Var iväg i Hemsedal en sväng i helgen. En kort brejk från föräldraledigheten med jobbet. Jag tänkte att jag skulle bättra på den lilla grunden jag la förrförra året, då när jag för första gången stod på ett par skidor. Det blev inte mycket med det dessvärre. Vet inte vad det är men framstegen är så jävla små att jag börjar fundera på om jag är ett så kallat hopplöst fall. Vad vet jag. Kanske ska jag boka in en braksvennehelg i Branäs med Josefine och barnen och sätta oss alla i skidskola. Som ett sista desperat försök att knäcka koden. Lite som att lära sig cykla säger de. Men jag vet inte. Cykla lär man sig ju i regel som barn. Skidåkninge med antar jag. Kanske är det kört för mig. Jävla skit i så fall för jävlar vad roligt det skulle kunna vara.
På bussresan hem tänkte jag på Norge. Vilket jävla land egentligen. Lite olja och sedan gick allt bananas. En vanlig jävla blasköl kostar lätt 110 pix. En flaska vatten 40 spänn. Tur att deras krona har kallnat något. Restaurangbesöken är som en dålig fars. Helt ok kött serveras med pulversås och sönderfriterade tjockpommes. En kollega frågade efter saltet. Då uppstod total förvirring. Saltkar? Det hade de inget. Personalen löste det enkelt genom att springa till en närliggande restaurang som tydligen skulle ha saltkar.
När helgen kommer stänger landet ner och i det stora hela känns Norge som ett Sverige på 70-talet. Dyrt och saggigt. Men en sak kan vi aldrig ta ifrån dem. Naturen. Vart man än vänder blicken landar den på något smärtsamt vackert. Känns nästan lite orättvist. De fick oljan. Kunde inte vi ha fått naturen?
Det är som det är.
Jävla Norge. Och deras muntra melodi.
onsdag, januari 28, 2015
tisdag, januari 13, 2015
Dagmar och jag - Del 1: Badmössan
Apropå det här med att försöka boka simskola. Det väckte lite minnen från min egen barndom. Minnen som jag hade gjort ett bra jobb med att lyckas förtränga. Men det var ganska längesedan jag var självutlämnande här på bloggen så jag tänkte passa på att dela med mig av en liten återblick.
Jag tror det var i mellanstadiet vi började gå till Simbadet (badhuset kallades så i Kungälv) med skolan. Det var en ångestladdad idrottsanläggning i kommunal regi som låg nere vid Nordre älv, snett under motorvägsbron, bara en ödetomt ifrån stadens näst mest ångestladdade idrottsanläggning – Bandybanan Skarpe Nord. Båda platserna kändes mer eller mindre medvetet som konstruerade för ett garanterat lidande, i synnerhet om man som jag, rent fysiskt var byggd av lite sprödare virke. Att äntra någon av dessa två platser var som att kliva in på någon av romartidens beryktade arenor för gladiatorspel, men för tomma läktare och med minimal chans till ärofylld överlevnad. Simbadet var dock snäppet värre. I alla fall för mig. Att halka runt på lädret med en Jofa VM-hjälm på huvudet och ett, av sina kupade små barnhänder, egentillverkat suspensoar som enda skydd mot hockey- och bandybufflarnas sadistiskt träffsäkra artillerield och oförutsägbara skottsalvor. Det var som en ljummen sommarbris i jämförelse med att som icke simkunnig, i sällskap med sina klasskamrater, passera spärrarna till Simbadets inre. Man visste liksom med en hundraprocentig säkerhet att något jävligt dåligt strax skulle till att hända. Jackpot varje gång. Och jag minns att jag kunde ta på ångesten som likt en ond ande vilade över hela anläggningen. Förutom vissa träpartier och takplattorna i smuligt material, dominerades ytskikten av brunt och ljusbeige kakel som troligen helt medvetet var ditritat för att bryta ljuset på ett sådant sätt att minsta gnista av livsglädje säkert skulle kvävas i sin linda. Arkitekturen var nästan påminde nästan skrämmande mycket om ett klassiskt förintelseläger med skumma duschrum. Allt annat än en lättjans högborg för hopp och lek.
Första gången minns jag allra tydligast. Vi skulle göra simprov för att se hur det var ställt med simkunnigheten i klassen. Agnarna skulle skiljas från vetet och så vidare. Hela klassen ställdes upp i ett rakt led på skolgården och sedan marscherade vi ledda, av vår totalt empatibefriade idrottsfröken Lena, ner till Simbadet och den slutgiltiga lösningen på problemet med bristande simförmåga. Det skulle tas silverfiskar, guldgrodor, simborgarmärken och allt vad det var. De flesta i klassen kunde redan simma men vi var faktiskt ett litet gött gäng på en handfull som inte riktigt hade lyckats knäcka koden än. Turligt nog tillhörde även en av de lite fränare killarna och en av de tuffa tjejerna den lilla skaran av simoduglingar, vilket bidrog till en väldigt tunn och efter lektionen omgående upphörande gemenskap. Men ändå. En form av gemenskap.
Min puls var nog ganska hög när vi närmade oss målet. Jag minns inte riktigt. Det jag bär med mig av mitt första intryck är den vämjeliga lukten av fotvårtor och överjästa hudavlagringar som svedde flimmerhåren i samma sekund som jag steg in i herrarnas omklädningsrum. Men det fick bero. Det var mitt minsta problem. Jag var fullkomligt skräckslagen och kände mig lika bortkommen och uppstressad som den där älgkalven som bara några veckor tidigare hade setts springa runt i centrum tills dess att den utmattad och på något sätt uppgiven hade accepterat sitt öde och parkerade sig själv i rondellen. Polisen hade kommit efter en stund och de sköt ihjäl älgen på plats. Händelsen rapporterades med stora rubriker i Kungälvsposten och jag minns att jag tyckte det hela var sorgligt. Jag hade tyckt synd om älgen. Men vem tyckte synd om mig nu?
