Först. Jag tycker att Anton Magnussons humorvärv är ganska mediokert av den enkla anledningen att jag inte tycker att han är särskilt rolig. Han får mig helt enkelt inte att skratta vilket är lite av grundpremissen för att vara en bra komiker. Alltså inte att jag personligen ska skratta men att få sin publik att göra det. Därmed tillhör jag inte heller hans publik. Jag tycker att Antons alias "Mr Cool" och det mesta som fötts ur det är plumpt, platt och ganska finesslöst. Det är min högst personliga åsikt. Men det här drevet som gått kring Antons flera år gamla låt är uselt på riktigt och jag hoppas att verkligen att det goda rövgänget med b.la. Mia Skäringer, Elaine Eksvärd och klanen Wahlgren i spetsen, är nöjda med sitt bidrag till kultur-censuren. För tillfället i alla fall. Man vet ju aldrig vad som blir förbjudet lite längre fram. Med lite otur riskerar ju rätt många typer av kulturyttringar att stryka på foten i ett framtida Sverige. Wahlgrens kan säkert slappna av i och för sig. De kommer nog bli k-märkta vad det lider, med tanke på att deras monumentala uddlöshet kommit att bli folkhemsprosac. Men Skäringer däremot skulle mycket väl kunna riskera att hamna under bilan för sin käftighet i feministiska ordalag. Kanske även att karaktärer som Gulletussan och Tabita riskerar att sortera in under arbetarklassförakt och bli straffbart i ett lite brunare Sverige. Vem vet ärligt talat? En sak är i alla fall klart. Yttrandefrihet är ljusår svårare att åstadkomma än att demontera. Det är också frustrerande att se hur allt från små arrangörer som är vana att operera under humorflagg till globala jättar som Spotify, utan minsta minsta motstånd viker ner sig för att det vankas drev.
Det som stör mig mest av allt i den här drevsörjan är dock att båda sidor i konflikten, utan att märka det har blivit totalt rövkörda av en riktig liten frikyrkopajsare vid namn Jonatan Alfvén som är både mastermind, firestarter och pådrivare i konflikten. Ni vet en sån där riktig class act med rövhaka, busfrisyr, påkostad tandrad och en självbelåtet nyfrälst låga i blicken. Det är han och hans pingsvänliga hejdukar som är motorn i hela härvan. Men trots att både han och hans skenheliga crew är dokumenterade fifflare av rang, har de själva nästan helt lyckats slinka undan uppmärksmahet och frågor i det här ganska så enkelriktade drevet. Ingen verkar ha ifrågasatt hans syfte trots att det luktar mer pengar än på börsen. Märkligt också då de är kända av pressen sedan tidigare som det brukar heta.
Jonatan Alfvén var för mig ända tills nyss helt okänd, men tack vare en artikel i tv-dags och sedan några snabba googlingar, klarnar bilden något. Eller rättare sagt, då börjar en riktigt mörk värld veckla upp sig. Jonatan Alfvén är alltså sektledarsonen som under många år i familjeföretagets regi har skott sig minst sagt bra genom att mjölka svenne på krispiga bidragspengar. Alfvéna famiglia driver den "ideella" välgörenhetsorganisationen Love and Hope (som fram till en medial rågranskning förra året hette Love Nepal) vars officiella och ytterst nobla syfte är att arbeta mot barnsexslaveri. Något som genererar en hyfsat hög fallhöjd ifall (vilket det har gjort) något fuffens skulle uppdagas och dess goda insatser gång efter gång bara visar sig vara ett spel för galleriet. Då förvandlas det snabbt till så kallat allmänintresse och folk börjar undra var degen egentligen går. När det dessutom visar sig att den så uttalat religiöst obundna organisationen i själva verket står med armarna upp till armhålorna nedstuckna i den frikyrkliga sylthinken blir det vad man brukar kalla för en riktigt jävla soppa.
