Klappekonomi

Det är rörande hur svenska folket nu sluter upp bakom all vårdpersonal som bokstavligen går på knäna dessa dagar. Kallar dem hjältar. Plötsligt har det gått upp för gemene man hur viktig den yrkeskategori vi som samhälle i alla tider har valt att pissa i ansiktet (rent ekonomiskt då alltså) faktiskt är. Så nu vänder det. Nu får de betalt i applåder och tacksamhet istället. Mycket trevligare tycker jag. Nu måtte de väl ändå bli nöjda?

Paying my dues.

Gillar det här nya tidens med klappekonomi. Smidigt och klasslöst. Väldigt sympatiskt också. Lite synd om de som har tvingats amputera en hand eller två såklart, som nu står helt utan monetära medel. Men det finns väl inga lösningar där precis alla blir nöjda? Tänkte i alla fall att jag skulle åka en sväng till Mediamarkt idag och plocka upp en ny tv, kanske komplettera med nåt maffigt ljudsystem och kanske lite annat plock. Vikten av bra ljud och bild har aldrig varit större än nu i isoleringsåldern. Frågan är om det räcker med en riktigt distinkt applåd och hur lång den isåfall måste vara. Behöver den vara hjärtlig?Någon som vet? Det är ju krångligt med växelkurser när man lanserar helt nya valutor. Hur funkade det med bitcoin egentligen?

Ska nog ringa takläggaren också. Det var ju lite otur att jag hann betala den där fakturan och nu sitter med ett helt onödigt lån på banken. Han kanske kan skicka en kreditfaktura i utbyte mot att jag ger honom och gubbarna en stående ovation. Kan försöka få Josefine och barnen att hjälpa till lite också för att skapa lite mer drag under galoscherna. Samtidigt vill man ju inte betala överpris bara för att man går över till en annan valuta.

Frågan är hur man betalar för enklare saker som man köper rakt över disk. Typ en kaffe. Då känns ju applåder och hejarop plötsligt lite dyrt. Borde räcka med en tumme upp eller ett enklare bifall kan jag tycka. Möjligtvis en slow clap. Ett jubelrop är i alla fall knappast att tänka på. Likadant men tvärtom blir det ju när man vill safta till med en flång ny Tesla eller kanske en ny segelbåt. Då blir det ju ett väldans handklappande tänker jag. Som att komma dragandes med en säck växelpengar i den gamla tidens ekonomi. De kanske föredrar större sedlar. Som en stormande hyllning eller ett riktigt riktigt ystert fröjderop.

Proaktiv hemmakarantän

För ett par veckor sedan låg nästan hela familjen här hemma förkylda och smårisiga. Covid-19? Vem vet. Troligen inte men jag hoppas såklart det så att man har löst guldpasset till det härliga flockimunnitetsgänget 2020. Men sån tur har jag väl ändå inte? Dessutom kändes det verkligen mer exakt som en vanlig bonnaförkylning, men något lindrigare och mycket mer utdragen.

I alla fall så har jag roat mig lite i hemmakarantänen med att tänka på hur handlingen i olika filmer skulle  kunna komma att se ut i en post Corona-framtid:

Filmscen 1: Slagsmålsklubben

Vi befinner oss i en smådunkel källarlokal full av medelålders män som står i en stor ring. Mitt i ringen står två män i bar överkropp redo att göra upp med sina bara händer. Den ene har kostymbyxor kotlettfrisyr och ett klassiskt hockeyflin. Han är mäklare och har varit med förr. Den andre är överviktig, har ostbågshy och ofräscht skägg. Han gör en star trek-hälsning mot publiken som börjar bua. Han jobbar med IT och är ny för kvällen. På en tom ölback står en gammal räv med ena handen på gonggongen och en mikrofon i den andra, där han med en agiterande ton drar regelverket:

Mina herrar, välkomna till Slagsmålsklubben. Första regeln i Slagsmålsklubben är: Tvätta alltid händerna i minst 30 sekunder med tvål och vatten innan en fight. Andra regeln i Slagsmålsklubben är: Tvätta alltid händerna i minst 30 sekunder med tvål och vatten innan en fight. Tredje regeln i Slagsmålsklubben är: Om någon hostar, nyser eller snörvlar så avbryts fighten. Och den fjärde och sista regeln: Om det är ditt första besök på Slagsmålsklubben måste du bära munskydd...

