning i familjen under jul. En katt. En röd liten sprallebyxa på nio veckor. Han heter Ryssland och ska bli den tuffaste katten i Majorna. En gangsterkatt.



Säg hej till Ryssland!

God fortsätting!

Nu är jag tillbaks igen. Lite fetare. Har inte varit vid någon dator i jul så jag vill passa på att önska eder alla en god fortsättning istället. Hoppas alla haft en fin och minnesvärd jul. Det har jag,

Gnällgrannen

01.30 inatt ringde det på dörren. En sur tant i 40-årsåldern stod utanför och frågade om det var vi som spelade musik, vilket är en förhållandevis dum fråga att ställa, eftersom man bör vara hyfsat säker på att det är rätt person man klingar på hos vid den tiden på dygnet. Om man inte är psykopat eller bara jävligt dum i huvudet.

Det stämde mycket riktigt att vi spelade musik. Jag och J satt pyjamasklädda och frossade i spotifyarkivet och spelade fina och riktigt fula bitar om vartannat, skrattade och hade det mysigt. Ljudvolymen var såpass låg att vanlig samtalston lätt överröstade högtalarna. Alltså, vi spelade tråkigt lågt. Tanten frågade om det var vi som hade fest förra helgen "också". Fest? Hon fick ett nej till svar men verkade redan ha bestämt sig för att så var fallet. Hon förklarade att hon inte kunde sova för att vi spelade så högt och frågade om vi kunde tänka oss att sänka. Hela tiden log hon fast man kunde se att hon egentligen var svinlack. Grejen är att vi inte hade på högre volym än när vi tittar på tv men stängde av och skämdes i tio sekunder. Sedan kom hatet.

Vi har alltså flyttat in i samma hus som en ljudallergiker. Det känns förjävligt. Jag känner mig förnedrad och förbannad på samma gång (kanske extra förnedrad för att vi blev påkomna med att spela Lasse Holms Canneloni Macaroni). Jag har själv bott precis under en kille som gned sin fiol under nattsena timmar och tidig morgon, så jag vet vad lidande är. Därför har jag också begåvats med en inbyggd hänsyn till mina egna grannar. Jag kan absolut hålla nere volymen, vilket jag också gjorde. Hänsynen får dock äta upp min livskvalité.

Tanten har alltså legat och ruttnat upp av surhet för att hon hört ljud från vår lägenhet. Sorry, men det är sånt som kommer med att bo i lägenhet. Ett tips är öronproppar om hon har svårt för ljud. Jag kan tyvärr inte möta hennes dygnsrytm och tvingas krypa till kojs för att hon ska kunna sova. Tycker hon att det är jobbigt med ljud är det helt ok att hon flyttar. Jag kan till och med hjälpa henne att packa. Det är ett sådant jävla skitsätt att komma och gnälla med en fejkat trevlig ton. Nästan sataniskt för det blir nästan omöjligt att bemöta sådan kritik. Bara ett riktigt gnällproffs fixar ett sådant upplägg. Och fy fan vad jag hatar människor som är proffs på att fulgnälla. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ska man gnälla ska man gnälla med stil.

Nu sitter jag här och känner att hon bänt upp hatluckan inom mig. Det forsar ut. Från och med nu är föreningens stadgar min bibel. Punktmarkering kommer få en helt ny innebörd i hennes liv. Jag kommer inte se mellan fingrarna med någonting som har med henne att göra. Inte en chadde. Minsta överträdelse och en övernitisk pikétpolis kommer vakna till liv inom mig.

Däremot kommer jag se till att utnyttja varenda liten tight ass-regel till min fördel. Jag tänker t.ex. börja anlägga förträffligt massiva ljudmattor varje dag och se till att gymnastisera mina högtalare ordentligt. Fram till kl. 21.59 kommer här spelas musik i kvarteret. Jag tänker mig temaveckor och kan riktigt ser framför mig hur nöjd hon kommer vara under den stundande Rammsteinveckan.

Kändispyssling

Idag var jag på blixtvisit i den kungliga hufvudstaden igen.

På väg till mitt möte passerade jag Sturegallerian och där sprang jag nästan ner en liten liten pyssling, knappt tre äpplen hög. Han hade ett jättestort burrigt hår och såg ofrivilligt medelålders ut. Då såg jag till min förvåning att det var Magnus Uggla.

Jag visste att killen var kort i rocken men att han var dvärg hade jag faktiskt ingen aning om. Han var så gullig att jag fick lust att plocka upp honom och vyssja honom lite... kanske kittla honom på magen och tvinga honom att sjunga "Kung i baren". Det skulle han nog ha gillat.

Nu sitter jag på tåget hem och lider i 2:a klass som vanligt (jag inser att det kan bli nödvändigt att bruka våld mot han som bokar biljetter för att få bukt med det här jävla okynnet). Det slog mig att Magnus Uggla nog skulle få kungligt mycket plats för benen i de här sätena. För att inte tala om de äckligt små vinylsofforna i restaurangvagnen. Han hade varit "kung i bistron" så att säga.

Macho macho man

Jag har tidigare berättat att jag i min ungdom valde Bygg och anläggning när det var dags att börja tänka på framtiden. Jag föll för grupptryckets giftiga tunga och hatade det redan efter ett par veckor. Ändå härdade jag ut och la i en växel till när det inför andra året var dags att välja inriktning. Betongarbetare, det lät smäckert. Jag minns inte riktigt hur jag tänkte men jag antar att min hjärna snabbt drog upp en kalkyl över var sannolikheten var störst att bli förtidspensionerad först.

Hursomhelst. Så här ser min verktygslåda ut idag:



Den är mäktigt manlig och rymmer allt från skruvmejsel och skiftnyckel till mer grova verktyg som klädborste med sån där röd sträv filt. Hade mina gamla klasskamrater sett min nya låda hade de troligen knäckt ryggraden av mig ögonblickligen... med sitt förakt allena. Förra helgen hade vi hantverkarhjälp hemma. Jag antar att de var ungefär lika imponerade, men att de skonade mig för att den enes dotter (min flickvän) har ett rätt så gott öga till mig.

Koder

Kod1:
YZgnVJbxS8QMmWR7

Kod2:
PFcmKCeJFyYdXMcz

Spotify (igen)

Jag fick två inbjudningar från en läsare som heter Jeanette och som tyvärr inte kan använda Spotify själv. Dem tänkte jag dela med mig av här.

Jag gjorde en liknande grej häromdagen men den här gången tänkte jag förvarna lite. Ge alla en rimlig chans. Så kl. 14:00 kommer jag lägga ut två inbjudningskoder.

Be here or be #

En tyrolsk idol

Låt mig introducera er för Franzl Lang. Ett joddlarmongo av rang från de tyskalande bergsdistrikten.

Jag blev själv bekant med Franzl först igår. Nu vat jag inte längre hur många gånger (men det är många) jag har sett hans fanstastiska framträdande i vad jag misstänker är Österrikes motsvarighet till Allsång på Skansen. Det toppar mycket. En sådan jävla Idol.



Och en sådan entré. Killen knäcker Elvis självförtroende på scen och maken till syntetiskt munterhet har sällan skådats vill jag påstå. Det är smått fantastiskt. Orkestern drar igång, kamerorna panorerar och bakom en höstack står Franzl världsvant beredd. Bäst på att joddla (hur bra det nu är att kunna behärska den ack så förhatliga uttrycksformen) i hela världen sägs det. Det är svårt att inte gilla en sån snubbe. Jag älskar hur han ler in i kameran och gestikulerar som en perfekt hybrid mellan ett stycke tv-pastor och en flåshurtig stavgångentusiast. Hans precisionscirkulära kroppshydda är nedpressad i ett par vedervärdiga hängslebyxor så att han antar samma form som ett kanderat äpple. Men Franzl är glad ändå.

Franzl rör sig mycket mondänt genom de övermogna publikmassorna som inte riktigt vet om de ska passa på att titta in i tv-kamerorna eller fortsätta att kasta trängtande blickar mot den tyrolska pigtjusaren. Man kan tydligt se att killen har ett party i brallan och är löjligt van vid att förpläga utvalda groupietanter med privata könsakter backstage efter sina joddleri-gig.

Spontant vill jag höja Franzl till skyarna. Samtidigt bär det lite emot. Han känns lite för snuskig helt enkelt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det kan såklart grunda sig i hans smått abnorma framtoning, men det kan lika gärna vara att hans namn påminner lite om den andra österrikaren, som i våras tog begreppet family-man till en helt ny nivå.

Inbjudan till Spotify

Jag har en liten Spotifyinbjudan som jag tänkte bjucka på till en kvick läsare som ännu inte har något konto. Gå in på www.spotify.com och ladda ner klienten.

Ange kod:
ddCecjYGcFX7qBQ9

Först till kvarn!

Palle Kuling

När Jag var liten brukade farsan alltid handla på lördagar och med sig hem brukade bytet alltid innehålla en lördgasgodispåse. Kalle Anka-påsen var min favorit.

Så plötsligt en dag var Kalle Anka ute ur bilden. Kvar på hyllan stod en nästan identisk påse, innehållet var också mer eller mindre oförändrat, men själva huvudpersonen var utbytt mot en blekfet pelikan helt utan attityd. Det kändes sunkigt. Vem fan är Palle Kuling? Jag tycker han påminner om en andra klassens vanedrinkare där han står i fören på sin båt. Han ser flabbig och onykter ut.

Jag stör mig lite varje gång jag passerar godishyllan i en butik. Jag föraktar Palle Kuling.

Han kan dra åt helvete!

Nya vänner

Man kan aldrig få för många vänner sägs det. Och idag fick jag ett mail av någon som heter Vero Kuro som säger sig ha hittat mig och vill bli min vän. Underbart. Hur kan man neka någon som gör ett sådant charmigt närmande att bli ens vän?

Vero vill att jag ska skriva tillbaka så att jag kan få en bild. Inget konstigt med det. Smicker som awaiting you lovely reply sitter såklart också där det ska.

Hello
My name is vero Kuru,In my search for friends through these sites,
(www.sugen.nu,annonslatsen.com, dagenslankar.se, toppensideor.com,
uppslaget.se) i came a cross your profile and after going through it,
i then made up my mind to contact you as my friend, hope you don't
mind,If you are interesting in knowing more about me,l want you to
write back to me, so that l will give you my picture for you to
know who l am.

