Vi måste prata om Birro

Igår läste jag Anders Westgårdhs sista krönika för Aftonbladet, där han verkligen lyckades kittlade alla sverigedemokraters ömmaste punkt och gensvaret var som väntat lika snabbt som det var kletigt och vildsint. Som att vattna en påskbrasa med napalm. På sin blogg publicerade han sedan ett litet urval av den imbecillism han triggat igång och jag måste säga att läsupplevelsen är en slarvigt blandad cocktail på förfäran och förtjusning. Rassenötterna tänder till på alla cylindrar så fort någon uttalar sig och blottar i samma sekund hur illa det är ställt med läs- och skrivförmågan bland de som säger sig värna om Sverige. Ett sådant totalt jävla mörker. Och så sent som idag läste jag att Aftonbladets Carina Bergfeldt fått ta emot närmare femhundra mail, efter en kolumn där hon drog parallell mellan det politiska läget i dagens Sverige och Tyskland 1932, där man bland annat skrev att hon skulle våldtas med ett basebollträ analt av somalier. Den texten måste verkligen ha träffat där den skulle. Jag blir mållös. Våldtas. Analt. Med ett basebollträ. Av somalier. Här undrar jag om inte 'peak hat' måste ha uppnåtts ändå. Vilket osökt får mig att tänka på Marcus Birro.

Jag har verkligen fått bita mig i läppen för att inte kommentera ett av Sveriges kanske märkligaste mediafenomen genom tiderna, den till synes oändliga Birrogate som de senaste månaderna har kulminerat i ett slags fyrverkeri av superlativt munhuggande mellan Birro, den nyfrälsta kristna delen av befolkningen och ett par småfascistiska röster på ena flanken, och twittervänstern, delar av journalistkåren och ja... typ resten av klabbet på den motsatta. Vare sig man vill eller inte har man fått sig till livs något som pågått i många år – hur fruktansvärt synd det är om Marcus Birro – precis hela tiden. Det tär på psyket. Och efter att någon gång förra veckan ännu en gång ha överrumplats av en nyhet som bara måste ha repriserats minst lika många gånger som kvällstidningarnas gamla hederliga sommarplågor: "Så mycket tjänar dina grannar", "Så mycket är din bil värd" och så vidare går det bara inte längre. Det bildas ett övertryck.

Är det verkligen rimligt att ens EN gång under sin livstid tvingas utsättas för "nyheter" av det här slaget? Ändå tror jag att jag bara i år har mötts av den (och här hade jag vanligtvis säkert dragit till med tresiffrigt) fyra gånger. Det är svårt att förmedla den känslan det genererar utan att ladda språket med mustiga beskrivningar av mer grafisk art, som t.ex. att jag riktigt kan känna en skenande eksempåväxt på min hjärna, att jag reflexmässigt grips av lusten att hälla salt i ögonen och... ja, ni fattar. Men jag tänker att jag ska nöja mig med att säga att det förstör min dag den här gången. Men som det förstör dagen sedan. Något så in i helvete förstör det dagen. Alltså det förstör min dag så till den grad att jag är rädd att jag själv riskerar att bli tvungen att kontakta psykakuten... Nä, fan nu var jag där igen. Det här funkar verkligen inte... Hrrrmm, vi börjar om igen...  

Så här: Jag tycker att det är en jobbig nyhet, rent av beklämmande, att intet ont anande sitta och läsa exempelvis gp.se och plötsligt bli exponerad för information som förtäljer att Marcus Birro har stängt sitt Twitter-konto. Igen. Det känns ovärdigt. Det måste väl ändå finnas någon sorts lägsta gräns för hur generöst man får lov att tolka in ett nyhetsvärde i saker och ting. På riktigt. Att Marcus Birro meddelar att han tänker sluta twittra är INTE ENS HÄLFTEN så intressant som nyheter om lägsta priset på julskinka, förseningar på en busslinje eller att en sjukpensionär inte har fått sin soffa levererad ännu trots att hon blivit lovad att får den före jul. Ändå har jag som sagt blivit uppmärksammad på exakt just det och inte bara den här gången utan som sagt vid upprepade tillfällen bara under det senaste året.   

Därmed är det inte sagt att det är ok att Marcus Birro får ta emot hot och obefogade kränkningar. Varje person har rätt att uttrycka sina åsikter, även om de är obekväma, kontroversiella eller rent av idiotiska – utan att för den sak skull bli föremål för någon slags fri jakt. MEN. Med den rättigheten kommer också en slags tyst överenskommelse om att man måste tåla att bli emotsagd. Angriper man en person eller en grupp människor får man också räkna med motangrepp. Ju hårdare eller klumpigare man uttrycker sig desto mer onyanserade tenderar också protesterna att bli. Detta vet Birro mycket väl. Han säger själv att han valsat runt i offentligheten under två decennier och han har ju stuckit ut hakan rätt rejält några gånger (minst sagt) under åren. Om han på riktigt hade tyckt att det var så himla jobbigt att bli kölhalad i sociala medier och andra forum, så har han under årens lopp fått chansen alla dagar i veckan att lära sig att uttrycka sig på ett sätt som inte får människor att fucka ur och gå bananer på honom. Milt sagt. Ett visst ansvar måste man ta för det man skriver. Det gäller alla och det är nog de flesta med på. Utom just Marcus Birro. 

Gång på gång har Marcus Birro tagit sig rätten att måla med den bredaste penseln från sina olika plattformar med minst sagt god räckvidd. Gång på gång har han också lyckats rulla igång en boll av reaktioner med sina texter, så pumpade med expressiva formuleringar och kraftord att jag inte kan hejda en alldeles fnissig bubblighet att löpa amok inom mig. Han har genom en flagrant överanvändning, på helt egen maskin, lyckats förbruka och totalt vattna ur ord som ryggradslös, perverterad, vämjelig och feg. Men kanske allra mest ordet hat. Det har han lyckats montera ner till ett ingenting bestående av två konsonanter med en vokal i mitten. Varken mer eller mindre. Det mina damer och herrar – är inte dåligt. 

Marcus Birro gillar att ta i när han skriver och hålla en hård ton. Jag förstår honom. Innerligt. Jag tycker också, och det här menar jag verkligen av hela mitt hjärta, att det är något underbart förlösande i att ta i lite när man skriver. Skriva så att det känns. Problemet är bara att Marcus Birro inte tål att någon annan uttrycker sig lika... låt oss säga mustigt. Han verkar på riktigt anse att han själv har något slags heligt patent på att raljera stenhårt benhårt mot vem han än känner sig manad att trycka till. Men så fort någon reagerar, säger emot eller laddar sin text enligt samma modell som han själv, då hänger han sig med hela sin kroppstyngd i stora hat-tutan. Han slår larm. Då är de förbannade bromsar av smuts, fega jävla insekter som sprider sin träck och tror att världen är ett hånfullt hatiskt hål – där de sitter bakom sina datorskärmar och ja... hatar. Wow!  

Är det inte hinduismen eller islam som får smaka den store poetens vrede så är det kvinnliga kulturredaktörer, feminister eller den fria aborträtten. Eller vem som helst som går i clinch med Marcus Birros lilla världsbild. Det kräver inte mycket googling för att hitta en uppsjö av hans passivt aggressiva och rasande pulserande svador. Ändå skäms han inte för att gråta ut som Lille Skutt i precis alla kanaler. Och hade det inte varit för att han lyckas hamna i centrum precis varenda gång han känner sig skymfad så hade det kanske kunnat få passera. Men nu blir det en riksangelägenhet som drabbar precis alla, även de som inte är inblandade och det är problematiskt. För precis som i Pojken och vargen slutar folk att lyssna, börjar störa sig och efter att ha fyllt garderobslängor med avlagda och malätna offerkoftor blir Marcus Birro väldigt svår att ta på allvar. Men det är stor skillnad på ringaktning och hat. Hat eller näthat är INTE synonymt med att uttrycka sig i starka eller raljanta ordalag om någon även om det är exakt det Marcus Birro själv verkar tro fullt och fast. 

Med det sagt ska jag försöka vara saklig och sansad nu även om affekt vanligtvis är mitt mest rimliga sinnestillstånd när det handlar om mannen i fråga. 

Den fria världens största gråtbebis har på sistone varit lite mer missnöjd än vanligt. Först twittrade han att den gemensamma nämnaren för den största delen av världens terrorism är Islam. Många blev arga och de kritiska replikerna börjar hagla. Tonen var hård och Marcus Birro kände sig hatad. Sedan tackar han ja till att bli intervjuad i en högerextrem podcast, blir petad från sin tron som kolumnist på Expressen. Allt går fort och Marcus Birros eget missnöje låter sig inte dröjas. Vitt och brett gråter han ut i varenda litet utrymme han får möjlighet. Han använder sin vid det här laget klassiska retorik för att gå till mottattack. Det har ju funkat förr. Problemet är bara att han kanske har visat lite för mycket av sina unkna åsikter för att det ska gå att snacka bort med lite finpolerad lingo. Kort därpå bryter även hans förlag med honom och jag måste erkänna att jag tycker att han får lite väl mycket på sitt bord. Inte för att det är oförtjänt men för att han plötsligt verkar befinna sig i ett fritt fall karriärmässigt. Och det är nog fan inte särskilt ball.  

Jag lämnar det därhän att han parallellt med alla professionella motgångar även fått motta hat och hot från olika håll. Det är verkligen inte ok. Det är ett gissel men det gör honom inte unik. Alla som uttrycker starka åsikter får ta emot infekterade spottloskor på volley. Ju högre plattform man står på desto större växer sig lavinen. Marcus Birro verkar ha fått för sig att han är den mest drabbade personen på jorden och att det är helt obfogat. Han ger uttryck för ett extremt oskönt martyrskap och målar ut en vänsterextrem twitter-elit som den värsta falangen när det kommer till att sprida sörja. Men alla som skrivit i negativa ordalag om t.ex. SD vet att det är en massivt minerad mark man ger sig ut på. Jag har själv fått ta emot en hel del skit via mail och ibland i kommentarer för texter. Ibland med all rätt, ibland ganska obefogat. Även personangrepp (en masse) hot och ett par mordhot har jag fått genom åren och det är verkligen osoft. Det vet jag. Men det är skillnad på motangrepp och uppiskat hat. Eftersom jag precis som Marcus Birro gillar att ta i när jag skriver så vet jag att reaktionerna kan bli ganska så over the top ibland. Men det är inte per automatik hat det rör sig om. Man kan inte att skriva hur raljant som helst om en person eller grupp av människor och sedan slå hat-alarm så fort någon svarar i affekt. Det blir bara irriterande.    

