Extra allt om rulltrappsbytet i Skövde!

Jag har för mig att köping har utnämnts till Sveriges tråkigaste stad vid en rad tillfällen. Jag som tycker att Göteborg har ett ganska påvert utbud har nog aldrig riktigt kunnat förstå hur i i helvete stor tristessen på mindre orter kan vara. NÅGONTING finns det ju alltid att göra. Eller?

Men när jag nyligen var i Skövde över dagen insåg jag plötsligt vidden av vad händelselöshet kan göra med människor.

På tågcentralen i Skövde håller de som bäst på att byta ut den gamle rulltrappan. Big shit. Tydligen har allmänintresset värderats såpass högt att kommunpolitikerna bemödat sig att ta fram en kampanj (i alla fall minst lite skyltar och en separat webbsida) för att informera om bygget. Ifall man skulle råka vilja veta mer om det stora rulltrappsbytet. Och det vill man väl?

Nä, jag ska inte vara sådan. Egentligen tycker jag att det är lite gulligt. På riktigt. De flesta kommuner skulle göra allt för att inte väcka uppmärksamhet och undvika jobbiga frågor. Där går budgeten åt till att bespara både medborgarna och sig själva medelst mörkläggning. Men inte i Skövde. Där fixar man webbsupport och upprättar en telefonlinje. Man uppmanar folk, nästan vädjar till dem att ställa frågor och undra över saker och ting som har med stadens stolthet, rulltrappan, att göra.

Det bara måste vara unikt?

Skilda referensvärldar

Ibland uppstår ett märkligt glapp i relationen till andra människor. Som idag när jag blev varse att jag och min ad-kollega, trots att vi arbetar tillsammans, lever ganska liknande liv, gillar samma typer av tv-serier och rent logiskt sett borde ha i alla fall någorlunda synkade referensarkiv, inte alls har det.

På en sekund blev skillnaden stor som ett gap mellan två världar. Ungefär som jag föreställer mig ett första möte mellan två personer där den ena har växt upp och levt hela sitt liv i Kongo och den andra i Kungsbacka.

Vi håller på att göra en film där vi på ett kul sätt ska illustrera hög hastighet. Så vi satt och snackade när jag plötsligt kom att tänka på en scen ur Mel Brooks Star Wars-parodi "Spaceballs". Jag googlade fram klippet och sätte igång det. Jag bubblade av retrofniss. Min kollega tittar koncentrerat och i exakt den här bildrutan när Lord Dark Helmet har fällt upp sitt visir utbrister hon: "Men vänta... det här är ju inte Star Wars!"

En ny sida av språkförbistring

Tintin är inne i en spännande fas kan man säga. Förra veckan beskrev jag hur trotsen tar sig uttryck just nu. Men även hennes språk utvecklas och även om hon inte riktigt kommit dit än, att hon en riskfaktor att ta i beaktning inför vistelser ute bland folk när det gäller den konfrontativa beteendefasen (jag minns när Stella började kommentera medresenärer på spårvagnen, i affären, på kaféer etc), så kan hennes språk ändå ställa till det lite ibland. Hon är väldigt duktig och kan faktiskt uttala de flesta bokstäver ganska korrekt. Det är när det kommer till sammansättningen av meningar och enskilda ord det strular till sig lite.

Det är inte ofta jag skäms längre. Både jag och Josefine har redan genomgått den typen av stålbad och det härdar. Det lättaste sättet att undvika skammen är att spela med. Föra samtalet framåt och bara låta det hemska passera som en liten episod hur fruktansvärt det än är när ens barn kommenterar hudfärg, utseende, eller något annat som kan avvika från deras standardbild av hur saker och ting är mest. Men ibland går det inte att agera utifrån sin erfarenhet. Ibland låser det sig bara. Igår var ett sådant ibland och en föraning om att man aldrig riktigt går säker.  

