I lördags var det Earth Hour. Jag gillar manifestationer av det slaget för det känns som att man gör något stort och viktigt med små medel. Men när jag går in för något gör jag det rejält. Det värsta jag vet är halvmesyrer.
Vi släckte helt sonika ner alla lampor och varenda liten kilowattslukare redan klockan 18.00 och lämnade lägenheten. Vi gick till Möllan och åt och drack öl i dryga tre timmar innan vi promenerade hemåt och anlände hemma igen lagom till att aktionen var över. Det kändes bra att bidra. Det kostade en slant men man kan inte snåla när det kommer till frågor där miljö står på spel. Jag somnade ganska tidigt. Lätt lurig, mätt i magen och med renare samvete än den där subban Wanja Lundby-Wedin. Skulle jag tro.
måndag, mars 30, 2009
söndag, mars 29, 2009
Helgen i korthet
Jag har varit i Malmö i helgen. Det var mycket angenämt. Soligt, varmt och vårigt. Vi hälsade på J:s syrra E, som bor i en liten fin etta alldeles intill "kuken" (en gigantisk fallosbyggnad i mökbrunt tegel och koppartak). Jag tror att jag gillar Malmö. Inga backar och andra jobbiga terrängförhållanden att kämpa med – alldeles platt och skönt – perfekt när man är sådär lite vårtjock som jag är nu.
Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).
För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.
På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.
Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.
Igår var det böfätning och öldrickning på Möllan och idag lite småshopping och fika på ett tantkonditori (Hollandia). Mycket trevligt. När jag lite senare stod i provrummet på Weekdays förbannade jag mitt dåliga omdöme som tillät mig att äta bakelse innan mitt jeansinköp. Jag ångrade mig bittert och hatade verkligen min visssna lekamen när jag stod där och kände mig något alldeles ruggigt o-fitt i det fluorescerande provrumsljuset. Från och med imorgon är det jag som skriver in mig på fatty bootcamp (igen).
För övrigt slog det mig hur mycket jag stör mig på Weekdays psykadelsika inredning. Ett alldeles efterblivet displaysystem som bara det var en riktig utmaning att ta sig igenom. Det var alldeles omöjligt att skapa sig en bild av vad de hade för plagg. Allting hängde alldeles tätt på knepiga hängsystem. I den mån det fanns bord var de alldeles för låga och lite här och där fanns reahögar där alla möjliga kläder låg huller om buller och såg lika inbjudande ut som ett berg av smutstvätt. Man måste verkligen vara översugen på att shoppa för att orka se eländet. Provhytterna var helt inklädda i speglar, monterade på väggar och i tak i allsköns vinklar, vilket skapade en oskön kalejdoskopeffekt. Hur många vinklar vill en lönntjock man rimligtvis se sina fuckhandles i när han provar jeans? Dessutom blir jag alltid nervös av personalen. Det gäller alla butiker i landet. De måste ha någon form av uttalad policy. Alla anstränger sig så förbannat för att se kreddigt fräna ut och klär sig som att varje dag är en enda stor psykmaskerad. En tjej sprang runt som en pajazzo och skrek högljutt iklädd en blommig byxdress (i kortbyxmodell) i satin. Hennes kollega var en kille som hade på sig en råuttöjd t-shirt i frackmodell (skuren så att ryggdelen bildade en rejäl rövlapp). Jag blev jättetrött.
På väg hem igen gick vi förbi en pizzeria med en mycket frodig kvinna illustrerad på skylten. Big Mama Pizza hette den. Något udda namn de valt till sin affärsrörelse måste jag säga. Hur tänkte de egentligen? De kanske var rädda för att de skulle få sälja för många pizzor. Isåfall förstår jag men för egen del är det sista jag vill bli påmind om när jag syndar är att jag kommer bli fet. Sedan passerade vi kuken där vi stannade till och jag fick tjata till mig att J skulle ta en rolig (läs pubertal) bild på mig och det arrkitektoniska mästerverket.
Sedan åkte vi norrut, bort från våren och värmen i Skåne, hem till det göteborska pissvädret igen. Det kändes sådär. Nu är jag redo att ta emot fröken vår.
torsdag, mars 26, 2009
Apropå Ryssland
En av de första jag kommer att tänka på när jag hör Ryssland är (förutom min katt) deras gamle partyboy Boris Jeltsin. Han var en skön lirare. Ryskt oberäknelig och bullrig som fan. Hård på spånken. Ett klassiskt proffsfyllo – fast med jävligt mycket att säga till om.
Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.
Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?
Jag minns att alla nyhetsankare ständigt envisades med att uttala hans förnamn 'Barris'. Det hade han nog inte gillat. Det låter alldeles för finskt. Och Boris var fanimej hårdare än så. Vi snackar om en kille som under nära ett decennium rattade en supermakt efter devisen everyday's a party, och sägs ha levt med en konstant alkoholnivå på 40 procent i blodomloppet. Legenden säger att han endast använde vatten till att kamma sin bländvita kalufs.
Jag vet inte säkert men har fått för mig att det även var han som först kom på den briljanta idén att tappa upp och kränga vodka på bag-in-box. Vem annars liksom, om inte killen som kallade ett helrör för en shot?
Morgonmötet
Vi hade alldeles nyss ett möte om hur vi ska lägga upp de kommande dagarnas jobb. Min projektledare förklarar situationen och säger kort: "Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.
Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.
Jag har fan ingen aning om vad det betyder, men det lät tufft i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.
onsdag, mars 25, 2009
Någonting har hänt...
Någonting har hänt i kvällspressbranschen. De flesta har nog vid det här laget vant sig vid vansinnigt överdrivna krigsrubriker med chock-, terror- och skandalsuffix. Inget man höjer på sina ögonbryn för direkt.
På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.
Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.
Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.
På sistone har jag dock lagt märke till (med stort nöje ska tilläggas) att det verkar råda någon form av jävligt störd begreppsinflation på tidningsredaktionerna. Jag undrar hur det kommer sig. Det känns som att den språkliga lekfullhet som hittills varit ganska förbehållen bloggare även spridit sig till journalistkåren.
Bara idag har jag på olika kvällstidningar (Aftonbladet, Expressen och GT) läst inte mindre än tre väldigt roliga och kreativa ordsammansättningar; chipspyromanen, staketstolpe-attacken samt sist och allra bäst baconterror. Helt seriöst. Baconterror. Det är smått fantastiskt och jag för min del välkomnar det.