Men det är exakt det Marcus Birro alltid väljer att göra när saker inte flyter på som det ska. Han fyller spaltmeter med pressporträtt där han sitter gravallvarlig och blankögd och lipar loss om hatets lakejer, om alla offentliga tyckare och tänkare som hukar i sin politiska korrekthet, om de fega och ryggradslösa i maktens korridorer som oförtjänt behandlar honom som en slags paria. Hur alla vill se honom falla. Snyftar att han inte klarar mer utan måste lämna landet (vilket alltid innebär en tvåveckors semester i Italien). Stänger twitter. Sedan är det upp och hoppa igen. Skillnaden är bara att gensvaret verkar utebli den här gången. Visst har han en skara trogna lärljungar som kommer till undsättning men det gör de ju alltid. Det är kanske inte så enkelt att det bara är några rabiata vänsterextremister eller misogyna redaktörer som manar på hans undergång den här gången. Kanske tycker de flesta att han faktiskt passerat gränsen för vad som är ok den här gången? Jag vet inte. Men jag tror kanske att ett förlåt hade varit ett mycket bättre glidmedel än att söka konfrontation med uppbackning från sina kristna bundsförvanter och några lumpna sverigevänner.

Nu är det som det är och Marcus Birros huvudsakliga plattform förutom sin egen blogg är numera den värdekonservativa och vad jag förstår fett frireligiösa tidningen Världen idag samt någon sorts kolumn på bettingsajten Rekatochklart. Jag hoppas verkligen att han får behålla de jobben. Jag hoppas också att det ger honom lite frid och utrymme för reflektion och självrannsakan. Det kan nog vara bra. Kanske kommer det ut en helt annan Marcus Birro på andra sidan. Det hade varit fint.

Kanske är det den annalkande julen som gör mig så naivt hoppfull, men man vet aldrig. Oavsett lär vi bli varse när han öppnar sin twitter-kiosk igen, vilket jag knappast tror kommer dröja längre än tills över helgerna.

Så många svek och sorger, men jag förlåter dig ändå, Kurt Sutter

Så passerade ännu en serie ur vår tid och kommer aldrig mer tillbaka. Jag pratar givetvis om Sons of Anarchy vars finalavsnitt sändes i tisdags. Jag lovar att INTE spoila det utan mer sammanfatta serien som helhet, ur mitt perspektiv, utan att gå särskilt djupt in i detalj på en massa händelser.

Jag minns när jag började titta på Sons of Anarchy. Den kom som ett ganska uppfriskande inslag i veckans tv-meny som för tillfället bestod till stor del av välberättade historier med (mer) lågmälda skeenden. Sorgen efter The Wire hade klingat av en aning och jag kände mig redo att prova något nytt. Det var Josefine som tyckte att vi borde testa lite mc-våld, jag var ganska skeptisk för jag kände mig osäker på om det skulle kunna bli något annat än en platt historia med mycket pang-pang och och en testosteronhalt koncentrerad som frän pungsvett i en gubbes skinnbrallor. Visst, en spännande inramning med det lilla mikrosamhälle av organiserad brottslighet som kretsar kring den ganska vedertagna bilden av kriminella motorcykelklubbar. Men inte så mycket mer än så. På pappret.

Vi hade väntat ut ett par säsonger och jag tror att året var 2010 när jag lite motvilligt gick med på att kolla in pilotavsnittet. Jag var inte jätteimponerad men vi fortsatte titta. Jag minns att mina misstankar om spekulativt övervåld redan tidigt infriades, ganska exakt enligt det recept man fått sig till livs genom åren, tack vare media och urbana legender om den rådande hänsynslösheten inom mc-världen. Men den födde också något mer. Josefine fattade tycke för serien redan efter två avsnitt och kanske någonstans kring fjärde eller femte episoden var även jag fast. Det har blivit lite mer regel än undantag för de serier jag älskat mest genom tiderna, att jag inte blivit blixtförälskad direkt, utan mer legat sked ett tag och låtit den växa in (Lex: The Wire).

Men som den växte in. Under åren har det oborstade lite bångstyriga brödraskapet kommit att bli ett viktigt inslag i vardagen. Diskussioner kring matbordet och en gemensam längtan efter nästa avsnitt. Jag gillade redan från början att storyns grundvalar utgår ifrån och bygger på en ganska generös men ändock en nytolkning av Shakespeares Hamlet. Om det har det skrivits tusentals artiklar så jag behöver knappast göra någon vidre utlägging om Jax Teller som den förvirrade och ångestridne prinsen, Clay Morrow som den elake kungen som fulspelat till sig både drottningen (Gemma Teller Morrow) och kungariket (SAMCRO) genom att rygghugga sin broder (John Thomas Teller)... und so weiter, und so weiter. Det var mycket det som höll samman serien. I alla fall till en början. Det var också det som gjorde att jag länge köpte de vulgära bufféportiornerna av övervåld som serverades vecka efter vecka. Mitt där i allt det dammiga, blodiga och brutala fanns också något djupare. Karaktärer som växte och kom nästan till livs genom LED-burken på väggen. Så många svek, så många sorger, så mycket smärta, så mycket mörker. Och ond bråd död. För att inte tala om alla tillfällen den rev upp en nästan fysisk längtan efter hämndens ängel som då och då dyker upp för att skipa en, om inte särskilt samhällsbyggande så i alla fall väldigt poetisk, rättvisa. Sons of Anarchy helt enkelt har fyllt det kittlande behovet av fiktion och verklighetsflykt som uppstått i bakvattnet av alla relationsdramer av mer realistisk art – utan att gå fantasy helt över en. Ungefär som The Walking Dead gör, men kanske aningen mer nära verkligheten ändå. Kort sagt. Kurt Sutter & Co lyckades skapa en, för sin genre, ovanligt stark relation mellan mig och rollkaraktärerna i Sons of Anarchy och i fyra hela säsonger och en bit in i den femte fortsatte jag att förvånas över hur den kunde leverera en så konstant hög nivå.

Under årens lopp har serien i stort hunnit bjuda på fler chockerande vändningar än många andra serier någonsin gör och jag tog snabbt Jax, Opie, Tara, Clay, Juice och inte minst Gemma (som jag haft extremt svårt för under större delen av serien) till mitt hjärta. Bara för att nämna några. De blev snabbt det gäng kriminella kompisar jag aldrig har haft, men som jag brukade träffade varje vecka – de iklädda sina skinnvästar med fräckt klubbmärke, jag i mina rutiga pyjamasbyxor av nopprig flanell. Och det var fint.

Men så kom fallet. Inte så att den hoppade hajen i en isolerad scen utan det dåliga började långsamt sippra upp som något brunt och ovälkommet ur golvbrunnen. Jag tror det började efter Opies död i tredje avsnittet av femte säsongen. Det är vad man på riktigt kan kalla en episk scen. Reaktionerna lät sig inte dröjas. Fans världen över uttryckte sin chockartade sorg och diskuterade vilt i forum och nätartiklar som om vore Opie en nära vän eller familjemedlem i verkliga livet. Nu skulle inget bli som förut och det blev det inte riktigt heller. Visst serien fortsatte men redan i nästa avsitt kunde man känna tomgångens monotona lågvarv börja knyta näven runt allt som hittills hänt. Det var som om hela manusteamet fick paff-punka och allt började spåra ur och även om det glimmade till många gånger efter det så repade sig Serien tyvärr inte riktigt till samma nivå igen.

Mycket hade man kunnat förlåta. Det är mycket att kräva av en serieskapare att lyckas trollbinda sin publik rakt igenom en series livstid. Lite dippar får man räkna med och det var också det som gjorde att jag inte gav upp utan troget bänkade mig vecka efter vecka. Hoppet om att Kurt Sutter åter skulle börja leverera.

Det som i själva verket hände var att historien och relationsskildringen fick en allt mindre roll i berättandet. Kvar fanns förvisso kryddan av gränstänjande omoral, taskiga kvinnosyn, våld och inte minst actionladdade mc-/biljaktscener. Men utan själva ryggraden i serien blev det nu huvudingredienser som blandades upp allt mer med meningslösa karaktärer, oförklarliga sidospår och taffliga försök att väva in burlesk humor. Själva grundhandlingen började kännas allt mer avlägsen och hela sjätte säsongen var en enda lång besvikelse tyckte jag. Med några få undantag som Jax sista uppgörelse med Clay och det groteska mordet på Tara kändes ingenting längre utan flöt bara på som en jämntjock gröt, fylld med Kurt Sutters personliga perversioner. Det inte bara störde mig. Det äcklade mig.

Efter att mirakulöst nog ändå ha lyckats resultera i en av de mest uppseendeväckande säsongsfinalerna genom tv-historien så var jag ändå beredd att förlåta Kurt Sutter för att han hade slösat så hänsynslöst med min tid (och känslor). Även om mitt förtroende för honom som serieskapare var ganska hårt åtgånget så kan ett säsongsupplägg knappast bli mer lovande med en sådan föregående avslutning. Dessutom var det sedan länge bestämt att sjunde säsongen skulle bli den sista, så mina förväntningar var såklart löjligt höga, vilket egentligen var helt i sin ordning med tanke på vad han med sådan fingertoppskänsla hade lyckats åstadkomma under seriens fyra första levnadsår. Besvikelsen skulle komma att bli monumental.

Sjunde säsongen blev inget av det jag hade hoppats. Istället för att ta tillbaka det som en gång gjorde serien så vansinnigt stark valde han att skruva upp allt det som hade gjort den så dålig. Jag fick för mig att han Kurt jävla Sutter gjorde ett medvetet val genom att spendera budgeten till sista säsongen för att ge uttryck för sina inre skruvade lustar hellre än att återupprätta sin egen heder och ge fansen en värdig slutsäsong. Det vi fick i sista säsongens första tio avsnitt var bara en svallvåg av omotiverade mc-/biljaktscener, förutsägbara hämndscener, avrättningar, massmord och en hormassaker. Jag tänkte ett veritabelt växande hat mot Kurt Sutter. En sådan jävla sopa alltså. Gång på gång frågade jag mig om Kurt Sutter hade fått en stroke och inte kunde tänka ihop en vettig händelsekedja eller om han bara hatade sina tittare. Ett smart drag hade oavsett vad varit att kapa ner kanske bara tusen av statisterna i seriens porrfabrik och använt pengarna till att anlita en vettig manusförfattare. Då hade allt kanske kunnat bli helt annorlunda. Men istället valde han att hålla publiken gisslan genom en följetong av långfilmslånga avsnitt helt utan någon rimlig anledning. Det hade kanske kunnat vara ok att låta avsnitt efter avsnitt vara 90 minuter om det verkligen var strid på kniven för att lyckas knyta ihop grissäcken en gång för alla.

