Igår nådde vi vägs ände med Friday Night Lights. Känslan den lämnar efter sig kan bäst beskrivas som ett bitterljuvt vemod. En väldigt bra men jobbig känsla. Det låter måhända banalt men det känns verkligen som att säga hej då till en nära vän som är påväg att försvinna till andra sidan jorden på permanent basis. Man vet att de finns kvar och det går att hålla kontakten men det blir aldrig samma sak. Det som lämnas tydligast kvar är alla minnesvärda stunder. Highs and lows.
Så är det med Friday Night Lights. Fem säsonger med det bästa av det bästa. Trots att jag måste erkänna att jag (helt obefogat) var lite tveksam till ramberättelsen som råkar kretsar kring ett litet high school football-lag i den amerikanska södern.
Här får ni en liten glimt av FNL. Jag tittade på den nyss och gåshuden fick mina underarmshår att vaja som sädesfältet i Gladiator-introt. Kanske svårt att förstå innan man har sett serien.
Det finns sjukt många bra serier att titta på, som griper tag och underhåller och engagerar och för stunden känns grymma. Homeland, Mad Men, Sons of Anarchy, Breaking Bad, Walking Dead och nu senast True Detective för att nämna några. Fantastiska serier som är välproducerade och delikata i hela sin uppenbarelse. Sedan finns de de som är mer än så. De som står över det eller tilltalar en mer på djupet av sig själv. Som The Wire, Six Feet Under, Kalla Fötter, Klovn och Tusenbröder, serier som betytt mycket för mig och som lämnat ett större avtryck än majoriteten av utbudet. Serier som man sörjer för att man vet att man inte kommer få uppleva särskilt många av under sin livstid.
Och så finns Friday Night Lights. Ett eget djur med många sidor som tar en med till en annan värld. I Texas. En värld där man också vill vara, men ändå inte. Som bjuder på möten med människor som alla har bra och dåliga sidor. Precis som i livet i stort. Lågmält storartat. Hela serien slår an något inom en som får en att vilja vara bra på ett ganska märkligt sätt. Bortsett från, eller snarare trots, några ofrånkomligt klassiskt amerikanska moralkakor är den perfekt. Vi snackat fem plus. Storymässigt är den helt fantastisk i sin komplexa enkelhet. Castingen är briljant. Soundtracket är episkt rakt igenom. Och visuellt är den genial såtillvida att man verkligen sugs in genom rutan och nästan upplever den på plats, i Dillon, en håla i Texas. De visuella effekterna står klippning och ljus för på ett smutsigt äkta sätt utan att bli dogmatiskt eller lågbudgetosande. Tvärt om. Friday Night Lights är drama när det är som allra bäst. Dessutom speglar den utanförskap, innanförskap, glädje, sorg, kärlek och hat på ett naket och fantastiskt fingertoppskänsligt sätt. Den innehåller misär och dåliga förutsättningar utan att frossa i det. Den innehåller lycka och framgång utan att kokettera med det.
Friday Night Ligths innehåller kort sagt allt man vill ha i en serie. Kanske är det arbetarklasspojken inom mig som triggas lite extra mycket av det konstanta underdog-temat. Eller kanske är det bara så att det är världens bästa tv-serie. Den är i alla fall topp tre enligt mig.
tisdag, april 29, 2014
torsdag, april 10, 2014
And then I see a darkness – del 2
När jag vaknade dagen efter kände jag att det skavde lite i ögat. Som när en ögonfrans ramlat in och försvunnit in någonstans långt under ögonlocket. Jag tog på mig glasögon istället för linser och gick till jobbet. Hela dagen kände jag hur det skavde och jag tyckte att det övre ögonlocket såg lite rött ut. Framåt kvällen började jag dessutom förnimma en litet pulserande känsla.
