Jag har promenerat en hel del på sistone. Jag tänker väldigt bra när jag promenerar och det är väldigt skönt att tänka bra. Under föräldraledigheten har jag därför ägnat stor tid till att gå långa promenader. Låter stegräknaren ticka på. Det finns något märkligt tillfredsställande i det. En vanlig dag när jag är på jobbet och jobbar och så går jag kanske 5000 steg. Det är fanimej ingenting. Nu nöjer jag mig inte med promenader på under 15000 steg. Det har blivit som ett gift och har adderat en slags diffus struktur i min annars ganska så strukturlösa tillvaro. Min favoritpromenad är att gå till Eriksberg och köpa lubb. Lubb är en torskfisk som är ganska fast i köttet. Den är väldigt god men allra mest gillar jag namnet. Lubb. Det ligger så bra i munnen.
I förrgår gick jag mot Eriksberg i vanlig ordning, men sket i lubben och fortsatte raskt mot Färjenäs, över Älvsborgsbron mot Majorna och genom Slottskogen mot Linné. Känslan av hur värdelös Övre Husargatan är sköljde över mig. Ett ogästvänligt blåshål som trots flera trevliga inslag inte lyckas finna ens en liten grisaplats i mitt hjärta. Kan vara stans sämsta gata. När jag äntligen tillryggalagt den plöjde jag mig raskt genom Vasastan, raka spåret mot Gårda. Vidare tog jag mig mot Örgryte och svängde in på Danska Vägen. Förbi gräddan. Mötte drivor med avmätta överklassyngel. De kom dragandes som i små plutoner. Uniformerade med marinblå quilt-jackor och högpresterande talgkörtlar, samt den där lite förvuxna looken. Som småbarn med lite sådär avstängt direktörsutseende. Perverst nästan. På det dåliga sättet.
Fortsatte ända till jag kom till Redbergsplatsen. Gjorde ett pit stop på ett café i höjd med Östra Kyrkogården, genomförde blöjbyte, köpte surdegsfralla och en generös latte. En läcker toscalängd låg nästan förföriskt upplagd innanför disken och fångade min uppmärksamhet. Visste att jag inte borde men kunde inte låta bli. Väl ute på gatan igen råkade jag styra rakt in i en hundbajskorv med barnvagnens högra bakhjul. Försökte desperat parera trots att skadan redan var skedd och körde istället rakt in i en helt annan hög hundbajs, först med framhjulet och av rena farten vänster bakhjul också. Bingo! I vanliga fall hade en säkring troligen brunnit av i skallen på mig, men nu suckade jag bara. Om det var den fysiska tröttheten eller ett slags zen-mode låter jag vara osagt. Stannade och åt upp mackan och konstaterade att folk i östra Göteborg inte verkar digga att plocka upp efter sina hundar särskilt mycket. Det kan jag ändå förstå. När jag själv hade hund för fjorton femton år sedan undvek jag det notoriskt. Blev en del konfrontationer med brorduktig-patrullen, men jag resonerade som så att hellre en liten utskällning än att tvingas känna den vämjeliga bajsvärmen genom ett mickromillimeter tunt plastskikt. En känsla av total förnedring. Såna som jag ska nog inte ha hund så det är tur att jag inte har det längre, för då hade jag högst troligt varit precis lika värdelös som hundmänniskorna i östra Göteborg. Minst.
Vek av ner för Ånäsvägen mot Gamlestaden. Noterade en liten reklambyrå (?) med det uppiggande namnet Big Mama Media. Tog höger in på Ejdergatan. Mindes att min gamla fotolärare John Ljungqvist hade en ateljé och galleri där. Borta sedan länge nu. Undrade lite över vad han gör nu för tiden men släppte det nästan direkt. Noerade att det låg en slags serietidningsaffär i källarvåningen. Fick pedofilvibbar. Troligen helt felaktigt men rös ändå av obehag. Genade över en stor grusplan och lyckades sladda bort de sista bajsresterna från hjulen. Kände lättnad. Korsade leden och navigerade mig snabbt genom Gamlestaden mot cykelbron som löper över älven mellan Marieholm och Tingstadsvass (?) Mitt på bron ringde jag till min fru och bad henne plocka upp mig på Ingo. Jag kollade stegräknaren och insåg att jag var uppe i över 27.000 steg. En halvmara. Eller ett Göteborgsvarv bokstavligt talat. Medan jag väntade insåg jag att jag just gjort en djupdykning i den göteborgska demografin. Det blir så himla tydligt vilken profil människor har i de olika delarna av stan. Inte oväntat direkt men väldigt intressant. De enda jag inte fick med var bönner och kranskommunsmänniskor. Men de brukar mest hålla till runt centralenområdet och innanför vallgraven.
Vi tankade och åkte till Ikea. Gick säkert ett par tusen steg bara där. Det har gått från att vara bland det värsta jag vet till att vara bland det bästa jag vet. Inget folk där i princip. Ett gigantiskt varuhus för sig själv. Går inte att förklara känslan. Måste upplevas.
När jag kom hem så kollade jag stegräknaren igen. Över 30.000 steg. Nytt rekord. Meningslöst men fyllde mig med en märklig känsla av tillfredställelse.