Awaiting to see your lovely reply soonest,have a nice day.
Yours.(kuru.vero@yahoo.co.uk)
vero.

Eller så är Vero bara en liten internätt-busare med taskig skrivförmåga som försöker fula till sig mailadresser att skicka spam i gross till. Jag skulle vilja svara Vero att om jag hade vetat adressen hade jag kommit och hälsat på med en bultpistol. Det är svårt att syssla med spam om man sitter fast i väggen.

Tack Björn!

Idag fick jag en liten åthutning av min chef. Han var lite gramse för att jag igår tackade min kollegas kusin för den perversa högläsningen i youtubeformat och för att han även lagt märke till att jag brukar tacka andra när jag fått tips/inspiration till blogginlägg, men inte honom. Han kände sig otackad, vilket jag är benägen att hålla med om. Björn har vid ett flertal tillfällen levererat länkar och hetsat mig till illdåd utan att få så lite som ett tack. T.ex. gjorde han en gediget grundarbete för att göra mig topp tunnor rasande på Björn Ranelids blotta existens (något jag sedan har ångrat många gånger om) men han har även sett till att leverera artiklar om Knullhåkan och klonerna Rongedal som har triggat den där lilla nerven hos mig. Och mycket mycket mer. Så för att få behålla jobbet vill jag härmed tacka Björn.

Tack så in i helvete mycket Björn!

Uppdatering (16:54):
Björn vill å det bestämdaste påpeka att det inte rörde sig om en åthutning utan bara ett ledset konstaterande.

Kaffet i halsen

Imorse fanns det ett mail med en länk (med kommentaren "Makalöst" i positiv bemärkelse) i min inbox, från en kollegas kusin. Det är ett klipp där Sten Ljunggren läser ett stycke ur Nikanor Teratologens uppföljare till "Äldreomsorgen i Kågedalen".

Jag måste säga att ibland blir jag faktiskt en smula förvånad av bredden på utbudet i våra finfina public service-kanaler. Döm själva!



Låter som ett vattentätt julklappstips ... ehh?

Tack Adam!

Ägg-tjejen

Igår var jag med om något mycket obehagligt. När jag hoppade av vagnene vid grönsakstorget stod en "helt vanlig" tjej och väntade på att gå över vid övergångsstället. Jag såg att hon tittade åt mitt håll och såg lite nervös ut. När jag kom fram förstod jag varför. Jag gick in i en klassisk pruttvägg. Det hade varit nog så illa om den hade varit av mer klassisk karaktär, men den här var av utomjordisk äggkaraktär (läs: jag har aldrig upplevt något värre). Jag kände hur den kloggade igen mina luftvägar och klibbade sig fast som majonäs kring all materia inom minst en tiometersradie.

Härdad av mångårigt spårvagnsåkande kan jag fastslå att inte ens Högsboalkisarnas legendariska avförings-cologne har lyckats komma i närheten av den stank som den späda lilla ägg-tjejen lyckades uppbåda. Det är skrämmande och nästan smått imponerande att en till synes helt ordinär människa kan sitta inne på ett potentiellt massförstörelsevapen.

Hon tittade mycket förläget åt mitt håll och jag tyckte nästan lite synd om henne men kunde verkligen inte hålla god min för att inte genera henne ännu mer. Jag såg i hennes blick hur mina ansiktsmuskler röjde att mitt luktsinne snappat upp hennes luftförorening och att mina kräkreflexer stred på kniven för att inte skicka en OK-signal ner till herr magsäck. Båda blev röda i ansiktet men av helt olika anledning.

Det hela utspelades under max fem sekunder. Väldigt väldigt långa sekunder dock, både för henne och mig. Så fort det blev en lucka mellan bilarna som var värd att chansa på rusade vi båda över fast sneddande åt var sitt håll. Free at last!

Detaljfix

Är mitt uppe i en lägenhetsrenovering som aldrig verkar vilja bli klar. Det är så mycket små detaljer att ta ställning till hela tiden. Idag såg vi ut nya strömbrytare. Men jag vet inte. Av någon anledning får jag lite dåliga vibbar. Hmm...


Är de inte ganska gula i plasten?

En riktig man

Den här fina muggen fick jag av mina fantastiska svägerskor efter att jag sommaren 07 börjat oja mig över min begynnande fetma. Det var efter att jag och J hade varit i Berlin och jag råkat väga mig efter en frukost och lyckats pricka in alla tiders toppnotering 83,5 kg (idag drömviktsklass).

I söndags vägde jag mig efter Köpenhamn och plötsligt är muggen inget skämt längre. 88,5 kg. Jag har ju för i helvete gått och blivit obese. Jag minns den ljuva tiden när jag gnällde över ölrygg. Den har spridit sig och bildat en slags tunna av fläsk runt hela min torso. Jag har sagt det förr men den här gången är det allvar. Nu gör jag en bantarbjörn. Typ.

Andraklassångest

Har jag klagat på andra klass i X2000 förut? Jaså det har jag. Och jag kommer göra det igen och igen och ... Jag skulle kunna starta en blogg helt dedikerad till SJ-relaterat hat.

Fy fan säger jag. Har blivit högst ofrivilligt inbokad i andra klass. Det är inhumant. Hela vagnen beter sig som att det är grisfest. Fast utan sprit. Kan inte bli mycket ledsnare. Det är ett sånt jävla liv att inte ens hörlurar hjälper. Det är ungjävlar, tjejkompisar, spring, trängsel och grinig tågpersonal. Jag föraktar mig själv för att jag går med på den här skiten. Det är ett hades i mikroformat.

Jag får spontant lust att kapa tåget och koppla bort andraklassvagnarna. Fy fan vad gött att se de snopna minerna på mina andraklassvänner när de blir sittande någonstans i obygden mellan Skövde och Katrineholm.

Jag tror att jag ska ta med mig den fantasin och smyga över till en förstaklasstoa, låsa in mig och bara tjuvsitta där och njuta av pissdoften och den totala avsaknaden av mänskliga ljud för en stund.

Fan jag gör det. På riktigt.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Åter från dansk mark

Så var man tillbaks i Sverige på jobbet med stressen. Köpenhamn slår det kan jag säga. Faktum är att jag gillar Köpenhamn jävligt mycket. Mer än Göteborg, nästan lika mycket som Majorna. Jag har till och med börjat gilla både danskarna och deras språk. Kan inte låta bli att vränga till varenda ord så att det klingar till av den där sköna svennebanandanska knorren.

Jag tänker inte ondgöra mig mer över deras visakortmotstånd och totalt efterblivna räknesystem. Jag har haft en alldeles för bra helg för det. Så jag gillar helt enkelt läget. De får krångla till det bäst fan de vill, så kanske om tusen år att de har fattat galoppen och kommit ikapp resten av världen.

Däremot tänker jag gå till botten med deras kaffekultur. Där sitter de med en stad som är så fullproppat med mysiga och svincoola caféer att man tror man kommit till "godislandet" och så serverar de kaffe som smakar som om det vore bryggt på sumpen och silat genom Kim Larsens rövlö.

Är det en koffeninavgiftning man är ute efter är det ett helrätt resemål. En koffeinkick är lika svårtillgänglig i Danmark som glädjen på en arbetsförmedling. Det kvittar vart man går. Beställer man en latte ställer de fram ett glas varm och sötsmutsig mjölk, en dubbel espresso är som utspätt bryggkaffe o.s.v. Deras kaffe(styrka) får amerikanskt kaffe att framstå idiotstarkt. Hur fan går det ihop? Jag vägrar tro att danskarnas beryktade och storskaliga øl- og pølseintag kan ligga bakom någon form av medfött fel på deras smaklökar (eller smaegeløgar). Möjligtvis har det bidragit till delikata magsäckar och att vi har en förklaring där. Men varför håller de sig inte till bara öl isåfall?

Öl är också fika.

En märklig man

Sitter på tåget till danskarnas högborg, Köpenhamn. Jag och J ska på mysweekend.

Det sitter en mycket märklig man snett mitt emot. Han har en väldig hydda. Jag misstänker att det är Javier Bardems pappa. De har exakt samma blick och leende. Till och med frisyren liknar den Javier hade i No country för old men. Jag kan inte låta bli att glo så han har kommit på mig flera gånger. Ett tag trodde jag att jag var rökt. Att han skulle döda och äta upp mig. Men han plockade just upp en hel klase bananer och satte i sig dem som att det var salta pinnar. Jag har aldrig sett nåt liknande. En klase på mindre än två minuter. Han verkar livsfarlig.

Nu tuggar han tuggummi. Intensivt. Passion verkar vara hans grej vad han än tar sig till. Jag hade velat ta en bild men vågar inte. Om han flippar blir han nog farlig på riktigt. Som en rysk stridsvagn utan back.

Jag ryser.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

The fine art of overacting

Highlights

0.53 min: Kolla Kimpas outfit, så jävla gah!

1.12 min: Här drar det igång. Håll i hatten. Påminner nästan läskigt mycket om reaktionerna hos det lilla Idol-svinet Johan Palms fans när han äntligen åkte ut.


Överlag måste jag berömma produktionen. Den känns verkligen råtajt. Musiken är perfekt avvägd och speakern låter löjligt trovärdig. Precis så trovärdig man troligen låter när man vet att ens familj kommer få varsin automatkarbin intryckt i munnen om man inte gör tillräckligt bra ifrån sig på jobbet.

Knullhåkan

Det här är Håkan. Han är jättepopulär för han får massor av telefonnummer av damer. Han misstänker att många kvinnor blir imponerade av hans jobb som bartender på en finlandsfärja. Det är ett häftigt jobb. När Håkan inte jobbar hänger han i sin etta på Söder, eller tar sig en rejäl fylla för att "rensa skallen". Håkan är 40 år och ligger bara en gång med varje tjej. Men på sistone har han börjat tröttna på engångsligg. Håkan vill ha en tjej att spela strandtennis med, vilket är lite knöligt att få till när man bara ligger en gång. Samtidigt är det jobbigt att dejta tycker Håkan. Då måste man vara rolig och betala tjejens middagar. Håkan har spenderat en smärre förmögenhet på middagar genom åren.