På tisdag morgon kändes det konstigt att vakna. Det var som om något låg på ögat. Det kändes tungt att öppna. Jag rusade till badrummet och mycket riktigt, det hade över natten bildats en liten symmetrisk svullnad precis ovanför ögonfransarna. Jag ojade mig och gnydde ovetande om att detta bara var ett ett litet vingslag från samma fjäril som skulle komma att dra igång en jordbävning av vanställelse. Jag gick till jobbet och kände hur ögonlocket blev tyngre och tyngre. När jag kom hem peppade Josefine mig och sa att det inte såg mycket värre ut än på morgonen. Det var en klen tröst och jag la mig tidigt den kvällen.
På onsdagen hade svullnaden utvecklats till något helt absurt. Choken jag fick när jag mötte min egen spegelbild var episk. Där stod jag och stirrade på en ledsen skäggig man med en prinskorv vårdslöst inretuscherad på vänster öga. Jag utstötte ett paniskt vrål och kände hur pulsen steg. Det kändes lagom attraktivt att behöva gå ut flasha sitt missbildade jag i morgonrusningen. Bara tanken att stå på hållplatsen i mitt nya kvarter med min nya look fick mg att vilja lipa. Hur i helvete hade det kunnat bli så här? Vad berodde det på? Jag funderade länge på vad som hade kunnat utlösa den här reaktionen, innan svaret slog ner som en blixt. För mitt inre såg jag bilder flimra förbi som i en aggressiv hallucination. Stoppet i toalettholken, mitt tröstlösa pumpande med vaskrensaren, grumlig fekaliesaft, den översvämmande golvbrunnen, en biblotekarie, ett krängande rensband. Om och om igen. Ända tills myntet trillade ner och landade med samma kraft som droppen hade träffat min hornhinna några kvällar tidigare. Helvete. Det är klart att det var det som hade utlöst lidandet. Väl medveten om att jag saknade bevis som skulle hålla i en rättegång agerade jag reflexmässigt med att ropa ut en förbannelse över biblotekariens tarmflora och hela jävla Norrland. Jag var nu säker på att det var en ytterst ilsken liten bajsbakterie som låg till grund för mitt lidande.
Stukad ringde jag till sjukvårdsupplysningen och berättade om den vansinniga svullnaden som vanprydde mitt vänsteröga. De tyckte att jag skulle få det undersökt. Givetvis var dagens akuttider redan slut när jag kom fram till vårdcentralen så jag fick åka in till centrumkliniken efter arbetstid och sitta av ett par timmar. När jag kom in till läkaren så konstaterade han snabbt att det var en inflammation i ögonlocket och skrev ut en salva. Han sa: "det ser inte bra ut", varpå jag tackade och sa att tack, det vet jag redan. Läkaren brast ut i skratt och sa att han menade rent medicinskt och att utseendemässigt så ser man inte så tor skillnad. Jag tackade för årets anti-komplimang och så skrattade vi båda. Läkaren sa att han skulle skriva ut en salva åt mig. Jag frågade om det var den bästa och starkaste salvan som fanns för jag hade varken lust eller tid att testa några jävla instegsprodukter. Han svarade att det inte var den bästa salvan men att den var skonsam och fungerade effektivt i 9 fall av 10. Jag sa att det var viktigt att den verkade fort för att jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Då ville han veta vad jag jobbar med. När jag berättade att jag jobbar som copywriter sken han upp som en sol och plötsligt tog det här läkarbesöket den konstigaste vändning ett läkarbesök jag har varit inblandad i någonsin har gjort.
– Jag har skrivit en bok du vet.
– Jaså, nä det visste jag inte.
– Den handlar om mitt liv, olika vägval, personlig utveckling och om att hitta lyckan... bra grejer!
– Ok.
– Mm, kan du ge ut den?
– Ehh näe det...
– Jo det var nån som sa att jag skulle ta hjälp av en copywriter för att få hjälp med boken, du vet jag skriver inte så bra.
– Hmm det är nog en lektör du ska ta hjälp av och sedan ett förlag. Jag jobbar med reklam.
– Nej, copywriter skulle jag ha sa de.
– Ja, jag är nog inte rätt person att hjälpa dig med boken i alla fall.
– Så du kan inte ge ut min bok?
– Nä tyvärr.
– Ok, det var synd.
Sedan sa han att ögat borde bli 10% bättre för varje dag och var det inte betydligt bättre efter fem dagar så skulle jag komma tillbaka.