Fram tills dess var det oron inför själva simmomentet som hade ridit mig dagarna och nätterna under säkerligen en vecka. Två minuter senare skulle det bli något helt annat.
I omklädningsrummet utspelades förloppet enligt ungefär samma dramaturgi som den inför en vanlig gymnastiklektion. De balla höll låda och alla rev ur sina väskor och fiskade världsvant upp sina simkläder. Jag hade precis som majoriteten av de andra ett par illa sittande badbyxor av speedo-modell. Om jag ska vara ärlig kan jag inte förnimma att någon annan överhuvudtaget hade vanliga badshorts på sig och det bidrog på något konstigt sätt till ett visst inre lugn ändå. Ett lugn som bara sekunder senare skulle ersättas av en besinningslös fasa.
Fröken hade skickat hem lappar till alla om att det rådde strikt krav på badmössa. Av hygieniska skäl sades det, vilket jag idag starkt betvivlar eftersom jag av erfarenhet från mina besök på Valhallabadet, i vuxen ålder, rent spontant vågar påstå att en hel skolklass avsöndrar mindre kroppsavfall under ett badhusbesök, än vilket visset pensionärsarsle som helst. Hur som helst hade mina föräldrar lydigt varit och inhandlat en badmössa som packats ner tillsammans med badbyxan och badhandduken. Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde finnas olika sorters badmössor och därför hade jag heller inte haft någon som helst anledning att kontrollera denna. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. För medan jag såg hur alla (ALLA) andra plockade upp och började kränga på sina trånga små glansiga ballonger (förpreparerade med potatismjöl för att minimera luggning) på huvudet, stod jag själv som förstelnad och stirrade ner i djupet av gympapåsen, på en vanställd tingest som tedde sig nästan utomjordisk där den låg nere på botten av väskan och vegeterade, i väntan på att få sluta sitt otäcka gap kring min skalp.
Badmössan mina föräldrar så ändamålsenligt hade varit och köpt såg inte alls ut som de andras diton. Min var något annat. Det påminde mer om en bastard bestående av en väldigt väldigt tunn moppehjälm och en ljusblå babymössa täckt med massvis av mjuka bubblor. Det högg till i mig av isande obehag. Jag visste i ärlighetens namn inte vad det var jag tittade på men min instinkt sa mig att det inte var något bra.
Plötsligt rycktes dörren till omklädningsrummet upp. Där stod Dagmar. Föreståndare, badvakt, simlärare och Simbadets onda drottning. Allt i ett. En urban legend, lika fruktad som beryktad bland stadens alla skolbarn. Hennes arbetskläder bestod av en vit t-shirt som var hårt nedstoppad i ett par svinkorta röda shorts och man kunde se hennes lårmuskler spela piano i takt med att hon blåste för allt vad hennes lungor höll i sin polisvisselpipa. Hon hade oxblodsrött hår och en snaggad frisyr som gjorde att hon såg extra livsfarlig ut när hon vrålade med sin dova stämma att nu jävlar vi fick sätta fart om det skulle bli något simprov. Skynda skynda skyndaaa!! Omklädningsrummet började ögonblickligen tömmas helt utan stoj och stim. Men först var man tvungen att duscha kallt. Sådana var reglerna. Det hade med hygien att göra informerade Dagmar torrt.
Alla var rädda för Dagmar. Hon var den sortens stenhårda jävel som troligen hade varit en riktig a-rekrytering till Stasi om inte Fritidsförvaltningen i Kungälvs hade hunnit knipa henne först (snacka om win!) Kvar stod jag, ensam, och jag antar att jag just då högst av allt önskade att hon skulle ha missat mig men Dagmar missade ingen. Jag kände hennes blick bränna i nacken.
– Nå, vad väntar du på? Seså, på med badmössan och kom nu. Skynda skynda skyndaaa!!"
Med darrande händer och en växande klump i halsen förde jag långsamt det ljusblå lilla missfostret mot min hjässa. Den formligen slukade skallen på mig, täckte både öron, tinningarna och merparten av min panna. Jag måste verkligen ha sett för ynklig ut när jag tog min lilla pojkkropp, passerade kallduschen och sedan darrande tassade förbi Dagmar, ut i den korta korridoren till 25-metersbassängen där resten av klassen satt och väntade. För jag tyckte mig faktiskt för en hundradels sekund ana en glimt av någon sorts medlidande i hennes hårt kajalinramade ögon. Men det kan lika gärna ha varit av ren självbevarelsedrift jag intalade mig att hon kanske inte var en maskin rätt igenom ändå.
Gapflabbet som mötte mig var lika öronbedövande som publikens jubel på Håkan Hellströms Ullevispelning förra sommaren. Men lite mindre hjärtligt. Jag minns tydligt att klassens kung Pea på manierat vis ramlade ur plaststolen han satt i och låtsades kvävas av den roliga synen som just drabbat hans näthinnor. Idag när jag har fått lite distans till det hela kan jag själv nästan skratta åt hur dubbeldråplig hela situationen var och hur fruktansvärt komisk jag måste sett ut i den där damkrukan till badmössa, men just då är jag ganska säker på att jag mer än någonsin önskade att jag hade haft en storebror som kunde komma till min räddning och stampa framtänderna ur ansiktet på den jäveln. Dagmar tände till på alla cylindrar och vrålade ursinnigt att alla skulle hålla flabben. Men även om hennes avsikt var att dämpa min utsatthet något så var det inte mycket till hjälp. Det var inte mycket att göra. Jag tog plats och lät dem hållas tills skratten hade bedarrat och avtog till ett mer sorlande fniss. Det var några djävulskt jobbiga minuter vill jag lova. På ett sätt kan jag önska att jag hade varit lite rappare i käften på den tiden, men på ett annat sätt kanske det var just bristen på munläder som faktiskt besparade mig extra portioner av skendränkningar och pisksnärtar i duschen den där ödesdigra dagen.