Det är fint att Håkan får beklaga sig över sitt sexliv i varenda jävla tidning. Färjan-Håkan är verkligen en nationell angelägenhet. Åhh... jag blir så jävla förbannad att jag får eksem på näthinnan så fort jag ser hans hårt sprutsolade sponknylle.

Alltså. Jag tycker på riktigt att det är helt sinnesrubbat att Håkan har gått och blivit "poppis". Att han är kul att titta på kan jag förstå för helt ärligt är han en vandrande sideshow av rang. Här har den kvinnliga botoxeliten verkligen fått sig en värdig motståndare. Tusen spänn på att det hade blivit en love match om Håkan hade ställt upp i "Den rätte för Rosing". Men jag antar att till och med Kanal 5 har någon form av etiska regler. Det vore ett värre brott mot mänskligheten att korsa deras gener än att provspränga kärnvapen i Lerum. I alla fall ur ett långsiktigt perspektiv.

I intervjuer säger Håkan att han brukar ta sig en fylla för att rensa skallen. Den elaka sidan av mig undrar från vad? För helt ärligt verkar Håkan inte vara en kille som drar runt med sådär jättemycket i pallet. Sedan tänker jag spontant att det mest rimliga vore om anledningen till att Håkan blivit engångsliggare beror på att ingen vill träffa honom en andra gång. Fast det faller ju på sin egen orimlighet, eftersom det uppenbarligen existerar kvinnor som faktiskt vill ligga med honom en gång.

Egentligen är det bara i rollen som skattebetalare jag bryr mig. Jag hoppas så jag gråter att han åtminstone spenderar minst lika mycket flis på kondomer som på det däringa dejting-gisslet (middagarna). Det sista ett samhälle i lågkonjunktur behöver är en massa Lill-Håkan som springer runt och betäcker i parti och minut. Då skulle allt rasa ihop. Sverige skulle bli ett u-land, bortom all räddning, inom max två generationer.

Läs mer vettja! >>

Hej vardag!

Nu ska jag strax gå hem för dagen. Eller gå hem och gå hem. Vi ska till Ikea, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, och köpa hyllor för att rymma ett mindre bibliotekssortiment. Vi håller på med totalrenovering hemma. Ett projekt som kan suga livslusten ur de hårdaste av själar. Det innebär att det kommer bli för sent att laga middag hemma och att vi därför kommer bli tvungna att dra till med en måltid i socialrealismens allra kargaste landskap. Ikeas egen resto. Jippi!

Frågan är om jag inte ska passa på att ta ett glas rött också för att riktigt pynta tragiken med bajs. För ja, det är sant, Ikea har utskänkningstillstånd. Och för att skruva upp nivån ännu ett snäpp, föreställ er att man vanligtvis inte tar bussen dit utan åker bil. Det betyder (beroende på vilken inställning man har till rattfylla såklart) att den som kör rimligtvis inte kan festa till det med något vin (såvida man inte åker dit när de öppnar och inleder med en stadig vinfrukost och sedan kör en heldag bland hyllorna). Kan det bli mer tragiskt?

Det skulle väl vara om en hel familj sitter och fjälar i sig köttbullar och häller i sig vino. Inklusive barnen.

Plankstek

Plankstek måste fanimej vara den mest underskattade maträtten. Vad hände egentligen? På 70-talet var den lika het som gillestugorna i Sverige. Fortfarande på 90-talet minns jag att det var en fullt respektabel anrättning. 100% radhuslyx. Numera verkar ingen vilja veta av den gamla klassikern. Att bli påkommen med en välnött ekplanka verkar mer skambelagt än att bli avslöjad med ett ton porr-cookies på sin jobbdator.

Igår var jag på Bryggan i Majorna och krubbade plankstek. Det var deliciöst. Kött, mos och bearnaise. Hur fel kan det bli (bortsett ur bukfetmarelaterat ångestperspektiv) egentligen? Inte alls.

Jag vet att det troligen finns helt absurda mängder av undangömda plankor runt om i stugorna, som klarat sig undan den förföljelse och hetsjakt som försiggick någon gång före millennieskiftet. Jag tycker att det är hög tid att någon sätter ner foten och tar parti för den bortglömda och baktalade godbiten. Jag kommer att positionera mig som plankstekens egen Raoul Wallenberg om så behövs.

Så se till att gräva längst in i skåpen nu och ryck fram era plankor nu för helvete. Det är dags att fatta storheten i en klassisk kött- och mosmättma.

Update:
Min gode kollega RW kom just med lite hård fakta om hur det kommer sig att plankan försvann. Det beror på att det inte går att diska plankorna i maskin för att de spricker då. I sprickorna flyttar miljoner små köttbakterier in och sedan kastas de mellan klimatzoner (värms upp, kyls ner, värms upp ...) och det gillar de inte utan blir väldigt aggressiva. Ingen raketforskning direkt påpekade jag.

Sedan viftade bort hans argument om att man lika gärna kan äta steken direkt ur kockens röv med att en session plankstek kan liknas vid ett råtajt influensavaccin. Vive la Plank!

Note to self

En fis i en höstblöt och vintermörk bil förvandlar vardagsromantik till Norénsemantik på mindre än två sekunder.

Till och med Plura håller flabben.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Vardagsromantik

Sitter i bilen. J kör och juniorette sitter tyst (för en gång skull) där bak. Vi är förresten tysta allihop. Vi lyssnar på Eldkvarns nya, Hunger Hotell, det enda som konkurrerar med Pluras röst är vinterdäcken som ettrigt nöter motorvägen söder ut. Det spöregnar och fast klockan inte ens slagit fyra är det redan helt mörkt. Sommaren har aldrig känts mer avlägsen, men det gör ingenting.

Det är vardagsromantik.


---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Tjejkalas

Imorse vid frukost kom jag och J osökt in på hur snacket började gå när man glömt knäppa gylfen som liten. Då blev det retfest. Alla började jiddra om att man hade varit på "tjejkalas" (alt. killkalas om det var tjej). Tjejkalas. Fy fan, det var inget man ville bli misstänkt att ha deltagit i, även om associationsförmågan som lågstadiekille oftast är förhållandevis oskuldsfull.

Men jag minns att även vuxna kunde använda det för att med vilje försätta en i en prekär situation. Jag minns särskilt en gång när en vikarie som hette Reine ville skoja till det och utbrast "Men Mikael, har du varit på tjejkalas eller?" inför hela klassen. Jag försökte desperat försvara mig och förklara att jag faktiskt bara varit på toa (nähä!?) men hela klassen hade redan börjat gapflabba och vrålade i kör att jag minsann varit på tjejkalas. Då satte hjärnan, min oskuldsfulla ålder till trots, ihop ett bildspel där Reine gick en ond bråd död till mötes. Jag tror inte att jag någonsin förlät honom.

Det är lite konstigt kan man tycka, att en vuxen kom med antydningar om att en nioåring skulle ha varit på kalas och kopulerat som att det inte fanns någon morgondag, bara för att denne glömt knäppa gylfen.

Spaning! (?)

Imorse mailade min gode kollega RW ut ett mail till alla på kontoret:

"Min senaste spaning! Spårvagnarnas reklamplatser har verkligen förvandlats till någon form av scrap heap."

Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska skratta eller be ledningen att ge honom sparken. Vad är det för typ av spaning när man jobbar på en reklambyrå? Det finns dock en mycket förlåtande förklaring. Killen har just börjat begagna sig av kollektivtrafiken och ta del av alla dess våndor. Något han varit förskonad från de senaste tio åren.

Ett tyskt prispaket

Så kom då den efterlängtade presenten till slut. Den som utlovades till vinnaren (moi) i Tyskungens bubblartävling.

Det var med lite nervositet jag lämnade över pappersavin till postombudet på hemköp i Majorna måste jag erkänna. Tillbaka fick jag en fullspäckad XL-påse ur Postens förfrankerade sortiment. Jag skyndade hem. Förväntningarna var redan höga men höjdes ännu lite mer för var steg som tog mig närmade hemmets hank och stör.

Jag hann fundera kring om det skulle finnas obsceniteter i jiffypåsen. Jag rös av tanken att den kanske rymde en gagball de luxe eller kanske Stefan Holms guldtröja. Vilket som hade varit en jävligt otäck present. Men jag kunde pusta ut. I paketet fanns vad vissa skulle kalla för en förrådsrensning men som jag väler att kalla ... nåt annat.

Följande grejer ligger nu på mitt köksbord:

*Game&Watch-spelet Squish (mint condition och om det funkar blir jag faktiskt riktigt glad).
*Jävlaranamma-cd:n Falmskarm (med oskönt goagöbbiga låtnamn som "Lö" och "Boots mot pung")
*En stilig slips anno 73 (Tillverkad på slipsfabriken "Atlas design" ett stenkast från mig, äntligen har den hittat hem igen).
* Wulffmorgenthaler seriestrip (en delfin säger till en liten flicka: "Är det din mamma!? Henne skulle jag jättegärna knulla med! Kan inte du ordna det åt mig? Din pappa behöver inte veta nåt. Jag ska bara fixa henne lite snabbt i alla hål".)
* Teletubbies-dvd.
* Presskopior med avsnitt 4-7 av programserien Hjärnstorm.
* Ett begagnat presspass till Rockbjörnen.
* Diktsamlingen "Kärlek och uppror" (med unikt och snuskigt efterord av Klaus själv).
* Startdiskett till windows 98.
* En blå pokermarker.
* Ett styck kattreflex från vägverket (sitter redan i Juiorettes parkasficka).
* Två välspelade vinylsinglar (Sha Boom och Midi Maxi och Efti)
* Gröngölingsboken (med knattarna, självklart äger jag redan ett ex, så den är det fritt att lägga bud på)
* En halv tub räkost (med tuschbudskapet: "Ollad")

Till sist innehöll paketet en Samsung u700 mobiltelefon. Den ser väldigt fin ut, startar som den ska, men displayen är trasig efter att den i sann tysk vrede blivit kastad i väggen. Det intressanta var löftet om en telefonlista med c:a 200 kändisnummer (varav 50 som jag skändat på ett eller annat sätt i min blogg, tex bröderna Rongedal och Alex Schulman). Dem skulle jag kunna ha riktigt jävla kul med. Jag ser framför mig ett sidoprojekt. Busfrossa.