Jag joxade med den där jävla salvan men ögat blev bara värre för varje dag som gick. Svullnaden hade nu börjat få en droppform som liksom hängde ner över ögat som en liten keps. Så jag gick tillbaka till centrumkliniken. Där fick jag träffa en annan läkare. Jag drog hela förloppet och berättade att jag varit där och fått en salva för knappt en vecka sedan. Han frågade vad det var för salva och när jag berättade det så suckade han och sa att den var helt verkningslös för min åkomma. Jag kände ett sting av bitterhet. Jag behövde en tvåkomponentssalva med antibiotika och kortison och den skulle strykas utanpå ögonlocket, men han ville lägga in ett förbehåll om att det kanske var för sent och att det nu såg ut att utvecklas till en vagel som skulle behöva avlägsnas på klinisk väg med en skalpell.
Jag rusade till apoteket och hämtade ut salvan. Åkte hem och strök på. Blundade och bad en stilla bön. En ohörd bön att döma av den obefintliga förbättringen morgonen därpå. Det började bli riktigt jobbigt, dels att se sig själv i spegeln men framförallt att vistas bland folk. Nu skulle jag dessutom highlighta svullnaden genom att glossa upp den som en illröd högblank dank.
Några dagar senare hade jag ett viktigt kundmöte på annan ort och hur mycket det än tog emot kunde jag inte avboka mötet. Jag fick åka på en meet and greet med kunden och en skånebyrå och såg ut som att jag fallit offer för ett våldsamt upplopp. Det som inte dödar härdar. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet på att någonsin bli bättre. Det hade gått nästan två veckor och det skedde ingen som helst förbättring. När jag klev av tåget på centralen den kvällen gick jag med raska steg mot centrumkliniken en tredje gång med samma ärende. Jag var jävligt förbannad och samtidigt sjukt spak. Arg för att den första läkaren hade snackat bokutgivning och gett mig en skitsalva. Spak för att den andra salvan inte hade gjort något annat än att polera upp svullnaden som en slags bisarr trofé. Det lilla hopp jag fortfarande hyste var att jag skulle få komma till ögonakuten och skära bort skiten.
Det första jag möttes av var läkaren från första gången när han studsade omkring i lokalerna med sina Nike AirMax. Jag messade Josefine och beklagade mig och sa att jag hade på känn att jag skulle få träffa honom igen. Hon försökte peppa mig och sa att det oddsmässigt var större chans att jag skulle få någon av de andra. Givietvis hade jag rätt. Min smala otur överraskar mig väldigt sällan.
Jag tog ett djupt andetag och sedan kom svadan. Jag drog hela storyn och sa att jag inte stod ut, att jag inte skulle gå därifrån innan jag blivit remitterad till ögonakuten. Jag var så arg uppretad att han nog förstod att jag inte skulle nöja med någon jävla salva den här gången. Han ringde ögonakuten och tvingade till sig att jag skulle få en tid dagen därpå. Jag tackade och gick.
Dagen efter åkte jag till Mölndals sjukhus där jag skulle komma att tillbringa hela jävla dagen för att slutligen få diagnosen vagel. Jag satt där som en idiot med bokad tid och fick ändå vänta från klockan 10 på morgonen till 16 på eftermiddagen och när jag väl kom in så konstaterade läkaren att det inte är något att göra åt. Att vaglar får ha sin gång. Jag kände hur hopplösheten en vanlig dag skulle ha kunnat driva mig till dumheter men sjukhusmiljön och väntan hade slipat ner alla vassa kanter i mitt psyke till runda fina former. Jag fick veta att de inte gör något åt vaglar innan sex månader har gått och att de då kanske skulle kunna överväga att snitta den. Men då är det ungefär 150 vaglar före mig i kön. Livet är bra härligt ändå.
Jag frågade läkaren vad vaglar beror på och hon sa att det kunde vara vad som helst. Kanske hade jag fått något i ögat som jag hade försökt gnugga bort. Så enkelt kunde det vara.