Det allra tydligaste minnet från just den där dagen är nog ändå Dagmars pedagogiska pepptalk inför själva simprovet. Hon spatserade fram och tillbaka som en tysk lägervakt framför gruppen, med ena handen placerad vid midjan och den andra vevandes i luften och med pekfingret hyttandes samtidigt som hon ingående informerade oss om hur lätt det egentligen är att drunkna. Hon illustrerade med tummen och pekfingret att det inte krävdes mer än ett par centimeters djupt vatten, om oturen var framme, för att gå drunkningsdöden till mötes. Att det fanns de som hade DRUNKNAT i en vattenpöl.
Det var säkerligen tänkt att vi verkligen skulle förstå hur viktigt det är att ha respekt för vatten, men för min egen del var det också i det ögonblicket en två års nästan panisk rädsla för vatten grundlades. En rädsla som Dagmar personligen såg till att grundmura bara tio minuter senare, när hon gick längs bassängkanten och höll mig under torson med en "skyddsanordning" (bestående av en pinne fäst i en rockring) samtidigt som hon gapskrek på mig att jag måste slappna av – medan jag skräckslaget låg sprattlande – lika mottaglig för goda råd som en epileptiker i full blom.
Efter lektionen ställdes hela klassen upp på rad och Dagmar började i god ledaranda med att ropa upp namnet på de som fått godkänt och kunde bedömas som simkunniga. En efter en fick de ta ett kliv framåt och avvika för tio minuters fri vattenlek. Ända tills vi bara var fyra kvar. Jag blev tok-underkänd och straffades därför med precis den mardröm som hade hållit mig vaken från det ögonblick jag fick veta att det snart var dags för simprov. Personlig simundervisning en morgon i veckan före träslöjdslektionen. Med Dagmar. Fy fan vad livet pissade mig i ansiktet.
När jag reser tillbaka i mitt känsloliv kan jag på riktigt återskapa en nästan autentisk kopia av den uppgivenhet jag kände precis då. Kvalitetstid med Dagmar. Lika välkommet som ett skott i nacken.
Men här sitter jag nu 28 år senare – som en överlevare – och tänker tillbaka på de fyra terminers tröstlösa morgonbesök på Simbadet och den kvinna jag aldrig lärde mig tycka om. Jag inser att det finns mycket att berätta från de där oljuva åren men nu har det blivit dags att sätta punkt för den här gången.
Jag tror det var i mellanstadiet vi började gå till Simbadet (badhuset kallades så i Kungälv) med skolan. Det var en ångestladdad idrottsanläggning i kommunal regi som låg nere vid Nordre älv, snett under motorvägsbron, bara en ödetomt ifrån stadens näst mest ångestladdade idrottsanläggning – Bandybanan Skarpe Nord. Båda platserna kändes mer eller mindre medvetet som konstruerade för ett garanterat lidande, i synnerhet om man som jag, rent fysiskt var byggd av lite sprödare virke. Att äntra någon av dessa två platser var som att kliva in på någon av romartidens beryktade arenor för gladiatorspel, men för tomma läktare och med minimal chans till ärofylld överlevnad. Simbadet var dock snäppet värre. I alla fall för mig. Att halka runt på lädret med en Jofa VM-hjälm på huvudet och ett, av sina kupade små barnhänder, egentillverkat suspensoar som enda skydd mot hockey- och bandybufflarnas sadistiskt träffsäkra artillerield och oförutsägbara skottsalvor. Det var som en ljummen sommarbris i jämförelse med att som icke simkunnig, i sällskap med sina klasskamrater, passera spärrarna till Simbadets inre. Man visste liksom med en hundraprocentig säkerhet att något jävligt dåligt strax skulle till att hända. Jackpot varje gång. Och jag minns att jag kunde ta på ångesten som likt en ond ande vilade över hela anläggningen. Förutom vissa träpartier och takplattorna i smuligt material, dominerades ytskikten av brunt och ljusbeige kakel som troligen helt medvetet var ditritat för att bryta ljuset på ett sådant sätt att minsta gnista av livsglädje säkert skulle kvävas i sin linda. Arkitekturen var nästan påminde nästan skrämmande mycket om ett klassiskt förintelseläger med skumma duschrum. Allt annat än en lättjans högborg för hopp och lek.
Första gången minns jag allra tydligast. Vi skulle göra simprov för att se hur det var ställt med simkunnigheten i klassen. Agnarna skulle skiljas från vetet och så vidare. Hela klassen ställdes upp i ett rakt led på skolgården och sedan marscherade vi ledda, av vår totalt empatibefriade idrottsfröken Lena, ner till Simbadet och den slutgiltiga lösningen på problemet med bristande simförmåga. Det skulle tas silverfiskar, guldgrodor, simborgarmärken och allt vad det var. De flesta i klassen kunde redan simma men vi var faktiskt ett litet gött gäng på en handfull som inte riktigt hade lyckats knäcka koden än. Turligt nog tillhörde även en av de lite fränare killarna och en av de tuffa tjejerna den lilla skaran av simoduglingar, vilket bidrog till en väldigt tunn och efter lektionen omgående upphörande gemenskap. Men ändå. En form av gemenskap.