Men frågan är vad språkekvilibrister som Jan Guillou, Bengt Ohlson och andra gobbajävlar har att säga om saken. Såna som brukar straffrunka sig själva sönder och samman om de blir påkomna med en felkommatering. Jag misstänker att de är präktigt onöjda med sådant oskick och förfall hos sina kollegor.
tisdag, mars 24, 2009
Varsel om rån
Igår fick jag ett otäckt meddelande i brevlådan. Det var ett vitt kuvert med ett brev där avsändaren kort och koncist, helt utan känslor förklarade att de planerat att råna mig den 12:e maj. Så jävla otäckt på alla sätt och vis. Avsändaren har till och med utsett plats och exakt tidpunkt. Övergreppet kommer ske i en lokal belägen på en central gågata klockan 16.40 och bytet förväntas bli 750 kr. Mer organiserat och överlagt kan det knappast bli.
Har ni hört något så sjukt?
Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.
Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.
Har ni hört något så sjukt?
Men inte nog med det. Vad jag förstår är det mycket möjligt att de vid råntillfället även kommer att besluta för att råna mig ytterligare en gång kort därpå och då kommer det med all säkerhet lämna djupa ärr i min privatekonomi. Fy fan.
Jag känner mig så hjälplös. Jag hatar verkligen Folktandvården och fruktar deras kallsinniga hejdukar. Tandläkarna.
söndag, mars 22, 2009
Okynnesparkeraren
Jag skrev om en parkeringspaxare förra veckan. Han bad om förlåtelse och det var ju fint. Men sedan har jag börjat tänka på det här med parkering i Majorna och det är ingen vacker business direkt. Eftersom parkeringar är bristvara här så beter sig folk som fullblodiga svin när det letas parkering. Alla trix är tillåtna och människor verkar ha lika bristande moral som prisjägare när det kommer till att haffa en plats att stasha sin bil på. Det stör mig som fan. Jag har ingen speciell att skylla på men jag verkligen hatar parkeringshelvetet i mina kvarter. Särskilt på min gata.
Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.
Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.
Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.
Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.
Jag har utvecklat ett sådant förakt mot mina grannar med boendekort (helt orimligt såklart), att när jag förra veckan fick syn på en dubbellucka precis utanför, kunde jag bara inte motstå frestelsen att riktigt festa till det. Istället för att lydigt åka till garaget så fulbackade jag in och ställde mig precis i mitten så det blev lyxigt mycket plats både framåt och bakåt. Jag riktigt njöt när jag pyntade in mina växelmynt i automaten. Den där känslan att bara betala halva priset för oxfilé. Att göra ett riktigt klipp. Där stod jag på en plats stor nog åt Snoop Doggs hallicklimo. Jag la i mynt så jag kunde står där onödigt länge.
Och igår när vi hade varit iväg på en massa ärenden och var påväg till garaget såg jag plötsligt att en lucka blev ledig längre ner på gatan. Det stang i mig. På det där sköna sättet. Lite som det måste ha känts att hitta en potent guldåder i Klondyke. Utan att tänka högg jag den och nu sitter jag här igen, färdig att åka men med lite kvalitétstid kvar ute på gatan. Så jag tar och bloggar istället.
Fan, jag har gått och blivit en okynnesparkerare i affekt. Så kan det gå.
Uppdatering kl 15:05
Nu står jag på gatan igen. Vi hittade en lucka stor nog åt en långtradare. Jag satte igång varenda hjärncell på att försöka hitta en lösning för att göra hela luckan till min men hur jag än klurade skulle jag bara kunna ta upp plats för max två bilar. Funderade en stund på att hyra släpkärra för att lösa problemet men hejdade mig. Det här okynnesparkerandet får inte spåra ur och bli ett monster. Dessutom har jag ingen dragkrok och så vägrade J att ta upp mer än en plats. Mes.
torsdag, mars 19, 2009
Punk
Att vara punkig när man är 32 och lever svenssonlivet fullt ut, är att med snart tom plånka och en vecka kvar till lön gå och käka lunch på Hos Pelle för 130 spänn och toppa med en stor stark för 59.
Idag var jag punk!
Idag var jag punk!
Den här...
Tysken har klappat igen och öppnat nytt igen. Nu ska det recenseras bloggar och jag kan ge honom det, han gör det riktigt jävla bra.
Och veckans vinnare av internationella gubbjävelpriset är...
...den gamle surpåven Benedictus XVI.
Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.
Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.
Han får utmärkelsen efter sitt lågbegåvade uttalande om att kondomer inte bara är fel att använda i kampen mot aids i Afrika, utan att det även förvärrar problemet. Smart gubbe det där.
Fan, jag skulle verkligen vilja möta honom i ett riktigt fult gatuslagsmål. Jag skulle låta honom få ha sin blingblingspira som tillhygge. Mer handikapp än så skulle jag inte ge honom innan jag skulle inleda med att rallarsvinga av den där höga kantiga hatten. Sedan skulle jag blixtsnabbt köra the tiger claw och rycka lösgommen ur gubbfan och stampa sönder den i slow motion. Om han skulle vara sugen på mer jidder skulle jag generöst bjuda honom på en tung kukspark och tusen nålar ända tills han kommer på bättre tankar.
onsdag, mars 18, 2009
Pärmfleppot
Josef Frizl lär nog inte bli aktuell för utmärkelsen "världens bästa pappa" på ett tag, men han ger onekligen epitetet pärmfleppo en helt ny innebörd.
tisdag, mars 17, 2009
Elfenbenskustenbrevet
Fick just ett jättepersonligt mejl från en kille från Elfenbenskusten. Han ber om min hjälp i ett bankärende. Han vill att jag ska hjälpa honom med en liten tjänst, att flytta på 18,5 miljoner dollar från hans konto till ett annat. Det må jag säga. Ett uppdrag med dignitet. Inte pjåkigt. Det passar mig som handen i handsken. Klart han frågar just mig.
Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".
Dearest.
I am Emmanuel Kone from
Ivory Coast. I am a boy of 19 years old and
being that i lost my father a couple of months
ago.
my father was a serving director of the Cocoa exporting board
until his death, He was assassinated last january by the rebels
following the political uprising.
Before his death he deposited a sum of $18.5 Million in a bank
here in Ivory Coast and he also told me that the money was for the
importation of cocoa processing machine.
i want you to do me a favour to contact the bank and demand how to
get the money out from their bank and also to help me receive the
money in your country or any safer place as the beneficiary.
i have planed to do investment in your country, like real estate
and industrial production. This is my reason for writing to you.
Please if you are willing to assist me indicate your interest in
replying very urgent.
Thanks and best regards.