Filmscen 2: Rånet

En maskerad bankrånare kliver in på ett bankkontor. Väl innan för dörren harklar han sig och vrålar: "Lyssna nu jävligt noga era jävlar, det här är ett rån!!" Sedan rullar han blixtsnabbt upp sin balaklava till strax under näsan och avfyrar några distinkta hostsalvor rakt upp i luften. Bankkunderna slänger sig skrikande ner på golvet. Någon tar darrande på sig ett munskydd. Kassa personalen paralyseras av skräck. Någon försöker spela hjälte och sträcker sig diskret under skrivbordskanten och trycker upprepade gånger på alcogelens pumphandtag. Bankdirektören öppnar dörren till valvet och kommer personligen utdragandes med handtruck fullastad med guldtackor...

Filmscen 3: Delikatessen
En svart komedi om en fattig framtid med stor matbrist. Filmen kretsar kring ett gäng nihilistiska pensionärer i Sveriges huvudstads mer välbärgade stadsdelar som bland annat huserar ett vattenhål i form av en anrik men också helt nyrenoverad saluhall.

I öppningsscenen presenteras en seniormaffia vars medlemmar alla vet att de snart ska till att duka under i hemska sviter av den vilt härjande lungpesten som rasar över hela världen. De har ställt in sitt orubbliga sikte på att aktivt bidra till utplåningen av en annan utrotningshotad art, och väljer därför att ägna sina livs sista andetag till att dagligen länsa delikatessdiskarna i saluhallen på rökt ål. För i den saluhallen råder det aldrig någon brist på ål...

Stockholmssyndromet

Efter att i dagarna ha bevittnat mängder av svenska seniorers iskalla dödsförakt, kan jag tycka att det är på sin plats att uppdatera betydelsen av det klassiska begreppet Stockholmssyndromet:

Stockholmssyndromet (eller Östermalmssyndromet), är ett psykologiskt tillstånd där privilegierade riskgruppsstofiler som uppmanats att stanna hemma för sitt eget och samhällets bästa (t.ex. vid händelse av en skenande dödspandemi) trotsar allmänna rekommendationer och ger sig ut i klungor för att svina på stan och/eller fjällvärldens after ski-ställen. Ofta syns de trängandes kring delikatessdiskarna i Östermalmshallen dit de mest förtappade själarna vallfärdar för att bunkra rökt ål, för att de ÄLSKAR smaken av rökt och utrotningshotad ål. Mot bättre vetande, men helt i linje med sin uppkäftigt hyperegoistiska läggning, uppvisar de en extremt provocerande oförståelse inför såväl epidemiologers som myndigheters vädjan om deras bidrag till att minska smittspridning och risken för en världsekonomisk kollaps. Detta är ett uttryck för identifikation med Satan.

Kill em all!

En dasspappersdystopi

Det är Sverige 2020 och Covid-19 härjar för fullt:

Hårdvalutan i Covid-19-tider.

Jag fattar att folk blir nerviga när landet, ja världen, utlyser fler och fler nödåtgärder. Ingen har hittills varit med om något liknande och det är klart att det blir lite rörigt, att folk köper på sig lite extra konserver, pasta och andra torrvaror. Jag har verkligen full förståelse för det. Att man fixar lite grejer så att man klarar sig ett par veckor i det här värdelösa karantänläget vi befinner oss i just nu. Men seriöst. Dasspappersbunkring, vem hade sett det komma. Det är ju helt sinnessjuk. Tre dagar i rad har jag varit ute för att försöka få tag i ett paket rullar, FÖR ATT MITT BLYGSAMMA SEXPACK börjar ta slut här hemma. Noll jaktlycka. De första dagarna var det som att stiga in i 30-talets Ryssland när jag kom till Willys. Igår verkade allt vara som vanligt ungefär i butikerna. Allt verkade finnas igen. Utom toalettpapper. Jag har ju läst om fenomenet på sociala medier och skrattat för mig själv åt idioterna som roffat åt sig Lambi och Serla likt abstinensstinna heroinpundare som suger av gamla gubbar för en kabbe. Fast för en luftig rulle oblekt skithuspapper från Lidl istället. Men det var lättare att hålla sig för skratt när man möter tomma hyllmetrar i butik efter butik och vet att det bara finns två rullar kvar hemma i badrumsskåpet.

Ryssen kommer?