Jag visste exakt vad det var jag hade fått i ögat. En liten bit radioaktivt nedfall från mörkaste kargaste Norrland.
Nu har det gått en och en halv månad sedan besöket på ögonakuten och vageln har gått ner. Visst har den gått ner men den är fortfarande kvar. Det är ett helvetes mög med vaglar ska jag säga och det har jag fått lära mig den hårda vägen. När jag räknar ihop summan av 4 läkarbesök och all satans salva så hade det varit bra mycket mindre smärtsamt, både för kropp och plånbok, att ringa ett journummer och låta ett avloppsproffs lösa skiten. Bokstavligt talat.
Som avslutande livsvisdom vill jag bara säga: Bjud aldrig biblotekariemagar på stabbiga pastarätter. Det kan sluta illa.
På tisdag morgon kändes det konstigt att vakna. Det var som om något låg på ögat. Det kändes tungt att öppna. Jag rusade till badrummet och mycket riktigt, det hade över natten bildats en liten symmetrisk svullnad precis ovanför ögonfransarna. Jag ojade mig och gnydde ovetande om att detta bara var ett ett litet vingslag från samma fjäril som skulle komma att dra igång en jordbävning av vanställelse. Jag gick till jobbet och kände hur ögonlocket blev tyngre och tyngre. När jag kom hem peppade Josefine mig och sa att det inte såg mycket värre ut än på morgonen. Det var en klen tröst och jag la mig tidigt den kvällen.
På onsdagen hade svullnaden utvecklats till något helt absurt. Choken jag fick när jag mötte min egen spegelbild var episk. Där stod jag och stirrade på en ledsen skäggig man med en prinskorv vårdslöst inretuscherad på vänster öga. Jag utstötte ett paniskt vrål och kände hur pulsen steg. Det kändes lagom attraktivt att behöva gå ut flasha sitt missbildade jag i morgonrusningen. Bara tanken att stå på hållplatsen i mitt nya kvarter med min nya look fick mg att vilja lipa. Hur i helvete hade det kunnat bli så här? Vad berodde det på? Jag funderade länge på vad som hade kunnat utlösa den här reaktionen, innan svaret slog ner som en blixt. För mitt inre såg jag bilder flimra förbi som i en aggressiv hallucination. Stoppet i toalettholken, mitt tröstlösa pumpande med vaskrensaren, grumlig fekaliesaft, den översvämmande golvbrunnen, en biblotekarie, ett krängande rensband. Om och om igen. Ända tills myntet trillade ner och landade med samma kraft som droppen hade träffat min hornhinna några kvällar tidigare. Helvete. Det är klart att det var det som hade utlöst lidandet. Väl medveten om att jag saknade bevis som skulle hålla i en rättegång agerade jag reflexmässigt med att ropa ut en förbannelse över biblotekariens tarmflora och hela jävla Norrland. Jag var nu säker på att det var en ytterst ilsken liten bajsbakterie som låg till grund för mitt lidande.
Stukad ringde jag till sjukvårdsupplysningen och berättade om den vansinniga svullnaden som vanprydde mitt vänsteröga. De tyckte att jag skulle få det undersökt. Givetvis var dagens akuttider redan slut när jag kom fram till vårdcentralen så jag fick åka in till centrumkliniken efter arbetstid och sitta av ett par timmar. När jag kom in till läkaren så konstaterade han snabbt att det var en inflammation i ögonlocket och skrev ut en salva. Han sa: "det ser inte bra ut", varpå jag tackade och sa att tack, det vet jag redan. Läkaren brast ut i skratt och sa att han menade rent medicinskt och att utseendemässigt så ser man inte så tor skillnad. Jag tackade för årets anti-komplimang och så skrattade vi båda. Läkaren sa att han skulle skriva ut en salva åt mig. Jag frågade om det var den bästa och starkaste salvan som fanns för jag hade varken lust eller tid att testa några jävla instegsprodukter. Han svarade att det inte var den bästa salvan men att den var skonsam och fungerade effektivt i 9 fall av 10. Jag sa att det var viktigt att den verkade fort för att jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Då ville han veta vad jag jobbar med. När jag berättade att jag jobbar som copywriter sken han upp som en sol och plötsligt tog det här läkarbesöket den konstigaste vändning ett läkarbesök jag har varit inblandad i någonsin har gjort.