Igår fyllde Stella 8 år. Vi hade kul. Åt frukost hemma, hade presentöppning och gick iväg och bowlade. På hemvägen passade vi på att äta lunch på Zenith. Stämningen var uppsluppen och lokalen var full av folk. Gott så. Vi beställer mat och barnen vill ha varsin toast. Till toasten kommer en liten grönsallad samt några skivor gurka. Tintin älskar gurka. Älskar. Men gurka är just ett sådant ord hon inte riktigt behärskar i enlighet med... ehh... konventionellt språkbruk. I stället för att som de flesta barn bara ersätta bokstaven R med J som hade resulterat i det beskedliga [gujka] så uttalar hon R:et som en slags hybrid mellan ett rullande och ett skorrande R, därtill byter hon ut G mot ett oväntat N (?) och kastar sedan om bokstäverna så att hennes uttal av Sveriges vanligast förekommande grönsak kommer ut på ett aningen mer pikant sätt.

Runka.

Jag sitter alltså på kaféet med en unge som glatt deklarerar att hon älskar runka. Men hon nöjer sig inte med att säga det en gång, vilket i bästa fall hade inneburit en sådan där glitch-effekt (som i Fight Club där Tyler Durden arbetar på en biograf och prankar publiken genom att klippa in en bildruta kuk i disneyfilmer) så att alla hade uppfattat det men inte kunnat vara säkra på att de verkligen hade hört rätt.  Här rådde inget tvivel. Som en ivrig estradpoet upprepade hon sin poäng. Jag älskar runka, jag älskar runka, titta pappa, en stor runka. Jag greps av inre panik. Även om det hela blåste över på tio femton sekunder så var det fruktansvärt att sitta där och låtsas som att det var helt normalt, vilket det ju är, men ändå inte. Så mycket komplexitet i ett enda litet jävla ord som för den ena parten betyder grönsak man skivar och för alla andra är en synonym till onani. Det kändes som att min hjärna var lågan på ett stearinljus som man blåser ut. Kvar blir bara en glödande kärna som strax slocknar lämnar en förkolnad veke. Dessutom var Josefine iväg och hämtade servetter eller något och slapp på något mirakulöst sätt undan det allra värsta och kom tillbaka precis när det hela klingade av någonstans med att Tintin vände sig mot Stella och sa att hon minsann hade en större runka än henne. Vid det laget hade jag hunnit parera alla blickar med katatoni och girigt kaffesörplande.

Det hela blåste som sagt över och när vi kom ut gjorde jag ett litet försök att bearbeta traumat med Josefine. Vi har flabbat åt det över frukostbordet åtskilliga gånger, men jag insåg plötsligt att vi har kommit dit nu, att vad som helst kan hända, var som helst och när som helst. Stella har passerat den åldern sedan länge men lämnat över uppgiften att försegla grundjobbet till sin lillasyster...

Och det har bara börjat.

Detta må vara ett ganska uttjatat humorgrepp...

Men den här gången passar det synnerligen bra:

Appropå dagishämtningar...

Jag hämtar barnen de dagar Josefine jobbar kväll vilket innebär att jag kommer dit vid halv fem. Då är jag alltid sist eller näst sist. Varje gång berättar personalen att de sista andra hämtade för ungefär en timma sedan. Hur i helvete är det möjligt så som dagens samhälle är uppbyggt kring jobb och karriärer? Jag lyfte frågan med lite kollegor och alla säger samma sak. Att de hämtar sist. Då har jag ändå ett väldigt flexibelt jobb. Alla har dåligt samvete också. Som att man är en riktig jävla pissförälder om man arbetar mer än 75%.

Förresten var det en person som påminde mig om fyraårstrotsen. Jag har alltså inget att se fram emot det närmsta året. Damn.

En faders klagan

Just nu genomgår jag och Josefine en extrem psykträning här hemma. Det är en ynnest att ha Tintin som kursledare eftersom hon har gått in i en närmast militant del av kan-själv-fasen och således är ytterst kompetent i ämnet. Jag känner hur min mentala styrka långsamt tar form, likt en skulptur som knackas ut bit för bit ur ett block granit. När det här är över kommer jag med största sannolikhet vara en tuff kaka och hårdför jävel. En tuff match till och med för människor som jobbar 9-5 med att knäcka människor, typ Guantanamopersonal och sådana där agenter som kan stirra ihjäl getter.