Min puls var nog ganska hög när vi närmade oss målet. Jag minns inte riktigt. Det jag bär med mig av mitt första intryck är den vämjeliga lukten av fotvårtor och överjästa hudavlagringar som svedde flimmerhåren i samma sekund som jag steg in i herrarnas omklädningsrum. Men det fick bero. Det var mitt minsta problem. Jag var fullkomligt skräckslagen och kände mig lika bortkommen och uppstressad som den där älgkalven som bara några veckor tidigare hade setts springa runt i centrum tills dess att den utmattad och på något sätt uppgiven hade accepterat sitt öde och parkerade sig själv i rondellen. Polisen hade kommit efter en stund och de sköt ihjäl älgen på plats. Händelsen rapporterades med stora rubriker i Kungälvsposten och jag minns att jag tyckte det hela var sorgligt. Jag hade tyckt synd om älgen. Men vem tyckte synd om mig nu?
Fram tills dess var det oron inför själva simmomentet som hade ridit mig dagarna och nätterna under säkerligen en vecka. Två minuter senare skulle det bli något helt annat.
I omklädningsrummet utspelades förloppet enligt ungefär samma dramaturgi som den inför en vanlig gymnastiklektion. De balla höll låda och alla rev ur sina väskor och fiskade världsvant upp sina simkläder. Jag hade precis som majoriteten av de andra ett par illa sittande badbyxor av speedo-modell. Om jag ska vara ärlig kan jag inte förnimma att någon annan överhuvudtaget hade vanliga badshorts på sig och det bidrog på något konstigt sätt till ett visst inre lugn ändå. Ett lugn som bara sekunder senare skulle ersättas av en besinningslös fasa.
Fröken hade skickat hem lappar till alla om att det rådde strikt krav på badmössa. Av hygieniska skäl sades det, vilket jag idag starkt betvivlar eftersom jag av erfarenhet från mina besök på Valhallabadet, i vuxen ålder, rent spontant vågar påstå att en hel skolklass avsöndrar mindre kroppsavfall under ett badhusbesök, än vilket visset pensionärsarsle som helst. Hur som helst hade mina föräldrar lydigt varit och inhandlat en badmössa som packats ner tillsammans med badbyxan och badhandduken. Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde finnas olika sorters badmössor och därför hade jag heller inte haft någon som helst anledning att kontrollera denna. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. För medan jag såg hur alla (ALLA) andra plockade upp och började kränga på sina trånga små glansiga ballonger (förpreparerade med potatismjöl för att minimera luggning) på huvudet, stod jag själv som förstelnad och stirrade ner i djupet av gympapåsen, på en vanställd tingest som tedde sig nästan utomjordisk där den låg nere på botten av väskan och vegeterade, i väntan på att få sluta sitt otäcka gap kring min skalp.
 |
| Som en tjock delfin mot horisonten |
Badmössan mina föräldrar så ändamålsenligt hade varit och köpt såg inte alls ut som de andras diton. Min var något annat. Det påminde mer om en bastard bestående av en väldigt väldigt tunn moppehjälm och en ljusblå babymössa täckt med massvis av mjuka bubblor. Det högg till i mig av isande obehag. Jag visste i ärlighetens namn inte vad det var jag tittade på men min instinkt sa mig att det inte var något bra.
Plötsligt rycktes dörren till omklädningsrummet upp. Där stod Dagmar. Föreståndare, badvakt, simlärare och Simbadets onda drottning. Allt i ett. En urban legend, lika fruktad som beryktad bland stadens alla skolbarn. Hennes arbetskläder bestod av en vit t-shirt som var hårt nedstoppad i ett par svinkorta röda shorts och man kunde se hennes lårmuskler spela piano i takt med att hon blåste för allt vad hennes lungor höll i sin polisvisselpipa. Hon hade oxblodsrött hår och en snaggad frisyr som gjorde att hon såg extra livsfarlig ut när hon vrålade med sin dova stämma att nu jävlar vi fick sätta fart om det skulle bli något simprov. Skynda skynda skyndaaa!! Omklädningsrummet började ögonblickligen tömmas helt utan stoj och stim. Men först var man tvungen att duscha kallt. Sådana var reglerna. Det hade med hygien att göra informerade Dagmar torrt.
Alla var rädda för Dagmar. Hon var den sortens stenhårda jävel som troligen hade varit en riktig a-rekrytering till Stasi om inte Fritidsförvaltningen i Kungälvs hade hunnit knipa henne först (snacka om win!) Kvar stod jag, ensam, och jag antar att jag just då högst av allt önskade att hon skulle ha missat mig men Dagmar missade ingen. Jag kände hennes blick bränna i nacken.
– Nå, vad väntar du på? Seså, på med badmössan och kom nu. Skynda skynda skyndaaa!!"
Med darrande händer och en växande klump i halsen förde jag långsamt det ljusblå lilla missfostret mot min hjässa. Den formligen slukade skallen på mig, täckte både öron, tinningarna och merparten av min panna. Jag måste verkligen ha sett för ynklig ut när jag tog min lilla pojkkropp, passerade kallduschen och sedan darrande tassade förbi Dagmar, ut i den korta korridoren till 25-metersbassängen där resten av klassen satt och väntade. För jag tyckte mig faktiskt för en hundradels sekund ana en glimt av någon sorts medlidande i hennes hårt kajalinramade ögon. Men det kan lika gärna ha varit av ren självbevarelsedrift jag intalade mig att hon kanske inte var en maskin rätt igenom ändå.