Men Kurt Sutter hade egentligen inte särskilt mycket mer att berätta. Det han valde att bjuda sina trogna fans på var istället en kavalkad poänglösa fängelsevåldtäkter, motbjudande tortyr, andefattigt relationsbyggande för att inte tala om märkliga sexscener. Att Tig (en av medlemmarna i brödraskapet) fattar tycke för en transsexuell person, och att de sedan inleder en kärleksrelation, hade mycket väl kunnat bli hur enastående som helst för serien. Men inte när det görs som något slags höhö-igt skämtinslag. Då blir det bara platt och irriterande. Eller en scen där Chibs stämmer träff med stadens nya polischefen i ett bilgarage och hon plötsligt blir så knullsugen att hon säger till honom att ta henne, där och då, på polisbilens motorhuv, framför ögonen på han med mössan som Kurt Sutter av någon oförklarlig anledning låter agera klubbmedlem under en lång tid utan att denne tillför ett endaste litet piss till serien. Han med mössan måste vara alla tv-serier genom tidernas utan konkurrens mest menlösa karaktär. Bara castingen av honom skulle räcka för att jag som tv-bolagschef i ren reflex skulle ha döda serien med en fingerknäppning. Jag kan inte komma på någon annan anledning än att han måste varit där som någon slags barmhärtighetsåtgärd för någon polare eller liknande. Skådespelarmaterial lär det knappast varit tal om och det där meth-langarutseende kombinerat med villkorligt-frigiven-aura gjorde att jag spontant greps av en lust att knäa in ansiktet på honom varje gång han var i bild, vilket i sin tur fick mig att undra om Siwert Öholm kanske hade rätt ändå).  Alltså, make till amöba får man leta länge efter. Och då var den scenen troligen hans största bedrift under sin tid i serien ändå.

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och lista saker som blev dåligt med Sons of Anarchy efter Opies död. Det finns hur mycket som helst att kritisera. Men det kanske räcker såhär.

Det gick i alla fall så långt att jag och Josefine varje vecka satt och förbannade aset Kurt Sutter medan vi tittade. Som att det var ett helt självklart inslag i själva tittandet. Jag kände att jag sket totalt i vad som hände och jublade till inombords när Bobby plötsligt fick en kula i huvudet. Jag tittade i ren ilska, bara för att det hade varit så himla konstigt att sluta titta efter att ha investerat så mycket känslor i serien. Jag hade verkligen sedan länge tappat hoppet om ett vettigt slut i Sons of Anarchy när det plötsligt hände något. Jag tror det var i tionde eller elfte avsnittet eller något. Plötsligt glimmade det till och jag kunde trots allt se ett spår av seriens forna storhet. Jag hann tänka att kanske, kanske går det att möta slutet med värdighet ändå – även om det skulle kräva ett riktigt Tre Kronor-slut (om ni minns att den slutade med att Sveriges bästa psykopatskådis Per Ragnar låste in sig själv och alla andra karaktärer i en idrottshall och sprängde hela skiten i luften = epic!)

Men så blev det inte. Det blev faktiskt bättre än så. Mirakulöst nog.

Utan att säga vad som hände kan jag säga att det sista avsnittet var så bra och att slutet blev så värdigt att jag förlåter Kurt Sutter för allt. Jag kan säga att jag hade gåshud över hela kroppen och höll andan under de sista skälvande minuterna och att när slutet kom så släppte klumpen i halsen och gjorde grönt ljus för tårkanalerna. Slutet var sånär som perfekt och gjorde det på något sätt värt all frustration. Utan att spoila något så skulle jag bara vilja ändra en pyttedetalj och det är att jag hade låtit slutscenen gå över i en svartruta några sekunder tidigare. Det hade blivit renare då. Men men. Sons of Anarchy fick ett slut som sitter kvar fortfarande, nu två dagar senare, och som hänger över mig som ett mullrande moln av vemod.

En rätt härlig känsla om ni frågar mig.

Några ord om krisen

Så försatte Sverigedemokraterna landet i politisk kris. Precis som utlovat. Det måste man ändå ge våra kära "Sverigevänner". De tvekade minsann inte på hanen när det kom till att fälla budgeten. BOOM!

Jag har svårt att beskriva det äckel jag kände när jag sedan såg Mattias Lill-Jimmie Karlsson nöjt sitta och malla sig med att de skulle fortsätta på inslagen bana tills de får gehör för sin förståndshandikappade invandringspolitik. Det där med att de skulle ta ansvar var bara ett slott av fisluft. Såklart. Även om de flesta redan från början har fattat att att SD bara har en lösning på alla problem så fanns det beklagligt nog allt för många missbelåtna människor som kände sig besvikna och svikna av systemet. Människor som kanske inte främst drivs av rasism, men som attraherades av att lägga sin röst på ett gäng som inte bara vågar utan njuter av att fucka upp grejer och försökte försvara sitt val med att de faktiskt vurmar för landets gamla, sjuka, arbetslösa och utförsäkrade. Att SD inte är ett enfrågeparti längre utan har växt upp snutit sig och blivit rumsrena. Visst, man fick ju svina lite för att få det lite göttigare själv. Men plötsligt kunde man hävda att man sätter äldrevården i första rummet och ändå få knäppa invandrarna på näsan på köpet. Mer som en liten bonus. Så jävla gött!

Jag vet inte vad jag ska tycka om de gamla, sjuka och arbetslösa som lät sig föras bakom ljuset. Det är svårt att tycka riktigt illa om dem. Men en del av mig hoppas att de ändå hajar till nu när de fattar att deras röst bara användes till att aktivt behålla en fortsatt hög pensionärsskatt, vaska äldrevården och att tacka nej till höjd a-kassa. Att de grävt ner sig själva i skit. Hoppas att det verkligen går upp för dem att stora delar av de löften som SD använde som glidmedel, för att lyckas tränga in ända till roten i de äldre väljarna, fanns med i budgeten. Budgeten man valde att medvetet tacka nej till baserat på en enda fråga. Invandringen. För nu kom kvittot på att det är den enda sanna frågan SD på riktigt bryr sig om. Det kommer aldrig att kunna bortförklaras. Jag hoppas att alla som lade sin röst på dem med de premisserna känner sig förnedrade och inser att de är så fett jävla blåsta nu. Dels för att de inte förtjänar bättre men kanske främst för att Sverige behöver deras vrede när det är dags för omval.

Jag läste att omvalet beräknas kosta en kvarts miljard. Bra pengar. På tal om att vaska grejer alltså. Och där sitter de andra partierna och daddar på var sin sida det lilla problembarnet utan att kunna komma överens. Det verkar nästan som att de njuter lite av att se allt falla och det är så jävla ansvarslöst. Mot väljarna (borträknat SD-falangen då). Mot landet. Ett nytt omval skulle mycket väl kunna leda till samma dödläge igen och vad händer med ett land i limbo om man försöker se det ut ett större perspektiv? Jag vet inte. Men det är knappast bra för någon. Hur ska det se ut om fyra år när man slösat bort ett år på jidder. Ingen kommer kunna lasta den regering det i slutändan blir någonting överhuvudtaget, oaktat hur illa det går.

Gudarna vet att jag inte har en susning om hur det politiska spelet verkligen funkar. Men en sak vet jag och det är att valresultatet tidigare har gett partier 10-13% av rösterna, det är inget unikt, partier som haft hjärtefrågor som inte riktigt funkar med vad majoritetens Sverige anser. Och de har heller inte fått något vidare gehör för det. Just för att majoriteten tycker tvärtom. Man har helt enkelt enats över partigränser om att det där kan vi inte ha. Punkt. Men med Sverigedemokraterna har situationen blivit absurd. Alla andra riksdagspartier har lovat oss att man inte kommer låta SD få inflytande. Så hur kunde det här hända?

Jag orkar fan inte läsa ett argument till om att det är bara för att SD är det enda partiet som vågar prata invandringspolitik. Det stämmer inte. Det är bara det att det inom alla andra partier råder nästintill konsensus i frågan. Det är inte så att invandring är tomma poster i allas partiprogram och budgetar. Men 87% (jag hatar egentligen när den siffran används för att klumpa ihop moderater, liberaler med sossar och vänsterpartister etc men här passar de synnerligen bra) har genom sina folkvalda politiker valt att se på invandring med andra ögon än SD:s suddiga rasseglasögon. Klart är att SD invandrare som tärande enheter, vilket inte bara är fel, utan också borde skicka en varnande signal till en stor del av den egna väljargruppen som på kort sikt kanske lyckats hoppa upp en pinne på hierarkistegen men som i det långa loppet utgör exakt samma "problem" man försöker torgföra gentemot invandrare. Det är smått makalöst att SD genom en slags isoleringsretorik lyckats finta så många av landets gamla och arbetslösa att deras recept är lösningen på alla problem så att de totalt har missat att de själva står på tur. Men nu kom kvittot lite tidigare än väntat kanske. När SD använde sitt mandat till att sälja ut landets svältande åldringar, beröva alla långtidsarbetslösa sitt lördagsgodis och spotta på landets välfärd i stort. Nu råder det väl ändå inget tvivel om att invandringen och endast den är tjurskallarnas röda filt.

Lärdom

Ni vet när man var liten och kanske skrev något, ritade hjärtan, glada figurer eller en och annan kuk i imman på baksätets bilrutor –  när ens pappa blev sådär till synes oproportionerligt irriterad över att resultatet av ens konstnärliga ambitioner skulle komma att återuppstå i tid och evighet, varenda dag luftfuktigheten blev till kondens eller frost. Med motiveringen att det skulle se obra ut. 

Jag minns att jag brukade tänkta att det var en högst löjlig grej att käbbla om och att jag inte ens kunde förstå vari problemet egentligen låg. Det lågt liksom helt utanför ens begreppsvärld.

Jag vill bara meddela att jag vet bättre nu!