Jag vågar påstå att jag redan är mer härdad än ALLA människor utan barn. Jag vet att detta är information som lätt skulle kunna uppfattas som lätt provocerande av människor utan barn. Men det går ju inte att blunda för sanningen. Alla som skaffar barn kan vittna om att föräldraskapet per automatik garanterar en ganska gedigen grundutbildning i tålamod som under åren sedan växlas upp med en massa obligatoriska påbyggnadskurser (utvecklingsfaser). Den ena mer uthållighetsprövande än den andra och just nu maxar vi kan man säga.

Flera gånger varje dag uppstår situationer som är så kraftfullt intensiva att jag tror att min hjärna ska riskera att kollapsa i någon form av slaganfall. Värst är det i stressiga situationer som ofta råkar sammanfalla med hämtning och/eller lämning på dagis. Då trappas trycket i hjärnan upp något overkligt mycket och jag föreställer mig att det är som att bli fasttejpad i NASA:s g-kraftstestare på full speed.

I alla fall så kan ett kurstillfälle (hämtning) se ut som i fredags:

Jag anländer lätt stressad till dagis strax innan stängning. Tintin är på asbra humör och vi börjar friktionsfritt ta på henne ytterkläderna. Men eftersom jag vet att det är lite som att hantera en dunk nitroglycerin vid den här tiden på dagen så beter jag mig överpedagogiskt och hurtfriskt så till den milda grad att jag misstänker att personalen måste råhata mig. Allt får ta sin tid. Och det gör det. Jag beter mig som ett helt curlinglag och utbrister ett überentusiastiskt "sådärja", efter varje litet moment. "koftan på...(eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!", "och jackan på... (eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!". Sedan när det är dags att ta på stövlarna kommer Tintin på att vänta nu lite det här kan ju själv. På en tusendels sekund har barnet med solskenshumöret växlat karaktär och bytt ut all harmoni mot en scen av brutalt missnöje och påbörjat en motorvägsfärd mot totalt jävla kaos. Av med jackan. Av med koftan. Knapp. För. Knapp. Sedan börjas det om och jag kan se i dagislärarens ögon och på hennes stela leende att hon undrar vad i helvete vi håller på med. Men det är fredag och terrorbalansen hänger på en skör tråd. Gör jag ett fel nu så bryter helvetet lös och kulminerar i en skrikfest som riskerar att ödelägga resten av kvällen, så med all respekt – det får ta sin tid. 

Med stor koncentration och en närmast hitlersk beslutsamhet börjar Tintin ta på sig koftan igen samtidigt som hon med en kraftigt utskjutande surläpp markerar att jag gör rätt i att hålla mig jävligt passiv nu. Hela tiden gnyr hon lite lätt och trots att det kliar i fingrarna att snabba upp tempot genom att assistera henne så håller jag mina fingrar undan. Efter många om och men är hon klar med koftan. Dags för jackan. Efter att ha försökt en lång stund ber hon mig till slut att hjälpa till med dragkedjan, ett erbjudande jag blixtsnabbt nappar på och utan att tänka mig för knäpper hela. Det var fel av mig. Det borde jag vetat. Tintin ville givetvis bara ha hjälp med det allra första momentet att sätta ihop dragkedjan. Att dra upp den vill hon GIVETVIS själv göra. Nu är allt förstört. Bara att börja om. Från början. Jag rekapitulerar och låter henne ta av jackan och hänga upp den på sin krok. Koftan ska också av. Inget jävla hafsjobb här inte. Ska det göras ska det göras på riktigt.

Kofta på. Jacka på. Stövlar på. I sakta mak. Äntligen första momentet klart. Dags att ta på mössan.