Det är som att toalettpapper som produkt har råkat ut för en existensiell uppryckning av högre makter, totalt raderats ut från vårt solsystem och endast lämnat oss med glada minnen av sötebrödsdagarna då man kunde torka stjärten med bländvita bommullsmjuka pappersark, en masse, som man kunde vika eller skrynkla efter behag. Jag försöker tänka lite så för att hålla tillbaka mitt avgrundsdjupa människoförakt. Dessutom hade det varit en mer rimlig förklaring än det tragiska faktum att det enda folk verkar bry sig om mitt i denna kris är att oavsett hur det hela kommer att utveckla sig, hur många som än kommer att drabbas och dö i sviterna av Coronapandemin – så ska de jävlarimej vara helgarderade så att de kan sitta och lyxskita in i all oändlighet. Kanske lika bra att ställa in OS nu när bajsa plötsligt verkar ha blivit den bredaste folksporten vi har. Globalt dessutom.

Att ens behöva läsa om hur folk turnerat runt som små autonoma bajspatruller och länsat butiker på dasspapper. Hur de köpt balar i plural, hetsfyllt sina vagnar och bilar och till och med släpkärror, med precis allt papper de kunnat få tag i. Hur det till och med har uppstått slagsmål om toapapper i matbutiker butiker. Det är sannerligen ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia som skrivs i detta nu. Är den nordkoreanska modellen verkligen så dum? Förtjänar vi bättre? Förtjänar vi ens en framtid?

Det är nog inte ens det djupt osolidariska i vansinneshamstringen jag upprörs över. Det är väl mänskligt antar jag, att man känner oro för utvecklingen och kanske lyckas finna en liten slags tröst genom att fylla ladorna med lite extra så att säga. Det är för att det visar hur sorgliga vi människor är. Jag hoppas verkligen att alla nyfrälsta hobbypreppers kommer njuta av att käka sina krigsförråd av ravioli och konserverad burkkorv ända till nästnästa midsommar. Jag hoppas också att alla toalettrullsgourmander, när allt det här är över, kommer att känna skam när de torkar sig i röven. I all framtid. För det känns mer än tragiskt att den gemensamma markören för vår samtid högst troligt kommer bli hur till synes vettiga människor drabbades av en total masspsykos och isolerat valde att börja panikköpa dassrullar – som att det var den respiratorluft de behöver för att kunna andas.

Jag antar att det även är ganska naturligt att alla andra samhällsfrågor tillfälligt hamnar på paus i sådana här lägen. Det har till exempel varit ovanligt tyst på den blåbruna flanken vilket känns skönt som omväxling. Regeringen och alla myndighetspersoner får också beröm för sin balanserade information, till och med från självaste familjen Wallenberg, för hur de hanterar det pågående samhällshaveriet. Jag är benägen att hålla med. Och då flyger ju inte grisarna ännu. Vem vet. Kanske kommer sossesverige att komma ut större och starkare på andra sidan. Man kan ju alltid hoppas att en och annan dasspappersbunkrare och alla andra egoistiska dyngrövar faktiskt kommer att reflektera lite och börjar uppskatta värdet av lite skattetryck ändå. Kanske kommer opinionen kräva att vi förbjuder våra största bolag att skatteplanera bort mångmiljardbelopp från statskassan varje år så kanske kommer vi också stå bättre rustade nästa gång vi ställs inför en världsomspännande nödsituation. Men det är såklart för tidigt att sia om. Jag misstänker att den blekingebördiga Lill-Hitler och hans fakta- och kunskapsföraktande rövgäng säkerligen kan komma upp med nån ny kreativ vinkel på hur vi kan lasta invandringen för för detta också.

Jag läste förresten också att man via satellitbilder kan se hur utsläppen har minskat drastiskt sedan Corona kom till stan. En bra grej i alla fall. Vi kan alltså ställa om. Om vi verkligen vill. Det slog mig att vi kanske borde fatta galoppen nu och se Coronaviruset som ett stort fuck you-finger från moder jord till hela mänskligheten. En liten påminnelse om att vi prövat naturens tålamod länge nog och en hint om att den inte behöver oss utan snarare skulle må mycket bättre helt utan fölk. Smältande isar, rasande skogsbränder och kraftfulla orkaner har ju inte bitit på kapitalismen hittills. Har inte varit tydligt nog. Men alla som sett Outbreak i Farozonen vet att ett nytt virus alltid är klasslöst vilket blir väldigt väldigt obehagligt. Nästa gång kanske det inte blir en jobbig förkylning som raserar ekonomin tillfälligt och dömer våra äldre och sjuka till döden. Det kanske är vanilj jämfört med vad som komma skall. Nästa gång kanske det blir lite mer pang i bössan om vi inte skärper oss. För det finns nog inga vaccin som biter på ett bottenkört klimat och då är ett privat mobiliseringsförråd med dasspapper en rätt klen tröst ändå.