– Jag har skrivit en bok du vet.
– Jaså, nä det visste jag inte.
– Den handlar om mitt liv, olika vägval, personlig utveckling och om att hitta lyckan... bra grejer!
– Ok.
– Mm, kan du ge ut den?
– Ehh näe det...
– Jo det var nån som sa att jag skulle ta hjälp av en copywriter för att få hjälp med boken, du vet jag skriver inte så bra.
– Hmm det är nog en lektör du ska ta hjälp av och sedan ett förlag. Jag jobbar med reklam.
– Nej, copywriter skulle jag ha sa de.
– Ja, jag är nog inte rätt person att hjälpa dig med boken i alla fall.
– Så du kan inte ge ut min bok?
– Nä tyvärr.
– Ok, det var synd.
Sedan sa han att ögat borde bli 10% bättre för varje dag och var det inte betydligt bättre efter fem dagar så skulle jag komma tillbaka.
Jag joxade med den där jävla salvan men ögat blev bara värre för varje dag som gick. Svullnaden hade nu börjat få en droppform som liksom hängde ner över ögat som en liten keps. Så jag gick tillbaka till centrumkliniken. Där fick jag träffa en annan läkare. Jag drog hela förloppet och berättade att jag varit där och fått en salva för knappt en vecka sedan. Han frågade vad det var för salva och när jag berättade det så suckade han och sa att den var helt verkningslös för min åkomma. Jag kände ett sting av bitterhet. Jag behövde en tvåkomponentssalva med antibiotika och kortison och den skulle strykas utanpå ögonlocket, men han ville lägga in ett förbehåll om att det kanske var för sent och att det nu såg ut att utvecklas till en vagel som skulle behöva avlägsnas på klinisk väg med en skalpell.
Jag rusade till apoteket och hämtade ut salvan. Åkte hem och strök på. Blundade och bad en stilla bön. En ohörd bön att döma av den obefintliga förbättringen morgonen därpå. Det började bli riktigt jobbigt, dels att se sig själv i spegeln men framförallt att vistas bland folk. Nu skulle jag dessutom highlighta svullnaden genom att glossa upp den som en illröd högblank dank.
 |
| Fuck yeah! |
Några dagar senare hade jag ett viktigt kundmöte på annan ort och hur mycket det än tog emot kunde jag inte avboka mötet. Jag fick åka på en meet and greet med kunden och en skånebyrå och såg ut som att jag fallit offer för ett våldsamt upplopp. Det som inte dödar härdar. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet på att någonsin bli bättre. Det hade gått nästan två veckor och det skedde ingen som helst förbättring. När jag klev av tåget på centralen den kvällen gick jag med raska steg mot centrumkliniken en tredje gång med samma ärende. Jag var jävligt förbannad och samtidigt sjukt spak. Arg för att den första läkaren hade snackat bokutgivning och gett mig en skitsalva. Spak för att den andra salvan inte hade gjort något annat än att polera upp svullnaden som en slags bisarr trofé. Det lilla hopp jag fortfarande hyste var att jag skulle få komma till ögonakuten och skära bort skiten.
Det första jag möttes av var läkaren från första gången när han studsade omkring i lokalerna med sina Nike AirMax. Jag messade Josefine och beklagade mig och sa att jag hade på känn att jag skulle få träffa honom igen. Hon försökte peppa mig och sa att det oddsmässigt var större chans att jag skulle få någon av de andra. Givietvis hade jag rätt. Min smala otur överraskar mig väldigt sällan.
 |
| Dr Cool. |
Dagen efter åkte jag till Mölndals sjukhus där jag skulle komma att tillbringa hela jävla dagen för att slutligen få diagnosen vagel. Jag satt där som en idiot med bokad tid och fick ändå vänta från klockan 10 på morgonen till 16 på eftermiddagen och när jag väl kom in så konstaterade läkaren att det inte är något att göra åt. Att vaglar får ha sin gång. Jag kände hur hopplösheten en vanlig dag skulle ha kunnat driva mig till dumheter men sjukhusmiljön och väntan hade slipat ner alla vassa kanter i mitt psyke till runda fina former. Jag fick veta att de inte gör något åt vaglar innan sex månader har gått och att de då kanske skulle kunna överväga att snitta den. Men då är det ungefär 150 vaglar före mig i kön. Livet är bra härligt ändå.