Emmanuel Kone
Alltså, om jag hade varit Aladdin hade jag lätt gnidit fram anden och bränt en önskning på att få loss hemadressen till den jäveln som skickade det här brevet. Jag är så jävla trött på den typen av idioti. Att någon faktist lagt tid på att skriva ett sådant mejl. Jag skulle personligen vilja ha nöjet att bjuda aset på en riktigt brysk lavett och säga "Fy på dig!".
måndag, mars 16, 2009
Män som hatar kvinns
Nu har jag precis lyssnat klart på första delen av Stieg Larsson-trilogin, Män som hatar kvinnor. Den var bra. Den var över förväntan. Reine Brynolfsson är en jävel på högläsning. Älskar hans röst. Men det var två saker som störde mig ganska mycket (förutom det faktum att Stieg verkade förutsätta att det bara var trögskallar som skulle komma att läsa hans böcker) genom hela boken:
1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.
2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.
Annars var den bra.
Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.
1.
Listbeth Salanders skitattityd till precis allting. Visst, hon har haft en ruff uppväxt, men så jävla surmulen som hon är blir jag bara trött av. Hon ler skevt minst femton gånger under bokens gång, hon suger i sig fler cigg per minut än en arbetslös ensammorsa med ett knippe jävelungar i en hyrestrea i Bredäng. Hon är så våldsamt jävla EMO att självaste EMO-trappan (trappan vid slutet av pisstuneln på vänster sida när man kommer in i Nordstan från centralen) framstår som ett gäng glada kampare vid hennes sida. Och så är hon en besserwisser med rätt att döda. Fy fan.
2.
Att Stieg Larsson verkar ha varit sjukt kåt på att namedroppa diverse teknikspecar. Fan, det kändes snudd på perverst och stundtals lät det som att Reine läste rätt upp och ner ur Dustinkatalogen. Lisbeth tog upp sin state of the art Powerbook G4 med 60 gigabyte hårddisk och 512 megabyte RAM, bluetooth och aluminiumchassi och kollade om hon hade fått e-mail. Jag har försökt förstå men jag kan inte komma fram till någon annan slutsats än att han sysslade med seriös produktplacering.
Annars var den bra.
Nu ska jag gå på nästa del. Flickan som lekte med elden.
Sista bejkoninlägget
Det här med bacon verkar ligga många varmt om hjärtat. Det är fint det. *Kanske skulle starta en bejkonblogg*. Det har formligen vällt in nya bacontips. Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Det här får bli sista inlägget om bacon på Bloggfrossa. I alla fall på ett litet tag. Annars blir det tjatigt.
Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.
I alla fall...
Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).
Fick ett hett tips om en väckarklocka med inbyggd bacongrill. Fan vad bra. Jag hatar när väckarklockan ringer. Att vakna av det härligt fräsande stekljudet och doften av bacon istället hade säkert gjort mig glad. Jag minns att jag gillade att vakna i mitt pojkrum på helgerna och känna hur det luktade helgfrukost stekt ägg och bacon från nedervåningen.
I alla fall...
Jag tror att J skulle gilla den. Hon har nämligen väldigt god smak. Vi skulle kunna ha varsin. En för vanlig hederlig bacon och en för fejkon (sojabacon).
söndag, mars 15, 2009
Sportspegeln
Kollade just på Sportspegeln. Vet inte alls varför. Jag hatar Sportnyheter egentligen. Det är så jävla gubbtrist. Särskilt nu när jag inte längre kan njuta av tanken att Marie Lehmann fick kicken från Lilla Sportspegeln för att hon skulle vara en barnmobbare.Idag satt Staffan Olsson med i studion. Mannen med världens fultråkigaste frisyr. Han på minner mig om en blandning av Iggy Pop, en Afghanhund och Neime (en farlig kille från Kungälv som hade bomberjacka och slog folk i skallen rätt ofta i början av nittiotalet). Det blir så jävla fel när man har kavaj, för korta brallor och den där jävla frillan.
Jag blir fan deppig när jag ser Staffan. Han utstrålar inte vinnare någonstans. Han borde fan klippa sig alltså. Han är ju en vinnare. Egentligen.
Död
Jag fick frågan om jag har sett en död människa någon gång. Det har jag. Förutom alla levande döda som jag har sett de få gånger jag befunnit mig på Backaplan (Hisingen) har jag sett två döingar.
Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.
Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.
En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.
Den första gången var när polisen drog upp en alkis ur den halvt igenväxta kanalen nära ankdammen i Kungälv. Jag gick i nian och vi hade kemilektion när vi plötsliogt såg att det var grejer på gång vid den lilla gångbron. Hela skolan sprang dig och de tuffa killarna vrålade upphetsat att en snubbe hade dött. Polisen hade spärrat av och vi kunde inte komma särskilt nära. Ett par tappra konstaplar försökte desperat skingra folkmassan, men hur får man 350 spänningstörstande högstadieelever att gå tillbaka till sina klassrum när det äntligen ska till att vankas död och i bästa fall kanske mord, i en stad vars största händelse dittills var invigningen av en gågata tio år tidigare. När de drog upp honom tystnade hela skaran. Han såg svullen ut. Det kändes inte alls spännande. Bara sorgligt. Jag minns att jag tyckte det var ganska obehagligt. Någon viktigpetter i klassen förklarade att han måste ha legat länge och hänvisade till olika fakta ur en anatomibok han hade hemma.
Andra gången var en släkting till mitt ex. Det var otäckt. Han låg i sin kista med ansiktet insjunket och området runt hans läppar och ögon var alldeles mörkt. Den bilden hängde kvar ett tag och jag tänkte på att det finns människor som träffar döda i sitt jobb dagligen. På riktigt. För dem är det troligen helt odramatiskt. Det skulle jag aldrig orka. Jag kunde inte ens äta upp räkmackan på begravningsfikat efteråt.
En av de mest bisarra döinghistorier jag hört kommer från min svärmor. Den är helt sann. I sina unga dagar hade hon en dag gått till ett gatukök mitt i Laholm. Hon beställde en mosbricka av korvgubben. När han hade lagt upp moset och precis skulle till att räcka över det stelnade han till. Min svärmor tittade förskräckt på mannen. Hans blick var helt tom och det började stötas ut två rännilar av saliv längs hans mungipor. Några sekunde senare föll han ner och landade med ansiktet rakt i mosbrickan. Stendöd. Korvgubben dog i moset. Som i en dålig komedi. Mitt framför ögonen på min svärmor. Hon åt inte mos på över tio år.
fredag, mars 13, 2009
Baconantiklimax
När jag kom hem ikväll var det dags att laga mat. Det skulle bli pasta carbonara och alla vet vad det innehåller. Just det. Bacon. Det är bara det att när man lever med en vegetarian så är det sojabacon (ironiskt va) som gäller. Det var gott men ärligt talat, sojabacon är en jävligt blek kopia av originalet som utvinns ur grisar. Det blir lite utav ett baconantiklimax...
Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).
Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.
Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/
Fan, bacon är bra. Om jag fick välja en sak att äta varje dag resten av livet så skulle bacon ligga sjukt bra till. Det är bra i alla former. Fast jag har inte ätit det i friterad form (än).
Sedan är bacon jävligt snyggt också. Det piffar lätt upp sånt som är trist och höjer lägstanivån på precis allt här i världen. Inte bara mat. Ta till exempel den här sidan, och den här, eller varför inte den här.
Mmm... Prova själva att sätta färj på nätet med http://bacolicio.us/
Grisälskare
Sitter och tittar på en blogg: This is why you're fat - where dreams become heart attacks.
Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.
Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:
Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.
...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.
Jag förfasas över äckligheten och känner ett paradoxalt förakt. Paradoxalt för att jag kommer på mig själv med att faschineras. Jag föreställer mig hur det skulle vara att sätta tänderna i friterade cheeseburgare, köttårtor eller varför inte en pizzastrut. Jag njuter till viss mån av att äcklas. Skumt.
Så ser jag plötsligt The Bacon Explosion:
Two pounds of bacon woven through and around two pounds of sausage and slathered in barbecue sauce.
...Och det börjar vattnas. Den verkar inte helt dum. Tvärtom. Jag blir sugen. Jag älskar tamejfan bacon.
torsdag, mars 12, 2009
Alltid något
Igår skrev aftonbladet om att metamfetamin (den så kallade dödsdrogen) börjat sälja bra i sverige och visade bilder från nätklassikern "Faces of meth".
Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.
Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.
Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!
Den stora nedsidan är att man snabbt blir jävligt sunkig och nedgången. Ett mänskligt vrak. Bokstavligen. Min godlynte kollega R kunde dock efter att ha frossat i misären fastslå att uppsidan är att den verkar göra håret lite roligare. Lite mer posh.
Fan, det är banne mig sant. Beroende på hur man ser på det såklart. Det verkar i alla fall inte bli sämre. Alltid något.
Man ska se det positiva i saker. Sån är jag!
tisdag, mars 10, 2009
Parkeringspaxaren
Jag har lite dåligt samvete.
I fredags när vi hade besökt mina föräldrar och kom hem till trygga fina Majorna igen så började parkeringsletandet med en gång. För att vara säker på att få en parkering i mitt område bör man sluta senast 15.00 på en vardag. Helger är rökta dygnet runt. Fattar inte vad som är grejen. Har folk inga jobb eller tänder de på en bra parkering? Nu när jag tänker efter kan jag nästan själv bli lite upphetsad av en lyckad parkering. Allra bäst är när det finns en fet lucka precis utanför porten, så det bara är att plöja in i 50 som en annan jävla taxichaffis, istället för att mecka med fickparkering och sån skit. Fickparkering är sjukt avtändande. Visst kan det vara gött att få till en sådär riktigt snygg och rätt igenom perfekt fickis. Fast det är mer som att bajsa. Skönt men osexigt.
I alla fall så var livet snällt mot mig. I vanliga fall brukar jag räkna med att lätt få scouta runt som en torsk, ett tiotal varv innan jag slutligen flippar ur och svärande kör biljäveln till garaget, som ligger lite längre bort. Men nu hann jag inte ens köra ett helt varv innan två parkerigsplatser uppenbarade sig. Det var två bilar som hade varit på besök någonstans i kvareteret som var påväg. Jag kände adrenalinet utsöndras. Nu gällde det att handla snabbt. Eftersom jag kom från fel håll och parkeringsrutorna var snedställda stod valet mellan att göra en bonnaparkering genom att avigt svänga in från fel håll, hamna snett och behöva trixa fram och tillbaka. Eller att passera, vända blixtsnabbt i korsningen och hamna rätt direkt. Jag valde det sistnämnda. Jag var ändå först och endast en mötande bil kunde konkurrera om platsen men skulle inte ha en chans.
Nöjd som en hankatt med nötterna i behåll gjorde jag min manöver som planerat och svängde in mot platsen jag hade sett ut. Jag log malligt för mig själv och kände mig upprymd men insåg snabbt att något var fel.
Mitt i parkeringsrutan stod en gubbe med två willyskassar och gestikulerade vilt. Jag stirrade på honom som att han var efter och fortsatte att köra. Han backade men gesterna blev bara mer yviga och intensiva. Jag insåg att han gjorde anspråk på platsen och kände med ens hur mitt humör mulnade till. Där stod en fotgängare och försökte hålla en plats som var så uppenbart jävla min. Nädu gubbe, den där funkar inte på mig, tänkte jag när jag vevade ner rutan och sträckte ut huvudet för att fråga vad han sysslade med.
Vad är det med dig, frågade jag med irritation i rösten.
Jag ska ha den här parkeringen, jag ställde mig här för att ta den.
VA?
Ja, jag sprang fort längre ner från gatan för att ta parkertingen.
Men vad i helv... så kan du ju inte göra.
Jo det kan jag väl.
Nä det kan du inte och det finns ju en plats där, sa jag och pekade på en ledig plats en bil bort.
Ok, sa mannen och försvann.
Jag fortsatte att parkera och kände hjärtat klappra intensivt. Jag hade varit beredd att gå ut och ta till handgemnäng för att flytta på gubben. Plötsligt knackade det på min ruta och jag såg att
det var samma gubbe igen. Jag suckade djupt och vevade ner rutan.
Du, jag vill be om ursäkt!
Ok.
Jag känner mig faktiskt ganska dum nu ska du veta.
Ja, svarade jag torrt och stängde rutan utan att se på honom.
J tyckte det hela var en mycket prekär situation. Hon skämdes men jag försvarade min svala attityd med att det var HAN som hade gjort fel genom att försöka sig på en regelvidrig paxning. Jag förklarade att jag själv i unga år hade försökt mig på ett liknande trick på Heden och att det för min del nästan slutade med stryk av en riktigt kombipappa den gången. Den här gubben borde minsann vetat bättre.
Nu har det ätit på mig i flera dagar. Dels för att han sa förlåt men att jag slängde upp handflatan och bad honom prata med den. Men dels för att han kanske gjorde rätt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Vem säger att parkeringsrutor är opaxbara? Egentligen. Det är bara något jag har fått för mig. När jag tänker efter ser jag egentligen inga stadgar i pax lag som hindrar en från att köra en sådan fuling. Eller?
Parkeringsmannen: Om du läser det här så vill jag bara säga att du är förlåten. Och att jag ska kolla hur det egentligen ligger till med parkeringspaxning.