Sönderfall

Sverige. Vad är det för jävla land vi håller på att skapa oss själva egentligen? Det är en ganska rimlig fråga att ställa sig tycker jag. Ett land som dirigeras av en massa jävla Jimmies. Dels en partiledare (kanske vår nästa statsminister om det vill sig illa) från landets nu största parti, som åker på grabbresa till turkiska gränsen och skämmer ut landet i ett ovärdigt PR-spex, genom att dela ut flygblad med budskapet att hit men inte längre – till människor som har förlorat precis allting. Utan att det får några direkta konsekvenser. Visst, några röster höjs i tidningarnas krönikespalter. Men samtidigt satt ett helt land hemma helt obrydda som lyckliga idioter och peppade upp inför den sista kvällen av sex veckors skoningslös sondmatning med Christer Björkmansk nöjeskorruption. Ett underhållningsmonster där den glada buskillen Jimmy Jansson står för lejonparten av all "kultur" som kablas ut till fölket. Även det utan protester. Det är inte utan att man undrar vad Jimmy Jansson egentligen har för sjuk hållhake på papi Björkman.

JimmieJimmy-festivalen 2020.

Ja! Jag vet att mellognäll är tradigt, gammalt och gjort. Bla bla bla... "Titta inte på det då om du tycker att det är så himla dåligt". Jo tjena. Som att be en person som befinner sig under vatten att ta ett djupt andetag och slappna av. För alla som har barn i förskoleålder och uppåt vet att Mello är det mest obligatoriska som finns. Det är inte valbart för fem öre. När jag på söndagen efter första veckans deltävling skrockade lite smålyckligt över att ha sluppit undan (vi hade haft middagsgäster då) så var det som att se barnen i ögonen medan jag sköt tomten. Så jodå, jag måste tyvärr bita ihop och lida mig igenom lavinen av lättuggad familjeunderhållning som varje år drar över landet likt en bestialisk våldtäktsskvadron beväpnad med paljetter, prål och uselt musikaliskt hantverk. Men inte nog med det. Jag tvingas också hålla god min medan barnen härjar jävel framför tv:n med sina små feta chipsfingrar och bara måste överrösta tv-ljudet med ett eget kreativt lager av sång och dans i den redan tjocka dimman av folkhemsopium och tungrök. Dessutom måste jag låtsas gilla hela konceptet. Annars blir det ytterligare en rättegång där barnen dömer ut stränga straff för oliktänkande när det kommer till den årliga Jimmy Jansson-festivalen.

Jag försöker se det gulliga. Det oskuldsfulla. Jag försöker intala mig att det ändå är en positiv kraft i andra änden av det fascistiska flygblads-spektrat. Att det svenskaste vi har faktiskt kan vara en myspysig latinobuse som gängtatuerat in en not under ena ögat, där tårar i den riktiga gängvärlden  brukar symbolisera tagna liv. Vad ska det betyda ens? Att Mendez är en musikmördare råder det inget tvivel om när man hör hans bidrag, men kanske skulle han ändå gått på tårar, för gud vet hur många riktiga liv han kommer att ha på sitt samvete när Vamos Amigos fått fullt fäste på landets alla förskolor.  Men skitsamma. När man ställer det mot hur tonläget inom den svenska politiken förflyttats de senaste fem åren och hur de verkligt mörka krafterna slagit rot på riktigt är det faktiskt lite rörande att se hur den svenska publiken råälskar de latinoinspirerande tonerna och glatt sjunger sig hesa till låtens två enda spanska ord.

"Jag ska göra kaos med Nils musiksmak."

Jag försöker tro att det riktiga Sverige faktiskt inte har några som helst problem med att rösta fram tre svarta soul mamas till att representera vår nation i Europa. Att vi kanske inte är så fixerade vid att identifiera likheter i allting ändå och att Mello kanske trots allt är en förbrödrande kraft på något sätt. Sedan påminns jag av att det bara är ett par veckor sedan en reklamfilm, vars retoriska grepp byggde på en hyllning till oss som bor och lever i Skandinavien, lyckades bli så misstolkad att det nästan startades upplopp. Inte bara av de förväntade faktaresistenta högertrollen och den skånska missnöjesmaffian som man är van vid att se caps lock-kriga i olika kommentarsfält. Nej nej. I tusental gjorde ett tvärsnitt av befolkningen sitt allra yttersta för att missförstå och få känna sig kränkta. Jag hade kunnat förstå om kritikstormen rörde det faktum att ett flygbolag såhär i flygskamstider försöker öka människors resande med hjälp av ett ganska vågat retoriskt grepp. Men icke sa nicke. Det hela lyckades istället vinklas till hur djupt islamiseringen måste ha nått i vårt samhälle när självaste SAS försöker ta ära och heder från alla skandinaver. Bojkotta SAS blev valspråket. Suck. Jag upprepar, vad är det som håller på att hända med Sverige? Håller vi på att bli ett riktigt jävla pissland?