Jag frågade läkaren vad vaglar beror på och hon sa att det kunde vara vad som helst. Kanske hade jag fått något i ögat som jag hade försökt gnugga bort. Så enkelt kunde det vara.
Jag visste exakt vad det var jag hade fått i ögat. En liten bit radioaktivt nedfall från mörkaste kargaste Norrland.
Nu har det gått en och en halv månad sedan besöket på ögonakuten och vageln har gått ner. Visst har den gått ner men den är fortfarande kvar. Det är ett helvetes mög med vaglar ska jag säga och det har jag fått lära mig den hårda vägen. När jag räknar ihop summan av 4 läkarbesök och all satans salva så hade det varit bra mycket mindre smärtsamt, både för kropp och plånbok, att ringa ett journummer och låta ett avloppsproffs lösa skiten. Bokstavligt talat.
Som avslutande livsvisdom vill jag bara säga: Bjud aldrig biblotekariemagar på stabbiga pastarätter. Det kan sluta illa.
onsdag, april 09, 2014
And then I see a darkness – del 1
Nu ska jag berätta om något av det jävligaste jag varit med om.
Det började med att vi hade besök av vår vän som är bibliotekarie. Hon hälsade på oss i vårt nya hem och allt var frid och fröjd ända till följande dag. När jag av någon anledning besökte källaren passade jag på att snyta mig och spolade ner pappret i toaletten. Jag var helt oförberedd på hur vattennivån plötsligt höjde sig när jag hade tryckt på spolknappen, utan att sjunka igen. Stopp. Vi hade fått vårt första stopp i avloppet utan att ens hinna använda toaletten… ja, bortsett från föregående kväll när jag noterade att vår gäst hade gått ner för att besöka den vid minst två tillfällen. Jag greps av panik. I lägenheten hade allt varit så enkelt. Om något mot förmodan hände var sjunde år så ringde man bara ett nummer så kom nån gubbe och fixade allt från rörstopp till krånglande fönster, kalla element, huvudsäkringar och ditten och datten. Jag insåg att från och med nu kommer jag plötsligt att vara utlämnad till mig själv och ett virrvarr av faktureringssugna jourtjänster och entreprenörer.
Något hade kloggat igen rören och jag började darra vid tanken på att det kunde vara generationers tarmuttömningar som långsamt hade krympt rören under flera decennier tills dess att en olycklig slump (troligen) gjorde att en liten biblotekaries besök satte spiken i kistan, marsipanrosen på tårtan eller vad man nu vill använda för liknelse till rörkollapsen.
Jag googlade med hjärtat i halsgropen och fick tipset att börja med en sån där pinne med gummitratt. Det hjälpte föga. Jag kunde höra hur rören mullrade ilsket där nere, som att försöka väcka en björn (bokstavligt talat), men stoppet verkade inte ge med sig. Vattennivån sjönk men bara för att komma upp ur golvbrunnen istället. Jag tittade och såg med fasa hur ljusbrunt vatten sköljde upp i samma takt som jag pumpade. Jag provade att spola igen men det var fortfarande stopp. Proceduren upprepades men allt var bara ett enda stort sisyfosarbete. Så fort vattnet sjönk kom det upp ur golvbrunnen istället. Och stanken av svavel och skit blandade sig till en uråldrig stank som fick mig att ångra det där med husköp direkt.