Gapflabbet som mötte mig var lika öronbedövande som publikens jubel på Håkan Hellströms Ullevispelning förra sommaren. Men lite mindre hjärtligt. Jag minns tydligt att klassens kung Pea på manierat vis ramlade ur plaststolen han satt i och låtsades kvävas av den roliga synen som just drabbat hans näthinnor. Idag när jag har fått lite distans till det hela kan jag själv nästan skratta åt hur dubbeldråplig hela situationen var och hur fruktansvärt komisk jag måste sett ut i den där damkrukan till badmössa, men just då är jag ganska säker på att jag mer än någonsin önskade att jag hade haft en storebror som kunde komma till min räddning och stampa framtänderna ur ansiktet på den jäveln. Dagmar tände till på alla cylindrar och vrålade ursinnigt att alla skulle hålla flabben. Men även om hennes avsikt var att dämpa min utsatthet något så var det inte mycket till hjälp. Det var inte mycket att göra. Jag tog plats och lät dem hållas tills skratten hade bedarrat och avtog till ett mer sorlande fniss. Det var några djävulskt jobbiga minuter vill jag lova. På ett sätt kan jag önska att jag hade varit lite rappare i käften på den tiden, men på ett annat sätt kanske det var just bristen på munläder som faktiskt besparade mig extra portioner av skendränkningar och pisksnärtar i duschen den där ödesdigra dagen.
Det allra tydligaste minnet från just den där dagen är nog ändå Dagmars pedagogiska pepptalk inför själva simprovet. Hon spatserade fram och tillbaka som en tysk lägervakt framför gruppen, med ena handen placerad vid midjan och den andra vevandes i luften och med pekfingret hyttandes samtidigt som hon ingående informerade oss om hur lätt det egentligen är att drunkna. Hon illustrerade med tummen och pekfingret att det inte krävdes mer än ett par centimeters djupt vatten, om oturen var framme, för att gå drunkningsdöden till mötes. Att det fanns de som hade DRUNKNAT i en vattenpöl.
Det var säkerligen tänkt att vi verkligen skulle förstå hur viktigt det är att ha respekt för vatten, men för min egen del var det också i det ögonblicket en två års nästan panisk rädsla för vatten grundlades. En rädsla som Dagmar personligen såg till att grundmura bara tio minuter senare, när hon gick längs bassängkanten och höll mig under torson med en "skyddsanordning" (bestående av en pinne fäst i en rockring) samtidigt som hon gapskrek på mig att jag måste slappna av – medan jag skräckslaget låg sprattlande – lika mottaglig för goda råd som en epileptiker i full blom.
Efter lektionen ställdes hela klassen upp på rad och Dagmar började i god ledaranda med att ropa upp namnet på de som fått godkänt och kunde bedömas som simkunniga. En efter en fick de ta ett kliv framåt och avvika för tio minuters fri vattenlek. Ända tills vi bara var fyra kvar. Jag blev tok-underkänd och straffades därför med precis den mardröm som hade hållit mig vaken från det ögonblick jag fick veta att det snart var dags för simprov. Personlig simundervisning en morgon i veckan före träslöjdslektionen. Med Dagmar. Fy fan vad livet pissade mig i ansiktet.
När jag reser tillbaka i mitt känsloliv kan jag på riktigt återskapa en nästan autentisk kopia av den uppgivenhet jag kände precis då. Kvalitetstid med Dagmar. Lika välkommet som ett skott i nacken.
Men här sitter jag nu 28 år senare – som en överlevare – och tänker tillbaka på de fyra terminers tröstlösa morgonbesök på Simbadet och den kvinna jag aldrig lärde mig tycka om. Jag inser att det finns mycket att berätta från de där oljuva åren men nu har det blivit dags att sätta punkt för den här gången.
lördag, januari 10, 2015
Att boka simskola
Jag tror att jag har hittat svaret på vad det absolut svåraste man kan göra är...
Att försöka få in sitt barn på simskola. Det är stört omöjligt. Dels är systemet helt efterblivet och dels ryker platserna snabbare än till en Bruce Springsteen-konsert. Trycket är så sinnsessjukt hårt att de först släpper ett datum som är det datum de tänker meddela vilket datum de släpper platserna. Typ för att sålla bort det värsta böset antar jag. Fattar ni hur sjukt det är? Men folk köper upplägget lydigt och när dagen nalkas flockas medelklassen som hyenor kring en nyfälld antilop. Samhällets lagar sätts ur spel och det uppstår ett otäckt kaos som jag tänker mig att man annars endast skulle lyckas iscensätta genom att flygbomba en grisfarm med tryffel. Bokningssidan laggar – och det tror jag det – ingen hackergrupp i världen har troligen hittills lyckats uppbåda en lika synkroniserad serverattack som den mot Göteborgs kommunala simskola två gånger om året.
Om man synkar sin egen klocka med det ryska atomuret och vid exakt rätt tidpunkt klickar sig in på bokningen med noll tusendelars felmarginal. Då kommer man med mycket tur vidare till bokningen där man ser platserna försvinna i realtid. Gör man ett enda fel när man fyller i formuläret är det inget att göra. Då får man vänta till nästa termin och hoppas på bättre tur då. Men om man med superflinka fingrar lyckas fylla i helt felfritt då finns det faktiskt en liten liten chans att man får en plats på "Baddaren". På onsdagar klockan 12.45. I fucking jävla Mölndal!!
Helgtiderna kan man bara glömma från början. De måste ha varit slut redan från början, tänker jag. Använts som tjänstemannamutor. Lyxigare än rysk kaviar. Åhhh! Jag blir helt tokig när jag tänker på det.
Fy fan vad jag föraktar mänskligheten ibland.