Så om någon fiffig pojke eller flicka vet hur man drar ut data ur en halvtrasig mobil så utlovar jag en finfin kompensation.

P.S.
Tack Klaus! Det var en jättefin present. Verkligen en värdig vinnarpresent. Möjligtvis är jag lite besviken på att du snålade ur med räkosten (vaffan, en halv tub liksom) men annars har den potential. Du är en störd störd man. Jag gillar dig.
D.S.

P.S.
Hoppas du blir riktigt jävla känd någon gång, då vet jag en som kommer göra sig en sjuk hacka på eBay.
D.S.

Baader-Meinhof-ligan och jag

Jag har lyckats skaffa mig ett jävligt konstigt förhållande till Baader-Meihnhof-ligan.

Jag har ända tills ganska nyligen (när jag såg filmen) haft väldigt dålig koll på dem och alla galna händelser omkring Röda armé-fraktionen (RAF). Det enda jag kunnat sammankoppla dem med är egentligen Bo Holmströms legendariska rapportering i samband med ockupationen av den vässttyska ambassaden, i Stockholm 1975. Det och att jag i en diskussion med min flickvän seriöst dryftade ett tankespår kring ifall Baden Baden-stolens ursprung möjligtvis kunde ha någon form av koppling till Baden-Meinhof-ligan (japp, ibland känner jag mig själv våldsamt utvecklingsstörd).

Idag var jag och min arbetsgrupp på ett möte. På det mötet fanns också en mycket märklig man. En udda fågel i reklamsammanhang, eller i alla sammanhang för den delen. Han var allmänt trumpen och negativ under hela mötet, som handlade om att bidra med kreativa inspel. Jag kände att jag hatade honom och jag tror faktiskt att alla i rummet hatade honom. Även hans fru (hon var inte med på mötet men jag är ganska övertygad om att han inte är het skit på hemmaplan heller).

Efter mötet diskuterade vi den märkliga mannen. Plötsligt drar min kollega A i med ett alldeles mästerligt lur, lika kraftfullt och oväntat som idiotiskt, och jag går på en terrorrelaterad nit. Igen.

A: "Men ni vet att han var anhängare till Baader-Meinhof-ligan va?"
M: "Hahaha... ja just det" (fnysning)
A: "Det är sant" (med orubblig seriositet i ansiktsuttryck och röstläge)
M: "Vaaa!? Är det SANT?"
A: "Nä det är klart det inte är. Idiot."

Min medfödda skepsis har utvecklat en slags kondom mot lur i ett första läge. En kondom som spricker så fort någon står på sig i presenterad "fakta" med någon form av WOW-faktor. Där stod jag med öppen mun. Lurad och än en gång förnedrad i den där jävla Baader-Meinhof-ligans fotspår. Det förföljer mig.

Boy George då och nu

Här har vi en kille som uppenbarligen valt fel "slankekur". Det ser fan ut som att den stackarn har blivit pålurad bulkpulver. Tro fan att han känner sig frustrerad med ett sånt före och efter-resultat.

Internetfenomen

I helgen tittade jag och J på det där idolprogrammet för dansband. En del ser riktigt jävla störda ut, vilket påminde mig om allt sjukt som finns i världen, som i sin tur ledde oss in på ämnet "internetfenomen". Jag brukar själv alltid vara hopplöst sist på bollen när det gäller nätfreaks men förr eller senare så råkar de komma i ens väg. Vare sig man vill eller inte. En regel som tydligen inte gäller riktigt alla.

Det visade sig att J aldrig hade varken sett eller hört talas om den sjuka tysken String Emil (jag vägrar länka). Mocklis henne får man väl säga. Samtidigt var det mäkta förvånande. Det brukar alltid vara hon som berättar för mig. Sett allt. Hört allt. Långt före mig. Men inte den här gången. Jag sa till henne att googla och pang så var vi inne på otäckingens egen hemsida. Brrr... fy fan, vi rös i kör.

Första gången jag såg honom satt han på en åkgräsklippare i stringkallingar och jag fattade direkt att den här killen knappas har alla åror i båten. Jag försökte förtränga honom och lyckades ganska bra. Några år senare hamnade jag av misstag på hans sajt igen och nu hade han utvecklat sin nisch och börjat slå mynt av sin paradperversion (att fota sig själv i de mest obskyra stringkallingar som skapats) genom att sälja fan t-shirts, muggar och annan merchandise. Och folk köper. Det är på riktigt stört. Jag antar att det inte blir riktigt lika ball att springa runt med en String Emil-tisha när det väl kommer fram vad han stashar i sin källare. Nu hade han dessutom rakat av sig sin "Manta fahrer" (tysk benämning på hockeyfrillan som är sprunget ur den frisyr som var mest poppis bland ägare till svenneferrarin Opel Manta när det begav sig) och börjat posa framför sitt vapenskåp. OMFG, killen har ett vapenskåp!? Någon mer som får Travis Bickle-vibbar?

Jag tror att String Emil är en farlig jävel. Utöver ovan nämnda detaljer så har han något riktigt galet i blicken. Något som instinktivt gör att jag i ett parti pest eller kolera lätt skulle föredra att sova över hos Fritzl före en SWAT-teamsbevakad fika med Emil. På en av bilderna halvligger den jäveln och äter äppelmos direkt från sin thong. Det toppar det mesta skulle jag vilja påstå.

J blev så blixtförbannad att hon nästan vrålade att hon spontant fick lust att avliva honom. Ganska stora ord för en tjej som duktigt betalar in medlemsavgift till Amnesty.

Blogg SM

Jag fick ett mail om att jag är nominerad i Blogg SM på Rix FM. Kul antar jag. Har ingen aning om vad det faktiskt innebär men man kan rösta på de nominerade där. Dock tänker jag inte frångå mitt löfte om att sluta hora efter röster på ett tag. Så det här inlägget skriver jag bara i informationssyfte.

Vi får se hur det går.

Fortsatt slimline

Om man bortser från vinet och en hemmagjorda lyx-pizzan J överraskade mig med igår så går min slimline helt enligt plan. Idag var det tung-gung på schemat. Inga konstiga upplevelser i duschrummet förutom en überkäck kille som gick in med träningskläder i bastun och informerade om att han skulle köra en s.k. "norsk uppvärmning".

Sedan var det sushi på schemat. Efter träningen var jag helt urlakad i armarna. Det kändes som om jag hade flyttat piano (hur fan böjer man piano egentligen? Pianon? Pianos?) hela dagen. När sushimannen pekade på självserveringen av misosoppa kunde jag inte med att tacka nej. Trots att jag knappt kunde lyfta på armarna. Jag är en sådan jävla nötpåse ibland.

Där stod jag halvt lam i armarna och försöker mig på konststycket att i axelhöjd hälla skållhet soppa i en liten liten pappmugg. Darrhänt började jag såklart fippla men försökte i klassisk idiotanda rädda situationen genom att hälla fortare. Resultatet var givetvis ett faktum. Jag skrek till svinhögt när jag brände mig på fingrarna så att en tjej som satt med ryggen till satte i halsen (hon hostade iallafall till) men slutade inte där. Jag fortsatte fylla på, men inte i pappmuggen, utan i min handske som jag höll i samma hand.

Sushimannen tittade misstroget på mig och önskade trevlig helg. Han var inte imponerad. Inte jag heller.

Christer Petterson ringde från andra sidan...

...och ville sälja sin gamla skinnpaj!


Jag brukar alltid hitta något kul när jag lökar runt Tradera. Särskilt jackor. De kan säga så mycket om en person. Igår hittade jag en norsk "Leather Man" (signerad och allt tydligen). Jag satte kaffet i halsen. Jag får så fruktansvärt många dåliga vibbar av den här bilden. I det här fallet säger jackan nog mer om den som köper den, även om jag tycker att det verkar helt vansinnigt att ens försöka göra sig av med en sådan pjäs på laglig väg.

Vad har man egentligen för preferenser om man tycker att en Leather Man är ett attraktivt ytterplagg. Att vi har med någon form av avvikare att göra står helt klart.

Slimline med en rivstart

Idag tog jag upp lunchträningen (igen) efter världshistoriens mest efterhängsna förkylning. Jag är så jävla trött på att se alla krigförbrytelser kring ekvatorområdet på min gubbkropp. Inatt drömde jag dessutom att jag hade börjat utveckla manboobs, så nu gäller det att slå till med hårt mot hårt (eller hårt mot löst för att vara bokstavlig). Därför har jag tagit fram ett sanktionspaket som innefattar allt från träning till nyttolunch och indragna kvällsfikor med totalt snacksförbud. En klassisk slimline helt enkelt.

Det låter som ett ganska trögstartat projekt men tack vare en vedervärdig iakttagelse i duschrummet direkt efter träningen känner jag att det hela fick sig en välbehövlig kickstart.

När jag som bäst stod och duschade kom en snubbe in i samma ärende. Han ställde sig längst bort i längan mittemot. När jag vände mig om såg jag han "höll på" med något i sina nedre regioner. Jag frös till. Står den jävlen och ruskar tupp i duschen, tänkte jag. Detta händer inte.

Och det gjorde det inte heller.

Han sysslade med något så oskyldigt som att tvätta sina genitalier. Dock var det illa nog för att toksabba min lunchaptit. Minst veckan ut, kanske för resten av livet. I sin hand höll han sin väldiga pung och balanserade kulorna som när man klämmer och känner på ett mozarellapaket i mataffären. Samtidigt stod han lätt krum i ryggen och riktigt gnuggade den. Vi snackar inte tvätta nu alltså, utan en tvagning, av episka mått. Det såg mer ut som att han stod och skrubbade färskpotatis i duschen än ägnade sig åt vanlig könstvätt.

Hela incidenten väckte två frågor hos mig. Ett; hur i helvete man kan lyckas smutsa ner sin pung så till den milda grad att man tvingas köra motsvarigheten till besninstationernas lyx-tvätt-program för bilen. Det var bara vax och polering som saknades. Två; varför man isåfall väljer att göra det inför publik. Det är för mig ett mysterium.


