Var och inhandlade en trimmer på Kjell & Co. Ynglingen bakom kassan rekommenderade en hårtrimmer som enligt sin kollega fungerade briljant även till skäggväxt. Dessutom ingick den i deras sommarkampanj så jag fick den för en spottstyver.
Medan jag skrev på kvittot uttryckte han plötsligt sin oro:
– Du ska inte raka av dig allt det där va?
– Njae, kanske inte allt men jag måste hålla det lite i schack.
– Mmm, men ta inte av det helt... fett ballt med skägg ju!
– Ehh... Ok.
Jag vet inte riktigt hur jag ska ta sådan bekräftelse, hur jag ska känna inför min numera ganska så mustiga ansiktsbehåring. Ska jag bli smickrad? Eller ska jag skämmas för att det innebär det att jag återigen har gått in i någon slags hipsterfälla?
onsdag, juni 27, 2012
söndag, juni 24, 2012
Tjejer och parkförvaltningar
Tänkte passa på att tipsa om mina två finaste tv-serie-upptäckter på länge:
Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.
Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.
Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.
Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.
fredag, juni 22, 2012
Förresten
Vill passa på att önska en glad midsommar till eder alla. J sa att det var helt meningslöst att jag skrev det för att ingen läser några bloggar idag. Men ändå. Glad midsommar.
Och plötsligt hände det
Precis efter att jag fullkomligt tappat det över de där cyklisterna ibland oss som tror att varje tur till och från jobbet är en kritisk delsträcka i Tour de France. De (jag hatar er) som beter sig så stingsligt i trafiken att det är som att de riskerar en pokal, ära och berömmelse eller något. Då stöter jag på något som gav mig lite hopp igen.
På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.
Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.
Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.
På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.
Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.
Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.
onsdag, juni 20, 2012
Jan Shermans finest
Var och stretade en stund på gymmet igår kväll. När jag sprang på bandet passade jag på att avnjuta nyheterna på Sveriges folkligaste kanal. Det är fina grejer det.
Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.
Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.
[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."
Briljant!
Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.
Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>
Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.
Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.
[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."
Briljant!
Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.
Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>
tisdag, juni 19, 2012
Måtte djävulen ta alla "cyklister"
Jag har sedan Blå skottets (numera flammande gul men fortfarande blå i själen) reinkarnation återupptäckt cykleriet med allt vad det innebär. Bra och dåligt.
En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.
Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.
Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.
Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.
Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?
Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.
Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.
Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?
En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.
Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.
Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.
Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.
Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?
Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.
Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.
Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?
tisdag, juni 12, 2012
måndag, juni 11, 2012
Enmilahalsduken
Hörde en "nyhet" på radio i helgen som fick mig att sätta i halsen. En go gäng tanter i Norrland har kommit på den briljanta idén att de ska sticka världens längsta halsduk. En mil siktar de på. Gött. Jämn och bra siffra. Det skall väl räcka för att täppa till truten på de där andra idioterna som redan stickat en halsduk på dryga sju kilometer. Vem vill inte sätta ett rekord liksom.
Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.
Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.
Av alla dumma sätt att slösa sin tid...
Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.
Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.
Av alla dumma sätt att slösa sin tid...
fredag, juni 08, 2012
Rapport från Hisingen
Ok. Nu har jag under två veckor tillbringat
dygnets 8 piggaste timmar på Hisingen, bakom den sminkade kulissen på
Lindholmen. Det känns både spännande och exotiskt. På många sätt.
Ett av sätten är att det i samma område som vårt
kontor även ryms en däckfirma, en 1%-klubb och framförallt ett charmigt litet
ungkarlshotell, vars fasad bjuder på en ny spännande kulturupplevelse nästan varje
dag när man kommer gående. Det är inga Ikea-förslavade Volvo V70-svennar som
huserar där om man säger så. Det är män som ser ut att ha levt exakt samma barnförbjudna
liv som Keith Richards. Minus rockband. Minus pengar. Minus alla former av medgång
och framgång i livet.