Att försöka få in sitt barn på simskola. Det är stört omöjligt. Dels är systemet helt efterblivet och dels ryker platserna snabbare än till en Bruce Springsteen-konsert. Trycket är så sinnsessjukt hårt att de först släpper ett datum som är det datum de tänker meddela vilket datum de släpper platserna. Typ för att sålla bort det värsta böset antar jag. Fattar ni hur sjukt det är? Men folk köper upplägget lydigt och när dagen nalkas flockas medelklassen som hyenor kring en nyfälld antilop. Samhällets lagar sätts ur spel och det uppstår ett otäckt kaos som jag tänker mig att man annars endast skulle lyckas iscensätta genom att flygbomba en grisfarm med tryffel. Bokningssidan laggar – och det tror jag det – ingen hackergrupp i världen har troligen hittills lyckats uppbåda en lika synkroniserad serverattack som den mot Göteborgs kommunala simskola två gånger om året.
Om man synkar sin egen klocka med det ryska atomuret och vid exakt rätt tidpunkt klickar sig in på bokningen med noll tusendelars felmarginal. Då kommer man med mycket tur vidare till bokningen där man ser platserna försvinna i realtid. Gör man ett enda fel när man fyller i formuläret är det inget att göra. Då får man vänta till nästa termin och hoppas på bättre tur då. Men om man med superflinka fingrar lyckas fylla i helt felfritt då finns det faktiskt en liten liten chans att man får en plats på "Baddaren". På onsdagar klockan 12.45. I fucking jävla Mölndal!!
Helgtiderna kan man bara glömma från början. De måste ha varit slut redan från början, tänker jag. Använts som tjänstemannamutor. Lyxigare än rysk kaviar. Åhhh! Jag blir helt tokig när jag tänker på det.
Fy fan vad jag föraktar mänskligheten ibland.
fredag, januari 09, 2015
Marcus Birro: Om terrordådet i Frankrike
Nej, jag lovar, det här ska inte familjen Birros familjeblogg. Det här får bli sista inlägget på temat. För den här gången i alla fall.
Det har varit en ganska skön period på sistone. Väldigt lite Marcus Birro i medierna och så vidare. Men så postade en före detta kollega en liten skärmdump på en FB-post från den gode Mackans feed som jag bara inte kan låta bli att kommentera. Den är så väldigt målande.
Dagen efter terrordådet mot den franska tidningsredaktionen:
På riktigt? Jag vet inte. Kanske har Marcus Birro sadlat om och börjat försöka sig på någon väldigt svår form av satir. Det går i så fall mig totalt förbi. Jag ser bara en förbittrad författare, utan tillstymmelse av självrannsakan, som tycker så himla synd om sig själv att det överskuggar precis allting som händer i världen. Han ser hoten mot sig själv (efter sin klumpiga tweet) som rikoschetter från skotten som avlossades på Charlie Hebdos redaktion och ifrågasätter tystnaden från sina forna kollegor.
Det krävs ändå en viss typ av personlighet för att dagen efter en blodig massaker, skamlöst använda händelsen som hävstång för att belysa hur synd det är om en själv för att man fått kicken och känner sig sviken. Det är nog få som tänker en sådan tanke och ännu färre som faktiskt skulle agera på den. Men en man kan vi alltid lita på i sådana lägen. Marcus Birro. Alla andra möts av nyheten att tre islamistiska terrorister tagit sig in på en tidningsredaktion och avrättat folk. Skjutit dem i ansiktet. Man förfasar sig över det fruktansvärda. Marcus Birro möts av samma nyhet och hans spontana reaktion är att peka ut den svenska journalistkåren som stinkande dubbelmoralister, för att ingen av dem stod upp för HANS rätt att yttra sig när HAN blev hotad, men nu "slår sig för sina bröst och skriker högt om yttrandefrihet..."
Smakfullt Marcus Birro. Väldigt smakfullt.
Du är fanimej helt unik.
Det har varit en ganska skön period på sistone. Väldigt lite Marcus Birro i medierna och så vidare. Men så postade en före detta kollega en liten skärmdump på en FB-post från den gode Mackans feed som jag bara inte kan låta bli att kommentera. Den är så väldigt målande.
Dagen efter terrordådet mot den franska tidningsredaktionen:
På riktigt? Jag vet inte. Kanske har Marcus Birro sadlat om och börjat försöka sig på någon väldigt svår form av satir. Det går i så fall mig totalt förbi. Jag ser bara en förbittrad författare, utan tillstymmelse av självrannsakan, som tycker så himla synd om sig själv att det överskuggar precis allting som händer i världen. Han ser hoten mot sig själv (efter sin klumpiga tweet) som rikoschetter från skotten som avlossades på Charlie Hebdos redaktion och ifrågasätter tystnaden från sina forna kollegor.
Det krävs ändå en viss typ av personlighet för att dagen efter en blodig massaker, skamlöst använda händelsen som hävstång för att belysa hur synd det är om en själv för att man fått kicken och känner sig sviken. Det är nog få som tänker en sådan tanke och ännu färre som faktiskt skulle agera på den. Men en man kan vi alltid lita på i sådana lägen. Marcus Birro. Alla andra möts av nyheten att tre islamistiska terrorister tagit sig in på en tidningsredaktion och avrättat folk. Skjutit dem i ansiktet. Man förfasar sig över det fruktansvärda. Marcus Birro möts av samma nyhet och hans spontana reaktion är att peka ut den svenska journalistkåren som stinkande dubbelmoralister, för att ingen av dem stod upp för HANS rätt att yttra sig när HAN blev hotad, men nu "slår sig för sina bröst och skriker högt om yttrandefrihet..."
Smakfullt Marcus Birro. Väldigt smakfullt.