Podfrossa

Den senaste tiden har jag promenerat omkring mycket här ute i mitt närområde i allt vidare cirklar. Framför mig har jag skjutit barnvagnen där Sammie ligger. Hon verkar kunna sova precis hur länge som helst, så länge hjulen är i rullning. Och mina ben verkar kunna gå precis hur länge som helst, så länge jag blir stimulerad i öronen. Herregud vad konstigt det där lät.

Det jag menar är att jag älskar radio som format men har nästan helt lämnat gammelradio och lyssnar numera nästan uteslutande på podcaster. Ganska många podcaster. De flesta är pratiga och roliga. Alex & Sigge, Lilla Drevet och Lunch med Montelius tillhör mina absoluta favoriter i det svenska (och tyvärr ganska klena podbeståndet). Jag har försökt mig på Blankens Swanberg men inte fastnat. Anja och Julia är härliga men når inte riktigt upp (än) till den nivån mina tre svenska favoriter håller. Värvet har jag tröttnat på för längesedan. Mitt senaste svenska fynd är Flumskolan som är ganska kul men jag bara har hört två episoder hittills och kan inte riktigt uttala mig om den. En varg söker sin pod är egentligen en riktig favorit (mycket tack vare Liv Strömquist såklart) men jag har tröttnat på att ljudkvalitén är så jävla risig och att det inte verkar finnas någon intention hos de goda podägarna att förbättra den. Det är för övrigt en av de vanligaste anledningarna att jag inte orkar följa fler amerikanska podcasts än jag gör. Det finns svinmånga som verkar intressanta och initierade men herregud vad jag inte orkar lida mig igenom ens två minuter av något som låter att det är inspelat med en leksaksmikrofon INNE I NÅGONS RÖV.

Tidigare lyssnade jag slaviskt på Filip & Fredriks Podcast men var rejält trött på dem mot slutet eftersom det kändes som att de stod helt still i sin utveckling. Jag har alltid gillat Filip och Fredrik och vill gärna fortsätta göra det. Därför var jag tvungen att sluta lyssna på dem. Jag har liksom inte något problem med att poddare håller sig till ett och samma koncept/stil. Men från att bjuda på sig själva och blotta sin sårbarhet i utsatta situationer, lyfta fram sina sämsta egenskaper i ljuset, driva med varandra och fastna i galet skruvade spekulativa skov där hypotetiska situationer och händelser spårar ur som godståg och träffar magen och leder till skrattexplosioner. Allt sådant som gör dem briljanta. Till att allt mer bara bli en timme kändisrunk, drogromantik och allmänt ointressant jidder om någon jävla knark- och/eller sexdåre på Filips gym i LA och en ständig känsla av att dessa herrar har en desperat ängslan för att bli äldre eller kanske framför allt att verka äldre och därmed riskera att tappa sin publik.

Jag tror att jag tyckte att deras nedförsbacke började i samband med att Filip blev pappa. Men inte för att han blev en tråkig jävel som bara snackade om sitt barn. Utan tvärtom. För att han redan i avsnittet precis när hans dotter hade fötts ursäktade sig för att han ens skulle berätta om det. Och sedan vecka efter vecka gjorde allt för att undvika att prata om sitt nyfödda barn. Fy fan vad jag tappade respekten då. Istället berättade han glatt historier om nån tragisk jävla kokspundare som kommit på ett fiffigt sätt att återvinna sitt knarkrus genom att först snorta en jävla massa snö, sedan pissa i en behållare och spruta upp urinet i röven. Wow! Så istället för att fortsätta på det spåret de faktiskt var påväg när de var som allra bäst, bara ett halvår tidigare, när deras tv-format floppade ett efter ett och Fredrik hade börjat bli mycket mer personlig och intressant, typ i samband med att Filip var lite mentalt skör och också väldigt mycket mer intressant. Istället blev de allt mer tradiga och effektsökande tills att de äntligen gick ut och berättade att de tänkte ta en paus. Vilket var så otroligt skönt.

När de sedan gick ut och berättade att de skulle återkomma med ett nytt podformat och det där "nya" bara visade sig bestå i att de gjorde precis samma sak som innan sommaren men nu på engelska (i hopp om att dra en ny och internationell publik). Då bestämde jag mig för att sluta prenumerera och inte lyssna mer. Fy fan att behöva höra samma historier en gång till men på engelska istället. Nä tack. Istället har jag med stor behållning följt dem i deras nya programserie på kanal 5 – Ska vi göra slut? – som är det bästa de gjort på länge och just levererar "något nytt". Det finns hopp om pojkarna.

Men åter till det här med podcaster. Jag tycker det är svårt att hitta nya som jag fattar tycke för i någon större utsträckning. Jag vet inte hur folk gör för att hitta de där riktiga guldkornen för gudarna ska veta att de finns. En personlig favorit sedan väldigt länge är This American Life, som skulle kunna beskrivas som ett P3 Dokumentär möter Verkligheten i P3 men på en containerlast steroider. Då är det ändå en väldigt lam jämförelse men jag kommer inte på någon bättre just nu. Deras känsla för storytelling är verkligen superb. Sedan har jag provat lite olika men fram till igår bara hittat en enda som kan mäta sig med den och som dessutom toppar den – Serial – som för övrigt är finansierat av och om jag inte har helt fel till viss del även produceras av just This American Life.

Jag skulle säga att Serial är det bästa just nu. För att inte säga bästabästa. Tanken är att det ska göras flera säsonger men att varje säsong grottar ner sig i en sann historia och gräver i den och vecklar ut den vecka för vecka i den sanna kronologins anda – så länge det krävs för att komma till botten med mysteriet. Den första säsongen handlar om Adnan Syed som vid 17-års ålder greps, fälldes och dömdes till livstids fängelse (baserat på ett enda vittnes story) för att ha strypmördat sin före detta flickvän. Vecka för tar Sarah Koenig sig an storyn via en ny angreppsvinkel och hon gör det gåshudsbra. Jag minns inte när jag var så besatt av att höra mer mer (och mer) av en podcast. Så fort jag har gått på promenad har jag haft den i lurarna. Så fort jag har kört bil någon stans har jag fortsatt att lyssna och så fort jag fått lite pigg tid över så har jag lyssnat heligt på varje sekund. Det är ingen podcast jag sätter på när jag ska sova. Då blir det grisalyssning och den är helt alldeles för jävla bra för att somna till. Ja ni fattar.

Och då fattar ni även vilket tomrum som uppstår när man nått fram till den där extremt enerverande längtan till nästa episod. Man får abstinens och blir luddig i kanterna. Kan inte tänka på annat. Till slut tar man till metadon och det kan jag säga att det har inte varit lätt att hitta en värdig ersättare men igår bad jag Josefine att hjälpa mig hitta en lämpligt podcast. Hon vet vad jag gillar och hon är en researcher av rang. Jag vill ha mordmysterier, seriemördare, psykopater, olösta gåtor, omvälvande händelser och haktappande berättelser om världens värsta avskum. I love it! Dessutom vill jag att det ska vara välproducerat och det är där det blir problematiskt för gudarna vet att det finns många hobbymänniskor som verkar spela in crimeradio genom att läsa upp oformaterad Wikipediainformation på sin egen laptop och jag berättade ju vad jag tycker om det. Efter en stund hade hon plockat fram två olika alternativ, varav den ena jag redan har glömt namnet på, och så Sword and Scale som verkar vara right up my alley så att säga. Jag har hittills bara hört de två första men tycker att den levererar riktigt jäkla busbra på sin beskrivning: The Sword and Scale True Crime Podcast covers the underworld of criminal activity and the demented minds that perform the most despicable and unthinkable actions. We cover high-profile trials, unsolved murders, serial killers, weird news and missing persons cases. 

Behöver jag ens säga: "They had me at demented minds!!"

Men. Det finns bara 31 avsnitt (än så länge) och jag känner redan panik över att behöva gå igenom samma grej som jag just nu går igenom med Serial.  Därför skulle jag vilja be om era absolut bästa podcasttips. Det måste inte vara True Crime-tema även om jag ÄLSKAR det. Det kan egentligen vara vilken genre som helst. Gärna dokumentärt men även pladderpoddar och humor. Bara det griper tag i en lite och underhåller skiten ur en. Nu vet ni ju lite vad jag diggar. Vad sitter ni på för guld där ute?    

Svart som kol

Igår var jag uppe en sväng och hälsade på hos mina favoritmänniskor på kirurgmottagningen. Anledningen var att jag skulle plocka bort stripsen som har suttit tvärs över operationssåret i över en vecka, och övergå helt till en så kallad hudvänlig häfta (brun tejp) som jag ska tejpa såret med i ett halvår för att ärret inte ska se ut som en Capricciosa. Problemet vara bara att jag hade fått nästan som brännsår på halsen av den där häftan där den kommit åt huden utanför såret. Att då börja tejpa med den över ett helt färskt sår och dessutom göra detta i ett halvår kändes extremt olockande.

Jag hade ringt 1177 på natten och frågat hur jag skulle göra och hon jag pratade med tyckte att jag skulle ta kontakt med kirurgmottagningen eller en distriktssköterska. Hon sa att jag kanske var känslig mot limmet på tejpen eller att limmet satt så hårt att det slet på huden och att jag då skulle behöve nåt starkt medel för att lösa upp klistret. Jag frågade om jag kunde köpa sånt på apoteket men hon sa att det jag behövde var eter eller medicinsk ren sprit.

"Sa pôjka ha lite eter"

När jag påtalade detta för Syster E på kirurgmottagningen så lät hon väldigt frågande.

– Eter, sa hon verkligen det!?
– Jo, ja det sa hon.
– Näe, då skulle du ju dö.
– Va?
– Ja alltså Eter. Du kan inte hålla på att lösa upp tejpklister på halsen med Eter, du skulle bli helt... och så sa hon nåt som betydde att jag skulle bli helt jävla zonkad och mer därtill.
– Ja jag tyckte eter lät lite konstigt men jag vet ju inte.
– Det var väldigt märkligt sagt. Det är nog bästa att du kommer upp så vi får titta på det.

Sagt och gjort. Jag satte mig i bilen och fräste upp. Hon tittade på såret och skrev sedan ut en silikonbaserad specialtejp som säljs i ark till helt barocka summor. Men ingen eter.

När jag kom hem så spelade jag upp hela historien för Josefine. Hur jag hade blivit tipsad om att be om att få en flaska eter till att lösa upp tejpklistret till syster E:s reaktion på detta och yada yada yada. Hon tittade på mig och såg lite finurlig ut.

– Eter alltså, ja då måste det ha varit någon du har pratat med många gånger då eller?

I vanliga fall är det en av Josefines bästa sidor. Hennes sinne för humor. Kol kommer inte i närheten av potensen i hennes svärta. Men den här gången påtalade jag att det kanske var aningen magstarkt. Som hon fnissade. Bubblande. Hon tyckte själv att hon var så jävela rolig när hon antydde att jag troligen har ringt 1177 och tajtat så mycket och frågat och nojat att de fan inte står ut med mig. Att jag uppnått peak tålamod hos sjukrådgivningen så att de helt sonika har skickat ut ett hemligt PM till alla anställda om att nästa gång någon ringer från det här specifika numret så tipsa om eter – oavsett vad ärendet gäller ska han ha eter.  

I strupen min

För ganska exakt ett år sedan fick jag beskedet att min sköldkörtel var kraftigt förstorad på höger sida. Jag hamnade i kö till specialistläkare och i mars konstaterades att jag behövde genomgå operation. Det togs vävnadsprover och en massa skit för att se om cystan var av god eller elak art. Efter mycket ångest fick jag veta att den var god (hur god en cysta nu kan vara). Men den skulle fortsätta att växa om den inte togs bort så jag sattes i kö.

I början av november hade jag väntat i nästan nio månader så aningen frustrerad ringde jag för att koll hur det egentligen såg ut. Det visade sig att de haft ena avdelningen avstängd ända tills nu och att horisonten på min väntan eventuellt kunde ses framåt april-maj men att det kunde bli ännu längre. Jag hade redan satt upp mig på återbudslista för operationer med kort varsel men bad dem att nu sätta upp mig som intresserad även av råkort varsel. Ifall ifall någon skulle ställa in sent.

Två dagar senare ringde det. Det som inte brukar hända hade hänt. Sent på torsdags eftermiddag hade de fått återbud med superkort varsel. Om jag kunde komma på provtagning redan nästa morgon så skulle jag bli opererad på måndag förmiddag. Jag sa ja utan att ens kolla barnvakt eller något. det fick helt enkelt lösa sig. Alternativet skulle vara att gå ytterligare ett halvår med den där jävla ångestklumpen i halsen. Jag intalade mig att det var ganska skönt också att det blev snabba ryck, att jag inte hann fundera så mycket då och oroa mig. Även om de är specialister på endokrinkirurgi så kändes tanken på att de skulle skära upp halsen och karva inte så jättehärligt. Nu i efterhand kan jag nog konstatera att det var rätt kort med tid. Jag hann inte förbereda mig så mycket mentalt alls och plötsligt var det måndag.

Jag kände mig skör när Josefine och barnen släppte av mig halv åtta på morgonen. Och skörheten släppte dåligt under förmiddagen tills dess att det var dags. Narkosläkaren S försökte med svag framgång skämta med mig för att jag skulle få lite distans. Jag tyckte att höll mig lugn men han sa att han kunde se skräcken i mina ögon. Och jag kände den. Fan fan fan. Pulsen stegrades enligt en exponentiell kurva. Ingen återvändo. Plötsligt rullades jag in i operationssalen. En massa människor kom och hälsade och jag sa bara ja ja ja och sedan fick jag nåt flummedel som skulle ta mig med på Liseberg. Det var först när det kickade in som jag kände att jag slappnade av helt. För första gången på ett år. Och sedan narkosmedlet. Poff. Borta.

När jag sedan vaknade upp hade nästan fyra timmar förflutit. Jag har några fragmentariska bilder av suddiga ansikten som pratar med mig innan det och sedan ett långsamt morfinrus som klingar av och fylls på under nästan sex timmar på uppvakningsavdelningen. Det kan vara en av de mest avslappnade stunder jag har upplevt. Jag föreställer mig att detmåste vara så det är att vara bebis. Korta vakna sekvenser, lösryckta och tillsynes helt utan något strukturellt mönster, med en räcka dimmiga gestalter att knyta an till medan de fyller en med ett slags medel som verkar lugnande och gång på gång tar en med till djupet av de luddiga drömmarnas härliga dalgång.

Den 10 november 2014 är utan tvekan mitt livs märkligaste dag. En sådan jävla resa. Från att ligga iklädd landstingets extremt osmickrande operationskläder och dofta svagt av desinfektionstvättsvampens sterila medel i ett av kirurgiavdelningens väntrum, med den monumentala dödsångestens extremt förskörande effekt, håglöst tittande på när Malou frossade loss i ännu ett uppmuntrande tema: "Tsunamin – 10 år senare". Till att plötsligt ligga helstenad med ihopsydd hals, fylld till bredden med morfin och inte ens ha kontroll på sin egen urinblåsa. Wow, alltså!

Ingen hade informerat mig om att narkosmedlet i åtta fall av tio resulterar i att blåsan inte riktigt hajar att den behöver tömmas så att man måste hålla koll på urinmängden med ultraljud, och om man inte lyckas få igång det hele får man helt enkelt välja mellan att bli tömd på manuell väg eller riskera en permanent kateter i två månader. Jag tror att det var det som slutligen ryckte mig ur dimman, att jag trots att jag tekniskt sett borde vara svinpissnödig inte kände minsta tillstymmelse till nödighet. Jag satt på toaletten i en halvtimma utan framgång. Jag började fundera på om det var en kort liten inblick i en av den annalkande ålderdomens alla vedermödor. Jag är dålig på att hantera smärta men tror fanimej att en svag pisstråle skrämmer mig mer. Då och då knackade sköterskan på dörren för att kolla så jag inte svimmat av (det hade varit nåt, ligga avsvimmad och nerpissad på uppvakets toagolv) men till slut kände jag att det bara var att ge upp. Under hela min vårdväg har jag låtit sköterskor och doktorer göra vad de anser lämpligt utan att krångla så varför börja nu. Men det kändes jävligt märkligt.

Jag rullades tillbaka till min lilla slot och sköterskan började förbereda tömning. Just där och då inleddes ett helt nytt kapitel i mitt liv – och nu blir jag transparent här. Jag orkade inte ens tänka på det bisarra i situationen utan vände bara på ansiktet och stirrade likgiltigt åt ett annat håll medan jag kände hur sköterskan tog fram min snopp och bredde ut någon slags vadderad plast över pungen och runt om den lilla druvan. Jag vägrade konsekvent att möta hennes blick. Ville bara få det överstökat. Hon informerade mig om att hon först skulle spruta in lite bedövningsmedel och sedan föra in en slang och det gjorde hon. JÄVVELAR, det sved som en könssjukdom när röret nådde blåsan och just då kändes själva operationen som en baggis i jämförelse. Plötsligt var det klart.

– Kolla vad mycket kiss, sa hon och höll glatt upp påsen framför ögonen på mig.
– Mmm...
– 500 milliliter så du var verkligen nödig.
– Åfan, jag älskar verkligen hur kompromisslös vården är.

Sedan bad jag om lite mer morfin. Klockan 22 var det dags att komma upp till vårdavdelningen och där möttes jag av två sköna tanter som jobbande graveyard-skiftet. De frågade hur jag kände mig och jag sa att det nog var rätt ok. Sedan sa hon att hon hade hört att kisseriet inte hade kommit igång. Vad i helve... hann jag tänka, ryktesvägen är tydligen snabbare än ljusets hastighet här i huset. Men sedan kom jag på att det givetvis måste stå i datamaskinen eller nåt. Jag frågade hur snabbt det brukar ta innan det löser sig och min hjort-i-helljus-blick måste ha triggat igång spexarandan hos dem, för de svarade med ett glatt skrockande.

–Vi ger dig till klockan två. Sedan tömmer vi dig!

Klockan 1.30 kom det igång igen och känslan av pissnödighet har nog aldrig varit mer efterlängtad. Lite mer morfin och sedan sov jag som en bebis tills P i morgonpersonalen kom in och väckte mig för att ta tempen. Jag frågade om jag möjligtvis kunde få ta den själv. Jag kände att om jag åtminstone kunde komma ut från sjukhuset med en, av vårdpersonalen, outforskad kroppsöppning – så skulle jag vara tämligen nöjd. Absolut, sa P glatt, drog på en plastfilm över termometern, sprutade glidslem på spetsen och sa att jag kunde roa mig kungligt och sedan var välkommen upp att äta frukost.

Jag har svårt att sätta ord på den kärlek jag känner för all vårdpersonal på Sahlgrenska. Både på kirurgmottagningen, operation och på avdelning 33. De är sådana jävla stjärnor. Jag känner att det klagas ganska vitt och brett på sjukvården men när man väl är inne så blir man så sjukt bra behandlad. Det kan inte vara en slump. Människorna som jobbar med sånt här är fan riktiga hjältar. Det är så otroligt absurt att deras profession är så underbetald.

Jag åt frukost och blev utfordrad med mer medicamento innan det vara dags att åka hem. Vid lunchtid blev jag utskriven och måste säga att hur skönt det än var att allt hade gått bra och att jag kände mig hyfsat med i matchen för att ha legat med uppskuren hals under några skälvande timmar dagen före, så var det med ett visst vemod jag sa ajöken till P och bad henne hälsa de andra. Bra människor. Såpass att jag nästan hade börjat med drömma om att jobba med en sån go gäng på avdelning 33, glida runt lite stressat i Sahlgrenskas kulvertsystem iklädd sjukvårdarstass och take-away-kaffe. Snacka skit under några korta pauser och skrocka att jag ger dig till två – sedan tömmer vi dig till någon annan stackare som lika chockartat som mig just fått uppleva mixen av den krassa humor och djupa medmänsklighet som jag skulle tro är ganska unikt för det mikrosamhälle som byggts upp inom det svenska vårdsystemet. Sedan skulle vi göra high fives, kanske skulle någon börja spela harpa och... ja, sedan var det dags att gå hem som sagt.

Med mig fick jag lite broschyrer om vad som händer nu och hur man behandlar människor som opererat bort hela eller delar av sin sköldkörtel. Jag hoppas vid gud att min stackars halva kalibrerar sig fort som fan, så att jag slipper den högupplösta upplevelsen av biverkningar som viktuppgång, nedstämdhet, ansiktssvullnad och förstoppning. Men men. Nu väntar en period på 6-8 veckor, innan det är dags att få svar på vävnadsprover och se hur allt egentligen har gått. Jippi!