Jonatan Alfvén har personligen tagit ära och heder för att ha rädda massor av flickor ur barnsexslaveriets vidriga käftar och suttit i både i tv-soffor och prytt löpsedlar, vilket har lett till både fina utmärkelser och brett stöd med vidimering i kändisleden, vilket i sin tur har lett till att multimiljonbelopp pumpats in av godtrogna människor via ett göttigt 90-konto. Snöbollseffekten ni vet. Först har Familjen Alfvén hyllats i princip varenda medieutrymme för sina självförhärligande hjältedåd, men steg för steg har det sedan nystats upp att familjen Alfvén inte bara är klassiska white saviors i lyxig samfundsförpackning utan en riktig skojarcirkus med multimiljonomsättning. Ett litet axplock ur deras best of innefattar en del tveksamt beteende som t.ex:
- Att de felaktigt har pekat ut barn som prostituerade.
- Att de har använt bildbyråbilder föreställande fattiga barn som deras organisation inte har någon som helst koppling till för slå an den bjussiga strängen hos folk.
- Att de har och att de systematiskt blåljugit om hur de med sin personliga säkerhet som insats riskerar livet för att rädda massor av barn från bordeller bara varit iskalla lögner.
- Att de konsekvent undvikit att redovisa var alla miljoner tar vägen.
Pinsamt skulle de flesta tycka. Skamdusch. Slutet. Men att efter skiten har träffat fläkten rycka på axlarna bara döpa om bluffabriken och sedan trycka på knappen igen så att produktionslinan fortsätter rulla som vanligt kräver, om inte en styv läggning åt självskadebeteende, så i alla fall rätt saftiga måttenheter av riktigt hjärtlös cynism. Något varken Jonatan Alfvén eller hans här av frälsningslegionärer verkar ha det minsta problem med, med tanke på det bagage de nu plötsligt tar med sig upp på barrikaderna när de börjar dilla om en tre år gammal smaklös raplåt från en redan massmedialt avhandlad komiker, för att ånyo bli relevanta.
Jag har läst det mesta som gått att komma över om Jonathan Alfvén & Co och kan för mitt liv inte förstå hur de resonerat kring nyttan med att sänka en halvdassig komiker för dennes smaklösa kulturprodukter. Hur den starka viljan att förgöra Anton Magnussons kommer in i bilden är för mig fortfarande en gåta. Det känns som att det ligger en personlig vendetta någon stans bak i kulisserna och att Jonatan Alfvéns största drivkraft nu är att flexa sina frikyrkobiceps. Även om många som lever, växer upp och frodas inom väckelserörelser har en tendens att vara lite sena på bollen och dåliga på att hålla sig uppdaterade om vad som sker i den sekulära världen, kan det rimligtvis inte vara av ren välvilja han är ute och vevar.
Jonatan om någon borde väl kunna förstå skillnaden mellan rollspel och verklighet i pedofilisammanhang, inte minst med tanke på att han efter ett enda studiebesök på en barnbordell själv började kabla ut en story om sitt eget hjältemod och hur han brukar gå in totalt i rollen som pedofil. Charmigt.
Men det sjukaste är nog ändå att den här Jonatan Alfvén lyckats få så många med på kroken, trots att hans egen ädelmodiga fernissa är minst sagt i tunn och utan att själv få särskilt mycket journalistiskt strålkastarljus på sig... den här gången. Anmärkningsvärt är en underdrift med tanke på att han som drevstartare med en uppdagad bedragarverksamhet i ryggsäcken borde ha fått en jävla Batman-lampa riktad mot sig när han går ut och vädjar till allmänhetens hjälp att sänka en annan offentlig person.
Särskilt när det sedan så snabbt drog in ett högtryck av näthat, näthot och vidrigheter på ett nästan Nordkoreanskt över måltavlan och hans närmast sörjande.
Någonting är ruttet i staten Sverige och man får lust att bussa en hungrig Janne Josefsson på caset eller i alla fall uppmana människor att hia sig lite och ta en extra funderare kring vems kamp man egentligen vill vara med och föra, innan man kastar sig in med ryggmärgen före i ett gatloppet – bara för att det råkar ha dukats upp en dignande triggerordsbuffé.
Amen.
Mer matnyttigt:
http://www.dcase.se/grundaren-vi-maste-be-for-henne-det-ar-sa-vi-ska-gora/
https://uvell.se/2016/04/28/mediekritik/
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10212547787305546&id=1109393205