Mössan åker på. Win! Sedan vill Tintin ha Uff-Uff (mjukisugglan) som sitter i hennes fack. Utan att tänka mig för plockar jag ner Uff-Uff och sätter den i händerna på Tintin. Pang. Mössan åker av och Uff-Uff ska upp i facket. Ah, det var tydligen extremviktigt att hon fick plocka ner Uff-Uff själv. Det borde jag ju ha fattat. Jag hjälper henne att sätta tillbaka Uff-Uff. Protestsången dubblar i styrka. Nu har jag gjort dubbelfel som inte kunde hålla mina klåfingrar ifrån hennes uggla vare sig på ner eller uppvägen. Nu är hela livet piss. Till slut får dagisfröken rycka in och neutralisera konflikten genom att hon sätter tillbaka Uff-Uff på sin plats. Tintin lugnar sig. Hon plockar ner Uff-Uff och jag pekar på jordgubbsmössan som ligger kvar på golvet. Tintin kommer på sig själv med att ha glömt ordningen hon ville ha så Uff-Uff åker upp i facket igen sedan tar hon på sig mössan och plockar ner Uff-Uff igen. SÅ-DÄR-JA! Dags att ta paraplyet. Fälla upp fälla ihop fälla upp fälla ihop fälla... ja ni fattar. När vi till slut kommer ut från dagis låter jag den fuktiga regnluften fylla mina lungor med några djupa inandningar. Jag känner hur veckoslutslugnet som just förintats ändå börjar gro i mig igen men det tvärdör så fort vi kommer till bilen. Paraplyet ska med in i uppfällt läge. Det går inte. Jag fäller irriterat ihop det. Tintin tittar skeptiskt på mig i en sekund innan hon formligen briserar i en skrikfest. Ett sådan fruktansvärt övergrepp. Pappa stängde plyet, pappa stängde plyet ekar det mellan husen. En sådan otrolig skitpappa.

Efter att Tintin lugnat sig och fällt upp och ner plyet ett antal gånger lägger hon till sist ner det, med visst motstånd såklart, bakom sin bilstol och börjar klättra in i bilen. Jag ser hur sätet leras ner. Allt går trögt. Tintin frustar och chostar, halkar till, börjar om, kommer inte riktigt på plats, börjar om, frustar och chostar. Jag tänker inte längre. Allt är vakuum. Jag tar ett djupt andetag och sedan sätter jag henne i stolen kopplar på bältet. Mina trummhinnor töjs ut av ljudvågen som slår mot mig. Det var INTE så här det skulle gå till enligt Tintins planer. Jag smäller igen dörren och känner en närmast extatisk njutning blixtra till inom mig när ljudmattan klipps av bildörren. Jag går långsamt långsamt runt bilen till förardörren och tänker på Louis C.K. och vilket jäva geni han är som beskrev just exakt det momentet, när man går runt bilen till förardörren, som semester. Ingenting har någonsin känts sannare.

Innan jag tar plats vid ratten passar jag på att punda tystnaden och tacka gud för att jag var så jävla briljant att jag handlade maten till kvällens middag redan igår. Hade jag behövt valla Tintin genom ett folkfyllt ICA på detta, och vetat att jag hade samma bilmoment att vänta en gång till, hade jag troligen tappat allt förstånd och försökt välta en tung hylla över mig själv i ren desperation. Eller svälja en avokado hel. Starkare än så är jag nämligen inte. Än.

Det här skulle kunna bli en roman så för att snabba upp lite byter jag tempus och sammanfattar det med att eftersom Tintins humör var ungefär lika skört som en sudansk vapenvila hann det uppstå konflikt ett par gånger till och slutligen tog det lätt femton goda minuter att komma upp i lägenheten från det att vi parkerat bilen utanför på gatan. Sedan kraschade hon i soffan och sov tungt som en spårvagnsalkis tills det var dags att nana i sängen. Så kan det vara ibland. Ganska ofta för tillfället.

Det är tur att kontrasterna är så starka för dagen efter vaknade den gladaste tjejen på jorden med ett solstrålehumör som höll i sig... tja, till efter lunch i alla fall. Då är allt förlåtet och jag tänker att hon är banne mig världens gulligaste och enklaste busfrö. Mina barn verkligen sätter guldkant på livet så jag skäms lite för att mitt tålamod är så klent. Men kärleken är total och mitt i allt det där härliga vet jag att den här trotsåldersextravaganzan dels är övergående (om än långsamt) och dels är på väg att bygga mig ett psyke som skulle kunna få Dirty Harry att bita i gräset med en blinkning. Sedan är dags för nästa kurstillfälle och jag återigen bryts ner som en menig under främlingslegionens grundträning. Så går livet på. Och det är inte så jävla dumt ändå.