Du är fanimej helt unik.
onsdag, januari 07, 2015
Viva Hate
Ok, nu blir det lite Birro igen. Men den andre Birro. Stor-Birro.
I mellandagarna plöjde vi av miniserien Viva Hate och jag måste nog säga att jag tycker att den har fått lite oförtjänt mycket skit.
Visst blev det lastbilsstora lass med pekoral, klichéer och ett närmast groteskt överspelande av samtliga yngre förmågor. Det är dessutom väldigt svårt att säga vilken målgrupp den har men det mest sannolika är väl att Peter Birro vill amusera människor i de allra tidigaste tonåren. Allt annat skulle förvåna mig. Mycket.
Serien handlar om några killar som drömmer om att bli rockstjärnor och som är beredda att göra i princip vad som helst för att drömmen ska slå in. Gott så. Det dröjer dock inte många sekunder förrän man förstår att här kommer det vankas referens-bonanza av guds nåde. Det är egentligen det allra största problemet med serien tycker jag. Det och alla repliker som rakt igenom alla tre timmeslånga avsnitt levereras lika avslappnat och naturligt som krystvärkar vid en förlossning. Shakespeareianska känsloproportioner blandas med en naivisisk lingo där allt är pojkar, flickor, hjärta och smärta.
Egentligen är det inget fel på storyn. Om man zoomar ut en bit och ser den ur ett litet större perspektiv är det en charmig liten historia tillhörande coming of age-genren och därmed är kraven heller inte jättehögt ställda från början. Men det blir geggigt redan i första scenen, när de fyra killarna i det ostartade bandet backar in med en lånad Volvo-kombi genom skyltfönstret i en musikaffär för att stjäla ihop sin utrustning. En rentav rolig scen (i teorin), som går över styr och blir enbart löjlig, när huvudpersonen Daniel mitt i kaoset plötsligt grips av beslutsångest och börjar teoretisera som en estetelev på syra när han ska till att välja mellan en Fender och en Gibson. Den redan dråpliga scenen hade klarat sig tusen gånger bättre utan just den lilla uppvisningen. Ingen tvivlar väl vid det här laget på att Peter Birro kan sin musikhistoria men det är som att han vägrade att chansa. Jag tror att han kanske fick lite FÖR fria tyglar för seriens bästa. Med manuset alltså.
Men det fick mig inte att stänga av. Säkert till stor del för att jag är lite av en sucker för göteborgsmiljöer på film och tv och för att man då får passa på när det väl bjuds. Göteborgs många gånger så bespottade skyline och nedslitna förortsmiljöer har flera gånger visat sig göra sig rätt bra i just de rörliga formaten. Bortsett från en rent schizofren sammansättning av stadsdelar, gator och adresser bildar ett muggigt lapptäcke med väldigt dåliga sömmar så är fotot finfint (för att inte säga vackert). Kanske är det bara om man kommer från Göteborg det skaver lite och egentligen finns det ju ingen lag om att en fiktiv berättelse ska vara geografin trogen. Tvärtom. Men i det här fallet har Peter Birro gjort en ganska stor grej av var scenerna faktiskt utspelar sig. Det spelar givetvis en mindre roll men det skaver ändå lite rakt igenom.
En grej till som skaver är den återkommande romantiseringen av självmordshopp från Älvsborgsbron som tyvärr är ett problem på riktigt i den här staden. Självklart ska en filmskapare inte dra sig för att använda sig av ett visst grepp för att det finns en verklig problembild där när lamporna släcks och kamerorna stängs av. Men eftersom hela självmordsgrejen är så uppenbart banal i Viva Hate fick i alla fall jag en ganska dålig smak i munnen när det var en scen som gång på gång återkom, hela tiden kryddat med regelrätta bufféportioner av hårdsmält tonårspatetik. I Peter Birros story är det nästan som att det är lite praxis för alla nedstämda fjunisar att ställa sig på ett broräcke så fort det känns lite motigt, liksom för att känna att livet är värt att leva ändå. Det är också i samband med en av dessa broscener Viva Hates absolut mest pinsamma scener utspelar sig. Huvudpersonen står och väger på räcket när en rullator-tant går förbi och utbrister "MES!" åt hans vacklande när hon passerar. Jag förstår att det är tänkt att riva ner skratt, men istället blir det falkenbergsrevy av hela skiten, vilket innebär att man måste vara närmast förståndshandikappad för att ens dra på smilbanden. Tyvärr är hela serien fylld av sådana små gruskorn.
Mest av allt hatar jag bandets krullhårige sångare Morgan. Det är som att han martyrlikt tagit på sig rollen att kamma hem guldet i den internationella överdramatiseringsligan. Så fort komeran riktas mot honom levererar han sina repliker så stissigt och högljutt att vilken förstaårselev som helst på valfritt folkhögskoleteaterprogram skulle framstå som Ingmar Bergman-kompatibel. Fy fan för honom alltså. Var regissören sjukskriven när de spelade in hans scener och hade verkligen ingen annan i produktionen tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att hysta in en näve benzodiazepiner i käften på honom innan tystnad tagning? Det hade gjort underverk. Jag lovar.
Nu kanske ni tror att jag tyckte att Viva Hate var rakt igenom för jävlig. Men det tycker jag inte. Med allt ovan nämnt ska tilläggas att den var fin att titta på. Som jag nämnde innan så hade storyn något som tonårsversionen av mig själv ändå gillade. Hade det inte varit för att alla reglage var uppvridna på max hade det kunnat bli hur bra som helst. Lite Moodyssonsk touch eller liknande på bygget och det hade kunnat bli en hjärtskärande fin liten berättelse som man hade gillat fullt ut. Då hade man till och med kunnat stå ut med en del klichéer.