Och ni andra. Vad säger ni? Får man eller får man inte springa och ställa sig och försöka hålla en parkeringsplats, fast man ser att någon annan egentligen är före?
I fredags när vi hade besökt mina föräldrar och kom hem till trygga fina Majorna igen så började parkeringsletandet med en gång. För att vara säker på att få en parkering i mitt område bör man sluta senast 15.00 på en vardag. Helger är rökta dygnet runt. Fattar inte vad som är grejen. Har folk inga jobb eller tänder de på en bra parkering? Nu när jag tänker efter kan jag nästan själv bli lite upphetsad av en lyckad parkering. Allra bäst är när det finns en fet lucka precis utanför porten, så det bara är att plöja in i 50 som en annan jävla taxichaffis, istället för att mecka med fickparkering och sån skit. Fickparkering är sjukt avtändande. Visst kan det vara gött att få till en sådär riktigt snygg och rätt igenom perfekt fickis. Fast det är mer som att bajsa. Skönt men osexigt.
I alla fall så var livet snällt mot mig. I vanliga fall brukar jag räkna med att lätt få scouta runt som en torsk, ett tiotal varv innan jag slutligen flippar ur och svärande kör biljäveln till garaget, som ligger lite längre bort. Men nu hann jag inte ens köra ett helt varv innan två parkerigsplatser uppenbarade sig. Det var två bilar som hade varit på besök någonstans i kvareteret som var påväg. Jag kände adrenalinet utsöndras. Nu gällde det att handla snabbt. Eftersom jag kom från fel håll och parkeringsrutorna var snedställda stod valet mellan att göra en bonnaparkering genom att avigt svänga in från fel håll, hamna snett och behöva trixa fram och tillbaka. Eller att passera, vända blixtsnabbt i korsningen och hamna rätt direkt. Jag valde det sistnämnda. Jag var ändå först och endast en mötande bil kunde konkurrera om platsen men skulle inte ha en chans.
Nöjd som en hankatt med nötterna i behåll gjorde jag min manöver som planerat och svängde in mot platsen jag hade sett ut. Jag log malligt för mig själv och kände mig upprymd men insåg snabbt att något var fel.
Mitt i parkeringsrutan stod en gubbe med två willyskassar och gestikulerade vilt. Jag stirrade på honom som att han var efter och fortsatte att köra. Han backade men gesterna blev bara mer yviga och intensiva. Jag insåg att han gjorde anspråk på platsen och kände med ens hur mitt humör mulnade till. Där stod en fotgängare och försökte hålla en plats som var så uppenbart jävla min. Nädu gubbe, den där funkar inte på mig, tänkte jag när jag vevade ner rutan och sträckte ut huvudet för att fråga vad han sysslade med.
Vad är det med dig, frågade jag med irritation i rösten.
Jag ska ha den här parkeringen, jag ställde mig här för att ta den.
VA?
Ja, jag sprang fort längre ner från gatan för att ta parkertingen.
Men vad i helv... så kan du ju inte göra.
Jo det kan jag väl.
Nä det kan du inte och det finns ju en plats där, sa jag och pekade på en ledig plats en bil bort.
Ok, sa mannen och försvann.
Jag fortsatte att parkera och kände hjärtat klappra intensivt. Jag hade varit beredd att gå ut och ta till handgemnäng för att flytta på gubben. Plötsligt knackade det på min ruta och jag såg att
det var samma gubbe igen. Jag suckade djupt och vevade ner rutan.
Du, jag vill be om ursäkt!
Ok.
Jag känner mig faktiskt ganska dum nu ska du veta.
Ja, svarade jag torrt och stängde rutan utan att se på honom.
J tyckte det hela var en mycket prekär situation. Hon skämdes men jag försvarade min svala attityd med att det var HAN som hade gjort fel genom att försöka sig på en regelvidrig paxning. Jag förklarade att jag själv i unga år hade försökt mig på ett liknande trick på Heden och att det för min del nästan slutade med stryk av en riktigt kombipappa den gången. Den här gubben borde minsann vetat bättre.
Nu har det ätit på mig i flera dagar. Dels för att han sa förlåt men att jag slängde upp handflatan och bad honom prata med den. Men dels för att han kanske gjorde rätt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Vem säger att parkeringsrutor är opaxbara? Egentligen. Det är bara något jag har fått för mig. När jag tänker efter ser jag egentligen inga stadgar i pax lag som hindrar en från att köra en sådan fuling. Eller?
Parkeringsmannen: Om du läser det här så vill jag bara säga att du är förlåten. Och att jag ska kolla hur det egentligen ligger till med parkeringspaxning.
Och ni andra. Vad säger ni? Får man eller får man inte springa och ställa sig och försöka hålla en parkeringsplats, fast man ser att någon annan egentligen är före?
söndag, mars 08, 2009
Oh, Danny boy (The Raw Skin version)
Jag sitter och grämer mig lite över att jag missade sci-fi-mässan i år. Jag brukar skita totalt i sci-fi-mässan annars eftersom de alltid bara bjuder in gamla losers som bara genom att existera gör en så deppig att man får lust att ta sig en rejäl psykofarmaka-fika. Till exempel den storvuxna snubben med mer bling i munnen än en gangsta rappare, som spelade Jaws i ett par bondfilmer för längesedan. Eller varför inte killen som gick runt och svettades i Darth Vaders dräkt i de tre första Star Wars-filmerna, vars enda inkomstkälla sedan dess är att åka runt på den här typen av tillställningar och bli fotad och skriva autografer åt sci-fi-kåta trettioplussare och deras nyfrälsta kids.
Well. I år har de banne mig skruvat upp kvalitén ett par hundra procent. Visst, de har såklart med sån där tramsig skit, troligen klassade under G-kändisar i kändisskaphierarkin, som dockmakaren som höll i trådarna för Yoda och Jabba The Hutt när det begav sig. Men de har även fått med Hollywoods råskinn numero uno, Danny Trejo, på tåget. Visserligen förknippas han knappast med science fiction men snubben är så jääävla hård att han kan göra iskuber av 96-procentig läkarsprit bara genom att blänga lite surmulet på den. Jag antar att det väger upp den luckan i hans cv. Danny Trejo är en sån snubbe som på riktigt får killar som Juha Valjakkala att börja bädda sin säng med plastlakan. Själv pissar jag på mig bara av att möta hans blick genom tv-rutan (heter det så fortfarande i platt-tv-åldern).
Åh, vad jag skulle vilja ha ett foto på mig själv och den där onda latinobusen. Det känns som jag missade en klassisk once in a life time-upplevelse.