Etiketter: pung, pungsmuts, pungtvätt, pungdusch, gnugga pung

06.42 Ggb–Sthlm

Imorse hamnade jag snett mittemot två män, troligen kollegor, som satt och förde en av de absolut dummaste och mest påfrestande konversationer jag någonsin hört. Och de pratade högt så det var omöjligt att inte höra dem (ja jag glömde min iPod hemma som den idiot jag är). De var som jävla Bill och Bull. Det gick knappt att urskilja när de löste av varandra.

…Ja, jag brukar ju ta sextåget annars, så detta känns ju som en mer normal tid. Ja visst, fyrtio viktiga minuter vettö. Höhöhö. Ja man är ju inte människa vid den tiden. Nä på sextåget sitter man som i koma. Ja då är man trött. Nädå, så jag föredrar tåg. Ja tåg är trevligare. Ja och man förlorar ju inte så mycket tid heller. Nä det gör man inte. Ska man flyga så måste man ju vara där minst tjugo minuter innan. Ja man kan ju chansa men helst tjugo minuter. Jag bor ju i Härryda så… Ja och för dig som bor i Kungälv blir det ju två trafikrusningar. Ja och tar man sextåget så kan man ju vara i Stockholm vid niosnåret. Ja någonstans centralt. Ja. Så nä flyg… ja det skulle vara om man flyger från Säve då. Ja från Säve är en annan femma. Men då har man ändå taxi in till stan. Ja och till flygplatsen. Nä så jag föredrar tåg. Ja tåg är mycket bättre. Fast de är ju väldigt mycket förseningar. Ja det är ju alltid förseningar med SJ. Särskilt hem. Precis, dit brukar gå bra. Ja det brukar det. Fast ibland är det ju sent upp ocskå. Ja det är sant. Men det är oftare sent på eftermiddagen. Ja absolut. Där är flyget bättre. Ja, mycket bättre…

Unt so weiter. Efter en kvart kände jag mig hjälplös. Efter en halvtimme kände jag ett ansträngande tryck ifrån venerna i min panna. Efter en timme kom jag på mig själv med att sitta och psykoblänga på dem. Ungefär som när Jack Nickholson står och glor ut genom fönstret i The Shining. I Katrineholm steg de av och gav mig äntligen lite sinnesfrid. Det var bra för oss alla. Jag tror jag hade vridit nacken av minst en av de båda innan Stockholm annars.

Artister för IPRED

Nu sluter svenska artister upp i ett upprop mot den illegala nedladdning och annat nätofog. De tycker att det är fel att människor ser deras verk som plockmat i en gigantisk gratisbuffé. De vill ha betalt för sina verk. Gott så. Jag kan förstå dem.

Samtidigt så har det historiskt fungerat sådär att försöka kväsa teknikens framfart. Jag kan tycka att det kanske är läge för musik- och filmbranschen att hitta något sätt att göra det mer attraktivt att köpa än sälja. Det kan låta krasst men så har det ju alltid funkat i alla branscher. Det är bara artister som är sådana jävla primadonnor att de börjar lipa när de måste börja planera för sin pension som alla andra. Men men, jag skiter i vilket.

Det jag stör mig på är Rongedal. Henrik jävla Rongedal och hans beklämda uppsyn. Han går ut och passar på att göra sig själv till ett slags språkrör för artister mot nedladdning. Det är rent kriminell verksamhet, säger han. Det är möjligt, men ärligt talat. Hur skadlig inverkan kan egentligen den illegala nedladdningen ha på de båda klon-brödernas pisskarriär? Vad har de åstadkommit (utöver trum- och näthinneskador i gross)? EN låt?

Dessutom finns det väl inte en jävel som är så störd att de faktiskt har laddat ner den. I så fall håller jag med. De borde omedelbart jagas ur sina hålor och spikas upp på torget för allmän bespottning. Rongedal. Två köttiga ollon med reklamarbrillor och missbildad skäggväxt. Fy fan. De väcker det fula i mig.

Det är väl ganska uppenbart att Rongedal ser IPRED-debatten som gratis PR. Det borde fanimej också vara illegalt.


Etiketter: IPRED-lagen, Rongedal, Grinpellar

Att välja en låt

Jag har blivit inbjuden att göra ett gästspel hos En låt om dagen imorgon lördag. En väldigt rolig och ärofylld förfrågan.

Uppdraget var att välja ut en låt och presentera den. Men hur fan gör man det? Hur väljer man ut EN låt av alla låtar man har älskat eller hatat under hela sitt 32-åriga liv? Efter mer eller misslyckade försök att hitta en låt valde jag att gå i barndom och börja om från början (en kortversion dock). Jag resonerade så att mitt val borde representera ett ögonblick där mitt liv tog någon form av vändning … eller för att låta mindre bajsnödig; jag ville välja en låt som förändrat min värld på något sätt.

Följ med mig på en musikalisk resa från "Köppebävisan" via "Fuck like a beast" och "Thunder Road" till mitt slutliga låtval. Fast först imorgon som sagt. Här >>

Nu ölkväll!

Carpe diem

Status kolon huvudvärk. Idag har jag haft en sådan jävla huvudvärk att det känns som skallen ska spricka isär. På riktigt. Spricka som en bakpotatis. Hela dagen. Jag sitter och försöker koppla av med lite planlös slösurfning. Funkar sådär. Det skavde inte direkt mindre när jag nyss landade på en blogg som hette Thezzan's blogg med underrubriken "Carpe Diem".

Det är något visst med människor som använder carpe diem som sitt livs motto. Jag vet inte varför men jag tycker att det känns … tacky.

Jag får bilden av en hårt sminkad och platinablonderad brud med Restylane-läppar, som suger i sig två pack Marlboro light om dagen. Minst. Hon brukar pölsa omkring på Backaplan i sina gråmelerade mysbrallor med hängröv medan hon diggar till Katie Perry och Rihanna i sin musikmobil. Hon hoppade av gymnasiet och började dela ut .SE. Nu är hon arbetslös men det är lugnt, hon hann i alla fall spara ihop penagr till en exakt likadan svanktatuering som sin mamma – Carpe diem – i kinesiska tecken.

Fan, jag tror att jag ska ta en treo till och slökolla lite på tv istället. Det gäller att fånga dagen.

Juniorettes nya insikt

På väg till dagis imorse delade jag och Juniorette spårvagn med ett fullödigt missbrukarpar i morse bestående av en vattenkammad Christer Pettersson-lookie och ett kvinnligt dito i stentvättad jeansjacka av baggy modell med resår i muddar och midja. Båda dundrade in i vagnen och navigerade sig fram till dubbelsätet tvärs över gången, på samma sätt jag misstänker att det ser ut när någon blir inkastade i en snutpikét.

Paret stank gammal fylla och anisktsuttrycken vittnade om att det inte bara var sprit som varit med och plöjt i tandraderna. De skränade och skrek med rådistade röster. Det lät som att de försökte sig på en seriös a capellaversion av AC/DC:s Thunderstruck men egentligen var det bara en dispyt där han anklagade henne för att inte kunna passa tider och vara dålig på att ta ansvar. Cynikern i mig undrade vad de egentligen hade avtalat för viktigt tid före kl 08.00 och om det inte var lite stora krav att som räv ställa på sin rävhona. Samtidigt var det lite fint.

Juniorette tittade glosögt på paret och jag kände hur paniken rusade upp inom mig. Dels för att det vanligtvis räcker med att svepa med blicken förbi en alkis för att etablera ofrivillig kontakt, dels för att jag vet vad som komma skall när Juniorette väl börjat fundera kring något. Utredning!

Jag har hittills haft den stora förmånen att slippa nästan alla jobbiga situationer av den typen. Istället har min kära flickvän mången gång fått utstå den skam och förnedring det innebär när Juniorette väl vill ha en förklaring till diverse attribut hos människor omkring henne. Det kan röra allt från hudfärg och utseende till olika handikapp eller ett beteende som bryter mot gängse samhällsnormer. Frånvaron av förståelsen för ordet diskret brukar bli plågsamt närvarande just då.

Hur som helst så försökte jag med alla medel att få Juniorette att titta ut genom fönstret istället. Inget hjälpte. Hon var begeistrad. Och tro fan det jag hade med velat frossa i deras show om jag visste att det inte var förenat med dödligt stor risk att fånga deras intressse. De gestikulerade yvigt och betonade varje ord med en intensitet som hos ett överagerande amatörskeådespelarpar som kör sitt rep med livet som insats. Än så länge hade de inte sett att en liten unge satt och hade glofest en meter ifrån dem, men jag visste att det handlade om sekunder.

"Pappa!"
"Ja, vad ska ni göra på dagis idag då"
"Pappa ... varför pratar dom så högt?"
"Titta på hunden där ute"
"Varför har hon så konstig mun?"

Juniorette sträckte ut armen och började peka. Min hjärna pulserade och jag kände hur en hjärnblödning annalkades. Jag fick tunghäfta. Alkisparet tystnade och riktade sin uppmärksamhet mot oss istället. Vi skulle av på nästa hållplats men jag kände mig mer än redo att rycka i nödbromsen och vräka mig ut och lämna ungjäveln. De tittade. Jag tittade. Alla tittade. Jag kom inte på något att säga och samtidigt vet jag att Juniorette snart kommer utlösa den där hjärnblödningen med ännu en fråga.

"Alla är olika va?"

Phew!! Helt otippat och med hård innötning från alla vuxna i hennes omgivning har hon alltså fattat. Alla människor ser olika ut. Inget mer med det. Situationen var fortfarande konstig men hon räddade den själv. Allt jag behövde var att bekräfta.

"Ja"

Kvarteret Negern

Igår mailade en spjuver till exkollega en länk innehållande ett idéförslag för nybyggnad och utveckling av ett kvarter i Karlstad. Kvarteret "Negern" närmare bestämt.

Först trodde jag att han försökte sig på ett klassikt lur, men efter att först ha verifierat det med en säker källa och kompletterande googling, kan jag bara konstatera att det faktiskt finns ett bostadsområde som på riktigt heter Negern (ironiskt nog ligger det längs Herrgårdsgatan). Fastigheterna har namn som Negern 1, Negern 2 och Negern 3 unt so weiter. Kolonialromantik de luxe. Fräscht!