Det är en högst rimlig fråga när debatten om Jimmy Åkessons flygbladsjippo handlar mer om att han tagit sig rätten att skriva sitt budskap å svenska folkets vägnar, än hur otäckt det han faktiskt gjorde var.  Det hela var ett regelrätt betatest för att se om han har nerverna som krävs för att bevittna små barns och deras föräldrars helvetiska lidande, på centimeteravstånd, och spotta dem i ansiktet utan att darra på manschetten. Nu vet vi.

Det är ganska slitet vid det här laget, att dra paralleller till den tyska samhällsutvecklingen på 1930-talet, men nu är det inte längre särskilt långsökt. Mekaniken på hur Sverigedemokraterna opererar upp i toppnivå är på många sätt identisk och det är äckligt att se hur väl så klassisk fascistretorik och propaganda fungerar. Ännu en gång.

Att syftet med resan skulle ha varit att försöka göra någon "nytta" för Sverige är väl inget ens de mest enfaldiga av partiets icketänkande anhängare tror. Frågan är vad de tror? Att Jimmy tog på sig redigbyxan och ryckte ut för att stjälpa flyktingarna på plats? Kanske det. Vad det verkligen handlar om är en klassisk avledningsmanöver. Sverigedemokraterna behövde skapa något nytt rabalder för att dra uppmärksamheten bort från Peter Kadhammars autentiska tittägg, där man kan se rakt in i vårt lands framtid, i en text om SD-styret i Hörby kommun – ytterligare ett sverigedemokratiskt och högaktuellt betatest. Men lite mindre PR-sticky så att säga. Där får man verkligen en liten försmak hur ett Sverige i Jimmys regi kommer att se ut. Not so nice. Not so nice at all. Den bakfyllan vill man nog inte vakna till, inte ens om det blir mellokväll varje kväll.

Men vem orkar bryr sig?

Med alla Coronarapporter på det så blir det alldeles för mycket dysterkvistar på nyhetsredaktionerna nu för tiden och då är det såklart bra mycket skönare att skråla med till glada men efterblivna dagisdängor: "Shu shu. Vem e som oss?". Det kan man verkligen fråga sig. Vem fan e som oss?

Jojo Rabbit är en högriskmatiné

Det är mysigt att kolla på film med barnen. Och lärorikt.

Häromdagen kollade vi på Jojo Rabbit med hela familjen. En nazi-satirisk dramakomedi om en liten vilsen kille mitt under andra världskrigets brinnande slutskede som slits mellan sin inlärda kärlek till das faterland med självaste Adolf Hitler som sin allra bästa låtsaskompis och den nyvunna kärleken till en liten judisk tjej som hans mamma gömmer på deras vind. Stökigt.

Det är en helt fantastisk film från ruta ett och ända in i mål. Den var riktigt kul att se med barnen också för de uppskattade den på helt olika sätt beroende på ålder. Enda förbehållet är om man har barn i nyfikenåldern som Sammie är i nu. Då är det istället lite av en högriskmatiné. Alla med erfarenhet av barn i den åldern vet att information sugs in som deras hjärnor som vatten i badsvampar, sedan förpackas den till något för dem greppbart och kommer ut igen som en aningen rudimentär sanning. Ibland superbra. Ibland inte lika superbra.


I en av scenerna där Gestapo kommer på hembesök till lilla Jojo finns det en farsartad sekvens där hälsningsfrasen "Heil Hitler" uttalas i vad som känns som en evighet. Till en början skrattade vi men under scenens gång lade vi märke till att Sammie betraktade alla meningsutbyten med både allvar och koncentration. Jag anade fara och färde och mimade åt Josefine att spola framåt men signalen gick dåligt fram och innan vi visste ordet av var det över och då hade det heilats loss säkert ett femtiotal gånger. Jag kunde se hur informationen processades i Sammies huvud och mycket riktigt, ut kom hennes slutsats: "Heil Hitler. Det betyder hej på engelska ... [konstpaus] ... det ska jag lära alla mina kompisar på förskolan". 

Neeeeeeeeeej!!!!

Jag orkar inte ens tänka på hur det kommer att förmedlas på förskolan. Kanske blir vi stämplade som brunskjortor av personalen i hemlighet. Kanske blir det allvarligt samtal. Den som sa att det är från barn och alkisar man får höra sanningen vet inte ett piss.