För den som önskal lite hårda fakta: Läs min korta biografi om Danny boy här.
Well. I år har de banne mig skruvat upp kvalitén ett par hundra procent. Visst, de har såklart med sån där tramsig skit, troligen klassade under G-kändisar i kändisskaphierarkin, som dockmakaren som höll i trådarna för Yoda och Jabba The Hutt när det begav sig. Men de har även fått med Hollywoods råskinn numero uno, Danny Trejo, på tåget. Visserligen förknippas han knappast med science fiction men snubben är så jääävla hård att han kan göra iskuber av 96-procentig läkarsprit bara genom att blänga lite surmulet på den. Jag antar att det väger upp den luckan i hans cv. Danny Trejo är en sån snubbe som på riktigt får killar som Juha Valjakkala att börja bädda sin säng med plastlakan. Själv pissar jag på mig bara av att möta hans blick genom tv-rutan (heter det så fortfarande i platt-tv-åldern).
Åh, vad jag skulle vilja ha ett foto på mig själv och den där onda latinobusen. Det känns som jag missade en klassisk once in a life time-upplevelse.
För den som önskal lite hårda fakta: Läs min korta biografi om Danny boy här.
Fyraårstrots kontra vattentortyr
Är i Halland. Juniorette är med. Hon är inne i fyraårstrotsen nu. Med stort jävla besked också. Hennes vilja är lag (tror hon) och det ställer till det för mina hjärnceller. Jag har nästan drabbats av total brain meltdown gissningsvis tio gånger den här helgen. Allra värst blir hon när hon pumpat sig full med socker i olika former. Då förvandlas hon från bedårande dotter till en sjukt påfrestande spårvagnsalkis. Det kan i och för sig ha sina ljuspunkter som igår kväll när vi led igenom mello och Amy Diamond uppträdde och Junioretta börjar peka och sluddra "Jag tycker att hon där som ser ut att ha två tänder ser ut som ett barn".
För övrigt är trotshumöret en av de ocharmigaste utvecklingsfaserna hittills. Jag hade kunnat sova mig igenom en vattentortyr om jag jämför med en fyraårstrots. En sådan kan inte ens den mest hårdnackade terroristen palla. Kanske är det för omoraliskt, men när elchocker slutat funka kan jag lova att man hade kunnat röja större framgång och få ur precis vilken info som helst ur vem som helst, genom att bara kasta in ett gäng sockerstinna dagisbarn och låtit dem fråga ut någon samvetslös jävel.
Jag har försökt finna lite få ro att skriva men det är helt enkelt omöjligt. Bara medan jag skrivit de här fattiga raderna har hon hunnit informera mig om att hon vill spela Gissa bajset på Bolibompas hemsida i runda slängar 150 gånger (jag hatar mig själv för att jag visade henne det).
För övrigt är trotshumöret en av de ocharmigaste utvecklingsfaserna hittills. Jag hade kunnat sova mig igenom en vattentortyr om jag jämför med en fyraårstrots. En sådan kan inte ens den mest hårdnackade terroristen palla. Kanske är det för omoraliskt, men när elchocker slutat funka kan jag lova att man hade kunnat röja större framgång och få ur precis vilken info som helst ur vem som helst, genom att bara kasta in ett gäng sockerstinna dagisbarn och låtit dem fråga ut någon samvetslös jävel.
Jag har försökt finna lite få ro att skriva men det är helt enkelt omöjligt. Bara medan jag skrivit de här fattiga raderna har hon hunnit informera mig om att hon vill spela Gissa bajset på Bolibompas hemsida i runda slängar 150 gånger (jag hatar mig själv för att jag visade henne det).
fredag, mars 06, 2009
Brev till den girige sossen
Jan Emanuel:
– Jag ångrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen. Onödig, olämplig och osmart. Jag skulle kunna hugga av ett finger för att ha den ogjord. Jag ber inte om ursäkt. Jag säger förlåt.
Njae, Janne. Inte ens under Aftonbladets laserbrännare kan du hålla dig till sanningen. Skönt arrogant på något vis. Jag gillar att du beter dig som en jävla bilskojare. I själva verket tror jag att det som skär mest i kroppen på dig är att du blev påkommen med dina feta fingrar rätt i kakburken. Eller hur? Hade varit rätt sköna stålar annars. Vid sidan om det där sossetråket du håller dig med. Antar att du saknar det gamla goda uppsalamaffialivet. Kicka lite, droga lite och robba till sig lite extra cash. Klart det hade varit nice att kunna köra en kombo. Sosse-thug.
Det är skönt att se att det gamla zebraordspråket håller. Ränderna går aldrig ur.
Lycka till med politiken och oroa dig inte. Det här med lite hustlande och dealande är inget som sätter käppar i hjulet för en riktig streber-sosse. Tvärtom. Det kan leda till partiledarpost. High five på dig.
– Jag ångrar den där förbannade annonsen så det skär i kroppen. Onödig, olämplig och osmart. Jag skulle kunna hugga av ett finger för att ha den ogjord. Jag ber inte om ursäkt. Jag säger förlåt.
Njae, Janne. Inte ens under Aftonbladets laserbrännare kan du hålla dig till sanningen. Skönt arrogant på något vis. Jag gillar att du beter dig som en jävla bilskojare. I själva verket tror jag att det som skär mest i kroppen på dig är att du blev påkommen med dina feta fingrar rätt i kakburken. Eller hur? Hade varit rätt sköna stålar annars. Vid sidan om det där sossetråket du håller dig med. Antar att du saknar det gamla goda uppsalamaffialivet. Kicka lite, droga lite och robba till sig lite extra cash. Klart det hade varit nice att kunna köra en kombo. Sosse-thug.
Det är skönt att se att det gamla zebraordspråket håller. Ränderna går aldrig ur.
Lycka till med politiken och oroa dig inte. Det här med lite hustlande och dealande är inget som sätter käppar i hjulet för en riktig streber-sosse. Tvärtom. Det kan leda till partiledarpost. High five på dig.
Skäll
Morgontystnaden bröts nyss på kontoret. Jag fick skäll av min kollega M som skrivit brev till Ett klick för skogen. Han menade på att jag sabbar allt genom att publicera vad vi kommit fram till. Han skällde högt på skånska. Så jag tar tillbaka mitt inlägg tills han har fått svar (sedan lägger jag ut det igen).
Fan jag gillar grejen måste jag säga. Att kunna ta tillbaka grejer sådär utan vidare.
Fan jag gillar grejen måste jag säga. Att kunna ta tillbaka grejer sådär utan vidare.
torsdag, mars 05, 2009
Ångerfull
Fan. Idag lunchade jag med en gammal kollega. Han lackade ur igår efter att ha läst mitt uppriktiga försök att göra väl. Idag pratade vi ut och jag måste säga det. Han har fan en poäng.