Nästa tips vara att inhandla ett så kallat rensband. Sagt och gjort. Josefine åkte till Biltema och en kort stund senare stod jag och firade ett metallband med någon slags fjäderbeklädd projektil i främre änden, ner i holken och vidare ner i mörkret. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Jag bet ihop och la allt vad värdighet heter åt sidan. Jag plöjde ner rensbandet i varenda jävla hål i det där badrummet men utan resultat. Så gjorde jag ett sista försök i holken och tyckte mig stöta på ett motstånd som jag med lite ihärdiga penetrationsförsök till slut lyckades komma igenom. Jag spolade med samma deprimerande resultat igen. Jag accepterade mitt nederlag och gav modstulet upp.
Vad jag inte visste just då var att jag trots allt hade löst problemet och lite senare visade sig proppen ha lösts upp och jag hade sparat ett par tusen i rörmockarjidder.
Men just där och då, när jag firade upp bandet igen, hade jag totalt zonat ut och handlade i ett slags passive mode. Jag hade nästan vant mig vid att mina armar inpregnerats av fekalievatten upp till armvecken vilket gjorde att jag, när metallbandet väl kom upp ur alla rörkrokar, inte var beredd på att det skulle kränga till och skvätta mig rätt upp i ögat. Jag fick bajsvatten i ögat och över hela ansiktet. Jag skrek som en gris och rusade upp till vårt fungerande badrum för att tvaga mig.
Där kunde allt ha slutat ganska lyckligt ändå. Men det gjorde det såklart inte. De där pengarna jag just hade sparat skulle komma att belasta mitt konto negativt i en helt annan ända...
Det började med att vi hade besök av vår vän som är bibliotekarie. Hon hälsade på oss i vårt nya hem och allt var frid och fröjd ända till följande dag. När jag av någon anledning besökte källaren passade jag på att snyta mig och spolade ner pappret i toaletten. Jag var helt oförberedd på hur vattennivån plötsligt höjde sig när jag hade tryckt på spolknappen, utan att sjunka igen. Stopp. Vi hade fått vårt första stopp i avloppet utan att ens hinna använda toaletten… ja, bortsett från föregående kväll när jag noterade att vår gäst hade gått ner för att besöka den vid minst två tillfällen. Jag greps av panik. I lägenheten hade allt varit så enkelt. Om något mot förmodan hände var sjunde år så ringde man bara ett nummer så kom nån gubbe och fixade allt från rörstopp till krånglande fönster, kalla element, huvudsäkringar och ditten och datten. Jag insåg att från och med nu kommer jag plötsligt att vara utlämnad till mig själv och ett virrvarr av faktureringssugna jourtjänster och entreprenörer.
Något hade kloggat igen rören och jag började darra vid tanken på att det kunde vara generationers tarmuttömningar som långsamt hade krympt rören under flera decennier tills dess att en olycklig slump (troligen) gjorde att en liten biblotekaries besök satte spiken i kistan, marsipanrosen på tårtan eller vad man nu vill använda för liknelse till rörkollapsen.
Jag googlade med hjärtat i halsgropen och fick tipset att börja med en sån där pinne med gummitratt. Det hjälpte föga. Jag kunde höra hur rören mullrade ilsket där nere, som att försöka väcka en björn (bokstavligt talat), men stoppet verkade inte ge med sig. Vattennivån sjönk men bara för att komma upp ur golvbrunnen istället. Jag tittade och såg med fasa hur ljusbrunt vatten sköljde upp i samma takt som jag pumpade. Jag provade att spola igen men det var fortfarande stopp. Proceduren upprepades men allt var bara ett enda stort sisyfosarbete. Så fort vattnet sjönk kom det upp ur golvbrunnen istället. Och stanken av svavel och skit blandade sig till en uråldrig stank som fick mig att ångra det där med husköp direkt.
Nästa tips vara att inhandla ett så kallat rensband. Sagt och gjort. Josefine åkte till Biltema och en kort stund senare stod jag och firade ett metallband med någon slags fjäderbeklädd projektil i främre änden, ner i holken och vidare ner i mörkret. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Jag bet ihop och la allt vad värdighet heter åt sidan. Jag plöjde ner rensbandet i varenda jävla hål i det där badrummet men utan resultat. Så gjorde jag ett sista försök i holken och tyckte mig stöta på ett motstånd som jag med lite ihärdiga penetrationsförsök till slut lyckades komma igenom. Jag spolade med samma deprimerande resultat igen. Jag accepterade mitt nederlag och gav modstulet upp.