Opepp

Tillbringade tyvärr lunchen med att botanisera i i hyllorna på Biltema. Det kan vara det värsta jag har gjort. Utan att generalisera allt för mycket kan jag säga att jag inte kände någon direkt samhörighet varken med personalen eller den stora kundmassan. Som människa alltså. Jag greps av brutalångest. Energinivån var så låg i den stora plåtbyggnaden att jag bokstavligt talat kunde känna mina aniktsmuskler domna av och ge mig samma ledsna ansiktsuttryck som hos en blodhund. Blev helt matt. Det var som att jag fick punka på hela kroppen och att livsglädjen läckte ur mig som unken luft.

Vet ni, det satt människor och fikade där. I entren och utanför kassorna. Som att det är världens mest normala sak att använda dagens få ljusa timmar till att åka och köpa lågprismojänger och sedan komplettera hela upplevelsen med saggiga wienerbröd och pappmuggskaffe.

Usch.

Oss glasögonormar emellan

Nu har jag sett Åhléns-reklamen som går på tv ett flertal gånger. Varenda gång har det skavt en hel del och hur trevlig Linda Öhrström än verkar kan jag bara inte hålla käft längre. Jag måste få ventilera.

Vad i helvete är det för jävla brillor hon har på sig? Är det någon slags skämt eller? Det är det va? Annars fattar jag verkligen ingenting. Då arbetar jag ändå i en bransch (reklam) där man bokstavligt talat gjort en sport av att lägga till med ironiska hipster-accessoarer. Mustascher, inomhushalsdukar och voluminöst grovbågade glasögon (vars frekvens jag annars möjligtvis bara kan ha kommit i kontakt med när jag senast bläddrade igenom särskolesektionen i min skolkatalog från någon gång på 80-talet). Och ändå är det ingenting mot bågarna som vilar på Linda Öhrströms näsrygg. INGENTING.

Grejen är att jag inte kan se någon som helst antydan till att hon skulle vara ironisk. Jag har googlat och hittat bilder i helt andra situationer där också hon går runt med samma jävla skyltfönster i ansiktet. Det är yrkestiteln skönhetskonsult som får mig att misstänka att hon bara skojar med oss. Eller är hon så fantastiskt jävla super-edge att ingen annan i hela världen har hunnit fatta grejen eller vågar ifrågasätta hennes omdöme? För om hon verkligen på allvar tycker att de är snygga måste väl någon i hennes närhet rimligtvis ha lyft frågan varför hon har låtit specialtillverka ett par brillor av två pizzatallrikar i klarglas.

Jag kan riktigt se plotten i nästa James Bondfilm. Linda Öhrström spelar en Bondskurk som planerar att utplåna allt liv på jorden, genom att helt enkelt använda sina jätteglas till att reflektera bort allt solljus från vårt jordklot tillbaka ut i universum, så att medeltemperaturen genast sjunker till minus 5000 grader. Det finns bara en man som kan stoppa hennes ondskefulla plan. Bond. James Bond.

Alltså i egenskap av glasögonorm känner jag mig, kanske inte kränkt, men i alla fall hånad av Linda Öhrström. Det är nämligen ganska uppenbart att hon själv inte ens har något synfel, utan möjligen bär sitt moderskepp till glasögon för att skapa en slags nidbild av oss närsynta. Hur jag kommit fram till fakta i frågan? Lätt. Det existerar nämligen inte så högbrytande glas på marknaden att man ens med ett blygsamt synfel eller Banes (psykopaten i senaste Batman-filmen) nackmuskler skulle orka bära upp en så massiv glastyngd utan att riskera att riskera invalidisering på permanent basis. Verkligen dålig stil.

I ett försök att spåra varifrån hon kan ha fått tag i sina minst sagt uppseendeväckande glasögonbågar gjorde jag en bildgoogling på "jätteglasögon" och hittade den här gamla klassikern som jag vet brukade finnas i Butterick's sortiment:

Likheten är slående.

Jaha, då var det den dagen på året igen...

Idag välkomnar jag traditionsenligt mitt 36:e levnadsår med en gammal goding: