Dassiga drömmar

I morse drömde jag den sämsta drömmen ever. Jag drömde att jag låg och sov. På sidan. Jag andades tungt. Det var allt. Inga explosioner, biljakter eller spänning. Inte minsta spår av drama eller trauma. Sedan vaknade jag och drömmen övergick sömlöst till verklighet. Jag låg till och med i exakt samma ställning som jag gjorde i drömmen. Så himla värdelöst.

Grejen med drömmar är ju att det är ett slags upplevt medvetet tillstånd. När man sover riktigt djupt minns man inte ett skit, allt är en svartruta, och det är egentligen det mest vilsamma tycker jag. Men när jag väl drömmer föredrar jag om hjärnan bjuder på skruvade grejer. Gärna obehagliga som fan. Då vet man i alla fall att man lever. Nu kändes det bara som att jag redan hade varit vaken i en evighet när jag väl vaknade. Visset.

En gång drömde jag att Ingrid, min 90-åriga granne på Såggatan, bjöd in mig på kålpudding och sedan krävde sex. Det var ren terror. Jag satt i hennes vardagsrum och svettades svårt av stressen när jag desperat försökte hitta argument för att först slippa äta och sedan slippa tillfredsställa henne. Det kändes så fruktansvärt verkligt. Lukten av malkulor och gamla veck trängde rätt ut genom drömmen och in i mina näsborrar. Där satt jag, darrande och hulkade, medan Ingrid kraxade uppeggat blottade de ostbetäckta gaddarna i sin lösgom. Det var en fysisk kraftansträngning den drömmen. Jag var alldeles slut i kroppen, den där surrande känslan som efter en rejäl kraftansträngning när mjölksyran precis gått ur musklerna. Obehaget hade varit och nosat på livsfarligt pulshöjande nivåer men euforin som följde när jag förstod att det bara varit en dröm var gott och väl betalning nog. Drömmen hade föregåtts av att jag en gång hade mött Ingrid i trappupgången med en ungnsform som både visuellt och doftmässigt påminde om hur jag föreställer mig resultatet av receptet på bajsgratäng. Den skulle hon över till sin granne (kk) Nils i trappuppgången bredvid med. Hur sexet kom in i bilden var också enkelt härlett till verkligheten. Josefine hade vid ett flertal parti av sällskapsleken Screw, Marry, Kill som är en slags upphottad versionen av pest eller kolera, just valt att blanda in vår kära granne Ingrid. Något som min hjärna hade plockat upp för att utöva tortyr i drömmen. Uppfriskande.

Men den här jävla drömmen om att jag låg och sov. Den måste kvala in på top tre dassigaste drömmar jag någonsin har haft.

Vilken är din sämsta dröm? 

En transcendental förflyttning av nakengrannens ande

Jag har inte sett till nakengrannen sedan jag skrev om honom. Alltså exponeringen upphörde samma kväll som jag postade inlägget och har inte återvänt sedan dess. Det har gjort mig topp tunnor paranoid. Det ena som jag kunnat ställa mina förhoppningar till har varit att jag en dag såg att han satt mitt emot en kvinna i sitt kök. Min smala lycka säger mig att detta råkar vara helt nytt och att han därmed har börjat förpassa sin nakenhet till annan ort så att säga. Men vem fan vet.

Det mystiska är att sedan nakengrannens nakenhet stagnerade så har jag själv, vid inte mindre än tre tillfällen, kommit ur duschen och gått ner till sovrummet (som vetter åt ett annat håll) för att ta på mig nya kallingar, och i samma ögonblick som jag börjar dra på mig dem kastat en blick ut genom mitt sovrumsfönster och då mött blicken på antingen kvinnan eller mannen som bor snett över oss på andra sidan gården. Det händer så mycket i just det där läget. En oändlig sekunds freeze-frame med Penis & Co i fritt tillstånd, innan noderna i hjärnan kopplar vad som händer och skickar en akutsignal till mina händer om att aktivera omedelbar skylning – medelst uppdragning av underbyxa. Sedan skammen. Jag vet att de har sett. De vet att de har sett. Ingen är bekväm med det.

Jag inser att JAG lika plötsligt som ofrivilligt har blivit nakengrannen för de som bor på andra sidan huset, medan den rättmätige titelinnehavaren numera börjat sitta i sin lägenhet som en jävla ögontjänare, iklädd tröja och allt, kväll efter kväll – som om han aldrig har exponerat sina könsdelar för grannskapet på bästa sändningstid . Istället har hans ande förflyttats på något sorts transcendentalt sätt över gården och rakt in i mig. Det är då piss

Sämsta nyheten på länge

Google reader ska läggas ner den 1:e juli. Jag fattar inte varför men det känns piss. Värdelöst skitbeslut av google som jag annars inte har så mycket anledning att gnälla på. Hela min omvärldsbevakning utgår från feeden jag har i min reader och det är inte helt utan en klump i halsen jag skriver det här. Det känns lite som att en kompis går upp i rök. Fattar inte hur jag ska klara mig.

Nu behöver jag alltså ersätta min trogna läsare med något annat. Något okänt och framförallt ovant. Jag skulle bli glad för ett kvalificerat tips om vad jag ska använda istället och varför.

Tacksamma hälsningar.

/mikebike

Sicken korvfest

Jaha, så har den nya påven har utsetts. Franciskus (mäktigt namn). Ännu en skröplig man med ena foten i graven har fått ett nytt jobb. Mycket kan man säga om den katolska kyrkan, men åldersrasism på arbetsmarknaden kan de inte beskyllas för. Bra det!

Men det här med deras överläggningar bakom lyckta dörrar. Varför göra så stor grej av det? Särskilt nu med tanke på att den förre påven inte ens dog utan faktiskt bara ledsnade och sa upp sig. Jag menar det här med svart och vit rök, roliga hattar, gangsta-bling-bling och allt sådant. Hålla på och hålla på. Kan de inte bara ha ett jävla möte som alla andra?

Jag får gubbpanik när jag föreställer mig lukten i det rummet. Hur många gånger har man inte suttit på ett heldagsmöte och framåt eftermiddagen – när man varit på toa, kollat facebook och bitit sig i knytnäven en stund – kommer tillbaka och går in i en vägg av kroppsos. Då brukar det ändå finnas en viss diversitet i odörens sammansättning. Kvinnor män, blandade åldrar osv. Men här, där en samling åldersstigna män suttit i sina kåpor och hostat och harklat sig, rapat och fist, petat öron och kliat skalp utan att lämna rummet. Vilken fruktansvärd mardröm det skulle vara att tvingas stiga in i den kammaren. Som att besöka ett vanvårdens Carema-hem, minus den konstanta noten av handsprit och andra doftsättare av institutionskaraktär. Unket.

Det känns så fruktansvärt ovärdigt att den katolska kyrkan, trots allt sitt bagage, 2013 fortfarande vidhåller att det alltid måste korvfest i Vatikanen. Att det tvunget ska vara en gaggig gammelkorv till att styra skutan. Hade det inte varit liiiite mer långsiktigt och strategiskt smart att välja en person som i alla fall inte låg i riskzonen för senildemens redan innan internet fanns?

En go gäng #29

Vita kränkta män som gillar att gå på tivoli.

Jet-Set 6000

Hittade en bild som jag tog när jag och ett par kollegor lämnade Hisingsön och begav oss till centrum för att inmundiga en värdig fastlandslunch. Vid Polhemsplatsens stoppljus ser jag plötsligt det här:

En kombibil med en vissen takbox från 80-talet. Big deal, tänker ni. Ja tänk för att det är det, säger jag. Jag tycker det så himla fantastiskt att den heter Jet-Set 6000.

Jet-Set räckte liksom inte. Folk som spontanflyger privatjet till Saint Tropez för äta champagnelunch på nån schejkig yacht kan ta sig i röven. Den här takboxen knäcker allt motstånd. Den är för riktiga högrullare. Vi snackar för fanken om en sex tusen gånger fetare takbox än din morsa ens kan drömma om. Jet-Set 6000.

Om jag fick resa tillbaka i tiden till en historisk plats och bevittna en historisk händelse så ligger allt i lä. Hitlers bunker, slaget vid Lützen, stormningen av Bastiljien, Martin Luter Kings jag-har-en-dröm-tal, när flodhästen Nelson föddes osv. Jag skulle välja konferensrummet när Jet-Set 6000 presenterades och klubbades igenom. Jag får för mig att den presentationen var episk. Det måste den ha varit. Det krävs fan guts att ta den absolut svennigaste medelklassmarkören av dem alla och försöka ladda den med någon sorts historiskt stekarvärde. Jag menar hela takboxens existens baserades ju på att dess målgrupp var för fattiga eller i alla fall för snåla för att ta flyget. Ett extra lagringsutrymme för de som tvingades ta sin leasingbil och bränna ner via autobahn till alperna. Kan något andas mindre Jet-set än så? Jag vet inte om man ska tillskriva den som kom på namnet kredd för sin ironiska humor, men tanken på att ägaren nu får en liten påminnelse om livet de inte lever, varje gång de packar sin takbox, är nästan för bra för att vara ärligt uppsåt.

Frågan är bara varför man stannade på 6000 när man skulle boosta värdet i Jet-set-begreppet. Man kunde ju lika gärna ha valt 10000 eller 100000 när man ändå var igång, tänker jag. Så hur bestämde man sig för att 6000 var taket? Kändes det förmätet att gapa efter en högre summa? Var 6000 det högsta man kunde med?

När man ser allt ur det ljuset så kan man nästan känna den ängsliga radhusdoften i den slutgiltiga produkten.

Nämen, vad har vi här då – en kvinnodag minsann

Josefine är iväg och täcker kvinnodagen på Världskulturmuseet för Amnestys räkning. Hon är duktig hon. Själv har jag spenderat kvällen med resten av familjens kvinnor. Vi har ätit osthjärtan och kollat på Gladiatorerna. Eller jag och Stella har kollat. Stella är fixerad vid tanken att vara med och tävla och blev besviken när jag svarade att gladiatorerna nog skulle vara snälla om hon ställde upp och tävlade.

Tintin tröttnade på underhållningen efter fem minuter (när hennes osthjärtan var slut) och ville sova på soffan istället, men höll sig vaken genom att bråka om en filt, klänga runt och mula i sig en tablettask. Hon blev svart i blicken när jag frågade om hon ville ha välling så hon tog fram tuschpennorna och la sig på golvet istället. Ritade aggressivt och kliade sig på snippan samtidigt som hon i sjusekundersintervaller gastade att hon nog skulle bajsa snart, som om det vore ett mantra. Till slut hysschade Stella irriterat åt sin lillasyster som blev kränkt och ville ha välling. Och efter ytterligare fem-tio konflikter är de i säng.

Ja, såna är de ibland. Kvinnodagarna.

Det slog mig precis...

...efter att ha läst kommentarerna till förra inlägget att det så klart var kinafodret, från inlägget före det som var boven i gasdramat. Jag vill minnas att frityrsmet har ungefär samma halveringstid som kärnavfall. Det innebär att scenen som utspelades på gymmet häromdagen kan poppa upp som på repeat precis när jag minst anar det under en överskådlig framtid. Det enda som möjligtvis kan påskynda reningen är en rejäl vinterkräksjuka. Kinamat alltså. Av alla sätt att förstöra en bakterieflora.

På gränsen

Gick till gymmet efter klockan 21 igår. Sprang en halvtimma på bandet och led som fan hela tiden. Jag ska inte påstå att jag gillar att gå dit senare på kvällen, men föredrar det eftersom det är lite färre andra svetton där då än när man går direkt efter jobbet. Jag har aldrig varit ett fan av människor i träningskläder. Det är nåt med tajta plagg i funktionsmaterial som jag finner väldigt olustigt. Känner mig inte helt bekväm med det. Dessutom hade jag ätit pasta till middag och kände mig lite bubblig i magen. Ett mycket förrädiskt tillstånd som ibland kan gå vägen och ibland inte. Det vet man aldrig i förväg. Idag var en typisk intedag skulle det snart visa sig.

Det började som en skakning på nedre däck...

Efter exakt 3.46 på bandet. Magen krampade sig och jag fattade direkt vad det handlade om. Något hade gått snett i matsmältningen och nu hade mitt tarmsysten blivit överbelastat och risken för en gasläcka ökade dramatiskt  för varje steg. Svettningen som inte hade kommit igång ännu fick en rejäl skjuts och en knapp minut senare rann svetten längs mina tinningar och ner över mina spända käkar. Jag visste att jag medvetet hade balanserat på en väldigt tunn gränslinje och nu skulle jag få betala.

Jag hade tagit plats på ett band mellan en riktig friskuskille och en lite lufsigare typ och började springa. Framför mig på en trappmaskin stod en fitnesstjej som såg ut att inte ha några vidare intressen utanför gymlokalen men för övrigt var det rätt glest på folk i lokalen. Alltid något.

Min löpstil måste sett rolig ut. Det faller sig väl nästan så antar jag, när all kroppsmuskulatur fokuserar på att pressa ihop skinkorna – som om jag befann mig i en amerikansk fängelsedusch – istället för att försöka hålla ett spänstigt löpsteg och jämn rytm. Jag kände hur en liten liten fisbubbla långt där  inne började leta sig fram genom systemet. Jag kunde inte stoppa den. Ville den ge sig till känna så skulle den göra det, den hade mig i sitt våld och det gjorde mig lätt panikslagen. Fisa på gymmet är bara snäppet bättre än att fisa i en hiss.

Till slut kom den. Pytteliten. Läckte fram tyst och försmädligt och var över på ett ljudlöst "plopp". Jag hoppades så in i helvete att den skulle vara godartad och således luktfri. Det är väl det minsta man kan begära? Men det var precis tvärtom. Sällan kan så lite ha luktat så mycket. Jag såg i ögonvrån hur mina löpbandsgrannar reagerade på stanken. De vred på sig och jag tyckte mig se ett ogillande i deras spända anleten. För att det inte skulle vara uppenbart var själva epicentrum var började jag också skruva på mig och titta mig äcklat och lite förebrående omkring. Det funkade sådär. Inom loppet av två minuter var jag helt ensam. Bortsett från tjejen framför, som även om hon hade känt lukten troligen aldrig skulle ha kapitulerat. Jag hade troligen kunnat lägga en kabel på bandet och låtit den dra runt i den jet stream av luft som uppstår när maskineriet snurrar utan att hon hade duckat. Inget skulle kunna knäcka henne mentalt. Jag antar att det är skillnaden på vinnare och förlorare inom löpning. Psyket. Själv tillhör jag den ytterst svaga skaran. Det krävs nästan ingenting för att få mig ur balans och vilja ge upp.

Hursomhelst så är det en väldigt oangenäm känsla, när ens tarmkontroll tas i besittning av okända krafter och försätter en i prekära situationer sådär. Flera gånger intalade jag mig själv att jag måste hålla bättre koll på vad jag stoppar i mig före och efter träning för att undvika sådana här missöden. Ändå hände det här när jag kom hem:

Utan att tänka knäckte jag upp en Gainomax och bälgade i mig den girigt. Jag tyckte att den hade en lite syrlig bismak men antog att det var den artificiella hallonsmaken. Efter en stund när jag fortfarande satt kvar vid bordet och pustade ut såg jag plötsligt att jag bara hade en dags marginal tills dess att bäst före-datumet skulle vara passerat. Jag försökte minnas när jag hade köpt den och kom fram till att det måste ha varit någon gång i slutet av augusti förra året. Jag hade alltså hällt i mig en mjölkdryck som stått i kylen och dragit i över ett halvår. Även om datumet inte riktigt var passerat så började min hjärna direkt skicka hetsiga Morse-signaler till min slutmuskel. S.O.S, S.O.S, S.O.S...

Jag kände hur något började mullra av oro djupt inom mig och jag började ångerfullt förbereda mig på en lång natts sittning. Om magen var skör innan så skulle en multen Gainomax knappast hjälpa till att återfå balansen. Tänk vad illa det skulle kunna gå. Men inget hände. Som tur var. Jag hade ännu en gång utmanat ödet och balanserat på gränsen, låt vara att det var helt omedvetet, men ändå.  Tack gode gud för konserveringsmedel. Den som uppfann det borde banne mig ha fått Nobelpris.

Hämtkina och verklighet

En av de deppigaste platserna på jorden är kinarestaurangen med det pigga men motsägelsefulla namnet Evergreen. Rehab-biege vore mer rättvisande, men jag antar att det inte säljer lika mycket strimlad biff. Jag tror att jag har bloggat om Evergreen någon gång tidigare. Restaurangen är stor som en lokal Ica-butik men på kvällstid är det aldrig mer än två gäster där. Ingen äter. Möjligtvis en som spelar Jack Vegas och kanske någon som i långsamt mak försöker dricka sig mot en stadig koma. Om man kan känna liv och puls i en lokal så är det inte i denna. Däremot är jag är nästan helt säker på att det var här begreppet ensamhet uppfanns. Usch, jag får en klump i magen bara av att minnas stället.

Det händer inte ofta numera men häromdagen ringde jag dit för att beställa friterad kyckling och en annan, något mer diffus, kinarätt med ananas och cashewnötter. Redan i telefonen kom ångesten krypande. Det var Josefines gamla ärkefiende, en förståndshandikappad kines som svarade med sitt allra mest servicefientliga tonläge. "Restaurang Evergreen", "Ja" och "Tio minuter", blev hans torrt tonlösa och samlade insats till samtalet. Men det är ok. Han levererar. Så länge man inte försöker sig på att ändra spelreglerna, med trixiga sideorders eller kreativa omkomponeringar, som ligger utanför den (någon gång på 80-talet) skrivna menyn. Då faller allt. Jag tror eventuellt att det var anledningen till att Josefine och han för några år sedan hamnade i en högljudd verbal konflikt rörande ett omotiverat tofu-tillval. Han är inte så bjussig i sättet om man säger så. Men det var längesedan nu. Vatten under broarna och så vidare. De är vänner igen.

I samma ögonblick som vi steg in genom entrédörren antog den där ångestkänslan jag kände genom luren en närmast fysisk form. Det luktade lokalvård blandat med flera decenniers arv av frityros. Luften var mustig och det kändes som jag föreställer mig att det skulle vara att warpa sig direkt till en dimhöljd bergstopp i Tibet. Minus allt utom tystnaden. Den ligger tung i lokalen. En radio skvalade lite Kina-muzak på knappt hörbar nivå någonstans i lokalen. Den förståndshandikappade kinesen satt och höll en äldre herre sällskap på sin uppskattningsvis tionde öl. Det var både tragiskt och hjärtskärande fint att se. Här har man mage att ondgöra sig över att ens kontor ligger beläget på Hisingen. Vi betalade, fick vår mat och lämnade lokalen igen. Att komma ut på gatan var som att återvända till sitt vanliga liv efter en visit i en scen signerad David Lynch. Allt var över på mindre än två minuter, ändå satt ångesten kvar länge i varenda por på kroppen. Som efter en sådan där soldusch som var populär i vissa kretsar för fyra fem år sedan.

Livet är en skör liten tråd. Jag måste börja köpa Faktum oftare.

På nakenfronten intet nytt

Fan. Har sneglat ner mot nakengrannen kanske hundra gånger ikväll. Rummet där han brukar idka nakenhet gapar tomt. Och nu har han släckt. Det känns för jävligt. Jag känner mig skyldig utan att ens veta om jag är orsaken. Josefine tror det. Hon säger att hon hade varit övertygad om det var hon själv som hade skrivit inlägget, men att hon nu bara är 98% säker. Två procents hopp. Alltid något. Förut skrämde hon upp mig och sa att han stod och kikade argt upp mot oss. Min puls nådde max på ett andetag och jag kastade mig ner i soffans låglinjer med skrämd (enl. hennes utsago) blick. Sedan skrattade hon rått och sa att det bara var på skoj.

I ett taffligt försök att vara peppig uttryckte hon att jag kanske skulle försöka se det ur en annan synvinkel – känna att jag gjort en insats liksom. Lätt.

Länkkärlek: Jennie Stinks Rök

Det här med länkkärlek är en bra grej som jag inte har varit så bra på. Dåligt kan man tycka och det är det nog också. Det har hänt några få gånger och jag har väl egentligen inget bra försvar. Alls. Så fort jag tänker tanken att den bloggen måste jag länka till, bara för att, så får jag ångest. "Tänk om de andra bloggarna undrar varför jag inte länkar till dem". Så länkar jag till ingen. Vilket är dumt för det finns så många människor med bloggar jag uppskattar därute på internetz. Jag ska ta och bli bättre på det helt enkelt.

Skitsamma. Nu ska det handla det om Jennie Wiberg.

Igår var slumpens dag känns det som. Först bloggade jag om min nakengranne och när jag en timme senare tittar ut sitter han påklädd för första kvällen på så länge... ja eller för första gången så vitt jag vet. En kort stund senare drar han ner persiennen (trodde inte han hade någon). Skumberg. Sedan sitter jag i soffan och konstaterar (beklagande inför Josefin medan jag letade håglöst i statistikloggen) att jag inte ens minns när någon länkade till mig sist, och så idag på morgonen ser jag att en av mina trognaste läsare Jennie hade skrivit ett rörande fint inlägg om mig och min blogg igår. Hon är bra hon. Jennie.

Jennie Stinks Rök heter hennes blogg och hon är en av de personer jag har läst allra längst. Jennie är rolig, burdus och inte rädd för att gå över gränser. Hon gör som hon vill och verkar både farlig och snäll på samma gång. Okonstlad på ett uppfriskande sätt – både som person och i sina texter. Jag tänkte skriva att Jennie verkar ha skinn på näsan också, men jag äcklas så av det uttrycket så jag låter bli. Hon har i alla fall förortsgöteborg helt naturligt i sitt DNA och det genomsyrar ofta bloggen på ett både fint och roligt sätt. Jag har skrattat väldigt mycket åt hennes historier genom åren. I sitt inlägg igår skrev hon att hon inte vet vem jag är men att det känns som att hon känner mig ändå. Precis så är det åt andra hållet också.

Läs Jennie ni också. Hon förtjänar många läsare. Adressen är: http://jenniestinksrok.wordpress.com


Med det sagt, jag blev mycket glad av ditt inlägg Jennie. Och tack för att du länkade. Det var så längesedan någon länkade till mig nu (vad jag vet) att jag nästan hade glömt hur glad man blir. Och du, biografi får vi se, men ett begravningstal – det är en deal!

Nakengrannen

Mitt emot på andra sidan gården, nere på bottenvåningen, bor en man i medelåldern. Han har kvarterets hårdast upplysta lägenhet kombinerat med områdets mest avslappnade inställning till nakenhet. I alla fall sin egen nakenhet. Samtidigt har han inte den klassiska nudistauran tack och lov. Han verkar mer bara vara en gubbe som verkligen diggar att spendera sin fritid eau de naturelle. Det är en viss skillnad ändå.

Jag har aldrig sett honom med kläder på, men naken har jag sett honom ungefär fem tusen gånger sedan han flyttade in för ett drygt år sedan skulle jag tro. Vi har aldrig hälsat. Tror jag inte i alla fall. Hur skulle jag kunna veta det?

Varje kväll när jag knäpper på tv:n, hämtar en kaffe eller släcker för att gå och lägga mig så sitter han där med korsade ben på sin torftiga pinnstol och stirrar. Iklädd endast sin hud ser han ut att trivas. Han är normalt gubbfet med mage och lite häng här och var. Det verkar inte bekomma honom det minsta att alla som passerar måste anstränga sig för att inte få sig en ordentligt anatomilektion. Det har vi hans starka vita takbelysning att tacka för. Lika avslöjande som lamporna i en operationssal. Och där sitter han och knappar på sin dator eller vad det nu är han gör.

Då och då reser han sig och mina ögon bländas av en väl tilltagen ändalykt. På stela ben spatserar han ut i sitt kök men återvänder strax och sätter sig tillrätta igen. Så håller han på hela kvällarna och oftast långt in på natten. Han sköter sig själv och skiter i andra. Det ser så obekvämt ut där han sitter och minsta spår av mysfaktor som annars är en naturlig del lägenheterna häromkring är som bortblåst tack vare det kalla skenet. Hur han orkar sitta så är en gåta. Det är inte ofta han har lagt sig före mig och på något sätt har jag vant mig vid att hans nakenande vakar över kvarteret.

Jag skulle helt ärligt sakna min nakengranne om han fick för sig att flytta, dö eller ta på sig kläder.

Lincoln the hipster

Var helt inställd på att bli bortblåst av Danielt Day Lewis episkhet som Abraham Lincoln. Det blev jag inte. Han var såklart alldeles fantastisk i sin rolltolkning men det var rätt segt ärligt talat. En bra film men jag hade väntat mig gåshud. Minst. Jag tror att det för amerikaner säkert är en kick att se filmen. Det är ju deras arv och en extremt viktig del av deras väldigt begränsade arv. För oss andra känns det möjligen som en lite roligare historielektion. Så en trea får jag nog säga blir domslutet.

Däremot var det en fullkomligt formidabel skäggkavalkad. Rena hipster-himlen. Vissa scener kunde lika gärna vara snapshots tagna i publikhavet på Guldäggsgalan.

En svamlig ode till Svenssonlivet

Jag älskar lugnet som infinner sig varje fredag när jag kommer hem och har lyckats kämpa till mig en parkeringsplats i vad som skulle kunna beskrivas som Majornas motsvarighet till hungerspelen. En spelplan full av kombidårar, redo att offra om inte livet så i alla fall grannsämja och en ofördelaktigt adderad patina till sitt fordon. Jag har sett många finger hyttas och för de som kan läsa på läppar skulle det troligen inte vara akademimaterial på svadorna som sker innanför vindrutorna. För en landsortsbo månde det vara en parodisk syn att se medelklassens gladiatorer sitta bakom ratten och i lika delar vrede, desperation och tacos-iver gemensamt upplösa alla former av vett och ettikett – för att inte tala om trafikregler – i jakten på en liten helig lucka. En lucka att hålla fast i ända tills måndagen åter kallar. Det är så jävla skönt när man lyckas knipa en plats att jag ofta kommer på mig själv med att sitta kvar och njuta en stund innan jag kliver ur. Ett nästan skamfyllt njutande som jag först idag medgav till Josefine att jag faktiskt hänger mig åt.

Sedan är det middag och vin som leder till en surrande tröttma som jag sover bort i en kvart (en timma) när barnen har lagt sig, innan vi börjar frossa i oss populärkultur i form av Girls eller något annan nedladdad underhållning. Kanske lite mer vin, samtalande och gärna okynneslyssnande på Spotify där låtvalen med timmarna ofta övergår i allt högre halter skämslyssning. Tills det att ögonlocken av sig själva sänks ner och blicken antar en nästan kisande form. Eller vår granne under kommer upp som en pyjamasmartyr och på lidande småländska kräver bedjande att vi ska sänka (trots att vi vid den tiden på dygnet aldrig spelar högre än samtalston) och passar på att dra upp de senaste månadernas ljudläckage i form av fotsteg, och andra ljud som uppstår automatiskt omkring levande människor. Maken till hypersensitivt hörselorgan och lägenhetsinkompatibel inställning har jag aldrig varit med om. Men annars. Jag älskar nedvarvningen.

På lördagen är uppvaknandet en långdragen process som i bästa och faktiskt de flesta fall slutar i ett lustfyllt klimax med nybakade frallor från ett bageri i området. Långa koppar kaffe suddar sakta bort de sista resterna av arbetsveckans trötthet. Planer görs. Eller också inte. Det är helgens hov och allt är möjligt. I alla fall i teorin. Men det räcker för mig. Det är det bästa. För att inte säga bästa bästa.

Idag tog vi bilen ner till Mariaplans bokhandel där jag hade lagt undan Försmådd av Hans Gunnarsson, som av en händelse också råkar vara den titel vår bokcirkel ska konsumera tills vi ses nästa gång. Sist läste vi Suzanne Brøggers Crème Fraiche, vilket (om än oförtjänt) nästan höll på att ta kål på cirkeln, på samma sätt som mitt val av Jack Kerouacks På drift en gång gjorde med en annan cirkel som jag och min bibliotekariekompis hade. I alla fall. Hans Gunnarsson är lite av min författaridol. Jag har läst alla utom den här senaste av hans böcker och känner som ett svårdefinierat lyckorus när jag läser hans texter. Han är stilsäker och jag imponeras hur han går in i sina huvudkaraktärers liv. Det känns nästan som att han i sin research har levt det liv han beskriver för det känns så rakt igenom äkta, oavsett om det är ledan hos en en arbetarklassyngling i Finspång, eller en överårig och av ensamhet formad historielärare han för tillfället porträtterar. Kanske en författarväldens motsvarighet till Daniel Day Lewis.

När vi hade lämnat in vår vidrigt skitiga bil till Gaza biltvätt (älskar det företagsnamnet) i Masthuggsgaraget passade vi på att gå till den fantastiska barnboksaffären Bokskåpet på tredje lång, där Josefine ironiskt nog hittade och köpte pocketutgåvan av Ika Johannessons Blod Eld Död – en svensk metalhistoria. Tintin valde också ut en bok. Önskedagen. Men när vi kom hem bestämde hon sig för att medan resten av familjen la sig i soffan för att läsa, att knäppa på mumintrollen. Dessa mumintroll. Jag tror jag har hört vinjettlåten en miljon gånger vid det här laget. Ändå diggar jag dem. Ett av få barnprogram jag inte riktigt har hjärta att tröttna på.

Min vän A, bibliotekarien som också är en del av bokcirkeln berättade att hon leder en cirkel på sitt arbete. En av medlemmarna verkar vad jag förstår vara en kolerisk kvinna som är negativ till allting. Vid deras senaste träff efter att ha läst Tove Janssons Sommarboken hade hon tydligen gått loss och bjudit gruppen på en eklektisk rant om hur fruktansvärt vidriga de beskedliga små mumintrollen egentligen är. Vi pratar alltså om en person som inte bara känner en enorm antipati för de, enligt hennes åsikt, finska sagosvinen. Hon känner vämjelse. Hon hatar mumintrollen. Passionerat. Det mina damer och herrar hör nog inte till vanligheterna. A var en smula upprörd när hon berättade om muminhataren men jag måste erkänna att jag blev nyfiken på denna mystiska kvinna. Tänk vad kul det skulle vara att gå ut och ta en öl med henne.

Nu ska vi äntligen titta på Lincoln och njuta av en rollprestation signerad Daniel Day Lewis. Eller skådespelarvärldens Hans Gunnarsson om man så vill.

Autisthumor

Jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar den här lilla filmen. Så autistiskt knastertorrt, ultrahängivet och humoristiskt delikat rakt igenom. En ovanligt lyckad kombo. I alla fall i reklamsammanhang.