Läste en intervju med någon stadsarkitekt i Karlstad som fick frågan om det fanns planer på att byta namn. Det fanns det inte. Argumentet att vissa kan uppfatta namnet en smula kränkande bet inte heller. Stadsakritekten kunde verkligen inte förstå vad som skulle vara så kränkande. Det är nämligen ett historiskt namn, förklarade han. Ehh... ja och historiska namn är ju alltid jättefint.

Kanske borde den där stadsarkitekten och hans ryggkliare på stadsbyggnadskontoret ta och gå om sina samhällslektioner. Eller så kan de ju fortsätta enligt sin gamla goda historiska anda och Namnge alla kommande bostadskvarter med namn som Kvarteret Plantageägaren, Bordellmamman, Kvarteret Juden, Kvarteret Rasbiologen, Kvarteret Hottentotten. Idiotjävlar!!

Näe, solen lyser tydligen inte alltid i Karlstad.

Fars dag

Igår firade jag min dag i egenskap av fader, med att åka till Ikea tillsammans med min egen fader, dotter och älskade flickvän. Vi köpte garderobsstommar med inredning. När vi såg summan (sju papp) bet vi ihop och log. Självklart köpte vi lite värmeljus. Folk trängdes som att det var en evakuering på gång och utanför stod regnet som spö så dagens dos av socialrealism var redan ganska hög.

Plötsligt meddelar Ikeas kundradio: Idag är det fars dag och det firar vi med benfri kotlett, pommes och bearnaise för endast 59 kronor. Välkommen till restaurangen!

Fy, vad deppigt. Norén hade inte kunnat göra det bättre. Det minsta uns av nedstämdhet hade troligen fått mig att av ren reflex slänga mig framför en truck eller välta något jävligt tungt över mig själv bland lagerhyllorna.

Det är oansvarigt Ikea. För helvete!!

Man kan inte fira landets fäder med billig bambamat.

Tysk recension

Idag publicerade Tyskungens sin minst sagt gedigna recension av Bloggfrossa.

Jag måste säga att jag känner mig både stolt och lite illamående. Han lyckas pricka in många punkter så spot on att jag ryser. Bortsett från att han tror att jag åker femmans spårvagn och att jag skulle ha något emot mina bröder och systrar i Masthugget så har jag egentligen ingenting att tillägga. Kanskemöjligtvis en uppmaning att inte läsa allt så bokstavligt. Det blir roligare då.

Det faktum att Klaus faktiskt den senaste veckan har plöjt igenom min blogg från början till nu är bara det värt en applåd. Samtidigt är jag lite rädd för den bild han måste ha fått av mig. Jag framstår inte som en så bra person. Med all rätta. Jag har inget bra försvar.

Samtidigt har han förstått att man inte ska läsa min blogg i ett svep. Sånt får man ha romaner till. Jag vill att min blogg läsas som en mikroskoptitt på den där näven som de flesta av oss brukar knyta i fickan då och då.

Till sist vill jag passa på att välkomna alla nya läsare. Hoppas några av er stannar kvar.

Över och ut

Linda Rosing is getting on my tits

Jag har in i det längsta försökt att inte hata Linda Rosing. Jag har försökt att hålla irritationen som uppstår så fort jag ser eller hör henne stången. Men nu går det bara inte längre. Den rusar genom hela min kropp och förgiftar mig. Jag kan inte stå emot längre. Nu kommer det.

Det kvittar verkligen hur mycket offer hon må vara. Jag skiter högblankt i att hon bara är naiv och kanske innerst inne är en snäll tjej. Nu får det fanimej vara nog. Hon är ett riktigt stort jävla pundhuvud som genom sin blotta existens sandblästrar mig mentalt. Varje gång mina ögon möts av hennes tomma blick och det letargiska leendet som bara kan formas av ett par soggiga isterbandsläppar vet jag att jag kommer få ligga och bita i kudden för att kunna somna bort från den smutsiga känslan som fyller mig. Det är lika påfrestande som att i morgonrusningen bli antastad av en riktigt fladdrig bajsnarkoman på treans spårvagn.

Det stör mig så in i helvete att jag ens vet vem hon är. Att hon tar så många hjärnsceller i anspråk av mig utan att fråga är bara det så kränkande att jag nästan flippar loss. Hur är det möjligt att en person vars hela livsgärning består i att ha knullat i tv dagligen under flera månader, för att sedan bli ihop med en dassig och crew cut-klippt grindpojke. Och tillråga på allt tvångsinformera ett helt folk om varenda tjafs de har.

Visst, jag höll på att glömma hennes sunkiga utvik, hennes fantastiskt talanglösa musiksatsning och hennes korta men naggande goda partiledarskap i Unika partiet (bra namn eftersom partiet hade ett mindre seriöst partiprogram än Kalle Anka-partiet), som sa sig vilja värna om utsatta människor, precis före förra valet. När det inte blev en skrällseger som väntat gav hon sig på konststycket att göra en inverterad Cicciolina – en karriärsförflyttning från politiken till porren. Klassigt. I sist nämnda yrkesval måste jag dock erkänna att jag faktiskt trodde att hon skulle ha en framtid.

Det som gör att jag känner mig så jävla arg nu är att det aldrig riktigt har varit tyst om henne. Det har alltid funnits nåt viktigt att berätta om henne. Hon har ju för i helvete haft fler löp i Svensk press än 11:e septemberdramat har haft internationellt. Hade det inte varit för att hon verkar så exklusivt lågbegåvad skulle jag kanske kunna skratta åt det och uppskatta det komiska i det hela – på något sinnessjukt sätt.

I dagarna har hon kallats för succébloggare vilket bara det är så dumt att jag nästan får pungbråck. Det är obegripligt att en 34-åring med så låg språkbegåvning och grammatiskt handikapp klarar sig på egen hand i samhället. Fast DET är banne mig värt en applåd ändå. Helt uppriktigt.

Jag skulle nog kunna gå loss med en kilometerlång sågning av Linda Rosing och ändå inte känna mig i närheten av uttömd. För det som egentligen gör mig förbannad är inte Linda själv. Hon gör ju bara som hon blir tillsagd. Det är det faktum att det finns så många perverterade människor ute i vårt avlånga land som hungrar efter allt det sjuka. Linda Rosing är deras ät-så-mycket-du-vill-buffé och frosseriet skapar en marknad som inte minst Kanal 5, den oheligaste av alla kanaler, kommer fortsätta att profitera på i all evighet. Jag hoppas verkligen att kanalchefen kommer få brinna bredvid Hitler, Fritzl och alla andra as genom tiderna, när tiden är inne. För på grund av dem, på deras smutsiga arena, dog min sköna fina ovetskap om fenomenet BB-linda.

Senaste nytt är ialla fall att Kanal 5-svinen ska göra en dokusåpaserie kring Linda. "Den rätte för Rosing". Jag sväljer hårt och läser programbeskrivningen: Nu startar vi jakten på män i hela landet som vill få chansen att lära känna ”den riktiga Linda” - bortom alla tidningsrubriker.

Ehh... vänta nu. Den riktiga Linda? Finns hon?

På frågan vad det är för en snubbe Linda vill träffa säger hon: "Han måste ha humor och självdistans, vara självständig och framförallt vara en bra förebild för mina barn." Wow, det var ingen dålig raider. Killen behöver bara ha allt som hon själv inte har. Lycka till.

I samband med satsningen har Kanal 5 även gjort en undersökning som visar resultatet att var tredje man i sverige säger sig vilja ha en relation med Linda Rosing. Statistiken baseras på närmare 700 djupintervjuer. Jag försöker men min hjärna kan verkligen inte få det att gå ihop. Det låter så jävla rubbat. Och då har tycker jag ändå att jag hört talas om en hel del sjuka prylar i mina dagar. Det finns gott om sjuka snubbar fast jag kan inte tänka mig att det handlar om riktigt sådana mängder dökött. Att isåfall lyckas pricka in och välja ut Fadde av en miljon intressenter måste väl räcka till ett Darwin Award i sig.

Jag är tämligen övertygad om att hundra procent av den manliga delen i min bekantskapskrets hellre skulle bränna upp sin lem än vilja leka humhum-leken med fröken Rosing. Och hade det kommit fram att någon av dem var så sned i skallen så hade jag blivit tvungen att säga upp kontakten omedelbums.

Ska jag verkligen behöva flytta till en annan galax för att slippa se mer av Linda Rosing?


Ettiketter: linda rosing, kanal 5

Obama

Precis som alla andra är jag väldigt glad över USA:s valresultat. Jag kan dessutom inte låta bli att tycka att det är extra festligt att amerikanernas nya chef heter Hussein i mellannamn.

Gruppmassage

Jag var iväg på ett möte nyligen och det första jag möttes av innanför entrédörren var en halvskrynklig utprintad A4 uppsatt i en plastficka på väggen.



Budskapet var tydligt. Sånt gillar jag. Och eftersom pilen pekade mot källartrappan fick jag uppfattningen att det vankades någon form av massage i källaren. Skönt.

Samtidigt förbryllades jag en smula av den fantastiskt överfyndiga undertexten. Det var något läskigt över det hela. Uppenbarligen fanns någon form av massagegäng där nere, härförda av en man som med stor sannolikhet hette Lars. Jag fick en känsla av att det inte rörde sig om vanlig avslappningsmassage direkt. Det verkade ju inte bättre än att det försiggick någon form av gruppmassage i källaren. Jag rös och började tänka på ett program jag såg på tv3 för länge sedan som handlade om prostatamassage. Tur att vi skulle till översta våningen.

Fy fan. Massörer har rätt starka nypor alltså. Tänk att bli gängpullad i baken av ett helt massage-team. Brrr. Ingen bra tanke.

Kepsen bak och fram

Jag gillar verkligen när myndigheter försöker nå ut till ungdomar. Det finns något perverst inom mig som inte kan få nog av att se när de försiktigt trevar sig fram på minerad mark. De vill så mycket och försöker så hårt men det blir aldrig riktigt bra.