Jag får ångest varenda gång jag går in på den där sidan och ser att räknaren inte passerat tre mille ens. Det är så jävla kört. Allt är de där snikna sponsorernas fel. Där sitter de och håller på sina dollars medan de låter folk klicka ihjäl sig för att rädda en skogjävel de själva uppenbarligen skiter i. Hade de brytt sig om skogen på riktigt hade de fan gått in med lite deg vid det här laget. Ogint.
Fan också. Jag visste det. Jag ska ge fan i välgörenhet. Det blir bara fel.
Om ett par veckor är den där gammelskogen körd och vad händer då med mitt klick? Stiftelsen lovar att klicket inte är förgäves och säger att om de misslyckas med den här skogsaktionen så läggs pengarna på att rädda en annan skog istället. Det knyter sig i magen på mig. De tar alltså förgivet att de bara kan ta och använda mitt klick till att köpa något annat som jag kanske inte alls vill stödja. Det känns förjävligt.
Det är inte så att jag inte vill stödja en god sak, men det måste fan kännas helt rätt. På lunchen kom vi därför fram till att vi ska be om att få våra klick tillbaka. Så väl på kontoret igen tog min kollega M tag i saken och formulerade ett brev till stiftelsen. Han förklarade hur han i ögonblickets iver hade klickat utan att inse vad det innebar men att han nu ångrade sig. Nu väntar vi med spänning på att se om de kan tänka sig att returnera våra bidrag. Frågan är hur man får det levererat? Helst skulle jag själv vilja vara med på plats när databaskillen går in och plockar ut mitt klick ur deras loggfil, men det kanske är att begära för mycket. Kanske kan jag bara få höra på telefon när de klickar bort mitt klick och lita på att det är just mitt. De borde ju vara ärliga tycker man. Med 90-konto och allt det där. Sedan kanske de kan maila klicket till mig så att jag kan förvara det på något säkert ställe. Tills en gång det inte råder tvivel om att jag vill använda det.
Jag återkommer när vi får lite klarhet i den här klickhärvan. Var så säkra.
Jag får ångest varenda gång jag går in på den där sidan och ser att räknaren inte passerat tre mille ens. Det är så jävla kört. Allt är de där snikna sponsorernas fel. Där sitter de och håller på sina dollars medan de låter folk klicka ihjäl sig för att rädda en skogjävel de själva uppenbarligen skiter i. Hade de brytt sig om skogen på riktigt hade de fan gått in med lite deg vid det här laget. Ogint.
Fan också. Jag visste det. Jag ska ge fan i välgörenhet. Det blir bara fel.
Om ett par veckor är den där gammelskogen körd och vad händer då med mitt klick? Stiftelsen lovar att klicket inte är förgäves och säger att om de misslyckas med den här skogsaktionen så läggs pengarna på att rädda en annan skog istället. Det knyter sig i magen på mig. De tar alltså förgivet att de bara kan ta och använda mitt klick till att köpa något annat som jag kanske inte alls vill stödja. Det känns förjävligt.
Det är inte så att jag inte vill stödja en god sak, men det måste fan kännas helt rätt. På lunchen kom vi därför fram till att vi ska be om att få våra klick tillbaka. Så väl på kontoret igen tog min kollega M tag i saken och formulerade ett brev till stiftelsen. Han förklarade hur han i ögonblickets iver hade klickat utan att inse vad det innebar men att han nu ångrade sig. Nu väntar vi med spänning på att se om de kan tänka sig att returnera våra bidrag. Frågan är hur man får det levererat? Helst skulle jag själv vilja vara med på plats när databaskillen går in och plockar ut mitt klick ur deras loggfil, men det kanske är att begära för mycket. Kanske kan jag bara få höra på telefon när de klickar bort mitt klick och lita på att det är just mitt. De borde ju vara ärliga tycker man. Med 90-konto och allt det där. Sedan kanske de kan maila klicket till mig så att jag kan förvara det på något säkert ställe. Tills en gång det inte råder tvivel om att jag vill använda det.Jag återkommer när vi får lite klarhet i den här klickhärvan. Var så säkra.
onsdag, mars 04, 2009
Välgörenhet
Välgörenhet kan vara en ganska sliskig business och fötroendet för välgörenhetsorganisationer är generellt inte jättehögt hos mig. 90-konto eller ej. Ibland gillar jag dock välgörenhet bättre än annars.
På Ett klick för skogen kan du gå in och idka lite skön välgörenhet genom att bara ge dem ett litet gratis klick. För varje person som klickar skänks en liten summa pengar via sponsorer och en liten del av Verles gammelskog räddas undan avverkning. Verle är en gammal urskog 5 mil norr om Göteborg. Den är klassad som naturvärdesobjekt och delar av den uppfyller kraven för nyckelbiotop (vet inte riktigt vad det betyder men det låter sjukt kreddigt). Om pengarna inte kommer upp på bordet tänker markägaren kapa ner hela rubbet och göra flis och pellets eller nåt.
Totalt behöver 7 450 000 kr samlas in för att rädda skogen för alltid. Det låter ju inte så jävla mycket tycker jag. Problemet är att sista datum är 19 mars. Sedan startas motorsågen.
Gå in och ge dem ett klick för bövelen, gärna varje dag, så kanske skogen får stå kvar. Enklare blir det faktiskt inte att göra en god sak. Spread the word.
ettklickförskogen.se >>
På Ett klick för skogen kan du gå in och idka lite skön välgörenhet genom att bara ge dem ett litet gratis klick. För varje person som klickar skänks en liten summa pengar via sponsorer och en liten del av Verles gammelskog räddas undan avverkning. Verle är en gammal urskog 5 mil norr om Göteborg. Den är klassad som naturvärdesobjekt och delar av den uppfyller kraven för nyckelbiotop (vet inte riktigt vad det betyder men det låter sjukt kreddigt). Om pengarna inte kommer upp på bordet tänker markägaren kapa ner hela rubbet och göra flis och pellets eller nåt.
Totalt behöver 7 450 000 kr samlas in för att rädda skogen för alltid. Det låter ju inte så jävla mycket tycker jag. Problemet är att sista datum är 19 mars. Sedan startas motorsågen.