I mellandagarna plöjde vi av miniserien Viva Hate och jag måste nog säga att jag tycker att den har fått lite oförtjänt mycket skit.
Visst blev det lastbilsstora lass med pekoral, klichéer och ett närmast groteskt överspelande av samtliga yngre förmågor. Det är dessutom väldigt svårt att säga vilken målgrupp den har men det mest sannolika är väl att Peter Birro vill amusera människor i de allra tidigaste tonåren. Allt annat skulle förvåna mig. Mycket.
Serien handlar om några killar som drömmer om att bli rockstjärnor och som är beredda att göra i princip vad som helst för att drömmen ska slå in. Gott så. Det dröjer dock inte många sekunder förrän man förstår att här kommer det vankas referens-bonanza av guds nåde. Det är egentligen det allra största problemet med serien tycker jag. Det och alla repliker som rakt igenom alla tre timmeslånga avsnitt levereras lika avslappnat och naturligt som krystvärkar vid en förlossning. Shakespeareianska känsloproportioner blandas med en naivisisk lingo där allt är pojkar, flickor, hjärta och smärta.
Egentligen är det inget fel på storyn. Om man zoomar ut en bit och ser den ur ett litet större perspektiv är det en charmig liten historia tillhörande coming of age-genren och därmed är kraven heller inte jättehögt ställda från början. Men det blir geggigt redan i första scenen, när de fyra killarna i det ostartade bandet backar in med en lånad Volvo-kombi genom skyltfönstret i en musikaffär för att stjäla ihop sin utrustning. En rentav rolig scen (i teorin), som går över styr och blir enbart löjlig, när huvudpersonen Daniel mitt i kaoset plötsligt grips av beslutsångest och börjar teoretisera som en estetelev på syra när han ska till att välja mellan en Fender och en Gibson. Den redan dråpliga scenen hade klarat sig tusen gånger bättre utan just den lilla uppvisningen. Ingen tvivlar väl vid det här laget på att Peter Birro kan sin musikhistoria men det är som att han vägrade att chansa. Jag tror att han kanske fick lite FÖR fria tyglar för seriens bästa. Med manuset alltså.
Men det fick mig inte att stänga av. Säkert till stor del för att jag är lite av en sucker för göteborgsmiljöer på film och tv och för att man då får passa på när det väl bjuds. Göteborgs många gånger så bespottade skyline och nedslitna förortsmiljöer har flera gånger visat sig göra sig rätt bra i just de rörliga formaten. Bortsett från en rent schizofren sammansättning av stadsdelar, gator och adresser bildar ett muggigt lapptäcke med väldigt dåliga sömmar så är fotot finfint (för att inte säga vackert). Kanske är det bara om man kommer från Göteborg det skaver lite och egentligen finns det ju ingen lag om att en fiktiv berättelse ska vara geografin trogen. Tvärtom. Men i det här fallet har Peter Birro gjort en ganska stor grej av var scenerna faktiskt utspelar sig. Det spelar givetvis en mindre roll men det skaver ändå lite rakt igenom.
En grej till som skaver är den återkommande romantiseringen av självmordshopp från Älvsborgsbron som tyvärr är ett problem på riktigt i den här staden. Självklart ska en filmskapare inte dra sig för att använda sig av ett visst grepp för att det finns en verklig problembild där när lamporna släcks och kamerorna stängs av. Men eftersom hela självmordsgrejen är så uppenbart banal i Viva Hate fick i alla fall jag en ganska dålig smak i munnen när det var en scen som gång på gång återkom, hela tiden kryddat med regelrätta bufféportioner av hårdsmält tonårspatetik. I Peter Birros story är det nästan som att det är lite praxis för alla nedstämda fjunisar att ställa sig på ett broräcke så fort det känns lite motigt, liksom för att känna att livet är värt att leva ändå. Det är också i samband med en av dessa broscener Viva Hates absolut mest pinsamma scener utspelar sig. Huvudpersonen står och väger på räcket när en rullator-tant går förbi och utbrister "MES!" åt hans vacklande när hon passerar. Jag förstår att det är tänkt att riva ner skratt, men istället blir det falkenbergsrevy av hela skiten, vilket innebär att man måste vara närmast förståndshandikappad för att ens dra på smilbanden. Tyvärr är hela serien fylld av sådana små gruskorn.
Mest av allt hatar jag bandets krullhårige sångare Morgan. Det är som att han martyrlikt tagit på sig rollen att kamma hem guldet i den internationella överdramatiseringsligan. Så fort komeran riktas mot honom levererar han sina repliker så stissigt och högljutt att vilken förstaårselev som helst på valfritt folkhögskoleteaterprogram skulle framstå som Ingmar Bergman-kompatibel. Fy fan för honom alltså. Var regissören sjukskriven när de spelade in hans scener och hade verkligen ingen annan i produktionen tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att hysta in en näve benzodiazepiner i käften på honom innan tystnad tagning? Det hade gjort underverk. Jag lovar.
Nu kanske ni tror att jag tyckte att Viva Hate var rakt igenom för jävlig. Men det tycker jag inte. Med allt ovan nämnt ska tilläggas att den var fin att titta på. Som jag nämnde innan så hade storyn något som tonårsversionen av mig själv ändå gillade. Hade det inte varit för att alla reglage var uppvridna på max hade det kunnat bli hur bra som helst. Lite Moodyssonsk touch eller liknande på bygget och det hade kunnat bli en hjärtskärande fin liten berättelse som man hade gillat fullt ut. Då hade man till och med kunnat stå ut med en del klichéer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)