På nyheterna såg jag att Finansinspektionen, Konsumentverket och Kronofogden har idkat trekant och gnuggat sina gråa i hopp om att hitta en form för att informera gymnasiekidsen om det här med privatekonomi. Jag ryser. Det andas allt det jobbiga i The Office.

De har fattat att grejen med att skicka ut ett skinntorrt tjänstemannasvin till skolorna bara skulle vara slöseri med chinos och polyesterslipsar. Istället krystade de mycket hårt och av resultatet att döma tror jag mig faktiskt ana att det kom lite bajs på kuppen. Deras arbtete mynnade nämligen ut i en pedagogisk och tillrättalagd DVD-film (och en tillhörande skolturné) med det fantastiska namnet "Koll på cashen". Hahaha... jag älskar hur de vänder på kepsen. Det måste gå som högoktanig porr på ett myndighetskontor misstänker jag.

Tack!

Först vill jag bara tacka alla som röstade på mig hos Tyskungen oh alla som kampanjade för mig. Jag vann tack vare er. Vad vet jag inte riktigt, men det känns spännande.

Sedan vill jag passa på att tacka Mymlan som på sin bloggs ettårsdag och min födelsedag gav mig en present i form av en Spotifyinbjudan. Det var väldigt uppskattat. Jag är mycket tacksam.

Jag fick flera inbjudningar som jag returnerade som den goda medmänniska jag är men även en bonusinbjudan från en person som brukar kommentera under namnet Luca. Han sa att jag fick ge bort den till vem jag ville med det lilla förbehållet att det inte fick vara till en värmlänning. Eftersom jag är en man av mitt ord så gav jag den till en prima halläning istället.

Och nu efter en vecka av krypande, krälande, tiggande och bloggbaserad självbefläckelse vill jag även lova er att det är slut på såna fasoner. I alla fall för ett tag framöver.

Back to basics.

Brun på näsan

Röstningen pågår för fullt hos Tyskungen.

Det som såg ut att gå bra i morse ser det inte alls bra ut nu. Kampen står mellan mig och en 17-årig trebarnsmamma. Hennes röstantal har börjat stiga i en rasande takt. Jag inser att om jag bara sitter passiv kommer jag förlora. Det skulle kännas lite snopet.

Därför tar jag på mig brunnäsan ännu en gång och tigger och ber. Gå in och rösta på mig och har ni redan gjort det så töm cachen, rensa ut alla gamla kakor och rösta igen, med alla webbläsare ni har installerade. Skicka ett massmail, ring era mammor och knacka på hos grannen. Gör vad ni vill. Jag behöver verkligen varenda röst jag kan få nu.

Trebarnsmamman är säkert en jättefin person men jag vill att ni ska tänka att i den här kampanjen är det fanimej jag som är Obama och hon som är McCain.

Rösta här >>

Usch vad ledsamt.

Kolla bilden. Visst är tragiken beklämmande?



Killen har inte råd att byta ut sin gamla tjock-tv och VHS. Ska det behöva vara så i dagens samhälle undrar jag?

Hjälp mig!

Jag har blivit nominerad till en bubblarplats hos Tyskungen.

Den av de tio bloggarna som får flest röster kommer att bli synad i sömmarna av Klaus-Peter, tysken med den vassaste pennan i bloggtrakterna. Han har tidigare recenserat 10 av sveriges mest välbesökta bloggar och han har inte varit snäll. Men rättvis. Jag gillar grejen och känner att jag är mogen att bli utvärderad av en hårdför tysk. Jag tror det kan bli kul.

Det jag behöver hjälp med är att så många som möjligt går in på hans blogg och röstar på mig. Sprid ordet till alla ni känner att hjälpa mig att knäcka mitt motstånd. Det kan jag verkligen behöva. Och jag skulle bli väldigt glad om jag vann. Tror jag.

Till röstningen >>

Bäst och sämst

Veckans bästa:
"Jimmy for president". Det gamla kulmöget Jimmy Nordin har visat sig vara en driven kille minst sagt. Inom allt utom kulstötning ironiskt nog. Efter att utan framgång ha försökt livnära sig på försäljning av såväl kosttillskott som sexleksaker, samt min personliga favorit, hemsvirkade mössor, misslyckades han inte helt oväntat även att slå som kastratstämmig singer-songwriter. Förra året försökte han slå mynt av sitt SM-guld genom att sälja det på tradera. Dock tror jag att han ångrade sig när intressenterna inte sprang ner dörren som han hade väntat sig. Man skulle kunna säga att framgång inte är Jimpas melodi helt enkelt.

Men en god kämpe ger sig aldrig utan siktar hela tiden högre. Jimmys senaste påhitt är att satsa på politiken. Han har nämligen fått blodad tand efter att ha drivit en lyckad namninsamling för att stoppa Gävle kommun från att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Men den gode Jimmy tänker inte nöja sig med sunkig kommunpolitik. Nej han vill bilda parti och satsa seriöst på fyraprocentsspärren. Rätt in i riksdagen och det göttigaste. Det är till och med dummare än när Linda Rosing försökte sig på samma grej inför förra valet.

Alltså jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Kan inte Jimmys mamma för en gång skull sätta ner foten och säga att; "Näe Jimmy-killen, nu får det banne mig vara nog!"

När jag läste artikeln kände jag först att det var dags att bryta hatförbudet jag ålagt mig själv mot Jimmy. Spontant ville jag vränga ut och in på honom. Men jag blir så beklämd när förståndshandikappade blir utnyttjade och förnedrade av massmedia att jag istället ställer mig på Jimmys sida.

Vill Jimmy bli statsminister så ska han fanimej få bli statsminister.


Veckans sämsta:
I veckan såg jag att en ovanligt obegåvad affärsidé tagit form och blivit verklighet. Hummer Taxi. Jag misstänker att tanken var att bli ett premiumval för den som vill åka taxi med stil, att det ska kännas lite fränt att åka runt i en bil som tar upp en hel gata och drar sex liter milen. Det finns säkert de som tycker att det är häftigt på riktigt. Men ärligt talat. En bil fullplottrad med taxiskyltar och klisterdekaler dödar hela den grejen. Det blir ungefär lika sexigt som de där gamla taxilimousinerna som bara var stretchade Volvo 740:s. Not so very gangsta!

Dessutom känns det spontant helt mongo ur lönsamhetsperspektiv. Både framkörningsavgiften och kilometertaxan bör ju rimligtvis ligga minst tre gånger högre än än en vanlig jävla svennetaxi. Och ur ett miljöperspektiv känns det spontant som att det är spövarning på att välja Hummer Taxi.

Födelsedagsbarnet önskar sig Spotify

Japp, imorgon är det dags igen. Jag blir 32 den här gången. Ett närmare 40. Så kan det gå.

Därför tänkte jag att det kan vara ett ypperligt tillfälle att förnedra mig själv och tigga och be om en inbjudan till den nya och upphaussade musiktjänsten Spotify. I födelsedagspresent alltså.

Om någon vänlig själ därute skulle vilja bjuda in mig i gratisvärmen så skulle jag vara evigt tacksam. Gör min dag – maila mig!

Vikten av att hamna rätt i yrkeslivet

Nu visar det sig att Josef Fritzls sidoverksamhet som hustyrann och plit i själva verket varit lite utav ett specialintresse sedan unga år. Något han sysslat med över generationer.

Bara fyra år innan han av egen kraft byggde en fängelsebunker åt sin dotter, under familjens residens, hade han nämligen tvingat in sin morsa på en vind och hållit henne inspärrad i över 20 år. Ända tills tanten plockade ner skylten 1980. Att helt privat lyckas driva ett rymningssäkert fängelse under mer än 40 år tyder både på särpräglat intresse och talang.

Istället för att bli en halvmedioker elektromekaniker hade Josef kunnat bli ett hett ämne för den österikiska fångvården. Gissa om han hade kunnat gå långt som fängelsedirektör eller liknande.

Det är alltså Josefs Fritzls trötta syokonsulent som borde hållas ansvarig för familjetragedin i Amstetten. Jag tycker att det är för tragiskt att se hur bristande resurser inom skolan kan ödelägga liv.

Fekaliedessert

Idag vill jag tacka Emma Löfgren på SvD för hennes lysande journalistiska insats. Hennes rapport, om en bokstavigt talat brun hämnd i Australien, fick mig att både sätta kontorets industrikaffe i halsen och flabba ut det i skägget.

Det finns något mycket komiskt i den torrt redogörande formuleringen: "[...] både hotellets kock och restaurangchef har erbjudit sig att lämna DNA-prov för att utesluta att de skulle ha bajsat i glassen."

Läs artikeln >>



Etiketter: Bajs, Glass, Australiensisk hämnd

Attans också!!

Kultur i all ära

Min flickvän älskar att lyssna på radio. Just nu lyssnar vi på Kalejdoskop i P2. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det ljud som knullar mina öron, men det är en balinesisk röstorkester som heter Sekaa Kecak Puspita Jaya som håller låda. Sug på den. Kulturellt så det förslår. Och plågsamt vill jag lova. Det verkar verkligen aldrig vilja ta slut.

På programmets sida står det:
Det är en transliknande och mycket smattrande upplevelse att lyssna till rösterna ifrån 75-150 män som genom svängiga polyrytmiska variationer berättar historien om när Prins Famas skulle rädda sin blivande fru Sinta som blivit tillfångatagen av den grymme kungen av Lanka.

Ehh... OK? Det sammanfattar i alla fall ganska bra den ljudtortyr de där balinesiska killarna utsätter mig för just nu. Dubbel förnedring är att jag dessutom betalar för att de ska få hållas.

Ett återkommande stycke är när hela gänget röjer loss med ett fruktansvärt ettrigt ricka-ticka-ticki-ticki-ticka-tacka-TJA-TJA-TJA-läte. Det är precis som att de har varsin kulspruta mellan läpparna och tokhåller in avtryckaren. Det låter som en blandning mellan det där fågelaset som gäckar Kalle Anka på julafton och Povel Rammel på speed. Jag blir helt tokig. Blodet kliar i mina vener. Det är antagligen blodtrycket som protesterar. Jag känner lust och iver inför tanken att preppa ett par tubsockar med varsin Lux-tvål och springa in på deras lilla jam och börja veva hejdlöst. Fy fan vad skönt det skulle vara.