Stackars stackars Orup

Förra veckan såg jag för första gången tv4:s superformat Så mycket bättre. Jag vet inte varför jag inte har sett det tidigare egentligen. Det har absolut inget att göra med aversion mot svennig folkhemsunderhållning för gudarna vet att jag inte räds använda veckans absolut bästa timmar till att sola mig i platt-tv-skenet. Jag har sett det mesta. Idol, Fångarna på fortet, Gladiatorerna, Let's Dance och fan ta mig till och med Hellenius Hörna. Alltid med samma resultat. Den där märkliga känslan av tomhet. Som när en fest tar ett abrupt och obekvämt slut. Kanske har jag bara inte orkat med ytterligare ett sådant bokmärke i min tv-konsumtion eller så hade jag det på känn hela tiden. Att detta kanske skulle vara den kletigaste delen av kräkfilten. Så var det. Jag kände mig fanimej totalt stålbadad, efter första försöket. Och totalt förvirrad av vad den masspsykotiska hyllningskören lyckas se som jag inte sett. Eller hade jag bara otur? Jag tror inte det.

Maken till omhuldad underhållning får man leta efter. Det verkar råda en ganska grundmurad konsensus genom alla läger om att Så mycket bättre är lite finare och lite bättre än alla andra lättuggade tv-format. Såklart blir man nyfiken ändå. Och förra veckan var det dags för Orup att få sina låtar framförda av andra folkkära (?) artister. Det måste ju vara som upplagt för en royal straight flush i folkfestlighet. Orup liksom. Han är ju ändå än av de största svenska artisterna.

Så jag bänkade röven i tv-soffan och gjorde mig redo att bli omkullkastad så inåt i helvetet. Jag hade ställt fram en rulle Torky för att kunna hantera tår och snorkanalernas känslofloder. För även om jag inte har sett programmet så har man ju sett vissa klipp och det är ju sjukt sorgligt när någon artist berättar om en jobbig skilsmässa, en jobbig uppväxt eller nåt annat svinjobbigt, kameran panorerar över de andra deltagarnas blanka ögon, någon snyter sig och en annan firar av känslofyrverkeriets självaste tårta i en elegisk cover ur artisten för dagens eget arkiv. Och rubrikerna dagen efter. Och facebookflödet. Och twitter. Och bloggar. Och och och.

När programmet drog igång så visste jag att jag skulle bjudas på Carola och Ola Salo vilket båda borde borga för ett lovande avsnitt. Men sedan blev jag lite fundersam över uppsättningen. Jag trodde liksom att grejen var att gamla rävar skulle samlas och klia rygg på ett litet festligare sätt än i Stjärnorna på slottet. Förvisso så faller väl Kajsa Grytt in i kategorin gamla rävar men för mig är det egentligen ganska oklart vari hennes enorma musikaliska kredd ligger. Och Amanda Jensen, som för alla del har en jättefin röst och allt det där, men som ändå kanske inte hunnit med så himla jättemycket (och nu ger jag mig ut på farligt vatten känner jag) mer än Idol egentligen. Men det blir konstigare. De två sista personerna är Love Antell från Florence Valentin och han skåningen från Familjen. Alltså, hur många säsonger har programmet gått om man redan har tokdränerat artistbeståndet såpass? Jag pratar inte om begåvningsgrad här och vill inte trampa på några tår. Men ärligt talat, hur långt ner på listan fick de hora för att fylla upp stolarna? Jag menar Orup, Carola och Ola Salo – Check. De är som klippta och skurna för att gå hem hos fölket och jag kan riktigt se hur vilt det måste ha fistpumpats på produktionsbolaget den dagen. Men sedan. Det måste ha hänt något. Den som ringde samtalen måste haft sitt livs sämsta dag eller varit mitt inne i ett tourettesskov och öppnat varje samtal med en grov förolämpning, obscent påhopp eller liknande för att slutligen ligga utmattad på golvet och känt att det snurrar i min skalle när fingret plötsligt fastnade på telefonlistans 1573:e namn som av en händelse råkade vara någon Johan T Karlsson med allvarligt skånsk dialekt. Jag har svårt att se hur den här omgångens sammansättning kommit till annars.

Men så till själva innehållet. jag insåg snabbt att det skulle bli lika lättuggat som gröt, vilket i sin tur var ungefär lika väntat som jultomten på Jesus födelsedag. Inga större överraskningar med andra ord. Lite arkivbilder på Orup och lite krystade teambuildingaktiviteter precis som sig bör. Och så några sittningar där huvudpersonen får sitta vid bordets ena kortsida och lätta sitt hjärta inför de andra artisterna och alla Sveriges radhussoffor. Så plötsligt klingar det i glaset och en av deltagarna reser sig för att hålla ett kort anförande om hur mycket dagens artist betytt för den egna karriären och så är det plötsligt dags för cover-dags. Typ så. Varken mer eller mindre.

Jag måste säga att jag kände mig väldigt förvånad. Jag hade på något sätt ändå fått för mig att det skulle bändas och vändas och tolkas och göras om. Att jag skulle häpna lite över hur man kunde få en Oruplåt att svänga på ett helt oväntat sätt. Jag trodde någonstans att det lite var just det som hade tagit folk med sådan storm. Men det hände sannerligen inte den här gången i alla fall. Inget hände. Verkligen inget.

Det vi fick se var en räcka Oruplåtar i after ski-tappning och mitt i all detta satt Orup och tvingades krysta fram falsk försjusning över hans låtars trista öde. Det var hemskt även för mig som inte är någon konnässör av Orups musik och det var helt ärligt riktigt synd om honom då. Det kan inte ha varit vad han förväntade sig när han tackade ja till att vara med. Att tvingas se sina egna gamla dängor hateras lika varsamt som danska slaktgrisar. Han försökte. Som han försökte. Men lyckades dåligt dölja stelheten i sitt leende och jag tyckte mig då och då nästan kunna se hur något innanför hans ögonlober höll på att gå sönder som i en slags stressframkallad kortslutning. Vaff-aa-an är det som händer, måste han ha tänkt medan han av god ton ställde sig upp och artigt bejublade Kajsa Grytts gällt vingliga version av Magaluf. Det blev faktiskt lite småskämmigt att se hur Orup förvandlades till en pilsnerfilmsgubbe som slog sig över knät och uttryckte sin ganska haltande förtjusning över punkfarmors enorma fyndighet, med hänvisning till att hon vid ett tillfälle valt att lägga in ett "jag hatar" framför "Magaluf". Vi pratar om en stilstudie i paffpunka.

Men men. Det finns ju fler förmågor tänkte jag i min enfald. Carola gjorde precis samma grej minus textändring med Hallelujah (Och prisa gud). En tonartshöjning var summan av all kreativitet som hon tillförde. Kul. Ola Salo hade översatt Trubbel. Pang, bom, färdigförpackat. Och så fortsatte det hela vägen. Typ. Han från familjen både lät och såg ut som att han led av klassisk förstoppning medan han riktigt kryst-bräkte fram texen i Regn hos mig. Hans musikaliska bidrag till Så mycket bättre-versionen var en slinga med lite blip-blop-ljud. Vilket geni. Och Orup applåderade artigt, trots att ingen vid det här laget skulle ha dömt honom särskilt hårt om han i ren affekt hade rusat fram och huggit en gaffel i ögat på gärningsmannen.

Även Love Antell bjöd på precis ingenting. Ingenting utöver en extremt långsökt politisering av Från Djursholm till Danvikstull – en låt som i grunden handlar om en promenad hem på fyllan som med ett ganska slappt resonemang och lite romska stråkar plötsligt handlar om tiggare och samhällets mest utsatta. Vajert!

Sist ut var det så Idol-drottningen Amanda Jensens tur och hon hade gjort det makalöst fantastiska jobbet att översätta GES-klassikern och nationalsången för Sveriges största kulturarv genom alla tider (VM-bronset 94); När vi gräver guld i USA till When we dig for gold in the USA. Thats it. Även om jag kan hålla med om att hennes bidrag var det bästa så var det ganska mycket ingenting ändå. Något som jag verkar vara ensam om att tycka av socialmediatsunamin som sköljde över landet som på en fingerknäppning för att inte tala om de massmediala hyllningskörerna. Det var bisarrt. Jag började tvivla på om jag sett samma program som alla andra eller om playtjänsten även erbjöd en alternativ råklippt version som jag suttit och sköljt ner tillsammans med alldeles för många glas boxvin.

På riktigt. Var det ett synnerligen värdelöst avsnitt eller är jag den enda som inte fattar grejen?

Innan jag hade sett det så var min inställning att det nog bara är ytterligare ett sjok med ofarlig underhållning som råkat bli opium för folket. Men nu börjar jag undra om det inte är ett hypermedvetet och superondskefullt maktmedel de där Tv4-människorna har i sina händer. Fy fan vilken ragg som reser när jag tänker på hur effektivt hela folkgrupper skulle kunna kuvas till passivitet om rättigheterna hamnade i fel händer.

Sången om mig

På morgonen dagen innan Sammie föddes fick jag ett kort meddelande från min vän mycket skånske vän. Mats hade gjort en låt till mig. Om mig. Han har tidigare gjort det till sina vänner Kalle och Chicago som jag har bejublat med viss avundsjuka. Så nu var det min tur och jag bara måste dela med mig av den för jag gillar den. Den låter så skör och vemodig, samtidigt som den blir rolig i sin träffsäkerhet. Lite som Helsingborgs svar på Kjell Höglund.

En nerspydd förmånskund

Det här med att vara pappaledig är fan ingen lek. Tiden flyr och jag får inget gjort. Jag som har levt i villfarelsen att jag måste ha ett batteri med aktiviteter att ösa ur för att dagarna inte ska kännas långsamma. Ha! Jag har fan inte hunnit ta mig utanför dörren sedan Josefine började skolan igen.

Sammie är hård i magen vilket gör att hon (om hon har ätit vilket hon oftast har) kaskadkräks när hon försöker bajsa. Osoft är inte ens förnamnet. Tänk er hur det ser ut när man gräver av en vattenledning. Det väller upp som ett okontrollerat, vildsint vulkanutbrott. Men lavan är ljummen och luktar mjölkersätting istället för svavel. Men det smakar spy. Det vet jag för att det för några dagar sedan måste ha landat några droppar i min mustasch, som jag sedan råkade komma åt med tungan. Mycket kan man säga om kroppen, men smaklökarna är ett rätt avancerat larmsystem ändå. Om Securitas hade varit min kräkreflex hade ingen någonsin kunnat klaga på långsamma utryckningar.