Varje lägga har ett eget fönster som har två
funktionsområden. Dels för att hänga och blänga i på förbipasserande (min fördomsfulla
självbevarelsedrift har fått mig att
undvika alla former av ögonkontakt) men även som någon form av display-yta för
hötorgskonst och mer obskyra artefakter. Bland annat har jag sett ”kreativa” lapptäcken
av färgglada flygblad, actionfilmsplanscher och klassiska loppistavlor,
föreställande en medioker tulpanbukett mot brunflammig bakgrund pryda fönstren.
Samt en rad andra deprimerande konstyttringar. Samtliga med motiven vända ut
mot gatan, vilket är något jag inte riktigt hajar. Det måste vara en sån där typisk
Hisingsgrej. Själv brukar jag hänga upp tavlor med framsidan in mot rummet så
att jag själv kan ta del av motivet. Men det är jag det.
 |
| Nice! |
Det mest iögonfallande pyntet jag sett är nog ändå i fönstret på ett av de lägre belägna våningsplanen där någon stolt hade placerat en pikant liten uppstoppad installation med ett stycke kobra och ett stycke mungo, i klassisk stridsposition, redo att braka lös i en kamp på liv och död. Det hela accentuerades med en fond av en sådan där klassisk grå miljonprogramspersienn i solfjäderformation. Sånt ser man inte varje dag på fastlandet.
Jag vet inte riktig vad jag ska säga. Men jag
antar att det berikar mig. Som människa. Eller nåt.
Det var allt för nu. Nu drar jag till Halland.
Över och ut.
onsdag, juni 06, 2012
En stabbig dröm
Inatt drömde jag drypande snuskiga drömmar om sexiga kolhydrater och slyniga transfetter. Mmmm... Jag drömde att det var stora rubriker i alla tidningar och huvudnyheten i alla tv-nyheter. Forskarna var bombsäkra på att kolhydratintensiv kost kombinerat med fett var det allra bästa för kroppen. Inte bara oskadligt utan till och med bra för hjärtat också. Hej vita frallor, kebabpizza en masse, snabbmat, lyxfikor och extra allt, tänkte jag något avvaktande.
Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.
Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...
Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.
Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.
Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...
Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.
söndag, juni 03, 2012
Kickstarten - dag 3
Så var tredje dagen gjord. Har träningsvärk, fryser och är ruggigt trött. Hela tiden. Försökte peppa med att jag gjort en tiondel. Det gick sådär. Sedan kom jag på att om tre dagar har jag gjort en femtedel. Femtedel låter bättre. Det är inte jättekul men det funkar. Man känner sig duktig. Dock är jag besviken på hela grejen. Kan inte rekommendera någon att punga upp 500 papp för den skiten man får. För det enda man egentligen får är ett träningsschema (som för visso känns jävligt bra). När det här är över så kan jag dela med mig av träningsschemat till den som vill.
Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.
Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.
Annars är allt frid och fröjd.
Fjärde dagen imorgon. Redan.
Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.
Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.
Annars är allt frid och fröjd.
Fjärde dagen imorgon. Redan.
fredag, juni 01, 2012
Idag börjar smärtan och lidandet.
Var uppe vid 6 i morse och tränade. Sjukt, jag vet, men jag har signat upp mig på att förstöra försommaren med ett 30-dagars strikt tränings-/kostprogram. En så kallad Kickstart på sommaren. Kortfattat går det ut på att jag ska äta lite och tråkigt, träna minst en timme varje dag och berusa mig så sparsamt som möjligt under 30 dagar. Världens osexigaste deal i utbyte mot en förhoppningsvis något mindre barba-look när semestern tvingar ner mig på stranden.
Och varför jag säger det här till er då? Jo, för att jag har upptäckt att jag har en tendens att inte ge upp riktigt lika lätt och bli tjurskallig nog att orka genomföra projekt om jag outtar det till så många som möjligt.
Status:
Vägde in på dryga 89 kg och ett midjemått på [CENSUR] cm. Så då var det sagt. Nu jävlar röjer vi. Fy fan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)