Gå in och ge dem ett klick för bövelen, gärna varje dag, så kanske skogen får stå kvar. Enklare blir det faktiskt inte att göra en god sak. Spread the word.
ettklickförskogen.se >>
måndag, mars 02, 2009
Slumdog Milllionarie
I lördags kollade jag på Slumbog Millionarie. Filmen som kammade hem en nätt liten slam på 8 statyetter på årets Oscarsgala. Runt om på bloggar och filmsajter hyllas den. Jag har inte läst en enda recension av den som inte tycker att den är fantastisk. Den enda jag hittills sett ta avstånd från filmen är Emma Gray Munthe och det gläder mig. Skarp tjej det där.
Jag har försökt sammanfatta filmen:
Jamal Malik växer upp i Mumbais slumområden och när filmen tar sin början har han lyckats ta sig till sista frågan i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Hans bakgrund har gjort honom sjukt gatusmart med eftersom en simpel slumpojke knappast förväntas veta de rätta svaren misstänks han för fusk. Han blir misshandlad och tvingas under press bevisa sin oskuld. Jamal går igenom varenda fråga och för varje fråga visas en återblick från hans liv på gatorna tillsammans med sin bror. Däribland visas en rad händelser och möten med människor, för att inte tala om den hjärtknipande historien om Latika, en flickan han älskat och förlorat, hittar och förlorar, hittar, förlorar och hittar igen... men förlorar. I varje del av hans berättelse finns såklart svaret på frågorna som banar vägen mot en fet jackpot. Det visar sig dessutom att han mer eller mindre skiter i pengarna. Han är med i programmet för att han vet att hon brukar kolla på det.
Det måste verkligen ha brunnit där uppe på folk. Som den höjs till skyarna är det lätt att börja undra om det hela inte rör sig om en global hjärntvätt. Otäckt nästan. För ärligt talat, filmen är en enda lång krystvärk. Och att pressa in så mycket sentimentalt dravel på två timmar är att trotsa naturlagarna. Jag misstänker att det är det dåliga i-landssamvetet som gjort sig påmint hos de som kan låta en så banal historia passsera hjärnans naturliga skitfilmsmelitta. Kan någon förklara det stora med den för mig? I mitt tycke (och den här gången tror jag att jag har rätt) är det en ytterst trivial och själlös ursäkt till film. Man får inte någon riktig sympati för någon av alla platta karaktärer, dessutom är den berättad på ett sjukt enerverande sätt.
Inte ens Disneykoncernen hade kunnat vrida upp nivån av sliskigt publikfrieri. Och det är bara sjukt tjatigt med alla onödigt långa återblickar och alla scener med de stereotypa kåkstadsmiljöerna, småfifflet och hur de rika svinen hänsynslöst skor sig på fattigdomen.
Mot slutet var jag så trött skiten att jag hade börjat hata allt med Indien, inklusive tanken på att krubba indiskt. Nänä, glöm det. Det blir ingen mer chicken tikka för min del. Inte ens ett endaste litet naanbröd tänker jag äta på minst ett år. Det är min tysta protest mot mina medmänniskors dåliga omdöme.
Jag inser såklart att det är en rätt igenom värdelös strategi men det får mig i alla fall att må lite lite bättre.
Jag har försökt sammanfatta filmen:
Jamal Malik växer upp i Mumbais slumområden och när filmen tar sin början har han lyckats ta sig till sista frågan i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?". Hans bakgrund har gjort honom sjukt gatusmart med eftersom en simpel slumpojke knappast förväntas veta de rätta svaren misstänks han för fusk. Han blir misshandlad och tvingas under press bevisa sin oskuld. Jamal går igenom varenda fråga och för varje fråga visas en återblick från hans liv på gatorna tillsammans med sin bror. Däribland visas en rad händelser och möten med människor, för att inte tala om den hjärtknipande historien om Latika, en flickan han älskat och förlorat, hittar och förlorar, hittar, förlorar och hittar igen... men förlorar. I varje del av hans berättelse finns såklart svaret på frågorna som banar vägen mot en fet jackpot. Det visar sig dessutom att han mer eller mindre skiter i pengarna. Han är med i programmet för att han vet att hon brukar kolla på det.
Det måste verkligen ha brunnit där uppe på folk. Som den höjs till skyarna är det lätt att börja undra om det hela inte rör sig om en global hjärntvätt. Otäckt nästan. För ärligt talat, filmen är en enda lång krystvärk. Och att pressa in så mycket sentimentalt dravel på två timmar är att trotsa naturlagarna. Jag misstänker att det är det dåliga i-landssamvetet som gjort sig påmint hos de som kan låta en så banal historia passsera hjärnans naturliga skitfilmsmelitta. Kan någon förklara det stora med den för mig? I mitt tycke (och den här gången tror jag att jag har rätt) är det en ytterst trivial och själlös ursäkt till film. Man får inte någon riktig sympati för någon av alla platta karaktärer, dessutom är den berättad på ett sjukt enerverande sätt.
Inte ens Disneykoncernen hade kunnat vrida upp nivån av sliskigt publikfrieri. Och det är bara sjukt tjatigt med alla onödigt långa återblickar och alla scener med de stereotypa kåkstadsmiljöerna, småfifflet och hur de rika svinen hänsynslöst skor sig på fattigdomen.
Mot slutet var jag så trött skiten att jag hade börjat hata allt med Indien, inklusive tanken på att krubba indiskt. Nänä, glöm det. Det blir ingen mer chicken tikka för min del. Inte ens ett endaste litet naanbröd tänker jag äta på minst ett år. Det är min tysta protest mot mina medmänniskors dåliga omdöme.
Jag inser såklart att det är en rätt igenom värdelös strategi men det får mig i alla fall att må lite lite bättre.
söndag, mars 01, 2009
Lägesrapport
Har varit på en liten vilosemester i Mellbystrand i helgen. Det var längesedan. Alldeles för längesedan. Hade glömt hur skönt det var att ligga och läsa, lyssna på ljudbok, kolla på film (mer om det imorgon), sova, dricka lite vin, promenera på stranden och göra lite annat. Ingen internet, ingen telefon och inget tv-utbud att tala om. Det är receptet för ultravila.
Jag har även vilat magen efter fredagens idiotlunch. Magen har inte varit helt nöjd och har reagerat med att producerat tung stridsgas som sipprat ut lite då och då till J:s stora förtret. Överjordiska är ett klent begrepp i sammanhanget. Seriöst har jag börjat fundera på om något kan ha dött där inne. Aldrig mer några dumma matutmaningar för min del.
Jag har även vilat magen efter fredagens idiotlunch. Magen har inte varit helt nöjd och har reagerat med att producerat tung stridsgas som sipprat ut lite då och då till J:s stora förtret. Överjordiska är ett klent begrepp i sammanhanget. Seriöst har jag börjat fundera på om något kan ha dött där inne. Aldrig mer några dumma matutmaningar för min del.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)