Vad jag inte visste just då var att jag trots allt hade löst problemet och lite senare visade sig proppen ha lösts upp och jag hade sparat ett par tusen i rörmockarjidder.
Men just där och då, när jag firade upp bandet igen, hade jag totalt zonat ut och handlade i ett slags passive mode. Jag hade nästan vant mig vid att mina armar inpregnerats av fekalievatten upp till armvecken vilket gjorde att jag, när metallbandet väl kom upp ur alla rörkrokar, inte var beredd på att det skulle kränga till och skvätta mig rätt upp i ögat. Jag fick bajsvatten i ögat och över hela ansiktet. Jag skrek som en gris och rusade upp till vårt fungerande badrum för att tvaga mig.
Där kunde allt ha slutat ganska lyckligt ändå. Men det gjorde det såklart inte. De där pengarna jag just hade sparat skulle komma att belasta mitt konto negativt i en helt annan ända...
fredag, april 04, 2014
Me and my army
Jag ska bli pappa igen. Japp så är det. Min älskade Josefine bär på ett lillasyskon till Stella och Tintin och det känns fantastiskt kul – men lika overkligt den här gången. Det är väl knappast något man vänjer sig vid. Barnen tar det med ro och tycker att det ska bli väldigt kul. Tintin började dock storgråta när Stella sa att det inte alls är säkert att det blir en lillebror för att det är "magen som bestämmer" det. Tintin är så säker på att det är en lillebror. När vi frågade varför hon är så säker sa hon att bebisen har snopp på bilden (?). Det tog en stund innan vi fattade att det var bilden på gravidappen hon syftade på och banne mig. Den har snopp (vilket är lite märkligt). Uppmärksamt av henne dock.
För egen del spelar det ingen roll och jag vill inte veta innan. Det är ju ett extra spänningsmoment att se fram emot. Appropå se fram emot så råkade jag, en kväll när Josefine mådde riktigt illa och kände sig uppgiven och tyckte att hon inte hade något kul att se fram emot, haspla ur mig att hon hade förlossningen att se fram emot. Ni skulle varit med. Tiden liksom stannade. På riktigt. Jag kände hur jag rörde mig utanför min kropp i en slags ultrarapid. Jag såg i hennes blick att jag hade exakt en millisekund på mig att korrigera mitt misstag. Jag menade ju givetvis inte själva förlossningen. Utan resultatet av den. Jag fattade mig och hann i rättan tid.
Josefin har mått väldigt dåligt med det börjar bli bättre nu och det känns väldigt bra. Snart kanske vi kan börja njuta av den här tiden båda två. Det är en väldigt spännande tid. Det händer så jävla mycket nu. Vi har flyttat till ett hus på ett berg, vi renoverar som små svin och vi väntar på ett barn till. Jag känner mig väldigt lycklig just nu.
För egen del spelar det ingen roll och jag vill inte veta innan. Det är ju ett extra spänningsmoment att se fram emot. Appropå se fram emot så råkade jag, en kväll när Josefine mådde riktigt illa och kände sig uppgiven och tyckte att hon inte hade något kul att se fram emot, haspla ur mig att hon hade förlossningen att se fram emot. Ni skulle varit med. Tiden liksom stannade. På riktigt. Jag kände hur jag rörde mig utanför min kropp i en slags ultrarapid. Jag såg i hennes blick att jag hade exakt en millisekund på mig att korrigera mitt misstag. Jag menade ju givetvis inte själva förlossningen. Utan resultatet av den. Jag fattade mig och hann i rättan tid.
Josefin har mått väldigt dåligt med det börjar bli bättre nu och det känns väldigt bra. Snart kanske vi kan börja njuta av den här tiden båda två. Det är en väldigt spännande tid. Det händer så jävla mycket nu. Vi har flyttat till ett hus på ett berg, vi renoverar som små svin och vi väntar på ett barn till. Jag känner mig väldigt lycklig just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)