Att bebisar kan spy lite när de ätit för mycket vet jag men vi snackar syndafloden här. Bara idag har jag blivit utsatt för två stycken Puke Bucket Challenge som helt ärligt har chockat mig och stukat mitt självförtroende något. Andra gången var när jag satt i telefon med Nordea för att försöka pausa mitt pensionssparande. Personen i andra sidan luren bad mig att logga in på min internetbank mitt under andra svallvågen av tre. Jag satt och försökte hålla en lugn ton medan jag förklarade att jag tyvärr inte hade möjlighet att göra det. Han propsade på och sa att det bara tar en minut. Jag sa att jag tyvärr inte har en minut. Då sa han att jag kanske borde ringa upp igen men efter att ha suttit 19 minter i kö så var jag väldigt osugen på att upprepa proceduren. Jag bad honom helt enkelt att göra ändringarna enligt mina instruktioner. Du har inte mobilt bank-id, frågade han och då nästan brast det. Jo, men jag sitter INDRÄNKT I SPY här och det är KLADDIGT SOM FAN så jag pallar inte att mecka med det, sa jag. Kan du inte bara ändra? Ok, jag fixar det, sa han och så tog samtalet ett ganska snabbt slut.

Min puls sportade 190 och jag bar upp Sammie och sedan duschade vi. Jag hann få en skymt av mig själv i spegeln och såg att jag för andra gången på en vecka dessutom hade skägget fullt av kräks. Jag såg tärd ut i blicken. Spyor gör det med mig oavsett om det är mina egna eller andras. Det kändes för eländigt.

Inte förrän vi återigen var nyduschade, ombytta och och fräscha och hade landat i soffan insåg jag att jag bara 20 minuter tidigare hade halvskrikit till den snälla killen på Nordea att jag satt indränkt i spy, men glömt att ta med den vitala informationen att det var min knappt tre veckor gamla dotter som hade orsakat situationen. Då sköljde en ny våg över mig, men av skam den här gången. Vad ska de tro om sina förmånskunder egentligen?

Hissrösten på Backa Läkarhus

Idag var vi med Sammie på BVC för att kolla vikt och sånt. Man gör det typ varje vecka såhär i början. Vi har listat oss på Backa Läkarhus som är ett flång nytt ställe med vårdcentral, tandläkare, barnavårdscentral, rehab och lite annan skit. Bottenplan består mest av en hiss, samt ett stort omysigt rum med en massa stolar  som verkar ha blivit fett claimat av ett seniorgäng som sitter där och slår sig i slang och tjallar med varandra i väntan på sina färdtjänster och sämre tider. Så är det på Hisingen. Alla gängar upp. Man tvingas dessutom göra intrång i deras samkväm eftersom rummet även utgör passage för att komma till hissen. Gemensamt för samtliga medlemmar i pensioposset, som förövrigt inte verkar bestå av en liten tajt kärna utan mer ett löst sammansatt nätverk där varje individ är en fristående cell som kan agera fritt efter egen agenda, är skepticismen. De glor på en med en sådan intensiv klentro att jag nästan själv blir  lite osäker på om jag är där för att väga och mäta mitt barn eller om jag kommit dit för att ge besked om en sänkt folkpension.

I hissen upp idag lade jag i alla fall märke till en pikant liten detalj. Hissrösten. Många moderna hissar har ju numer en inbyggd röst som redogör för vilket våningsplan man befinner sig, hur man vertikalnavigerar mellan de olika planen (uppåt eller neråt) och när dörrarna öppnas och stängs. Rösten brukar vara en universell ganska varm och trygg kvinnoröst men helt personlighetsbefriad och därför inget man brukar fästa någon större notis om. Men på Backa Läkarhus har man tänkt nytt och det gillar jag. Deras hissröst låter som arketypen av en medelålders Mölndalskärring som har levt i exil i någon mellansvensk stad utan någon speciell utpräglad dialekt, kanske i cirka femton år, vilket har bidragit till något nedslipade vassa kanter men lämnat kvar en trygg bas av det där lite tuffa och allmänt bekvämt missnöjda i tonen. Men samtidigt lite lågmält nästan fördolt. Ja, det är svårt att förklara men ungefär så här: "Hissen kôr ôpp!", "Vååning tvåå" men i övrigt med samma gamla hederliga tilltal vi alla känner igen från gängse hisstandard.

Jag blev glad av min mikroskopiska upptäckt. Det gjorde min dag. Mer än så behövs det inte när man är pappaledig.

Kort rapport från bubblan

I söndags natt var det dags. Vid fyratiden på eftermiddagen började Josefine få värkar helt plötsligt från ingenstans. Nåja, någonstans kom de ju ifrån och eftersom hon var nio dagar över tiden var det ingen jätteskräll att det äntligen verkade vara dags. Men ändå. Man kan nog aldrig vara så himla beredd. I alla fall. Vi ringde förlossningen och satte fart mot Östra Sjukhuset.

[Time-lapse]

23.18 föddes en jättefin liten flicka. Jag och Josefine blev trebarnsföräldrar. Stella och Tintin fick en lillasyster. Och allt gick jättebra. Josefine är en tour de force i barnfödarsammanhang och har redan sedan Tintin föddes min eviga respekt.

Tintin, Stella & Sammie

Vi kom hem på måndag förmiddag och sedan dess har tiden stått lite still. Så som den gör när man befinner sig i den där "bubblan". Stella vill vara med och ta hand om. Tintin har gått in i ett kaxigt läge. Båda är råstolta och väldigt duktiga. Vi har diskuterat namn i flear dagar. Precis som förra gången har flera av de namn som vi haft på tjej-listan inte alls känts rätt nu när vi väl har fått träffa henne. Lång story kort. Sammie ska hon heta. Sammie Hildingsson. Fint tycker vi.

Tre barn. Det är fan stort. En före detta kollega (och trebarnsmor) sa till mig när hon fick veta att vi väntade tillökning, att tre barn är dubbelt så många som två. Det har gjort mig ödmjuk inför livet. Och lite livrädd. Samtidigt känns det som att vi har ganska bra rutin ändå och hittills har det flutit på finfint. Men jag kommer sova med ett öga öppet för att stå beredd den dagen vår tjejtrio bestämmer sig för att börja fucka upp världen. En del verkar leva i villfarelsen att det skulle vara lite lugnare att ha döttrar än söner. Pffft! Det är bara en idiot som på riktigt tror det för gud ska veta att jag, med bara två döttrar, har fått se prov på uppfinningsrikedomen vida flora när det kommer till ofog.

Ända tills efter förlossningen hade jag en liten inneboende oro för att det skulle visa sig vara tvillingar. En egentligen helt orimlig oro men jag har faktiskt sett på TV3. Märkligare saker har hänt. Men det var det inte som tur var. För då hade vi tvingats in i minibuss-träsket. Kombi kan jag ta. Men fan inte minibuss. Där drar jag gränsen.

Har ni hört Kent Rings senaste?

Har ni hört Kents senaste? Verkar lovande.  Sveriges största rockband a.k.a. Eskilstunas finest har släppt ett dubbelalbum med titeln "Det började för längesen..." med alla sina största hits samlade. Jättekonstigt, men jag känner inte igen ett enda spår och de måste ha remixat hela skiten jättemärkligt. Ett helt nytt sound liksom.  Eller vänta lite nu...

Jaja.

K-E-N-S största hits? Alltså Inte Kent utan Ken? Ahaaa, ja men då så.

Det var ju tråkigt.

Det borde jag såklart ha förstått. Jag tyckte att det var en aning märkligt val av Jocke Berg och grabbarna, att låta Ken Ring pryda omslaget på sitt stora samlingsalbum. Men jag blev så förvirrad av texten: "Alla Kens största hits samlade!" att jag måste ha drabbats av punktdyslexi. Det där med hit i plural liksom. Ja, världen är bra konstig nu för tiden med alla sina så-mycket-bättre-effekter och mashups etc. så jag antar att allt kan hända. Det hade förövrigt varit ett sjukt roligt mindfuck på sveriges mainstreamade indiepublik, om Kent döpte nästa album till Ring och valde Kens ystra fejja som motiv. På riktigt. Spännande.

Kent – Ring

Men har ni hört Kens senaste då? Inte jag heller. Men det hindrar tydligen inte Hascharen från Hässelby att släppa en 32-spårig liten best of. Imponerande helt klart. Jag visste inte ens att Ken Ring hade gjort 32 låtar så jag hade blivit imponerad även om skivan hade släppts som en samlingsbox med precis all skit han någonsin har bandat; inklusive demos, b-sidor och skisser. Totti. Men detta är tydligen bara hans 32 STÖRSTA hits och då är inte ens Spräng Regeringen med, den där han rappade om att storma slottet och våldta Madde, vilket utöver Mamma och Cutta dom är de enda låtar jag faktiskt kände till av hans, enligt egen utsago, över 300 låtar. Jag hade troligen på ren gissning lyckats pricka in fler dokumenterade brott han har begått än musikaliska verk han ligger bakom. Fast det kanske säger mer om mig och mina mediavanor egentligen.

Faktum är att Ken har varit exakt lika produktiv som Kent och släppt hela elva album. Dessutom har han just lyckas att klämma ut en bok (Livet). Boken om Ken är skriven av Ken som Ken pratar. Bara en sådan sak. Nåja, Klas Ekman (som ironiskt nog också har skrivit "Berättelsen om Kent" ) ska väl ha en eloge (?) för att ha varit med på ett hörn. Egentligen är det väl han som har sammanfattat Kens alla ramblings från några svettiga veckor i Kenya och mirakulöst nog fått ihop ett manus. Ett manus som Ken sedan (också enligt egen utsago) blivit missnöjd med ur ett tonalitetsperspektiv och skrivit om från början för att få det att låta mer Ken. Vilket satte igång nästa steg i kedjereaktionen och ledde till att redaktören lyfte sina händer från hela paketet och vägrade förknippas med boken. Men vem bryr sig? Inte Ken i alla fall. Han tar det softish och verkar rätt nöjd med att slippa en massa ängsliga pekpinnar från fancypants-redaktörer som skitnödigt klamrar sig fast vid gammelgrammatik. Skönt. Nä man ska nog låta Ken vara Ken och inte spela allanballan – som Ken själv uttrycker det i sin låt som heter just det. Allanballan.