Det är egentligen helt oförsvarbart att sända sådan här skit. Det finns orimligt mer än tre personer i hela landet som tycker detta är en fet happening. Men visst. Jag lyssnar och jag betalar gärna skatt för att smal kultur ska få lite bredd. Men då kräver jag fanimej att P2-svinen kör en temahelg på nepalesisk näsflöjt vs. growl snart.

Jag vet att ingen tvingar mig att lyssna och på frågan varför jag inte bara stänger av: Dels orkar jag inte resa mig ur soffan och dels måste jag faktiskt erkänna att jag gillar känslan som uppstår när jag hetsar upp mig över obetydligheter. Lite som en slags vredesonani. Typ.

Bruno K Öijer

I helgen sålde Bruno K Öijer ut två blygsamma framträdanden på Draken här i Göteborg. Fan fan fan... att jag inte var där. Få poeter blir vanligtvis aldrig duktiga nog att göra sig hörda utanför sin lilla folkhögskolebaserade runka-bulle-klubb. Men Bruno är en av dem. Han är störst. Han är cool.

Egentligen vet jag inte varför jag tycker han är så cool men jag tror att det är min ytliga sida som tilltalas så av hans osunda look.

Hela hans skepnad bekräftar på något sätt rockstjärnemyten, som författare. Hans snöbleka hy och utmärglade drag sätter stämningen redan vid första anblick. Här har vi en som levt en bit utanför svenssonboxen, tänker man. Det inger en viss pondus bara det. Bruno ser hård ut. Som att han har skrattat klart. Och jag tror på riktigt att Bruno skulle kunna fimpa en cigg med allvaret i sin blick.

Frillan är ett kapitel för sig. Hur är det ens teoretiskt möjligt att uppnå en sådan flygig och risig kvalite medan man lever? Alkohol, heroin och tung medicinering kan säkert vara en god hjälp på vägen, men jag tror inte att hårt leverne lyckas leverera en tillräckligt tärd nivå, utan att ta ihjäl en på kuppen. Fan, Keith Richards skulle ju se ut som en riktig frisksportare om man ställde upp honom bredvid Bruno.

Hursomhelst. Jag vill verkligen se honom live.

Ett helt vanligt badrumssamtal

I morse när jag stod spritt språngande i badrummet och precis var på väg in i duschen kommer Juniorette plötsligt inspringandes. Hon stannar till och utbrister reflexmässigt: "Åh... vilken fin snopp du har pappa".

Väl medveten om att hon är inne i en period där ALLT är fint (åh vilken fin blomma, åh vilken fin bulle, åh vilken fin kärnvapenarsenal osv.) kunde jag inte låta bli att känna mig lite smickrad och tackade som brukligt är för den fina komplimangen.

Så rynkar hon lite på sin snart fyraåriga panna och säger, med ganska mycket skepsis i rösten:

"Men pappa... du har ju två snoppar!"
"Ehh... nej det har jag inte."
"Jo"
"Nä"
"Men vad är det där då?" (pekande)
"Vaddå?"
"Den där bakom."
"Det är en pung"
"Hahaha... PUNG... vad konstigt va!!"

Så rusade hon ut igen. Jag ställde mig i duschen och tänkte att fan, hon har ju faktist rätt. Det är ju en ganska konstig grej det där. Pungen.


Etiketter: snopp, pung

Dagens outfit

Ja eller inte dagens... och inte min outfit heller för den delen. Men jag tycker att den är kul.

Jag hittade bilden i min mobil. Jag tog den i somras efter att jag och J hade varit och tagit en mittpådagenöl på rävhaket Jeffrey's i Majorna. Vi var på väg hem när en donna på några och de sjuttio passserar oss med raska steg. På sig har hon en raffig dress med minst sagt oblygt mönster. Fan vad hårt. Det måste krävas oceaner av självförtroende för att jag skulle kunna bära ett sådant plagg.

Righteous Kill

Såg Righteous Kill häromdagen. Den var skit. Rakt igenom skit.

När jag först hörde att filmen var rollsatt med både De Niro och Al Pacino hände två saker inuti mig. Först sög det till lite i nostalgitarmen. Jag tänkte på Taxi Driver, King of Comedy och Casino. Jag tänkte på Scarface, Scent of a Woman och Donnie Brasco. Jag tänkte på Heat.

Sedan slog det mig att de båda har huvudrollsfnaskat helt i onödan och visat nästan en unik nivå av dåligt omdöme med sina val av roller de senaste tio åren. De börjar bli tröttsamma. Som en Michael Bolton-låt på repeat och de har inte ens en skugga av Travis Bickle och Tony Montana kvar.

Jag skulle lyssnat på den senare impulsen och inte smutsat ner mig själv med den här skiten till film. Alla som tittar får bevittna hur de båda herrarna förnedrar sig (och sin publik) när de tar sig an sina roller som två snutveteraner med tveksam moral. De känns bara trötta och gubbsjuka och kör verkligen sina respektive signum i botten och levererar till och med sina one-liners som klassiska bänkfyllon. Själv vill jag aldrig mer se dem i en film igen känner jag. De har ingen heder kvar. Alls.

Righteous Kill är en enda lång och smärtsam irrfärd där två pensionärer desperat försöker övertyga som actionstinna snutar. Det var nog ingen slump att den unga vilda kriminalteknikertjejen både råkar gilla De Niros gamla gubbkuk och lite extra ruffa tag i sängen. Pacino känns bara pervers och skränig. Båda känns förvirrade i sina roller trots all rutin och bitvis känns det uppenbart att de lider av senildemens. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser sånt här.

Grejen är att de är fantastiska skådespelare. Det är de fortfarande. Men någonstans måste de väl ändå fatta att deras tid som actionhjältar varit förbi ganska länge vid det här laget, att det faktiskt inte går att lösa biljett till ungdomståget när man väl passerat bäst före datum. Det är bara tragik att se dem försöka hänga sig kvar. Särskilt när det hade varit så lätt för dem att vårda sitt arv. Som Jack Nicholson har gjort.

Jag hade tusenfalt hellre sett både De Niro och Pacino spela gamla griniga gubbar på ålderdomshem, ligga och gnälla över liggsår och bajsa ner sig hela dagarna, än i en tuffingroll till.

Betyg: 1

Konstiga sökord

Då och då kollar jag vad folk söker på för att hitta till min blogg. Oftast är det något perverst eller bara konstigt. Det är lite kul och lite ledsamt.

Idag när jag kollade så såg jag att första sökordsträffen var från någon som googlade "drakbord". Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det är både perverst och konstigt på samma gång. Jag försöker föreställa mig hur det gick till och får bara upp en väldigt fördomsfull bild. Jag kan inte se något annat än en acnehärjad slyngel i sina sämsta år som sitter på sitt pojkrum iklädd Hammerfall-T-shirt och googlar efter tjusiga inredningsdetaljer.

Det finns så mycket sjukt tacky prylar man kan inreda en svendomsborg med; som barskåp, takfläkt, spegelvägg och vattensäng osv. Men drakbord. Ärligt talat, hur fan kommer man på att skriva in "drakbord" i sökfältet?

Mansgrispanelen

Idag upptäckte jag att Expressen har en liten avdelning som heter "Manspanelen". Dit kan kvinnor och män vända sig med relationsbryderier av alla dess slag. Panelen består av sveriges riksmachokukar Paolo Roberto, Robert Aschberg, Leif GW Persson... och Pigge Werkelin.



Tillåt mig skratta tills jag spyr säger jag bara. Expressen lyckas verkligen skylta med sitt extremt utvecklingstörda omdöme. Ehh... 40-talet ringde och ville ha lite sköna relationstricks. Ärligt talat, vem fan vill ha tips från dem? Det är bara Jan Guillou och Hoa-Hoa Dahlgren som fattas för att grisgänget skulle kunna bilda järnfemma.

Och så Pigge Werkelin. Entreprenör så in i märgen att han till och med såg till att få ut något göttigt när hela familjen utplånades i Thailand.

Kan det möjligen vara så att någon redaktörscef på fyllan ville frigöra lite skönt redaktionellt utrymme till en biologistisk gubbklubb, där ämnen som alfahannar, mansideal, älgjakt och fittor skulle avhandlas, men ångrade sig när det blev måndag igen. I så fall hade de verkligen lyckats samla rätt gäng. Fast tänk vad finskt den måste ha känts att tvingas paniklösa situationen genom att forma om idén till en manspanel under Expressen Dejting.

Ja, hur som helst är det ett härligt testoposse Expressenhjonen lyckats rekrytera ut till relationsexperter.

Grattis Sverige!

Etiketter: leif gw persson, robert aschberg, paolo roberto, pigge werkelin, alfahanne, mansgrisar

Mer mellanstadieminnen

Förra veckan skrev jag om den gamla pennalistleken "Är du PK?" som hörde till mellanstadiet. Många mindes och jag blev även påmind om klassikern "Är du en bög i bur?".

Dessutom väcktes ett minne till liv om att det i klotterform ofta annonserades ut sexpropåer på toaletter och dylika utrymmen. Det brukade stå "Vill du knulla? Ring [telefonnummer]". Det var en fullkomligt svindlande tanke när man gick i fyran. Spännande och otäckt på samma gång.

Jag hade givetvis inte en susning om vad knulla innebar, men det verkade definitivt häftigt, så mycket hade jag förstått av snacket bland de äldre och enligt ryktet sjukt knullerfarna killarna (i sexan) på skolgården.

Jag vet att jag misstänkte att det rörde sig om en bluff när Tuff-Jeanette i sexan plötsligt bjöd ut sig på fyrornas toavägg. Det var ju helt klart tvivelaktigt att hon skulle vilja ligga med någon av oss. Samtidigt kunde man ju inte vara helt säker. Att Jeanette var tolv år och att telefonnumret ledde hem till radhuset där hon bodde med sin mamma och pappa var inget som påverkade rimligheten.

Häromdagen såg jag ett likande meddelande på spårvagnen. Vill du ha fitta? Ring [mobilnummer]. Det verkar smått desperat och väldigt rakt på sak.

Jag undrar jag... om det inte är Tuff-Jeanette som är i farten igen.


Etikett: knulla