"Upp och hoppa allesammans
Ställ er upp som en bånge i brallan
Om du e trött på handtrallan
Sluta spela allanballan"

Ur ett rent konsultperspektiv kan jag gotta mig åt den ruggigt provocerande tanken att tvingas sitta och ta emot korr från en snubbe vars eget ordförråd består till 85% av synonymer på könsorgan och olika former av narkotika. Samt en handfull interjektioner. Haha. Ja, jag skrockar av förtjusning att det inte är jag som fick det uppdraget (hur det nu skulle gått till).

Nä, nu ska jag ta och lyssna igenom den här låtskatten en gång för alla. Kanske kan man lära sig något om livet också. Återkommer.

Gösta och jag

Hösten är här. Äpplen ramlar ner från våra äppelträd och blir liggande på gräsmattan. Några går att rädda, några ligger och jäser till sig så att de får tråkiga liggsår och några ruttnar totalt redan innan de ens fallit ifrån. Ungefär som med människor tänker jag.

Det är rätt mycket jobb med trädgård måste jag säga, men jag gillar det. Skönt att ha en anledning att vara ute. Gräsklipparen som vi fick från vår granne Gösta har gått som en klocka hela sommaren men förra veckan råkade jag köra den rakt över en sten så det tjongade till i hela maskinen och blev ett rejält hack i klingan. Det innebär att jag kommer bli så illa tvungen att gå med mössan i hand upp till Gösta och tigga om hjälp. Det har han sagt att jag kan göra om något skulle hända så det är säkert lugnt. Men jag är kluven.

Jag var orolig redan från början att den där klipparen skulle knyta ett band mellan oss som jag inte vill ha. Ett blodsband av evig tacksamhetsskuld och dåligt samvete som är omöjligt att bryta. Jag visste redan när han sträckte ut handen att jag skulle bli fucked for life och att han hade mig som i en liten ask. Jag är alldeles för väluppfostrad (svag) för att sätta gränser. Dessutom vill jag att Gösta ska gilla mig, men helst på lite avstånd om jag får välja. Jag insåg ju ganska tidigt att han är den gamla sortens pratkvarn. Den utan någon som helst respekt för andras tid eller integritet. Vill Gösta prata så pratar vi. Precis så länge han har lust (vilket oftast är något så in i helvetet länge). Det går INTE att avsluta ett samtal med Gösta och att ens försöka hinta om att man har lite annat att stå i är lika lönlöst som att försöka flytta sig geografiskt i ett hamsterhjul. Det minst smärtsamma är att bara härda ut, bita ihop och försöka finna sitt chakra, vilket innebär att jag nu har hört den lååååånga historien om när en älghona parkerade sig under hans äppleträd säkert fyra gånger. Jag har dessutom fått mig till livs berättelsen om när ett gäng grävlingar försökte gräva sig in under hans altan men hur hans fiffighet och lite hönsnät slutligen segrade (tre gånger), hur en gammal polis med jaktlicens i området har lyckats få bukt med det enorma rådjursbeståndet vi har här (fyra-fem gånger) och en allmänt jämmersång över kulturskillnaderna mellan "oss svenskar" och invandrare (samtliga gånger vi pratat). Trots att han verklogen inte borde vara riktigt så vårdslös med sin tid vet jag ingen annan som så uppkäftigt ger fuckfingret till livet som just honom. Han är ganska hardcore på det sättet.

Att prata med Gösta är som att sugas in i ett svart hål. Omöjligt att komma undan om man väl kommit för nära. Därför är enda sättet att klara sig att alltid gå på helspänn, aldrig sluta lystra och som på given signal släppa allt man har för händer och fötter och fly, hals över huvud som om man hade trampat i ett jordgetingbo, när man hör det välbekanta långsamma knastrandet i grusgången på andra sidan staketet. Spring Forrest. Spring.

Men i stort så har sommaren passerat ganska smärtfritt på Gösta-fronten. Hans höftoperation har hållit honom hyfsat passiv och därmed även försämrat hans gerilla-teknik en aning. Men nyligen lyckades han ändå att totalt överrumpla mig när jag var ute i trädgården. Jag hade klippt gräset och höll just på att flytta upp våra trädgårdsmöbler från gräsmattan till uteplatsen. Precis när jag högg tag i den sista stolen hörde jag ett välbekant "hallå där!" och visste med ens att jag med största sannolikhet skulle hållas gisslan en lång stund. Josefine har utvecklat en mycket slipad strategi som går ut på att hon redan innan Gösta hunnit flytta fram sina positioner har fått iväg ett sms till sin mamma där hon uppmanar henne att ringa upp. Två minuter in i samtalet "råkar" det visst ringa och hon blir "tvungen" att ta det. Funkar varje gång. Uppenbarligen. Två minuter. Sedan har hon lyckats skjuta ur sig som en osolidarisk levande kanonkula ur den sociala härdsmältan. Kvar står jag i ett ännu mer hjälplöst tillstånd. Om detta beteende har vi haft många konflikter och nästan bråkat på allvar.

I alla fall. Återigen fick jag höra om älghonan, grävlingarna och alla rådjuren, men det stora samtalsämnet den här gången var att skatorna hade hackat sönder hans gräsmatta. Han var mycket bekymrad och jag försökte avläsa om han eventuellt var ute efter min hjälp. Det hade varit skönt att en gång för alla slå mig ur skuldens bojor och hjälpa honom med något svinsvårt i trädgården. Bli even steven så att säga. Men när jag hade frågat tre gånger utan svar tolkade jag det som att det inte var aktuellt. Gräsmattan kunde vänta till våren. Det var mycket viktigare att jag fick lära mig vårt bostadsområdes historia. Vilka som hade bott var, vad de hade jobbat med, vilka som hade skiljt sig, vilka som hade flyttat och vilka som hade dött. Matnyttigt.

När vi hade pratat (jag säger vi men jag menar Gösta för ett samtal med honom går bara i en riktning) i en och en halv timma hade mörkret nästan fallit. Jag stod i bara shorts och t-shirt och frös och huttrade som ett litet svin vilket Gösta märkligt nog uppfattade och nästan lite medömkande frågade om jag frös. Dum i huvudet som jag är ville jag inte erkänna det och därmed också riskera att bli baktalad som bostadsområdets största fitta. Samtalet/monologen måste helt enkelt upphöra på normal väg. Så när regnet började strila ner och vi hade hunnit gå igenom precis hela Göstas liv, inklusive den gången, för jättelängesedan, när hans mamma hade plockat bär och blivit biten av en huggorm och giftet hade lett till en blodförgiftning som färgade hela hennes överkropp svart, citat: "som en negress". Då ville han börja prata om fotbolls-vm. Jag trodde på riktigt att jag skulle hinna dö ute i trädgården innan han var klar med mig och jag måste ha sett riktigt lidande ut för plötsligt förutsatte han att jag troligen inte var intresserad av sport: "Men det är klart... du är väl inte så idrottsintresserad du inte?" Det störde mig något enormt. Trots att det är helt korrekt så störde det mig som fan att han tror att jag inte gillar fotboll. Jag kände att det låg så mycket negativ värdering i det. Som att han tyckte att jag lika gärna kunde plocka av mig mina könsdelar och slänga dem till räven. Så jag tvingades ljuga och skylla på renoveringen som anledning till varför jag var så sjukt dåligt insatt. Gösta lyssnade såklart inte. Eller så tycker han bara att tystnad alltid är det bästa svaret. Han bara konstaterade att det var bra att idrotta, att hans barn och barnbarn alltid hade gjort det och det hade minsann gått bra för dem. Joråsåatte... jag borde minsann uppmuntra mina flickor att börja med någon slags sport. För att hålla dem borta från knarket.

Lika plötsligt som han hade fångat in mig var det över för denna gång. Nästan. Han sa att han skulle ta och gå in till sig vilket var ett lika välkommet besked som högsta Triss-vinsten. Det var bara EN grej han undrade över... Och där någonstans trodde jag att jag skulle tappa det. På riktigt. Jag tänker att det måste ha varit så det kändes för de som lyckades bryta sig ut från Alcatraz men sedan drunknade i havet. Snopet och nästintill förgörande hopplöst.

Gösta började peka upp mot baksidan på mitt hus. Han hade givetvis full koll på att vi inte direkt legat i på den del av tomten som sträcker sig uppåt berget på baksidan. Det är klart, vi hade ju haft mycket att stå i, så det var klart att vi inte hade hunnit med det. Men det råkade faktiskt vara så att han hade en sådan där lite kraftigare röjmaskin, bensindriven alltså, inte en sådan där batteridriven liten bögig Ryobi-maskin som han hade sett mig gå runt och kantklippa med. Han erbjöd sig att visa mig hur den fungerar någon dag om jag kommer upp till honom för då kunde jag ju låna den sedan. Vilket erbjudande! Det kändes ungefär lika attraktivt som att injicera en liter Ebola. Vad svarar man på det? Jag står ju redan i en tacksamhetsskuld som skulle bringa mig mycket lidande om jag ville bli fri. Att ingå ytterligare en pakt och förbrödras över ännu ett trädgårdsverktyg skulle innebära att han skulle kunna knäppa med fingrarna och förvänta sig att jag skulle springa och ställa mig i givakt. Det kan inte hända. Det får bara inte hända.

Sedan dess har jag försökt att mer aktivt hålla mig undan konfrontation. Tillbringar mycket tid på västra sidan av huset när jag är ute, och gör bara snabba punktinsatser på andra sidan när jag sett att deras parkeringsplats är tom. Min Gösta-kvot är helt enkelt fylld för i år kan man säga.

Men ibland när jag inte har sett till honom på ett tag så drabbas jag av lite dåligt samvete. Jag glömmer av och tänker att det kanske är lite småsint av mig att inte skjuta till mer och intalar mig att så farligt är det väl ändå inte att snacka lite skit med gubben då och då. Och då är jag nära att göra något dumt. Som att köpa en present att gå över med, vilket i teorin är hur trevligt som helst, men som i realiteten bara är min sinnessjuka inre röst som luras. Så igår blev jag äntligen påmind igen, när jag såg från mitt fönster hur han vallade några gäster runt sina ägor medan han gick först och pekade ut olika hotspots med sin käpp och lät käkarna gå. De fick stora trädgårdsturen. Det var tydligt. Och den leker man fan inte bort ska jag säga.